Gε till riksdagens webbplats suomi

DOKUMENT RP 33/2002 rd


Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagar om ändring 
av kreditinstitutslagen och vissa lagar som har samband med den
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL

I denna proposition föreslås att kreditinstitutslagen, lagen om 
värdepappersföretag, lagen om finansinspektionen, lagen om andelslag, 
lagen om införande av lagen om andelslag och värdepappersmarknadslagen 
ändras. Tillämpningsområdet för kreditinstitutslagen vidgas så att som i 
lagen avsedd kreditinstitutsverksamhet skall betraktas även generell 
betalningsförmedling samt utgivning av elektroniska pengar. Med 
elektroniska pengar avses ett penningvärde som har lagrats på ett 
elektroniskt datamedium mot att ett lika stort penningbelopp har betalats till 
utgivaren av de elektroniska pengarna och som ett eller flera företag har 
förbundit sig att godkänna som betalning. På kreditinstitut som bedriver 
endast generell betalningsförmedling eller utgivning av elektroniska pengar 
skall tillämpas kapital- och likviditetskrav enligt direktivet om elektroniska 
pengar vilka avviker från kraven för andra kreditinstitut. I lagen benämns 
dessa kreditinstitut betalningsförmedlingsföretag. Genom de föreslagna 
ändringarna genomförs direktivet om elektroniska pengar. Dessutom 
utvidgas värdepappersföretagens rätt att ta emot återbetalbara medel från 
allmänheten.
I propositionen föreslås att det förbud för andra än depositionsbanker att ta 
emot insättningar som för närvarande ingår i kreditinstituslagen skall 
ändras. Enligt propositionen skall endast depositionsbanker få ta emot 
medel som omfattas av insättningsgarantin från allmänheten och 
benämningen insättning skall få användas endast om dessa medel. De andra 
kreditinstitut som avses i lagen får ta emot andra återbetalbara medel från 
allmänheten än insättningar. Dessa kreditinstitut får dock från allmänheten 
ta emot medel som skall återbetalas på anfordran endast för 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar.
I kreditinstitutslagen föreslås dessutom bestämmelser om rätt för andra 
företag än kreditinstitut att ta emot återbetalbara medel från allmänheten på 
annat sätt än genom emittering av värdepapper som avses i 
värdepappersmarknadslagen. Enligt förslaget skall ett företag utan 
koncession för kreditinstitut kunna ge ut elektroniska pengar och från 
allmänheten ta emot medel som skall återbetalas på anfordran på 
kundkonton under förutsättning att de elektroniska pengarna eller medlen 
på kundkontot endast kan användas för inköp av varor eller tjänster som 
säljs av det företag som tagit emot medlen eller tas ut kontant. Beloppet av 
de elektroniska pengar som lagras på ett datamedium får dock inte överstiga 
150 euro och beloppet av de medel som tagits emot av en och samma kund 
på ett kundkonto får inte överstiga 3 000 euro. Med stöd av 
Finansinspektionens beslut får ett företag med ovan nämnda begränsningar 
också ge ut sådana elektroniska pengar eller från allmänheten ta emot 
sådana medel som skall återbetalas på anfordran som kan användas som 
betalning även i andra företag som hör till en företagsgrupp som avses i 
lagen. Samtidigt föreslås att bestämmelserna i lagen om andelslag om 
sparkasseverksamhet som bedrivs av andelslag inom detaljhandeln upphävs. 
De andelslag, som bedriver sparkasseverksamhet när lagen träder i kraft får 
dock fortsätta sin verksamhet för tio år från lagens ikraftträdelse. I lagen 
begränsas inte företagens rätt att erbjuda allmänheten tidsbundna 
skuldförbindelser, men på denna finansiering skall tillämpas motsvarande 
informationsskyldighet som enligt värdepappersmarknadslagen även när 
värdepappersmarknadslagen inte tillämpas på finansieringen.
Till kreditinstituslagen och lagen om värdepappersföretag fogas 
bestämmelser om rätt för kreditinstitut och värdepappersföretag att lägga ut 
sin affärsverksamhet liksom om tillsyn över den utlagda verksamheten. 
Till kreditinstitutslagen fogas en bestämmelse om kundens rätt till 
grundläggande banktjänster, enlig vilken en depositionbank inte utan 
vägande skäl får vägra att öppna ett sedvanligt inlåningskonto för kunden 
eller vägra att bevilja instrument som behövs för användningen av kontot.
De föreslagna lagarna avses träda i kraft så snart som möjligt efter det att de 
har antagits och blivit stadfästa.
—————



PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL	1
ALLMÄN MOTIVERING	7
1.	Inledning	7
2.	Nuläge	8
2.1.	Gällande lagstiftning	8
2.1.1.	Kreditinstitutslagen	8
Begreppet kreditinstitutsverksamhet	8
Definition av yrkesmässig affärsverksamhet	9
Definition av återbetalbara medel	9
Definition av allmänheten	9
Erbjudande av finansiering för egen räkning	9
Verksamhet på vilken lagen inte tillämpas	10
Begreppet deposition	10
Insättningsgaranti	11
Bestämmelser om distribution av tjänster	12
2.1.2.	Lagen om andelslag	12
2.1.3.	Annan lagstiftning	13
Lagen om skuldebrev	13
Värdepappersmarknadslagen	14
Lagen om värdepappersföretag	14
Lagen om placeringsfonder	14
Bestämmelserna om försäkringsverksamhet	15
2.2.	Europeiska gemenskapernas reglering	15
2.2.1.	Banksamordningsdirektivet	15
Definition av kreditinstitutsverksamhet	15
2.2.2.	Insättningsgarantidirektivet	16
2.2.3.	Direktivet om elektroniska pengar	16
2.3.	Lagstiftningen i utlandet	17
2.3.1.	Sverige	17
Bankverksamhet	17
Värdepappersbolags kundmedel	18
Verksamhet med kundmedelskonton	18
Sparkasseverksamhet	18
Tillgången till och distributionen av banktjänster	19
Banklagskommitténs förslag	19
2.3.2.	Danmark	19
Bankverksamhet	19
Annat mottagande av medel från allmänheten	20
Tillgången till och distributionen av banktjänster	21
2.3.3.	Norge	21
Affärs- och sparbanksverksamhet	21
Tillgången till och distributionen av banktjänster	21
Banklagskommitténs förslag	21
2.3.4.	Tyskland	22
Rätt att ta emot medel från allmänheten	22
Tillgången till och distributionen av banktjänster	22
2.3.5.	Belgien	22
Rätt att ta emot medel från allmänheten	22
2.3.6.	Frankrike	23
Rätt att ta emot medel från allmänheten	23
2.3.7.	Storbritannien	23
Rätt att ta emot medel från allmänheten	23
Tillgången till och distributionen av banktjänster	23
2.4.	Utvecklingen på marknaden	24
2.4.1.	Allmänna utvecklingstrender	24
2.4.2.	Förändringar i bankernas affärsverksamhet	25
2.4.3.	Insättningarnas betydelse som sparinstrument	26
2.4.4.	Utvecklingen av bankernas finansiering	27
2.4.5.	Betalningsförmedlingens utveckling	29
2.4.6.	Utvecklingen i fråga om bankernas kontorsnät och 
platsbundna tjänster	30
2.4.7.	Utläggning av funktioner	32
3.	Bedömning av nuläget	32
3.1.	Tillgången till grundläggande banktjänster	32
3.1.1.	Inledning	32
3.1.2.	Bedömning av behovet av lagstiftning	34
Nuvarande lagstiftning	34
Bedömning av behovet av reglering	35
3.1.3.	Sammanfattning	38
3.2.	Rätt att ta emot insättningar och andra återbetalbara 
medel från allmänheten	41
3.2.1.	Förhållandet mellan depositionsbanksverksamhet och 
mottagande av andra medel från allmänheten	41
Depositionsbanksverksamhetens särdrag	41
Förhållandet mellan depositionsbanksverksamhet och 
sparkasseverksamhet	42
Förhållandet mellan inlåning och emission av masskuldebrev	44
3.2.2.	Bedömning av behovet av lagstiftning	45
Ensamrätt att ta emot insättningar	45
Generell betalningsförmedling	47
Genomförande av direktivet om elektroniska pengar	47
3.3.	Anlitande av ombud för distributionen av banktjänster	48
3.3.1.	Krav som ställs för att servicen skall vara lättillgänglig 
och verksamheten effektiv	48
3.3.2.	Krav från tillsynen	48
3.3.3.	Bedömning av behovet av lagstiftning	49
4.	Propositionens mål och de viktigaste förslagen	50
4.1.	Allmänna mål för regleringen av tillhandahållandet av 
finansiella tjänster	50
4.2.	Särskilda mål	50
4.3.	De viktigaste förslagen	51
4.3.1.	Kreditinstitutslagens tillämpningsområde	51
4.3.2.	Nya definitioner som föreslås i lagen	52
4.3.3.	Olika företags rätt att ta emot medel från allmänheten	55
Depositionsbankers rätt att ta emot återbetalbara medel från 
allmänheten	55
Kreditföretags rätt att ta emot återbetalbara medel från allmänheten	55
Betalningsförmedlingsföretags rätt att ta emot återbetalbara medel 
från allmänheten	55
Värdepappersföretags rätt att ta emot återbetalbara medel från 
allmänheten	56
Rätt för andra företag än depositionsbanker, kreditföretag, 
betalningsförmedlingsföretag och värdepappersföretag att ta emot 
återbetalbara medel från allmänheten	56
De föreslagna bestämmelsernas tillämpning på sparkasseverksamhet	59
4.3.4.	Översyn av definitionen av kreditinstitutsverksamhet	60
4.3.5.	Anlitandet av ombud inom affärsverksamheten och 
annan utläggning av verksamheten	60
De föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde	60
Principer för anlitandet av ombud och annan utläggning	61
4.3.6.	Kundens rätt att få öppna bankkonto	63
4.4.	Propositionens ekonomiska verkningar	64
4.4.1.	Övergripande ekonomiska verkningar	64
4.4.2.	Verkningar för företagen	64
Verkningar för depositionsbankerna och andra kreditinstitut	64
Verkningar för värdepappersföretagen	65
Verkningar för andelslag som bedriver	65
Verkningar för andra företag	65
Verkningar för konsumenterna	66
Verkningar för den offentliga förvaltningen	67
Beredningen av propositionen	67
DETALJMOTIVERING	68
1.	Lagförslag	68
1.1.	Kreditinstitutslag	68
Ikraftträdelse och övergångsbestämmelser	83
1.2.	Lag om värdepappersföretag	83
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser	86
1.3.	Lag om finansinspektionen	86
1.4.	Lag om upphävande av 21 kap. lagen om andelslag	87
1.5.	Lag om införande av lagen om andelslag	87
1.6.	Värdepappersmarknadslag	87
2.	Ikraftträdande	87
3.	Lagstiftningsordning	87
LAGFÖRSLAGEN	89
om ändring av kreditinstitutslagen	89
om ändring av lagen om värdepappersföretag	97
om ändring av 15 b och 20 § lagen om finansinspektionen	100
om upphävande av 21 kap. lagen om andelslag	101
om ändring av 24 § lagen om införande av lagen om andelslag	102
om ändring av 4 kap. 5 a § värdepappersmarknadslagen	103
BILAGA	104
PARALLELLTEXTER	104
om ändring av kreditinstitutslagen	104
om ändring av lagen värdepappersföretag	123
om ändring av 15 b och 20 § lagen om finansinspektionen	128
om ändring av 24 § lagen om införande av lagen om andelslag	130
om ändring av 4 kap. 5 a § värdepappersmarknadslagen	131










ALLMÄN MOTIVERING
1.	Inledning
Att tillhandahålla finansiella detaljisttjänster har av tradition varit 
depositionsbankernas uppgift i samhället. Depositionsbankernas ensamrätt 
att ta emot insättningar och i praktiken också att sköta betal-
ningsförmedlingen är skyddad i lag genom ett uttryckligt förbud för andra 
att ta emot insättningar. Det enda undantaget från detta har utgjorts av rätten 
för andelslag som bedriver sparkasseverksamhet att ta emot placeringar i 
kontoform från medlemmarna. Å andra sidan har depositionsbankerna på 
grund av de särskilda risker som hänför sig till deras 
finansieringsförmedlingsuppdrag ålagts större skyldigheter än andra 
företag, t.ex. koncessionstvång och därtill ansluten offentlig tillsyn samt 
särskilda soliditets- och likviditetskrav liksom skyldighet att upprätthålla ett 
insättningsgarantisystem.
Den senaste tidens utveckling på finansmarknaden har gett anledning att till 
vissa delar se över regleringen av depositionsbanksverksamheten. Ett 
centralt utvecklingsdrag som påverkar depositionsbanksverksamheten är 
depositionsbankernas starka strävan att öka sin kostnadseffektivitet. Detta 
beror bl.a. på att konkurrensen på det hela taget skärpts till följd av den 
ekonomiska integrationen i Europa och på behovet av att förbättra 
effektiviteten inom banksektorn till följd av förra decenniets bankkris. 
Bankernas strävan att effektivera sin verksamhet har synts i synnerhet i 
form av en kraftig utglesning av kontorsnätet och stora 
personalminskningar under de senaste åren samt en motsvarande snabb 
utökning av det elektroniska serviceutbudet, t.ex. Internetförbindelser. Den 
snabba förändringen beträffande distributionskanalerna för banktjänster 
kräver också att lagstiftningen ses över så att den inte i onödan försvårar ett 
smidigt och effektivt tillhandahållande av banktjänster. Dessutom är det 
nödvändigt att göra en utvärdering av frågan om vissa banktjänsters 
eventuella karaktär av sådana allmännyttiga tjänster som alla medborgare 
måste garanteras tillgång till genom särskilda åtgärder från det allmännas 
sida, en fråga som lyfts fram i den allmänna konsumentpolitiska 
diskussionen.
Dessutom har den snabba tekniska utvecklingen öppnat möjligheter även 
för andra än de traditionella depositionsbankerna att på ett lönsamt sätt 
tillhandahålla tjänster i synnerhet i anslutning till betalningar. För att 
marknaden skall fungera effektivt förutsätts att lagen inte utan särskilda skäl 
begränsar olika företags möjligheter att tillhandahålla olika tjänster eller 
belastar dem med sådana förpliktelser som inte kan anses nödvändiga med 
tanke på marknadens stabilitet eller kundskyddet. Lagstiftningen behöver 
ses över särskilt i fråga om betalningar som sker på elektronisk väg, något 
som förutsätts inom den elektroniska handeln, och mera allmänt i fråga om 
elektronisk betalningsförmedling, för att man skall kunna garantera att 
tillhandahållandet av elektroniska pengar och betalningsförmedlingstjänster 
å ena sidan är tillräckligt smidigt och effektivt och å andra sidan tillräckligt 
tryggt ordnat. Det har utfärdats ett separat direktiv om elektroniska pengar 
som skall sättas i kraft före den 27 april 2002. Den tekniska utvecklingen 
medför också nya utmaningar när det gäller lagstiftningens klarhet, så att 
man kan säkerställa att olika parter behandlas rättvist och att lagstiftningen 
tillämpas på ett förutsägbart sätt t.ex. i fråga om sådan affärsverksamhet där 
återbetalbara medel tas emot från allmänheten med hjälp av nya tekniska 
produkter.
Möjligheten att i större utsträckning än nu tillhandahålla elektroniska 
betalningstjänster är viktig i synnerhet för handelsföretagen. Med tanke på 
detaljhandelns konkurrenskraft och rättvisa inbördes konkurrensbetingelser 
är det dessutom nödvändigt att se till att alla handelsföretag har tillräckliga 
och lika förutsättningar att tillhandahålla betalningstjänster som stöder deras 
affärsverksamhet i förhållande till såväl inhemska som utländska 
konkurrenter. Samtidigt måste man emellertid se till att de rättigheter och 
därtill anslutna skyldigheter som erbjuds andra företag än depositionsbanker 
står i rimlig proportion till depositionsbankernas rättigheter och därtill 
anslutna skyldigheter. Samtidigt måste man ombesörja att det inte inträffar 
några sådana snabba förändringar i depositionsbankernas verksamhet som 
kunde äventyra deras verksamhetsbetingelser och därigenom den allmänna 
stabiliteten på finansmarknaden.
2.	Nuläge
2.1.	Gällande lagstiftning
2.1.1.	Kreditinstitutslagen
Begreppet kreditinstitutsverksamhet
Depositionsbankers och andra kreditinstituts verksamhet regleras i 
kreditinstitutslagen (1607/1993). Enligt 1 § 1 mom. gäller lagen 
affärsverksamhet som har till ändamål att yrkesmässigt från allmänheten ta 
emot depositioner eller andra medel som skall återbetalas och att med dessa 
medel för egen räkning erbjuda krediter och annan därmed jämförbar 
finansiering antingen direkt eller genom ett företag som hör till samma 
koncern eller konsolideringsgrupp. Enligt 1 § 2 mom. gäller lagen inte vid 
finansiering av handel med fast eller lös egendom eller tjänster bedriven av 
den som erbjuder finansiering eller av en sammanslutning inom samma 
koncern som denne, inte heller finansiering som avser en sammanslutning 
inom samma koncern.
Ett kreditinstitut skall enligt 7 § ha koncession för sin verksamhet, dvs. 
endast ett kreditinstitut som har fått koncession får bedriva verksamhet 
enligt 1 §. Enligt motiveringen kan kreditinstitutets auktorisation antingen 
innebära koncession för depositionsbanksverksamhet eller koncession för 
annan kreditinstitutsverksamhet.
Med kreditinstitut avses i lagen depositionsbanker och andra aktiebolag, 
andelslag eller hypoteksföreningar som idkar verksamhet enligt 1 § 1 mom. 
Depositionsbanker är affärsbankerna, sparbankerna, sparbanksaktiebolagen, 
andelsbankerna och andelsbanksaktiebolagen. Depositionsbankernas 
verksamhet skiljer sig från de andra kreditinstitutens verksamhet så till vida 
att dessa jämfört med övriga kreditinstitut i lagen har getts särskild rätt att ta 
emot insättningar från allmänheten. Samtidigt skall de höra till den i lagen 
föreskrivna insättningsgarantifonden för tryggande av insättarnas 
tillgodohavanden. Övriga kreditinstitut, som alltså inte får ta emot 
insättningar från allmänheten, är hypoteksbankerna, finansbolagen och 
Finlands Hypoteksförening.
Enligt 20 § får ett kreditinstitut endast idka i lagrummet nämnd och därtill 
ansluten verksamhet. Enligt lagrummet är kreditinstitutets verksamhet 1) 
mottagande av medel från allmänheten som skall återbetalas, 2) annan 
medelsanskaffning, 3) kreditgivning och finansieringsverksamhet samt 
andra finansieringsarrangemang, 4) finansieringsleasing, 
5) betalningsrörelse, 6) inkassering av betalningar, 7) valutaväxling, 8) 
notariatverksamhet, 9) handel med värdepapper och annan 
värdepappersverksamhet, 10) garantiverksamhet, 11) 
kreditupplysningsverksamhet, 12) i anslutning till bostadssparande 
förmedling av bostadsaktier och –andelar samt fastigheter som kommer att 
användas som egen bostad, samt 13) annan verksamhet som kan jämföras 
med verksamhet som anges i 1—12 punkterna.
Enligt motiveringen till lagen är bestämmelsen viktig därför att den 
uttrycker den så kallade principen om allmän bankverksamhet som iakttas i 
Finland. Enligt motiveringen kan förteckningen över hurudan 
affärsverksamhet som får idkas inte göras uttömmande på grund av 
produktutvecklingen och de föränderliga omständigheterna. Enligt 
motiveringen är det därför nödvändigt att denna punkt regleras på ett 
flexibelt sätt. Det ankommer på Finansinspektionen att övervaka att 
gränserna för den verksamhet som är tillåten för kreditinstituten inte 
överskrids. Kreditinstituten skall övervakas av Finansinspektionen med stöd 
av lagen om finansinspektionen (503/1993).
Kännetecknen på kreditinstitutens tillståndpliktiga verksamhet är alltså
1. yrkesmässig affärsverksamhet,
2. mottagande av återbetalbara medel från allmänheten och
3. erbjudande av finansiering för egen räkning.
För att kreditinstitutslagen skall vara tillämplig måste alla ovan nämnda 
villkor vara uppfyllda.
Definition av yrkesmässig affärsverksamhet
Enligt motiveringen till regeringens proposition uppfylls kraven på 
yrkesmässig affärsverksamhet när verksamheten sker i förtjänstsyfte samt är 
fortgående och planmässig. Verksamhet som är av engångsnatur eller 
sporadisk uppfyller enligt motiveringen inte dessa krav.
Enligt motiveringen till propositionen utgör inte heller så kallad 
intressekontorsverksamhet, som riktar sig till personer i samma företags 
tjänst och inte sker i förtjänstsyfte, sådan verksamhet som motsvarar 
definitionen. Andelslagens sparkasseverksamhet motsvarar inte heller 
definitionen, eftersom den är en osjälvständig del av andelslagets 
affärsverksamhet och endast innebär mottagande av medel från 
medlemmarna. Inte heller pantlåneverksamheten omfattas av lagens 
tillämpningsområde, utan den regleras särskilt.
Verksamhet som överensstämmer med definitionen på yrkesmässig 
affärsverksamhet är enligt motiveringen inte heller verksamhet som bedrivs 
av en fristående sammanslutning (special purpose company) som förvaltar 
en viss kreditstock, om verksamheten omfattar endast förvaltning eller 
vidareförmedling av kreditstocken.
Definition av återbetalbara medel
Enligt motiveringen till regeringens proposition avses med mottagande från 
allmänheten av medel som skall återbetalas verksamhet där det mellan den 
som bedriver verksamheten och allmänheten råder ett skuldförhållande, och 
enligt villkoren för detta återbetalas medlen till borgenären. Typisk 
medelsanskaffning av detta slag är enligt motiveringen mottagande av 
depositioner och emittering av masskuldebrev.
Enligt motiveringen till propositionen saknar det instrument som verifierar 
skuldförhållandet och dess förmånsrätt i förhållande till andra borgenärer i 
sig betydelse med tanke på definitionen. Så kallade "eviga" lån (perpetual 
loans) som tecknats på obegränsad tid och vinstandelslån, dvs. 
partialdebenturer, är enligt motiveringen i detta avseende medel som skall 
återbetalas.
Enligt motiveringen motsvarar medelsanskaffning som sker på samma 
villkor som anskaffning av eget kapital inte definitionen av medel som skall 
återbetalas. I motiveringen konstateras dessutom att med medelsanskaffning 
som sker på samma villkor som eget kapital kan jämställas så kallade 
konsoliderade aktionärslån, som saknar lånetid och som kan återbetalas 
först när affärsverksamheten avslutas.
Definition av allmänheten
Enligt motiveringen till regeringens proposition avses med allmänheten en i 
och för sig oavgränsad skara fysiska personer och sådana juridiska personer 
som inte är kreditinstitut eller finansiella institut. Enligt motiveringen är det 
befogat att inte hänföra kreditinstituten eller de finansiella instituten till 
allmänheten, eftersom de inte behöver skyddas och eftersom en väsentlig 
del av deras affärsverksamhet består i att låna och investera medel. 
Begreppet "allmänheten" är enligt lagens detaljmotivering vidsträckt och 
innefattar även offentliga samfund.
Erbjudande av finansiering för egen räkning
Enligt motiveringen till regeringens proposition avses med erbjudande av 
finansiering för egen räkning erbjudande av krediter och annan därmed 
jämförbar finansiering. Med erbjudande av kredit avses enligt motiveringen 
att pengar erbjuds den som behöver sådana på villkor att pengarna skall 
återbetalas. Dessutom skall finansiering erbjudas för egen räkning antingen 
direkt eller genom ett företag som hör till samma koncern eller 
konsolideringsgrupp. Detta innebär enligt motiveringen verksamhet som 
sker antingen direkt via kreditinstitutets egen balansräkning eller via 
balansräkningen för ett företag som hör till samma koncern eller 
konsolideringsgrupp. Förmedlingsverksamhet utanför balansräkningen, som 
sker t.ex. på grundval av uppdrag och där ingen kreditrisk uppstår, är enligt 
motiveringen inte verksamhet som motsvarar definitionen.
Enligt motiveringen till kreditinstitutslagen saknar kreditinstrumentet i och 
för sig betydelse, trots att krediterna i allmänhet ges genom att skuldsedlar 
utfärdas. Som exempel på andra kreditgivningsinstrument nämns i 
motiveringen växlar, avtal om konton med kredit, remburser och kreditkort.
I motiveringen konstateras vidare att med finansiering som är jämförbar 
med krediter avses bl.a. kreditkortsfinansiering, finansiering av 
avbetalningsköp, finansiering av försäljningsfordringar (factoring-
finansiering) samt finansiering av köpefordringar (så kallad 
forfaitingfinansiering). Även finansieringsleasing kan enligt motiveringen 
jämföras med finansiering.
Verksamhet på vilken lagen inte tillämpas
Trots att de villkor som föreskrivs i 1 § 1 mom. skulle vara uppfyllda, 
tillämpas lagen ändå inte på de fall som anges i 2 mom., där finansieringen 
sker inom samma koncern. Oberoende av på vilket sätt medlen skaffas 
tillämpas lagen alltså inte i fall där finansieringen riktas endast till handel 
med fast eller lös egendom eller tjänster bedriven av den som skaffar 
medlen eller av en sammanslutning som hör till samma koncern som denne.
Enligt lagens motivering är sådan verksamhet t.ex. 
betalningstidsarrangemang enligt sedvanlig affärssed. Enligt motiveringen 
anknyter finansieringen i dessa situationer till marknadsföringen av 
nyttigheter som näringsidkaren säljer till allmänheten, och avbetalnings- 
eller kreditkortstjänster erbjuds inte genom fristående avtal som inte hänför 
sig till handel med nyttigheter som näringsidkaren tillverkar eller säljer eller 
sådan handel med tjänster som han bedriver. Tillämpningen av denna 
princip medför numera praktiska problem i synnerhet i situationer där 
finansiären är t.ex. en centralaffär eller ett så kallad in-house finansbolag 
som hör till samma koncern och som finansierar kunder hos detaljhandlare 
som hör till samma gruppering.
Enligt motiveringen tillämpas lagen inte heller på partihandelns sedvanliga 
finansiering av produkter i den egna branschen, t.ex. marknadsförings- och 
utbildningsstöd. Lagen tillämpas inte heller i de fall där finansieringen 
riktas direkt till en sammanslutning inom samma koncern. Med detta avses 
enligt motiveringen bl.a. finansiering av ett koncernbolags investeringar. 
Det är inte befogat att utsträcka lagens tillämpningsområde till 
koncernernas interna finansiering, eftersom den som finansierar och den 
som tar emot finansiering hör till samma ekonomiska intressegemenskap 
och inte i detta avseende kan räknas till allmänheten.
Begreppet deposition
Enligt 50 § 2 mom. kreditinstitutslagen har endast en depositionsbank rätt 
att ta emot depositioner. Enligt 50 § 1 mom. avses med deposition medel 
som skall återbetalas och som har tagits emot från allmänheten på konton 
som uppfyller av Finansinspektionen antagna allmänna villkor. Enligt 51 § 
skall ett avtal om depositionen slutas mellan banken och den som öppnar 
kontot. Öppnarens identitet skall alltid konstateras och i avtalet skall 
antecknas tillräckliga uppgifter om den som öppnar kontot, om 
kontoinnehavaren och vilka som har rätt att använda kontot. Om ett särskilt 
bevis utfärdas över depositionen, skall det ställas till viss man och det kan 
endast transporteras på en namngiven person. Om ett särskilt villkor tas in i 
avtalet skall villkoren även antecknas på beviset. Ett villkor, med undantag 
av kontoinnehavarens förordnande om vilka som skall ha rätt att använda 
kontot, kan ändras eller återkallas endast med bankens samtycke.
Enligt motiveringen har investeringar i depositionsbankerna, som kallas 
depositioner, vissa egenskaper som gör det möjligt att särskilja dem från 
andra investeringar. Utmärkande för dem är enligt motiveringen vissa 
standardvillkor som grundar sig på Finansinspektionens godkännande, ett 
avtal som ingåtts separat med deponenten för varje öppnat konto, ett konto 
som öppnats i bankens bokföring för varje namngiven deponent och 
tillhandahållande för en samling kunder som inte definierats på förhand. 
Dessutom omfattas bara depositioner av ett säkerhetsfondsskydd.
Endast en depositionsbank har enligt 82 § 4 mom. rätt att i sin 
marknadsföring använda benämningen deposition som enskilt ord eller i 
sammansättningar för medel som tas emot från allmänheten och som skall 
återbetalas. Finansinspektionen övervakar bl.a. kreditinstitutens användning 
av avtalsvillkor. Även konsumentombudsmannen övervakar användningen 
av avtalsvillkor med avseende på konsumentskyddet.
Finansinspektionen har meddelat depositionsbankerna en anvisning om 
depositionsavtal (102.5). I anvisningen ger Finansinspektionen sin syn på 
depositionsförhållande, de minimikrav som skall ställas på depositionsavtal 
som gäller depositionskonton och avtalsvillkorens innehåll. I anvisningen 
förutsätts att villkoren gällande depositionsavtalsförhållandet framgår 
skriftligen av avtalet. Banken skall se till att avtalshandlingen undertecknas 
först efter att villkoren gällande avtalsförhållandet har skrivits in i 
handlingen. Separata avtal ingås om de tjänster som hänför sig till kontot. 
Benämningarna på de avtal och villkor som används för att reglera 
depositionsförhållanden avviker i någon mån från varandra. Ett 
depositionsavtal är således enligt anvisningen en helhet som består av ett 
kontoavtal, kontovillkor och en servicetariff.
När ett konto öppnas skall parterna enligt anvisningen skriftligen sluta ett 
avtal som innehåller uppgifter om kontohavarna och vilka som har rätt att 
använda kontot samt om sådana till kontot anslutna villkor som inte är 
standardvillkor. Vardera parten skall få ett exemplar av kontoavtalet. De 
villkor som tillämpas på kontot skall framgå av kontoavtalet. Om banken 
utfärdar ett särskilt depositionsbevis, mot vilket medlen på kontot utbetalas, 
skall detta enligt anvisningen nämnas i kontoavtalet. (Finansinspektionens 
anvisning 102.5)

Insättningsgaranti
Genom lagen om ändring av kreditinstitutslagen (1229/1997) från 1997 
genomfördes i Finland insättningsgarantidirektivet (Europaparlamentets och 
rådets direktiv 94/9/EEG om system för garanti av insättningar).
För tryggande av deponenternas tillgodohavanden skall 
depositionsbankerna enligt 65 § 1 mom. kreditinstitutslagen höra till 
insättningsgarantifonden. Enligt 65 j § 1 mom. ersätts av 
insättningsgarantifondens medel en deponents depositionsbanksfordringar 
på konton som avses i 50 § eller som är föremål för betalningsförmedling 
och ännu inte har bokförts på kontona, dock högst till ett belopp av 150 000 
finska mark. För tryggande av en stabil verksamhet för depositionsbankerna 
kan en depositionsbank dessutom enligt 55 § höra till en säkerhetsfond. 
Depositionsbanken skall enligt 65 m § ge sina deponenter uppgifter om hur 
insättningsgarantifonden skyddar deras tillgodohavanden eller om 
motsvarande annat skydd samt om ändringar i tidigare uppgifter.
Om en depositionsbank inte i enlighet med depositionsavtalet och 
kreditinstitutslagen har betalt en deponents förfallna och ostridiga 
fordringar som finns i depositionsbanken på ett sådant konto som avses i 50 
§, kan deponenten enligt 65 i § anmäla saken till finansinspektionen. 
Finansinspektionen kan förelägga insättningsgarantifonden att ersätta 
deponentens ovan nämnda fordringar om fordran enligt erhållen utredning 
har lämnats obetald på grund av bankens betalningssvårigheter eller andra 
ekonomiska svårigheter och svårigheterna enligt finansinspektionens 
bedömning inte är tillfälliga.
Insättningsgarantifonden skall enligt 65 k § 1 mom. betala deponenternas 
fordringar inom tre månader efter finansinspektionens beslut enligt 65 i §. 
Om depositionsbanken har försatts i likvidation före det beslut av 
finansinspektionen som avses i 65 i §, räknas tidsfristen från beslutet om 
likvidation.
Enligt 65 n § kan insättningsgarantifonden på det sätt som föreskrivs i 
stadgarna ta upp lån för sin verksamhet, om dess egna medel inte räcker till 
för betalningen av de ersättningar som avses i detta kapitel. I 
insättningsgarantifondens stadgar skall tas in en bestämmelse om skyldighet 
för de depositionsbanker som hör till fonden att bevilja 
insättningsgarantifonden lån för uppfyllande av fondens förpliktelser.
Bestämmelser om distribution av tjänster
Enligt 25 § kreditinstitutslagen skall kreditinstitutet ha åtminstone ett fast 
förrättningsställe. Enligt nämnda lagrum kan kreditinstitutet dessutom idka 
verksamhet i filialer och på andra verksamhetsställen. Lagen innehåller 
således inga bestämmelser om distribution av tjänster genom ombud eller 
annan utläggning av funktioner. Finansinspektionen har dock tolkat den 
gällande lagen så att inlåningskonton kan användas via detaljhandelns 
kassasystem så att detaljhandlaren fungerar som bankens ombud. I 
lagstiftningen om företag som tillhandahåller finansiella tjänster finns 
bestämmelser om utläggning av verksamhet endast i lagen om 
placeringsfonder (48/1999) samt för clearingorganisationers del i 
värdepappersmarknadslagen (495/1989).
På utläggning av kreditinstituts funktioner tillämpas endast 68 § 
kreditinstitutslagen, enligt vilken ett kreditinstitut och till dess 
konsolideringsgrupp hörande företag inte i sin verksamhet får ta så stora 
risker att kreditinstitutets soliditet eller konsoliderade soliditet utsätts för 
väsentlig fara. I samma moment föreskrivs dessutom att kreditinstitutet och 
de till dess konsolideringsgrupp hörande företagen skall ha med hänsyn till 
verksamheten tillräcklig intern övervakning och tillräckliga 
riskkontrollsystem. Enligt samma paragraf meddelar Finansinspektionen 
närmare föreskrifter om de krav som ställs på riskkontrollsystemen och på 
den övriga interna kontrollen. Finansinspektionen har inte tills vidare ställt 
några särskilda krav på utläggningen av funktioner i dessa föreskrifter.
Finansinspektionen har meddelat kreditinstituten och 
värdepappersföretagen ett ställningstagande (Finansinspektionens 
ställningstagande K/37/2001) om de principer som skall iakttas vid 
utläggning av verksamhet (outsourcing). Ställningstagandet är dock inte 
någon bindande föreskrift för kreditinstituten. I ställningstagandet framhävs 
säkerställandet av en tillförlitlig förvaltning och riskhantering, tryggandet 
av övervakningsmöjligheterna samt att kreditinstituten och 
värdepappersföretagen i alla avseenden själva behåller ansvaret för utlagd 
verksamhet.
2.1.2.	Lagen om andelslag
Ett andelslag vars huvudsakliga verksamhetsområde är detaljhandel får med 
stöd av bestämmelserna i 21 kap. lagen om andelslag (1044/2001) för 
finansiering av sin verksamhet bedriva sparkasseverksamhet genom att av 
sina medlemmar på konton som uppfyller villkoren i lagen om andelslag ta 
emot sådana penningmedel i euro som skall återbetalas (medlemsplacering), 
om andelslaget har minst 500 medlemmar och det i pengar betalda 
andelskapitalet uppgår till minst 80 000 euro.
De allmänna villkoren för de medlemsplaceringskonton som används för 
mottagande av medlemsplacering godkänns av finansministeriet. 
Kontovillkoren får inte innehålla för medlemsplacerarna oskäliga 
bestämmelser eller bestämmelser som snedvrider konkurrensen. Såsom 
gottgörelse för en medlemsplacering får andelslaget betala ränta endast 
enligt kontovillkoren. Beviljande av någon annan förmån som grundar sig 
på en medlemsplacering i andelslaget är förbjudet.
Andelslaget får inte i marknadsföring av sin sparkasseverksamheten lämna 
osanna eller vilseledande upplysningar eller annars använda något 
förfarande som är otillbörligt från medlemsplacerarens synpunkt eller som 
strider mot god sed.
Ett andelslag som bedriver sparkasseverksamhet skall ha en med beaktande 
av medlemsplaceringarnas art och belopp tillräcklig kassareserv, som skall 
uppgå till minst 25 procent av beloppet av de medlemsplaceringar som skall 
utbetalas på anfordran och till minst 10 procent av beloppet av de övriga 
medlemsplaceringarna i andelslaget. Till kassareserven i ett andelslag som 
bedriver sparkasseverksamhet räknas 1) andelslagets kassa, 2) fordringar 
som förfaller inom en månad och fordringar med en månads uppsägningstid 
hos inhemska och med dem jämställbara utländska kreditinstitut samt 
centralaffärer för andelslag som bedriver sparkasseverksamhet samt 3) 
fordringsbevis som är lätta att marknadsföra.
Enligt motiveringen till lagen avses med sparkasseverksamhet verksamhet 
där andelslaget av sina medlemmar på konton som uppfyller de allmänna 
kontovillkoren tar emot andelslaget såsom gottgörelse penningmedel som 
skall återbetalas och för vilka betalar ränta enligt kontovillkoren. Det 
primära syftet med sparkasseverksamheten är enligt motiveringen att 
finansiera andelslagets rörelse. Utöver att finansiera andelslagets rörelse är 
syftet med sparkasseverksamheten att främja andelslagsmedlemmarnas 
sparande och deras engagemang i andelslagets verksamhet. Bestämmelserna 
om sparkasseverksamhet möjliggör betalningsförmedling från 
sparkassekonton.
Ett andelslags sparkasseverksamhet skiljer sig enligt lagens motivering från 
depositionsbankernas mottagande av insättningar så till vida att 
karaktäristiskt för de insättningar som gjorts i en depositionsbank är att de 
har på lag grundat säkerhetsfondsskydd. De insättningar som gjorts i ett 
andelslags sparkassa har däremot inte något säkerhetsfondsskydd. För att 
denna skillnad skall framhävas och för att skillnaden skall vara klar också 
för en vanlig medlem, skall enligt motiveringen begreppet 
medlemsplacering användas i samband med andelslagens 
sparkasseverksamhet.
I den nya lag om andelslag som trädde i kraft den 1 janauri 2001 förblev 
bestämmelserna om sparkasseverksamhet oförändrade, eftersom det när 
lagen bereddes var känt att bestämmelserna kommer att prövas i samband 
med denna proposition. Syftet med den nya lagen är att underlätta bildandet 
av andelslag och deras förvaltning samt att främja anskaffningar av 
medlems- och placerarfinansiering. Främjandet av andelslagens anskaffning 
av eget kapital förutsätter enligt propositionen att andelslagen i så stor 
utsträckning som möjligt kan använda samma finansieringsinstrument som 
aktiebolag. För att målet skall uppnås föreslås att ett andelslag utöver 
andels- och tilläggsandelskapital skall kunna ta emot finansiering genom 
sådana kapitallån och placeringsandelar som berörs av samma reglering 
som aktiebolags kapitallån och preferensaktier. Även villkoren för 
tilläggsinsatserna skall enligt förslaget utformas på samma sätt som i fråga 
om aktiebolags preferensaktier. Även de tvingande begränsningarna 
gällande andelslagens nuvarande finansieringsinstrument, insatser och 
tilläggsinsatser, föreslås bli färre så att det i stadgarna kan bestämmas mera 
fritt om avkastningen på placeringar, rätten till behållningen då andelslaget 
upplöses och återbetalningstidpunkten.
2.1.3.	Annan lagstiftning
Lagen om skuldebrev
Enligt 34 § 1 mom. lagen om skuldebrev (622/1947) kan masskuldebrev 
emitteras av offentliga samfund och av bokföringsskyldiga. Enligt 2 mom. 
skall sådana masskuldebrev som har sämre förmånsrätt än emittentens 
övriga förbindelser benämnas debenturer. Den som emitterar debenturer 
eller ett samfund som hör till emittentens koncern eller ett samfund som 
tillsammans med emittenten hör till samma konsolideringsgrupp enligt 
kreditinstitutslagen får inte ställa säkerhet för betalning av debenturer. 
Enligt 3 mom. får emittenten inte mot vederlag återköpa debenturer före 
dessas förfallodag, om inte lånevillkoren berättigar därtill, och inte heller ta 
emot debenturer som pant. I fråga om kreditinstitut föreskrivs vissa 
undantag i detta avseende.
Värdepappersmarknadslagen
I värdepappersmarknadslagen (495/1989) regleras bl.a. erbjudandet av 
värdepapper till allmänheten. Enligt 1 kap. 1 § gäller lagen sättande av 
värdepapper i omlopp bland allmänheten, omsättning av värdepapper som 
har satts i omlopp och clearingverksamhet samt offentlig handel med 
värdepapper. Enligt 2 kap. 2 § är den som sätter värdepapper i omlopp 
bland allmänheten eller som på uppdrag sköter detta skyldig att 
tillhandahålla tecknarna tillräcklig information om de omständigheter som 
väsentligt påverkar värdepapperens värde och att offentliggöra var 
värdepapperen kan tecknas. Med värdepapper avses i lagen när det gäller 
värdepapper som är främmande kapital en andel i ett masskuldebrevslån 
eller någon därmed jämförlig gäldenärsförbindelse som är avsedd att sättas i 
omlopp bland allmänheten tillsammans med flera andra likalydande 
förbindelser.
Enligt 2 kap. 3 § 1 mom. är den som till allmänheten erbjuder 
masskuldebrevslån skyldig att offentliggöra ett prospekt över värdepapperet 
innan erbjudandet träder i kraft och hålla prospektet tillgängligt för 
allmänheten under den tid erbjudandet är i kraft. För offentliggörandet av 
prospekt ansvarar utöver anbudsgivaren och emittenten den som enligt 
uppdrag sköter erbjudandet eller emissionen.
I emissionsprospektet skall investerarna enligt 2 kap. 3 § 5 mom. 
värdepappersmarknadslagen ges tillräckliga uppgifter så att de skall kunna 
bilda sig en välgrundad uppfattning som värdepapperen och emittenten. 
Prospektet skall innehålla väsentliga och tillräckliga uppgifter om 
emittentens tillgångar, ansvarsförbindelser, ekonomiska ställning, resultat 
och framtidsutsikter samt orderstock, när denna uppgift är viktig med 
hänsyn till emittentens verksamhet, och likaså om de med värdepapperen 
förenade rättigheterna och om andra omständigheter som är av väsentlig 
betydelse för värdepapperens värde.
En emittent vars värdepapper är föremål för offentlig handel skall enligt 2 
kap. 6 § offentliggöra sitt bokslut utan obefogat dröjsmål senast en vecka 
före det sammanträde där bokslutet skall framläggas för fastställelse, likväl 
senast tre månader efter räkenskapsperiodens utgång. Denna skyldighet 
gäller inte staten, dess centralbank, kommuner, samkommuner eller sådana 
internationella offentliga organ vilka såsom medlemmar har minst två stater 
som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Enligt 2 kap. 5 § skall den som emitterar värdepapper som är föremål för 
offentlig handel upprätta en delårsrapport för varje räkenskapsperiod som är 
längre än sex månader.
Masskuldebrev som har fogats till värdeandelssystemet berörs också av 
lagen om värdeandelssystemet (826/1991) och lagen om värdeandelskonton 
(827/1991).
Lagen om värdepappersföretag
Lagen om värdepappersföretag (579/1996) gäller sådant yrkesmässigt 
tillhandahållande av investeringstjänster som bedrivs som 
näringsverksamhet. Värdepappersföretag har enligt 16 § 1 mom. 1 punkten 
rätt att ordna krediter och annan finansiering för kunder i anslutning till 
investeringstjänster för kunder, dock inte för egen räkning. Enligt 52 § skall 
värdepappersföretag hålla kundernas medel och egendom i bokföringen 
åtskils från företagets kapitalbas och egendom. Medel som anförtrotts ett 
värdepappersföretag för förvaring, placering eller annan medelsförvaltning 
samt som erhållits vid försäljning av egendom skall enligt 4 kap. 5 a § 
värdepappersmarknadslagen förvaras på konto i en depositionsbank eller i 
ett utländskt kreditinstituts filial.
Lagen om placeringsfonder
Fondverksamheten regleras i lagen om placeringsfonder (48/1999). Med 
fondverksamhet avses enligt 1 kap. 2 § anskaffning av medel från 
allmänheten för kollektiva investeringar och placering av medlen 
huvudsakligen i sådana investeringsobjekt som avses i 2 § lagen om 
värdepappersföretag, samt förvaltning av placeringsfonden. De medel som 
insamlats hos allmänheten bildar en placeringsfond som ägs av de personer, 
sammanslutningar och stiftelser som placerat medel i den. Den som placerat 
medel i placeringsfonden, dvs. fondandelsägaren, har rätt till en fondandel 
som berättigar till en odelad andel av fondens tillgångar.

Bestämmelserna om försäkringsverksamhet
Enligt 3 § lagen om försäkringsbolag (1062/1979) får försäkringsbolag 
bedriva endast försäkringsverksamhet och i lagen nämnd annan verksamhet, 
till vilken hör bl.a. verksamhet som ombud för kreditinstitut. Till 
försäkringsverksamheten räknas på det sätt som närmare anges i lagrummet 
de försäkringsslag som nämns i de olika försäkringskategorierna i 
direktiven gällande försäkringsverksamhet. Försäkringsbolagen erbjuder 
numera i allt större utsträckning försäkringar av typ investeringsobjekt. I 
social- och hälsovårdsministeriets beslut (858/1995) anges närmare vilka 
slags försäkringar finska försäkringsbolag och försäkringsföreningar samt i 
Finland verksamma utländska försäkringsbolag får tillhandahålla. I 6 § i 
ovan nämnda beslut uppräknas de liv- och pensionsförsäkringar av 
investeringstyp som är tillåtna. Vissa av dessa försäkringsprodukter avviker 
inte mycket från insättningar i bank.
2.2.	Europeiska gemenskapernas reglering
2.2.1.	Banksamordningsdirektivet
Direktiv som är av betydelse med tanke på kreditinstitutsverksamheten är 
det första (Rådets första direktiv 77/780/EEG om samordning av lagar och 
andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut) 
och det andra (Rådets andra direktiv 89/646/EEG om samordning av lagar 
och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i 
kreditinstitut) banksamordningsdirektivet. Dessa direktiv har sammanslagits 
till det nya Europaparlamentets och Rådets direktiv 2000/12/EEG om rätten 
att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, nedan tredje 
banksamordningsdirektivet eller bankdirektivet. Enligt artikel 3 i detta 
direktiv skall medlemsstaterna förbjuda personer eller företag som inte är 
kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot 
insättningar eller andra återbetalbara medel. Förbudet behöver dock inte 
tillämpas i fall som är särskilt omfattade av nationell lagstiftning under 
förutsättning att verksamheten är underkastad regler och övervakning till 
skydd för insättare och investerare.
Definition av kreditinstitutsverksamhet
Kreditinstitut definieras i bankdirektivet som ett företag vars verksamhet 
består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara 
medel och att bevilja krediter för egen räkning. I direktivets ingress 
preciseras definitionen av kreditinstitut så att den gäller alla institut, vars 
verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel från allmänheten, 
antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande 
utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att 
bevilja kredit för egen räkning.
När det gäller definitionen av kreditinstitut bör man lägga märke till att 
begreppet "insättning" inte äger någon självständig juridisk betydelse, utan i 
direktivet används enbart det kollektiva begreppet "insättningar och andra 
återbetalbara medel". Det görs ingen skillnad mellan medel som skaffas 
t.ex. genom obligationer eller avistainsättningar, utan begreppet omfattar 
bägge på samma sätt.
Ett viktigt begrepp med tanke på definitionen av kreditinstitut, förutom 
insättningar och andra återbetalbara medel, är "beviljande av krediter för 
egen räkning". Begreppet är inte närmare definierat i direktivet, så 
tolkningen är i sista hand beroende av definitionerna i den nationella 
lagstiftningen. Det torde dock inte vara möjligt att språkligt tolka begreppet 
så att det skulle inbegripa förvärvande av värdepapper på 
sekundärmarknaden, så verksamhet där medel som tagits emot från 
allmänheten investeras i marknadsvärdepapper torde obestridligen falla 
utanför kreditinstitutsbegreppet. Däremot kan det hända att denna 
verksamhet uppfyller kännetecknen på fondverksamhet eller 
tillhandahållande av investeringstjänster, varvid den lagstiftning som gäller 
dessa saker skall tillämpas på den.
2.2.2.	Insättningsgarantidirektivet
Enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG om 
system för garanti av insättningar avses med "insättning" ett 
tillgodohavande i form av inlåning eller som ett tillfälligt led i normala 
banktransaktioner och som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de 
lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och alla fordringar i 
form av värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut. I princip avses med 
insättning i direktivet alltså ett kreditinstituts alla skulder där borgenären är 
någon annan än ett annat kreditinstitut. Medlemsstaterna kan dock i den 
nationella lagstiftningen lämna offentliga samfunds och vissa företags 
tillgodohavanden samt skulder i form av värdepapper och skulder som inte 
är ställda på viss person och vissa andra skulder som nämns i bilagan till 
direktivet utanför insättningsgarantin. Minimitillämpningsområdet för 
insättningsgarantin omfattar i praktiken i första hand inlåning från 
privatpersoner och småföretag.
De begrepp som är centrala för tolkningen av direktivet, t.ex. "inlåning" 
eller "tillfälligt led i normala banktransaktioner" är inte närmare 
definierade. Direktivet ger således inte, med beaktande av också 
möjligheterna att avvika från direktivet, i praktiken någon ledtråd till en 
allmän definition av insättningar.
2.2.3.	Direktivet om elektroniska pengar
Europeiska unionens råd och Europaparlamentet antog den 18 september 
2000 ett direktiv som reglerar utgivningen av elektroniska pengar 
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta 
och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn 
över sådan verksamhet, nedan direktivet om elektroniska pengar).
Genom direktivet harmoniseras bestämmelserna om utgivning av 
elektroniska pengar och tillsynen över detta inom EU. Syftet med direktivet 
är att främja tillhandahållandet av tjänster inom EU genom att föreskriva 
om de förutsättningar som åtminstone bör föreligga för ömsesidigt 
erkännande av utgivningen av elektroniska pengar. Direktivet är alltså ett så 
kallat minimiharmoniseringsdirektiv vars syfte är att säkerställa att den som 
fått auktorisation i en medlemsstat (hemstaten) och som uppfyller 
direktivets krav får idka dylik rörelse i andra medlemsstater direkt med stöd 
av hemstatens auktorisation (principen om en enda auktorisation). 
Regleringens karaktär och syfte motsvarar således t.ex. 
banksamordningsdirektiven.
Enligt direktivet är utgivning av elektroniska pengar tillåtet endast för 
kreditinstitut och de särskilda institut för elektroniska pengar som uppfyller 
direktivets krav. Kreditinstitutens verksamhet avseende elektroniska pengar 
regleras inte särskilt med undantag av direktivets krav på att elektroniska 
pengar som inte använts måste kunna inlösas.
Med elektroniska pengar avses i direktivet ett penningvärde som ett företag 
(utgivaren av elektroniska pengar) har lagrat på ett elektroniskt 
datamedium, t.ex. på ett aktivt kort eller i hemdatorns eller mobiltelefonens 
minne, som är i kundens besittning, och som en tredje part (tillhandahållare 
av tjänster) förbinder sig att godkänna som betalning. Dylika 
betalningsmedel som godkänts av andra än utgivaren kan kallas 
betalningsmedel med flera användningsområden. Definitionen av 
elektroniska pengar omfattar däremot inte sådana betalningsmedel som 
endast utgivaren själv godkänner som betalning. Ett typiskt exempel på ett 
sådant betalningsmedel med endast ett användningsområde är de telefonkort 
som telefonbolagen säljer. Elektroniska pengar som avses i direktivet är 
således en förskottsbetalning med flera användningsområden som även 
andra företag än det som gett ut de elektroniska pengarna godkänner.
Enligt direktivet skall ett institut för elektroniska pengar alltid ha 
auktorisation som beviljats av en myndighet i hemstaten och stå under 
tillsyn av en myndighet i hemstaten.
Ett institut för elektroniska pengar skall uppfylla bl.a. följande krav för att 
det skall få auktorisation:
1. institutet för elektroniska pengar får inte idka annan rörelse än utgivning 
av elektroniska pengar och närbesläktad verksamhet,
2. institutet för elektroniska pengar skall ha ett minimikapital på minst en 
miljon euro,
3. institutet för elektroniska pengar skall alltid ha en kapitalbas som utgör 
minst 2 % av beloppet av de utgivna elektroniska pengarna, samt
4. de medel som tagits emot från allmänheten skall placeras i sådana 
investeringsobjekt med låg risk som närmare regleras i direktivet.
På institut för elektroniska pengar skall dessutom tillämpas de 
bestämmelser i banksamordningsdirektivet som nämns i direktivet samt 
direktiven gällande penningtvätt och gruppbaserad tillsyn över 
kreditinstitut. Däremot skall direktiven om kreditinstituts soliditet inte 
tillämpas på institut för elektroniska pengar.
Eftersom syftet med direktivet är att harmonisera uttryckligen 
gränsöverskridande affärsverksamhet ingår i direktivet en 
undantagsbestämmelse enligt vilken medlemsstaterna får tillåta att deras 
behöriga myndigheter undantar ett enskilt institut för elektroniska pengar 
från direktivets krav, om institutet bedriver verksamhet endast inom 
medlemsstaten och verksamheten även i övrigt är begränsad på det sätt som 
närmare anges i direktivet. Verksamhet som omfattas av undantag skall inte 
vara ömsesidigt erkänd verksamhet.
Enligt direktivet kan undantag beviljas om
1. alla skulder hänförliga till utestående elektroniska pengar normalt inte 
överstiger 5 miljoner euro och aldrig 6 miljoner euro, eller
2. de elektroniska pengarna godkänns som betalningsmedel endast av ett 
dotterbolag till institutet som utför operativa uppgifter eller andra uppgifter 
med anknytning till elektroniska pengar som ges ut eller distribueras av 
institutet, ett moderbolag till institutet eller av ett annat dotterbolag till 
moderbolaget, eller
3. de elektroniska pengarna godkänns som betalningsmedel endast av ett 
begränsat antal företag, som klart kan särskiljas genom i) att de är belägna i 
samma lokaler eller inom ett annat begränsat lokalt område, eller ii) att de 
har ett nära finansiellt eller affärsmässigt förhållande till det utgivande 
institutet, t.ex. en gemensam marknadsförings- eller distributionsstruktur.
De institut som omfattas av undantag får enligt direktivet inte ge ut sådana 
betalningsmedel på vilka mera elektroniska pengar än 150 euro är lagrade. 
Dessutom skall institutet regelbundet rapportera om sin verksamhet och 
redovisa sina skulder hänförliga till elektroniska pengar till 
tillsynsmyndigheterna.
Direktivet skall genomföras i den nationella lagstiftningen senast den 27 
april 2002.
2.3.	Lagstiftningen i utlandet 
2.3.1.	Sverige
Bankverksamhet
I Sverige regleras bankverksamheten genom bankrörelselagen (1987:617). 
Lagen innehåller bestämmelser om den affärsverksamhet som är tillåten för 
banker och vissa andra gemensamma bestämmelser för banker. Lagen gäller 
bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker. Enligt 1 kap. 2 § får 
bankrörelse drivas endast efter tillstånd som beviljas av landets regering. 
Med bankrörelse avses i lagen verksamhet i vilken ingår inlåning på konto 
om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med 
kort varsel.
Enligt motiveringen till lagen karaktäriseras inlåningen av att den kräver 
något slags kontoavtal. Kontoavtalet beskrivs som ett ramavtal enligt vilket 
kontoinnehavaren fortlöpande får göra insättningar. Beloppet av de medel 
som får sättas in är inte bestämt på förhand i avtalet. En insättning skiljer 
sig enligt motiveringen i detta avseende från bl.a. utgivningen av 
obligationer.
Enligt lagen om insättningsgaranti omfattas i Sverige endast 
tillgodohavanden som med kort varsel står till insättarens förfogande av 
insättningsgarantifonden.
I Sverige är en bank enligt lagen skyldig att på begäran öppna ett 
inlåningskonto för kunden.
Värdepappersbolags kundmedel
Enligt 4 § 1 mom. lagen om värdepappersrörelse (1991:981) får ett 
värdepappersbolag och ett utländskt företags filial, med 
Finansinspektionens tillstånd, för att underlätta värdepappersrörelsen ta 
emot kunders medel på konto och lämna kunder kredit för placeringar i 
finansiella instrument.
Enligt gällande lagstiftning skall ett värdepappersbolag i Sverige som 
bedriver in- och utlåning höra till systemet för insättningsgaranti.
Verksamhet med kundmedelskonton
På grundval av den ändring som gjordes i bankrörelselagen 1995 får ett 
företag utan tillstånd för bankrörelse ta emot kundmedel på konto. 
Behållningen på ett konto får dock inte överstiga 15 000 kronor. På de 
mottagna medlen betalas ränta och kunden får använda behållningen endast 
för att köpa varor och tjänster som tillhandahålls av det företag som tagit 
emot medlen eller av företag som ingår i samma koncern eller 
företagsgrupp som detta företag.
Enligt motiveringen till lagen var syftet med bestämmelsen att klarlägga 
ställningen för den kundkontoverksamhet som detaljhandelsföretagen 
bedriver i förhållande till den tillståndspliktiga inlåningsverksamheten. I 
synnerhet skulle bestämmelsen klarlägga villkoren för att sådan verksamhet 
skall kunna anses falla utanför den tillståndspliktiga verksamheten.
I motiveringen nämns att ett kundmedelskonto i praktiken delvis kan 
fungera på samma sätt som ett sparkonto i en bank. På behållningen utgår 
vanligtvis ränta och i allmänhet föreligger ingen skyldighet att använda 
behållningen på kontot för betalning av varor eller tjänster. 
Kontoinnehavaren har när som helst rätt att avsluta kontot och få ut 
kontobehållningen kontant. I praktiken förekommer dessutom så kallad 
kontantavrundning upp till 300 kronor, vilket innebär att kunderna kan få 
högst 300 kronor direkt i handen i samband med betalning av företagets 
produkter.
I motiveringen anses också att kundmedelskontona företer betydande likhet 
med vanlig förskottsbetalning eftersom insättningarna är ägnade att 
användas just för betalning av endast vissa företags produkter och tjänster.
Sparkasseverksamhet
Inlånings- och finansiell verksamhet i ekonomiska föreningar (bl.a. 
sparkasseverksamhet) är inte tillståndspliktig verksamhet enligt 2 § 
bankrörelselagen, om syftet med verksamheten är att främja medlemmarnas 
ekonomiska intressen och antalet medlemmar inte överstiger 1 000 
personer. Övriga kooperativ som bedrev sparkasseverksamhet när lagen 
trädde i kraft fick enligt en övergångsbestämmelse fortsätta verksamheten 
till utgången av 1997. Tidsfristen har därefter förlängts först till utgången av 
1999 och sedan till utgången av 2001.
Regeringen tillsatte 1995 en utredning för att klarlägga regleringen av 
sparkasseverksamheten. Som resultat av arbetet föreslog utredningen i maj 
1996 att en särskild sparkassegaranti skulle införas. Utredningen erhöll 
dock inget större samhälleligt stöd så regeringen beslöt att utredningsarbetet 
skulle fortsätta. Orsaken till att man 1995 började utreda reglerna om 
sparkassornas verksamhet var att begreppet allmänheten samma år hade 
utgått ur banklagstiftningen. Av denna orsak intogs i lagen en bestämmelse 
om att regeringen före utgången av 1997 särskilt utreder behovet av regler 
om sparkassornas verksamhet.
I praktiken har bankrörelselagens undantag från tillståndsplikt för 
bankrörelse vilket gäller sparkasseverksamhet använts fel i Sverige. På 
senare tid har den svenska patent- och registerstyrelsen registrerat flera 
sådana företag som i praktiken är i utländsk ägo och som marknadsför sina 
sparkassekonton även utomlands med hjälp av vilseledande 
marknadsföring. I marknadsföringen har man gett en bild av att 
sparkasseverksamheten är en riskfri placeringsmöjlighet som kan jämföras 
med bankrörelse. Av denna anledning ändrades den svenska 
bankrörelselagen den 1 juli 2000 så att företag som registrerats efter den 14 
april 2000 inte längre får bedriva sparkasseverksamhet. Företag som 
registrerats före detta datum behöll möjligheten att bedriva 
sparkasseverksamhet. Man håller dock som bäst på att upphäva den 
specialreglering som gäller sparkasseverksamhet i enlighet med det förslag 
från banklagskommittén som relateras nedan.
Tillgången till och distributionen av banktjänster
I Sverige finns inga särskilda regler om utläggning av verksamhet som 
bedrivs av företag som tillhandahåller finansiella tjänster och någon sådan 
lagstiftningen planeras veterligen inte heller. Den svenska 
finansinspektionen har dock meddelat ett ställningstagande om villkoren för 
outsourcing. I ställningstagandet utgår man ifrån att olika företag som 
tillhandahåller finansiella tjänster avviker så pass mycket från varandra att 
det alltid måste avgöras från fall till fall om en utläggning av verksamhet 
kan godkännas.
Ställningstagandet gäller utläggning av administrativa funktioner och 
affärsverksamhet såväl inom koncernen som utanför den. I 
ställningstagandet konstateras emellertid att i praktiken varierar 
inställningen till utläggning mycket beroende på om utläggningen är 
begränsad till koncernen eller inte. Verksamhet som enligt lagen kräver 
tillstånd kan inte alls läggas ut.
Banklagskommitténs förslag
I Sverige färdigställdes i slutet av 1998 ett kommittébetänkande (SOU 
1998:160) där man granskar lagstiftningen om och tillsynen över bankernas 
verksamhet. Enligt kommittén bör inlåningsverksamhet tillåtas även för 
andra företag och sammanslutningar än banker på det villkoret att de inte 
bedriver betalningsförmedling. Bankerna skall enligt förslaget ha ensamrätt 
att bedriva generell betalningsförmedling med medel som är tillgängliga för 
fordringsägaren med mindre än 30 dagars varsel.
Kommittén föreslog en ny definition av bankrörelse så att endast banker 
skall ha rätt att ta emot medel som är tillgängliga för fordringsägaren med 
mindre än 30 dagars varsel och använda dessa medel för generell 
betalningsförmedling. Den nya definitionen innebär att alla företag skall ha 
rätt att ta emot såväl uppsägbara medel som andra medel från allmänheten. 
De skall dock inte få bedriva generell betalningsförmedling. Annan inlåning 
än bankernas skall dock inte omfattas av insättningsgarantin.
Enligt kommittén bör lagstiftningen säkerställa att konsumenterna har 
tillgång till åtminstone en trygg sparform. Enligt motiveringen är syftet med 
bank- och insättningsgarantilagstiftningen att trygga en sådan sparform. I 
fråga om inlåningsverksamhet som bedrivs av andra företag och 
sammanslutningar ställs krav på särskild informationsskyldighet.
Det svenska finansdepartementet håller som bäst på att utarbeta en 
proposition som baserar sig på kommittébetänkandet och som i rätt stor 
utsträckning motsvarar förslagen i kommittébetänkandet. Enligt 
propositionen skall bl.a. specialbestämmelserna om sparkasseverksamhet 
upphävas och i stället skall det föreskrivas allmänt om rätt för företag i 
aktiebolags- och kooperativform som bedriver annan affärsverksamhet än 
utlåning och generell betalningsförmedling att på konto ta emot medel från 
allmänheten upp till det maximibelopp som anges i lagen.
2.3.2.	Danmark
Bankverksamhet
Enligt den danska lagstiftningen är mottagande av medel från allmänheten 
tillåtet endast för banker, sparkassor samt företag som bedriver 
sparverksamhet eller utställande av förhandsbetalda betalkort och vilkas 
verksamhet är noga reglerad i lagen. Enligt lagen om banker och sparkassor 
(Lov om banker og sparekasser m.v. 06/08/1996 nr 730) har banker, 
sparkassor och andelskassor, dvs. så kallade penninginstitut, rätt att ta emot 
insättningar eller andra återbetalbara medel från allmänheten. Även vissa 
andra inhemska och utländska kreditinstitut har rätt att ta emot medel från 
allmänheten. Penninginstituten berörs av bestämmelserna om bl.a. 
kapitalkrav och soliditet i lagen om banker och sparkassor och institutens 
verksamhet övervakas av Finanstilsynet.
Begreppet insättning förblir något oklart i den danska lagstiftningen. Om ett 
företags affärsverksamhet består i att yrkesmässigt ta emot medel från 
allmänheten på konton samt bevilja krediter har affärsverksamheten i 
Danmark ansetts vara sådan verksamhet som avses i lagen om banker och 
sparkassor och som kräver tillstånd. Medel som penninginstitut som 
bedriver dylik verksamhet har tagit emot från allmänheten omfattas av 
insättningsgarantin.
Annat mottagande av medel från allmänheten
Bedrivandet av sparverksamhet och utställandet av förhandsbetalda 
betalkort regleras i Danmark i lagen om sparverksamhet och utställande av 
förhandsbetalda betalkort (Lov om sparevirksomheder och utstedere af 
forudbetalte betalningskort 22/05/1996, nr 375). Enligt lagen skall 
Finanstilsynet ha beviljat tillstånd för verksamheten om den bedrivs av 
någon annan än ett penninginstitut. Företag som bedriver sparverksamhet 
skall ha en kapitalbas på minst 5 miljoner kronor.
Med sparverksamhet avses verksamhet som består i att yrkesmässigt eller 
som ett väsentligt inslag i affärsverksamheten ta emot insättningar eller 
andra återbetalbara medel från allmänheten, varvid de mottagna medlen inte 
används på samma sätt som vid verksamhet enligt lagen om banker och 
sparkassor. Detta betyder i praktiken att de mottagna medlen inte används 
för att bevilja krediter som bankerna gör, utan medlen placeras t.ex. vidare 
på ett bankkonto. De mottagna medlen omfattas inte heller av 
insättningsgarantin.
I lagen regleras också tillhandahållandet av förhandsbetalda betalkort för 
allmänheten. Bolag som beviljar sådana kort kan ta emot återbetalbara 
medel från allmänheten på de villkor som anges i lagen. Betalkortet kan 
användas antingen i flera självständiga affärer eller på flera 
verksamhetsställen som tillhör samma bolag eller butikskedja. Det 
maximala belopp som får lagras på kortet är 1.000 danska kronor. När 
kortet laddas på nytt får saldot maximalt uppgå till 1.200 kronor. Utanför 
lagens tillämpningsområde faller kortsystem där kortets maximisaldo är 500 
kronor och det sammanlagda värdet av alla kort som kortbolaget utställt är 
mindre än 1.000.000 kronor.
Bolag som beviljar förhandsbetalda betalkort och som inte är banker eller 
kreditinstitut skall vara aktiebolag. Bolagen berörs av krav gällande bl.a. 
minsta aktiekapital, soliditet, användningen av de insatta medlen, revision 
och verksamhetens art. Bolagen får bedriva endast betalkortverksamhet och 
närbesläktad verksamhet. Bolaget får inte bevilja krediter. I praktiken finns 
det endast ett företag som ställer ut förhandsbetalda betalkort i Danmark.
En utvidgning av rätten att ta emot medel från allmänheten har diskuterats 
även i Danmark. I synnerhet konsumentmyndigheterna har varit för en 
utvidgning av rätten att ta emot medel eftersom det skulle öka 
konkurrensen. En kommitté som dryftat utsikterna för den finansiella 
sektorn i Danmark publicerade sitt betänkande i september 1999 
(Ekonomiministeriets udvalg om den finansielle sektor efter år 2000: "Den 
finansielle sektor efter år 2000"). Tills vidare har dock inga åtgärder för att 
ändra den gällande lagstiftningen vidtagits utgående från 
kommittébetänkandet, utan det kommer att göras vissa vidareutredningar. 
Däremot torde man genomföra direktivet om elektroniska pengar genom att 
endast höja det maximala penningbelopp som får lagras på förhandsbetalda 
betalkort.
Tillgången till och distributionen av banktjänster
Distributionen av banktjänster har inte utgjort något problem i Danmark, 
som inte är så stort till ytan. För närvarande har bankerna t.o.m. för 
omfattande kontorsnät och i framtiden kan det förväntas att de minsta 
kontoren och t.o.m. vissa banker lägger ner sin verksamhet.
I Danmark har inte banktjänsterna betraktats som sådana primära eller 
allmännyttiga tjänster som var och en borde säkras tillgång till genom 
offentliga åtgärder. Bankerna har inte i lagen ålagts någon direkt skyldighet 
att öppna konton. I lagen om banker och sparkassor föreskrivs att bankerna 
skall sköta sin affärsverksamhet i enlighet med god banksed och 
Finanstilsynet kan vid behov ingripa i sådan verksamhet som inte anses 
överensstämma med god bank- och affärssed. Om banken vägrar att öppna 
konto åt någon kund, kan detta lagrum bli tillämpligt.
Även i Danmark har en utläggning av banktjänsterna diskuterats. Den 
juridiska innebörden hos termen utläggning har betraktats som 
problematisk. Lagarna om bankrörelse har inga bestämmelser om 
utläggning och eftersom ett uttryckligt förbud saknas har outsourcing 
ansetts tillåten. Tillsynsmyndigheten anser det dock vara väsentligt att 
ansvaret samt den risk som verksamheten medför bärs av den bank som står 
bakom utläggningen. I Danmark har man också diskuterat 
tillsynsmyndighetens rätt att övervaka det företag till vilket banken har lagt 
ut sina funktioner. Den nuvarande lagstiftningen tillåter inte att 
tillsynsmyndigheten granskar även detta så kallade ombudsföretag, utan 
övervakaren kan granska endast värdbankens verksamhet.
2.3.3.	Norge
Affärs- och sparbanksverksamhet
I Norge tillämpas lagen om affärsbanker (Lov om forretningsbanker, 1961) 
på alla företag som finansierar sin verksamhet genom att ta emot 
insättningar från en obestämd krets av insättare. En affärsbank skall enligt 
lagen vara ett aktiebolag. Lagen gäller inte den norska centralbanken, 
sparbanker eller företag som har grundats med specialtillstånd. Kooperativ 
får ta emot insättningar från sina medlemmar utan att lagen tillämpas på 
dem. Det finns inte någon separat lag om kooperativens 
sparkasseverksamhet. Kooperativ som tar emot medel från sina medlemmar 
skall dock enligt säkerhetsfondens regler höra till kooperativens 
säkerhetsfond.
Enligt 1 § lagen om sparbanksverksamhet (Lov om sparebanker, 1961) 
gäller lagen alla företag som har till syfte att främja sparande genom att ta 
emot insättningar från en obestämd krets av insättare samt att förvalta de 
medel som anförtrotts företaget utan att stiftarna eller andra har rätt att dra 
nytta av verksamheten, med undantag av eventuell handel med 
grundfondsbevis.
Tillgången till och distributionen av banktjänster
I den norska lagen om banktjänster (Lov om finansavtalet og 
finansoppdrag, 1999) föreskrivs att ett finansinstitut inte utan giltigt skäl 
kan vägra att ingå avtal med en kund. Bestämmelsen gäller såväl öppnande 
av konto som utförande av betalningsuppdrag.
Banklagskommitténs förslag
I Norge färdigställdes i slutet av 1998 ett kommittébetänkande 
(Finansforetak m.v. Utredning nr 4 fra Banklovskommisjonen, NOU 
1998:14) där man granskar den lagstiftning och tillsyn som gäller bankernas 
verksamhet. Kommittén föreslår att banker och övriga kreditinstitut skall 
behålla sin ensamrätt att ta emot insättningar från allmänheten. Dessutom 
skall endast nämnda företag ha rätt att bedriva betalningsförmedling som 
riktar sig till allmänheten. Också andra finansinstitut skall få tillhandahålla 
betalningsförmedlingstjänster för allmänheten, om de har fått denna rätt i 
samband med att de beviljades tillstånd. Bedrivande av 
betalningsförmedling skall också vara tillåtet med specialtillstånd.
Enligt kommittén skall kooperativen behålla sin rätt att ta emot insättningar 
från sina medlemmar för att finansiera verksamheten. Det skall finnas 
betryggande säkerhet för verksamheten. Även andra detaljhandelsföretag 
skall ha motsvarande rätt, ifall de mottagna medlen kan användas endast för 
köp av tjänster och varor som tillhandahålls av det bolag som tagit emot 
medlen eller av ett bolag inom samma koncern. Andra än finansinstitut får 
utställa penningkort eller andra bevis på vanlig köpkraft, om det värde som 
laddats på kortet inte överstiger 1000 kronor eller en av kungen bestämd 
högre summa och kortet inte är knutet till ett kontoavtal.
2.3.4.	Tyskland
Rätt att ta emot medel från allmänheten
Enligt 1 § i den lag som reglerar kreditinstitutens verksamhet i Tyskland 
(Gesetz über das Kreditwesen) är kreditinstituten företag som idkar 
bankrörelse yrkesmässigt eller i en omfattning som kräver kommersiellt 
ordnad företagsverksamhet. Enligt bestämmelsen är bankrörelse bl.a. 
mottagande av främmande medel från allmänheten i form av insättningar 
eller andra återbetalbara medel i den mån de återbetalbara medlen inte har 
formen av värdepapper (Inhaber- oder Orderschuldverschreibungen), 
oberoende av om det betalas ränta på medlen eller inte. Bankrörelse är 
dessutom utgivning av kortpengar och nätpengar. Inlåningsbankverksamhet 
definieras i lagen som verksamhet inom ramen för vilken banken får 
bedriva såväl inlåning som utlåning. Eftersom mottagande av insättningar 
enligt ovanstående definition alltid är bankrörelse, kräver verksamheten 
alltid tillstånd.
Tillgången till och distributionen av banktjänster
I Tyskland har den fysiska tillgången till banktjänster inte utgjort något 
problem, snarare förorsakar de alltför många bankerna och det alltför täta 
kontorsnätet problem. De universella bankerna prissätter också sin service 
så lågt att priserna för tjänsterna inte har utgjort något hinder för tillgången. 
Problematiska situationer har åsamkats i första hand av bankernas negativa 
beslut på små och medelstora företags kreditansökningar.
I förbundsstatens lag åläggs bankerna ingen skyldighet att öppna konto åt 
vem som helst. De fattigas rätt till ett bankkonto har dock diskuterats även i 
Tyskland och oppositionen har lämnat in en lagmotion i saken. Bankerna 
motsatte sig lagförslaget och åberopade sin avtalsfrihet. Frågan löstes 
genom ett avtal mellan bankföreningarna där bankerna förband sig att 
öppna ett konto när kunden så önskar. I delstaternas lagstiftningar kan det 
däremot ingå direkt skyldighet för bankerna att öppna konto.
Tyskland är veterligen den enda medlemsstaten i EU som har 
lagbestämmelser om utläggning av verksamhet och i den tyska banklagen 
ingår en strikt bestämmelse om utläggning. Enligt bestämmelsen kan en 
bank lägga ut viktiga funktioner endast om utläggningen inte försvårar en 
behörig skötsel av affärsverksamheten eller ledningens och 
tillsynsmyndighetens möjlighet att övervaka den verksamhet som lagts ut. 
Tillståndsmyndigheten skall informeras om utläggningen på förhand och 
utläggning förutsätter att tillsynsmyndigheten också kan övervaka det 
företag som tagit över bankens funktioner. Genom avtal om utläggningen 
skall dessutom säkerställas att kreditinstitutet kan meddela anvisningar om 
den utlagda verksamheten. Lagen gör ingen skillnad mellan anlitandet av 
ombud och annan outsourcing och begreppet väsentlig funktion definieras 
inte heller i lagen.

2.3.5.	Belgien
Rätt att ta emot medel från allmänheten
I Belgien är bestämmelserna om kreditinstituts verksamhet samlade i lagen 
om kreditinstituts juridiska ställning och tillsynen över dem. Lagen 
innehåller bestämmelser om bl.a. kreditinstituts verksamhetsområde, 
förvaltning, kapitalkrav, tillsyn och filialer. I första kapitlet definieras till att 
börja med vad som i lagen avses med kreditinstitut. Kreditinstitut avser ett 
inhemskt eller utländskt företag vars verksamhetsområde omfattar 
mottagande av insättningar och andra återbetalbara medel från allmänheten 
samt beviljande av krediter för kreditinstitutets egen räkning.
Tredje kapitlet gäller enbart mottagande av återbetalbara medel från 
allmänheten. Enligt det kan endast ett inhemskt kreditinstitut eller ett sådant 
kreditinstitut som grundats enligt lagarna i ett annat EU-land och vars 
verksamhet i Belgien följer bestämmelserna i lagens 66 § för allmänheten 
marknadsföra mottagandet av insättningar eller andra medel som skall 
återbetalas genast, efter en viss tid eller på anfordran eller ta emot sådana 
medel från allmänheten. Enligt den sista punkten gäller lagrummet också 
gränsöverskridande mottagande av insättningar från allmänheten i Belgien.
Även i Belgien omfattas insättningar av en insättningsgaranti och alla 
kreditinstitut som är verksamma i landet måste delta i 
insättningsgarantisystemet.
2.3.6.	Frankrike
Rätt att ta emot medel från allmänheten
I Frankrike är kreditinstituten enligt den lag som skall tillämpas på 
kreditinstitutsverksamhet (Loi nr. 84-46 relative á l'activité et controle des 
établissements de crédit, J.O. 24 janvier 1984) juridiska personer som 
yrkesmässigt idkar bankrörelse. Bankrörelse inbegriper inlåning från 
allmänheten, utlåning, ställande av betalningsmedel till kundernas 
förfogande samt administrering av betalningsmedel.
I lagen avses med medel som tagits emot från allmänheten medel som har 
tagits emot i synnerhet i form av insättningar och så att den som tar emot 
medlen har rätt att använda dem för egna syften. Mottagandet av medel är 
dock alltid förknippat med skyldighet att betala dem tillbaka. Lagrummet 
gäller dock inte mottagande av medel som kan jämföras med insättningar, 
bl.a. medel som tagits emot för försäkringsändamål.
Lagen förbjuder andra än kreditinstitut att idka bankrörelse. Företag som 
inte är kreditinstitut får inte idka regelbunden bankrörelse. Det är bl.a. 
förbjudet för andra företag än kreditinstitut att ta emot medel på villkor att 
medlen betalas tillbaka antingen på anfordran eller inom en kortare tid än 
två år. Lagen förbjuder dock inte vilket företag som helst att som ett inslag i 
sin affärsverksamhet bevilja sina avtalspartner betalningstid, ta emot 
förskottsbetalning eller utställa kuponger eller kort, med vilka avsikten är 
att köpa en viss produkt eller tjänst från företaget.
2.3.7.	Storbritannien
Rätt att ta emot medel från allmänheten
I Storbritannien ingår bestämmelser om mottagande av insättningar och 
begreppet insättning i lagen om finansiella tjänster och finansmarknaden 
från 1987 (Financial Services Act). De tidigare principerna gällande rätt att 
ta emot medel från allmänheten har inte ändrats i lagen.
Lagen förbjuder andra företag än sådana som erhållit tillstånd av 
tillsynsmyndigheten att bedriva i lagen avsedd verksamhet som innebär 
mottagande av insättningar. Med insättning avses medel som har tagits 
emot på villkor att de betalas tillbaka inom en viss tid eller på anfordran 
antingen ökade med ränta eller gottgörelse eller utan sådan. Den mottagna 
summan får inte ha lämnats för försäkrings- eller 
kreditförlustreserveringsändamål. I lagen definieras när medel har tagits 
emot för försäkrings- eller förlustreserveringsändamål.
Med verksamhet som innebär mottagande av insättningar avses åter att de 
medel som tagits emot i form av insättningar används vidare för utlåning 
eller att verksamheten i övrigt finansieras med de mottagna medlen eller 
den ränta de avkastar.
Tillgången till och distributionen av banktjänster
Debatten om banktjänsternas tillgänglighet har varit livlig i Storbritannien. I 
ett land där det syns klart att befolkningen är uppdelad i rikare och fattigare 
har det varit svårt för fattiga medborgare med sämre social status att få 
tillgång till banktjänster. Man har också diskuterat möjligheten att grunda 
en bank som skulle upprätthållas av staten.
Den brittiska finanstillsynsmyndigheten har avgett ett ställningstagande till 
utläggning av verksamhet. Ställningstagandet baserar sig på den 
lagbestämmelse som säger att bankerna måste ha tillräckliga interna 
kontrollsystem. Det finns inga särskilda bestämmelser om utläggning av 
verksamhet på lagnivå. Ställningstagandet utgår ifrån att outsourcing inte i 
sig anses vara förbjuden till någon del, men den bank som lägger ut 
verksamhet måste kunna motivera nyttan av utläggningen för 
tillsynsmyndigheten. Banken och dess revisorer måste fortlöpande övervaka 
den utlagda verksamheten samt se till att även tillsynsmyndigheterna får 
information. Utläggning skall anmälas på förhand till tillsynsmyndigheten. 
Banken måste dessutom försäkra sig om att kundernas rättigheter 
tillgodoses och utarbeta en reservplan i händelse av att det uppstår problem 
med skötseln av den utlagda verksamheten.
Dessa principer gäller utläggning av verksamhet såväl inom som utanför 
koncernen och det görs ingen skillnad mellan olika typer av verksamhet.
2.4.	Utvecklingen på marknaden
2.4.1.	Allmänna utvecklingstrender
Banksektorn har varit utsatt för starka omvandlingskrafter under hela 1990-
talet. Den effektiverade verksamheten och strukturomvandlingen till följd 
av bankkrisen, utnyttjandet av datatekniska innovationer, 
värdepappersmarknadens ökade betydelse, införandet av euron, 
avregleringen och den skärpta konkurrensen har väsentligt ändrat bankernas 
omvärld. Omvandlingskrafterna syns i form av värdepapperiseringen på 
marknaden och däri att andra än sådana som förmedlar bankfinansiering har 
börjat spela en mera framträdande roll (finansbolag, placeringsfonder, 
försäkringsbolag) samt som hårdare konkurrens från icke-reglerade 
institutioner vid tillhandahållandet av traditionella banktjänster. Trycket på 
förändringar har å andra sidan bidragit till att utveckla nya finansiella 
produkter. De finansierings-, investerings- spar- och 
betalningsmedelsalternativ som erbjuds allmänheten har ökat och deras 
särdrag eller ändamål har också närmat sig varandra i synnerhet tack vare 
den tekniska utvecklingen. Konkurrensen skärps också i fortsättningen i 
synnerhet när det gäller så kallade standardiserade produkter, t.ex. 
konsumtionskrediter och standardutformade bostadskrediter samt olika 
sparprodukter. Många av de standardiserade detaljistbankprodukterna 
kommer att marknadsföras och säljas via nätet. Den tekniska utvecklingen 
bidrar också till att främja tillhandahållandet av finansiella tjänster över 
statsgränserna.
Bankerna, liksom andra som tillhandahåller finansiella tjänster och 
försäkringstjänster, blir tvungna att bedöma sin strategiska position i en 
föränderlig marknadssituation. Effekterna av den tekniska utvecklingen, 
utvecklingen av regleringen och den skärpta konkurrensen följer och 
förstärker varandra. Till följd av den skärpta konkurrensen måste enskilda 
serviceproducenter använda allt större resurser för att utveckla sina system.
Denna utveckling syns allmänt på finansmarknaden. Till följd av den 
tekniska utvecklingen har det blivit lättare att få tillträde till marknaden för 
nya aktörer som tillhandahåller finansiella tjänster och betalningstjänster. 
Den nya tekniken främjar även specialiserade och mindre företags 
möjligheter att konkurrera med större företag. I och med specialiseringen 
blir det också allt vanligare att såväl informationssystem som olika tjänster 
beställs från underleverantörer, dvs. de läggs ut (outsourcing). Anlitandet av 
ombud och annan utläggning ökar också vid distributionen av finansiella 
tjänster. Till följd av detta sker det en specialisering även inom 
produktionen och försäljningen av finansiella tjänster på detaljmarknaden.
I olika länder har allt flera företag, vilkas huvudsakliga affärsverksamhet 
inte är finans- eller försäkringsbranschen, visat intresse för att tillhandahålla 
ett allt bredare utbud av finansiella tjänster för sina kunder. Detta har man 
eftersträvat genom att grunda egna banker (så kallade niche-banker), ingå 
samarbetsavtal med banker eller försäkringsinstitut eller tillhandahålla olika 
kredit-, betalnings- eller kontotjänster för egen räkning. De servicesystem 
för stamkunder som handelskedjorna upprätthåller har utvecklats och 
utvidgats speciellt snabbt under de senaste åren. I vissa länder, i synnerhet 
Storbritannien, erbjuder detaljhandelsföretagen och bankerna tillsammans 
sina kunder olika ändamålsbundna sparkonton och andra stamkundstjänster. 
I andra länder, t.ex. Finland, upprätthåller vissa handelsföretag egen 
sparkasseverksamhet och erbjuder således olika betalningsmedel och 
sparinstrument.
Utnyttjandet av tekniska innovationer har krympt kostnaderna för hantering, 
lagring och förmedling av data. Den skärpta konkurrensen och den tekniska 
utvecklingen har lett till att bankerna har minskat antalet verksamhetsställen 
under de senaste åren. I synnerhet den omfattande användningen av Internet 
har lett till att bankernas omfattande kontorsnät har minskat i betydelse. I 
Finland har bankerna varit snabba med att ta i bruk det serviceurval som 
den nya tekniken möjliggör. Den tekniska utvecklingen framhäver 
fördelarna med produktion i stor skala när det gäller tillhandahållandet av 
finansiella tjänster och försäkringstjänster. Datorernas och 
informationsnätens kapacitet har ökat kraftigt under de senaste åren. Denna 
utveckling kommer att påverka den interna och externa verksamheten hos 
de företag som tillhandahåller finansiella tjänster och försäkringstjänster.
Bankernas verksamhet har av tradition präglats av långvariga 
kundrelationer. Hushållen och företagen har i huvudsak varit kunder hos en 
och samma bank. Dessutom har bankerna vanligen erbjudit kunderna 
helhetslösningar när det gällt t.ex. kredit- och kontotjänster. 
Tillhandahållandet av tjänster via nätet minskar dock den geografiska 
placeringens betydelse, vilket samtidigt kan göra att kunderna fjärmas från 
sin bank och därmed eventuellt öka konkurrensen såväl mellan bankerna 
som mellan bankerna och andra företag som tillhandahåller finansiella 
tjänster samt betalnings- och försäkringstjänster. Bankerna har delvis av 
denna anledning utvecklat olika stam- och preferenskundssystem för att 
upprätthålla långvariga kundrelationer.
2.4.2.	Förändringar i bankernas affärsverksamhet
I och med utvecklingen på marknaden har bankkoncernerna breddat sin 
egen verksamhet och tillhandahåller numera ett stort urval produkter och 
tjänster. Det så kallade universalbanksystemet, som tillämpas i Finland 
liksom i EU:s andra medlemsstater, har främjat bankernas anpassning till 
förändringarna på marknaden. Bankerna är universalbanker när deras 
verksamhet förutom traditionell in- och utlåning även omfattar 
tillhandahållande av olika värdepapperstjänster. Bankerna har dessutom 
bildat allt flera dotterbolag, t.ex. livförsäkringsbolag och fondbolag, genom 
vilka de numera också tillhandahåller olika försäkrings- och fondprodukter.
Bankkoncernernas intäkter består av finansnetto och övriga intäkter. Under 
1999 uppgick de inhemska bankernas finansnetto till sammanlagt 2,3 
miljarder euro. De övriga intäkterna (dividendintäkter, provisionsnetto, 
nettoresultat av värdepappershandel och valutaverksamhet och övriga 
rörelseintäkter) uppgick till sammanlagt ca 1,4 miljarder euro.
Att marknaden blivit mångsidigare har alltså inte betytt enbart förlorade 
inkomster för bankerna, eftersom deras omfattande verksamhet på andra 
områden har skapat nya inkomstkällor. I Finland har bankernas aktiva 
agerande på kapitalmarknaden skapat nya inkomster, t.ex. kommissioner 
och försäljningsprovisioner från egendomsförvaltning, emittering av 
skuldebrev och rådgivning. 
Bankkoncernerna intar en viktig position också när det gäller andra 
funktioner än den traditionella förmedlingen av finansiering via 
balansräkningen. Exempelvis marknadsandelen för de livförsäkringsbolag 
som ägs av inhemska banker var i september 2000 ca 59 %. Det 
livförsäkringsbolag som är störst om man ser till premieinkomsterna ägdes 
av en bank. Även när det gäller fondsparandet har bankernas finansbolag 
snabbt ökat sin marknadsandel under de senaste åren.
Den ökande verksamheten utanför balansräkningen bidrar till att förändra 
bankernas verksamhet utan att nödvändigtvis försämra bankernas ställning i 
förhållande till andra som förmedlar finansiering. Bankerna drar nytta av 
den finansiering som sker utanför balansräkningen också genom att 
kapitalkravet blir lägre, vilket i stället betyder högre kapitalavkastning.
Den skärpta konkurrensen inom in- och utlåningsverksamheten har synts 
inte bara i utvecklingen av den allmänna räntenivån utan också i 
utvecklingen av bankernas räntemarginal. Räntemarginalen har klart krympt 
de senaste åren. Skillnaden mellan genomsnittsräntorna på de finländska 
bankernas utlåning och inlåning (genomsnittlig räntemarginal) var i slutet 
av 1994 ungefär 4,94 procentenheter och i september 2000 ungefär 4,25 
procentenheter. Också i Europeiska unionens andra medlemsstater har 
bankernas räntemarginal krympt i jämn takt sedan början av 1990-talet 
medan de övriga intäkterna har ökat. De övriga intäkterna har dock inte 
ökat i samma storleksklass som den krympta räntemarginalen har bidragit 
till att minska bankernas inkomster.
2.4.3.	Insättningarnas betydelse som sparinstrument
Trots att insättningarnas relativa andel av alla finansobjekt har minskat i 
Finland under hela 1990-talet, fortsatte den absoluta summan att öka till 
utgången av 1999. Under 2000 har insättningarna minskat något jämfört 
med nivån i början av året. Insättningarnas minskade relativa andel har i 
huvudsak berott på att aktieförmögenheten har ökat i värde. Tack vare 
värdeökningen står aktierna numera för den största delen av värdet av 
finansobjekten på den finländska finansmarknaden.
Till följd av utvecklingen på finansmarknaden har det till buds stående spar- 
och investeringsutbudet breddats. De finländska hushållens finansiella 
förmögenhet uppgick till ca 86 miljarder euro i september 2000. Av denna 
förmögenhet fanns ca 40 miljarder euro på bankernas inlåningskonton (ca 
47 % av hushållens hela finansiella förmögenhet). Under de två senaste åren 
har andelen som satt in pengar på brukskonton ökat och andelen som satt in 
pengar på spar- eller placeringskonton minskat. Ungefär 70 % av hushållen 
hade 1999 satt in pengar på brukskonton och ca 38 % på spar- eller 
placeringskonton. I september 2000 hade hushållen ca 25,7 miljarder euro 
placerade i aktier, medan beloppet ett år tidigare var ca 28,4 miljarder euro. 
Den minskade aktieförmögenheten har i huvudsak berott på den senaste 
tidens kursutveckling på börsen. Hushållens frivilliga liv- och 
pensionsförsäkringssparande ökade från 8,6 miljarder euro i slutet av 1999 
till 10 miljarder euro i september 2000.





Även hushållens fondinvesteringar har ökat under de senaste åren. Då 
hushållen 1990 hade investerat bara ca 50 miljoner euro i placeringsfonder 
hade de investerade medlen ökat till ca 6 miljarder euro i september 2000, 
vilket var ca 7 % av hushållens hela finansiella förmögenhet. Även 
nettobeloppet av investeringarna i fonder har ökat under hela 1999 och 
under januari-september 2000. Särskilt populära var aktie- och 
kombinationsfonderna. De penningmedel som hushållen har placerade i 
masskuldebrev har minskat. I slutet av 1997 uppgick de till ca 7,5 miljarder 
euro. I september 2000 var beloppet bara 3,7 miljarder euro.
Utöver de ovan nämnda fanns det hösten 2000 ca 360 miljoner euro på 
andelslagens sparkassekonton, vilket är ca 0,4 % av hushållens finansiella 
förmögenhet. Av de medel som finns på sparkassekonton är ca 138 miljoner 
euro tidsbundna placeringar.
2.4.4.	Utvecklingen av bankernas finansiering
Insättningarna spelar fortfarande en central roll för depositionsbankernas 
finansiering. Bankernas kapitalanskaffning på penning- och 
kapitalmarknaden minskade på 1990-talet, eftersom inlåningskontona växte 
i jämn takt och efterfrågan på utlåning var lam. Under de senaste åren har 
bankernas utlåning dock ökat snabbt. Först 1998 nådde inlåningen 1992 års 
nivå. Inlåningens relativa andel av bankernas finansiering har ökat i jämn 
takt eftersom de andra finansieringsformerna har minskat i volym eller 
förblivit oförändrade medan inlåningen har ökat.
Bankernas inlåningsstock uppgick i september 2000 till sammanlagt 53 
miljarder euro. Av allmänhetens insättningar utgjorde valutainlåningen ca 
1,1 miljarder euro. Bankernas inlåningsstock började minska något efter 
början av 2000. Beståndet av bankernas placeringsbevis uppgick i 
september 2000 till ca 16 miljarder euro.
Inlåningen utgör fortfarande ungefär hälften av de finländska bankernas 
balansräkning. I september 2000 utgjorde inlåningen ca 53 % av bankernas 
främmande kapital medan den i början av 1991 utgjorde ca 48 %. I vissa 
stater, t.ex. Danmark och Sverige, är inlåningens andel av bankernas 
finansiering liten därför att bostadsfinansieringen baserar sig på utgivning 
av obligationer - inte på inlåning som i Finland och flera andra europeiska 
länder. Hos Merita Bank var inlåningens andel av balansräkningen i 
september 2000 ca 42 %, hos Andelsbankernas sammanslutning ca 75 %, 
hos Leoniakoncernen ca 44 % och hos Aktiakoncernen ca 58 %.

I Finland har de omsättningsbara skuldpappren som bankerna emitterat 
dock ökat i jämn takt sedan mitten av 1980-talet i och med uppkomsten av 
penning- och masskuldebrevsmarknaden. I och med att värdepapperisering 
blivit vanligare kan man anta att denna utveckling också fortsätter.
Att konkurrensen skärps mellan olika investerings- och sparinstrument 
kommer också att påverka bankernas inlåning i kontoform. Ifall hushållen 
överför sina sparade medel från insättningar till andra objekt kommer 
andelen insättningar som förfaller snabbare sannolikt att öka av all inlåning 
i kontoform. Å andra sidan, om det blir vanligare att använda 
penningmarknadsfonderna för att placera kontanta medel kommer 
bankernas kostnader för kortfristig inlåning också eventuellt att stiga.
Man kan vänta sig att såväl bankernas inlåning som deras utlåning kommer 
att värdepapperiseras i allt högre grad i framtiden. Exempelvis när det gäller 
utlåningen kan de lån som bankernas beviljar, t.ex. bostadslån, 
sammanställas så att de lämpar sig bättre för partimarknaden och därmed 
får en sekundärmarknad. Hypoteksbankernas verksamhet baserar sig på att 
lånen buntas ihop på detta sätt, även om utlåningen kvarstår i 
hypoteksbankernas balansräkning.
Bankerna kan också dra nytta av värdepapperiseringen av företagens 
finansiering. Som förmedlare av finansiering kan de ordna emission och få 
inkomster av denna. Vid tillhandahållandet av investeringstjänster blir 
bankerna dock tvungna att konkurrera med en större grupp. Bankerna får 
dock inkomster av verksamheten utan att de behöver bära den kreditrisk 
som hänför sig till företagets verksamhet.
2.4.5.	Betalningsförmedlingens utveckling
Betalningsförmedlingen har av tradition kanaliserats via bankerna. Av 
denna anledning spelar kontopengar en viktig roll vid tillhandahållandet av 
betalningsförmedlingstjänster. Bankerna har tillhandahållit 
betalningstjänster som är bundna till ett dagligkonto. I stället har insättaren 
dragit nytta av sina insättningar i form av pålitliga betalningstjänster. Till 
följd av detta har bankerna betalat en mycket låg ränta på behållningen på 
dagligkonton. Den tekniska utvecklingen och konkurrensen om hushållens 
transaktionsmedel har minskat denna korssubvention.
Lönebanken och brukscheckerna revolutionerade hela betalningssystemet i 
slutet av 60-talet. Sedan ekonomin övergått till kontopengar steg gireringar 
och checker fram vid sidan av de lagliga betalningsmedlen (sedlar och 
mynt). Den tekniska utvecklingen åter gjorde det möjligt att börja använda 
bankkort och kreditkort för betalningar.
I Finland används ett förmedlingssystem för detaljistbetalningar till vilket 
alla depositionsbanker som är verksamma i Finland har anslutit sig. I 
Finland finns det inte någon särskild central för betalningsrörelsen, något 
som är en vanlig lösning i många andra stater, utan parterna är i direkt 
kontakt med varandra via telekommunikationsnäten. Transaktionerna 
avvecklas netto melan bankerna via Finlands  Banks checkkontosystem.
Finlands betalningsförmedlingssystem är öppet för nya banker. En ny part 
kan ansluta sig särskilt till ilgirostemet, gireringssystemet, kort- och 
betalterminalsystemet. Den anslutande parten skall vara en depositionsbank 
som har koncession för bedrivande av bankrörelse i Finland.
Sättet att betala räkningar har fortsatt att förändras under 1990-talet. I 
början av 1990-talet betalades räkningarna fortfarande ofta genom 
betalningstjänsten. Även kontantbetalning eller girering vid bankdisken var 
allmänt förekommande. Efter 1994 har dessa sätt att betala räkningar 
minskat i andel. I stället har det blivit allt vanligare att betala räkningar via 
betalautomat eller direktdebitering.
I och med att antalet datorer har ökat har det blivit vanligare med 
terminalavtal mellan kunden och banken. Också Internet har förändrat 
betalningsvanorna under de senaste två åren, så att allt flera betalar sina 
räkningar via datorn antingen hemma eller på arbetsplatsen. Tills vidare är 
det något vanligare att man använder betalautomat än att man anlitar 
nätbanken.
År 1999 hade finländarna över 9,3 miljoner betalkort i användning om man 
räknar enligt kortens olika användningsegenskaper. Bankkortet var 
fortfarande det vanligaste betalkortet. Bankernas kunder hade 1999 i 
användning sammanlagt ca 5,6 miljoner kort som utställts av banker.
Med bankkort betalades 1999 räkningar för sammanlagt ca 54 miljarder 
mark. Med universella kreditkort betalades räkningar för sammanlagt ca 21 
miljarder mark och med handelns kreditkort (specialkreditkort) för 
sammanlagt ca 10 miljarder.
Volymen av de inköp som görs med elektroniska pengar är fortfarande 
mycket liten och användningen har ökat mycket långsamt. År 1999 uppgick 
de betalningar som skedde med elektroniska pengar till 12 miljoner mark. 
Den största tillämpningen när det gäller elektroniska penningkort är Avant 
II, ett system som ägs av bankerna.



Figur: Betalkort, 1999


Enligt europeiska mått är mycket litet kontanta pengar i omlopp i Finland, 
eftersom man under flera decennier har vant sig vid att betala räkningar via 
banken, dvs. med pengar på bankkonton. Den tekniska utvecklingen kan 
emellertid leda till att även nya aktörer, t.ex. teleoperatörer, vid sidan av 
depositionsbankerna vill starta förmedling av detaljistbetalningar vilken 
baserar sig på medel som tagits emot på förhand.
Lagstiftningen och den framtida datatekniska utvecklingen bestämmer hur 
hård konkurrensen om tillhandahållandet av betalningstjänster blir. 
Bankernas fördel har hittills bestått i ensamrätten till insättningar och deras 
heltäckande infrastruktur. Om rätten att ta emot återbetalbara medel 
utvidgas, kan det hända att konkurrensen om så kallade avistamedel och 
tillhandahållandet av betalningstjänster skärps. De traditionella bankernas 
fördel ligger dock i deras goda rykte samt förmåga att inom 
betalningsförmedlingen dra nytta av storskalighetsförmånerna med hjälp av 
sitt existerande kundnät.


2.4.6.	Utvecklingen i fråga om bankernas kontorsnät och platsbundna 
tjänster
Det fysiska kontorsnätet och antalet banktjänstemän har krympt till ungefär 
hälften under de senaste tio åren: antalet kontor har minskat från ca 3300 
kontor 1990 till mindre än 1550 kontor i slutet av 1999. Under samma tid 
har bankernas personal halverats från 50500 anställda till ca 24500 
anställda. Utvecklingen är i huvudsak en följd av bankernas strävan att 
övergå till att tillhandahålla banktjänster på elektronisk väg, varvid 
kostnaderna blir betydligt lägre för bankerna än om de skall upprätthålla ett 
kontorsnät. Antalet betalautomater, som erbjöds som ett alternativ till 
kontoren, upphörde att öka 1998. Antalet uttagsautomater har minskat från 
ca 2800 år 1990 till 2100 år 1999 sedan bankerna gallrat ut överlappningar i 
sina nät när de bildade ett gemensamt bolag, Automatia Oy, som ansvarar 
för  uttagsautomaterna, och	


minskat antalet bankkontor. Utglesningen av automatnätet kommer att 
fortsätta. Automatia Oy, som upprätthåller bankautomaterna, har planer på 
att förnya bara 1500 av de 1900 automater bolaget äger under de närmaste 
åren. Den allmänna regionala utvecklingen har tillsammans med den 
skärpta konkurrensen och informationsteknikens utveckling haft stor 
inverkan på utglesningen av bankernas servicenät.
Figur: Strukturomvandligen inom bankernas distributionsnät

Utvecklingen i fråga om kontorsnätet förklaras vid sidan av den tekniska 
utveckling med bankkrisen i början av 1990-talet och bankernas behov av 
att skära ner kostnaderna samt med den integration som under de senaste 
åren ägt rum inom banksektorn. Under de två senaste åren har kontorsnätet 
inte krympt lika snabbt som tidigare. Personalen minskar fortfarande men 
inte lika snabbt som i början av 1990-talet.
Den datatekniska utvecklingen och utnyttjandet av den vid tillhandahållet 
av banktjänster har å andra sidan förbättrat tillgången till banktjänster för de 
kunder som har den utrustning som krävs för att uträtta bankärenden via 
nätet och kan använda dessa nya verktyg. Antalet avtal om nättjänster 
uppgår för närvarande till 1,3 miljoner, ett antal som visserligen också 
inbegriper företagen. Det är svårt att bedöma i vilken mån uträttandet av 
bankärenden via nätet kompenserar det krympande fysiska servicenätet, i 
synnerhet hur snabbt kundernas beredskap att uträtta bankärenden 
elektroniskt ökar. Enligt vissa utredningar har ungefär en femtedel av 
kunderna redan fullständigt tillägnat sig de färdigheter som krävs och sköter 
sina bankärenden i huvudsak med hjälp av Internet. Hösten 1999 hade 
ungefär var tredje person i åldern 10-74 år möjlighet att använda Internet. 
Möjlighet att använda dator hade ca 60 % av såväl männen som kvinnorna. 
Minst användes datorer i glesbygden i norra och östra Finland. Det är också 
möjligt att sköta bankärenden via telefon. Ungefär 97 % av alla hushåll 
hade telefon (antingen traditionell eller mobiltelefon) 1998. Av de 
arbetslösa saknade 10 % och av pensionärerna 4 % telefon. Hösten 1999 
hade 78 % av Finlands 2,35 miljoner hushåll åtminstone en mobiltelefon 
(av männen över 60 år hade endast ca 40 % och av kvinnorna endast ca 20 
% en egen mobiltelefon). 23 % av hushållen saknade redan traditionell 
telefon och antalet dylika hushåll hade ökat med 200 000 från 1996 till 
1999.
På grund av den kraftiga nedskärningen av kontorsnätet blir det på allt färre 
ställen möjligt att utföra gireringar och göra kontantuttag vid kassan. De 
nya betalningssätten, det minskade antalet kontor och de stigande 
betjäningsavgifterna har minskat den betalningsrörelse som sker över 
disken.
Det platsbundna distributionsnätets utveckling och finmaskighet kan 
förutom av förändringarna i antalet bankkontor dessutom i stor utsträckning 
påverkas av bankernas nuvarande och eventuella framtida samarbete med 
andra som tillhandahåller tjänster. Även eventuella branschglidningar kan 
göra att vissa tjänster som i dag är tillgängliga endast via bankerna blir 
fysiskt tillgängliga även på andra betjäningsställen, t.ex. butikernas kassor. 
Exempelvis kontantuttag är redan nu möjliga vid flera butikers kassor. Det 
görs också försök med ambulerande tjänster. Exempel på detta är försöken 
med ambulerande kundrådgivare i östra och norra Finland.
2.4.7.	Utläggning av funktioner
Med utläggning avses rent allmänt att man låter ett annat företag sköta 
någon del av företagets verksamhet. Utläggningen av funktioner kan avse 
såväl utläggning av den egentliga affärsverksamheten (tillhandahållandet av 
tjänster) som utläggning av den interna verksamhet, t.ex. bokföring eller 
marknadsföring, som stöder affärsverksamheten. Nedan används begreppet 
utläggning för att beskriva utläggning av såväl affärsverksamheten som den 
inre verksamheten. För att hänvisa till utläggning, där ingåendet av avtal 
som hör till ett kreditinstituts affärsverksamhet har överlåtits åt något annat 
företag, används nedan begreppet anlitande av ombud. Utmärkande för 
anlitandet av ombud är att uppdragstagaren i uppdragsgivarens namn och 
för dennes räkning ingår rättshandlingar som är bindande för 
uppdragsgivaren med tredje man. Utmärkande för anlitandet av ombud är 
således att ombudet företräder kreditinstitutet i förhållande till dess kunder 
när dessa använder sig av de tjänster som kreditinstitutet tillhandahåller. För 
att hänvisa till utläggning av sådan verksamhet genom vilken 
kreditinstitutet endast köper tjänster i anslutning till produktionen av 
tjänster eller företagets administration används nedan begreppet annan 
utläggning.
Enligt internationella utredningar har utläggningen av verksamhet ökat 
betydligt i företagen under de senaste åren och har blivit en av de centrala 
utvecklingstrenderna inom företagsverksamheten. Inom kreditinstituten har 
utläggningsutvecklingen inte varit lika snabb men de finländska 
kreditinstituten har enligt anmälningarna till Finansinspektionen redan nu 
lagt ut i synnerhet sin dataverksamhet och bankautomattjänsterna. 
Dessutom har man lagt ut bl.a. back office-verksamhet, förvaltningstjänster 
gällande fastigheter samt marknadsföring. Dessutom har bankerna ingått 
avtal som gör det möjligt att använda inlåningskonton via detaljhandeln. I 
synnerhet till följd av den skärpta konkurrensen och informationsteknikens 
utveckling förväntas utläggningen av verksamhet öka även inom sektorn för 
finansiella tjänster.
3.	Bedömning av nuläget
3.1.	Tillgången till grundläggande banktjänster
3.1.1.	Inledning
Samhällets beroendet av de betalningstjänster som bankerna tillhandahåller 
har ökat under de senaste decennierna. Bland annat möjligheterna att betala 
kontant till betalningsmottagaren har minskat och när det gäller skötseln av 
betalningstrafiken har kunderna har blivit allt mera beroende av avtal 
mellan bankerna och de företag som tar emot betalningar. Även 
privatpersoner som tar emot betalningar behöver i praktiken alltid ett 
bankkonto. Till följd av utvecklingen har kunderna blivit allt mera beroende 
av de lösningar som bankerna stannar för när det gäller distributionen och 
prissättningen av tjänster. Dessutom har prissättningen av de tjänster som 
bankerna tillhandahåller differentierats så att i och med preferens- och 
stamkundssystemen har de avgifter som olika kundkategorier betalar för 
samma service blivit olika stora. Av dessa orsaker har i synnerhet 
konsumentmyndigheterna och konsumentorganisationerna fäst 
uppmärksamhet vid att alla medborgare bör kunna tryggas nödvändiga 
banktjänster på rättvisa och skäliga villkor. Frågan om tryggande av 
tillgången till nödvändiga banktjänster har ytterligare accentuerats då 
nedskärningen av antalet bank- och postkontor i kombination med att 
samarbetet mellan Leonia Bank och posten upphörde har försämrat 
tillgången till sådana banktjänster som baserar sig på ett kontorsnät i många 
områden.
Av denna anledning har det ansetts nödvändigt att överväga åtgärder som 
kan bidra till att alla fortfarande har tillgång till de viktigaste banktjänsterna 
på skäliga villkor. Som sådana tjänster har betraktats möjligheten till ett 
bankkonto liksom möjligheten att använda sig av sådana till bankkontot 
anknutna tjänster och betalningsmedel utan kredit som är nödvändiga för att 
man skall kunna använda de pengar som finns på bankkontot. Denna 
service kallas nedan grundläggande banktjänster. I praktiken möjliggör ett 
bankkonto endast förvaring av medel på ett konto som omfattas av 
insättningsgaranti. När det gäller tillgången på andra banktjänster, t.ex. 
beviljande av krediter och egendomsförvaltning, har det inte framkommit 
några sådana problem som skulle förutsätta särskilda åtgärder för att främja 
tillgången till dessa banktjänster. 
De faktorer som i praktiken mest påverkar tillgången till banktjänster är i 
enlighet med det ovan sagda nedskärningen av bankernas kontorsnät samt 
kundernas beredskap att övergå till de nya elektroniska distributionskanaler 
som ersätter kontorsnätet. De förändringar som inträffat i bankernas 
distributionskanaler har granskats närmare i avsnitt 2.4.6.
För banktjänsternas och i synnerhet betalningsrörelsetjänsterna har 1990-
talet varit en tid av kraftig förändring och utveckling av nya betalningssätt. 
Den dominerande utvecklingstrenden har varit att den övergång till 
elektronisk betalningsrörelse som inträffade på 1980-talet mellan bankerna 
har spritt sig till kundbetalningsrörelsen, dvs. till betalningsrörelsen och 
annan kommunikation mellan banken och kunden. Den allmänna 
utvecklingstrenden har varit att även små betalningar (detaljistbetalningar) 
har börjat skötas elektroniskt, vilket har synts på så sätt att det har blivit allt 
vanligare att betala  med bankkort. Samtidigt har urvalet av 
betalningsmedel och distributionskanaler för dem blivit mångsidigare. De 
traditionella pappersburna betalningssätten som baserar sig på personlig 
betjäning har så småningom hamnat i skymundan. Utvecklingen 
karaktäriseras av en övergång från betjäning till självbetjäning och från 
kontor till hem, dvs. den rådande trenden har varit en frigörelse från tids- 
och platsbundenhet.
Enligt uppskattningar sköter ungefär en femtedel av finländarna sina 
bankärenden i huvudsak i bankkontor. Enligt en marknadsundersökning 
som gjordes i januari 2000 var 43 % av kunderna helt av annan åsikt och 
55 % delvis av annan åsikt beträffande påståendet att Internet skulle vara 
det bästa sättet för den kunden att sköta sina bankärenden. Det står dock 
klart att antalet kunder som är beredda att sköta sina ärenden via nätet hela 
tiden ökar. Samtidigt kan man anta att missnöjet med banktjänsterna 
minskar när medborgarna blir mera bekanta med de nya metoderna. I 
synnerhet den äldre befolkningen kommer dock länge att vara beroende av 
de traditionella distributionskanalerna för banktjänster.
En särskild fråga när det gäller att bedöma tillgången till banktjänster är 
vissa kundkategoriers, t.ex. synskadades och utslagnas, ställning. För dessa 
grupper försvårar en utglesning av det fysiska servicenätet tillgången till 
grundläggande banktjänster. Å andra sidan har bankteknikens utveckling 
redan underlättat vissa specialgruppers, t.ex. de rörelsehindrades, ställning.
En annan betydande faktor, vid sidan av servicenätets omfattning, som 
påverkar möjligheten att anlita banktjänster är det pris kunderna måste 
betala för banktjänsterna. De arvoden som bankerna uppbär för 
betalningsförmedlingen har stigit kännbart under de senaste tio åren. 
Kostnadsstegringen har bl.a. berott på att man vid prissättningen av 
tjänsterna har försökt övergå direkt till kostnadsansvarighet i stället för den 
tidigare korssubventioneringen mellan olika tjänster. Dessutom har 
prissättningen av banktjänsterna differentierats när det har blivit vanligare 
med olika stamkundssystem och distributionskanalerna har blivit 
mångsidigare. De förändringar som inträffat i banktjänsternas prissättning 
har relativt sett försämrat ställningen för i synnerhet de kunder som inte har 
något behov av eller några möjligheter att utnyttja annat än de 
nödvändigaste banktjänsterna och som inte kan eller vill anlita de nya 
elektroniska distributionskanalerna för banktjänster.
En tredje central faktor vid bedömningen av tillgången till grundläggande 
banktjänster är kvaliteten på banktjänsterna. I synnerhet 
konsumentorganisationerna har påpekat att t.ex. väntetiderna för kunderna 
samt köerna i bankerna har blivit oskäliga. Hur snabb man blir betjänad 
torde dock variera betydligt beroende på kontor och tidpunkt. Å andra sidan 
har kvaliteten på de grundläggande banktjänsterna förbättrats för de kunder 
som har beredskap att uträtta sina ärenden via nätet och vilkas behov 
tillfredsställs av bankernas nuvarande system för banktjänster via nätet. Det 
är dock svårt att bedöma servicens kvalitet efter som det saknas klara 
kvalitetskriterier.
3.1.2.	Bedömning av behovet av lagstiftning
Nuvarande lagstiftning
I den nuvarande lagstiftningen har bankerna inte ålagts någon allmän 
serviceförpliktelse eller någon annan skyldighet att ombesörja tillgången till 
banktjänster. Bankerna har således ingen skyldighet att upprätthålla 
servicenät av någon viss omfattning och varken servicens kvalitet eller 
prissättningen övervakas särskilt. Bankerna har inte heller någon skyldighet 
att t.ex. öppna bankkonto åt en kund. På bankerna tillämpas endast 
allmänna konkurrens- och konsumenträttsliga principer, med vars hjälp man 
har försökt trygga tillgången till service samt en skälig kvalitet och skäligt 
pris på den.
Den gällande lagstiftningen förutsätter att bankerna har ett förrättningsställe 
där de bedriver sin verksamhet. Detta begrepp är dock inte definierat i lagen 
och i praktiken har bankerna kunnat ingå avtal t.ex. med 
detaljhandelskedjorna om banktjänster via butikernas kassasystem. Lagen 
har emellertid inga bestämmelser om under vilka försättningar och i vilken 
omfattningen det är tillåtet att på detta sätt anlita ombud för att distribuera 
banktjänster.
De grundläggande banktjänsternas karaktär av allmännyttiga tjänster
Lagstiftarens syften att främja tillgången till grundläggande bankservice kan 
granskas i ljuset av begreppet allmännyttiga tjänster. Begreppet har använts 
inom Europeiska unionen på allmän nivå för att motivera unionens 
allmänna målsättning att främja ekonomisk och social sammanhållning i 
Europa. Begreppet har också använts inom EU:s allmänna 
konsumentpolitik. Med begreppet avses såväl kommersiella tjänster som 
tjänster varmed syftet inte är att uppnå vinst, vilka myndigheterna anser 
vara allmännyttiga och som är förknippade med särskilda offentliga 
skyldigheter. Begreppet allmännyttiga tjänster har utformats först och 
främst med tanke på allmänna samhällspolitiska målsättningar. Dylika 
allmänt erkända målsättningar är bl.a. jämlikhet mellan medborgarna samt 
ekonomisk och social sammanhållning. Den reglering som gäller 
allmännyttiga tjänster har således klara socialpolitiska målsättningar som 
hänför sig i synnerhet till garanterande av grundläggande utkomst och 
förhindrande av utslagning. Dessutom har regleringen gällande 
allmännyttiga tjänster konsumentpolitiska målsättningar. Dessa 
målsättningar hänför sig till ett större behov än i fråga om andra tjänster att 
säkerställa att alla konsumenter har tillgång till servicen på skäliga villkor. 
Regleringen gällande allmännyttiga tjänster är också förknippad med 
konkurrensrättsliga målsättningar. Dessa målsättningar hänför sig till 
behovet av att exakt definiera de tjänster beträffande vilka det kan bli 
nödvändigt att avvika från de allmänna konkurrensreglerna för att 
säkerställa ett heltäckande serviceutbud.
Begreppet allmännyttiga tjänster är i väsentlig grad förknippat med 
begreppet offentliga skyldigheter. Begreppet avser en för näringsidkaren 
lagbestämd skyldighet att tillhandahålla tjänster för alla som finns inom 
näringsidkarens verksamhetsområde samt skyldighet att vid 
tillhandahållandet av tjänsterna iaktta de krav som myndigheterna ställer på 
säkerhet, regelbundna leveranser, pris och kvalitet. Offentliga skyldigheter 
har föreskrivits i vissa branscher i synnerhet för att skydda konsumenternas 
ställning. Utmärkande för de branscher där det har ansetts nödvändigt med 
offentliga skyldigheter är att där lätt uppstår så kallade naturliga monopol. 
Med naturligt monopol avses en konkurrenssituation där det inte är 
ekonomiskt eller tekniskt möjligt eller lönsamt att flera näringsidkare 
tillhandahåller samma service t.ex. därför att tillhandahållandet av servicen 
kräver att en omfattande och dyr infrastruktur byggs upp. Typiska exempel 
på naturliga monopol är järnvägs- och eldistributionsnätet. I synnerhet i 
fråga om dylika naturliga monopol är det nödvändigt att skydda 
konsumenterna genom att ställa krav på kvalitet, pris och 
leveransskyldighet. Offentliga skyldigheter har tillämpats i dessa branscher 
i synnerhet i samband med sådana marknadssituationer där man har försökt 
avveckla en tidigare rådande monopolställning och införa fri konkurrens.
Offentliga skyldigheter är i sin tur nära förknippade med avtalstvång. 
Avtalstvång är ett civilrättsligt begrepp varmed avses kundens rätt att få till 
stånd ett avtalsförhållande oberoende av den andra partens samtycke. 
Avtalstvånget har som civilrättsligt begrepp ansetts vara förknippat med 
direkt avtalsverkan oberoende av de eventuella administrativa sanktioner 
som den myndigheter som övervakar branschen har förelagt. Av 
avtalstvånget följer i praktiken rätt för kunden till naturaprestation eller 
skadestånd. Avtalstvång har ansetts förutsätta en särskild bestämmelse i lag. 
I den finska lagstiftningen föreskrivs om avtalstvång åtminstone i 
telemarknadslagen (396/1997), postlagen (907/1993), elmarknadslagen 
(386/1995) och trafikförsäkringsförordningen (324/1959). Det har dock inte 
ansetts nödvändigt att förena alla allmännyttiga tjänster med avtalstvång 
även om de är tillståndpliktiga. I ovan nämnda lagar kompletteras 
avtalstvånget av bestämmelser om att avgifterna skall fastställas enligt en 
allmän taxa som vanligen övervakas eller fastställs av myndigheterna och 
skyldighet att tillämpa allmänna leveransvillkor. Typiskt för nämnda 
branscher är dessutom att där råder någon slags monopol eller att 
användningen av tjänsterna regleras i lag. I praktiken motsvarar det 
avtalstvång som tillämpats i finsk lagstiftning vad som ovan sägs om 
offentliga skyldigheter.
Det är motiverat att granska behoven av och sätten att lagstifta för att främja 
tillgången till grundläggande banktjänster i ljuset av begreppet 
allmännyttiga tjänster. Att betrakta de grundläggande banktjänsterna som 
allmännyttiga tjänster har ansetts motiverat i synnerhet därför att tillgången 
till flera tjänster, även sådana som betraktas som oundgängliga, i praktiken 
förutsätter att konsumenten har ett bankkonto som kan användas för att 
sköta avgifterna för tjänsterna, t.ex. för att betala el- och telefonräkningar. 
Dessutom har betalningsförmedling i form av postanvisningar betraktats 
som en offentlig skyldighet som har ålegat det offentliga postväsendet. 
Generell betalningsförmedling har tidigare allmänt betraktats som en 
allmännyttig tjänst som staten har tillhandahållit via postsparbanken, som 
hade formen av ett verk, i samarbete med posten. Dessutom torde det 
åtminstone inte i samtliga fall kunna betraktas som skäligt att t.ex. 
månatliga betalningar, även om de kan fås t.ex. i form av postanvisningar, 
skall förvaras kontant, vilket har ansetts framhäva inlåningskontots karaktär 
av allmännyttig tjänst.
Bedömning av behovet av reglering
Att tjänster betraktas som allmännyttiga leder till att det allmänna på sätt 
eller annat bör försäkra sig om att åtminstone följande krav uppfylls (även 
med beaktande av de konsumenter som har det sämst ställt):
1. Alla medborgare skall ha tillgång till servicen.
2. Priset på servicen skall vara skäligt.
3. Servicen skall vara av skälig kvalitet.
När man dryftar det behov av reglering som följer av tjänsters allmännyttiga 
karaktär måste man kunna bedöma hur allvarliga problemen med tillgång, 
pris och kvalitet är och i vilken mån de kan lösas med hjälp av reglering 
innan man föreslår särskilda åtgärder från det allmännas sida för att trygga 
tillgången till service. Att en tjänst är allmännyttig leder inte direkt till att 
tillhandahållandet måste regleras särskilt. Ifall den allmänna konkurrensen 
anses trygga ett serviceutbud som uppfyller ovan nämnda krav på skälighet 
i fråga om tillgång, pris och kvalitet tillräckligt, behövs det ingen särskild 
reglering. I synnerhet bör man försöka bedöma om styrkan hos de olika 
regleringsmetoder som står till buds står i ändamålsenlig proportion till 
problemets allvar.
Ifall tryggandet av tillgången till service anses förutsätta åtgärder från det 
allmännas sida, måste man granska om tillgången till servicen kan tryggas 
genom att rikta åtgärder till det privata utbudet, varvid man kan försöka 
trygga tillgången genom att ålägga den som tillhandahåller servicen 
offentliga skyldigheter. Offentliga skyldigheter inbegriper i varje händelse 
skyldighet att ingå avtal samt dessutom att uppföljningen och 
övervakningen av priserna och eventuellt kvaliteten är ordnad på något sätt. 
Om de grundläggande banktjänsterna betraktas som sådana allmännyttiga 
tjänster beträffande vilka tillgången inte kan tryggas enbart med den privata 
sektorns utbud, skall de betraktas som offentlig service eller som service 
som skall stödas av det allmänna. Om de grundläggande banktjänsterna 
betraktas som offentlig service eller som service som skall stödas av det 
allmänna, måste man vidare överväga om servicen skall stödas direkt eller 
indirekt.
I enlighet med det ovan sagda kan det anses finnas följande alternativ när 
det gäller att reglera allmännyttiga tjänster:
A. Serviceutbudet regleras direkt av det allmänna
1) Servicen tillhandahålls i form av offentlig service;
a) av staten
b) av kommunen
2) Privat service stöds med allmänna medel
a) i form av direkt näringsstöd
b) genom att de som tillhandahåller servicen beviljas skatteförmåner
c) genom att ett statligt företag grundas för servicen
3) Användningen av servicen stöds
a) via systemet för social trygghet
b) genom de som anlitar servicen beviljas skatteförmåner
4) Privata serviceproducenter åläggs offentliga skyldigheter
B. Främjande av åtgärder på marknadsvillkor
1) Tillgången till service förbättras genom att anlitandet av ombud främjas
2) Utbudet av service som ersätter den nuvarande servicen främjas
Att bestämma att de grundläggande banktjänsterna skall vara offentlig 
service skulle betyda att vore statens eller kommunens lagbestämda uppgift 
att tillhandahålla grundläggande banktjänster. Denna lösning kunde i 
princip avhjälpa problemet med såväl tillgång som pris i synnerhet för de 
grupper som lider brist på service. Denna metod är dock förknippad med 
flera klara, såväl praktiskt som principiellt svårlösta problem. Lösningen 
förbättrar knappast servicens kvalitet eftersom det är osannolikt att 
grundläggande banktjänster som tillhandahålls till så låga kostnader som 
möjligt och utan reell konkurrens i kvalitet vinner över tjänster som 
tillhandahålls med privata resurser på den konkurrensutsatta marknaden. 
Med beaktande av de allmänna statsfinansiella målen att bibehålla statens 
utgifter på oförändrad nivå och de allmänna näringspolitiska målen att 
inrikta de näringspolitiska åtgärderna för att förbättra marknadens funktion 
kommer det dessutom knappast på fråga att utöka det allmännas 
lagbestämda uppgifter på finansmarknaden. Dessutom vore det svårt att 
uppskatta kostnaderna för alternativet samt deras fördelning och inverkan 
på den föreskrivna servicens kvalitet. En prissättning som understiger 
marknadspriserna kunde snedvrida en effektiv prissättning på marknaden. 
Detta är naturligtvis beroende av vilken service som skulle tillhandahållas 
och vilka som vore berättigade till offentliga grundläggande banktjänster.
Ett något lindrigare ingripande i distributionen av grundläggande 
banktjänster från det allmännas sida skulle innebära att privata banker får 
stöd av allmänna medel eller att bankrörelse bedrivs med hjälp av en 
statsägd bank eller något annat statsägt företag. Vilka problem som skulle 
lösas beror på hur alternativet skulle genomföras. Effekterna av direkt stöd 
till bankerna beror på villkoren för att erhålla stöd. Det är osannolikt att 
stödet med säkerhet skulle leda till att tillgången till servicen förbättras 
samtidigt som priset sjunker och kvaliteten förbättras. Det vore alltså svårt 
att förena alla dessa mål. På samma sätt som tillhandahållandet av servicen i 
form av offentlig service skulle detta alternativ stå i konflikt med de 
allmänna mål som satts för skötseln av statsfinanserna och näringspolitiken. 
I princip kunde staten eller kommunerna bevilja bankerna regionalt inriktat 
stöd t.ex. för att bevara det fysiska servicenätet. Det skulle dock vara svårt 
att administrera systemet, man skulle inte kunna vara säker på dess 
effektivitet och förutom de statsfinansiella och administrativa frågorna 
skulle man vara tvungen att beakta EU:s konkurrensrättsliga begränsningar. 
Dessutom måste man beakta att allt slags näringsstöd snedvrider företagens 
verksamhet och skapar en ineffektiv ekonomi.
Ett alternativ vore att grunda en statsägd bank som kunde tillhandahålla 
heltäckande grundläggande banktjänster delvis med avsteg från de 
företagsekonomiska principerna. Denna lösning kunde i princip förbättra 
såväl tillgången till service som kvaliteten och sänka priserna. Det vore då 
fråga om sådana tjänster i anslutning till allmänna ekonomiska syften som 
avses i EU:s konkurrensrätt och som i sig vore tillåtna för att rätta till de 
brister som förekommer på marknaden. Staten grundade i tiden 
postsparbanken just för att alla medborgare skulle få tillgång till 
grundläggande banktjänster. Staten har dock nyligen avstått från sin 
kvalificerade majoritet i postsparbanken, som först omvandlades till 
Postbanken Ab och därefter till Leonia Bank, och idkande av bankrörelse i 
form av ett statsbolag är inte förenligt med statens nuvarande ägarpolitik. 
En statlig bank skulle dessutom försämra den nuvarande banksektorns 
konkurrensbetingelser, eftersom en statsägd banks verksamhetsbetingelser 
inte kan jämföras med verksamhetsbetingelserna för en privatägd bank som 
enbart arbetar på företagsekonomiska grunder. Sålunda borde dylik 
verksamhet avgränsas synnerligen strikt och klart för att man inte skall 
bryta mot EU:s konkurrensregler. Då vore åter kostnadseffektiviteten 
sannolikt mycket dålig med tanke på statsfinanserna.
Ett smidigare alternativ än det föregående skulle vara att på sociala grunder 
direkt stöda de kunder som inte på egen hand förmår utnyttja de 
grundläggande banktjänsterna. Detta stöd kunde riktas t.ex. till anskaffning 
av teknik som gör det möjligt att uträtta bankärenden via nätet eller tjänster 
som upplevs vara dyra. Inriktningen av stödet skulle vara beroende av vad 
som upplevs som problematiskt i samband med tillhandahållandet av 
tjänster. Detta alternativ skulle komma i fråga i första hand i de situationer 
där kostnaderna för anlitandet av grundläggande banktjänster överstiger 
kundens betalningsförmåga eller är speciellt höga eller kunden t.ex. på 
grund av handikapp inte kan utnyttja de till buds stående banktjänsterna. 
Syftet med lagen om utkomststöd (1412/1997) är att trygga den 
oundgängliga utkomst som en person behöver för ett människovärdigt liv. I 
lagen bestäms om de utgifter som skall beaktas när utkomststöd beviljas. I 
lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) åter bestäms 
om kommunernas skyldighet att ombesörja sådan service och sådant stöd 
varigenom man kan förebygga och undanröja olägenheter och hinder som 
handikappet medför samt främja de handikappades förutsättningar att leva 
som jämbördiga medlemmar av samhället. När det gäller speciella 
kundkategorier kan möjligheten att få nödvändiga banktjänster alltså 
tryggas med stöd av sociallagstiftningen, även om användningen av denna 
lösning begränsas av den offentliga ekonomins utgiftsram och den ovan 
nämnda lagstiftningens karaktär av socialpolitiskt redskap som kommer i 
sista hand. I praktiken torde det bästa sättet att främja åtminstone olika 
handikappgruppers behov vara att stöda det frivilliga samarbetet mellan 
handikapporganisationerna och de organisationer som företräder bankerna.
Att föreskriva offentliga skyldigheter i fråga om de grundläggande 
banktjänsterna skulle mycket förenklat innebära att bankerna åläggs 
skyldighet att ingå avtal när de bjuder ut sina tjänster. Avtalstvånget skulle 
förenas med nödvändiga undantag i sådana fall där kunden har gjort sig 
skyldig till exempelvis penningtvätt eller förskingring. Även om man på 
detta sätt skulle kunna trygga var och en rätt att öppna ett bankkonto skulle 
det inte i sig främja någon lösning på de problem med tillgång, kvalitet och 
pris som beror på utglesningen av det fysiska servicenätet. Å andra sidan 
skulle alternativet inte orsaka bankerna några betydande merkostnader eller 
andra olägenheter. Offentliga skyldigheter har dock i allmänhet ansetts 
inbegripa inte bara avtalstvång utan också reglering av priser och kvalitet. 
Att reglera prisena och kvaliteten är speciellt viktigt i de branscher där den 
offentliga skyldigheten baserar sig på naturliga monopol. Det är svårare att 
motivera allmän reglering av de grundläggande banktjänsternas pris och 
kvalitet, eftersom branschen ändå i varje fall huvudsakligen fungerar enligt 
allmänna konkurrensvillkor. En sådan reglering skulle alltså innebär ett 
betydande undantag från den reglering som baserar sig på att finansiella 
tjänster tillhandahålls på marknadsvillkor och kunde sammantaget skapa 
tryck på höjningar av den allmänna prisnivån på banktjänster samt 
snedvrida konkurrensen. Om sådan reglering trots de anförda synpunkterna 
skulle anses nödvändig, borde målet i första hand vara att säkerställa att 
sådan service som betraktas som grundläggande banktjänster tillhandahålls 
alla på samma villkor.
I stället för med specialåtgärder från det allmännas sida kan man försöka 
främja tillgången till banktjänster genom att utöka bankernas möjligheter att 
anlita andra företag som ombud för distributionen av tjänster. På detta sätt 
kan man undvika i synnerhet den konkurrenssnedvridning som följer av de 
alternativ som beskrivs ovan. Den nuvarande lagstiftningen innehåller 
bestämmelser som kan begränsa bankernas möjligheter att anlita ombud 
eller medföra osäkerhet beträffande möjligheterna. En sådan bestämmelse 
är i synnerhet den nuvarande lagstiftningens krav på att det skall finnas ett 
förrättningsställe för bankrörelsen. Begreppet förrättningsställe är dock inte 
definierat, vilket är ägnat att försvåra tolkningen av den nuvarande lagen i 
detta avseende. Dessutom har Finansinspektionen tolkat den nuvarande 
lagstiftningen så att en bank inte får lägga ut sina kärnfunktioner. Å andra 
sidan innehåller lagen inga bestämmelser om rätt för Finansinspektionen att 
granska och få information av bankens ombud. Dessutom kan det i vissa 
situationer råda oklarhet beträffande bankens skadeståndsskyldighet 
gentemot kunden för ett fel eller en försummelse från ombudets sida. Ett 
förtydligande av lagstiftningen i detta avseende vore ägnat att främja 
anlitandet av ombud för distributionen av banktjänster och sålunda 
tillgången till tjänster. Främjas anlitandet av ombud förutsätter det å andra 
sidan att de ökade risker som följer av anlitandet av ombud beaktas 
tillräckligt i regleringen och tillsynen.
En annan möjlighet att främja tillgången till bankservice på 
marknadsvillkor är att utvidga andra företags rättigheter att tillhandahålla 
service som kompletterar banktjänsterna. Detta skulle såväl innebära ett 
praktiskt alternativ till de tjänster som bankerna tillhandahåller som öka 
bankernas behov att konkurrera genom att förbättra det egna serviceutbudet. 
Kompletterande tjänster som kunde komma i fråga är i synnerhet sådana 
kundkonton hos företag som kan användas för att ta ut kontanter utöver att 
behållningen på dem kan användas som betalning för varor eller tjänster.
För det tredje kan man i viss mån försöka främja tillgången till banktjänster 
genom att med hjälp av frivilliga avtal mellan bankerna utveckla sådan god 
banksed som kan trygga t.ex. kundernas rätt att få öppna ett bankkonto när 
det inte finns någon grundad anledning att förvägra dem detta. Dylik rätt för 
kunderna till vissa grundläggande banktjänster har tryggats genom avtal 
mellan bankerna i t.ex. Tyskland och Belgien.
3.1.3.	Sammanfattning
I dagens samhälle är det svårt att ifrågasätta de grundläggande 
banktjänsternas karaktär av allmännyttiga tjänster. Likaså är det uppenbart 
att tillgången till grundläggande banktjänster i vissa avseenden har 
försämrats åtminstone tillfälligt och när det gäller vissa traditionella 
serviceformer. En betydligt svårare fråga är att avgöra om det är nödvändigt 
att säkerställa en skälig tillgång till denna service genom särskilda åtgärder 
från det allmännas sida och vad som vid behov kunde vara dylika 
ändamålsenliga åtgärder.
När det gäller utvecklingen av utbudet av grundläggande banktjänster kan 
man skönja drag som talar för lagstiftningsändringar i syfte att främja 
serviceutbudet. Ett sådant drag är förutom de grundläggande 
banktjänsternas allmännyttiga karaktär dessutom i synnerhet det fysiska 
servicenätets snabba utglesning och servicens försämrade tillgänglighet 
och/eller kvalitet i synnerhet för de kundkategorier som inte för närvarande 
har någon beredskap att uträtta sina bankärenden via nätet. Vikten av denna 
utveckling har ytterligare accentuerats genom att Leonia Bank privatiserats 
och postsamarbetet upphört samtidigt som bankernas servicenät blivit 
glesare. En viktig faktor för den framtida utvecklingen är dessutom att 
kostnaderna för dem som tillhandahåller tjänster elektroniskt blir betydligt 
lägre än kostnaderna för det fysiska serviceutbudet. Detta kan åtminstone på 
längre sikt leda till att priserna för de sistnämnda tjänsterna stiger betydligt 
och sålunda ytterligare försvåra tillgången till grundläggande banktjänster 
för de kunder som inte har beredskap att uträtta sina bankärenden via nätet. 
Å andra sidan hindrar inte konkurrenslagstiftningen i sig det allmänna från 
att vara med och tillhandahålla tjänster om ett sådant ingripande från det 
allmännas sida är tillräckligt motiverat.
Trots ovan nämnda omständigheter tycks det inte i detta skede av 
utvecklingen finnas tillräckliga grunder för ett direkt ingripande från det 
allmännas sida när det gäller utbudet av grundläggande banktjänster. Detta 
beror delvis på att den försämrade tillgången till grundläggande 
banktjänster också är en följd av den allmänna regionala utvecklingen, som 
inte i någon väsentlig utsträckning kan påverkas genom banklagstiftningen. 
Dessutom måste man beakta att effekterna av de ändringar som inträffat i 
servicenätet drabbar olika områden och olika kategorier av medborgare på 
mycket olika sätt, och det vore omöjligt att till alla delar inrikta 
myndigheternas regleringsåtgärder på ett ändamålsenligt sätt. Dessutom kan 
man anta att antalet sådana kunder som inte har beredskap att uträtta sina 
bankärenden via nätet kommer att minska snabbt under de närmaste åren, 
eftersom en betydande del av de problem som hänför sig till utbudet av 
grundläggande banktjänster verkar vara förknippade mera med 
konsumtionsvanorna än med egentliga tillgänglighetsproblem. Å andra 
sidan talar inte heller de statsfinansiella begränsningarna och de allmänna 
riktlinjerna för statens närings- och ägarpolitik för att budgetmedel skall 
användas för att främja utbudet av grundläggande banktjänster. Dessutom 
bör man beakta att tillhandahållandet av grundläggande banktjänster inte är 
förknippat med sådana för naturliga monopol karaktäristiska drag att 
offentliga skyldigheter, speciellt jämte åtföljande pris- och 
kvalitetskontroller, skulle vara särskilt motiverade. Att det allmänna 
ingriper i tillhandahållandet av tjänster är i allmänhet alltid ägnat att 
snedvrida konkurrensen och skapa konkurrensrättsliga problem samt på 
lång sikt öka marknadens ineffektivitet och således i slutändan de kostnader 
som drabbar konsumenterna.
Av ovan nämnda skäl är det åtminstone i detta skede motiverat att försöka 
främja tillgången till grundläggande banktjänster genom att klarlägga 
bankernas rätt att bedriva affärsverksamhet genom ombud samt utvidga 
andra företags rätt att tillhandahålla tjänster som kompletterar de 
grundläggande banktjänsterna, t.ex. sådana begränsade kundkonton som är 
förenade med rätt till kontantuttag. Det är mera motiverat att trygga olika 
specialgruppers, t.ex. handikappades och utslagnas, möjligheter att anlita 
grundläggande banktjänster utan oskälig ekonomisk belastning med hjälp 
av den allmänna socialpolitiken samt genom att fortsätta bank- och 
handikapporganisationernas nuvarande samarbete för att utveckla 
banktekniken så att den blir ännu lättare att använda. 
Enbart en i lag tryggad rätt för kunden att få tillgång till ett bankkonto och 
de betalningsmedel som behövs för att det skall kunna användas innebär 
inte i sig samma slags ingrepp i marknadens funktion som de andra 
åtgärdsalternativ som nämns ovan, eftersom bankerna inte heller för 
närvarande vägrar att öppna bankkonto annat än i undantagsfall. I enskilda 
fall kan vägran att öppna bankkonto dock leda till att kunden hamnar i en 
oskälig situation, eftersom bankkonto och betalningsmedel utan kredit som 
medför rätt att använda kontot i sig måste betraktas som oundgängliga 
tjänster i det moderna samhället. Av denna anledning vore det motiverat att 
överväga att i lagstiftningen ta in en princip enligt vilken 
depositionsbankerna är skyldiga att för var och en öppna ett vanligt 
inlåningskonto och bevilja de produkter som är nödvändiga för att man 
skall kunna använda kontot, om inte banken har särskilda skäl att vägra att 
göra detta.


3.2.	Rätt att ta emot insättningar och andra återbetalbara medel från 
allmänheten
3.2.1.	Förhållandet mellan depositionsbanksverksamhet och mottagande 
av andra medel från allmänheten
Depositionsbanksverksamhetens särdrag
Det finansiella systemets uppgift är att förmedla finansiering från 
ekonomiska enheter som uppvisar överskott till sådana som uppvisar 
underskott. Utmärkande för depositionsbankernas verksamhet är att de 
ändrar arten eller formen av den finansiering de förmedlar. Detta syns i 
praktiken på så sätt att deras fordringar kan vara annorlunda än deras 
skulder. Finansieringen byter alltså skepnad i bankens balansräkning. Det 
sker en så kallad omvandling av fordran (claim transformation).
Vanligen delas denna omvandling in i tre separata grupper, omvandling av 
enhet (convenience of denomination), omvandling av kvalitet (quality 
transformation) och omvandling av löptider (maturity transformation). Alla 
dessa har beröringspunkter med varandra. Med omvandling av enhet eller 
likviditet avses att banken enligt kundernas behov kan bestämma om 
enhetsstorleken på sina produkter, t.ex. inlåningskonton och lån. Ett typiskt 
exempel är små insättares och stora låntagares olika behov och krav. En 
låntagare vill i regel förhandla med en part om lånet och inte om många små 
låneposter med olika långivare. Sålunda fungerar banken som förmedlare 
genom att ta emot små insättningar och bevilja dem vidare i form av större 
lån.
En omvandling av kvalitet inträffar när banken använder de mottagna 
medlen för att bevilja finansiering för egen räkning. När banken beviljar 
krediter vidare för egen räkning tar den på sig den kreditrisk som hänför sig 
till finansieringen. Omvandling av kvalitet är nära förknippad med 
bankernas särdrag när det gäller den information de innehar. Dessutom 
tillhandahåller bankerna omvandling av löptider genom sälja 
skuldförbindelser som förfaller efter en kort tid, t.ex. insättningar, till 
långivare och skuldförbindelser som förfaller efter en lång tid till låntagare. 
Denna omvandling är speciellt förknippad med risker, eftersom 
tidpunkterna då bankernas skulder och fordringar förfaller varierar mycket.
Också förmedlingen av betalningar har blivit en viktig uppgift för 
depositionsbankerna. Betalningsförmedlingstjänster innebär att banken tar 
emot uppdrag som går ut på att utföra gireringar. Bankernas 
betalningsförmedlingsuppgifter är delvis en följd av insättningarnas särdrag. 
Insättningars allmänna gångbarhet som betalningsmedel baserar sig på att 
de som tar emot betalningarna litar på att de vid behov om de så vill kan 
byta ut skulderna mot lagliga betalningsmedel, dvs. sedlar och mynt. Detta 
följer delvis därav att insättningar i princip är medel som skall återbetalas 
på anfordran dvs. mycket likvida fordringar. Med förmögenhetsobjekts 
likviditet avses möjlighet att när behov uppstår kunna byta objektet mot 
något annat förmögenhetsobjekt, dvs. i detta fall oftast ett allmänt godkänt 
betalningsmedel.
Medel som finns på inlåningskonton duger alltså som allmänna 
betalningsmedel eftersom de lätt kan överföras i form av betalningar inom 
de kontosystem som bankerna upprätthåller. Medlen kan överföras antingen 
inom ett kontosystem eller mellan olika kontosystem. Betalaren ger banken 
uppdraget genom att överlämna de uppgifter som banken behöver för att 
utföra betalningsuppdraget och godkänner det genom att underteckna 
uppdragsblanketten eller knappa in den personliga kod eller företagskod 
som banken gett honom.
Depositionsbankerna fungerar också som upprätthållare av likviditeten för 
hushållens och företagens räkning inom ekonomin. Detta beror på att de 
insättningar som bankerna tagit emot inte är endast likvida betalningsmedel 
som duger vid kontobetalningar, utan ofta fungerar de också som 
insättarens likviditetsreserv som han vid behov kan ta ut kontant. Bankerna 
förmår sprida enskilda insättares varierande likviditetsbehov, eftersom det 
sammanlagda beloppet av insättningarna i en depositionsbank varierar klart 
mindre än den enskilde insättarens uttag och insättningar i genomsnitt och 
eftersom bankerna har även andra finansieringskällor än insättningarna.
Genom sin verksamhet ökar bankerna dessutom utbudet på pengar, dvs. den 
penningmängd som finns inom ekonomin, när de återbördar de pengar de 
samlat in i form av inlåning till allmänheten i form av utlåning. 
Penningmängden inom ekonomin ökar när bankerna för egen räkning sätter 
de medel som finns på inlåningskonton i omlopp. Bankernas inverkan på 
penningmängden beror på samverkan mellan två faktorer: å ena sidan är 
bankens skulder (inlåning) gångbara betalningsmedel på ovan angivet sätt 
och å andra sidan används inlåningen för utlåning.
Förhållandet mellan depositionsbanksverksamhet och sparkasseverksamhet
Enligt gällande lagstiftning förutsätter inlåningsverksamhet som bedrivs av 
detaljhandelsföretag i andelslagsform, dvs. sparkasseverksamhet, inte 
koncession enligt kreditinstitutslagen, eftersom verksamheten riktar sig 
enbart till medlemmarna och de mottagna medlen definieras som 
medlemsplaceringar. De mottagna medlen betraktas som 
medlemsplaceringar eftersom syftet med verksamheten är att finansiera 
andelslagets affärsverksamhet och att främja medlemmarnas sparande och 
engagemang.
Andelsverksamhetens syfte har varit att främja såväl ideella som 
ekonomiska mål. Från första början har ett syfte med 
sparkasseverksamheten varit att erbjuda andelslagets medlemmar en 
praktisk möjlighet att sätta in sina medel och därför inrättade andelslagen 
verksamhetsställen också i sådana trakter där depositionsbankerna saknade 
verksamhetsställen. Ett syfte med sparkassesparandet har också varit att 
främja andelslagets verksamhet genom att utnyttja de tjänster det erbjuder, 
samt att finansiera andelslagets affärsverksamhet.
Enligt nuvarande lagtolkning får inga andra än depositionsbanker och 
detaljhandelsföretag i andelslagsform ta emot återbetalbara medel från sina 
kunder. Den särskilda rätten för handelsföretag i andelslagsform att ta emot 
medlemsplaceringar har i allmänhet motiverats med att andelslagen har 
klart sämre möjligheter än aktiebolagen att ordna finansiering med eget 
kapital. De medel som andelslaget tagit emot i sin sparkassa är dock 
andelslagets skuld till de medlemmar som placerat medlen och kan således 
inte som sådana jämföras med eget kapital som finansieringskälla.
Den sparkasseverksamhet som andelslagen bedriver avviker från 
depositionsbankernas mottagande av insättningar åtminstone på följande 
sätt. För det första avviker depositionsbanksverksamheten och 
sparkasseverksamheten i fråga om den allmänhet som affärsverksamheten 
riktar sig till. En depositionsbank får bjuda ut inlåningskonton åt 
allmänheten medan åter ett andelslag som bedriver sparkasseverksamhet får 
erbjuda medlemsplaceringskonton endast åt sina medlemmar. För det andra 
avviker sparkasseverksamheten från depositionsbanksverksamheten däri att 
i sparkasseverksamheten ingår inte som huvudsaklig affärsverksamhet 
utlåning eller annan finansieringsverksamhet. För närvarande beviljar 
handelsföretag i andelslagsform dock i samband med inköp krediter för 
egen räkning genom ett separat finansbolag. Finansbolaget får inte använda 
medlemsplaceringarna som källa för sin finansiering. För det tredje hör 
sparkasseverksamheten inte till andelslagets affärsverksamhet, utan är 
verksamhet som bedrivs vid sidan av den egentliga detaljhandeln. För det 
fjärde omfattas sparkassemedlen inte av det obligatoriska 
insättningsgarantisystemet.
Sparkasseverksamheten påminner dock om depositionsbankernas 
mottagande av insättningar därför det är möjligt för alla intresserade, dvs. 
allmänheten, att ansluta sig som medlem till ett andelslag. I lagen uppställs 
inga specialvillkor för anslutning som medlem eller begränsning av 
medlemsantalet. Medlemskapet baserar sig på ett avtal mellan andelslaget 
och medlemmen. Verksamheten avviker inte till denna del från de 
kontoavtal som depositionsbankerna erbjuder eller de stamkundsavtal som 
andra detaljhandelsföretag erbjuder. I praktiken är medlemskap i ett 
andelslag öppet för alla intresserade som ansluter sig till andelslaget som 
medlem genom att betala medlemsavgift till andelslaget.
Sparkasseverksamheten omfattar mottagande av såväl medel som skall 
återbetalas på anfordran som tidsbundna medel från medlemmarna. 
Verksamheten är således också förknippad med sådana risker som hänför 
sig till omvandling av fordran. Likviditetsrisker kan uppstå i synnerhet i 
samband med förbindelser som skall återbetalas på anfordran. Behållningen 
på medlemskontona kan tas ut fritt av dem som använder kontona utan 
begränsningar, om inte något annat överenskommits i kontoavtalet.
Sparkassorna åligger dock enligt lag en kassareservsförpliktelse, vilket 
minskar sannolikheten för att en eventuell likviditetskris uppstår. Som 
säkerhet för sparkasseplaceringar i medlemsandelslagen inom Centrallaget 
för Handelslagen i Finland (SOK) finns två frivilliga inbördes garantiringar. 
Regionandelshandlarna borgar för de andra regionala andelshandlarnas 
förbindelser och lokalandelshandlarna för de andra lokala andelshandlarnas 
förbindelser.
Den sparkasseverksamhet som bedrivs i andelslagsform har inte i praktiken 
någon inverkan på finansmarknadens stabilitet, eftersom sparkassesystemet 
är ett så kallat slutet kontosystem. Med ett slutet system avses ett system där 
utställaren själv är den enda som godkänner det betalningsmedel han 
utställt, dvs. betalningsmottagare. Medlen på medlemskontona duger inte 
som allmänna betalningsmedel på samma sätt som medlen på 
inlåningskonton. Behållningen på medlemskontona kan dock användas som 
betalningsmedel även vid betalningen av tjänster och produkter som 
tillhandahålls av andelslagets avtalspartner. De andelslag som bedriver 
sparkasseverksamhet hör inte till det betalningssystem som bankerna 
upprätthåller. De andelslag som bedriver sparkasseverksamhet sysslar inte 
heller för närvarande med finansiering för egen räkning i någon stor skala.
Förhållandet mellan insättningar och utgivning av elektroniska pengar och 
tillhandahållandet av olika förskottsbetalningsmedel
Betalningstransaktioner som ansluter sig till inköp av varor och tjänster kan 
allmänt taget indelas på tre sätt med avseende på inköpshändelsen så att 
betalningen sker på förhand, samtidigt eller i efterhand. 
Förskottsbetalningar är alltså betalningstransaktioner som sker före 
inköpshändelsen.
I Finland och andra länder används olika förskottsbetalningssystem. Till 
följd av den tekniska utvecklingen tas nya förskottsbetalningssystem hela 
tiden i bruk. I praktiken är det därför svårt att dra en gräns mellan olika 
förskottsbetalningssystem.
Förskottsbetalningar kan indelas i två grupper: förskottsbetalning för en 
bestämd produkt (traditionella förskottsbetalningar) och 
förskottsbetalningar med flera användningsändamål. Förskottsbetalningar 
för en bestämd produkt innebär att medel inbetalas för inköp av en på 
förhand överenskommen/specificerad produkt eller tjänst. Traditionella 
förskottsbetalningar är t.ex. busskort, lunchsedlar, telefonkort, gymkort osv. 
När det gäller förskottsbetalningar med flera användningsområden är den 
produkt som köps inte uttryckligen specificerad på förhand. 
Förskottsbetalningar med flera användningsändamål kan indelas i 
förskottsbetalningar som riktar sig till en begränsad produktkategori och 
förskottsbetalningar som är avsedda för mera omfattande användning. För 
förskottsbetalningssystem som är avsedda för mera omfattande användning 
används ofta benämningen elektroniska pengar.
De elektroniska pengar som avses i direktivet om elektroniska pengar 
avviker i princip från insättningar på så sätt att de är avsedda att endast 
utgöra ett betalningsmedel som ersätter kontanter. På elektroniska pengar 
används vanligtvis elektronisk kodning medan det på sedlar och mynt 
används fysiska äkthetsdetaljer. Genom den elektroniska kodningen 
säkerställs uppgifternas äkthet, tillförlitlighet och korrekthet vid betalningar 
som sker med elektroniska pengar. Elektroniska pengar skiljer sig från 
insättningar också på så sätt att elektroniska pengar i princip inte sätts in på 
ett specificerat konto. Elektroniska pengar är till sin natur innehavarpengar 
till skillnad från behållningen på inlåningskonton. Dessutom betalas i 
princip inte ränta på elektroniska pengar utan en eventuell räntefördel 
tillfaller utgivaren till fullt belopp.
Utgivningen av elektroniska pengar som affärsverksamhet baserar sig på 
ränteintäkter från placeringen av medel som tagits emot från kunderna samt 
eventuellt på uppbörden av serviceavgifter, antingen av kunderna när de 
elektroniska pengarna ges ut eller av serviceproducenterna när de 
elektroniska pengarna löses in. Eftersom de utgivna elektroniska pengarna i 
praktiken skall kunna gottskrivas serviceproducenterna genast efter 
betalningshändelsen, måste utgivaren investera de mottagna medlen i objekt 
som å ena sidan är likvida och säkra och å andra sidan ger tillräcklig 
avkastning, så att kostnaderna för affärsverksamheten och 
avkastningskravet på kapitalet kan täckas.
Utgivningen av elektroniska pengar som affärsverksamhet består av 
följande delfunktioner (i tidsordning):
1. mottagande av penningmedel (i praktiken kontanter eller som girering) 
från kunden (allmänheten),
2. lagring av de mottagna medlen i elektronisk form på ett datamedium som 
överlåts till kunden,
3. investering av de medel som mottagits från allmänheten (i objekt som är 
tillräckligt likvida och säkra och ger avkastning),
4. gottgörelse till serviceproducenten för betalningar som gjorts med de 
elektroniska pengarna, samt
5. inlösen av oanvända elektroniska pengar från kunderna.
Utgivningen av elektroniska pengar förutsätter således avtal med å ena 
sidan kunderna (allmänheten) och å andra sidan de företag 
(serviceproducenter) som godkänner betalningsmedlet i fråga.
Systemen för elektroniska pengar kan indelas i universella och begränsade 
system, samt i system som baserar sig på så kallat öppet och slutet omlopp. 
Ett system är universellt när det (åtminstone i princip) kan användas för att 
betala tjänster som tillhandahålls av andra än den som gett ut de 
elektroniska pengarna (eller av företag med nära anknytning till utgivaren). 
De begränsade systemen är i princip så kallade slutna system där 
möjligheterna att använda de medel som betalts, lagrats eller satts in på 
förhand är begränsade i förväg. Med slutna system avses i allmänhet system 
där utgivaren själv är den enda som godkänner det betalningsmedel han gett 
ut, dvs. betalningsmottagare. Inom ett slutet system uppstår ett 
fordringsförhållande i princip endast mellan två parter, serviceproducenten 
som tar emot medlen och den som använder sig av servicen.
Ett system som baserar sig på öppet omlopp är sådant att de elektroniska 
pengar som är i omlopp fritt kan överföras från en användare till en annan, 
på samma sätt som traditionella kontanta medel (sedlar kan flyttas från en 
plånbok till en annan). I ett system som baserar sig på slutet omlopp går 
pengarna via utgivaren. I ett system som baserar sig på slutet omlopp kan 
alltså t.ex. betalningsmottagaren inte direkt använda de elektroniska pengar 
han erhållit som betalning för sina egna betalningar, utan de elektroniska 
pengarna måste först redovisas till utgivaren som sedan gottskriver 
betalningsmottagaren.
Gränsen mellan å ena sidan elektroniska pengar och andra 
förskottsbetalningar och å andra sidan traditionella insättningar i bank blir 
suddig, om förskottsbetalningen har drag av återbetalbarhet och om det 
betalas någon slags ersättning för den, t.ex. ränta. Då skiljer sig en 
förhandsbetalningen inte väsentligt från mottagandet av insättningar.
Förhållandet mellan inlåning och emission av masskuldebrev
Med masskuldebrevslån avses ett lån som är uppdelat i flera olika 
delskuldebrev med samma villkor. Masskuldebrevslån och insättningar är 
bägge i regel skuldebrev med standardformat och nominellt värde. 
Dessutom är förfallodagen för såväl masskuldebrev som tidsbundna 
insättningar överenskommen på förhand. När det gäller 
omsättningsbarheten skiljer sig de finansiella instrumenten dock från 
varandra i praktiken. Masskuldebrev är omsättningsbara medan åter 
tidsbundna insättningar inte är det. Masskuldebrev är i princip, tvärtemot 
behållningen på ett inlåningskonto, innehavarskuldebrev, dvs. de kan 
överföras till en tredje part utan att gäldenären behöver underrättas. 
Dessutom varierar masskuldebrevets pris/avkastning enligt den prisnivå 
som råder på sekundärmarknaden. Till skillnad från inlåningsavtal kan man 
inte på förhand avtala om den faktiska avkastningen på ett masskuldebrev 
före förfallodagen.
I praktiken finns det dock inte en fungerande sekundärmarknad för alla 
masskuldebrev, t.ex. finska statens avkastningsobligationer. Obligationer 
avsedda för privatpersoner och tidsbundna insättningar avviker alltså inte 
mycket från varandra. Tidsbundna insättningar kan dock mot en ersättning 
tas ut före tidsfristens utgång. Möjligheten till återbetalning på anfordran 
kan betraktas som en central faktor som skiljer depositionsbankernas 
inlåning från emissionen av masskuldebrev. Däremot kan t.ex. kontoformen 
inte betraktas som en sådan omständighet, eftersom masskuldebrev kan 
emitteras i form av värdeandelar, varvid endast anteckningarna på 
värdeandelskontona utvisar innehavarens på masskuldebrevet baserade 
rättigheter.
Förmedlingen av finansiering som baserar sig på emission av värdepapper, 
t.ex. masskuldebrev, är förknippad med risker som är karaktäristiska för 
omvandling av fordran. Beviljande av sådan finansiering för egen räkning 
utanför koncernen som baserar sig på emission av masskuldebrev kräver 
också enligt gällande lagstiftning koncession för kreditinstitut, vilket också 
överensstämmer med banksamordningsdirektiven. De risker som hänför sig 
till verksamheten är dock inte lika betydande som vid omvandling som 
baserar sig på mottagande av insättningar, eftersom de emitterade 
värdepappren inte är medel som skall återbetalas på anfordran. 
Verksamheten är således inte lika beroende av borgenärernas uppträdande 
som sådan förmedling av finansiering som baserar sig på insättningar.
3.2.2.	Bedömning av behovet av lagstiftning
Ensamrätt att ta emot insättningar
Den förmedling av finansiering som baserar sig mottagande av medel från 
allmänheten och utlåning till allmänheten är en viktig funktion med tanke 
på samhällsekonomin. Det är därför nödvändigt att säkerställa att den är 
tillförlitlig och säker genom att i huvudsak behålla den nuvarande 
kreditinstitutslagstiftningen, som baserar sig på EU:s 
banksamordningsdirektiv. Ett av de centrala målen för 
kreditinstitutslagstiftningen är att skydda det finansiella systemet mot 
systemrisker. Fara för likviditetsrisker, som kan orsaka systemrisker, 
föreligger i synnerhet vid sådan finansieringsförmedling där man i stor 
skala tar emot avistamedel från allmänheten. Förmedling av finansiering 
som baserar sig på avistamedel som tagits emot från allmänheten är 
utmärkande just för depositionsbanksverksamheten. Allmänhetens 
misstroende gentemot dylik förmedling av finansiering kan utlösa en flykt 
som stör hela det finansiella systemets funktion så att allmänheten behåller 
sina kontanter och sköter sina betalningar kontant. Av dessa orsaker är det 
inte motiverat att göra några sådana ändringar i kreditinstitutslagstiftningen 
som avsevärt skulle förändra depositionsbankernas eller andra 
kreditinstituts nuvarande verksamhetsområde. Även de direktiv som gäller 
bankrörelsen begränsar avsevärt möjligheterna att väsentligt avvika från de 
nuvarande principerna för den reglering som gäller kreditinstituten.
Det obligatoriska insättningsgarantisystemet utgör en central del av den 
nuvarande regleringen av bankrörelsen. Det baserar sig å ena sidan på 
behovet att bekämpa möjligheten till en insättningsflykt som skulle 
äventyra det finansiella systemets stabilitet och å andra sidan på behovet av 
att säkerställa åtminstone en trygg betalningsförmedlings- och sparform för 
allmänheten. Det nuvarande insättningsgarantisystemet reviderades 
1997 och det har inte tills vidare uppstått några behov av att ändra på det.
Av ovan nämnda orsaker är det skäl att undvika stora och plötsliga 
förändringar i betingelserna för bankernas finansiering och för deras 
affärsverksamhet i övrigt. Detta beror framför allt på det allmänna behovet 
av att undvika störningar i finansierings- och 
betalningsförmedlingssystemet. Dessutom måste man beakta att betydande 
förändringar i betingelserna för bankernas finansiering vilka beror på 
lagstiftningen påverkar bankernas lönsamhet och därigenom t.ex. deras 
förmåga att upprätthålla insättningsgarantisystemet.
Det är dock nödvändigt att i vissa avseende ompröva de bestämmelser som 
gäller depositionsbankernas nuvarande ensamrätt att ta emot medel i 
kontoform. Orsaker till detta är bl.a. de ökade allmänna effektivitetskraven 
på marknaden, vilka beror på uppkomsten av euroområdet, den tekniska 
utvecklingen i fråga om tillhandahållandet av finansiella tjänster, i 
synnerhet detaljistbetalningstjänster. En annan orsak är behovet av att 
främja tillhandahållandet av tjänster som ersätter de grundläggande 
banktjänsterna för alla grupper av medborgare, vilket beror på 
flyttningsrörelsen inom Finland och den tekniska utvecklingen i fråga om 
tillhandahållandet av grundläggande banktjänster samt utglesningen av 
bankernas fysiska nätverk.
Framför allt är det nödvändigt att främja andra företags möjligheter att i 
begränsad omfattning ta emot medel på egna kundkonton. Företagens rätt 
att upprätthålla egna kundkonton, i synnerhet om de förenas med rätt till 
kontantuttag och utgivning av elektroniska betalningsmedel, kan bidra till 
att ersätta den försämrade tillgång till banktjänster som beror på att 
bankernas kontorsnät blir glesare.
Handelsföretag i andelslagsform har för närvarande rätt att från allmänheten 
ta emot återbetalbara medel på sparkassekonton. Rätten har motiverats bl.a. 
med att andelslagen har sämre möjligheter än andra företagsformer att på 
marknaden ordna finansiering med eget kapital. Finansiering med eget 
kapital täcker dock i allmänhet endast en relativt liten del av företagens hela 
finansieringsbehov. För att olika företagsformer skall kunna garanteras 
jämlika konkurrensbetingelser förutsätts därför att de har likadana 
möjligheter att finansiera sin verksamhet med främmande kapital. Den 
reform av lagen om andelslag som är aktuell kommer dessutom när den 
genomförs att i någon mån förbättra andelslagens förutsättningar för 
finansiering med eget kapital. Å andra sidan måste man beakta att 
medlemsplaceringarna för närvarande utgör en betydande del av 
finansieringen för de andelslag som bedriver sparkasseverksamhet, så det är 
inte motiverat med några plötsliga ändringar i betingelserna för dessa 
andelslags finansiering. När man bedömer den lagstiftning som gäller 
sparkassornas medlemsplaceringar är det dessutom skäl att beakta att de 
likviditetskriser som under senaste årtionde drabbade vissa sparkassor 
visade att även sparkassornas medlemsplaceringar är förenade med likadant 
hot om insättningsflykt som insättningarna i bank. Detta talar för att denna 
verksamhet borde begränsas enligt samma principer som annat mottagande 
av medel från allmänheten som inte omfattas av insättningsgarantin.
Det är inte skäl att begränsa den reglering som utvidgar företagens rätt att 
skaffa medel från allmänheten enbart till exempelvis företag som bedriver 
detaljhandel, eftersom även företag som tillhandahåller immateriella tjänster 
kan ha samma behov att ge ut elektroniska pengar eller erbjuda kundkonton 
som företag som bedriver varuhandel. Dessutom vore det i praktiken svårt 
att entydigt begränsa de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde 
enligt bransch.
Bestämmelserna om rätt att ta emot insättningar i den nuvarande lagen kan 
dessutom tolkas på olika sätt, så det är nödvändigt att förtydliga dem med 
tanke på den allmänna rättssäkerheten. Enligt den nuvarande lagen är det 
straffbart för andra än depositionsbanker att ta emot insättningar. Å andra 
sidan kan lagens nuvarande definition av deposition inte tillämpas när 
nämnda straffbestämmelse tillämpas, eftersom lagens definition av 
deposition gäller enbart depositionsbankernas egen inlåning. I lagen 
definieras alltså inte alls vad som är straffbart mottagande av insättningar, 
utan definitionen av förbjudet mottagande av insättningar har helt och hållet 
varit beroende av Finansinspektionens tolkning. Detta kan inte betraktas 
som tillräckligt med tanke på att myndigheternas verksamhet bör vara 
förutsägbar och inte heller med tanke på den allmänna rättssäkerheten.
Generell betalningsförmedling
I den nuvarande lagen föreskrivs inte särskilt om rätten att bedriva 
betalningsförmedling som affärsverksamhet. Betalningsförmedlingen har 
dock stor betydelse för samhällsekonomins stabilitet, effektivitet och 
tillväxt. Även med tanke på kundskyddet är det viktigt att systemen är 
säkra. Betalningsförmedlingsmekanismens tillförlitlighet och säkerhet har 
hittills indirekt skyddats genom lagstiftningen, eftersom endast depo-
sitionsbankerna i praktiken har haft möjlighet att bedriva generell 
betalningsförmedling. Om denna ensamrätt slopas, måste det ändå 
säkerställas att systemet förblir tillförlitligt och säkert. Eftersom generell 
betalningsförmedling som bedrivs som affärsverksamhet i praktiken baserar 
sig på medel i kontoform som tagits emot från allmänheten, har regleringen 
av betalningsförmedlingen dessutom lagstiftningstekniskt ett indirekt 
samband med annan lagstiftning som gäller rätten att ta emot återbetalbara 
medel från allmänheten.
Bedrivandet av generell betalningsförmedling förutsätter omfattande 
investeringar i informationssystem och ett stort kundnät. Deltagandet i 
generella betalningssystem förutsätter dessutom att man uppfyller de krav 
som ställs av Finlands Bank, som svarar för den övergripande tillsynen över 
betalningssystemen. Av dessa skäl är det inte särskilt sannolikt att 
betalningsförmedlingen åtminstone inom den närmaste framtiden utvidgas 
utanför banksystemet.
Betalningsförmedling kan dock åtminstone i princip bedrivas som 
affärsverksamhet även utanför depositionsbankssystemet, och den tekniska 
utvecklingen kan mycket snabbt förändra de nuvarande formerna av 
affärsverksamhet. I samband med bestämmelserna om 
depositionsbankernas ensamrätt att ta emot insättningar är det således skäl 
att bestämma även om rätten att från allmänheten ta emot medel för 
betalningsförmedling.
Ifall lagstiftningen skulle tillåta helt oreglerat mottagande av medel från 
allmänheten för betalningsförmedling och tillhandahållande av 
detaljistbetalningstjänster, kunde detta avsevärt försämra tillförlitligheten 
hos betalningsförmedlingen och förmedlingen av finansiering. Detta kunde 
ha skadliga följder för en effektiv och stabil samhällsekonomi. Dessutom 
binder betalningsförmedlingen i betydande mån hushållens oundgängliga 
transaktionsmedel, vilket ökar behovet av att genom lagstiftning främja en 
säker betalningsförmedling. Av dessa orsaker ligger det i allmänt intresse 
att det i lagen uttryckligen föreskrivs om rätten att från allmänheten ta emot 
medel för betalningsförmedling.
Genomförande av direktivet om elektroniska pengar
Europeiska unionens direktiv om elektroniska pengar skall sättas i kraft före 
den 27 april 2002. Med beaktande av direktivets tvingande bestämmelser 
samt den förväntade ökningen av den elektroniska handeln och det därtill 
anslutna behovet av elektroniska pengar är det nödvändigt att genom 
lagstiftning se till att de som ger ut elektroniska pengar är tillförlitliga. Vad 
som lagstiftningen åtminstone skall omfatta bestäms i huvudsak på 
grundval av direktivets tvingande bestämmelser. Eftersom riskerna med 
utgivning av elektroniska pengar är mindre än t.ex. inom 
depositionsbanksrörelsen och betydelsen av utgivningen av elektroniska 
pengar tills vidare inte är tillnärmelsevis i klass med bankrörelsen, kan man 
när det gäller utgivningen av elektroniska pengar begränsa sig till en 
minimireglering i enlighet med direktivet som är mera inskränkt än den som 
gäller kreditinstitutsverksamheten.
De risker som hänför sig till utgivningen av elektroniska pengar är i stort 
sett av samma typ som inom den allmänna betalningsförmedlingen, och 
utgivningen av elektroniska pengar kan även annars i praktiken ha 
avsevärda beröringspunkter med betalningsförmedling. Av denna orsak 
vore det ändamålsenligt att försöka utgå från så likadana grunder som 
möjligt när betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar 
regleras.
Direktivet gäller endast elektroniska pengar som är lagrade på ett 
elektroniskt datamedium. Eftersom även betalningsmedel i kontoform i stor 
utsträckning är förknippade med samma risker och således samma 
regleringsbehov, vore det ändamålsenligt att utsträcka regleringen till att på 
samma sätt omfatta alla betalningsmedel som baserar sig på medel som 
tagits emot på förhand. Det är t.ex. nödvändigt att reglera sådana medel på 
butikernas kundkonton som kan användas för betalning av tjänster och 
varor på samma sätt som elektroniska pengar som motsvarar definitionen i 
direktivet. Då kan verksamheten regleras på ett sätt som är oberoende av 
den använda tekniken.
3.3.	Anlitande av ombud för distributionen av banktjänster
3.3.1.	Krav som ställs för att servicen skall vara lättillgänglig och 
verksamheten effektiv
Den ovan konstaterade utglesningen av bankernas fysiska kontorsnät har 
skapat ett behov av ersättande kanaler för distributionen av banktjänster. Ett 
annat alternativ till det traditionella kontorsnätet vid sidan av elektroniska 
distributionskanaler är att distributionen av tjänsterna överförs till andra 
företag som fungerar som bankens ombud, t.ex. detaljhandlarna. Även om 
bankerna redan har ingått dylika ombudsavtal, förutsätter en ökning av 
distributionen av banktjänster genom ombud att lagstiftningen ändras, så att 
oklar lagstiftning eller brister i tillsynen över risker i anslutning till 
anlitandet av ombud inte skall hindra inrättandet av ersättande 
distributionskanaler.
Den skärpta konkurrensen på finansmarknaden accentuerar även på ett mera 
övergripande sätt behovet av att ordna verksamheten i de företag som till-
handahåller finansiella tjänster på ett effektivt och smidigt sätt. Med tanke 
på företagssektorns allmänna effektivitet är det nödvändigt att uppmuntra 
företagen att bilda nätverk och utnyttja den moderna informationstekniken 
fullt ut. Informationsteknikens utveckling har å andra sidan gjort det ännu 
lättare att integrera olika företags informationssystem. Det utökade utbudet 
av finansiella tjänster över datanäten ändrar distributionskanalerna, vilket 
förutsätter flexibla företagsstrukturer och ökar behovet av att integrera i 
synnerhet sådana företag i processen med att producera och distribuera 
finansiella tjänster som besitter särskilt tekniskt kunnande. 
Branschglidningar, i synnerhet bildandet av finanskonglomerat, samt t.ex. 
den ökade användningen av Internet-portaler för att tillhandahålla tjänster 
accentuerar för sin del behovet av att ordna företagens verksamhet på ett 
smidigt sätt. Av dessa orsaker är det skäl att försöka främja även 
möjligheterna att lägga ut verksamhet som bedrivs av företag som 
tillhandahåller finansiella tjänster i den mån det är möjligt utan att det 
äventyrar dessa företags stabila verksamhet.
3.3.2.	Krav från tillsynen
När man skall bedöma det regleringskrav som hänför sig till utläggningen 
av kreditinstitutens verksamhet måste man å ena sidan beakta sådana 
eventuella risker med utläggningen som kan äventyra stabiliteten hos 
kreditinstitutens verksamhet och i sista hand hela finansmarknaden. 
Riskerna med outsourcing har inte beaktats särskilt i den nuvarande 
lagstiftningen. Lagstiftningen har fäst särskild uppmärksamhet vid de 
direkta ekonomiska risker som följer av beslut gällande affärsverksamheten, 
t.ex. kreditförlustrisker samt marknadsrisker och likviditetsrisker till följd 
av ändringar i valuta- och aktiekurserna. För dessa har kvantitativa 
begränsningar har uppställts. Betydligt knapphändigare är bestämmelserna 
om de operativa och andra indirekta risker, t.ex. juridiska och ryktesrisker, 
som hänför sig till sättet att ordna verksamheten rent allmänt, t.ex. 
ledningen, personalstyrkan och personalens yrkesskicklighet, den interna 
kontrollen och riskhanteringssystemen.
Trots att särskild lagstiftning saknas har outsourcingen inte tills vidare 
orsakat några betydande praktiska problem. De snabba förändringarna i 
fråga om de finansiella tjänsternas distributionskanaler, den skärpta 
konkurrensen och informationsteknikens snabba utveckling förutsätter dock 
att man även i lagstiftningen förbereder sig på att bankernas operativa risker 
kan öka till följd av outsourcing.
Den eventuella extra risk som kan följa av att kreditinstituten lägger ut 
funktioner begränsar sig i huvudsak till ökade operativa risker, även om 
outsourcing också kan orsaka juridiska risker och ryktesrisker. Riskerna är 
dock alltid i ovan nämnda avseende indirekta, eftersom det hör till 
outsourcingens karaktär att det företag som lagt ut sin affärsverksamhet 
ensam ansvarar för de beslut som fattats om affärsverksamheten och de 
ekonomiska ansvar och risker som besluten medför. Outsourcing ökar dock 
avsevärt kreditinstitutets indirekta risker så till vida att arbetsgivarens styr- 
och tillsynsrätt enligt arbetsavtalslagen ersätts med särskilt överenskomna 
rättigheter enligt uppdragsavtalet, vilka vanligtvis är betydligt mera 
inskränkta än i ett anställningsförhållande. Ett annat viktigt särdrag är att 
det utläggande företagets möjligheter att påverka de ekonomiska resurser 
och personalresurser som behövs för att verksamheten skall fortsätta 
minskar betydligt. För det tredje ställer integrationen av tillsynen och 
riskhanteringssystemen mellan företagen särskilda krav på företagens 
dataadministration.
Dessutom måste man beakta att behovet av reglering är avsevärt större när 
verksamhet läggs ut utanför kreditinstitutens konsolideringsgrupp, eftersom 
konsolideringsgruppen enligt nuvarande lagstiftning övervakas som en 
helhet och t.ex. Finansinspektionens tillsynsbefogenheter omfattar hela 
konsolideringsgruppen på samma sätt.
Med beaktande av skillnaderna mellan olika kreditinstitut när det gäller 
omfattningen av deras verksamhet och verksamhetens karaktär bör reglerna 
om utläggning av verksamhet i princip gälla all utlagd verksamhet med 
undantag för sådana funktioner som på grund av sin karaktär inte kan 
orsaka några operativa, juridiska eller ryktesrisker som skulle påverka 
kreditinstitutets stabila verksamhet. Funktioner som klart stannar utanför 
behovet av reglering är i första hand sådana funktioner i anslutning till 
företagets administration som saknar betydelse med tanke på riskhantering 
och annan intern kontroll. Regleringen skall alltså inte behöva gälla 
uppgifter i anslutning till exempelvis personaladministration och 
materialförvaltning, underhåll av anläggningstillgångar samt 
marknadsföring.
När ombud anlitas måste man dessutom med tanke på kundskyddet kunna 
försäkra sig om att kreditinstitutet inte genom avtalsvillkor kan minska sitt 
ansvar för att avtalsförpliktelserna gentemot kunden uppfylls. I lagen är det 
därför nödvändigt att föreskriva att kreditinstitutet gentemot kunden 
ansvarar för att avtalet fullföljs på samma sätt som om kunden skulle ha 
ingått avtal med någon som är anställd hos kreditinstitutet.
Kreditinstitutslagens gällande sekretessbestämmelser samt de allmänna 
bestämmelserna om affärshemlighet i lagen om otillbörligt förfarande i 
näringsverksamhet (1061/1978) är bindande även för dem som står i 
uppdragsförhållande till kreditinstitutet. Genom lag 45/2002 har 
bestämmelserna om bankhemlighet utsträcks till att omfatta även anställda 
hos ombud och andra företag som agerar för kreditinstitutets räkning.
3.3.3.	Bedömning av behovet av lagstiftning
Utläggningen av kreditinstitutens verksamhet begränsas för närvarande 
endast av generalklausulen i 68 § om rätt för Finansinspektionen att allmänt 
övervaka kreditinstitutens risktagning. Den gällande lagen innehåller 
således inga särskilda begränsningar gällande kreditinstitutens och 
värdepappersföretagens (nedan kreditinstitut) utläggning av verksamhet, 
utan utläggningen baserar sig på allmän avtalsfrihet och 
Finansinspektionens bedömningar i enskilda fall av de risker som 
utläggningen av olika funktioner kan medföra för kreditinstitutens 
verksamhet. På anlitandet av ombud tillämpas dessutom endast allmänna 
civilrättsliga bestämmelser och bestämmelser som gäller kundskyddet. 
Finansinspektionen har visserligen i sina ställningstaganden uttryckt sin 
ståndpunkt beträffande inom vilka gränser outsourcing kan godkännas.
Eftersom det inte finns några särskilda bestämmelser om utläggning av 
verksamhet och eftersom Finansinspektionens ställningstaganden inte är 
juridiskt bindande, kan den juridiska situationen betraktas som så pass oklar 
att den kan hindra sådan effektivering av verksamheten som är nödvändig 
av konkurrensskäl och försvåra inrättandet av sådana alternativa 
distributionskanaler som är nödvändiga för tillgången till finansiella 
tjänster. Med beaktande av outsourcingens ökande betydelse och de 
eventuella ökade operativa riskerna till följd därav kan den nuvarande 
regleringens tillräcklighet dessutom ifrågasättas med tanke på tillsynen över 
kreditinstitutens risker och kundskyddet.
Särskilda bestämmelser som begränsar utläggningen av funktioner har 
föreskrivits för fondbolagen i lagen om placeringsfonder. 
Konkurrensneutralitetsskäl kräver inte i sig att utläggningen av dessa 
företags funktioner regleras på samma sätt som i fråga om andra 
kreditinstitut. Däremot är det nödvändigt att utsträcka den reglering som 
gäller kreditinstitut så att den med oförändrat innehåll omfattar även 
värdepappersföretag, eftersom de bedriver affärsverksamhet som 
konkurrerar med kreditinstituten. Den reglering som gäller utläggning av 
funktioner är även av betydelse för regleringen gällande finanskonglomerat 
som bildas av kreditinstitut och försäkringsanstalter. Tills vidare är det dock 
inte ändamålsenligt att utsträcka regleringen till dessa finanskonglomerat, 
eftersom det ännu inte i övrigt föreskrivs om deras verksamhet och tillsyn i 
lag.
4.	Propositionens mål och de viktigaste förslagen
4.1.	Allmänna mål för regleringen av tillhandahållandet av finansiella 
tjänster
Det centrala målet för finansmarknadslagstiftningen är att skydda de 
finansiella systemen från systemrisker. Fara för likviditetsrisker, som kan 
orsaka systemrisker, föreligger i synnerhet vid sådan förmedling av 
finansiering där man i stor skala tar emot avistamedel från allmänheten. 
Allmänhetens misstroende gentemot dylik förmedling av finansiering kan 
utlösa en flykt som stör hela det finansiella systemets funktion så att 
allmänheten behåller sina kontanter och sköter sina betalningar kontant. Ett 
centralt mål för regleringen av tillhandahållandet av finansiella tjänster är 
alltså att trygga finansmarknadens stabilitet genom att minska faran för 
systemrisker.
Ett annat viktigt allmänt mål för regleringen gäller det finansiella systemets 
effektivitet, som kan främjas i första hand genom att möjligheterna för olika 
institut att konkurrera utökas. Samtidigt måste man se till att 
konkurrensbetingelserna är likadana för alla.
Ett tredje viktigt allmänt mål är att skydda kunderna. Utöver de allmänna 
principerna för kundskydd, som skäliga avtalsvillkor och tillsyn över 
marknadsföringen, är ett viktigt mål med tanke på kundskyddet att 
säkerställa åtminstone en trygg betalningsförmedlings- och sparform för 
allmänheten samt att trygga tillgången till grundläggande banktjänster.
4.2.	Särskilda mål
Det centrala syftet med förslagen är att främja tillgången till grundläggande 
banktjänster och ersättande tjänster genom att klarlägga vilka principer som 
gäller för utläggning av kreditinstitutens affärsverksamhet samt att utvidga 
rätten för andra än kreditinstitut att ta emot återbetalbara medel från 
allmänheten.
Ett mål är dessutom att förbättra möjligheterna för andra företag än 
kreditinstitut att effektivera sin verksamhet och på lika villkor konkurrera 
med företag som bedriver samma slags affärsverksamhet. Strävan är att nå 
detta mål genom att utvidga rätten för andra företag än andelslag att ta emot 
återbetalbara medel från allmänheten och förenhetliga bestämmelserna om 
andelslags och andra företags mottagande av medel från allmänheten.
Genom förslagen vill man också å ena sidan främja betalningssystemens 
effektivitet och å andra sidan deras säkerhet genom att föreskriva särskilt 
om rätten att ta emot medel från allmänheten för generell 
betalningsförmedling.
Genom förslagen genomförs dessutom direktivet om elektroniska pengar. 
Målet för förslagen är i detta avseende att föreskriva allmänt om 
utgivningen av elektroniska pengar på ett sätt som överensstämmer med de 
krav som ställs på elektroniska pengar i direktivet om elektroniska pengar 
och som är viktiga med tanke på praktiken.
För att trygga finansmarknadens stabilitet och finans- och 
betalningsförmedlingsmekanismens tillförlitliga funktion försöker man 
uppnå ovan nämnda mål så att kreditinstitutens och andra företags 
nuvarande, på den gällande kreditinstitutslagstiftningen baserade, 
arbetsfördelning inom det finansiella systemet och 
betalningsförmedlingssystemet förblir oförändrad till sina centrala delar. 
Genom förslagen försöker man i synnerhet bibehålla depositionsbankernas 
förutsättningar att upprätthålla en spar- och betalningsförmedlingsform som 
särskilt skyddas genom lagstiftning.
4.3.	De viktigaste förslagen
4.3.1.	Kreditinstitutslagens tillämpningsområde
I propositionen föreslås att kreditinstitutslagens tillämpningsområde 
utvidgas så att som i lagen avsedd kreditinstitutsverksamhet skall betraktas 
inte bara kreditinstitutsverksamhet enligt den nuvarande lagen utan även 
affärsverksamhet som avser generell betalningsförmedling och utgivning av 
elektroniska pengar. Bestämmelserna om utgivning av elektroniska pengar 
skall tillämpas både på utgivning av elektroniska pengar enligt direktivet 
om elektroniska pengar och på kundkonton där det tas emot sådana medel 
med karaktären av förskottsbetalningar som kan användas för senare 
betalning av varor eller tjänster samt dessutom för kontantuttag från kontot.
För tillsynen över betalningssystemens tillförlitlighet och säkerhet samt på 
grund av kundskyddsaspekter kräver betalningsförmedling i stor skala som 
är öppen för allmänheten och utgivning av elektroniska pengar samma slags 
tillsyn över likviditeten och soliditeten som vid tillsynen över kreditinstitut 
som förmedlar finansiering. Även i den ändring av 
banksamordningsdirektivet som hänför sig till direktivet om elektroniska 
pengar (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/28/EG om ändring av 
Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten att starta och driva 
verksamhet i kreditinstitut) har instituten för elektroniska pengar formellt 
definierats som kreditinstitut. Av denna anledning är det inte 
ändamålsenligt att föreslå en helt separat reglering och tillsyn enbart för 
företag som bedriver generell betalningsförmedling och utgivning av 
elektroniska pengar, utan på dem tillämpas i princip vad som i denna lag 
och på andra ställen i lag bestäms om kreditinstitut. Generell 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar skall vara 
verksamhet som är tillåten för alla kreditinstitut.
Utvidgningen av tillämpningsområdet baserar sig vad gäller utgivningen av 
elektroniska pengar på ovan nämnda direktiv om elektroniska pengar. 
Eftersom både generell betalningsförmedling och utgivning av elektroniska 
pengar baserar sig på mottagandet av återbetalbara medel från allmänheten 
och kortvarig placering av dessa medel, skall generell betalningsförmedling 
och utgivning av elektroniska pengar regleras enligt samma principer. Med 
tanke på den praktiska affärsverksamheten kan det dessutom vara motiverat 
att tillhandahålla betalningsförmedlingstjänster och elektroniska pengar 
samtidigt, vilken också talar för en enhetlig reglering. Likheten mellan 
utgivningen av elektroniska pengar och motsvarande verksamhet i 
kontoform talar åter för att regleringen gällande utgivning av elektroniska 
pengar också skall omfatta kundkonton.
Till lagen fogas bestämmelser om en ny form av kreditinstitut, 
betalningsförmedlingsföretag, vars verksamhet begränsas till i lagen avsedd 
generell betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar samt 
till närbesläktad verksamhet. Regleringen gällande 
betalningsförmedlingsföretag motsvarar vad som i direktivet om 
elektroniska pengar bestäms om institut för elektroniska pengar. 
Betalningsförmedlingsföretag skall vara i lagen avsedda kreditinstitut och 
på dem skall i fråga om annat än den tillåtna affärsverksamheten tillämpas 
samma bestämmelser som på kreditinstitut, om inte något annat bestäms i 
lagen.
Bestämmelser som enbart gäller betalningsförmedlingsföretag är enligt 
förslaget bestämmelserna i enlighet med direktivet om elektroniska pengar 
om lägre miminikapital för betalningsförmedlingsföretag än för andra 
kreditinstitut, om soliditet och om den särskilda begränsning gällande 
placeringen av medel som skall trygga likviditeten. På kraven gällande 
depositionsbankers och andra i den nuvarande lagen avsedda kreditinstituts 
soliditet och likviditet skall fortfarande tillämpas enbart den gällande 
lagstiftningen i den mån de bedriver samma verksamhet som 
betalningsförmedlingsföretag, eftersom direktivet om elektroniska pengar 
inte gäller dessa kreditinstitut. I synnerhet beträffande likviditetskravet 
skulle det vara ägnat att försvåra dessa kreditinstituts konkurrensbetingelser 
i förhållande till utländska kreditinstitut om de skulle åläggas ett strängare 
krav i enlighet med direktivet om elektroniska pengar.
Lagen skall, liksom för närvarande, gälla alla företag till den del lagen 
begränsar företagens rätt att ta emot återbetalbara medel från allmänheten 
samt att använda orden "insättning" och "bank" i sin affärsverksamhet. I 
lagen föreslås dessutom en uttrycklig bestämmelse om att kreditinstitut i 
princip har ensamrätt att ta emot återbetalbara medel från allmänheten. 
Lagen skall dock innehålla betydande undantag från denna huvudregel. I 
detta avseende ersätter bestämmelserna den nuvarande lagens, delvis oklara, 
allmänna förbud mot att ta emot insättningar. Kreditinstitutslagen skall 
således tillämpas allmänt på mottagande av återbetalbara medel från 
allmänheten inom all slags affärsverksamhet.
Med begreppet återbetalbara medel skall fortfarande i enlighet med den 
etablerade tolkningen av banksamordningsdirektivet avses all anskaffning 
av främmande kapital. Begreppet mottagande av återbetalbara med skall 
också omfatta mottagande av medel från allmänheten för utgivning av 
elektroniska pengar. Begreppet skall i princip inte vara beroende av om de 
elektroniska pengarna kan lösas in fritt i form av pengar eller om de kan 
användas enbart för betalning av varor eller tjänster. Av de föreslagna 
bestämmelserna följer visserligen att den som ger ut elektroniska pengar i 
allmänhet skall vara skyldig att lösa in oanvända elektroniska pengar i form 
av pengar. Att begreppet mottagande av återbetalbara medel omfattar även 
utgivning av elektroniska pengar klarlägger betydligt lagens uppbyggnad 
och bidrar till att säkerställa att likadan affärsverksamhet är förknippad med 
likadana rättigheter och skyldigheter. Eftersom de olika typer av 
kreditinstitut som regleras i lagen skall ha olika rätt att ta emot återbetalbara 
medel från allmänheten, kommer begreppet återbetalbara medel i praktiken 
att ha olika innebörd beroende på typen av affärsverksamhet.
4.3.2.	Nya definitioner som föreslås i lagen
Att tillämpningsområdet utvidgas till generell betalningsförmedling och 
utgivning av elektroniska pengar samt att direktivet om elektroniska pengar 
genomförs leder till att man i lagen måste använda flera sådana begrepp 
som inte tidigare har definierats i lag.
Med betalningsförmedlingsföretag avses i lagen ett kreditinstitut som får 
bedriva endast generell betalningsförmedling och utgivning av elektroniska 
pengar och därtill nära anknuten verksamhet.
Med kreditföretag avses i lagen andra kreditinstitut än depositionsbanker 
och betalningsförmedlingsföretag.
Med generell betalningsförmedling avses i lagen betalningsuppdrag som 
inom ramen för affärsverksamheten utförs med återbetalbara medel som på 
förhand tagits emot från allmänheten. I praktiken skall lagen alltså tillämpas 
på sådana dagligkonton som kan användas för att utföra och ta emot 
gireringar och på vilka det är möjligt att göra kontantinsättningar och 
kontantuttag. Sådana enstaka betalningar till mottagaren beträffande vilkas 
förmedling man varje gång ingår ett separat avtal skall inte vara sådan 
generell betalningsförmedling som avses i lagen.
Med elektroniska pengar avses elektroniska pengar enligt direktivet om 
elektroniska pengar. Med elektroniska pengar avses således ett 
penningvärde som har lagrats på ett elektroniskt datamedium mot att ett lika 
stort penningbelopp har betalats till den som ger ut de elektroniska 
pengarna och som ett eller flera företag har förbundit sig att godkänna som 
betalning. Utgivningen av elektroniska pengar går till så att mot kundens 
penningprestation överlåts till denne ett datamedium på vilket ett 
penningvärde som motsvarar kundens penningprestation har lagrats. 
Datamediet kan vara t.ex. ett aktivt kort eller hemdatorns eller 
mobiltelefonens minne. Utgivningen av elektroniska pengar förutsätter inte 
att ett konto öppnats eller att medel på något annat sätt tagits emot på 
förhand, men den kan också basera sig på att medel mottagits på förhand. 
För kunden uppkommer dock alltid en med en kontofordran jämförbar 
fordran på utgivaren i samband med att de elektroniska pengarna ges ut till 
dess att kunden har löst in de elektroniska pengarna hos utgivaren eller 
använt dem som betalning. När kunden har använt de elektroniska pengarna 
som betalning vid inköp av en vara eller en tjänst, uppstår för försäljaren av 
varan eller tjänsten på motsvarande sätt inlösningsrätt i förhållande till 
utgivaren i fråga om det använda penningbeloppet. Den föreslagna 
definitionen av elektroniska pengar skall inte omfatta pappersburna 
betalningsmedel eller betalningsmedel i annan dylik icke-elektronisk form. 
Dylika betalningsmedel har i praktiken relativt liten betydelse och därför är 
det inte nödvändigt att föreskriva särskilt om dem. Dessa betalningsmedel 
hör inte heller till tillämpningsområdet för direktivet om elektroniska 
tjänster.
Elektroniska pengar kan antingen ha endast ett användningsområde eller 
tillhandahållas inom ett öppet eller ett slutet system. Med elektroniska 
pengar med endast ett användningsområde avses nedan elektroniska pengar 
som endast den som gett ut de elektroniska pengarna godkänner som 
betalning. Utgivningen av elektroniska pengar med endast ett 
användningsområde blir direkt utanför lagens tillämpningsområde med 
undantag för det i lagen angivna maximibeloppet 150 euro som får lagras på 
ett och samma elektroniska datamedium.
Med elektroniska pengar som tillhandahålls inom ett slutet system avses 
nedan sådana elektroniska pengar som utöver utgivaren även företag som 
hör till samma i lagen avsedda företagsgrupp som utgivaren godkänner som 
betalning. Utgivningen av elektroniska pengar som tillhandahålls inom ett 
slutet system betraktas om kreditinstitutsverksamhet enligt lagen, men 
Finansinspektionen kan på företagets ansökan besluta att företaget får 
bedriva affärsverksamhet utan koncession, om det endast ger ut dylika 
elektroniska pengar.
Eftersom lagen har särskilda bestämmelser om insättningar, skall ett 
betalningsmedel som är knutet till ett sådant konto i en depositionsbank 
som omfattas av insättningsgarantin inte betraktas som elektroniska pengar. 
Sålunda är t.ex. inte ett sådant betalkort med vars hjälp ett handelsföretag 
med stöd av ett avtal som det ingått med banken och kunden direkt kan 
debitera kundens bankkonto som betalning för kundens inköp inte 
elektroniska pengar enligt lagen. På tillhandahållandet av sådana 
betalningsmedel som är knutna till ett bankkonto tillämpas alltså endast 
bestämmelserna om depositionsbanker. Sådana elektroniska pengar som har 
överförts från ett inlåningskonto till ett sådant särskilt datamedium som 
innehavaren kan använda utan kontakt med inlåningskontot är dock i lagen 
avsedda elektroniska pengar.
Tillämpningen av lagen skall inte påverkas av om det penningvärde som 
lagrats på det elektroniska datamediet kan inlösas helt eller delvis i form av 
pengar utöver att det kan användas som betalning för varor eller tjänster. 
Det skall inte heller ha någon betydelse för tillämpningen av lagen om ränta 
betalas på behållningen eller inte. Bestämmelserna om elektroniska pengar 
skall således också tillämpas t.ex. på sådana medel på ett elektroniskt 
datamedium som enligt avtalsvillkoren när som helst kan tas ut i form av 
pengar, antingen hela summan eller en del av den, och på vilka det betalas 
ränta enligt avtalsvillkoren tills de tagits ut. I enlighet med vad som föreslås 
nedan skall denna ränta omfattas av källbeskattningen av ränteinkomster på 
samma sätt som den ränta som betalas på behållningen på bankkonton.
På utgivare av elektroniska pengar tillämpas i enlighet med kraven i 
direktivet om elektroniska pengar principen om att utgivaren alltid är 
skyldig att lösa in de oanvända medel som finns kvar på datamedier i form 
av pengar till den del de överstiger den minimigräns som föreskrivs i lagen. 
I enlighet med artikel 2 i direktivet om elektroniska pengar föreskrivs i 
lagen om obligatorisk inlösen av elektroniska pengar så att utgivaren är 
skyldig att lösa in elektroniska pengar i form av pengar till deras fulla 
värde, minskat med en skälig avgift. I de avtalsvillkor som tillämpas på 
utgivningen av elektroniska pengar kan det dock bestämmas att elektroniska 
pengar som lagrats på ett elektroniskt datamedium som överlåtits åt kunden 
inte behöver lösas in om den återstående behållningen understiger 10 euro. 
Skyldigheten att lösa in elektroniska pengar skall i enlighet med direktivet 
och elektroniska pengar och den ändring av kreditinstitutsdirektivet som 
gavs i samband med det gälla alla utgivare av elektroniska pengar med 
undantag av företag som ger ut elektroniska pengar med endast ett 
användningsområde.
Med kundkonto avses i lagen sådana kundkonton som den som tar emot 
medel upprätthåller i sitt informationssystem och vars medel kan användas, 
vanligen med hjälp av ett betalkort eller ett annat dylikt elektroniskt 
datamedium som ges åt kunden, för betalning av varor och tjänster som 
tillhandahålls av ett eller flera företag och för kontantuttag. Medlen på 
dylika konton skiljer sig från de elektroniska pengar som avses ovan på så 
sätt att penningvärdet på kontot inte har lagrats på det datamedium som 
överlåts åt kunden utan endast i mottagarens eget informationssystem på ett 
konto i kundens namn. 
Eftersom elektroniska pengar och ett kundkonto i informationssystemet hos 
den som säljer varor eller tjänster inte avviker väsentligt från varandra som 
betalningsmedel, är det motiverat med avseende på instrumentneutraliteten 
att reglera utgivningen av elektroniska pengar och mottagandet av medel på 
kundkonton i enlighet med samma principer. I enlighet med detta föreskrivs 
i lagen att bestämmelserna om utgivning av elektroniska pengar skall 
tillämpas även på mottagandet av medel på kundkonton, om inte något 
annat bestäms i lag. Även kundkonton skall antingen kunna ha endast ett 
användningsområde eller kunna användas inom ett slutet system i enlighet 
med vad som ovan sägs om elektroniska pengar med endast ett 
användningsområde och elektroniska pengar som tillhandahålls inom ett 
slutet system. På kundkonton med endast ett användningsområde och 
kundkonton inom ett slutet system skall dock tillämpas en övre gräns på 3 
000 euro per kund, medan det på motsvarande elektroniska pengar tillämpas 
en övre gräns på 150 euro per medium. Även möjligheten enligt direktivet 
om elektroniska pengar att inte lösa in små belopp som blivit kvar på 
elektroniska medier skall gälla enbart elektroniska pengar. Medel på 
kundkonton skall alltid betalas tillbaka till fullt belopp.
Med medel som skall återbetalas på anfordran avses i lagen medel  som 
inlånats för en icke angiven tid och som borgenären enligt avtalsvillkoren 
kan säga upp till betalning genast eller efter högst 30 dagars uppsägningstid 
samt medel som inlånats för viss tid och vilkas lånetid är högst 30 dagar 
eller som borgenären kan säga upp före förfallodagen även i andra 
exceptionella fall än de som nämns i avtalsvillkoren.
4.3.3.	Olika företags rätt att ta emot medel från allmänheten
Depositionsbankers rätt att ta emot återbetalbara medel från allmänheten
Bestämmelserna om depositionsbankernas finansiering ändras inte i sak. 
Depositionsbankerna får fortfarande ta emot insättningar och andra 
återbetalbara medel från allmänheten oberoende av deras form.
Lagens definition av insättning ändras därför att mottagande av 
återbetalbara medel på konto med nedan föreslagna begränsningar tillåts för 
alla företag i aktiebolags- och andelslagsform. Med insättning avses i lagen 
medel som tagits emot på konto i en depositionsbank och som helt eller 
delvis skall ersättas ur insättningsgarantifonden. Insättningsgarantins 
tillämpningsområde ändras inte. Av de föreslagna ändringarna följer att det 
inte längre är nödvändigt att i lagen förbjuda andra företag än 
depositionsbanker att ta emot insättningar, eftersom andra företag enligt 
lagen inte kan höra till insättningsgarantifonden och deras finansiering kan 
alltså inte heller i övrigt motsvara lagens definition av insättning. I lagen 
förbjuds däremot, med de undantag som relateras närmare nedan, andra 
företag än kreditinstitut att från allmänheten ta emot medel som skall 
återbetalas på anfordran. Dessutom förbjuds andra företag än 
depositionsbanker att i sin marknadsföring använda benämningen insättning 
eller att annars förfara på ett sådant sätt i sin marknadsföring i anslutning 
till mottagandet av medel från allmänheten som orsakar risk för 
sammanblandning med insättningar eller kundkonton. På denna grund kan 
man t.ex. ingripa i användningen av benämningen konto vid sådan 
finansiering som kan sammanblandas med depositionsbankernas tidsbundna 
konton eller kundkonton.
Kreditföretags rätt att ta emot återbetalbara medel från allmänheten
Kreditföretags rätt att ta emot återbetalbara medel från allmänheten ses över 
så att dessa kreditinstitut inte får ta emot sådana medel från allmänheten 
som skall återbetalas på anfordran annat än i samband med generell 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar. Det är inte 
motiverat att ge kreditföretag allmän rätt att från allmänheten ta emot medel 
som skall återbetalas på anfordran, eftersom dessa medel är känsliga för 
plötsliga likviditetsproblem och kreditföretagen, till skillnad från 
depositionsbankerna, inte omfattas av insättningsgarantisystemet eller något 
särskilt kassareservkrav. Kreditföretag skall dock få ta emot medel som 
skall återbetalas på anfordran i samband med generell betalningsförmedling 
och utgivning av elektroniska pengar, eftersom mottagandet av sådana 
medel är en oundgänglig del av denna affärsverksamhet.
På kreditföretags mottagande av medel från allmänheten skall vidare 
tillämpas bestämmelserna om kundskydd i 10 kap., i synnerhet 82 §, där 
kreditinstitutet åläggs att lämna alla de upplysningar om en nyttighet som 
kunden behöver och där kreditinstitutet förbjuds att lämna osanna eller 
vilseledande upplysningar och att annars förfara på ett sätt som är 
otillbörligt från kundens synpunkt eller som strider mot god sed.
I praktiken innebär de föreslagna bestämmelserna ingen ändring i 
kreditinstitutens nuvarande finansiering.
Betalningsförmedlingsföretags rätt att ta emot återbetalbara medel från 
allmänheten
De betalningsförmedlingsföretag som avses i lagen skall ha precis samma 
rätt att ta emot återbetalbara medel från allmänheten som kreditföretag. 
Eftersom betalningsförmedlingsföretag inte får bedriva annan 
affärsverksamhet än generell betalningsförmedling och tillhandahållande av 
elektroniska pengar och till dessa nära anknuten affärsverksamhet, skall den 
övriga finansieringen dock i praktiken vara av betydligt mindre betydelse 
för betalningsförmedlingsföretag än för kreditinstitut.
På betalningsförmedlingsföretags marknadsföring av mottagandet av medel 
från allmänheten tillämpas bestämmelserna om kundskydd i lagens 10 kap. 
på samma sätt som i fråga om kreditföretag enligt vad som sägs ovan.
Värdepappersföretags rätt att ta emot återbetalbara medel från allmänheten
I samband med tillhandahållandet av flera investeringstjänster, t.ex. 
värdepappersförmedlings- och förvaltningstjänster, är det nödvändigt att ta 
emot kundernas penningmedel för åtminstone kortvarig förvaring. På 
värdepappersföretag tillämpas samma soliditetskrav som på kreditinstitut 
och de övervakas även i övrigt på samma sätt som kreditinstitut. 
Kundmedel som värdepappersföretagen tar emot omfattas dessutom av 
investerarskyddet. Av dessa orsaker föreslås att man delvis kunde frångå 
den princip som nu skall tillämpas på värdepapperesföretag, enligt vilken 
kundmedel alltid skall sättas in på ett konto i en depositionsbank, om man 
inte skriftligen har kommit överens om någon annan placering av medlen. I 
stället föreslås at värdepappersföretag av sin kunder får ta emot medel som 
skall återbetalas på anfordran, om mottagandet av medel hör ihop med att 
kunden tillhandahålls investeringstjänster. För värdepappersföretag som 
bedriver sådan verksamhet föreslås dock samma minimikapitalkrav på 5 
miljoner euro som för kreditinstitut.
Av förslaget följer att värdepappersföretag får ta emot medel som skall 
återbetalas på anfordran från kunder endast som en del av ett sådant 
förvaltnings- eller värdepappersförmedlingsavtal eller annat avtal gällande 
tillhandahållande av investeringstjänster som förutsätter att de avgifter som 
ansluter sig till investeringstjänsterna betalas för kundens räkning. De 
föreslagna bestämmelserna tillåter således inte t.ex. generell 
betalningsförmedling med behållningen på sådana konton. Det kan dock 
betalas ränta på behållningen på sådana konton och inga kvantitativa eller 
tidsmässiga begränsningar skall tillämpas på kontots behållning. De 
föreslagna bestämmelserna begränsar inte heller kundens möjlighet att ta ut 
de medel som finns på kontot, antingen helt eller delvis, innan 
investeringstjänsten förvärvas.
Rätt för andra företag än depositionsbanker, kreditföretag, 
betalningsförmedlingsföretag och värdepappersföretag att ta emot 
återbetalbara medel från allmänheten
Rätten för andra företag än kreditinstitut att från allmänheten ta emot 
återbetalbara medel utvidgas jämfört med nuläget. Depositionsbankerna 
behåller dock sin ensamrätt att ta emot medel som omfattas av 
insättningsgarantin från allmänheten och att använda ordet insättning vid 
sin inlåning. Enligt förslaget får andra företag än kreditinstitut från 
allmänheten ta emot medel som skall återbetalas på anfordran endast med 
nedan nämnda begränsningar. I lagen begränsas däremot inte 
tillhandahållandet av tidsbundna skuldförbindelser för allmänheten, 
eftersom tidsbunden inlåning inte är förbunden med samma slags 
likviditetsrisker som kan äventyra återbetalningen av medlen som medel 
som skall återbetalas på anfordran. Med tanke på en konsekvent lagstiftning 
vore det nödvändigt att på tillhandahållandet av sådana tidsbundna 
skuldförbindelser som faller utan för värdepappersmarknadslagens 
tillämpningsområde tillämpa bestämmelser som motsvarar 
värdepappersmarknadslagen om informationsskyldighet gällande 
emittentens ekonomiska ställning, liksom för närvarande föreskrivs i fråga 
om andelslag som bedriver sparkasseverksamhet. I enlighet med detta 
föreslås att ett annat företag än ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag och 
en i värdepappersmarknadslagen avsedd värdepappersemittent som inom 
ramen för sin affärsverksamhet tar emot andra medel från allmänheten än 
sådana som skall återbetalas på anfordran skall offentliggöra och för 
allmänheten framlägga bokslut, bokslutskommuniké och delårsrapport samt 
omedelbart offentliggöra omständigheter som påverkar förbindelsens värde. 
I propositionen föreslås inga ändringar i värdepappersmarknadslagen.
I lagen föreskrivs om betydande undantag från ovan nämnda begränsning 
gällande mottagandet av medel som skall återbetalas på anfordran. Den 
föreslagna begränsningen skall för det första inte gälla värdepappersföretags 
kundmedel i enlighet med vad som sagts ovan och inte heller 
fondverksamhet, försäkringsverksamhet eller Finlands Bank. Om dessa 
bestäms särskilt. För det andra får företag, med den begränsningar som 
relateras nedan, från allmänheten ta emot medel som skall återbetalas på 
anfordran på sådana konton vars behållning kan användas som betalning för 
varor eller tjänster som säljs av den som tagit emot medlen eller ett företag 
som hör till samma företagsgrupp som mottagaren eller tas ut kontant. 
Dessutom får företagen, med de begränsningar som relateras nedan, ge ut 
sådana elektroniska pengar som lagrats på ett elektroniskt datamedium som 
överlåts åt kunden och som utgivaren och företag som hör till samma 
företagsgrupp som denne godkänner som betalning. Undantagen gäller ovan 
avsedda utgivning av elektroniska pengar med endast ett 
användningsområde och elektroniska pengar som kan användas inom ett 
slutet system och på motsvarande sätt tillhandahållandet av kundkonton 
med endast ett användningsområde och kundkonton som kan användas 
inom ett slutet system.
Företag i aktiebolags- och andelslagsform får enligt förslaget utan 
koncession och därtill ansluten tillsyn från allmänheten ta emot medel som 
skall återbetalas på anfordran mot utgivning av ovan avsedda elektroniska 
pengar med endast ett användningsområde och på kundkonton med endast 
ett användningsområde. Det föreslås att på ovan avsedda kundkonton med 
endast ett användningsområde vilka tillhandahålls utan koncession skall 
tillämpas en övre gräns på 3 000 euro per kund. Av kundskyddsskäl 
föreskrivs dessutom att på ett elektroniskt datamedium får lagras 
elektroniska pengar högst till ett belopp som motsvarar 150 euro. Det 
föreslås att på sådana utgivare av elektroniska pengar som endast ger ut 
elektroniska pengar med ett användningsområde skall inte tillämpas andra 
särskilda kundskyddsbestämmelser än ovan nämnda kvantitativa 
begränsningar. Även på denna verksamhet skall dock tillämpas 
konsumentskyddslagens bestämmelser om otillbörlig marknadsföring och 
oskäliga avtalsvillkor.
Den föreslagna gränsen på 3 000 euro per kund är motiverad i synnerhet av 
den orsaken att den skulle erbjuda andra företag än kreditinstitut en 
konkurrenskraftig möjlighet att tillhandahålla kundkonton utan att det skulle 
orsaka oskäliga konkurrensolägenheter för bankerna eller att mottagandet 
av medel från allmänheten skulle hamna utanför tillsynen i alltför stor skala 
med tanke på kundskyddet. Den relativt höga gräns som föreslås kan också 
motiveras med att lagen inte behöver ändras till denna del under de 
närmaste åren t.ex. på grund av den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Dessutom föreslås att på utgivningen av elektroniska pengar skall tillämpas 
undantaget i artikel 8 i direktivet om elektroniska pengar enligt vilket den 
behöriga myndigheten kan besluta att direktivets krav inte tillämpas på 
företag som ger ut elektroniska pengar endast i begränsad omfattning. 
Sådan begränsad utgivning av elektroniska pengar utgörs av ett sådant slutet 
system som det med tanke på betalningssystemens stabilitet inte är 
nödvändigt att reglera på samma sätt som generell betalningsförmedling 
inom öppna system.
I enlighet med detta föreslås att Finansinspektionen kan besluta att 
koncession inte skall krävas av företag i aktiebolags- eller andelslagsform 
som ger ut endast sådana elektroniska pengar som kan användas som 
betalning endast när man köper varor eller tjänster som säljs av den som ger 
ut de elektroniska pengarna och företag som hör till samma i lagen avsedda 
företagsgrupp som utgivaren. Med utgivning av elektroniska pengar 
jämställs, i enlighet med vad som konstateras ovan, även sådana medel som 
tagits emot på konto och som kan användas som betalning för varor eller 
tjänster och tas ut kontant. En förutsättning för ovan nämnda beslut skall 
dessutom vara att företaget inte tillhandahåller annan finansiering än att det 
beviljar betalningstid när man köper varor eller tjänster som säljs av 
företaget eller företag som hör till samma i lagen avsedda företagsgrupp 
som detta.
Möjligheten att verka med stöd av ett myndighetsbeslut utan koncession 
skall gälla endast sådan verksamhet som är begränsad till betalning av 
produkter som tillhandahålls av en sådan företagsgrupp som definieras 
närmare i lagen. Med företagsgrupp avses i lagen en koncern eller en sådan 
företagsgrupp som består av ett centralinstitut, företag som hör till samma 
koncern som centralinstitutet och sådana företag som har ett nära och 
bestående företagsekonomiskt förhållande till centralinstitutet. Dessutom 
avses med företagsgrupp en annan sådan företagsgrupp som består av 
företag som verkar i samma byggnad eller på samma tomt eller i byggnader 
på ett därmed jämförbart klart avgränsat område.
Möjligheten att verka utan koncession är avsedd att tillämpas inte bara på 
koncerner utan i första hand på sådana kooperativa grupper som består av 
ett centralinstitut, företag som är medlemmar i det och deras dotterföretag, 
samt på andra grupper som består av sådana självständiga företag som har 
ett gemensamt marknadsförings- och distributionssystem eller andra 
motsvarande funktioner som är centrala för gruppens enhetlighet och som 
centralinstitutet kan styra med avseende på de företag som hör till 
företagsgruppen. En typisk situation där bestämmelsen är tillämplig är 
detaljhandelskedjor och företagskedjor som arbetar enligt 
franchisingprincipen.
Dessutom skall möjligheten till undantag kunna tillämpas på sådana företag 
som är belägna i samma köpcentrum, på samma flyg- eller järnvägsstation, 
campus, skidcentrum, idrottsstadion eller i någon annan med dessa 
jämförbar byggnad eller på ett med dem jämförbart begränsat område. 
Direktivets ordalydelse gör det inte möjligt att utsträcka 
undantagsmöjligheten enbart på denna grund till all affärsverksamhet som 
bedrivs på samma elektroniska marknadsplats, t.ex. samma Internet-portal. 
En företagsgrupp som definieras på detta sätt kan i praktiken omfatta en så 
stor grupp av varandra oberoende företag att det skulle äventyra direktivets 
mål för regleringen av öppna system för elektroniska pengar om den lämnas 
utanför den reglering som direktivet förutsätter. Dessutom vore det ägnat att 
äventyra rättvisa konkurrensbetingelser i förhållande till andra 
företagsgrupper av motsvarande omfattning.
Syftet med myndigheternas beslutsförfarande vore i första hand att 
säkerställa att bestämmelsen tolkas med beaktande av de allmänna mål som 
satts för regleringen av kreditinstitutsverksamhet och utgivning av 
elektroniska pengar, t.ex. betalningssystemens tillförlitlighet och 
kundskyddet samt strävan att undvika plötsliga förändringar i systemet för 
förmedling av finansiering. I beslutsförfarandet måste man dessutom beakta 
de olika förpliktelser som hänför sig till reglerad och oreglerad verksamhet 
och de därav följande jämlikhetsaspekterna vad konkurrensbetingelserna 
beträffar liksom att bestämmelsen inte borde tillämpas på sådana 
arrangemang vars syfte enbart är att börja omfattas av den föreslagna 
möjligheten till undantag.
På utgivning av elektroniska pengar som sker utan koncession med stöd av 
ett beslut som avses ovan tillämpas vad som i lagen föreskrivs om allmän 
om rätt för andra företag än kreditinstitut som erhållit koncession att ta emot 
återbetalbara medel från allmänheten. I enlighet med detta får ett sådant 
företag från en och samma kund ta emot högst 3 000 euro och på ett och 
samma elektroniska datamedium lagra elektroniska pengar till ett belopp 
som motsvarar högst 150 euro. Maximibeloppet per kund gäller hela 
företagsgruppen så att de företag som hör till en företagsgrupp tillsammans 
får ta emot medel till det maximibelopp som anges i lagen från en och 
samma kund.
Ett företag som avses ovan är skyldigt att ge Finansinspektionen 
regelbunden information om den mängd elektroniska pengar som är i 
omlopp. På dessa företag tillämpas inte vad som allmänt bestäms om 
Finansinspektionens tillsynsobjekt i lagen om finansinspektionen. 
Finansinspektionen skall dock ha rätt att förelägga sådana företag en 
tillsynsavgift och vid vite ålägga ett företag att fullgöra sin ovan nämnda 
rapporteringsskyldighet.
När medel tas emot från allmänheten utan koncession är det ur kundens 
synvinkel sett fråga om en riskplacering, eftersom det inte föreslås att några 
säkerhets- eller kassareservskrav eller andra motsvarande 
skyddsarrangemang skall tillämpas på verksamheten. Dessa medel skall inte 
heller omfattas av insättningsgarantin. På marknadsföringen av mottagandet 
av medel från allmänheten som sker utan koncession för kreditinstitut skall 
således tillämpas konsumentskyddslagens allmänna förbud mot otillbörlig 
och vilseledande marknadsföring samt oskäliga avtalsvillkor. Med stöd av 
dessa bestämmelser vore företaget skyldigt att i synnerhet se till att det inte 
marknadsför mottagandet av medel från allmänheten på ett sätt som ger en 
vilseledande bild av de risker som hänför sig till verksamheten jämfört med 
de risker som hänför sig till exempelvis depositionsbanksverksamhet. På 
emissionen av tidsbundna skuldförbindelser skall dock tillämpas samma 
informationsskyldighet som enligt värdepappersmarknadslagen, eftersom 
ovan nämnda begränsningar gällande maximibeloppet av de mottagna 
medlen och deras användningsändamål inte skall tillämpas när dessa 
förbindelser bjuds ut till allmänheten. 
Möjligheten att ta emot återbetalbara medel från allmänheten utan 
koncession annat än med stöd av värdepappersmarknadslagen skall gälla 
endast företag i aktiebolags- och andelslagsform, eftersom de 
bolagsrättsliga bestämmelser som gäller andra företagsformer, t.ex. om 
minimikapital, borgenärsskydd, förvaltningsorganens ansvar och 
bokslutsinformation, är avsevärt knapphändigare än de krav som gäller 
aktiebolag och andelslag och de skulle sålunda inte erbjuda ett tillräckligt 
skydd för den allmänhet som investerar medel i dessa företag. Inom 
tillämpningsområdet för ovan avsedda bestämmelser är det å andra sidan 
inte nödvändigt att beakta t.ex. offentliga samfund, eftersom de inte 
bedriver affärsverksamhet och lagens begränsningar alltså inte heller i 
övrigt gäller för dem.
De föreslagna bestämmelsernas tillämpning på sparkasseverksamhet
För att förenhetliga konkurrensbetingelserna för olika företagsformer 
föreslås dessutom att bestämmelserna om sparkasseverksamhet i lagen om 
andelslag upphävs. Av förslaget följer att de andelslag som bedriver 
sparkasseverksamhet inom den föreslagna övergångstiden på tio år antingen 
skall bolagisera den nuvarande sparkasseverksamheten och ansöka om i 
lagen avsedd koncession för betalningsförmedlingsföretag eller annat 
kreditinstitut eller, om andelslaget tillhandahåller enbart ovan avsedda 
kundkonton som används inom ett slutet system, anhålla om att 
Finansinspektionen fattar ett beslut om att verksamheten inte kräver 
koncession. Om medlemsplaceringarna kan användas enbart som betalning 
för varor eller tjänster som andelslaget självt säljer och för kontantuttag, får 
andelslaget fortsätta att ta emot sådana medlemsplaceringar utan koncession 
eller ovan nämnda beslut av Finansinspektionen.
Om andelslaget fortsätter att ta emot medlemsplaceringar som skall 
återbetalas på anfordran på kundkonton i enlighet med det ovan sagda 
antingen direkt med stöd av lag eller på grundval av Finansinspektionens 
beslut utan koncession, får det belopp som tas emot från en och samma 
kund efter övergångstiden inte överskrida nämnda gräns på 3 000 euro. 
Begränsningen skall dock inte gälla medlemsplaceringar som tagits emot 
före övergångstidens utgång. Av förslaget följer dessutom att andelslaget 
efter övergångstiden inte får bedriva i lagen avsedd generell 
betalningsförmedling med medel som tagits emot som medlemsplaceringar. 
En övre gräns på 6000 euro per kund skall dock tillämpas på medel som 
skall återbetalas på anfordran redan efter en övergångstid på fem år.
Av förslaget följer å andra sidan att för de andelslag som för närvarande 
bedriver sparkasseverksamhet försvinner helt det lagbestämda kravet på 
kassareserv efter den föreslagna övergångstiden. Dessutom får de fortsätta 
att ta emot tidsbundna medlemsplaceringar från sina medlemmar. På 
tillhandahållandet av sådana medlemsplaceringar tillämpas fortfarande även 
motsvarande informationsskyldighet som i fråga om 
värdepappersmarknadslagen. Tidsbundna medlemsplaceringar får dock inte 
marknadsföras på ett sådant sätt att de kan sammanblandas med de 
tidsbundna konton eller kundkonton som tillhandahålls av 
depositionsbanker.
4.3.4.	Översyn av definitionen av kreditinstitutsverksamhet
Det föreslås dessutom att definitionen av kreditinstitutsverksamhet ses över 
på motsvarande sätt som den ovan föreslagna ändringen av rätten att ta 
emot medel från allmänheten, så att som sådan utlåning som avses i 
definitionen betraktas inte beviljandet av betalningstid i samband med 
försäljningen av varor ens när den som tillhandahåller finansieringen 
juridiskt är en annan person än försäljaren (t.ex. en centralaffär eller dess 
dotterbolag), förutsatt att den som tillhandahåller finansieringen endast 
erbjuder kredit med betalningstid i samband med försäljningen av varor 
eller tjänster som tillhandahålls av företag som hör till en sådan 
företagsgrupp som definieras i lagen. Definitionen av företagsgrupp är 
densamma som vad som ovan sägs i fråga om rätten att tillhandahålla 
elektroniska pengar som kan användas inom ett slutet system eller 
motsvarande kundkonton.
Förslaget gör det möjligt att kundkontosystemet kan användas på enhetliga 
grunder inom en ovan nämnd företagsgrupp oberoende av om det i enlighet 
med vad som sagts ovan tas emot förskottsbetalningar på kontona eller om 
kontot enbart används för att bevilja kredit med betalningstid. Förslaget 
klarlägger definitionen av kreditinstitutsverksamhet i synnerhet i fråga om 
sådan kreditkortsverksamhet som bedrivs av handelsgrupperingar och där 
t.ex. centralaffären beviljar kunder hos självständiga företag som hör till 
grupperingen kredit med betalningstid av medel som erhållits genom 
masskuldebrevslån eller tagits emot på ovan nämnda kundkonton.
4.3.5.	Anlitandet av ombud inom affärsverksamheten och annan 
utläggning av verksamheten
De föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde
I lagen föreslås bestämmelser om kreditinstituts och värdepappersföretags 
rätt att i sin affärsverksamhet anlita ombud samt om rätten att lägga ut 
uppdrag som hör till den interna kontrollen och riskhanteringen. De 
föreslagna bestämmelserna gäller såväl kreditinstitut som värdepappersföre-
tag, eftersom dessa företag bedriver konkurrerande verksamhet. Däremot 
föreskrivs det inte i detta sammanhang om fondbolag, eftersom de inte 
konkurrerar med kreditinstituten eller värdepappersföretagen på det sättet 
att konkurrensskäl skulle förutsätta att regleringen förenhetligas för deras 
del. Vad som nedan sägs om kreditinstitut tillämpas alltså även på 
värdepappersföretag.
De föreslagna bestämmelserna skall gälla endast utläggning av verksamhet 
till företag som inte tillhör kreditinstitutets konsolideringsgrupp, eftersom 
de företag som hör till konsolideringsgruppen i allmänhet bildar en enda 
gemensamt styrd affärsverksamhetshelhet, som Finansinspektionen redan 
nu övervakar som en helhet. Alla företag som hör till 
konsolideringsgruppen har bl.a. lagbestämd skyldighet att ombesörja att den 
interna kontrollen och riskhanteringssystemet är tillräckliga, och 
Finansinspektionens granskningsrätt och rätt till information omfattar dessa 
företag i full utsträckning. Däremot skall bestämmelserna tillämpas på 
koncernföretag utanför konsolideringsgruppen, eftersom de i praktiken är 
sådana företag som bedriver annan verksamhet än finansiell verksamhet och 
till vilka kreditinstitutet i allmänhet har endast en ägarmässig förbindelse, 
och de risker som hänför sig till dem kontrolleras inte nödvändigtvis som en 
del av koncernens sammantagna risker. Med konsolideringsgrupp jämställs 
den sammanslutning av andelsbanker som avses i lagen om andelsbanker 
och andra kreditinstitut i andelslagsform (1504/2001), eftersom den med 
stöd av nämnda lag berörs av likadana bestämmelser om centraliserad intern 
kontroll och riskhantering som konsolideringsgrupper.
Förslagen gällande utläggning gäller såväl anlitandet av ombud för 
kreditinstitutens affärsverksamhet som utläggning av uppgifter som är av 
betydelse för den interna kontrollen och riskhanteringen. Bestämmelserna 
skall tillämpas såväl när avtal som ansluter sig till finansiella tjänster och 
investeringstjänster ingås genom ombud som när rutinartade 
kundfunktioner som ansluter sig till distributionen av tjänsterna sköts 
genom ombud. Förslagen gäller också kreditinstitutets återfinansiering och 
andra sådana funktioner som omfattar ingåendet av avtal för 
kreditinstitutets räkning på penning-, kapital- och derivatmarknaden.
Bestämmelserna tillämpas dessutom när uppgifter som är viktiga med tanke 
på riskhanteringen och den interna kontrollen överförs till någon annat 
företag (nedan annan utläggning), eftersom dessa interna funktioner är av 
central betydelse för kreditinstitutets stabila verksamhet. Viktiga funktioner 
som de föreslagna bestämmelserna alltid skall tillämpas på är åtminstone 
sådana funktioner där ett utomstående företag lagrar, bearbetar eller 
analyserar data som är betydelsefulla med tanke på kreditinstitutets 
riskhantering i sådan omfattning att det kan ha inverkan på kreditinstitutets 
ledning eller de risknyckeltal som rapporteras till myndigheterna. Utanför 
förslagens tillämpningsområde hamnar däremot förvärvandet av andra 
administrativa uppgifter, t.ex. tjänster i anslutning till 
personaladministration och materialförvaltning, underhåll av 
anläggningstillgångar och marknadsföring, från utomstående företag samt 
anskaffning från andra företag av tjänster som kreditinstitutet förmedlar 
vidare till sina kunder, t.ex. köp av tjänster som behövs för kundernas 
egendomsförvaltning från andra företag.
Samma bestämmelser tillämpas såväl på anlitandet av ombud som på annan 
utläggning, eftersom all affärsverksamhet som kan läggas ut kan, beroende 
på dess relativa betydelse för kreditinstitutets hela verksamhet, vara 
förknippad med ett särskilt behov av att säkerställa att riskhanteringen och 
den övriga interna kontrollen är tillräcklig och att affärsverksamheten rent 
allmänt sköts på behörigt sätt. Å andra sidan har man inte ansett det möjligt 
att i lagen definiera när den utlagda verksamheten är av väsentlig 
omfattning, eftersom kreditinstitutens storlek och de olika funktionernas 
relativa betydelse varierar betydligt mellan kreditinstituten och de risker 
som olika funktioner medför inte kan definieras på ett sådant sätt som skulle 
göra det möjligt att i lagstiftningen särskilja utläggning i väsentlig 
omfattning från mindre väsentlig sådan. Det har inte heller ansetts möjligt 
att å ena sidan skilja mellan ingåendet av egentliga beslut gällande 
affärsverksamheten och de kundrutiner som hänför sig till fullföljandet av 
avtalen och å andra sidan skilja dessa från riskhantering och intern kontroll, 
eftersom en ändamålsenligt ordnad verksamhet i allmänhet förutsätter att 
både ingåendet av avtal och skötseln av de förpliktelser som följer av dem 
liksom hanteringen av de uppgifter som hänför sig till dem och som behövs 
för riskhanteringen kan skötas på samma ställe.
Principer för anlitandet av ombud och annan utläggning
I lagen föreslås en uttrycklig bestämmelse om kreditinstituts rätt att anlita 
ombud i sin affärsverksamhet, eftersom det är nödvändigt att ordna 
verksamheten på ett effektivt och smidigt sätt för att bibehålla 
kreditinstitutens konkurrenskraft. Att främja företagens möjligheter att bilda 
nätverk genom att tillåta att affärsverksamheten läggs ut är ägnat att öka den 
allmänna effektiviteten inom ekonomin samt i synnerhet att främja 
distributionen av banktjänster och sålunda underlätta tillgången till 
banktjänster. Dessutom erbjuder det en möjlighet att dra nytta av 
informationsteknikens utveckling.
I synnerhet för att säkerställa att kreditinstitutslagens bestämmelser om 
kreditinstituts förrättningsställen inte skall utgöra ett hinder för att anlita 
ombud för tillhandahållandet av finansiella tjänster, föreslås bestämmelser 
om anlitandet av ombud i samma paragraf där det bestäms om 
kreditinstitutens bedrivande av affärsverksamhet i filialer och på andra 
verksamhetsställen. Det föreslås att en motsvarande bestämmelse fogas till 
lagen om värdepappersföretag. Bestämmelsen ändrar den nuvarande 
regleringen så att även värdepappersföretag alltid skall ha minst ett fast 
förrättningsställe. Detta krav kan motiveras med behovet av att främja 
tillsynen och kundskyddet samt över huvud taget förtroendet för 
värdepappersföretagens verksamhet speciellt i situationer där tjänsterna 
tillhandahålls via datanät. Kravet på ett fast förrättningsställe betyder i 
praktiken att myndigheterna och allmänheten har en gatuadress till 
värdepappersföretaget där värdepappersföretagets anställda finns.
Det föreslås inte att anlitandet av ombud eller annan utläggning i sig skall 
förbjudas till någon del i lagen. För att ett sådant förbud inte i onödan skulle 
begränsa ett effektivt ordnande av kreditinstitutens affärsverksamhet borde 
det i lagen kunna avgränsas till de funktioner som är viktigast för 
kreditinstitutet och i synnerhet till sådan utläggning som är ägnad att 
försvåra hanteringen av de operativa riskerna. Av ovan konstaterade orsaker 
är det inte möjligt att på lagnivå skilja mellan olika funktioner eller deras 
delfunktioner på basis av hur väsentliga de är. Å andra sidan borde den 
verksamhet som är tillåten för kreditinstitut av rättssäkerhetsskäl kunna 
definieras i lagen så att man tillräckligt väl kan förutsäga hur lagen kommer 
att tillämpas i enskilda fall. Finansinspektionen kan dessutom med stöd av 
generalklausulen i 68 § kreditinstitutslagen, som gäller kreditinstitutens 
riskhantering och interna kontroll, ingripa när de operativa riskerna 
eventuellt ökar till följd av utläggning. I lagen konstateras dock allmänt att 
anlitandet av ombud förutsätter att detta inte försvårar kreditinstitutets 
interna kontroll eller riskhantering eller annan behörig skötsel av 
affärsverksamheten.
För att säkerställa att Finansinspektionen har möjlighet att i tid ingripa i de 
nya risker som uppstår för kreditinstitutet till följd av anlitandet av ombud 
eller annan utläggning, föreslås att ett kreditinstitut som har för avsikt att 
lägga ut sin affärsverksamhet skall underrätta Finansinspektionen på 
förhand om utläggningen. För Finansinspektionen föreslås rätt att meddela 
närmare föreskrifter om innehållet i anmälan. Finansinspektionen kan t.ex. 
bestämma att kreditinstitutet skall upprätta en skriftlig plan för 
utläggningen, om inte utläggningen på det sätt som Finansinspektionen 
närmare föreskriver skall betraktas som oväsentlig med tanke på 
kreditinstitutets hela verksamhet. Finansinspektionen kan också meddela 
närmare föreskrifter om innehållet i utläggningsplanen. Av anmälan skall 
framgå åtminstone vilken verksamhet som läggs ut och dess omfattning, 
vilket företag som åtar sig att sköta verksamheten, en utredning över hur 
den utlagda verksamheten omfattas av kreditinstitutets interna kontroll och 
riskhanteringssystem samt en utredning över hur kreditinstitutet kan 
säkerställa att det företag som sköter verksamheten har tillräckliga 
ekonomiska resurser, personalresurser och andra sådana resurser som är 
nödvändiga för att sköta verksamheten. Av anmälan skall dessutom framgå 
på vilket sätt kreditinstitutet kan säga upp ett avtal om utläggning av 
verksamhet. I lagen ingår inga särskilda bestämmelser om godkännandet av 
en anmäld utläggningsåtgärd, eftersom Finansinspektionen redan nu vid 
vite kan förbjuda en åtgärd som kan äventyra kreditinstitutets soliditet eller 
föreslå för finansministeriet att koncessionen återkallas. Dessutom vore ett 
särskilt tillstånds- eller annat godkännandeförfarande ägnat att göra 
myndigheternas verksamhet mera stelbent och vore speciellt problematiskt i 
en sådan situation där man senare blir tvungen att omvärdera de risker som 
hänför sig till utläggningen därför att ombudets förutsättningar att sköta den 
utlagda verksamheten har försämrats sedan utläggningen godkändes.
Finansinspektionen kan i en föreskrift begränsa anmälningsskyldigheten till 
att gälla endast överlåtandet av skötseln av funktioner som är väsentliga för 
kreditinstitutets hela verksamhet till ett ombud. Om alla utläggningsobjekt 
skulle anmälas till Finansinspektionen skulle såväl Finansinspektionens 
som kreditinstitutens arbetsbörda öka orimligt och detta skulle i sin tur 
försämra deras förutsättningar att klara av sina viktigaste uppgifter. Som 
ovan konstaterats är det ändå inte möjligt att i lagen definiera begreppet 
väsentlighet på ett sådant sätt att det skulle lämpa sig för alla kreditinstitut. 
Av denna anledning föreslås att Finansinspektionen kan meddela närmare 
föreskrifter om när utläggningen skall anses vara på så sätt väsentlig att de 
föreslagna bestämmelserna skall tillämpas på den. Finansinspektionen kan 
däremot inte i sina föreskrifter på något sätt förbjuda utläggning på förhand, 
utan det skall endast vara möjligt att begränsa utläggning i enskilda fall med 
stöd av 68 § kreditinstitutslagen.
På bedömningen av vad som är väsentligt skall inverka å ena sidan den 
utlagda verksamhetens karaktär och å andra sidan dess omfattning i 
förhållande till hela verksamhetens omfattning. Vid bedömningen av vad 
som är väsentligt bör man i synnerhet fästa uppmärksamhet vid den 
maximala ekonomiska risk som den verksamhet som ombudet sköter kan 
orsaka. Som väsentlig utläggning skall betraktas åtminstone sådant 
anlitande av ombud där ombudet i kreditinstitutets namn och för dess 
räkning kan ingå sådana beslut om affärsverksamheten som baserar sig på 
annat än avtal med standardvillkor och som ökar kreditinstitutets motparts-, 
likviditets- eller marknadsrisk. Verksamheten skall sålunda betraktas som 
väsentlig om ombudet vid kreditinstitutets inlåning eller utlåning eller 
annan placering av kreditinstitutets medel anförtros prövningsrätt 
beträffande valet av avtalspart eller prissättningen i avtalet eller andra 
centrala avtalsvillkor. Som väsentlig skall likaså betraktas åtminstone sådan 
utläggning av affärsverksamhet som baserar sig på avtal med 
standardvillkor och som är så omfattande att den inverkar på 
kreditinstitutets medelsförvaltning eller om allmänhetens förtroende för 
kreditinstitutets verksamhet allmänt taget kan äventyras på grund av 
eventuella fel eller försummelser från ombudets sida.
För att säkerställa att tillsynen över kreditinstituten är tillräcklig föreslås att 
man genom ett avtal mellan kreditinstitutet och ombudet skall försäkra sig 
om att kreditinstitutet fortlöpande får alla uppgifter som är nödvändiga för 
den interna kontrollen och riskhanteringen från ombudet. Dessutom skall 
det förutsättas av avtalet att kreditinstitutet kan lämna dessa uppgifter vidare 
till Finansinspektionen samt för sparbankernas del till 
sparbanksinspektionen. Om avtalet mellan kreditinstitutet och ombudet 
enligt Finansinspektionens uppfattning inte uppfyller ovan nämnda krav, 
kan Finansinspektionen med stöd av 13 § lagen om finansinspektionen 
förbjuda att avtalet fullföljs eller att det förlängs. I händelse av en dylik 
situation måste Finansinspektionen i praktiken också övervaka att 
ombudsmannaavtalen innehåller ett med tanke på kreditinstitutet tillräckligt 
flexibelt uppsägningsvillkor. Motsvarande principer skall tillämpas även på 
annan utläggning.
Kreditinstitutet skall i enlighet med de allmänna civilrättsliga principerna 
vara skyldigt att ersätta en skada som åsamkas kreditinstitutets avtalspart på 
grund av ett fel eller en försummelse från ombudets sida.
Bestämmelserna om anlitandet av ombud föreslås ingå i de kapitel som 
gäller affärsverksamhet i kreditinstitutslagen och lagen om 
värdepappersföretag. Bestämmelserna om annan utläggning än anlitandet av 
ombud föreslås ingå bland de bestämmelser som gäller reglering och tillsyn 
över operativa risker.
4.3.6.	Kundens rätt att få öppna bankkonto
I lagen föreslås en bestämmelse som främjar tillgången till grundläggande 
banktjänster enligt vilken en depositionsbank skall ha rätt att vägra att 
tillhandahålla grundläggande banktjänster om det föreligger vägande skäl. 
till grundläggande banktjänster hänförs inlåningskonton för sådan allmän 
betalningsförmedling som en depositionsbank som bedriver allmän 
betalningsförmedling erbjuder på sedvanliga villkor, 
kontobetalningsinstrument som är nödvändiga för användningen av kontot, 
såsom automatkort, bankkort och koder för Internetbanken samt 
betalningsförmedlingstjänster i enlighet med kontovillkoren. Banken skall 
ha rätt att vägra att öppna ett konto av vägande skäl. Kunden skall 
underrättas om orsaken till vägran.
4.4.	Propositionens ekonomiska verkningar
4.4.1.	Övergripande ekonomiska verkningar
Förslaget främjar den elektroniska handeln genom att det skapar 
förutsättningar för ökad användning av elektroniska pengar och ökar 
allmänhetens förtroende för betalning på elektronisk väg. Propositionen 
ökar också i någon mån konkurrensen om hushållens transaktionsmedel 
samt möjliggör ökad konkurrens när det gäller betalningsförmedling, vilket 
vore ägnat att öka den allmänna effektiviteten inom ekonomin. De 
föreslagna bestämmelserna är å andra sidan så pass begränsade att de inte 
äventyrar finansmarknadens och betalningssystemens ostörda funktion. 
Förslaget förbättrar dessutom tillgången till grundläggande banktjänster i 
synnerhet i avlägsna trakter, vilket bidrar till att stöda den regionala 
utvecklingen.
Genom att direktivet om elektroniska pengar genomförs säkerställer man 
verksamhetsbetingelserna för de företag som erhållit koncession för 
utgivning av elektroniska pengar även i de övriga länderna inom Europeiska 
ekonomiska samarbetsområdet. Förslaget främjar således allmänt taget 
ibruktagandet av elektroniska pengar på den inre marknaden. Förslaget 
främjar också förutsättningarna för finländska utgivare av elekt-
roniska pengar att konkurrera på den inre marknaden, eftersom finländska 
företag får möjlighet att ge ut elektroniska pengar i alla stater inom 
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med stöd av sin finländska 
koncession och finsk lagstiftning.
4.4.2.	Verkningar för företagen
Verkningar för depositionsbankerna och andra kreditinstitut
Av propositionen följer att konkurrenssituationen för depositionsbankerna 
när det gäller hushållens transaktionsmedel eventuellt skärps i någon mån, 
när andra företags rätt att ta emot medel från allmänheten utvidgas till att 
gälla även andra än detaljhandelsföretag i andelslagsform och därför att 
såväl generell betalningsförmedling som utgivning av elektroniska pengar 
kan bedrivas inte bara med stöd av koncession för kreditinstitut utan också 
med stöd av en snävare koncession för betalningsförmedlingsföretag.
Å andra sidan behåller depositionsbankerna sin ensamrätt till inlåning som 
omfattas av den lagstadgade insättningsgarantin. Den juridiska regleringen 
av verksamhet som kräver koncession och verksamhet som 
depositionsbankerna har ensamrätt till förtydligas vilket bidrar till att 
förbättra bankernas konkurrensställning. Reformerna leder knappast till att 
medel i någon betydande omfattning flyttas bort från insättningarna, 
eftersom andra företags rätt att ta emot medel från allmänheten begränsas i 
förhållande till bankernas verksamhet. Dessutom är andra företags 
verksamhet förknippade med större risker för kunden. Om t.ex. 500 000 nya 
kundkonton öppnas minskar det bankernas nuvarande inlåningsstock på 53 
miljarder euro med 750 miljoner euro, dvs. ungefär 1,4 %, om kunderna 
flyttar i genomsnitt hälften av det i lagen föreslagna tillåtna 
maximibeloppet, dvs. 1 500 euro, från bankkonton till kundkonton. 
Sannolikt skulle genomsnittssaldot på kundkontona vara betydligt mindre 
än så. Å andra sidan kan det att en övre gräns sätts för de konton som 
tillhandahålls av andra än depositionsbanker betyda att medel som finns på 
andelslagens nuvarande sparkassekonton eventuellt flyttas till bankerna.
De föreslagna ändringarna som klarlägger principerna för anlitandet av 
ombud vid distributionen av tjänster främjar dessutom bankernas 
möjligheter att ordna sin affärsverksamhet på ett så ändamålsenligt sätt som 
möjligt.
Förslaget har inga betydande inverkningar på andra kreditinstituts 
verksamhet.
Verkningar för värdepappersföretagen
Förslaget har inga betydande inverkningar på värdepappersföretagens 
verksamhetsbetingelser, eftersom värdepappersföretagen redan för 
närvarande har kunnat ingå separata avtal om inlåning av kundmedel. 
Förslaget underlättar dock den praktiska administreringen av kundmedlen.
Verkningar för andelslag som bedriver
De föreslagna bestämmelserna gör det möjligt att bedriva 
sparkasseverksamhet som baserar sig på de nuvarande särskilda 
bestämmelserna under tio år efter att den föreslagna lagen trätt i kraft, dock 
så, att efter en övergångstid på fem år skall det tillämpas en övre gräns på 
6000 euro på medlemsplaceringar som skall återbetalas på anfordran. Efter 
den tioåriga övergångstiden därefter begränsas rätten för de andelslag som 
nu bedriver sparkasseverksamhet att ta emot återbetalbara medel från 
allmänheten, liksom för andra företag, till rätt att ta emot medel på sådana 
konton som kan användas för kontantuttag och för betalning av varor och 
tjänster som andelslaget säljer. Den övre gräns som föreslås för kontomedel 
som tas emot av andra än depositionsbanker begränsar också beloppet av de 
medlemsplaceringar som andelslagen kan ta emot från en och samma kund. 
Dessutom försvinner den möjlighet att använda kontona för generell 
betalningsförmedling som nu i princip är förknippad med dem. I detta 
avseende har förslaget dock inte stor praktisk betydelse eftersom 
sparkassorna inte heller för närvarande bedriver generell 
betalningsförmedling. Möjligheterna att använda kontona krymper dock 
något jämfört med nuläget. Å andra sidan kommer det krav på kassareserv 
som den nuvarande lagen förutsätter inte längre att tillämpas på andelslag 
som bedriver sparkasseverksamhet efter den föreslagna övergångstiden.
Man kan uppskatta att medlemsplaceringarna med avistavillkor i andelslag 
som för närvarande bedriver sparkasseverksamhet minskar med ungefär 130 
miljoner euro under den föreslagna övergångstiden på tio år på grund av det 
föreslagna maximibeloppet på 3 000 euro per kund. Då placeringar med 
avistavillkor skyddas av en kassareserv på 35 % och andra placeringar av en 
kassareserv på 10 %, betyder den föreslagna begränsningen av 
placeringarnas maximibelopp att andelslagen blir tvungna att på 
finansmarknaden skaffa ny finansiering till ett belopp av uppskattningsvis 
ca 85 miljoner euro under den föreslagna övergångstiden på tio år.
De föreslagna ändringarna tillåter andelslagen att fortsätta att ta emot 
tidsbundna medlemsplaceringar. På informationsskyldigheten gällande 
tidsbundna medlemsplaceringar, vilken för närvarande regleras särskilt i 
lagen om andelslag, tillämpas efter den föreslagna övergångstiden enbart 
värdepappersmarknadslagen i den omfattning som 
värdepappersmarknadslagens tillämpningsområde förutsätter. Vid 
marknadsföringen av medlemsplaceringar måste man dessutom beakta de 
föreslagna bestämmelserna om marknadsföring av mottagande av medel 
som kan sammanblandas med insättningar och kundkonton.
Den föreslagna tioåriga övergångstiden gör det lättare för de andelslag som 
nu bedriver sparkasseverksamhet att anpassa sin finansiella struktur till den 
nya regleringen. Dessa andelslag blir under denna tid tvungna att ersätta den 
nuvarande finansieringen som har formen av tidsbundna konton och som 
för närvarande uppgår till ett belopp av ca 138 miljoner euro.
Med beaktande av finansmarknadens likviditet och den relativt låga 
räntenivån samt den relativt höga ränta som nu betalas på 
medlemsplaceringar kommer förslaget knappast att försvåra finansieringen 
av affärsverksamheten hos andelslag som bedriver sparkasseverksamhet 
särskilt mycket trots den begränsning per kund som sätts för sparkassornas 
avistakonton.
Verkningar för andra företag
De föreslagna bestämmelserna gällande betalningsförmedlingsföretag är 
ägnade att förbättra företagens förutsättningar att börja bedriva generell 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar, eftersom denna 
verksamhet får bedrivas med lägre startkapital och den också till vissa delar 
är lättare reglerad än den nuvarande kreditinstitutsverksamheten. I vilken 
mån det kommer ut nya aktörer på marknaden som tillhandahåller 
tillståndspliktiga betalningsförmedlingstjänster och i vilken utsträckning 
allmänheten börjar använda sig av dessa tjänster påverkas delvis av hur 
tekniken utvecklas, hur de tekniska standarderna etableras, hur kunderna 
vänjer sig vid den nya tekniken samt hur de säkerhetsfrågor som ansluter 
sig till tekniken löses.
De föreslagna bestämmelserna om rätt för andra företag än kreditinstitut 
och sparkassor som bedriver detaljhandel att från allmänheten ta emot 
medel som skall återbetalas på anfordran förenhetligar 
konkurrensbetingelserna i synnerhet för företag som bedriver detaljhandel. 
Den föreslagna ändringen av definitionen av kreditinstitutsverksamhet 
effektiverar dessutom företagens verksamhet, eftersom den gör det möjligt 
att använda kundkontosystemet på enhetliga grunder inom 
företagsgrupperingarna oberoende av om medel tas emot på kontona på 
förhand eller om kontot enbart används för att bevilja kredit med 
betalningstid.
Däremot kommer de föreslagna ändringarna knappast att ha någon väsentlig 
inverkan på företagens finansiering eftersom man av konkurrensskäl 
sannolikt måste betala relativt hög ränta på kundkontona. Det är dock svårt 
att göra någon kvantitativ bedömning av dessa verkningar.
Bestämmelserna har ingen betydande inverkan på teleoperatörernas 
nuvarande verksamhet. Bestämmelserna hindrar dock teleoperatörerna från 
att utan koncession enligt lagen eller ett beslut om undantag av 
Finansinspektionen bedriva sådan affärsverksamhet där de tar emot 
återbetalbara medel från allmänheten, t.ex. i enlighet med 
värdepappersmarknadslagen eller genom att ta emot förskottsbetalningar i 
mobiltelefonens minne, och samtidigt beviljar kunderna betalningstid för 
betalningen av varor eller tjänster som andra företag tillhandahåller 
exempelvis genom att debitera kunden för varans eller tjänster pris i 
efterhand i samband med telefonräkningen.
Verkningar för konsumenterna
Propositionen klarlägger vilka principer som gäller för anlitandet av ombud 
för distributionen av finansiella tjänster och ger således 
depositionsbankerna bättre förutsättningar än nu att anlita andra företag som 
ombud för distributionen av tjänster. Propositionen har således gynnsamma 
verkningar i synnerhet för tillgången till grundläggande banktjänster, vilket 
gynnar i synnerhet privatpersoner som bor i glesbygden och andra sådana 
kategorier av medborgare för vilka utglesningen av bankernas kontorsnät 
har medfört problem vid anlitandet av banktjänster. Omfattningen av 
propositionens verkningar blir dock i detta avseende i hög grad beroende av 
vilka verksamhetsstrategier som bankerna väljer för distributionen av sina 
tjänster och till vilka kundgrupper bankerna i första hand vill rikta sitt 
serviceutbud.
Allmänhetens valmöjligheter ökar till följd av det mångsidigare 
serviceutbudet, när alla företag i begränsad omfattning får rätt att ta emot 
medel från allmänheten på konton och således möjlighet att i begränsad 
omfattning tillhandahålla betalnings- och kontantuttagstjänster. Att alla 
företag tillåts ha sådana kundkonton som är förenade med rätt till 
kontantuttag främjar kontantförsörjningen i synnerhet inom sådana områden 
där det inte är lönsamt för bankerna att upprätthålla ett kontors- eller 
automatnät. Dessutom kan inrättandet av de särskilda 
betalningsförmedlingsföretag som föreslås i lagen, vilket kan ske till lägre 
kostnader än de nuvarande kreditinstituten, beroende på hur 
konkurrensförhållandena utvecklas och hur vanligt det blir med elektroniska 
pengar, erbjuda konsumenterna möjligheter till ett mångsidigare 
serviceutbud.
Utnyttjandet av de nya tjänsterna förutsätter att kunderna tillägnar sig större 
beredskap att bedöma de risker som ansluter sig till företagets ekonomiska 
situation. Den ökade konkurrensen till följd av det mångsidigare utbudet 
kan å andra sidan inverka på ett för allmänheten positivt sätt på prisnivån på 
tjänsterna.
Det är inte möjligt att göra någon kvantitativ bedömning av förslagens 
verkningar för konsumenterna, eftersom de ovan beskrivna eventuella 
verkningarna till stor del är beroende av i vilken omfattning och på vilka 
villkor de tjänster som den föreslagna lagstiftningen möjliggör börjar 
tillhandahållas.
Verkningar för den offentliga förvaltningen
Förslagen gällande anlitandet av ombud och annan utläggning av 
verksamhet förbättrar Finansinspektionens möjligheter att i tid ingripa i 
med tanke på tillsynen väsentliga risker som följer av utläggningen, vilket 
bidrar till att främja stabiliteten hos den verksamhet som bedrivs av företag 
som tillhandahåller finansiella tjänster.
De föreslagna bestämmelserna om möjligheten att bedriva begränsad 
kreditinstitutsverksamhet utan koncession med stöd av Finansinspektionens 
beslut liksom de föreslagna bestämmelserna om anmälan av 
utläggningsprojekt till Finansinspektionen medför vissa merkostnader för 
Finansinspektionen. Det är dock svårt att uppskatta dessa kostnader 
eftersom de delvis är beroende av i vilken utsträckning Finansinspektionen 
blir tvungen att behandla ovan nämnda ansökningsärenden gällande 
begränsad kreditinstitutsverksamhet och i vilken utsträckning företagen som 
tillhandahåller finansiella tjänster i framtiden lägger ut sin verksamhet. 
Kostnadsökningen vore dock inte betydande jämfört med de totala 
kostnaderna för tillsynen.
Beredningen av propositionen
Finansministeriet tillsatte den 9 september 1999 en arbetsgrupp 
(bankservicearbetsgruppen), som fick i uppdrag att bedöma behovet av att 
se över den lagstiftning som gäller mottagandet av insättningar och andra 
därmed jämförbara återbetalbara medel från allmänheten samt 
betalningsförmedlingen. Propositionen baserar sig på arbetsgruppens 
promemoria som har utarbetats i form av en regeringsproposition 
(Finansministeriets arbetsgruppspromemorior 16/2001). Utlåtanden om 
arbetsgruppspromemorian har erhållits av justitieministeriet, social- och 
hälsovårdsministeriet, konkurrensverket, konsumentverket, Finlands Bank, 
Europeiska Centralbanken, Finansinspektionen, Bankföreningen i Finland, 
Suomen Rahoitusyhtiöiden Yhdistys, Sparbanksförbundet, 
Andelsbankscentralen-ABC andelslag, Paikallisosuuspankkiliitto, Suomen 
Hypoteekkiyhdistys, Fondkommissionärsföreningen, Handelns 
Centralförbund, Finska Försäkringsbolagens Centralförbund, Finlands 
Konsumentförbund, Kuluttajat-Konusmenterna ry, Finansförbundet rf, 
Tietoliikenteen ja tietotekniikan keskusliitto FiCom ry, Finlands 
Kommunförbund samt Centrallaget för Handelslagen i Finland. I 
utlåtandena förhöll man sig i huvudsak positiv till propositionen, dock så att 
Bankföreningen i Finland motsatte sig att företagen skulle tillåtas ha 
kundkonton i föreslagen omfattning och Centrallaget för Handelslagen i 
Finland motsatte sig att bestämmelserna om sparkasseverksamhet skulle 
upphävas. Dessutom ansåg justitieministeriet och konsumentverket att 
förslaget borde innehålla en bestämmelse enligt vilken en depositionsbank 
inte kan vägra ingå ett avtal om ett inlåningskonto med en kund och inte 
vägra att utföra betalningsförmedlingstjänster i anslutning till kontot på 
skäliga villkor.



DETALJMOTIVERING
1.	Lagförslag
1.1.	Kreditinstitutslag
1 §. Tillämpningsområde. I denna paragraf nämns, liksom i nuvarande 1 §, 
lagens tillämpningsområde. Lagens tillämpningsområde utvidgas så att det 
förutom sådan kreditinstitutsverksamhet som avses i den nuvarande lagen 
även börjar omfatta generell betalningsförmedling och utgivning av 
elektroniska pengar enligt direktivet om elektroniska pengar. Med utgivning 
av elektroniska pengar jämställs mottagande av återbetalbara medel från 
allmänheten på sådana konton vars medel kan användas till betalning av 
varor eller tjänster och tas ut kontant. I lagen benämns dessa konton 
kundkonton.
I paragrafen definieras lagens tillämpningsområde på så sätt att lagen gäller 
sådan i 1 mom. avsedd affärsverksamhet som innebär att återbetalbara 
medel tas emot från allmänheten. Även generell betalningsförmedling och 
utgivning av elektroniska pengar enligt 1 mom. 2 punkten baserar sig på att 
återbetalbara medel tas emot från allmänheten, eftersom denna verksamhet 
förutsätter att kundernas medel tas emot på ett sådant sätt att ett 
skuldförhållande upprättas mellan mottagaren och överlåtaren.
I 1 mom. bestäms för tydlighetens skull att lagen tillämpas inte bara på 
sådan kreditinstitutsverksamhet som avses i lagen utan också på 
kreditinstitutens ensamrätt att inom ramen för sin affärsverksamhet ta emot 
återbetalbara medel från allmänheten samt på undantag från denna 
ensamrätt. Bestämmelsen framhäver den omständigheten att lagen i detta 
avseende gäller även andra företag än de som bedriver sådan 
kreditinstitutsverksamhet som avses i lagen. Dylika bestämmelser, som 
skall tillämpas på företag som bedriver all slags affärsverksamhet, ingår i 
förslaget till 2 a §, där det bestäms om rätt för andra företag än kreditinstitut 
att under de förutsättningar som närmare anges i paragrafen ta emot 
återbetalbara medel från allmänheten, samt i 98 §, där det bestäms att det 
skall vara straffbart att ta emot medel från allmänheten i strid med 2 a §.
Med återbetalbara medel avses i lagen generellt all finansiering med 
främmande kapital. Begreppet omfattar också sådant mottagande av medel 
från allmänheten varmed syftet inte egentligen är att ta emot medel för att 
finansiera affärsverksamheten utan där mottagandet av medel från 
allmänheten är en oundgänglig del av de tjänster som tillhandahålls, 
exempelvis i samband med utgivning av elektroniska pengar och generell 
betalningsförmedling. Medel som skall återbetalas på anfordran definieras i 
5 mom.
I lagen ges inte, liksom inte heller för närvarande, någon särskild definition 
av allmänheten, utan därmed avses på samma sätt som i den gällande lagen 
en på förhand obegränsad grupp av kunder oberoende av om det är fråga 
om fysiska eller juridiska personer. Det omfattande allmänhetsbegreppet 
innefattar också offentliga samfund. Endast kreditinstituten blir utanför 
begreppet allmänheten.
Tillhandahållandet av tjänster skall således enligt vedertagen tolkning alltid 
anses rikta sig till allmänheten när tjänsterna marknadsförs offentligt t.ex. i 
tidningar, på Internet eller genom att de tillhandahålls på ett sådant 
verksamhetsställe dit allmänheten har tillträde. Enligt vedertagen tolkning 
betraktas likaså som tillhandahållande för allmänheten åtminstone sådan 
direkt marknadsföring som baserar sig på personlig kontakt och som riktas 
till mer än hundra personer.
Utanför begreppet allmänheten och därmed lagens tillämpningsområde blir 
enligt vedertagen tolkning också sådan intressekontorsverksamhet där man 
på ett intressekontor som arbetsgivaren upprätthåller tar emot endast 
betalningar som baserar sig på anställnings- eller pensionsförhållanden för 
personer som är eller som tidigare har varit anställda hos arbetsgivaren.
Lagen tillämpas endast på mottagande av återbetalbara medel från 
allmänheten inom ramen för affärsverksamhet. Till skillnad från nuvarande 
1 § nämns i lagen inte särskilt yrkesmässig affärsverksamhet, eftersom 
begreppet affärsmässighet kan anses ingå redan i begreppet 
affärsverksamhet. Att lagens tillämpningsområde begränsas till 
affärsverksamhet betyder liksom i den nuvarande lagen att finansiering som 
är av engångsnatur eller annars tillfällig inte uppfyller villkoren för att lagen 
skall tillämpas.
I 1 mom. 1 punkten ges på samma sätt som i nuvarande 1 § 1 mom. en 
definition på affärsverksamhet som kräver koncession för kreditinstitut.
I 1 mom. 2 punkten utvidgas lagens tillämpningsområde till generell 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar. Med generell 
betalningsförmedling avses i lagen utförandet av betalningsuppdrag med 
hjälp av medel som på förhand tagits emot från kunden. I praktiken 
förutsätter tillhandahållandet av betalningsförmedlingstjänster ett 
avistakonto i kundens namn som debiteras med den summa som 
betalningsuppdraget avser och på vilket inkommande betalningar kan tas 
emot. Eftersom betalningen i praktiken vanligtvis sker till mottagarens 
konto, förutsätter generell betalningsförmedling i praktiken även anslutning 
till ett betalningssystem som omfattar flera företag. Verksamhet av typ 
kurirverksamhet, där företaget ingår ett separat avtal med kunden om 
skötseln av varje uppdrag och tar emot de medel som skall förmedlas 
separat från kunden för skötseln av varje enskilt uppdrag, betraktas inte som 
sådan generell betalningsförmedling som avses i lagen.
Definitionen av kreditinstitutsverksamhet täcker i enlighet med förslaget till 
1 mom. även affärsverksamhet som innebär att man från allmänheten tar 
emot återbetalbara medel och beviljar kredit med betalningstid åt dem som 
köper varor och tjänster som tillhandahålls av sådana företag som hör till 
samma koncern som företaget eller en annan i 5 c § avsedd begränsad 
företagsgrupp. På motsvarande sätt täcker definitionen av 
kreditinstitutsverksamhet utgivning av sådana elektroniska pengar och 
tillhandahållande av sådana kundkonton som företag som hör till samma 
koncern som utgivaren eller en annan i 5 c § avsedd begränsad 
företagsgrupp godkänner som betalning. Om ett företag i aktiebolags- eller 
andelslagsform inte bedriver annan finansieringsverksamhet än beviljandet 
av krediter med betalningstid åt kunder hos företag som hör till samma 
företagsgrupp och inte tillhandahåller sådana elektroniska pengar eller 
kundkonton som duger som betalning utanför företagsgruppen, kan detta 
företag dock i enlighet med förslaget till 1 a § 2 mom. bedriva sådan 
begränsad kreditinstitutsverksamhet utan koncession och därmed 
förknippade förpliktelser.
I 2 mom. föreskrivs dessutom på samma sätt som i den nuvarande lagen att 
finansiering av företag som hör till samma koncern inte betraktas som sådan 
kreditinstitutsverksamhet som avses i lagen. Som kreditinstitutsverksamhet 
betraktas dock i enlighet med förslaget till 2 mom., liksom för närvarande, 
finansiering av ett företag som hör till koncernen när detta företag använder 
medel som det erhållit på detta sätt för att bevilja finansiering utanför 
koncernen. Det är således inte möjligt att kringgå lagens bestämmelser 
genom att differentiera mottagande av medel och tillhandahållande av 
finansiering på olika företag inom koncernen. Enligt det föreslagna 
momentet skall, till skillnad från den nuvarande lagen, förutom finansiering 
inom koncernen endast sådan finansiering varmed det enda syftet är att 
bevilja betalningstid när försäljaren säljer sina egna produkter eller tjänster 
bli utanför begreppet kreditinstitutsverksamhet. På ett företag som med stöd 
av detta moment blir utanför lagens allmänna tillämpningsområde skall 
dock bestämmelserna i förslaget till 2 a § tillämpas.
I 3 mom. ges en definition av elektroniska pengar. Som i paragrafen 
avsedda elektroniska pengar betraktas i enlighet med 1 mom. elektroniska 
pengar enligt direktivet om elektroniska pengar. Med elektroniska pengar 
avses således ett penningvärde som den som ger ut de elektroniska 
pengarna har lagrat på ett elektroniskt datamedium som ges åt kunden mot 
att kunden överlåter ett lika stort penningbelopp till utgivaren. 
Penningvärdet kan vara lagrat på ett programbaserat eller ett annat separat 
datamedium, t.ex. ett aktivt kort eller i hemdatorns eller mobiltelefonens 
minne. Definitionen hindrar inte att den som ger ut de elektroniska 
pengarna uppbär ett skäligt arvode för utgivningen.
Utgivningen av elektroniska pengar förutsätter inte att ett konto öppnats 
eller att medel på något annat sätt tagits emot på förhand, men den kan 
också basera sig på medel som tagits emot på förhand. För kunden 
uppkommer dock alltid en med en kontofordran jämförbar fordran på 
utgivaren senast i samband med att de elektroniska pengarna ges ut till dess 
att kunden har löst in de elektroniska pengarna hos utgivaren eller använt 
dem som betalning. När kunden har använt de elektroniska pengarna som 
betalning när han köpt en vara eller en tjänst, uppstår för försäljaren av 
varan eller tjänsten på motsvarande sätt inlösningsrätt i förhållande till 
utgivaren i fråga om det använda penningbeloppet. I 87 a § föreskrivs 
dessutom i enlighet med artikel 3 i direktivet om elektroniska pengar att 
kunden alltid har rätt att lösa in oanvända elektroniska pengar hos utgivaren 
till det fulla värdet, om det belopp som skall inlösas är större än 10 euro.
Den föreslagna definitionen omfattar också elektroniska pengar med bara 
ett användningsområde. Med elektroniska pengar med ett 
användningsområde avses sådana elektroniska pengar som endast utgivaren 
själv godkänner som betalning. Utgivning av sådana elektroniska pengar 
blir direkt med stöd av definitionen av kreditinstitutsverksamhet i 1 § 1 
mom. utanför lagens allmänna tillämpningsområde. Även på elektroniska 
pengar med bara ett användningsområde tillämpas dock bestämmelsen i 2 a 
§ 3 mom. om den maximisumma elektroniska pengar som kan laddas på ett 
elektroniskt datamedium.
Tillämpningen av bestämmelserna om elektroniska pengar påverkas inte av 
om det betalas ränta på de elektroniska pengarna.
Den föreslagna definitionen omfattar inte förskottsbetalningsmedel som är 
pappersburna eller i annan dylik icke-elektronisk form. I 2 a § föreskrivs att 
försäljningen av dylika betalningsmedel till allmänheten inte omfattas av de 
begränsningar gällande mottagandet av återbetalbara medel som anges i 
nämnda paragraf. Dylika betalningsmedel som faller utanför lagens 
tillämpningsområde och som i praktiken har liten betydelse är t.ex. 
pappersburna presentkort, lunchsedlar samt kollektivtrafikens, biografernas 
och idrottsföreningarnas seriebiljetter. Av definitionen följer också att på 
dessa förskottsbetalningsmedel tillämpas inte vad som i 87 a § föreskrivs 
om obligatorisk inlösning av elektroniska pengar.
Som elektroniska pengar enligt denna paragraf betraktas inte sådana 
betalningsmedel som är bundna till ett konto i en depositionsbank vilket 
omfattas av insättningsgaranti. Så är t.ex. ett sådant betalkort med vars hjälp 
ett handelsföretag med stöd av ett avtal som den ingått med banken och 
kunden direkt debiterar kundens bankkonto som betalning för kundens 
inköp inte sådana elektroniska pengar som avses i lagen. På 
tillhandahållandet av dylika betalningsmedel som är knutna till ett 
bankkonto tillämpas således enbart bestämmelserna om depositionsbanker. 
Sådana elektroniska pengar som har överförts från ett inlåningskonto till ett 
separat elektroniskt datamedium som innehavaren kan använda utan kontakt 
till inlåningskontot är dock sådana elektroniska pengar som avses i lagen.
Enligt 4 mom. jämställs med utgivning av elektroniska pengar även 
mottagande av återbetalbara medel från allmänheten på sådana kundkonton 
i mottagarens informationssystem vars medel kan användas, t.ex. med hjälp 
av ett betalkort eller ett annat dylikt elektroniskt datamedium som ges åt 
kunden, till betalning av varor och tjänster som den som tagit emot medlen 
eller ett annat företag tillhandahåller och tas ut kontant. Dylika konton 
skiljer sig från de elektroniska pengar som avses ovan på så sätt att ett 
penningvärde i kontoform inte har lagrats på det datamedium som överlåts 
till kunden utan endast i mottagarens eget informationssystem på ett konto i 
kundens namn. Av definitionen på kundkonto följer att utmärkande för ett 
kundkonto är såväl betalegenskap som avistaegenskap.
Enligt paragrafen skall på dylik kundkontoverksamhet tillämpas vad som i 
lagen bestäms om utgivning av elektroniska pengar. Däremot skall den 
föreslagna bestämmelsen i 87 a § om inlösning av elektroniska pengar inte 
tillämpas på behållningen på kundkonton. Kontoinnehavaren skall således 
alltid ha rätt att få de medel som finns på kontot tillbaka i form av pengar 
till fullt belopp. I 2 a § bestäms att ett företag som inte har koncession för 
kreditinstitutsverksamhet från en och samma kund får ta emot högst det 
belopp som föreskrivs i 2 a § 3 mom. på kundkonton.
I 5 mom. ges en definition av medel som skall återbetalas på anfordran. 
Begreppet medel som skall återbetalas på anfordran används i förslagen till 
2 a, 2 d, 2 e § och 98 §.
Utmärkande för medel som skall återbetalas på anfordran är att tidpunkten 
för deras återbetalning är beroende av krav som fordringsägaren anför 
senare. De medel som avses i momentet är för det första sådana medel som 
skall återbetalas på anfordran och beträffande vilka man inte alls avtalat om 
någon förfallodag, utan återbetalningstidpunkten är enbart beroende av krav 
som fordringsägaren anför senare. Som medel som skall återbetalas på 
anfordran betraktas dessutom sådana skuldförbindelser beträffande vilka 
man särskilt kommit överens om en förfallodag men som enligt 
avtalsvillkoren på fordringsägarens yrkande kan återbetalas före 
förfallodagen eller vilkas lånetid är högst 30 dagar. Medel som tagits emot 
för viss tid skall dock inte betraktas som medel som skall återbetalas på 
anfordran, om fordringsägarens rätt att säga upp medlen före den 
överenskomna förfallodagen begränsar sig enbart till de exceptionella 
situationer som nämns i avtalsvillkoren, t.ex. betalningsstörningar hos 
gäldenären. Bestämmelserna om medel som skall återbetalas på anfordran 
är således inte tillämpliga på sådana skuldförbindelser för viss tid som 
berörs av för värdepappersmarknaden sedvanliga uppsägningsklausuler.
Som medel som skall återbetalas på anfordran betraktas inte heller sådana 
medel som inte tagits emot för någon bestämd tid och som fordringsägaren 
enligt avtalsvillkoren kan få tillgång till tidigast 30 dagar efter att de sagts 
upp.
För att förhindra att lagen kringgås skall som medel som skall återbetalas på 
anfordran betraktas alla medel på ett sådant konto av vars medel enligt 
avtalsvillkoren endast en del åt gången kan återbetalas på anfordran.
Den föreslagna definitionen begränsar inte den nuvarande handeln med 
företagscertifikat mellan företagen, trots att deras löptid understiger 30 
dagar, eftersom dylika företagscertifikat i praktiken inte bjuds ut till en 
sådan på förhand obegränsad grupp av investerare att verksamheten kan 
anses rikta sig till allmänheten.
1 a §. Tillståndsplikt för kreditinstitutsverksamhet och undantag därifrån. I 
1 mom. föreskrivs på samma sätt som i nuvarande 7 § att 
kreditinstitutsverksamhet enligt 1 § inte får bedrivas utan koncession. Den 
nuvarande 7 § upphävs i enlighet med vad som föreslås nedan.
I 2—5 mom. bestäms om möjligheten att inte tillämpa bestämmelserna i 
denna lag på sådana aktiebolag och andelslag företag som bedriver endast i 
2 mom. avsedd begränsad kreditinstitutsverksamhet. I fråga om utgivningen 
av elektroniska pengar motsvarar den föreslagna paragrafen artikel 8 i 
direktivet om elektroniska pengar, men direktivets undantag tillämpas även 
på tillhandahållandet av kundkonton och beviljandet av kredit med 
betalningstid åt kunder hos en sådan företagsgrupp som avses i paragrafen.
Enligt 2 mom. 1 punkten är begränsad kreditinstitutsverksamhet för det 
första tillhandahållande av finansiering för att bevilja betalningstid vid köp 
av varor och tjänster som tillhandahålls av företag som hör till samma, i 5 c 
§ definierade företagsgrupp. Verksamhet där finansiering tillhandahålls 
enbart för beviljande av betalningstid när man säljer produkter eller tjänster 
som företaget självt tillhandahåller blir direkt med stöd av 1 § 1 mom. 
utanför koncessionsskyldigheten, så dylik verksamhet får bedrivas utan ett 
sådant beslut som avses i denna paragraf.
Enligt 2 punkten skall begränsad kreditinstitutsverksamhet också vara sådan 
verksamhet där man från allmänheten tar emot återbetalbara medel på 
sådana i 1 § 4 mom. avsedda kundkonton vars medel kan användas endast 
som betalning för varor eller tjänster som säljs av ett företag som hör till 
samma i 5 c § avsedda företagsgrupp som aktiebolaget eller andelslaget och 
tas ut kontant. Om medlen på kundkontona duger som betalning endast när 
man köper varor eller tjänster som mottagaren av medel själv 
tillhandahåller, blir verksamheten direkt med stöd av 1 § 2 mom. utanför 
koncessionsskyldigheten.
Enligt 3 punkten skall begränsad kreditinstitutsverksamhet likaså vara 
utgivning av sådana elektroniska pengar som enbart ett företag som hör till 
samma i 5 c § avsedda företagsgrupp som aktiebolaget eller andelslaget 
godkänner som betalning. Om de elektroniska pengarna duger som 
betalning endast när man köper varor eller tjänster som utgivaren själv 
tillhandahåller, blir verksamheten direkt med stöd av 1 § 2 mom. utanför 
koncessionsskyldigheten.
Enligt 3 mom. skall ett företag i aktiebolags- eller andelslagsform som 
planerar att bedriva i 2 mom. avsedd begränsad kreditinstitutsverksamhet 
anmäla verksamheten till Finansinspektionen innan den inleds. 
Finansinspektionen skall inom tre månader efter att ha tagit emot anmälan 
besluta om den planerade verksamheten motsvarar lagrummets definition av 
begränsad kreditinstitutsverksamhet. Ett positivt beslut förutsätter att 
företaget inte bedriver annan i 1 § 1 mom. 1 och 2 punkten avsedd 
kreditinstitutsverksamhet än verksamhet som avses i 2 mom. 1—3 punkten 
i denna paragraf.
I 3 mom. bestäms dessutom om återkallande av beslut. Finansinspektionen 
skall återkalla ett beslut om arten och omfattningen av företagets 
verksamhet inte uppfyller villkoren i 2 mom. Återkallandet kan bero på att 
det har getts felaktiga, vilseledande eller bristfälliga uppgifter om 
verksamhetens omfattning eller art när anmälan gjordes eller på att 
företagets verksamhet efter att beslutet meddelades har ändrats på så sätt att 
villkoren för beslutet inte längre uppfylls.
Enligt 4 mom. är de lagrum som alltid skall tillämpas även på företag som 
avses i denna paragraf
- 2 a §, där det bestäms om de begränsningar som gäller mottagandet av 
återbetalbara medel från allmänheten utan koncession för kreditinstitut,
- 2 c § 2 mom., där det bestäms om marknadsföring i anslutning till 
mottagandet av återbetalbara medel,
- 87 a §, där det bestäms om obligatorisk inlösning av elektroniska pengar,
- 98 §, som innehåller allmänna straffbestämmelser, samt
- 101 §, där det bestäms om Finansinspektionens rätt att förelägga ett 
företag vite, om företaget försummar sin rapporteringsskyldighet enligt 
denna paragraf.
Enligt 5 mom. skall ett företag som avses i paragrafen vara skyldigt att till 
Finansinspektionen varje kvartal meddela det sammanlagda beloppet av de 
skulder som motsvarar beloppet av de elektroniska pengar som är i omlopp 
och de medel som finns på kundkonton vid rapporteringstidpunkten. 
Beträffande de elektroniska pengarna baserar sig bestämmelsen på artikel 
8.3 i direktivet om elektroniska pengar. I momentet bestäms dessutom om 
Finansinspektionens rätt att av företag som avses i paragrafen få de andra 
uppgifter som behövs för tillämpningen av paragrafen. Finansinspektionen 
kan således av de företag som avses i paragrafen begära sådana uppgifter 
med vars hjälp Finansinspektionen kan försäkra sig om att företaget 
uppfyller villkoren för ett beslut enligt 2 mom. Uppgifterna kan t.ex. gälla 
de avtal som företaget har ingått med andra företag som hör till en 
företagsgrupp enligt 5 c §.
På företag enligt denna paragraf tillämpas inte vad som i lagen om 
finansinspektionen bestäms om tillsynsobjekt, eftersom 
Finansinspektionens tillsyn i praktiken begränsas till att övervaka för det 
första att arten och omfattningen av företagets verksamhet inte överskrider 
villkoren i 2 mom. för att lagen inte skall tillämpas och för det andra att 
rapporterings- och informationsskyldigheten enligt 4 mom. fullgörs. För att 
effektivera rapporterings- och informationsskyldigheten kan 
Finansinspektionen förelägga vite i enlighet med förslaget till 101 §. 
Finansinspektionen kan förelägga ett sådant företag en tillsynsavgift i 
enlighet med förslaget till ändring av 20 § lagen om finansinspektionen.
I 6 mom. föreskrivs för tydlighetens skull att på företag som avses i denna 
paragraf tillämpas inte vad som i någon annan lag bestäms om kreditinstitut, 
med undantag av lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt 
(68/1998).
2 §. Kreditinstitut. Den nuvarande lagens definition av kreditinstitut 
förtydligas så till vida att ett kreditinstitut allmänt definieras som ett företag 
som har koncession för kreditinstitutsverksamhet. Dessutom nämns i 
paragrafen på samma sätt som i den nuvarande 2 § de olika former av 
kreditinstitut som regleras i lagen. Dessa kreditinstitutsformer är 
depositionsbank, kreditföretag enligt 2 d § samt 
betalningsförmedlingsföretag enligt 2 e §.
2 a §. Kreditinstituts ensamrätt att från allmänheten ta emot återbetalbara 
medel och undantag därifrån. Paragrafen innehåller bestämmelser som rätt 
för företag att från allmänheten ta emot återbetalbara medel inom ramen för 
sådan affärs- verksamhet som i enlighet med denna lag inte förutsätter 
koncession för depositionsbank, kreditföretag eller 
betalningsförmedlingsföretag och på vilken värdepappersmarknadslagen 
inte tillämpas. Som mottagande av återbetalbara medel betraktas också 
utgivning av elektroniska pengar. Paragrafen skall tillämpas både på sådana 
företag vilkas verksamhet direkt med stöd av 1 § 2 mom. faller utanför 
begreppet kreditinstitutsverksamhet och sålunda utanför 
koncessionsskyldigheten och på sådana företag beträffande vilka 
Finansinspektionen i enlighet med 1 a § 3 mom. har beslutat att deras 
verksamhet inte kräver koncession.
I 1 mom. förvägras i princip alla företag rätt att från allmänheten ta emot 
återbetalbara medel utan koncession enligt denna lag på andra sätt än 
genom att emittera värdepapper i enlighet med värdepappersmarknadslagen. 
Utgivning av elektroniska pengar jämställs i momentet med mottagande av 
återbetalbara medel. Tillämpandet av bestämmelserna i denna paragraf på 
utgivningen av elektroniska pengar skall inte vara beroende av om andra 
bestämmelser i denna lag tillämpas på de elektroniska pengarna. Paragrafen 
skall således tillämpas även på sådana elektroniska pengar som endast 
utgivaren godkänner som betalning oberoende av om det enligt denna lag är 
obligatoriskt att lösa in de elektroniska pengarna. Nedan i denna paragraf 
föreskrivs det dock om betydande undantag från det ovan nämnda 
principiella förbudet mot att från allmänheten ta emot återbetalbara medel 
eller ge ut elektroniska pengar.
I 1 mom. föreskrivs på samma sätt som i 50 § 2 mom. andra meningen, 
vilken paragraf föreslås bli upphävd, att lagen inte gäller Finlands Banks 
rätt att från allmänheten ta emot återbetalbara medel. Dessutom konstateras 
i momentet att paragrafen inte tillämpas på placeringsfonder enligt lagen 
om placeringsfonder, på vilka fortfarande enbart lagen om placeringsfonder 
skall tillämpas, på värdepappersföretags rätt att ta emot medel, från 
allmänheten enligt 16 § 2 mom. lagen om värdepappersföretag, eller på 
försäkringsanstalters försäkringsverksamhet enligt lagen om 
försäkringsbolag. Bestämmelsen tillåter alltså bl.a. att så kallade 
kapitaliseringsavtal ingås inom de gränser som lagen om försäkringsbolag 
och försäkringsdirektiven tillåter. I momentet bestäms dessutom att 
paragrafen inte begränsar försäljningen av andra än elektroniska 
förskottsbetalningsmedel. Bestämmelsens syfte är att från lagens 
tillämpningsområde utesluta pappersburna betalningsmedel som i praktiken 
är av ringa betydelse, t.ex. lunchsedlar och olika seriebiljetter.
De begränsningar som föreskrivs i denna paragraf skall inte heller gälla 
intressekontorsverksamhet i enlighet med vad som sägs om begreppet 
allmänhet i samband med 1 §.
Enligt 2 mom. får alla aktiebolag eller andelslag utan hinder av förslaget till 
1 mom. från allmänheten på kundkonton ta emot sådana medel som skall 
återbetalas på anfordran och som endast kan användas som betalning för 
varor eller tjänster som aktiebolaget eller andelslaget självt säljer och tas ut 
kontant. Av definitionen av kundkonto följer att på kontot får tas emot 
medel endast på sådana villkor att antingen hela beloppet eller en del av det 
när som helst på anfordran kan tas ut kontant. I momentet föreskrivs 
dessutom att alla aktiebolag och andelslag får ge ut sådana elektroniska 
pengar som endast utgivaren själv godkänner som betalning.
I momentet bestäms dessutom att sådana i 1 a § 2 mom. avsedda aktiebolag 
och andelslag som bedriver begränsad kreditinstitutsverksamhet och vilkas 
verksamhet med stöd av Finansinspektionens beslut inte kräver koncession 
för kreditinstitut får, utan hinder av 1 mom., på kundkonton ta emot sådana 
medel som skall återbetalas på anfordran och som kan användas som 
betalning för varor eller tjänster som säljs av ett eller flera företag som hör 
till samma i 5 c § avsedda företagsgrupp som aktiebolaget eller andelslaget 
och tas ut kontant. I momentet föreskrivs dessutom att ovan avsedda 
aktiebolag eller andelslag får ge ut elektroniska pengar som endast ett eller 
flera företag som hör till samma i 5 c § avsedda företagsgrupp som 
utgivaren godkänner som betalning.
I 3 mom. föreskrivs att beloppet av medel som tas emot från en och samma 
kund på ett konto som avses i 2 mom. inte får överstiga 3000 euro. I 
momentet föreskrivs dessutom att ett i 2 mom. avsett aktiebolag eller 
andelslag får lagra elektroniska pengar till ett belopp som motsvarar högst 
150 euro på ett elektroniskt datamedium. Sistnämnda begränsning baserar 
sig på artikel 8 i direktivet om elektroniska pengar. Begränsningen är 
avsedd att tillämpas på utgivning av sådana elektroniska pengar som lagras 
på ett elektroniskt datamedium som ges endast åt kunden. Om beloppet av 
de elektroniska pengar som överlåtits åt kunden följs särskilt för varje kund 
i utgivarens kontosystem, skall på maximisumman av de elektroniska 
pengarna tillämpas den förstnämnda begränsningen per kund.
Utan hinder av begränsningen gällande maximibeloppet av medel som får 
tas emot på kundkonton kan på kontot uppföras räntor, kundgottgörelser 
och andra sådana prestationer som den som tagit emot medlen skall erlägga 
till kunden på grundval av kontoavtalet.
Den övre gränsen per kund skall tillämpas särskilt för varje företagsgrupp 
så att de företag som hör till företagsgruppen tillsammans från en och 
samma kund får ta emot medel högst till det belopp som nämns i momentet 
på ett kundkonto.
I 4 mom. tillåts företag i aktiebolags- och andelslagsform utan hinder av 
förslaget till 1 mom. att erbjuda allmänheten andra skuldförbindelser än 
sådana som skall återbetalas på anfordran. Ett företag som emitterar andra 
dylika skuldförbindelser än värdepapper som avses i 
värdepappersmarknadslagen skall offentliggöra bokslut, 
bokslutskommuniké, delårsrapport och årsrapport med iakttagande i 
tillämpliga delar av samma principer som den som emitterar värdepapper. 
Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar de bestämmelser som för 
närvarande skall tillämpas på andelslag som bedriver sparkasseverksamhet.
Delårsrapport skall på samma sätt som vid utgivning av masskuldebrev 
upprättas för räkenskapsperiodens sex första månader. Till övriga delar 
skall 2 kap. 5, 5 a, 6 och 6 a § värdepappersmarknadslagen tillämpas som 
sådana med undantag för hänvisningarna till den som ordnar offentlig 
handel. På undantag från den informationsskyldighet som föreskrivs i denna 
paragraf tillämpas vad som bestäms i 2 kap. 11 § 
värdepappersmarknadslagen.
Eftersom de krav som gäller utgivning av tidsbundna skuldförbindelser 
avsevärt avviker från de krav som gäller kundkonton, måste man vid 
marknadsföringen av mottagandet av medel från allmänheten i enlighet med 
de allmänna principerna för kundskydd se till att det är möjligt att klart 
skilja de olika formerna av finansiering från varandra.
2 b §. Depositionsbank. Till lagen fogas en ny paragraf där det ges en 
definition av depositionsbank. Med depositionsbank avses ett kreditinstitut 
som får bedriva i 1 mom. avsedd affärsverksamhet. Förteckningen över 
verksamhet som är tillåten för kreditinstitut i nuvarande 20 § flyttas till 2 b 
§ 2 mom. Samtidigt kompletteras förteckningen över tillåten 
affärsverksamhet med utgivning av elektroniska pengar samt lagring av 
data på elektroniska datamedier på andra företags vägnar. Med utgivning av 
elektroniska pengar jämställs mottagande av medel på kundkonton i 
enlighet med vad som sägs i fråga om 1 § 4 mom. En depositionsbank som 
ger ut elektroniska pengar får dessutom i samband med sådan 
affärsverksamhet på elektroniska datamedier lagra förutom de elektroniska 
pengarna även andra data på andra företags vägnar. En depositionsbank får 
således ge ut sådana elektroniska datamedier på vilka förutom de 
elektroniska pengarna har lagrats andra egenskaper som kan utnyttjas när 
man använder sig av tjänster som tillhandahålls av andra företag eller 
offentliga samfund. Sådana egenskaper kan vara t.ex. elektronisk signatur 
eller egenskaper som hänför sig till andra företags stamkundssystem, t.ex. 
bonuspoäng för köp av varor eller tjänster som tillhandahålls av sådana 
företag. En depositionsbank får dessutom bedriva verksamhet som hänför 
sig till sådan verksamhet, exempelvis databehandling i anslutning till 
lagringen av data, datateknisk planering och konsultverksamhet samt 
produktion av identifierings- och certifieringstjänster.
Nedan i 2 d och 2 e § föreskrivs att även kreditföretag och 
betalningsförmedlingsföretag som avses i nämnda paragrafer får bedriva i 2 
mom. avsedd verksamhet i den mån den inte särskilt förbjuds för dessa 
kreditanstalter i nämnda paragrafer. Sålunda skall ovan avsedd utgivning av 
elektroniska pengar och lagring av data i anslutning därtill på andra företags 
vägnar samt närliggande verksamhet tillåtas även för kreditföretag och 
betalningsförmedlingsföretag på samma sätt som för depositionsbanker.
I 20 § 1 mom. 5 punkten i den nuvarande lagen föreskrivs att 
betalningsrörelse är ett affärsverksamhetsområde som är tillåtet för 
kreditinstitut. I den nuvarande lagen definieras emellertid inte 
betalningsrörelse. Den nämnda punkten ändras så att begreppet 
betalningsrörelse i punkten i enlighet med den allmänna terminologi som 
föreslås i lagen ersätts med begreppet generell betalningsförmedling och 
annan betalningsrörelse. Innehållet ändras inte i sak.
En depositionsbank skiljer sig från andra kreditinstitut på så sätt att endast 
depositionsbanker får ta emot sådana insättningar som definieras i 2 c §. 
Denna princip framgår av 1 mom. jämfört med 2 d och 2 e § 1 mom., ty i de 
sistnämnda momenten förbjuds uttryckligen andra kreditinstitut att ta emot 
insättningar. Av denna anledning upphävs nuvarande 50 § 2 mom., där 
denna princip föreskrivs särskilt. Nedan i 10 § föreskrivs att av 
kreditinstitutets koncession skall alltid framgå om koncessionen har 
beviljats för verksamhet som depositionsbank, kreditföretag eller 
betalningsförmedlingsföretag.
I 3 mom. föreskrivs på samma sätt som i den nuvarande lagen att en 
depositionsbank kan vara ett aktiebolag, ett andelslag eller en sparbank. I 
paragrafens hänvisas till skillnad från den nuvarande lagen inte till de olika 
typer av depositionsbanker som regleras i lagen om affärsbanker och andra 
kreditinstitut i aktiebolagsform, lagen om andelsbanker och andra 
kreditinstitut i andelslagsform och sparbankslagen, eftersom dessa olika 
typer av depositionsbanker definieras i dessa bakgrundslagar och därför är 
det inte nödvändigt att hänvisa till dem särskilt i denna lag. I gällande 6 §, 
som inte föreslås bli ändrad, sägs allmänt att på depositionsbanker tillämpas 
antingen lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform, 
sparbankslagen eller lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i 
andelslagsform.
I 4 mom. föreskrivs för tydlighetens skull att en depositionsbank skall höra 
till den i 6 a kap. avsedda insättningsgarantifonden. I nämnda kapitel 
bestäms närmare om insättningsgarantisystemet och om depositionsbankens 
skyldigheter i anslutning därtill.
2 c §. Insättning. Till lagen fogas en ny definition på insättning. Samtidigt 
upphävs nuvarande 50 §.
I paragrafen föreskrivs att med insättning avses alla medel som helt eller 
delvis ersätts ur insättningsgarantifonden. Som insättningar betraktas 
således också sådana medel som inte ersätts ur insättningsgarantifonden av 
den orsaken att beloppet överstiger den i lagen angivna övre gränsen för 
insättningsgarantin. Den föreslagna paragrafen ändrar inte det nuvarande 
tillämpningsområdet för insättningsgarantin, som fortfarande i enlighet med 
65 j § begränsas till medel som allmänheten har på konton i 
depositionsbanker. I lagen intas inte någon särskild definition på konto. 
Därmed avses således vid tillämpningen av denna paragraf i enlighet med 
vedertagen praxis avistakonton och tidsbundna konton inom 
depositionsbankens inlåningssystem. Även kreditinstitut och 
betalningsförmedlingsföretag får i samband med generell 
betalningsförmedling och kundkontoverksamhet ta emot medel från 
kunderna på konton. Medel som tagits emot på dylika konton som 
upprätthålls av andra kreditinstitut får dock inte kallas insättningar och de 
kan inte omfattas av insättningsgarantin.
Av den ändring av 2 a § och 98 § 1 mom. som föreslås ovan följer att den 
nuvarande lagens förbud för andra än depositionsbanker att ta emot 
insättningar i lagen ersätts med ett allmänt förbud mot att i strid med denna 
lag ta emot återbetalbara medel från allmänheten. Det föreskrivs inte 
särskilt om depositionsbankernas ensamrätt att ta emot insättningar, 
eftersom det av definitionerna av depositionsbank och insättning följer att 
inga andra än depositionsbanker får ta emot medel som definieras som 
insättningar. Bestämmelserna om insättningar i denna lag tillämpas endast 
på mottagandet av återbetalbara medel som avses i denna lag. 
Bestämmelserna i denna lag skall således inte tillämpas exempelvis på 
affärsverksamhet där gods anförtros åt någon annan i enlighet med 12 kap. 
handelsbalken.
I momentet föreskrivs dessutom att vid marknadsföring som gäller 
mottagande av återbetalbara medel från allmänheten får man inte gå till 
väga på ett sätt som kan orsaka risk för sammanblandning med insättningar 
som avses i denna paragraf. Exempelvis marknadsföring av tidsbundna 
placeringar med fast kapital under benämningen konto inom annan 
verksamhet än depositionsbanksverksamhet kan lätt orsaka sådan risk för 
sammanblandning eftersom utmärkande för kontobegreppet är, med 
undantag för det inom bankverksamheten vedertagna begreppet tidsbundet 
konto, att skuldens nominella värde kan ändras fortlöpande på grund av de 
debiteringar och krediteringar som görs på kontot. Utmärkande för 
tidsbundna skuldförbindelser är däremot att kapitalet inte förändras under 
avtalstiden och att kapitalet på förfallodagen återbetalas i sin helhet på en 
gång.
2 d §. Kreditföretag. Det föreslås att till lagen fogas en ny 2 d §, där det ges 
en definition av kreditföretag. Med kreditföretag avses andra kreditinstitut 
enligt den nuvarande lagen än depositionsbanker.
I 1 mom. definieras kreditföretag på så sätt att med kreditföretag avses ett 
kreditinstitut som från allmänheten får ta emot andra återbetalbara medel än 
insättningar och bedriva all verksamhet som avses i 1 § 1 mom. 1 och 2 
punkten. Ett kreditföretag skiljer sig alltså från en depositionsbank endast 
på så sätt att det inte får ta emot insättningar.
I 2 mom. föreskrivs om den affärsverksamhet som är tillåten för 
kreditföretag på samma sätt som i 2 b § 2 mom. Ett kreditföretag får således 
med stöd av sin koncession också bedriva generell betalningsförmedling 
och ge ut elektroniska pengar. Ett kreditföretag får dock inte från 
allmänheten ta emot medel som skall återbetalas på anfordran annat än i 
samband med generell betalningsförmedling och utgivning av elektroniska 
pengar. Till andra delar ändrar bestämmelsen inte den nuvarande lagens 
innehåll i sak. Av förslaget till 10 § följer att av kreditföretagets koncession 
skall framgå att den berättigar endast till sådan verksamhet som avses i 
denna paragraf. Om kreditföretaget är en i lagen om hypoteksbanker 
(1240/1999) avsedd hypoteksbank, skall av dess koncession dessutom 
framgå att koncessionen har beviljats för verksamhet som hypoteksbank.
I 3 mom. föreskrivs på samma sätt som i den nuvarande lagen att ett 
kreditföretag kan vara ett aktiebolag, ett andelslag eller en 
hypoteksförening.
Enligt 4 mom. skall när ett kreditföretag från allmänheten på ett konto tar 
emot i 2 mom. avsedda medel som skall återbetalas på anfordran för 
betalningsförmedling tillämpas vad som i 51—54 § i denna lag bestäms om 
kontoinnehavare samt om preskription av skyldighet att betala ränta på 
medlen på kontot och om kvittning av medlen.
2 e §. Betalningsförmedlingsföretag. Till lagen fogas en ny paragraf där det 
ges en definition av betalningsförmedlingsföretag. Med 
betalningsförmedlingsföretag avses enligt 1 mom. ett sådant kreditinstitut 
som får bedriva i 1 § 1 mom. 2 punkten avsedd verksamhet, dvs. generell 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar.
I 2 mom. föreskrivs närmare om den verksamhet som är tillåten för 
betalningsförmedlingsföretag. Ett betalningsförmedlingsföretag får enligt 
momentet bedriva generell betalningsförmedling och annan 
betalningsrörelse, utgivning av elektroniska pengar och därtill ansluten 
databehandling och lagring av data på andra företags vägnar, valutaväxling 
samt därtill nära ansluten verksamhet. Ett betalningsförmedlingsföretag får, 
på samma sätt som ett kreditföretag, från allmänheten ta emot andra 
återbetalbara medel än insättningar, medel som skall återbetalas på 
anfordran dock endast i samband med generell betalningsförmedling och 
utgivning av elektroniska pengar. Med utgivning av elektroniska pengar 
jämställs mottagande av medel på kundkonton i enlighet med vad som sägs 
i samband med 1 § 4 mom. Ett betalningsförmedlingsföretag får inte bevilja 
kredit eller annan finansiering i någon form.
I 10 § föreskrivs på samma sätt som i fråga om andra kreditinstitutsformer 
att det av ett betalningsförmedlingsföretags koncession skall framgå att 
koncessionen har beviljats endast för verksamhet som 
betalningsförmedlingsföretag.
På betalningsförmedlingsföretag tillämpas i princip vad som i denna lag och 
på andra ställen i lag bestäms om kreditinstitut. Senare i lagen föreskrivs 
dock om undantag för betalningsförmedlingsföretag, vilka gäller 
minimikapital (13 §), investering av medel för tryggande av likviditeten (66 
a §) och minimibeloppet av kapitalbasen (78 d §). Med stöd av Europeiska 
centralbankens förordning (EG) nr 2818/98 angående tillämpningen av 
minimireserver berörs betalningsförmedlingsföretag också av Europeiska 
centralbankens minimireservförpliktelse.
I 3 mom. konstateras att ett betalningsförmedlingsföretag kan vara ett 
aktiebolag eller ett andelslag.
I 4 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 1.4 och 5.3 i direktivet om 
elektroniska pengar att ett betalningsförmedlingsföretag inte får äga aktier 
eller andelar i andra tjänsteföretag än sådana som avses i 3 a § eller använda 
andra derivatinstrument än sådana standardiserade ränte- och 
valutakursrelaterade derivatinstrument som dagligen är föremål för 
säkerhetskrav och som är nödvändiga för att skydda tillgångarna och 
skulderna.
De krav som ställs på betalningsförmedlingsföretag som avses i paragrafen 
motsvarar de krav som ställs på institut för elektroniska pengar enligt 
direktivet om elektroniska pengar. Ett betalningsförmedlingsföretag får 
alltså ge ut elektroniska pengar och bedriva därtill ansluten 
affärsverksamhet i alla stater inom Europeiska ekonomiska 
samarbetsområdet med stöd av sin koncession enligt denna lag.
I 5 mom. föreskrivs på samma sätt som i förslaget till 2 d § 4 mom. att på 
medel som ett betalningsförmedlingsföretag tar emot på konton och som 
skall återbetalas på anfordran tillämpas vad som i 51—54 § bestäms om 
insättningar.
3 §. Finansiella institut. Hänvisningen i paragrafen till 20 § ändras till att 
avse den föreslagna 2 b §, där det på samma sätt som i nuvarande 20 § 
bestäms om den verksamhet som är tillåten för kreditinstitut. Paragrafens 
innehåll ändrar inte i sak.
5 c §. Företagsgrupp. I paragrafen ges en definition av en sådan 
företagsgrupp inom vilken elektroniska pengar som är begränsade enbart till 
gruppen får ges ut utan koncession med stöd av ett i förslaget till 1 a § 3 
mom. avsett beslut av Finansinspektionen.
Som en sådan företagsgrupp som avses i momentet betraktas för det första 
enligt 1 punkten företag som hör till samma i bokföringslagen avsedda 
koncern.
Som företagsgrupp betraktas dessutom i enlighet med 2 punkten en sådan 
företagsgrupp som består av ett centralinstitut, företag som hör till samma 
koncern som centralinstitutet och sådana företag som har ett bestående och 
nära företagsekonomiskt förhållande till centralinstitutet eller till ett företag 
som hör till samma koncern som det. Begreppet centralinstitut definieras 
inte i lagen utan därmed avses vilket som helst företag till vilket flera 
företag har ett liknande bestående och nära företagsekonomiskt förhållande.
Bestämmelsen är avsedd att tillämpas i första hand på sådana kooperativa 
grupper som består av ett centralinstitut, företag som är medlemmar i det 
och deras dotterföretag, samt på andra grupper som består av sådana företag 
som har ett gemensamt marknadsförings- och distributionssystem eller 
andra motsvarande gemensamma funktioner som är centrala för gruppens 
enhetlighet och som centralinstitutet kan styra med avseende på de företag 
som hör till företagsgruppen. En typisk situation där bestämmelsen är 
tillämplig är detaljhandelskedjor och företagskedjor som arbetar enligt 
franchising-principen. För att motsvara definitionen av grupp räcker inte 
t.ex. enbart att företagen är anslutna till ett gemensamt stamkundssystem 
eller att de i huvudsak skaffar de produkter de säljer från samma partiaffär 
eller att deras produkter tillhandahålls via en gemensam Internet-portal. 
Definitionen täcker dock även t.ex. sådana företagsgrupper som 
tillhandahåller sina produkter enbart via en gemensam Internet-portal, om 
företagsgruppen i övrigt uppfyller paragrafens krav på en företagsgrupp.
Med företagsgrupp avses enligt 3 punkten även en sådan grupp som består 
av företag som verkar i samma byggnad eller på samma tomt eller på ett 
därmed jämförbart klart avgränsat område. Bestämmelsen är avsedd att 
tillämpas på grupper som består av sådana företag som verkar t.ex. i samma 
köpcentrum, på samma idrottsstadion, flygfält eller järnvägsstation eller i en 
annan sådan klart avgränsad byggnad eller grupp av byggnader som bildar 
en enhetlig servicehelhet. Om samma företag bedriver affärsverksamhet 
såväl på ett ovan avsett avgränsat område som på ett affärsställe utanför det, 
är en förutsättning för att undantaget gällande företagsgrupp skall tillämpas 
att de elektroniska pengarna eller medlen på kundkontot kan användas som 
betalning endast i de av företagets affärsställen som ligger inom området i 
fråga.
7 §. Tillståndsplikt. Paragrafen föreslås bli upphävd på grund av 1 a § 1 
mom. Lagens innehåll ändrar inte i sak.
8 §. Firma. Det föreslås att 1 mom. flyttas till de andra bestämmelserna som 
enbart tillämpas på depositionsbanker och blir ny 50 § i stället för 
nuvarande 50 § 1 och 2 mom. Lagens innehåll ändrar inte i sak.
10 §. Koncession. Till paragrafen fogas för tydlighetens skull ett nytt 5 
mom. där det bestäms att av kreditinstitutets koncession skall framgå om 
den berättigar till verksamhet som depositionsbank enligt 2 b §, 
kreditföretag enligt 2 d § eller betalningsförmedlingsföretag enligt 2 e §. 
Bestämmelsen bidrar till att klarlägga begreppen depositionsbank och 
insättning, eftersom endast ett kreditinstitut som har koncession för 
depositionsbank kan höra till insättningsgarantifonden och använda 
benämningen insättning när det tar emot medel.
13 §. Minimikapital. Paragrafen ändras så att minimibeloppet av ett 
betalningsförmedlingsföretags kapital i enlighet med direktivet om 
elektroniska pengar blir 1 miljon euro till skillnad från andra kreditinstitut. 
Paragrafen förändras också så att den för sig om minimikapital i stället av 
startkapital, eftersom det kapitalkrav som paragrafen avser. Shall tillämpas 
under kreditinstituts hela verksamhetstid.
14 §. Innehåll i depositionsbankens och kreditföretags bolagsording och 
stadgar. Nuvarande 20 § 3 mom. flyttas i oförändrad till denna paragraf, 
eftersom 20 § upphävs med anledning av förslaget till 2 b §. Paragrafen 
tillämpas inte på betalnings förmed lings företag, eftersom de på grund av 2 
e § inte får bedriva sådan verksamhet som paragrafen avser.
17 §. Upplysningar som skall lämnas finansinspektionen. Till 1 mom. fogas 
en ny 6 punkt, enligt vilken kreditinstitutet inte får inleda sin verksamhet 
innan det har lämnat Finansinspektionen en utredning över planerad 
utläggning av kreditinstitutets funktioner. Utredning skall ges såväl om 
anlitandet av ombud för affärsverksamheten som om annan viktig 
utläggning. Utredningen kan också ingå i den skriftliga plan för 
affärsverksamheten som enligt den praxis Finansinspektionen tillämpar 
skall fogas till ansökan om koncession.
20 §. Området för affärsverksamheten. Paragrafen upphävs eftersom det i 2 
b och 2 d § i motsvarighet till 1—3 mom. föreskrivs om den 
affärsverksamhet som är tillåten för depositionsbanker och kreditföretag 
medan 4 mom. i enlighet med det ovan sagda blir ny 14 §.
25 §. Förrättningsställe och anlitande av ombud. 1 mom. ändras så att där 
nämns uttryckligen kreditinstituts rätt att bedriva affärsverksamhet också 
genom ombud. För anlitandet av ombud ställs dock de villkor som anges i 
förslaget till 2 och 3 mom.
I 1 mom. föreskrivs om de allmänna villkoren för anlitandet av ombud. Att 
anlita ombud skall enligt momentet vara tillåtet endast när det inte skadar 
kreditinstitutets riskkontroll eller interna kontroll eller annan behörig 
skötsel av affärsverksamheten. Kreditinstitutet skall således innan 
affärsverksamheten överlåts åt ett ombud försäkra sig om att ombudet i sin 
verksamhet iakttar t.ex. bestämmelserna om marknadsföring av finansiella 
tjänster och god banksed. I synnerhet skall kreditinstitutet försäkra sig om 
att anlitandet av ombud inte försämrar kreditinstitutets möjligheter att 
kontrollera sina risker eller försvårar kreditinstitutets interna kontroll. Ifall 
dessa allmänna villkor enligt Finansinspektionens uppfattning inte uppfylls, 
kan Finansinspektionen med stöd av 13 § lagen om finansinspektionen 
förbjuda att ombudsavtalet fullföljs eller förlängs.
I 2 mom. föreskrivs dessutom att kreditinstitutet skall försäkra sig om att 
det av ombudet får alla de uppgifter som behövs för myndighetstillsynen 
över kreditinstitutet, dess riskkontroll och interna kontroll. I praktiken skall 
kreditinstitutet ta in ett villkor gällande detta i det avtal som ingås med 
ombudet. I avtalet skall man dessutom komma överens om att dessa 
uppgifter kan utlämnas till Finansinspektionen för att Finansinspektionen 
skall kunna försäkra sig om att ombudets verksamhet inte innebär någon 
risk för kreditinstitutets verksamhet. Sparbanker skall dessutom se till att 
uppgifterna kan lämnas även till sparbanksinspektionen.
Enligt 3 mom. skall kreditinstitutet göra en skriftlig anmälan om utläggning 
av verksamhet till Finansinspektionen när det låter ett ombud börja sköta 
uppgifter som hör till affärsverksamheten. Momentet gäller inte överföring 
av uppgifter som hör till affärsverksamheten till ett sådant ombud som hör 
till samma konsolideringsgrupp som kreditinstitutet eller till 
sammanslutningen av andelsbanker. Uppgifter som hör till 
affärsverksamheten är uppgifter som hänför sig till verksamhet som i 2 a § 
1 mom. definieras som verksamhet som är tillåten för kreditinstitut. Om 
annan outsourcing än anlitandet av ombud föreskrivs särskilt i 68 §.
Enligt förslaget till 3 mom. meddelar Finansinspektionen närmare 
föreskrifter om innehållet i anmälan om utläggning av verksamhet. I 
föreskriften kan förutsättas en särskild plan för utläggningen, av vilken 
framgår t.ex. arten och omfattningen av den verksamhet som bedrivs genom 
ombud, ombudets namn och hemort samt bransch, en utredning om hur den 
affärsverksamhet som bedrivs genom ombud omfattas av kreditinstitutets 
interna kontroll och riskkontrollsystem, hur kreditinstitutet kan försäkra sig 
om att det företag som sköter verksamheten har ekonomiska och andra 
förutsättningar att sköta de utlagda uppgifterna, hur avsikten är att sköta de 
utlagda uppgifterna, om ombudet är förhindrat att sköta de utlagda 
funktionerna (reservplan) samt grunder för uppsägning av ombudsavtalet 
och uppsägningstiden.
I Finansinspektionens föreskrift kan dessutom definieras vad som med 
tanke på all den verksamhet som bedrivs av ett företag som tillhandahåller 
finansiella tjänster är sådant oväsentligt anlitande av ombud att den anmälan 
som avses i momentet inte behöver göras. På bedömningen av 
väsentligheten skall inverka å ena sidan den utlagda verksamhetens art och 
å andra sidan dess omfattning i förhållande till hela verksamheten. När 
väsentligheten bedöms skall uppmärksamhet fästas i synnerhet vid den 
maximala ekonomiska risk som den verksamhet som ombudet sköter kan 
orsaka. Som väsentlig outsourcing skall betraktas åtminstone sådant 
anlitande av ombud där ombudet i företagets namn och på dess vägnar kan 
fatta sådana beslut om affärsverksamheten som baserar sig på andra 
instrument än avtal med standardvillkor och som ökar företagets motparts- 
eller marknadsrisk. Verksamheten skall således betraktas som väsentlig om 
ombudet vid företagets inlåning eller utlåning eller annan investering av 
företagets medel anförtros prövningsrätt vid valet av avtalsparter eller 
prissättningen av avtalet eller andra centrala avtalsvillkor. Som väsentlig 
skall likaså betraktas åtminstone sådan affärsverksamhet som baserar sig på 
avtal med standardvillkor och som är så omfattande att den inverkar på 
kreditinstitutets medelsförvaltning eller där allmänhetens förtroende för 
kreditinstitutets verksamhet allmänt taget kan äventyras på grund av 
eventuella fel eller försummelser från ombudets sida.
50 §. Depositionsbanks firma. Paragrafen ändras så att där föreskrivs på 
samma sätt som i nuvarande 8 § 1 mom. om de särskilda krav som skall 
ställas på en depositionsbanks firma. Samtidigt upphävs paragrafens 
nuvarande bestämmelser om definition av deposition och 
depositionsbankers ensamrätt att ta emot depositioner på grund av förslaget 
till 2 b och 2 c §, där depositionsbank och insättning definieras. Av dessa 
definitioner följer att det inte är nödvändigt att särskilt föreskriva om 
depositionsbankernas ensamrätt att ta emot insättningar. Det undantag 
gällande Finlands Bank som nu ingår i 50 § 2 mom. flyttas till 2 a §, där det 
även i övrigt bestäms om undantag gällande mottagandet av återbetalbara 
medel från allmänheten. Lagens innehåll ändrar inte i sak.
50 a §. Kundens rätt till grundläggande banktjänster. I paragrafen 
föreskrivs om kundens rätt till grundläggande banktjänster. Med 
grundläggande banktjänster avses i paragrafen inlåningskonton som 
används för sådan betalningsförmedling som en depositionsbank erbjuder 
allmänheten på sedvanliga villkor samt instrument som behövs för 
användningen av kontot, såsom automatkort, bankkort och koder för 
Internetbanken. Till grundläggande banktjänster hänförs också sådan 
skötsel av uppdrag som gäller betalningsförmedling som överensstämmer 
med kontovillkoren. Till de grundläggande banktjänsterna hänförs däremot 
inte t.ex. konton med kredit eller kontobetalningsinstrument med kredit.
Paragrafen tillämpas endast på sådana depositionsbanker som erbjuder 
allmänheten sedvanliga inlåningskonton för allmän betalningsförmedling. 
Paragrafen förpliktar således inte t.ex. depositionsbanker som är 
specialiserade på egendomsförvaltning att utvidga sitt urval av tjänster till 
sedvanliga dagligkonton. 
Enligt paragrafen får banken vägra att erbjuda grundläggande banktjänster 
bara om det föreligger vägande skäl.  Kunden skall underrättas om orsaken 
till vägran. Som vägande skäl kan anses t. ex. att  kunden har inte kunnat 
identifieras på ett pålitligt sätt. Vägran kan också baseras på att kunden har 
tidigare gjort sig skyldig till ett väsentligt brott mot avtal gällande konton 
eller kontobetalningsinstrument som behövs för att använda konton. Som 
vägande skäl kans anses också att banken har grundad anledning att 
misstänka missbruk. 
Vid bedömningen av vägande skäl kan också iakttas varaktigheten av 
kundförhållandet och egenskaper av kontobetalningsinstrumentet. Om t. ex. 
det är fråga om en ny kund och banken inte har någon uppfattning om de 
inkomster, som kommer att insättas på konton eller om inkomsternas 
regelbundenhet, är banken inte pliktig, åtminstone inte strax vid öppnandet 
av konton, att erbjuda ett sådant kontobetalningsinstrument, som gör det 
möjligt för kunden att överskrida sitt konto. Ett sådant 
kontobetalningsinstrument kan också avslås på grunden av att medel insätts 
på konton oregelbundet eller endast tillfälligt.
Syftet med paragrafen är att främja tillgången till grundläggande 
banktjänster. I detta avseende har även prissättningen av tjänsterna 
betydelse. Den i paragrafen tryggade rätten för kunden till grundläggande 
banktjänster skall inte i praktiken kunna göras betydande t.ex. genom 
oskälig och diskriminerande prissättning.
65 j §. Fordringar som skall ersättas. Det föreslås att 1 mom. ändras till 
följd av den föreslagna ändringen av 50 §. Dessutom ändras markbeloppet i 
momentet till ett eurobelopp. Lagens innehåll ändrar inte i sak.
66 a §. Betalningsförmedlingsföretags likviditet. Det föreslås att till lagen 
fogas en ny 66 a §, där det bestäms om krav på 
betalningsförmedlingsföretags likviditet i enlighet med artikel 5 i direktivet 
om elektroniska pengar. I 1 mom. föreskrivs en särskild 
investeringsbegränsning för att trygga betalningsförmedlingsföretags 
likviditet. Ett belopp av betalningsförmedlingsföretagets medel som 
motsvarar de medel som mottagits från allmänheten mot de elektroniska 
pengar som företaget gett ut eller för generell betalningsförmedling skall 
fortlöpande vara placerat i sådana likvida investeringsobjekt med låg risk 
som avses i paragrafen. Med utgivning av elektroniska pengar jämställs i 
enlighet med förslaget till 1 § 4 mom. mottagandet av medel på de 
kundkonton som avses i nämnda moment.
Sådana tillåtna investeringsobjekt som avses i paragrafen är för det första i 
76 § 1 mom. I gruppen avsedda fordringar hos offentliga samfund samt 
fordringar för vilka säkerheten består av ett offentligt samfunds garanti eller 
en fordran hos ett offentligt samfund. För det andra får medel placeras i en 
insättning i en finländsk eller därmed jämförbar utländsk bank. För det 
tredje får medel placeras i andra skuldförbindelser som Finansinspektionen 
godkänt. I enlighet med förslaget till 4 mom. meddelar Finansinspektionen 
närmare föreskrifter om godtagbara skuldförbindelser. Finansinspektionens 
bemyndigande att meddela föreskrifter skall vara begränsat till 
genomförande av direktivet om elektroniska pengar. Som en i förslaget till 
1 mom. 3 punkten avsedd skuldförbindelse kan således godkännas endast 
skuldebrev som avses i artikel 5.1 c i direktivet och som är kvalificerade 
poster enligt artikel 2.12 i direktiv 93/6/EG. Skuldebrev som avses i 
nämnda artikel är bl.a. skuldebrev som ges ut av kreditinstitut och 
värdepappersföretag samt under vissa förutsättningar andra företags 
börsnoterade masskuldebrevslån. Det är ändamålsenligt att låta 
Finansinspektionen definiera dessa poster närmare genom sina föreskrifter, 
eftersom nämnda bestämmelse i direktivet för närvarande har satts i kraft 
genom Finansinspektionens föreskrifter.
I 1 mom. föreskrivs dessutom i enlighet med direktivet om elektroniska 
pengar om värdering av de poster som avses i momentet till 
anskaffningsvärdet eller ett lägre sannolikt värde.
I 2 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 5.2 i direktivet om elektroniska 
pengar att i de investeringsobjekt som avses i 1 mom. 2 och 3 punkten får 
inte placeras mera sådana medel som avses i 1 mom. än tjugo gånger 
beloppet av betalningsförmedlingsföretagets kapitalbas.
I 3 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 5.6 i direktivet om elektroniska 
pengar att när de tillgångsposter som avses i 1 mom. sjunker under den 
gräns som avses i lagrummet skall Finansinspektionen förelägga en tidsfrist 
inom vilken betalningsförmedlingsföretaget skall vidta åtgärder för att få 
upp tillgångsposterna på den nivå som avses i 1 mom. Finansinspektionen 
kan då eller även annars på ansökan av betalningsförmedlingsföretaget för 
viss tid tillåta att som täckning för betalningsförmedlingsföretagets i 1 
mom. avsedda skulder används andra tillgångsposter än sådana som avses i 
1 mom. 1—3 punkten. Beloppet av dessa tillgångsposter får dock i enlighet 
med kraven i nämnda artikel inte överstiga 5 % av beloppet av dessa 
skulder eller betalningsförmedlingsföretagets kapitalbas, beroende på vilket 
av dessa belopp som är lägre.
I 4 mom. föreskrivs om bemyndigande för Finansinspektionen att meddela 
närmare föreskrifter om tillämpningen av denna paragraf. Bemyndigandet 
är begränsat till sättande i kraft av detaljerade bestämmelser i direktivet om 
elektroniska pengar och innebär alltså ingen betydande prövningsrätt.
68 §. Generalklausul om riskkontroll. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., 
varvid det nuvarande 2 mom. blir 3 mom. och ändras. I det nya 2 mom. 
föreskrivs att när kreditinstitutet överför uppgifter som är av betydelse med 
tanke på riskkontrollen eller annan interna kontroll till ett sådant företag 
som inte hör till samma konsolideringsgrupp som kreditinstitutet eller till 
sammanslutningen av andelsbanker skall kreditinstitutet göra en anmälan 
enligt förslaget till 25 § 3 mom. På sådan utläggning som avses i momentet 
skall dessutom tillämpas 25 § 2 mom., enligt vilket kreditinstitutet skall se 
till, i praktiken med hjälp av avtalsvillkor, att det av det företag som sköter 
kreditinstitutets uppgifter får de uppgifter som behövs för 
myndighetstillsynen, riskkontrollen och den interna kontrollen och att även 
tillsynsmyndigheterna har tillgång till dessa uppgifter.
Det föreslås att 3 mom. ändras så att Finansinspektionens rätt att meddela 
föreskrifter uttryckligen skall gälla även den anmälningsskyldighet som 
avses i 2 mom. I momentet föreskrivs särskilt att det genom en föreskrift 
också kan definieras till vilken del utläggning kan betraktas som väsentlig 
med avseende på tillämpningen av 2 mom.
78 d §. Minimibeloppet för kapitalbasen i betalningsförmedlingsföretaget. I 
paragrafen bestäms om kravet på ett betalningsförmedlingsföretags 
soliditet. På depositionsbanker och kreditföretag som bedriver motsvarande 
verksamhet tillämpas enbart soliditetskravet i 76—78 §, även om 
verksamheten i praktiken skulle vara begränsad till den verksamhet som är 
tillåten för betalningsförmedlingsföretag.
I 1 mom. föreskrivs till skillnad från andra kreditinstituts soliditetskrav att 
ett betalningsförmedlingsföretag skall ha åtminstone en sådan kapitalbas 
som motsvarar 2 % av det sammanlagda beloppet av 
betalningsförmedlingsföretagets skulder som baserar sig på medel den tagit 
emot mot utgivning av elektroniska pengar och för generell 
betalningsförmedling. Med utgivning av elektroniska pengar jämställs i 
enlighet med förslaget till 1 § 4 mom. mottagande av medel på i nämnda 
moment avsedda kundkonton. Om det månatliga genomsnittsvärdet av det 
sammanlagda beloppet av dylika skulder under de senaste sex månaderna är 
större än skulderna vid rapporteringsögonblicket, skall kravet på en 
kapitalbas på 2 % beräknas på detta genomsnittsvärde.
Om betalningsförmedlingsföretaget har verkat mindre än sex månader skall 
i stället för ovan nämnda genomsnittsvärde användas det värde som 
betalningsförmedlingsföretaget satt som mål innan verksamheten inleddes. 
Detta värde skall anges i verksamhetsplanen och Finansinspektionen skall 
godkänna det innan verksamheten inleds.
I 2 mom. föreslås att på de medel som skall investeras i enlighet med 66 a § 
2 mom. skall betalningsförmedlingsföretaget tillämpa sådana begränsningar 
som är nödvändiga för att skydda betalningsförmedlingsföretaget från de 
marknadsrisker som hänför sig till medlen. Av momentet följer att 
betalningsförmedlingsföretaget skall ha ett sådant limit- eller annat 
riskkontrollsystem som kan säkerställa att ett sänkt marknadsvärde på de 
medel som avses i momentet inte äventyrar betalningsförmedlingsföretagets 
verksamhetsbetingelser. I lagen anges inga kvantitativa begränsningar för 
dessa risker och Finansinspektionen kan inte heller på förhand sätta några 
sådana övre gränser, utan det är betalningsförmedlingsföretagets ledning 
som skall sätta gränserna. Finansinspektionen kan dock med stöd av 
generalklausulen i 68 § ingripa i saken om de gränser som ledningen satt är 
uppenbart otillräckliga.
De föreslagna bestämmelserna motsvarar artikel 5 i direktivet om 
elektroniska pengar. Finansinspektionen meddelar i enlighet med förslaget 
till 81 a § närmare föreskrifter om beräkning av kapitalkravet i 1 mom.
81 a §. Närmare föreskrifter. Paragrafen föreslås bli kompletterad med en 
hänvisning till direktivet om elektroniska pengar. Finansinspektionen kan 
således meddela de närmare föreskrifter om beräkning av ett 
betalningsförmedlingsföretags kapitalkrav som följer av kraven i nämnda 
direktiv. Dessutom ersätts de direktivhänvisningar som finns i den 
nuvarande paragrafen med en hänvisning till direktiv 2000/12/EG, eftersom 
de direktiv som det hänvisas till i den nuvarande lagen har sammanslagits 
till det nämnda nya direktivet.
82 §. Marknadsföring. Det föreslås att 4 mom. upphävs och för att göra 
lagens uppbyggnad klarare föreslås att motsvarande bestämmelse flyttas till 
den föreslagna 2 c §. Lagens innehåll ändrar inte i sak.
87 a §. Skyldighet att lösa in elektroniska pengar. I paragrafen föreskrivs i 
enlighet med artikel 3 i direktivet om elektroniska pengar att den som ger ut 
elektroniska pengar är skyldig att lösa in de elektroniska pengarna till deras 
fulla värde. Bestämmelsen gäller både inlösen av oanvända elektroniska 
pengar som blivit kvar på ett elektroniskt datamedium från innehavaren av 
datamediet och skyldighet att betala en penningprestation som motsvarar 
försäljningspriset på en vara eller tjänst som betalts med elektroniska 
pengar till den som sålt varan eller tjänsten. I avtalet kan man fastställa ett 
skäligt arvode för inlösen samt en skälig tid inom vilken det oanvända 
penningvärdet skall inlösas. Genom avtalet kan man också avvika från 
inlösningsskyldigheten enligt paragrafen när det belopp som skall lösas in 
är högst 10 euro.
Bestämmelsen skall tillämpas på kreditinstitut och på aktiebolag och 
andelslag som avses i 1 a § 2 mom. Bestämmelsen skall däremot inte 
tillämpas på den som ger ut elektroniska pengar med endast ett 
användningsområde. Bestämmelsen skall inte heller tillämpas på medel som 
tagits emot på kundkonton.
98 §. Kreditinstitutsbrott. Det föreslås att straffbestämmelserna i nuvarande 
1 mom. förtydligas till följd av de ändringar som föreslås ovan. Dessutom 
bestäms att det skall vara ett straffbart kreditinstitutsbrott att från 
allmänheten ta emot medel som skall återbetalas på anfordran i strid med 
bestämmelserna i förslaget till 2 a §.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. där det på samma sätt 
som i 8 kap. 3 § värdepappersmarknadslagen bestäms att det skall vara 
straffbart att bryta mot informationsskyldigheten i förslaget till 2 a § 
4 mom.
99 §. Depositionsbanksbrott. Det föreslås att paragrafen upphävs till följd 
av ändringarna i 98 §. Lagens innehåll ändrar inte i sak.
101 §. Vite. Det föreslås att 1 mom. ändras så att Finansinspektionen kan 
förelägga även i 1 a § 2 mom. avsedda företag vite för att effektivera den 
rapporteringsskyldighet som avses i 2 mom.
Ikraftträdelse och övergångsbestämmelser
Enligt förslaget till övergångsbestämmelse skall ett företag som när lagen 
träder i kraft bedriver i lagen avsedd verksamhet som kräver koncession 
ansöka om koncession eller i 1 a § 2 mom. avsett beslut inom ett år efter att 
lagen trätt i kraft eller upphöra med den verksamhet som kräver koncession.
De bestämmelser som föreslås i denna lag tillämpas inte retroaktivt på 
sådana medel som har tagits emot före lagens ikraftträdande och inte på 
sådana elektroniska pengar som har getts ut före ikraftträdandet.
Bestämmelser om övergångstiden i fråga om sparkasseverksamhet ingår 
nedan i förslaget till lag om upphävande av 21 kap. lagen om andelslag. 
Enligt förslaget till övergångsbestämmelse skall andelslag som bedriver 
sparkasseverksamhet ordna sin finansiering i enlighet med denna lag inom 
tio år efter att lagen trätt i kraft. Det föreslås också att i andelslag som 
bedriver sparkasseverksamhet får beloppet av medel som är återbetalbara 
vid anfordran inte överstiga 6000 euro per kund efter en övergångstid på 
fem år.
De avtal om utläggning av verksamhet som avses i 25 och 68 § skall 
anmälas även till den del som dylika avtal har ingåtts före lagens 
ikraftträdande. Dylika avtal får dock anmälas inom sex månader efter att 
lagen trätt i kraft.
1.2.	Lag om värdepappersföretag
13 §. Minimikapital. Det föreslås att de kapitalkrav som anges i mark i 1 
och 2 mom. ändras till euro och så att beloppet motsvarar kraven i rådets 
direktiv 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och 
kreditinstitut. Hänvisningen i 2 mom. ändras dessutom till följd av de 
ändringar som föreslås i 16 §. Paragrafens rubrik och 1 och 2 mom. ändras 
dessutom så att i dem hänvisas till minimikapital i stället för startkapital, 
eftersom det krav på minimikapital som anges i paragrafen är avsett att 
tillämpas under värdepappersföretagets hela verksamhetstid. Till följd av 
ändringen föreslås att bestämmelsen i 4 mom. om bolagsordningens förbud 
mot att sänka aktiekapitalet upphävs som onödig. Innehållet i 1 och 2 mom. 
ändrar inte i sak.
Bestämmelsen om inbetalning av aktiekapitalet i pengar i nuvarande 3 
mom. förändras, eftersom de bestämmelser om apportegendom som numera 
finns i lagen om aktiebolag räcker till för att säkerställa att de medel som är 
placerade i startkapitalet motsvarar aktiekapitalets nominella värde.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 moment, så att det nu 
.Varande 3 mom. blir 4 mom. Enligt momentet startkapitalet för ett 
värdepappersföretag som från kunderna tar emot återbetalbara medel på 
konto skall vara minst 5 miljoner euro. Av ett värdepappersföretag skall 
krävas ett lika stort kapital som i fråga om kreditinstitut. I momentet 
konstateras dessutom särskilt att i fråga om ett värdepappersföretag som 
bedriver verksamhet som avses i förslaget till 16 § 2 mom. 3 eller 4 mom. 
skall krävas ett minimikapital på 5 miljoner mark. Kravet motsvarar de krav 
som ställs i annan lagstiftning som gäller saken. För att få rättigheter som 
clearingmedlem skall aktiekapitalet enligt 4 a kap. 8 § 5 punkten 
värdepappersmarknadslagen uppgå till minst fem miljoner euro och enligt 
2 kap. 7 § lagen om värdeandelssystemet (826/1991) skall ett kontoförande 
instituts eget kapital uppgå till minst fem miljoner euro.
16 §. Rörelse. I paragrafen föreskrivs om den affärsverksamhet 
(sidotjänster) som är tillåten för värdepappersföretag vid sidan av 
investeringstjänster. För att underlätta anmälningsförfarandet indelas de 
sidotjänster som nämns i paragrafen i två grupper så att i 1 mom. uppräknas 
de sidotjänster som nämns i investeringstjänstdirektivet och i 2 mom. andra 
sidotjänster.
Det föreslås att 1 mom. 1 punkten ändras i motsvarighet till 
investeringstjänstdirektivet så att ett värdepappersföretag skall ha rätt att 
bevilja krediter och annan finansiering i anslutning till investeringstjänster 
även för egen räkning. Sådan verksamhet skall inte betraktas som 
kreditinstitutsverksamhet som avses i kreditinstitutslagen ens när ett 
värdepappersföretag tar emot återbetalbara medel från allmänheten, om 
finansieringen beviljas i samband med tillhandahållandet av 
investeringstjänster, t.ex. för att finansiera köp av värdepapper som 
förmedlas av värdepappersföretaget.
Till 1 mom. fogas en ny 2 punkt, där det bestäms om tillhandahållandet av 
rådgivning i fråga om kapitalstrukturer, affärsverksamhetsstrategier och 
närliggande frågor samt råd och tjänster avseende fusioner och 
företagsförvärv. Punkten motsvarar de sidotjänster som nämns i punkt 4 i 
avsnitt C i bilagan till investeringstjänstdirektivet. Ovan nämnda 
rådgivningsservice har i tillsynspraxis med stöd av principen om direktivets 
direkta verkan tolkats som investerings- och finansieringsrådgivning som 
gäller investeringsobjekt enligt 16 § 1 mom. 6 punkten lagen om 
värdepappersföretag trots att det inte direkt är fråga om rådgivning som 
gäller investeringsobjekt.
Enligt artikel 3.1 i investeringstjänstdirektivet får ett värdepappersföretags 
auktorisation omfatta en eller flera av de sidotjänster som avses i avsnitt C i 
bilagan till direktivet. För tydlighetens skull bör den paragraf som gäller 
sidotjänster innehålla bestämmelser om ovan nämnda rådgivning till 
företag.
Till 1 mom. 3 punkten fogas ett omnämnande av tjänster i anslutning till 
emissionsgaranti.
I 2 mom. föreskrivs om andra sidotjänster än sådana som nämns i investe-
ringstjänstdirektivet. Till momentet fogas en ny 1 punkt, där det bestäms 
om värdepappersföretags rätt att ta emot återbetalbara medel från kunder på 
konto utan hinder av vad som i förslaget till 2 a § kreditinstitutslagen 
föreskrivs om rätten att ta emot återbetalbara medel från allmänheten och 
vad som i 52 § lagen om värdepappersföretag och 4 kap. 5 a § värdepap-
persmarknadslagen föreskrivs om separat förvaring av kundmedel. Värde-
pappersföretag får ta emot medel från kunder endast i samband med 
tillhandahållandet av investeringstjänster. I praktiken skall mottagandet av 
medel från en kund således hänföra sig till egendomsförvaltning, 
värdepappersförmedling eller annat tillhandahållande av sådana 
investeringstjänster som förutsätter att de avgifter som hänför sig till 
investeringstjänsten betalas av kundens medel. Generell 
betalningsförmedling skall inte tillåtas i fråga om dessa medel, men 
bestämmelsen möjliggör ett avtal enligt vilket kunden har rätt att ta ut hela 
beloppet eller en del av det kontant innan investeringstjänsten förvärvas.
Rätten att ta emot medel skall framgå av värdepappersföretagets 
koncession. För mottagandet av medel ställs inga kvantitativa 
begränsningar. Av ett värdepappersföretag som har rätt att ta emot medel 
förutsätts, liksom av kreditinstitut, ett minimikapital på minst 5 miljoner 
euro.
Ett värdepappersföretag behöver inte åtskilja medel som avses i 1 punkten 
från de egna tillgångarna i enlighet med 52 § lagen om värdepappersföretag 
och 4 kap. 5 a § värdepappersmarknadslagen, utan medlen skall upptas som 
värdepappersföretagets skuld i balansräkningen. Ifall att 
värdepappersföretaget blir insolvent skall medlen räknas till 
värdepappersföretagets tillgångar.
De medel som avses i punkten hör till de fordringar som skall ersättas 
investerarna ur ersättningsfonden. Om detta bestäms i 32 § 1 mom., 39 § 1 
mom. och 40 § 1 mom.
I 2 mom. 6 punkten bestäms om rätten att tillhandahålla annan investerings- 
och finansieringsrådgivning än sådan som avses ovan i denna paragraf. 
Härmed avses annan rådgivning än investerings- och 
finansieringsrådgivning som gäller investeringsobjekt enligt 16 § 1 mom. 4 
punkten. Ett värdepappersföretag kan med stöd av denna rätt erbjuda en 
kund rådgivning gällande placering av medel i andra investeringsobjekt än 
sådana som avses i lagen om värdepappersföretag. Dylika andra objekt kan 
vara investeringsrelaterade försäkringar, fastigheter eller värdeföremål.
Till 2 mom. fogas en ny 7 punkt, där det bestäms om tillhandahållande av 
annan service som har nära anknytning till den verksamhet som nämns i 
paragrafen. Sådan service som avses i punkten kan vara juridisk rådgivning 
eller skatterådgivning som ansluter sig till investeringsverksamheten.
Nuvarande 2 mom. blir 3 mom. Med stöd av det 
normgivningsbemyndigande som ingår i det skall Finansinspektionen har 
rätt att meddela närmare föreskrifter även om det förfarande som skall 
iakttas vid mottagandet av medel som avses i 2 mom. 1 punkten. 
Finansinspektionen kan t.ex. bestämma att avtalet om mottagande av medel 
skall innehålla information om att ifall värdepappersföretaget blir insolvent 
skall de medel som avtalet avser räknas till värdepappersföretagets 
tillgångar.
16 b §. Förrättningsställe och anlitande av ombud. Det föreslås att en 
paragraf som motsvarar förslaget till 25 § kreditinstitutslagen skall fogas till 
lagen.
29 §. Generalklausul om riskkontroll. Det föreslås att paragrafen ändras på 
samma sätt som 68 § kreditinstitutslagen.
38 §. Investerarskyddets omfattning. I paragrafen definieras de investerare 
som omfattas av ersättningsskyddet. För närvarande omfattar det skydd som 
avses i bestämmelsen alla de tjänster som tillhandahålls av ett 
värdepappersföretag, varvid värdepappersföretaget antingen kan inneha 
kundens medel eller har rätt att annars förvalta kundens medel. I fråga om 
dessa tjänster har det ansetts föreligga risk för att kundens medel 
sammanblandas med värdepappersföretagets tillgångar eller att de av någon 
annan orsak inte kan återbördas till kunden ifall värdepappersföretaget blir 
insolvent. Nämnda risk föreligger också i fråga om medel enlig förslaget till 
16 § 2 mom. 1 punkten. När ett värdepappersföretag blir insolvent i enlighet 
med nämnda punkt skall de medel som mottagits på värdepappersföretagets 
konto räknas till värdepappersföretagets tillgångar. Av denna orsak föreslås 
i paragrafen att investerarnas ersättningsskydd även skall omfatta 
investerare av vilka värdepappersföretaget har tagit emot medel som avses i 
16 § 1 mom. 2 punkten på konto.
39 §. Ersättningsskyldighetens inträdande. Till 1 mom. fogas en hänvisning 
till 16 § 2 mom. 1 punkten, varvid en investerare vars medel 
värdepappersföretaget har tagit emot på ett konto som avses i ovan nämnda 
lagrum och vars klara och ostridiga fordringar värdepappersföretaget inte 
har betalat kan göra anmälan enligt 1 mom. till Finansinspektionen.
40 §. Fordringar som ersätts. I 1 mom. definieras vilka fordringar som 
ersätts. Medel på ett konto som avses i 16 § 2 mom. 1 punkten omfattas av 
ersättningsskyddet, så en hänvisning till nämnda lagrum fogas till 1 mom. 
Det maximala ersättningsbelopp som enligt 1 mom. skall betalas till en och 
samma investerare omvandlas till euro, varvid det maximala 
ersättningsbeloppet blir 20 000 euro.
Till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. enligt vilken kreditinstitut som hör till 
sammanslutningen  av  andelsbanker  betraktas  som  ett


enda kreditinstitut i fråga om ersättningsskyddet. Bestämmelsen motsvarar 
65 j § 6 mom. kreditinstitutslagen, vilket gäller fordringar som ersätts ur 
insättningsgarantifonden. Enligt den betraktas vid tillämpningen av 
paragrafen depositionsbanker som på basis av lag, avtal eller något annat 
arrangemang helt eller delvis ansvarar för varandras skulder eller 
förbindelser som en enda depositionsbank. Att ovan nämnda bestämmelse 
om sammanslutningen av andelsbanker fogas till lagen är motiverat med 
beaktande av att kreditinstitut som hör till sammanslutningen av 
andelsbanker enligt 36 § 3 mom. betraktas som ett enda kreditinstitut då 
ersättningsfondens garantiavgift beräknas.
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser
Ett värdepappersföretag som när lagen träder i kraft bedriver i 52 § angiven 
inlåning av kundmedel på grundval av ett särskilt avtal enligt lagrummet 
skall upphöra med denna verksamhet inom 12 månader efter lagens 
ikraftträdande, om det inte under denna tid har erhållit koncession för 
verksamhet enligt förslaget till 16 § 2 mom. 1 punkten.
Sådana avtal om utläggning av verksamhet som avses i 16 b och 29 § skall 
också anmälas i den mån sådana avtal har ingåtts före lagens ikraftträdande. 
Sådana avtal skall få anmälas inom sex månader efter att lagen trätt i kraft.
1.3.	Lag om finansinspektionen
15 b §. Förbud mot och begränsning av tillhandahållande av 
investeringstjänster. Bemyndigandet att utfärda verksamhetsförbud i 1 
mom. utvidgas så att Finansinspektionen kan förbjuda ett 
värdepappersföretag även att ta emot medel som avses i förslaget till 16 § 2 
mom. 1 punkten i en situation där det finns skäl att misstänka att insolvens 
hotar.
20 §. Tillsynsavgift. Det föreslås att 1 mom. ändras så att tillsynsavgift får 
uppbäras även 


av företag som avses i förslaget till 1 a § 2 mom. kreditinstitutslagen för att 
täcka de kostnader som Finansinspektionen åsamkas av tillsynen över den 
rapporteringsskyldighet som anges i 2 mom. i nämnda paragraf.
1.4.	Lag om upphävande av 21 kap. lagen om andelslag
1 §. På grund av de ändringar som görs i kreditinstitutslagen föreslås att 21 
kap. lagen om andelslag upphävs. När de andelslag som avses i kapitlet och 
som för närvarande bedriver sparkasseverksamhet tar emot medel från 
allmänheten skall alltså tillämpas enbart vad som bestäms i 
kreditinstitutslagen och värdepappersmarknadslagen. För sparkassorna 
föreskrivs dock en särskild övergångstid i 2 §.
2 §. I paragrafen föreslås en särskild tio år lång övergångstid för dem som 
bedriver sparkasseverksamhet inom vilken de skall ordna mottagandet av 
medel från allmänheten i enlighet med de bestämmelser som föreslås i 
kreditinstitutslagen. När denna övergångstid går ut får beloppet av medlen 
på kundkontona i de andelslag som bedrivit sparkasseverksamhet inte 
överstiga det maximibelopp per kund som anges i 2 a § lag om 
kreditinstitut. Enligt förslaget i 3 mom. skall det efter 31.12.2007 tillämpas 
en gräns av 6000 euro på sådana medlemsplaceringar, som skall återbetalas 
på anfordran. Till andra delar skall de av lagen om andelslag upphävda 
stadgandena tillämpas ända till den i 2 mom. avsedda tio år långa 
övergångstidens utgång.
Om det sammanlagda beloppet av sådana medlemsplaceringar som har 
mottagits av en och samma medlem och som skall återbetalas på anfordran 
överstiger 3000 euro när den i 2 mom. avsedda övergångstiden går ut, eller 
om det motsvarande beloppet överstiger 6000 euro, när den i 3 mom. 
avsedda övergångstiden går ut, skall andelslaget deponera det överstigande 
beloppet hos länsstyrelsen inom sex månader från övergångsperiodens 
utgång enligt lagen om deponering av pengar, värdeandelar, värdepapper 
eller handlingar som betalning eller till befrielse från annan 
fullgörelseskyldighet (281/1931). För att säkra att en medlem inte slutligt 
förlorar sin rätt till medlemsplaceringen, tillämpas 3 och 7 § den nämnda 
lagen inte på det deponerade beloppet. Andelslaget skall också senast tre 
månader före övergångstidens utgång underrätta medlemmar om 
andelslagets skyldighet att deponera medlen. 
1.5.		Lag om införande av lagen om andelslag
Enligt den gamla lagen om andelslag (247/1954) tillämpades kraven på 
antalet medlemmar och minimikapital i ett andelslag som bedriver 
sparkasseverksamhet inte på ett sådant handelslag som hade inlett sin 
sparkasseverksamhet före den 1 juli 1996. I den nya lagen om införande av 
lagen om andelslag (1489/2001) ingår inte någon motsvarande 
övergångsbestämmelse. Efter det att den nya lagen trädde i kraft har det 
framkommit att nio till S-gruppen hörande lokala handelslag som har 
sparkassor fortfarande inte uppfyller nämnda krav. Det är nödvändigt att 
bibehålla det undantag som gäller små handelslag för att de störningsfritt 
skall kunna fortsätta sparkasseverksamheten under den övergångsperiod på 
10 år som föreslås ovan i punkt 1.4. Det föreslås att det föreskrivs om 
undantaget i 24 § lagen om införande av lagen om andelslag på 
motsvarande sätt som i övergångsbestämmelsen i 16 § i den gamla lagen 
om andelslag.
1.6.	Värdepappersmarknadslag
Det föreslås att 5 kap. 4 a § 2 mom. ändras på grund av förslaget till 16 § 2 
mom. 1 punkten lagen om värdepappersföretag.
2.	Ikraftträdande
Lagarna föreslås träda i kraft så snart som möjligt efter de har antagits och 
blivit stadfästa.
3.	Lagstiftningsordning
I denna proposition föreslås att definitionen av affärsverksamhet som enligt 
lagen omfattas av koncession utvidgas i fråga om generell 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar. Att denna 
verksamhet beläggs med koncession baserar sig på behovet att skydda 
betalningssystemens ostörda funktion och främja förtroendet för betalning 
på elektronisk väg samt i fråga om utgivningen av elektroniska pengar 
dessutom på de tvingande bestämmelserna i direktivet om elektroniska 
pengar. Regleringen är av samma karaktär som den reglering som för 
närvarande tillämpas på kreditinstitut. Även en konsekvent lagstiftning och 
ett rättvist bemötande av de företag som är verksamma på finansmarknaden 
förutsätter således att mottagandet av medel från allmänheten i samband 
med omfattande generell betalningsförmedling och utgivning av 
elektroniska pengar underkastas samma krav och begränsningar oberoende 
om denna verksamhet bedrivs av en depositionsbank enligt den nuvarande 
lagen eller av ett annat kreditinstitut eller av ett företag som specialiserat sig 
på enbart dylik verksamhet.
I propositionen föreslås att Finansinspektionens rätt att meddela föreskrifter 
utökas i viss mån. Utökningen gäller genomförandet av vissa detaljerade 
bestämmelser i direktivet om elektroniska pengar inom ramen för den 
rambestämmelse som föreslås i 66 §. De föreskrifter Finansinspektionen 
meddelar baserar sig på direktivets tvingande bestämmelser och motsvarar 
de föreskrifter som Finansinspektionen med stöd av den nuvarande lagen 
har rätt att meddela för genomförandet av vissa detaljerade krav i direktivet.
I propositionen föreslås att bestämmelserna om sparkasseverksamhet i lagen 
om andelslag upphävs efter en övergångstid på fem år. När övergångstiden 
går ut leder förslaget till vissa lagbestämda ändringar i avtalen mellan 
andelslagen och deras medlemmar. Även om de föreslagna bestämmelserna 
innebär retroaktiva ingrepp i gällande avtal, kan propositionens verkningar i 
synnerhet med beaktande av övergångstidens längd inte betraktas som 
betydande i detta avseende.
Av ovan anförda skäl har det ansetts att lagen kan stiftas i vanlig 
lagstiftningsordning. Det är dock nödvändigt att begära grundlagsutskottets 
utlåtande om propositionen.
Med stöd av vad som anförts ovan föreläggs Riksdagen följande lagförslag:


Lagförslagen




1.
Lag
om ändring av kreditinstitutslagen
I enlighet med riksdagens beslut
upphävs i kreditinstitutslagen av den 30 december 1993 (1607/1993) 7 §, 8 
§ 1 mom., 20 §, 82 § 4 mom. och 99 §,
av dessa lagrum 20 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 1340/1997 och 
524/1998 samt 82 § 4 mom. och 99 § sådana de lyder i lag 418/1996,
ändras 1-3 och 13 §, 17 § 1 mom. 5 punkten, 25 och 50 §, 65 j § 1 mom., 
68 § 2 mom., 81 a och 98 § samt  101 § 1 mom.. 
av dessa lagrum 2 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 1500/2001, 3 § och 
68 § 2 mom., sådana de lyder i nämnda lag 45/2002, 13 § sådan den lyder i 
nämnda lag 1500/2001, 17 § 1 mom. 5 punkten sådan den lyder i lag 
949/1996, 50 § sådan den lyder delvis ändrad i nämnda lag 418/1996, 65 j § 
1 mom. sådant det lyder i nämnda lag 524/1998, 81 a § sådant den lyder i 
nämnda lag 1340/1997 och 98 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 
577/1998 och nämnda lag 1500/2001, samt
fogas till lagen nya 1 a, 2 a-2 e och 5 c §, till 10 §, sådan den lyder delvis 
ändrad i lag 570/1996 och i nämnda lag 524/1998, ett nytt 5 mom., till lagen 
en ny 14 § i stället för den 14 § som upphävts genom nämnda lag 
1500/2001, till 17 § 1 mom., sådan det lyder delvis ändrat i nämnda lag 
949/1996  en ny 6 punkt, till lagen nya 50 a och 66 a §, till 68 §, sådan den 
lyder i nämnda lagar 1340/1997 och 45/2002, ett nytt 2 mom., varvid det 
ändrade 2 mom. blir 3 mom. och till lagen nya 78 d och 87 a §, som följer:

1 §
Tillämpningsområde
Denna lag tillämpas på affärsverksamhet (kreditinstitutsverksamhet) där 
återbetalbara medel tas emot från allmänheten samt
1) krediter eller annan finansiering erbjuds för egen räkning, eller
2) generell betalningsförmedling bedrivs eller elektroniska pengar ges ut.
I denna lag bestäms dessutom om ensamrätt för kreditinstituten att i 
affärsverksamhet ta emot återbetalbara medel från allmänheten samt om 
undantag från detta.
Som finansiering enligt 1 mom. 1 punkten betraktas inte betalningstid som 
den som säljer varor eller tjänster beviljar köparen och inte finansiering 
uteslutande till sådana företag inom samma koncern som inte erbjuder 
finansiering enligt 1 mom. inom ramen för sin affärsverksamhet. Utgivning 
av sådana elektroniska pengar som endast den som ger ut de elektroniska 
pengarna själv godkänner som betalning betraktas inte som utgivning av 
elektroniska pengar enligt 1 mom. 2 punkten.
Med elektroniska pengar avses i denna lag ett penningvärde som har lagrats 
på ett elektroniskt datamedium mot att ett lika stort penningbelopp har 
betalats till den som ger ut de elektroniska pengarna och som ett eller flera 
företag har förbundit sig att godkänna som betalning.
Vad som i denna lag bestäms om utgivning av elektroniska pengar tillämpas 
också när medel som skall återbetalas på anfordran tas emot från 
allmänheten på ett sådant konto vars medel kan användas till betalning av 
varor eller tjänster som ett eller flera företag säljer samt vars medel kan tas 
ut kontant (kundkonto).
Med medel som skall återbetalas på anfordran avses i denna lag sådana 
medel som inlånats för en icke angiven tid och som fordringsägaren enligt 
avtalsvillkoren kan säga upp till betalning genast eller efter högst 30 dagars 
uppsägningstid samt medel som inlånats för viss tid och vilkas lånetid är 
högst 30 dagar eller vilka fordringsägaren kan säga upp före förfallodagen 
även i andra fall än de exceptionella fall som särskilt nämns i 
avtalsvillkoren.
1 a §
Tillståndsplikt för kreditinstitutsverksamhet och undantag därifrån
Kreditinstitutsverksamhet får inte bedrivas utan koncession enligt denna 
lag.
Utan hinder av vad som bestäms i 1 mom. får aktiebolag eller andelslag 
bedriva begränsad kreditinstitutsverksamhet utan koncession. Med  
begränsad kreditinstitutsverksamhet avses i denna lag
1) tillhandahållande av sådan finansiering med vilken syftet är att bevilja 
betalningstid vid köp av varor eller tjänster som säljs av ett företag som hör 
till samma i 5 c § avsedda företagsgrupp som aktiebolaget eller andelslaget,
2) mottagande av återbetalbara medel från allmänheten på sådana 
kundkonton vars medel kan användas enbart till betalning av varor eller 
tjänster som säljs av ett företag som hör till samma i 5 c § avsedda 
företagsgrupp som aktiebolaget eller andelslaget samt vars medel kan tas ut 
kontant, och
3) utgivning av sådana elektroniska pengar som enbart företag som hör till 
samma i 5 c § avsedda företagsgrupp som aktiebolaget eller andelslaget 
godkänner som betalning.
Ett aktiebolag eller ett andelslag som har för avsikt att bedriva begränsad 
kreditinstitutsverksamhet skall göra anmälan därom till Finansinspektionen 
innan verksamheten inleds. Ett aktiebolag eller ett andelslag som bedriver 
begränsad kreditinstitutsverksamhet skall dessutom utan dröjsmål 
underrätta Finansinspektionen när verksamheten upphör eller betydande 
förändringar inträffar i verksamhetens omfattning. Finansinspektionen skall 
inom tre månader efter att ha tagit emot anmälan besluta om den planerade 
verksamheten är begränsad kreditinstitutsverksamhet. Finansinspektionen 
skall utan dröjsmål återkalla beslutet, om verksamheten inte längre är 
begränsad kreditinstitutsverksamhet.
På ett aktiebolag eller ett andelslag som bedriver begränsad 
kreditinstitutsverksamhet tillämpas inte bestämmelserna i denna lag, med 
undantag av 2 a §, 2 c § 2 mom. samt 98, 87 a och 101 §.
Ett aktiebolag eller ett andelslag som bedriver verksamhet enligt 2 mom. 2 
eller 3 punkten skall varje kvartal meddela Finansinspektionen det 
sammanlagda beloppet av de skulder som baserar sig på de elektroniska 
pengar som aktiebolaget eller andelslaget gett ut och på kundkonton i 
aktiebolaget eller andelslaget. Finansinspektionen har dessutom rätt att av 
ett aktiebolag eller ett andelslag som bedriver begränsad 
kreditinstitusverksamhet få de andra uppgifter som behövs för 
tillämpningen av denna paragraf.
På ett  aktiebolag eller ett andelslag som bedriver begränsad 
kreditinstitusverksamhet tillämpas inte vad som i någon annan lag bestäms 
om kreditinstitut. På ett sådant aktiebolag eller andelslag tillämpas dock 
lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt (68/1998).
2 §
Kreditinstitut
Ett kreditinstitut är ett företag som har koncession för 
kreditinstitutsverksamhet. Ett kreditinstitut kan vara en depositionsbank, ett 
kreditföretag eller ett betalningsförmedlingsföretag.
2 a §
Kreditinstituts ensamrätt att från allmänheten ta emot återbetalbara medel 
och undantag därifrån
Andra än kreditinstitut får inte bedriva affärsverksamhet där återbetalbara 
medel tas emot från allmänheten på andra sätt än genom emission av 
värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen (495/1989), om inte 
något annat bestäms i denna paragraf. Vad som bestäms i denna paragraf 
begränsar dock inte Finlands Banks rätt att från allmänheten ta emot 
återbetalbara medel, fondbolags rätt att bedriva fondverksamhet enligt lagen 
om placeringsfonder (48/1999), värdepappersföretags rätt att från 
allmänheten ta emot återbetalbara medel i enlighet med lagen om 
värdepappersföretag (579/1996) eller försäkringsanstalters rätt att bedriva 
försäkringsrörelse enligt lagen om försäkringsbolag (1062/1979). Vad som 
bestäms i denna paragraf begränsar inte heller försäljningen av sådana 
betalningsmedel som inte är elektroniska pengar.
Ett aktiebolag eller ett andelslag får utan hinder av 1 mom. från allmänheten 
ta emot medel som skall återbetalas på anfordran på ett sådant kundkonto 
vars medel kan användas enbart till betalning av varor eller tjänster som 
aktiebolaget eller andelslaget självt säljer samt vars medel kan tas ut 
kontant samt ge ut sådana elektroniska pengar som endast aktiebolaget eller 
andelslaget självt godkänner som betalning. Aktiebolag och andelslag som 
bedriver begränsad kreditinsitutsverksamhet får dessutom från allmänheten 
ta emot medel som skall återbetalas på anfordran på kundkonton som avses 
i 1 a § 2 mom. 2 punkten och ge ut elektroniska pengar som avses i 1 a § 2 
mom. 3 punkten.
Ett aktiebolag eller ett andelslag som avses i 2 mom. eller, om aktiebolaget 
eller andelslaget hör till en företagsgrupp enligt 5 c §, alla aktiebolag och 
andelslag som hör till samma företagsgrupp tillsammans får från en och 
samma kund ta emot högst ett belopp som motsvarar 3 000 euro på ett 
kundkonto. Ett aktiebolag eller andelslag som avses i 2 mom. får på ett 
samma elektroniska datamedium lagra elektroniska pengar högst till ett 
belopp som motsvarar 150 euro.
Aktiebolag och andelslag får utan hinder av 1 mom. erbjuda allmänheten 
andra skuldförbindelser än sådana som skall återbetalas på anfordran. Om 
sådana skuldförbindelser erbjuds allmänheten på andra sätt än genom att 
värdepapper enligt värdepappersmarknadslagen sätts i omlopp bland 
allmänheten, skall aktiebolaget eller andelslaget upprätta och offentliggöra 
delårsrapport, årsrapport, bokslut och bokslutskommuniké med iakttagande 
i tillämpliga delar av 2 kap. 5, 5 a, 6 och 6 a § värdepappersmarknadslagen. 
På undantag från den informationsskyldighet som föreskrivs i denna 
paragraf tillämpas 2 kap. 11 § värdepappersmarknadslagen.

2 b §
Depositionsbank
En depositionsbank är ett kreditinstitut som får ta emot insättningar och 
andra återbetalbara medel från allmänheten samt bedriva verksamhet enligt 
1 § 1 mom. 1 och 2 punkten. Depositionsbanker får bedriva 
affärsverksamhet enligt 2 mom. i denna paragraf och därtill ansluten 
verksamhet.
Depositionsbankers affärsverksamhet omfattar
1) mottagande av insättningar och andra återbetalbara medel från 
allmänheten,
2) annan medelsanskaffning,
3) kreditgivning och finansieringsverksamhet samt andra 
finansieringsarrangemang,
4) finansieringsleasing,
5) generell betalningsförmedling och annan betalningsrörelse,
6) utgivning av elektroniska pengar, databehandling i anslutning därtill och 
lagring av data på elektroniska datamedier på andra företags vägnar,
7) inkassering av betalningar,
8) valutaväxling,
9) notariatverksamhet
10) handel med värdepapper och annan värdepappersverksamhet,
11) garantiverksamhet,
12) kreditupplysningsverksamhet,
13) i anslutning till bostadssparande förmedling av bostadsaktier och bo-
stadsandelar samt fastigheter som kommer att användas som egen bostad,
14) annan verksamhet som kan jämföras med verksamhet som anges i 1—
13 punkten.
En depositionsbank får dessutom tillhandahålla posttjänster enligt avtal med 
någon som har koncession för postförmedling samt utföra administrativa 
tjänster för företag inom samma koncern eller konsolideringsgrupp som 
depositionsbanken.
En depositionsbank kan vara ett aktiebolag, ett andelslag eller en sparbank.
Depositionsbanker skall höra till insättningsgarantifonden enligt 6 a kap.
2 c §
Insättning
Med insättning avses i denna lag sådana återbetalbara penningmedel som 
skall ersättas helt eller delvis ur insättningsgarantifonden i enlighet med 65 j 
§.
Vid marknadsföring får ordet "insättning" användas, antingen som sådant 
eller i ett sammansatt ord, endast i fråga om sådana penningmedel som 
avses i 1 mom. Vid marknadsföring som gäller mottagande av andra 
återbetalbara medel från allmänheten får förfarandet inte heller försvåra 
särskiljandet av insättningar från andra återbetalbara medel.
2 d §
Kreditföretag
Ett kreditföretag är ett kreditinstitut som från allmänheten får ta emot andra 
återbetalbara medel än insättningar samt bedriva verksamhet som avses i 1 
§ 1 mom. 1 och 2 punkten.
Kreditföretag får bedriva affärsverksamhet enligt 2 b § 2 mom. och därtill 
ansluten verksamhet med undantag av mottagande av insättningar från 
allmänheten. Kreditföretag får inte heller från allmänheten ta emot andra 
medel som skall återbetalas på anfordran annat än i samband med generell 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar. Kreditföretag 
får bedriva hypoteksbanksverksamhet på det sätt som bestäms i lagen om 
hypoteksbanker (1240/1999).
Ett kreditföretag kan vara ett aktiebolag, ett andelslag eller en 
hypoteksförening enligt lagen om hypoteksföreningar (936/1978).
På medel som ett kreditföretag tagit emot för generell betalningsförmedling 
på ett konto och som skall återbetalas på anfordran tillämpas vad som i 
51—54 § bestäms om insättningar.
2 e §
Betalningsförmedlingsföretag
Ett betalningsförmedlingsföretag är ett kreditinstitut som får bedriva 
verksamhet enligt 1 § 1 mom. 2 punkten.
Betalningsförmedlingsföretag får bedriva affärsverksamhet som avses i 2 a 
§ 2 mom. 1, 2, 5, 6 och 8 punkten och därtill ansluten affärsverksamhet med 
undantag av mottagande av insättningar från allmänheten. 
Betalningsförmedlingsföretag får inte heller från allmänheten ta emot andra 
medel som skall återbetalas på anfordran annat än i samband med generell 
betalningsförmedling och utgivning av elektroniska pengar. 
Betalningsförmedlingsföretag får inte bevilja kredit.
Ett betalningsförmedlingsföretag kan vara ett aktiebolag eller ett andelslag.
Ett betalningsförmedlingsföretag får inte inneha aktier eller andelar i andra 
sammanslutningar än tjänsteföretag som avses i 3 a §. Ett betalningsförmed-
lingsföretag får inte använda andra derivatinstrument än sådana ränte- och 
valutakursrelaterade standardiserade derivatinstrument som dagligen är 
föremål för säkerhetskrav och vars syfte är att täcka de risker som hänför 
sig till betalningsförmedlingsföretagets tillgångar och skulder.
På medel som ett betalningsförmedlingsföretag tagit emot för generell 
betalningsförmedling på ett konto och som skall återbetalas på anfordran 
tillämpas vad som i 51—54 § bestäms om insättningar.
3 §
Finansiella institut
Med finansiella institut avses i denna lag sammanslutningar, med undantag 
för kreditinstitut, vilka såsom sin huvudsakliga verksamhet tillhandahåller 
tjänster som avses i 2 b § 2 mom. 3—11 punkten eller förvärvar 
ägarandelar. Som finansiella institut betraktors inte 
försäkringssammanslutningar enligt lagen om försäkringsbolag (1062/1979) 
och inte konglomerats holdningsammanslutningar enligt lagen on tillsyn 
över finans- och försäkringskonglomerat (45/2002).
5 c §
Företagsgrupp
Med företagsgrupp avses i denna lag
1) en koncern enligt bokföringslagen,
2) en grupp som består av ett centralinstitut, företag som hör till samma 
koncern som centralinstitutet samt sådana företag som har ett nära och 
bestående företagsekonomiskt förhållande till centralinstitutet eller till ett 
företag som hör till samma koncern som centralinstitutet, eller
3) företag som verkar i samma byggnad eller på samma tomt eller på ett 
därmed jämförbart klart avgränsat område.
10 §
Koncession
— — — — — — — — — — — — — — 
Koncession kan beviljas för verksamhet som depositionsbank, kreditföretag 
eller betalningsförmedlingsföretag.
13 §
Minimikapital
Aktiekapitalet, andelskapitalet eller grundkapitalet för en depositionsbank 
och ett kreditföretag skall vara minst 5 miljoner euro. Aktie- eller 
andelskapitalet för ett betalningsförmedlingsföretag skall vara minst 1 
miljon euro. Kapitalet skall vara tecknat i sin helhet när koncessionen 
beviljas.
14 §
Innehållet i depositionsbankers och kreditföretags bolagsordning och 
stadgar
I en depositionsbanks och ett kreditföretags bolagsordning eller stadgar 
skall anges huruvida depositionsbanken eller kreditföretaget tillhandahåller 
eller inte tillhandahåller investeringstjänster enligt 3 § lagen om 
värdepappersföretag samt förvarings- och förvaltningstjänster enligt 16 § 1 
mom. 5 punkten i nämnda lag.
17 §
Upplysningar som skall lämnas Finansinspektionen
Kreditinstitutet får inte inleda sin verksamhet innan det har fått koncession 
och lämnat Finansinspektionen
— — — — — — — — — — — — — — 
5) en utredning över betydande bindningar enligt 4 a § mellan 
kreditinstitutet och någon annan juridisk eller fysisk person,
6) en utredning över i vilken omfattning kreditinstitutet ämnar 
tillhandahålla tjänster genom ombud eller låta ett annat företag sköta 
uppgifter som ansluter sig till riskkontrollen och den interna kontrollen.
— — — — — — — — — — — — — — 
25 §
Förrättningsställe och anlitande av ombud
Kreditinstitutet skall för sin verksamhet ha åtminstone ett fast 
förrättningsställe. Det kan dessutom bedriva verksamhet i filialer och på 
andra verksamhetsställen. Kreditinstitutet kan bedriva affärsverksamhet 
också genom ett ombud om anlitandet av ombud inte skadar kreditinstitutets 
riskkontroll och interna kontroll eller övrig skötsel av kreditinstitutets 
affärsverksamhet.
När kreditinstitutet låter ett ombud sköta affärsverksamheten skall det se till 
att ombudet fortlöpande ger kreditinstitutet de uppgifter som behövs för 
myndighetstillsynen över kreditinstitutet och för kreditinstitutets 
riskkontroll och interna kontroll, och att kreditinstitutet kan lämna dessa 
uppgifter vidare till Finansinspektionen samt dessutom till 
sparbanksinspektionen, om kreditinstitutet övervakas av 
sparbanksinspektionen.
Ett kreditinstitut som har för avsikt att bedriva affärsverksamhet genom ett 
ombud som inte hör till samma konsolideringsgrupp eller i lagen om 
andelsbanker och andra kreditinstituten i andelslagsform (1504/2001) 
avsedda sammanslutning som kreditinstitutet skall anmäla detta till 
Finansinspektionen innan verksamheten överförs till ombudet. 
Finansinspektionen meddelar närmare föreskrifter om innehållet i anmälan 
samt om när den affärsverksamhet som bedrivs genom ombud kan anses 
vara så ringa att anmälan inte behöver göras. Vad som bestäms i detta 
moment tillämpas dessutom på betydande ändringar som inträffar i 
avtalsförhållandet mellan kreditinstitutet och ombudet.
50 §
Depositionsbanks firma
I en depositionsbanks firma skall ingå ordet "bank" eller en sammansättning 
där ordet "bank" ingår och av firman skall bankens sammanslutningsform 
framgå.
50 a §
Kunders rätt till grundläggande banktjänster
En depositionsbank får vägra att öppna ett vanligt inlåningskonto och att 
bevilja en produkt som är avsedd för användningen av ett sådant konto eller 
vägra att sköta ett uppdrag som avser betalningsförmedling endast om det 
föreligger vägande skäl för vägran. Kunden skall underrättas om orsaken till 
vägran.
65 j
Fordringar som skall ersättas
Av insättningsgarantifondens medel ersätts en insättares 
depositionsbanksfordringar på konton i en depositionsbank eller som är 
föremål för betalningsförmedling och ännu inte har bokförts på kontona, 
dock högst till ett belopp av 25 000 euro. Om ett konto används för 
investeringstjänster i enlighet med 33 § 2 mom. lagen om 
värdepappersföretag, skall ersättningen dock i enlighet med 6 kap. i nämnda 
lag betalas ur den ersättningsfond som avses i den nämnda lagen. 
— — — — — — — — — — — — — — 
66 a §
Betalningsförmedlingsföretags likviditet
Ett betalningsförmedlingsföretag skall ha investerat i följande 
investeringsobjekt ett belopp som motsvarar det sammanlagda beloppet av 
de skulder som baserar sig på medel som betalningsförmedlingsföretaget 
tagit emot mot utgivning av elektroniska pengar och för generell 
betalningsförmedling:
1) poster som avses i 76 § I gruppen,
2) insättningar i kreditinstitut som avses i 76 § II gruppen 1 punkten,
3) andra skuldförbindelser som Finansinspektionen godkänt.
När detta moment tillämpas värderas tillgångsposterna till 
anskaffningsutgiften eller, om deras sannolika överlåtelsepris vid 
rapporteringstidpunkten är lägre än detta, till det beloppet.
Ett betalningsförmedlingsföretag får investera medel som avses i 1 mom. i 
poster som avses i 1 mom. 2 och 3 punkten högst till ett belopp som 
motsvarar 20 gånger beloppet av betalningsförmedlingsföretagets 
kapitalbas.
Om beloppet av de tillgångsposter som avses i 1 mom. understiger det 
belopp som avses i momentet skall Finansinspektionen bestämma en 
tidsfrist inom vilken betalningsförmedlingsföretaget skall vidta åtgärder för 
att beloppet av tillgångsposterna skall nå upp till den nivå som avses i 
momentet. Finansinspektionen kan då eller även annars på 
betalningsförmedlingsföretagets ansökan för viss tid tillåta att andra 
tillgångsposter än sådana som avses i 1 mom. används som täckning för 
betalningsförmedlingsföretagets i momentet avsedda skulder. Beloppet av 
dessa tillgångsposter får dock inte överstiga 5 procent av beloppet av dessa 
skulder eller betalningsförmedlingsföretagets kapitalbas, beroende på vilket 
belopp som är mindre.
Finansinspektionen meddelar de närmare föreskrifter om tillämpningen av 
denna paragraf som behövs för att genomföra Europaparlamentetes och 
rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta och driva affärsverksamhet i 
institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet.
68 §
Generalklausul om riskkontroll
— — — — — — — — — — — — — — 
På överföringen av uppgifter som ansluter sig till ett kreditinstituts 
riskkontroll och övriga interna kontroll till ett sådant företag som inte hör 
till samma konsolideringsgrupp eller i lagen om andelsbanken och andra 
kreditinstituten i andelslagsform avsedda sammanslutning som 
kreditinstitutet tillämpas vad som bestäms i 25 § 2 och 3 mom.
Finansinspektionen meddelar närmare föreskrifter om de krav som ställs på 
de i 1 mom. avsedda riskkontrollsystemen och på den övriga interna 
kontrollen samt på en tillförlitlig förvaltning liksom om anmälan som avses 
i 2 mom. och om när uppgifter som överförts till ett annat företag enligt 2 
mom. kan anses vara så ringa att anmälan inte behöver göras.
78 d §
Minimibeloppet för kapitalbasen  i betalningsförmedlingsföretag
Ett betalningsförmedlingsföretag skall med avvikelse från 76—78 § ha en 
kapitalbas som åtminstone motsvarar två procent av det sammanlagda 
beloppet av medel som den tagit emot mot utgivning av elektroniska pengar 
och för generell betalningsförmedling eller, om de senaste sex månadernas 
månatliga genomsnittsvärde av det sammanlagda beloppet av dylika skulder 
är större, två procent av nämnda genomsnittsvärde. Om mindre än sex 
månader har gått sedan betalningsförmedlingsföretaget inledde sin 
verksamhet, tillämpas i stället för nämnda genomsnittsvärde det värde som 
satts som mål i betalningsförmedlingsföretagets verksamhetsplan och som 
godkänts av Finansinspektionen.
  På de medel som skall investeras i enlighet med 66 a § 2 mom. skall 
betalningsförmedlingsföretaget tillämpa sådana begränsningar som är 
nödvändiga för att skydda betalningsförmedlingsföretaget från 
marknadsrisker som hänför sig till medlen.
81 a §
Närmare föreskrifter
Finansinspektionen meddelar sådana närmare föreskrifter om tillämpningen 
av detta kapitel som behövs för att genomföra direktiv 93/6/EEG om 
kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut, Europaparlamentets 
och rådets direktiv 2000/12/EG om rätten att starta och driva verksamhet i 
kreditinstitut och Europaparlamentetes och rådets direktiv 2000/46/EG om 
rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar 
samt om tillsyn av sådan verksamhet.
87 a §
Skyldighet att lösa in elektroniska pengar
Den som ger ut elektroniska pengar är skyldig att lösa in dem till ett belopp 
som till fullo motsvarar deras värde, minskat med en skälig avgift som 
eventuellt uppbärs för inlösen. Från denna inlösningsskyldighet får 
avvikelse göras genom avtal i fall där penningvärdet av de elektroniska 
pengar som skall lösas in är högst 10 euro. Villkoren för inlösen skall 
framgå av de avtalsvillkor som tillämpas på utgivningen av elektroniska 
pengar.
98 §
Kreditinstitutsbrott
Den som 
1) från allmänheten tar emot medel som skall återbetalas på anfordran i strid 
med 2 a, 2 d eller  2 e §,
2) bedriver verksamhet som avses i 1 § 1 mom. utan koncession för 
verksamheten eller i strid med beslut enligt 1 a § 3 om.,
3) i sin affärsverksamhet använder ordet "insättning" i strid med 2 c § 2 
mom. eller ordet "bank" i strid med 8 § 2 mom,
4) i sådana fall som avses 1 2 kap. 9 §, 4 kap. 9 eller 12 c §, 13 kap. 15 §, 14 
kap. 16 § eller 14 a kap. 4 § lag om aktiebolag, 12 kap. 4, 5, 10 och 12 § 
lagen om andelslag samt 12 och 26 § sparbankslagen till en 
registermyndighet eller domstol ger felaktig anmälan, försäkran eller intyg 
om betalning av ett kreditinstituts aktiekapital, grundfondskapital, 
placeringsandelskapital eller om betalningen av i ett kreditinsituts skuld, 
eller
5) bryter mot vad som i lagen om aktiebolag, lagen om andelslag eller 
sparbankslagen föreskrivs om en såsom oberoende sakkunnig fungerande 
revisors utlåtande
skall, om inte gärningen är ringa eller strängare straff för den föreskrivs på 
något annat ställe i lag, för kreditinstitutsbrott dömas till böter eller fängelse 
i högst sex månader.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 a § 4 mom. skall, om 
inte gärningen är ringa eller strängare straff för den föreskrivs på något 
annat ställe i lag, för brott mot bestämmelserna om erbjudande av 
skuldförbindelser till allmänheten dömas till böter.
Straff för ingivande av osant intyg till myndighet bestäms i 16 kap.8 § 
strafflagen.
101 §
Vite
Om en kreditinstitutssammanslutning inte i sin verksamhet har iakttagit 
denna lag eller de bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av 
den eller om ett aktiebolag eller ett andelslag som avses i 1 a § 2 mom. 
försummar den anmälningsskyldighet som föreskrivs i 1 a § 5 mom. eller 
underlåter att lämna de i nämnda moment avsedda uppgifter som 
Finansinspektionen begärt, kan Finansinspektionen vid vite ålägga 
sammanslutningen eller aktiebolaget eller andelslaget att fullgöra sin 
skyldighet.
— — — — — — — — — — — — — — 
Denna lag träder i kraft den   .
———
Ett företag som när lagen träder i kraft bedriver verksamhet enligt 1 § 1 
mom. 2 punkten utan koncession för kreditinstitut skall ansöka om 
koncession enligt 1 § eller göra anmälan enligt 1 a § 3 mom. eller upphöra 
med den verksamhet som kräver koncession inom ett år efter 
ikraftträdandet. På medel som tagits emot före ikraftträdandet och på 
elektroniska pengar som getts ut före ikraftträdandet tillämpas de 
bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet.
Vad som bestäms i 10 § 5 mom. tillämpas inte på koncession som har 
beviljats före ikraftträdandet.
Uppgifter enligt 25 § 3 mom. och 68 § 2 mom. om avtal om utläggning av 
verksamhet som gällde vid lagens ikraftträdande skall meddelas 
Finansinspektionen senast sex månader efter att lagen har trätt i kraft.
—————



2.
Lag
om ändring av lagen om värdepappersföretag
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 26 juli 1996 om värdepappersföretag (579/1996) 13 och 
16 §, 29 § 2 mom., 38 § 1 mom., 39 § 1 mom. och 40 § 1 mom., dessa 
lagrum sådana de lyder, 13 § delvis ändrad i lag 49/1999, 16 § delvis ändrad 
i lag 801/2000, 29 § 2 mom. i lag 48/2002 samt 38 § 1 mom., 39 § 1 mom. 
och 40 § 1 mom. i lag 518/1998, samt
fogas till lagen en ny 16 b §,  till 29 §, sådan den lyder i lag 1347/1997 och i 
nämnda lag 48/2002, ett nytt 2 mom., varvid det ändrade 2 mom. blir 3 
mom., samt till 40 §, sådan den lyder i nämnda lag 518/1998, ett nytt 6 
mom., som följer:

13 §
Minimikapital
Ett värdepappersföretag skall ha ett aktiekapital på minst 730 000 euro, om 
inte något annat bestäms nedan.
Värdepappersföretag, som får tillhandahålla endast sådana 
investeringstjänster som avses i 3 § 1 mom. 1, 5 och 6 punkten, skall ha ett 
aktiekapital på minst 125 000 euro. Om ett värdepappersföretag som 
bedriver i detta moment avsedd verksamhet också bedriver sådan 
verksamhet som avses i 16 § 2 mom. 5 punkten, skall aktiekapitalet dock 
uppgå till minst 730 000 euro.
Ett värdepappersföretag som bedriver verksamhet som avses i 16 § 2 mom. 
1, 3 eller 4 punkten skall ha ett aktiekapital på minst 5 miljoner euro.
Aktiekapitalet skall vara tecknat i sin helhet när verksamhetstillståndet 
beviljas.
16 §
Rörelse
Ett värdepappersföretag får, utöver att tillhandahålla investeringstjänster 
enligt 3 §, under de förutsättningar som anges i verksamhetstillståndet
1) bevilja krediter och annan finansiering till kunder i anslutning till 
investeringstjänster,
2) erbjuda företag rådgivning avseende kapitalstrukturer, 
affärsverksamhetsstrategi och andra närliggande frågor samt råd och 
tjänster avseende fusioner och företagsförvärv,
3) tillhandahålla tjänster i samband med emission av värdepapper och 
emissionsgaranti,
4) tillhandahålla investerings- och finansieringsrådgivning som gäller 
investeringsobjekt,
5) tillhandahålla andra förvarings- och förvaltningstjänster för 
investeringsobjekt än sådana som avses i 3 § 1 mom. 5 punkten samt 
kassavalvstjänster, samt
6) tillhandahålla valutatjänster i anslutning till investeringstjänster.
Dessutom får ett värdepappersföretag under de förutsättningar som anges i 
verksamhetstillståndet
1) utan hinder av vad som bestäms i kreditinstitutslagen samt i 52 § i denna 
lag i samband med en investeringstjänst av kunden ta emot återbetalbara 
medel på ett konto,
2) ordna offentlig handel med investeringsobjekt enligt bestämmelsersna i 
värdepappersmarknadslagen,
3) verka som kontoförande institut eller ett kontoförande instituts 
underinstitut enligt bestämmelserna i lagen om värdeandelssystemet 
(826/1991),
4) verka som clearingmedlem enligt bestämmelserna i 
värdepappersmarknadslagen,
5) sköta de uppgifter som enligt bestämmelserna i lagen om 
placeringsfonder hör till ett förvaringsinstitut,
6) tillhandahålla annan investerings- och finansieringsrådgivning än sådan 
som avses ovan i denna paragraf,
7) bedriva annan verksamhet som är nära jämförbar med verksamhet som 
avses i denna paragraf.
Finansinspektionen kan meddela närmare föreskrifter om tillhandahållande 
av sådana investeringstjänster som avses i denna paragraf.
16 b §
Förrättningsställe och anlitande av ombud
Värdepappersföretaget skall för sin verksamhet ha åtminstone ett fast 
förrättningsställe. Det kan dessutom bedriva verksamhet på andra 
verksamhetsställen. Värdepappersföretaget kan bedriva affärsverksamhet 
också genom ett ombud om anlitandet av ombud inte skadar 
värdepappersföretagets riskkontroll och interna kontroll eller övrig skötsel 
av värdepappersföretagets affärsverksamhet.
När värdepappersföretaget låter ett ombud sköta affärsverksamheten skall 
det se till att ombudet fortlöpande ger värdepappersföretaget de uppgifter 
som behövs för myndighetstillsynen över värdepappersföretaget och för 
värdepappersföretagets riskkontroll och interna kontroll, och att 
värdepappersföretaget kan lämna dessa uppgifter vidare till 
Finansinspektionen.
Ett värdepappersföretag som har för avsikt att bedriva affärsverksamhet 
genom ett ombud som inte hör till samma konsolideringsgrupp eller i lagen 
om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform (1504/2001) 
avsedda sammanslutning som värdepappersföretaget skall anmäla detta till 
Finansinspektionen innan verksamheten överförs till ombudet. 
Finansinspektionen meddelar närmare föreskrifter om innehållet i anmälan 
samt om när den affärsverksamhet som bedrivs genom ombud kan anses 
vara så ringa att anmälan inte behöver göras. Vad som bestäms i detta 
moment tillämpas dessutom på betydande ändringar som inträffar i 
avtalsförhållandet mellan värdepappersföretaget och ombudet.
29 §
Generalklausul om riskkontroll
— — — — — — — — — — — — — — 
På överföringen av uppgifter som ansluter sig till ett värdepappersföretags 
riskkontroll och övriga interna kontroll till ett sådant företag som inte hör 
till samma konsolideringsgrupp eller i lagen om andelsbanker och andra 
kreditinsitut i andelslagsform avsedda sammanslutning som 
värdepappersföretaget tillämpas vad som bestäms i 16 b § 2 och 3 mom.
Finansinspektionen meddelar närmare föreskrifter om de krav som ställs på 
de i 1 mom. avsedda riskkontrollsystemen och på den övriga interna 
kontrollen samt på en tillförlitlig förvaltning liksom om anmälan som avses 
i 2 mom. och om när uppgifter som överförts till ett annat företag enligt 2 
mom. kan anses vara så ringa att anmälan inte behöver göras.
38 §
Investerarskyddets omfattning
Investerarskyddet omfattar investerare som har tillhandahållits 
investeringstjänster eller sådana förvarings- eller förvaltningstjänster som 
avses i 16 § 1 mom. 5 punkten eller av vilka värdepappersföretaget har tagit 
emot medel som avses i 2 mom. 1 punkten i nämnda paragraf.
— — — — — — — — — — — — — — 
39 §
Ersättningsskyldighetens inträde
Om ett värdepappersföretag i samband med tillhandahållande av 
investeringstjänster eller i samband med sådana förvarings- eller 
förvaltningstjänster som avses i 16 § 1 mom. 5 punkten eller tjänster som 
avses i 2 mom. 1 punkten i nämnda paragraf inte enligt  lag el-


ler avtal har betalt en i 38 § angiven investerares klara och ostridiga 
fordringar som värdepappersföretaget innehar eller förvaltar, kan 
investeraren anmäla detta till Finansinspektionen.
— — — — — — — — — — — — — — 
40 §
Fordringar som ersätts
Av ersättningsfondens medel betalas i 38 § angivna investerares fordringar 
som innehas eller förvaltas av ett värdepappersföretag i samband med att 
detta tillhandahåller investeringstjänster eller sådana förvarings- och 
förvaltningstjänster som avses i 16 § 1 mom. 5 punkten eller tjänster som 
avses i 2 mom. 1 punkten i nämnda paragraf. Till en och samma investerare 
kan i ersättning betalas nio tiondedelar av investerarens fordran på ett 
värdepappersföretag, dock högst 20 000 euro.
— — — — — — — — — — — — — — 
Vid tillämpningen av denna paragraf betraktas kreditinstitut som hör till 
sammanslutningen av andelsbanker som ett enda kreditinstitut.
———
Denna lag träder i kraft den    .
Ett värdepappersföretag som när lagen träder i kraft bedriver inlåning av 
kundmedel skall inom 12 månader efter ikraftträdandet ansöka om rätt 
enligt 16 § 2 mom. 1 punkten att från kunder ta emot återbetalbara medel på 
konto eller upphöra med inlåningen av kundmedel.
Uppgifter enligt 16 b § 3 mom. och 29 § 2 mom. om sådana avtal om 
utläggning av verksamhet som varit i kraft vid lagens ikraftträdande skall 
meddelas Finansinspektionen senast sex månader efter lagen har trätt i 
kraft.
—————






3.
Lag
om ändring av 15 b och 20 § lagen om finansinspektionen

I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 11 juni 1993 om finansinspektionen (503/1993) 15 b § 1 
mom. och 20 § 1 mom., sådana de lyder, 15 b § 1 mom. i lag 521/1998 och 
20 § 1 mom. i lag 80/1998, som följer:

15 b §
Förbud mot och begränsning av tillhandahållande av investeringstjänster
Finansinspektionen kan för högst tre månader förbjuda ett 
värdepappersföretag eller ett kreditinstitut att tillhandahålla sådana 
investeringstjänster som avses i lagen om värdepappersföretag och sådana 
förvarings- och förvaltningstjänster som avses i 16 § 1 mom. 5 punkten i 
nämnda lag samt att ta emot medel som avses i 2 mom. 1 punkten i nämnda 
paragraf, om den med beaktande av värdepappersföretagets eller 
kreditinstitutets finansiella tillstånd har anledning att misstänka att 
värdepappersföretaget eller kreditinstitutet hotas av insolvens samt att den 
ersättningsfond som ger investerarskydd uppenbarligen kan 
bli tvungen att ersätta investerarnas fordringar.
— — — — — — — — — — — — — — 
20 §
Tillsynsavgift
För täckande av kostnaderna för  Finansinspektionens verksamhet skall en 
tillsynsavgift betalas av tillsynsobjekten, de aktiebolag och andelslagen som 
avses i 1 a § 2 mom. kreditinstitutslagen och emittenterna av värdepapper 
som är föremål för offentlig handel.
— — — — — — — — — — — — — — 
———
Denna lag träder i kraft den   .
———








4.
Lag
om upphävande av 21 kap. lagen om andelslag
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

1 §
Genom denna lag upphävs 21 kap. lagen den 28 december 2001 om 
andelslag (1488/2001).
2 §
Denna lag träder i kraft den   .
Utan hinder av vad som beskrivs i kreditinstitutslagen (1607/1993) 
tillämpas på sparekasseverksamhet bestämmelser i 21 kap. lagen om 
andelslag med de begränsningar som föreskrivs i 3 mom. tio år efter det att 
denna lag trätt i kraft.
Det sammanlagda beloppet av sådana medlemsplaceringar, som har 
mottagits av en och samma medlem och som skall återbetalas på anfrordran, 
får inte överstiga 6000 euro efter 31.12.2007.
Om det sammanlagda beloppet av sådana medlemsplaceringar som har 
mottagits av en och samma medlem och som skall återbetalas på anfordran 
överstiger 3000 euro när den i 2 mom. avsedda övergångstiden går ut eller 
om det överstiger 6000 euro när den i 3 mom. avsedda övergångstiden går 
ut, skall andelslaget deponera det överstigande beloppet hos länsstyrelsen 
inom sex månader från övergångsperiodens utgång enligt lagen om 
deponering av pengar, värdeandelar, värdepapper eller handlingar som 
betalning eller till befrielse från annan fullgörelseskyldighet (281/1931). På 
en medlemspalacering som deponerats enligt detta moment tillämpas inte 3 
och 7 § i nämnda lag. Ett andelslag måste senast tre månader före den 
övergångstids utgång som avses i 2 och 3 mom. underrätta 
medlemsplacerare och innehavare av medlemsplaceringar om 
overgångstidens utgångoch om den därav följande deponeringsskyldigheten 
Underrättelsen skall sändas till den address som medlemsplaceraren eller 
innehavaren av medlemsplaceringen har meddelat till andelslaget.
—————










5.
Lag
om ändring av 24 § lagen om införande av lagen om andelslag
I enlighet med riksdagens beslut
fogas till 24 § lagen den 28 december 2001 om införande av lagen om 
andelslag (1489/2001) ett nytt 5 mom. som följer:

24 §
— — — — — — — — — — — — — — 
De krav på andelskapital och medlemsantal i ett andelslag som ingår i 1 § 1 
mom. i 21 kap. i den nya lagen tillämpas inte på ett andelslag som har inlett 
sparkasseverksamhe-ten före den 1 juli 1996.
———
Denna lag träder i kraft den      .
———









6.
Lag
om ändring av 4 kap. 5 a § värdepappersmarknadslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i värdepappersmarknadslagen av den 26 maj 1989 (495/1989) 4 kap. 
5 a § 1 mom., sådant det lyder i lag 321/1998, som följer:

5 a §
En värdepappersförmedlare skall organisera förvaringen, hanteringen och 
clearingen av kunders penningmedel och annan egendom (kundmedel) som 
har anförtrotts förmedlaren så att det inte finns risk för att de 
sammanblandas med förmedlarens egna medel och tillgångar. Kundmedel 
skall förvaras på ett säkert sätt och kunders penningmedel skall sättas in på 
konto i en depositionsbank eller i ett utländskt kreditinstituts filial, om det 
inte avtalas om annan placering. En värdepappersförmedlare som inte är 
depositionsbank, filial till ett utländskt kreditinstitut som har rätt att ta emot 
insättningar eller värdepappersföretag som har rätt att ta emot medel som 
avses i 16 § 2 mom. 1 punkten lagen om värdepappersföretag, skall i sin 
bokföring hålla kunders penningmedel åtskilda från sina egna tillgångar.
— — — — — — — — — — — — — — 
———
Denna lag träder i kraft den   .
———
Helsingfors den 28 mars 2002
Republikens President
TARJA HALONEN




Finansminister Sauli Niinistö








Bilaga
Parallelltexter
1.
Lag
om ändring av kreditinstitutslagen
I enlighet med riksdagens beslut
upphävs i kreditinstitutslagen av den 30 december 1993 (1607/1993) 7 §, 8 
§ 1 mom., 20 §, 82 § 4 mom. och 99 §,
av dessa lagrum 20 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 1340/1997 och 
524/1998 samt 82 § 4 mom. och 99 § sådana de lyder i lag 418/1996,
ändras 1-3 och 13 §, 17 § 1 mom. 5 punkten, 25 och 50 §, 65 j § 1 mom., 
68 § 2 mom., 81 a och 98 § samt  101 § 1 mom.. 
av dessa lagrum 2 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 1500/2001, 3 § och 
68 § 2 mom., sådana de lyder i nämnda lag 45/2002, 13 § sådan den lyder i 
nämnda lag 1500/2001, 17 § 1 mom. 5 punkten sådan den lyder i lag 
949/1996, 50 § sådan den lyder delvis ändrad i nämnda lag 418/1996, 65 j § 
1 mom. sådant det lyder i nämnda lag 524/1998, 81 a § sådan den lyder i 
nämnda lag 1340/1997 och 98 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 
577/1998 och nämnda lag 1500/2001, samt
fogas till lagen nya 1 a, 2 a-2 e och 5 c §, till 10 §, sådan den lyder delvis 
ändrad i lag 570/1996 och i nämnda lag 524/1998, ett nytt 5 mom., till lagen 
en ny 14 § i stället för den 14 § som upphävts genom nämnda lag 
1500/2001, till 17 § 1 mom., sådant det lyder delvis ändrat i nämnda lag 
949/1996  en ny 6 punkt, till lagen nya 50 a och 66 a §, till 68 §, sådan den 
lyder i nämnda lagar 1340/1997 och 45/2002, ett nytt 2 mom., varvid det 
ändrade 2 mom. blir 3 mom. och till lagen nya 78 d och 87 a §, som följer:


Gällande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Tillämpningsområde
Denna lag gäller affärsverksamhet 
som har till ändamål att 
yrkesmässigt från allmänheten ta 
emot depositioner eller andra 
medel som skall återbetalas och att 
med dessa medel för egen räkning 
erbjuda krediter och annan därmed 
jämförbar finansiering antingen 
direkt eller genom ett företag som 
hör till samma koncern eller 
konsolideringsgrupp.
Lagen gäller inte vid finansiering 
av handel med fast eller lös 
egendom eller tjänster bedriven av 
den som erbjuder finansiering eller 
av en sammanslutning inom 
samma koncern som denne, inte 
heller finansiering som avser en 
sammanslutning inom samma 
koncern.
1 §
Tillämpningsområde
Denna lag tillämpas på 
affärsverksamhet 
(kreditinstitutsverksamhet) där 
återbetalbara medel tas emot från 
allmänheten samt
1) krediter eller annan finansiering 
erbjuds för egen räkning, eller
2) generell betalningsförmedling 
bedrivs eller elektroniska pengar ges 
ut.
I denna lag bestäms dessutom om 
ensamrätt för kreditinstituten att i 
affärsverksamhet ta emot 
återbetalbara medel från 
allmänheten samt om undantag från 
detta.
Som finansiering enligt 1 mom. 1 
punkten betraktas inte betalningstid 
som den som säljer varor eller 
tjänster beviljar köparen och inte 
finansiering uteslutande till sådana 
företag inom samma koncern som 
inte erbjuder finansiering enligt 1 
mom. inom ramen för sin 
affärsverksamhet. Utgivning av 
sådana elektroniska pengar som 
endast den som ger ut de 
elektroniska pengarna själv 
godkänner som betalning betraktas 
inte som utgivning av elektroniska 
pengar enligt 1 mom. 2 punkten.
Med elektroniska pengar avses i 
denna lag ett penningvärde som har 
lagrats på ett elektroniskt 
datamedium mot att ett lika stort 
penningbelopp har betalats till den 
som ger ut de elektroniska pengarna 
och som ett eller flera företag har 
förbundit sig att godkänna som 
betalning.
Vad som i denna lag bestäms om 
utgivning av elektroniska pengar 
tillämpas också när medel som skall 
återbetalas på anfordran tas emot 
från allmänheten på ett sådant konto 
vars medel kan användas till 
betalning av varor eller tjänster som 
ett eller flera företag säljer samt 
vars medel kan tas ut kontant 
(kundkonto).
Med medel som skall återbetalas på 
anfordran avses i denna lag sådana 
medel som inlånats för en icke 
angiven tid och som fordringsägaren 
enligt avtalsvillkoren kan säga upp 
till betalning genast eller efter högst 
30 dagars uppsägningstid samt 
medel som inlånats för viss tid och 
vilkas lånetid är högst 30 dagar eller 
vilka fordringsägaren kan säga upp 
före förfallodagen även i andra fall 
än de exceptionella fall som särskilt 
nämns i avtalsvillkoren.

1 a §
Tillståndsplikt för 
kreditinstitutsverksamhet och 
undantag därifrån
Kreditinstitutsverksamhet får inte 
bedrivas utan koncession enligt denna 
lag.
Utan hinder av vad som bestäms i 1 
mom. får aktiebolag eller andelslag 
bedriva begränsad 
kreditinstitutsverksamhet utan 
koncession. Med  begränsad 
kreditinstitutsverksamhet avses i denna 
lag
1) tillhandahållande av sådan 
finansiering med vilken syftet är att 
bevilja betalningstid vid köp av varor 
eller tjänster som säljs av ett företag 
som hör till samma i 5 c § avsedda 
företagsgrupp som aktiebolaget eller 
andelslaget,
2) mottagande av återbetalbara medel 
från allmänheten på sådana 
kundkonton vars medel kan användas 
enbart till betalning av varor eller 
tjänster som säljs av ett företag som 
hör till samma i 5 c § avsedda 
företagsgrupp som aktiebolaget eller 
andelslaget samt vars medel kan tas ut 
kontant, och
3) utgivning av sådana elektroniska 
pengar som enbart företag som hör till 
samma i 5 c § avsedda företagsgrupp 
som aktiebolaget eller andelslaget 
godkänner som betalning.
Ett aktiebolag eller ett andelslag som 
har för avsikt att bedriva begränsad 
kreditinstitutsverksamhet skall göra 
anmälan därom till Finansinspektionen 
innan verksamheten inleds. Ett 
aktiebolag eller ett andelslag som 
bedriver begränsad 
kreditinstitutsverksamhet skall 
dessutom utan dröjsmål underrätta 
Finansinspektionen när verksamheten 
upphör eller betydande förändringar 
inträffar i verksamhetens omfattning. 
Finansinspektionen skall inom tre 
månader efter att ha tagit emot 
anmälan besluta om den planerade 
verksamheten är begränsad 
kreditinstitutsverksamhet. 
Finansinspektionen skall utan dröjsmål 
återkalla beslutet, om verksamheten 
inte längre är begränsad 
kreditinstitutsverksamhet.
På ett aktiebolag eller ett andelslag 
som bedriver begränsad 
kreditinstitutsverksamhet tillämpas inte 
bestämmelserna i denna lag, med 
undantag av 2 a §, 2 c § 2 mom. samt 
98, 87 a och 101 §.
Ett aktiebolag eller ett andelslag som 
bedriver verksamhet enligt 2 mom. 2 
eller 3 punkten skall varje kvartal 
meddela Finansinspektionen det 
sammanlagda beloppet av de skulder 
som baserar sig på de elektroniska 
pengar som aktiebolaget eller 
andelslaget gett ut och på kundkonton i 
aktiebolaget eller andelslaget. 
Finansinspektionen har dessutom rätt 
att av ett aktiebolag eller ett andelslag 
som bedriver begränsad 
kreditinstitusverksamhet få de andra 
uppgifter som behövs för tillämpningen 
av denna paragraf.
På ett  aktiebolag eller ett andelslag 
som bedriver begränsad 
kreditinstitusverksamhet tillämpas inte 
vad som i någon annan lag bestäms om 
kreditinstitut. På ett sådant aktiebolag 
eller andelslag tillämpas dock lagen 
om förhindrande och utredning av 
penningtvätt (68/1998).
2 §
Kreditinstitut
Med kreditinstitut avses i denna 
lag depositionsbanker och andra 
aktiebolag, andelslag eller 
hypoteksföreningar som idkar 
verksamhet enligt 1 § 1 mom.
Depositionsbanker är 
affärsbankerna, sparbankerna, se 
sparbanksaktiebolag som avses i 
91 § lagen om 
sparbanksaktiebolag (1502/2001), 
andelsbankerna, de 
andelsbanksaktiebolag som avses 
i 32 § lagen om andelsbanker och 
andra kreditinstitut i 
andelslagsform (1504/2001).
2 §
Kreditinstitut
Ett kreditinstitut är ett företag som 
har koncession för 
kreditinstitutsverksamhet. Ett 
kreditinstitut kan vara en 
depositionsbank, ett kreditföretag 
eller ett 
betalningsförmedlingsföretag.
2 a §
Kreditinstituts ensamrätt att från 
allmänheten ta emot återbetalbara 
medel och undantag därifrån
Andra än kreditinstitut får inte bedriva 
affärsverksamhet där återbetalbara 
medel tas emot från allmänheten på 
andra sätt än genom emission av 
värdepapper som avses i 
värdepappersmarknadslagen 
(495/1989), om något annat inte 
bestäms nedan i denna paragraf. Vad 
som bestäms i denna paragraf 
begränsar dock inte Finlands Banks rätt 
att från allmänheten ta emot 
återbetalbara medel, fondbolags rätt att 
bedriva fondverksamhet enligt lagen om 
placeringsfonder (48/1999), 
värdepappersföretags rätt från 
allmänheten ta emot återbetalbara 
medel i enlighet med lagen om 
värdepappersföretag (579/1996) eller 
försäkringsanstalters rätt att bedriva 
försäkringsrörelse enligt lagen om 
försäkringsbolag (1062/1979). Vad som 
bestäms i denna paragraf begränsar 
inte heller försäljningen av sådana 
betalningsmedel som inte är 
elektroniska pengar.
Ett aktiebolag eller ett andelslag får 
utan hinder av 1 mom. från allmänheten 
ta emot medel som skall återbetalas på 
anfordran på ett sådant kundkonto vars 
medel kan användas enbart till 
betalning av varor eller tjänster som 
aktiebolaget eller andelslaget självt 
säljer samt  vars medel kan tas ut 
kontant samt ge ut sådana elektroniska 
pengar som endast aktiebolaget eller 
andelslaget självt godkänner som 
betalning. Aktiebolag och andelslag 
som bedriver begränsad 
kreditinstitutsverksamhet får dessutom 
från allmänheten ta emot medel som 
skall återbetalas på anfordran på 
kundkonton som avses i 1 a § 2 mom. 2 
punkten och ge ut elektroniska pengar 
som avses i 1 a § 2 mom. 3 punkten.
Ett aktiebolag eller ett andelslag som 
avses i 2 mom. eller, om aktiebolaget 
eller andelslaget hör till en 
företagsgrupp enligt 5 c §, alla 
aktiebolag och andelslag som hör till 
samma företagsgrupp tillsammans får 
från en och samma kund ta emot högst 
ett belopp som motsvarar 3 000 euro på 
ett kundkonto. Ett aktiebolag eller 
andelslag som avses i 2 mom. får på ett 
samma elektroniska datamedium lagra 
elektroniska pengar högst till ett belopp 
som motsvarar 150 euro.
Aktiebolag och andelslag får utan 
hinder av 1 mom. erbjuda allmänheten 
andra skuldförbindelser än sådana som 
skall återbetalas på anfordran. Om 
sådana skuldförbindelser erbjuds 
allmänheten på andra sätt än genom att 
värdepapper enligt 
värdepappersmarknadslagen sätts i 
omlopp bland allmänheten, skall 
aktiebolaget eller andelslaget upprätta 
och offentliggöra delårsrapport, 
årsrapport, bokslut och 
bokslutskommuniké med iakttagande i 
tillämpliga delar av 2 kap. 5, 5 a, 6 och 
6 a § värdepappersmarknadslagen. På 
undantag från den 
informationsskyldighet som föreskrivs i 
denna paragraf tillämpas 2 kap. 11 § 
värdepappersmarknadslagen. 

2 b §
Depositionsbank
En depositionsbank är ett kreditinstitut 
som får ta emot insättningar och andra 
återbetalbara medel från allmänheten 
samt bedriva verksamhet enligt 1 § 1 
mom. 1 och 2 punkten. 
Depositionsbanker får bedriva 
affärsverksamhet enligt 2 mom. i denna 
paragraf  och därtill ansluten 
verksamhet.
Depositionsbankers affärsverksamhet 
omfattar
1) mottagande av insättningar och 
andra återbetalbara medel från 
allmänheten,
2) annan medelsanskaffning,
3) kreditgivning och 
finansieringsverksamhet samt andra 
finansieringsarrangemang,
4) finansieringsleasing,
5) generell betalningsförmedling och 
annan betalningsrörelse,
6) utgivning av elektroniska pengar, 
databehandling i anslutning därtill och 
lagring av data på elektroniska 
datamedier på andra företags vägnar,
7) inkassering av betalningar,
8) valutaväxling,
9) notariatverksamhet
10) handel med värdepapper och annan 
värdepappersverksamhet,
11) garantiverksamhet,
12) kreditupplysningsverksamhet,
13) i anslutning till bostadssparande 
förmedling av bostadsaktier och 
bostadsandelar samt fastigheter som 
kommer att användas som egen bostad,
14) annan verksamhet som kan 
jämföras med verksamhet som anges i 
1—13 punkten.
En depositionsbank får dessutom 
tillhandahålla posttjänster enligt avtal 
med någon som har koncession för 
postförmedling samt utföra 
administrativa tjänster för företag inom 
samma koncern eller 
konsolideringsgrupp som 
depositionsbanken.
En depositionsbank kan vara ett 
aktiebolag, ett andelslag eller en 
sparbank.
Depositionsbanker skall höra till 
insättningsgarantifonden enligt 6 a kap.
2 c §
Insättning
Med insättning avses i denna lag 
sådana återbetalbara penningmedel 
som skall ersättas helt eller delvis ur 
insättningsgarantifonden i enlighet 
med 65 j §.
Vid marknadsföring får ordet 
"insättning" användas, antingen som 
sådant eller i ett sammansatt ord, 
endast om sådana penningmedel som 
avses i 1 mom. Vid marknadsföring 
som gäller mottagande av andra 
återbetalbara medel från allmänheten 
får förfarandet inte heller försvåra 
särskiljandet av insättningar från 
andra återbetalbara medel.

2 d §
Kreditföretag
Ett kreditföretag är ett kreditinstitut 
som  från allmänheten får ta emot 
andra återbetalbara medel än 
insättningar samt bedriva verksamhet 
som avses i 1 § 1 mom. 1 och 
2 punkten.
Kreditföretag får bedriva 
affärsverksamhet enligt 2 b § 2 mom. 
och därtill ansluten verksamhet med 
undantag av mottagande av 
insättningar från allmänheten. 
Kreditföretag får inte från heller 
allmänheten ta emot andra medel som 
skall återbetalas på anfordran annat 
än i samband med generell 
betalningsförmedling och utgivning av 
elektroniska pengar. Kreditföretag får 
bedriva hypoteksbanksverksamhet på 
det sätt som bestäms i lagen om 
hypoteksbanker (1240/1999).
Ett kreditföretag kan vara ett 
aktiebolag, ett andelslag eller en 
hypoteksförening enligt lagen om 
hypoteksföreningar (936/1978).
På medel som ett kreditföretag tagit 
emot för generell betalningsförmedling 
på ett konto och som skall återbetalas 
på anfordran tillämpas vad som i 51—
54 § bestäms om insättningar.

2 e §
Betalningsförmedlingsföretag
Ett betalningsförmedlingsföretag är ett 
kreditinstitut som får bedriva 
verksamhet enligt 1 § 1 mom. 2 punkten.
Betalningsförmedlingsföretag får 
bedriva affärsverksamhet som avses i 2 
a § 2 mom. 1, 2, 5, 6 och 8 punkten och 
därtill ansluten affärsverksamhet med 
undantag av mottagande av insättningar 
från allmänheten. 
Betalningsförmedlingsföretag får inte 
heller från allmänheten ta emot andra 
medel som skall återbetalas på 
anfordran annat än i samband med 
generell betalningsförmedling och 
utgivning av elektroniska pengar. 
Betalningsförmedlingsföretag får inte 
bevilja kredit.
Ett betalningsförmedlingsföretag kan 
vara ett aktiebolag eller ett andelslag.
Ett betalningsförmedlingsföretag får inte 
inneha aktier eller andelar i andra 
sammanslutningar än tjänsteföretag som 
avses i 3 a §. Ett 
betalningsförmedlingsföretag får inte 
använda andra derivatinstrument än 
sådana ränte- och valutakursrelaterade 
standardiserade derivatinstrument som 
dagligen är föremål för säkerhetskrav 
och vars syfte är att täcka de risker som 
hänför sig till 
betalningsförmedlingsföretagets 
tillgångar och skulder.
På medel som ett 
betalningsförmedlingsföretag tagit emot 
för generell betalningsförmedling på ett 
konto och som skall återbetalas på 
anfordran tillämpas vad som i 51—54 § 
bestäms om insättningar.
3 §
Finansiella institut
Med finansiella institut avses i 
denna lag med undantag för 
kreditinstitut sammanslutningar 
vilka såsom sin huvudsakliga 
affärsverksamhet tillhandahåller 
tjänster som avses i 20 § 2—10 
punkten eller förvärvar ägarandelar. 
Som finansiella institut betraktors 
inte försäkringssammanslutningar 
enligt lagen om försäkringsbolag 
(1062/1979) och inte konglomerats 
holdningsammanslutningar enligt 
lagen on tillsyn över finans- och 
försäkringskonglomerat (45/2002).
3 §
Finansiella institut
Med finansiella institut avses i 
denna lag sammanslutningar, med 
undantag för kreditinstitut, vilka 
såsom sin huvudsakliga verksamhet 
tillhandahåller tjänster som avses i 
2 b § 2 mom. 3—11 punkten eller 
förvärvar ägarandelar. Som 
finansiella institut betraktors inte 
försäkringssammanslutningar enligt 
lagen om försäkringsbolag 
(1062/1979) och inte konglomerats 
holdningsammanslutningar enligt 
lagen on tillsyn över finans- och 
försäkringskonglomerat (45/2002).



5 c §
Företagsgrupp
Med företagsgrupp avses i denna lag
1) en koncern enligt bokföringslagen,
2) en grupp som består av ett 
centralinstitut, företag som hör till 
samma koncern som centralinstitutet 
samt sådana företag som har ett nära 
och bestående företagsekonomiskt 
förhållande till centralinstitutet eller 
till ett företag som hör till samma 
koncern som centralinstitutet, eller
3) företag som verkar i samma 
byggnad eller på samma tomt eller på 
ett därmed jämförbart klart avgränsat 
område.
7 §
Tillståndsplikt
Ett kreditinstitut skall ha 
koncession för sin verksamhet.
7 §
Tillståndsplikt
(upphävs)

8 §
Firma
I en depositionsbanks firma skall ingå 
ordet "bank" eller en sammansättning 
där ordet "bank" ingår och av firman 
skall bankens sammanslutningsform 
framgå.
— — — — — — — — — — — — 
— — 

8 §
Firma
(upphävs)



— — — — — — — — — — — 
— — — 


10 §
Koncession
— — — — — — — — — — 
— — — — 

— — — — — — — — — — — — — 
— 
Koncession kan beviljas för verksamhet 
som depositionsbank, kreditföretag eller 
betalningsförmedlingsföretag.
13 §
Startkapital
Aktiekapitalet, andelskapitalet 
eller grundkapitalet för ett 
kreditinstitut som bildas skall 
uppgå till minst 5 miljoner euro. 
Startkapitalet skall vara tecknat i 
sin helhet när koncessionen 
beviljas.
13 §
Minimikapital
Aktiekapitalet, andelskapitalet eller 
grundkapitalet för en depositionsbank 
och ett kreditföretag skall vara minst 
5 miljoner euro. Aktie- eller 
andelskapitalet för ett 
betalningsförmedlingsföretag skall 
vara minst 1 miljon euro. Kapitalet 
skall vara tecknat i sin helhet när 
koncessionen beviljas.
14 §
Innehållet i depositionsbankers och 
kreditföretags bolagsordning och 
stadgar
I en depositionsbanks och ett 
kreditföretags bolagsordning eller 
stadgar skall anges huruvida 
depositionsbanken eller 
kreditföretaget tillhandahåller eller 
inte tillhandahåller 
investeringstjänster enligt 3 § lagen 
om värdepappersföretag samt 
förvarings- och förvaltningstjänster 
enligt 16 § 1 mom. 5 punkten i 
nämnda lag. 
17 §
Upplysningar som skall lämnas Finansinspektionen
Kreditinstitutet får inte inleda sin verksamhet 
innan det har fått koncession och lämnat 
Finansinspektionen:
— — — — — — — — — — — 
— — — 
5) en utredning över betydande 
bindningar enligt 4 a § mellan 
kreditinstitutet och någon annan 
juridisk eller fysisk person.



— — — — — — — — — — — 
— — — 

— — — — — — — — — — — 
— — — 
5) en utredning över betydande 
bindningar enligt 4 a § mellan 
kreditinstitutet och någon annan 
juridisk eller fysisk person,
6) en utredning över i vilken 
omfattning kreditinstitutet ämnar 
tillhandahålla tjänster genom 
ombud eller låta ett annat företag 
sköta uppgifter som ansluter sig till 
riskkontrollen och den interna 
kontrollen.
— — — — — — — — — — — — 
— — 


20 §
Området för affärsverksamheten
Ett kreditinstitut får endast idka i 
denna paragraf nämnd och därtill 
ansluten verksamhet. 
Kreditinstitutets verksamhet är 
följande: 
1) mottagande av medel från 
allmänheten som skall återbetalas,
2) annan medelsanskaffning,
3) kreditgivning och 
finansieringsverksamhet samt andra 
finansieringsarrangemang,
4) finansieringsleasing,
5) betalningsrörelse,
6) inkassering av betalningar,
7) valutaväxling,
8) notariatverksamhet, 
9) handel med värdepapper och 
annan värdepappersverksamhet,
10) garantiverksamhet,
11) kreditupplysningsverksamhet,
12) i anslutning till bostadssparande 
förmedling av bostadsaktier och -
andelar samt fastigheter som kommer 
att användas som egen bostad, samt
13) annan verksamhet som kan 
jämföras med verksamhet som anges i 
1—12 punkterna.
Kreditinstitutet får utan hinder av 1 
mom. tillhandahålla posttjänster 
enligt avtal med någon som har 
koncession för postförmedling samt 
utföra administrativa tjänster för 
företag inom samma koncern eller 
konsolideringsgrupp som 
kreditinstitutet.
Utöver vad som bestäms annanstans i 
lag skall i kreditinstitutets 
bolagsordning eller stadgar 
föreskrivas om kreditinstitutet 
tillhandahåller sådana 
investeringstjänster som avses i 3 § 
lagen om värdepappersföretag samt 
sådana förvarings- och 
förvaltningstjänster som avses i 16 § 
1 mom. 5 punkten i nämnda lag. Om 
kreditinstitutet inte tillhandahåller 
sådana tjänster, måste också detta 
anges i bolagsordningen eller 
stadgarna.
20 §
Området för affärsverksamheten
(upphävs)

25 §
Fast förrättningsställe
Kreditinstitutet skall för sin 
verksamhet ha åtminstone ett fast 
förrättningsställe. Det kan 
dessutom idka verksamhet i filialer 
och på andra verksamhetsställen.
25 §
Förrättningsställe och anlitande av 
ombud
Kreditinstitutet skall för sin 
verksamhet ha åtminstone ett fast 
förrättningsställe. Det kan dessutom 
bedriva verksamhet i filialer och på 
andra verksamhetsställen. 
Kreditinstitutet kan bedriva 
affärsverksamhet också genom ett 
ombud om anlitandet av ombud inte 
skadar kreditinstitutets riskkontroll 
och interna kontroll eller övrig 
skötsel av kreditinstitutets 
affärsverksamhet.
När kreditinstitutet låter ett ombud 
sköta affärsverksamheten skall det 
se till att ombudet fortlöpande ger 
kreditinstitutet de uppgifter som 
behövs för myndighetstillsynen över 
kreditinstitutet och för 
kreditinstitutets riskkontroll och 
interna kontroll, och att 
kreditinstitutet kan lämna dessa 
uppgifter vidare till 
Finansinspektionen samt dessutom 
till sparbanksinspektionen, om 
kreditinstitutet övervakas av 
sparbanksinspektionen.
Ett kreditinstitut som har för avsikt 
att bedriva affärsverksamhet genom 
ett ombud som inte hör till samma 
konsolideringsgrupp eller i lagen 
om andelsbanken och andra 
kreditinstituten i andelslagsform 
(1504/2001) avsedda 
sammanslutning som kreditinstitutet 
skall anmäla detta till 
Finansinspektionen innan 
verksamheten överförs till ombudet. 
Finansinspektionen meddelar 
närmare föreskrifter om innehållet i 
anmälan samt om när den 
affärsverksamhet som bedrivs 
genom ombud kan anses vara så 
ringa att anmälan inte behöver 
göras. Vad som bestäms i detta 
moment tillämpas dessutom på 
betydande ändringar som inträffar i 
avtalsförhållandet mellan 
kreditinstitutet och ombudet.
50 §
Deposition
Med deposition avses i denna lag 
medel som skall återbetalas och 
som har tagits emot från 
allmänheten på konton som 
uppfyller av finansinspektionen 
antagna allmänna villkor.
Endast en depositionsbank har rätt 
att ta emot depositioner. Denna lag 
begränsar inte Finlands Banks rätt 
att ta emot depositioner.
50 §
Depositionsbanks firma
I en depositionsbanks firma skall 
ingå ordet "bank" eller en 
sammansättning där ordet "bank" 
ingår och av firman skall bankens 
sammanslutningsform framgå.
50 a §
Kunders rätt till grundläggande 
banktjänster
En depositionsbank får vägra att 
öppna ett vanligt inlåningskonto och 
att bevilja en produkt som är avsedd 
för användningen av ett sådant konto 
eller vägra att sköta ett uppdrag som 
avser betalningsförmedling endast om 
det föreligger vägande skäl för 
vägran. Kunden skall underrättas om 
orsaken till vägran.
65 j §
Fordringar som skall ersättas
Av insättningsgarantifondens medel 
ersätts en deponents 
depositionsbanksfordringar på 
konton som avses i 50 § eller som 
är föremål för betalningsförmedling 
och ännu inte har bokförts på 
kontona, dock högst till ett belopp 
av 150 000 finska mark. Om ett 
konto används för 
investeringstjänster i enlighet med 
33 § 2 mom. lagen om 
värdepappersföretag, skall 
ersättningen dock i enlighet med 
lagens 6 kap. betalas ur den 
ersättningsfond som avses i lagen 
om värdepappersföretag.
— — — — — — — — — — — 
— — — 

65 j §
Fordringar som skall ersättas
Av insättningsgarantifondens medel 
ersätts en insättares 
depositionsbanksfordringar på 
konton i en depositionsbank eller 
som är föremål för 
betalningsförmedling och ännu inte 
har bokförts på kontona, dock högst 
till ett belopp av 25 000 euro. Om 
ett konto används för 
investeringstjänster i enlighet med 
33 § 2 mom. lagen om 
värdepappersföretag, skall 
ersättningen dock i enlighet med 6 
kap. i nämnda lag betalas ur den 
ersättningsfond som avses i den 
nämnda lagen.
— — — — — — — — — — — 
— — — 



66 a §
Betalningsförmedlignsföretags 
likviditet
Ett betalningsförmedlingsföretag skall 
ha investerat  i följande 
investeringsobjekt ett belopp som 
motsvarar det sammanlagda beloppet av 
de skulder som baserar sig på medel 
som betalningsförmedlingsföretaget 
tagit emot mot utgivning av elektroniska 
pengar och för generell 
betalningsförmedling:
1) poster som avses i 76 §. I gruppen,
2) insättningar i kreditinstitut som avses 
i 76 § II gruppen 1 punkten,
3) andra skuldförbindelser som 
Finansinspektionen godkänt.
När detta moment tillämpas värderas 
tillgångsposterna till 
anskaffningsutgiften eller, om deras 
sannolika överlåtelsepris vid 
rapporteringstidpunkten är lägre än 
detta, till det beloppet.
  Ett betalningsförmedlingsföretag får 
investera medel som avses i 1 mom. i 
poster som avses i 1 mom. 2 och 
3 punkten högst till ett belopp som 
motsvarar 20 gånger beloppet av 
betalningsförmedlingsföretagets 
kapitalbas.
Om beloppet av de tillgångsposter som 
avses i 1 mom. understiger det belopp 
som avses i momentet skall 
Finansinspektionen bestämma en 
tidsfrist inom vilken 
betalningsförmedlingsföretaget skall 
vidta åtgärder för att beloppet av 
tillgångsposterna skall nå upp till den 
nivå som avses i momentet. 
Finansinspektionen kan då eller även 
annars på 
betalningsförmedlingsföretagets 
ansökan för viss tid tillåta att andra 
tillgångsposter än sådana som avses i 1 
mom. används som täckning för 
betalningsförmedlingsföretagets i 
momentet avsedda skulder. Beloppet av 
dessa tillgångsposter får dock inte 
överstiga  5 procent av beloppet av 
dessa skulder eller 
betalningsförmedlingsföretagets 
kapitalbas, beroende på vilket belopp 
som är mindre.
Finansinspektionen meddelar de 
närmare föreskrifter om tillämpningen 
av denna paragraf som behövs för att 
genomföra Europaparlamentetes och 
rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att 
starta och driva affärsverksamhet i 
institut för elektroniska pengar samt om 
tillsyn av sådan verksamhet.
68 §
Generalklausul om riskkontroll
— — — — — — — — — — — 
— — — 









Finansinspektionen utfärdar 
närmare föreskrifter om hur 
riskkontrollen och den interna 
kontrollen skall ordnas samt om 
kraven på en tillförlitlig 
förvaltning.
— — — — — — — — — — — 
— — — 
På överföringen av uppgifter som 
ansluter sig till ett kreditinstituts 
riskkontroll och övriga interna 
kontroll till ett sådant företag som 
inte hör till samma 
konsolideringsgrupp eller i lagen 
om andelsbanken och andra 
kreditinstituten i andelslagsförm 
avsedda sammanslutning som 
kreditinstitutet tillämpas vad som 
bestäms i 25 § 2 och 3 mom.
Finansinspektionen meddelar 
närmare föreskrifter om de krav 
som ställs på de i 1 mom. avsedda 
riskkontrollsystemen och på den 
övriga interna kontrollen samt på 
en tillförlitlig förvaltning liksom om 
anmälan som avses i 2 mom. och 
om när uppgifter. som överförts till 
ett annat företag enligt 2 mom. kan 
anses vara så ringa att anmälan 
inte behöver göras.



78 d §
Minimibeloppet för kapitalbasen i 
betalningsförmedlingsföretag
Ett betalningsförmedlingsföretag skall 
med avvikelse från 76—78 § ha en 
kapitalbas som åtminstone motsvarar 
två procent av det sammanlagda 
beloppet av medel som den tagit emot 
mot utgivning av elektroniska pengar 
och för generell betalningsförmedling 
eller, om de senaste sex månadernas 
månatliga genomsnittsvärde av det 
sammanlagda beloppet av dylika skulder 
är större, två procent av nämnda 
genomsnittsvärde. Om mindre än sex 
månader har gått sedan 
betalningsförmedlingsföretaget inledde 
sin verksamhet, tillämpas i stället för 
nämnda genomsnittsvärde det värde som 
satts som mål i 
betalningsförmedlingsföretagets 
verksamhetsplan och som godkänts av 
Finansinspektionen.
På de medel som skall investeras i 
enlighet med 66 a § 2 mom. skall 
betalningsförmedlingsföretaget tillämpa 
sådana begränsningar som är 
nödvändiga för att skydda 
betalningsförmedlingsföretaget från 
marknadsrisker som hänför sig till 
medlen.
81 a §
Närmare föreskrifter
Finansinspektionen meddelar 
sådana närmare föreskrifter om 
tillämpningen av detta kapitel som 
förutsätts i rådets direktiv 
89/299/EEG om kapitalbasen i 
kreditinstitut, 89/647/EEG om 
kapitaltäckningsgrad för 
kreditinstitut, 93/6/EEG om 
kapitalkrav för värdepappersföretag 
och kreditinstitut samt 92/30/EEG 
om gruppbaserad tillsyn över 
kreditinstitut.
81 a §
Närmare föreskrifter
Finansinspektionen meddelar 
sådana närmare föreskrifter om 
tillämpningen av detta kapitel som 
behövs för att genomföra direktiv 
93/6/EEG om kapitalkrav för 
värdepappersföretag och 
kreditinstitut, Europaparlamentets 
och rådets direktiv 2000/12/EG  om 
rätten att starta och driva 
verksamhet i kreditinstitut och 
Europaparlamentets och rådets 
direktiv 2000/46/EG om rätten att 
starta och driva affärsverksamhet i 
institut för elektroniska pengar samt 
om tillsyn av sådan verksamhet 




82 §
Marknadsföring
— — — — — — — — — — — — 
— — 
Endast en depositionsbank har rätt 
att i sin marknadsföring använda 
benämningen deposition som enskilt 
ord eller i sammansättningar för 
medel som tas emot från allmänheten 
och som skall återbetalas.
— — — — — — — — — — — 
— — — 
(upphävs)


87 a §
Skyldighet att lösa in elektroniska 
pengar
Den som ger ut elektroniska pengar är 
skyldig att lösa in dem till ett belopp 
som till fullo motsvarar deras värde, 
minskat med en skälig avgift som 
eventuellt uppbärs för inlösen. Från 
denna inlösningsskyldighet får 
avvikelse göras genom avtal i fall där 
penningvärdet av de elektroniska 
pengar som skall lösas in är högst 10 
euro. Villkoren för inlösen skall 
framgå av de avtalsvillkor som 
tillämpas på utgivningen av 
elektroniska pengar.
98 §
Kreditinstitutsbrott
Den som utövar verksamhet som 
avses i 1 § utan koncession skall för 
kreditinstitutsbrott dömas till böter 
eller fängelse i högst sex månader, 
om inte gärningen är ringa eller 
strängare straff för gärningen 
stadgas i någon annan lag.
Straff för ingivande av osant intyg 
till myndighet bestäms i 16 kap.8 § 
strafflagen.
För kreditinstitutsbrott doms 
dessutom den som uppsåtligen
1) i sådana fall som avses 1 2 kap. 9 
§, 4 kap. 9 eller 12 c §, 13 kap. 15 
§, 14 kap. 16 § eller 14 a kap. 4 § 
lag om aktiebolag, 12 kap. 4, 5, 10 
och 12 § lagen om andelslag samt 
12 och 26 § sparbankslagen till en 
registermyndighet eller domstol ger 
felaktig anmälan, försäkran eller 
intyg om betalning av ett 
kreditinstituts aktiekapital, 
grundfondskapital, 
placeringsandelskapital eller om 
betalningen av i ett kreditinsituts 
skuld, eller
2) bryter mot vad som i lagen om 
aktiebolag, lagen om andelslag eller 
sparbankslagen föreskrivs om en 
såsom oberoende sakkunnig 
fungerande revisors utlåtande.
98 §
Kreditinstitutsbrott
Den som
1) från allmänheten tar emot medel 
som skall återbetalas på anfordran 
i strid med 2 a, 2 d eller  2 e § i 
denna lag,
2) bedriver verksamhet som avses i 
1 § 1 mom. utan koncession för 
verksamheten eller i strid med  
beslut enligt 1 a § 3 mom.,
3) i sin affärsverksamhet använder 
ordet "insättning" i strid med 2 c § 
2 mom. eller ordet "bank" i strid 
med 8 § 2 mom.,
4) i sådana fall som avses 1 2 kap. 9 
§, 4 kap. 9 eller 12 c §, 13 kap. 15 
§, 14 kap. 16 § eller 14 a kap. 4 § 
lag om aktiebolag, 12 kap. 4, 5, 10 
och 12 § lagen om andelslag samt 
12 och 26 § sparbankslagen till en 
registermyndighet eller domstol ger 
felaktig anmälan, försäkran eller 
intyg om betalning av ett 
kreditinstituts aktiekapital, 
grundfondskapital, 
placeringsandelskapital eller om 
betalningen av i ett kreditinsituts 
skuld, eller
5) bryter mot vad som i lagen om 
aktiebolag, lagen om andelslag eller 
sparbankslagen föreskrivs om en 
såsom oberoende sakkunnig 
fungerande revisors utlåtande
skall, om inte gärningen är ringa 
eller strängare straff för den 
föreskrivs på något annat ställe i 
lag, för kreditinstitutsbrott dömas 
till böter eller fängelse i högst sex 
månader.
Den som uppsåtligen eller av 
oaktsamhet bryter mot 2 a § 4 mom. 
skall, om inte gärningen är ringa 
eller strängare straff för den 
föreskrivs på något annat ställe i 
lag, för brott mot bestämmelserna 
om erbjudande av 
skuldförbindelser till allmänheten 
dömas till böter.
Straff för ingivande av osant intyg 
till myndighet bestäms i 16 kap.8 § 
strafflagen.
99 §
Depositionsbanksbrott
Den som i strid med 50 § tar emot 
medel från allmänheten eller i strid 
med 8 § i sin firma eller annars 
använder benämningen "bank" för 
att ange sin verksamhet eller i strid 
med 82 § 4 mom. i marknadsföring 
använder benämningen deposition 
som enskilt ord eller i 
sammansättningar, skall för 
depositionsbanksbrott dömas till 
böter eller fängelse i högst sex 
månader, om inte gärningen är 
ringa eller strängare straff för 
gärningen stadgas i någon annan 
lag.
99 §
Depositionsbanksbrott
(upphävs)

101 §
Vite
Om en 
kreditinstitutssammanslutning inte i 
sin verksamhet har iakttagit denna 
lag eller de med stöd av den 
utfärdade stadganden eller 
bestämmelser, kan 
finansinspektionen vid vite ålägga 
den att uppfylla sin skyldighet.




— — — — — — — — — — — 
— — — 

101 §
Vite
Om en 
kreditinstitutssammanslutning inte i 
sin verksamhet har iakttagit denna 
lag eller de bestämmelser eller 
föreskrifter som utfärdats med stöd 
av den eller om ett aktiebolag eller 
ett andelslag som avses i 1 a § 
2 mom. försummar den 
anmälningsskyldighet som 
föreskrivs i 1 a § 5 mom. eller 
underlåter att lämna de i nämnda 
moment avsedda uppgifter som 
Finansinspektionen begärt, kan 
Finansinspektionen vid vite ålägga 
sammanslutningen eller 
aktiebolaget eller andelslaget att 
fullgöra sin skyldighet.
— — — — — — — — — — — 
— — — 
———



Denna lag träder i kraft den     .
Ett företag som när lagen träder i 
kraft bedriver verksamhet enligt 1 § 1 
mom. 2 punkten utan koncession för 
kreditinstitut skall ansöka om 
koncession enligt 1 § eller göra 
anmälan enligt 1 a § 3 mom. eller 
upphöra med den verksamhet som 
kräver koncession inom ett år efter 
ikraftträdandet. På medel som tagits 
emot före ikraftträdandet och på 
elektroniska pengar som getts ut före 
ikraftträdandet tillämpas de 
bestämmelser som gäller vid 
ikraftträdandet.
Vad som bestäms i 10 § 5 mom. 
tillämpas inte på koncession som har 
beviljats före ikraftträdandet.
Uppgifter enligt 25 § 3 mom. och 68 § 
2 mom. om avtal om utläggning av 
verksamhet som gällde vid lagens 
ikraftträdande skall meddelas 
Finansinspektionen senast sex 
månader efter att lagen har trätt i 
kraft.
———







2.
Lag
om ändring av lagen värdepappersföretag
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 26 juli 1996 om värdepappersföretag (579/1996) 13 och 
16 §, 29 § 2 mom., 38 § 1 mom., 39 § 1 mom. och 40 § 1 mom., dessa 
lagrum sådana de lyder, 13 § delvis ändrad i lag 49/1999, 16 § delvis ändrad 
i lag 801/2000, 29 § 2 mom. i lag 48/2002 samt 38 § 1 mom., 39 § 1 mom. 
och 40 § 1 mom. i lag 518/1998, samt
fogas till lagen en ny 16 b §, till 29 §, sådan den lyder i lag 1347/1997 och i 
nämnda lag 48/2002, ett nytt 2 mom., varvid det ändrade 2 mom. blir 3 
mom., samt till 40 §, sådan den lyder i nämnda lag 518/1998, ett nytt 6 
mom., som följer:

Gällande lydelse
Föreslagen lydelse

13 §
Startkapital
Ett värdepappersföretag skall ha ett 
startkapital på minst fem miljoner 
mark. 
Om värdepappersföretaget får 
tillhandahålla endast sådana 
investeringstjänster som avses i 3 § 
1 mom. 1, 5 och 6 punkten, skall 
startkapitalet uppgå till minst en 
miljon mark. Om ett 
värdepappersföretag som bedriver i 
detta moment avsedd verksamhet 
också bedriver sådan verksamhet 
som avses i 16 § 1 mom. 9 punkten, 
skall i fråga om aktiekapitalet 
tillämpas 1 mom.


Startkapitalet skall vara helt inbetalt 
i pengar när verksamhetstillståndet 
beviljas.
13 §
Minimikapital
Ett värdepappersföretag skall ha ett 
aktiekapital på minst 730 000 euro, 
om inte något annat bestäms nedan. 
Värdepappersföretag, som får 
tillhandahålla endast sådana 
investeringstjänster som avses i 3 § 
1 mom. 1, 5 och 6 punkten, skall ha 
ett aktiekapital på minst 125 000 
euro. Om ett värdepappersföretag 
som bedriver i detta moment 
avsedd verksamhet också bedriver 
sådan verksamhet som avses i 16 § 
2 mom. 5 punkten, skall 
aktiekapitalet dock uppgå till minst 
730 000 euro.
Ett värdepappersföretag som 
bedriver verksamhet som avses i 16 
§ 2 mom. 1, 3 eller 4 punkten skall 
ha ett aktiekapital på minst 
5 miljoner euro.
Aktiekapitalet skall vara tecknat i 
sin helhet när 
verksamhetstillståndet beviljar.

16 §
Rörelse
Ett värdepappersföretag får, utöver att 
tillhandahålla investeringstjänster enligt 3§, 
under de förutsättningar som anges i 
verksamhetstillståndet
1) ordna krediter och annan 
finansiering för kunder i anslutning 
till investeringstjänster, dock inte 
för egen räkning,
2) tillhandahålla tjänster i samband 
med emission av värdepapper,
3) ordna offentlig handel med 
investeringsobjekt så som 
värdepappersmarknadslagen 
stadgar,
4) verka som kontoförande institut 
eller som ett kontoförande instituts 
underinstitut, i enlighet med lagen 
om värdeandelssystemet 
(826/1991),
5) tillhandahålla andra förvarings- 
och förvaltningstjänster för 
investeringsobjekt än sådana som 
avses i 3 1 mom. 5 punkten samt 
kassavalvstjänster,
6) tillhandahålla investerings- och 
finansieringsrådgivning som gäller 
investeringsobjekt,
7) tillhandahålla valutatjänster i 
anslutning till investeringstjänster,
8) verka som clearingmedlem enligt 
vad värdepappersmarknadslagen 
stadgar, samt
9) sköta de uppgifter som enligt 
lagen om placeringsfonder hör till 
en förvaringsbank.




















Finansinspektionen kan meddela 
närmare föreskrifter om 
tillhandahållande av sådana 
investeringstjänster som avses i 
denna paragraf.
1) bevilja krediter och annan 
finansiering till kunder i anslutning 
till investeringstjänster,
2) erbjuda företag rådgivning 
avseende kapitalstrukturer, 
affärsverksamhetsstrategi och 
andra närliggande frågor samt råd 
och tjänster avseende fusioner och 
företagsförvärv,
3) tillhandahålla tjänster i samband 
med emission av värdepapper och 
emissionsgaranti,
4) tillhandahålla investerings- och 
finansieringsrådgivning som gäller 
investeringsobjekt,
5) tillhandahålla andra förvarings- 
och förvaltningstjänster för 
investeringsobjekt än sådana som 
avses i 3 § 1 mom. 5 punkten samt 
kassavalvstjänster, samt
6) tillhandahålla valutatjänster i 
anslutning till investeringstjänster. 
Dessutom får ett 
värdepappersföretag under de 
förutsättningar som anges i 
verksamhetstillståndet
1) utan hinder av vad som bestäms i 
kreditinstitutslagen samt i 52 § i 
denna lag i samband med en 
investeringstjänst av kunden ta 
emot återbetalbara medel på ett 
konto,
2) ordna offentlig handel med 
investeringsobjekt enligt 
bestämmelsersna i 
värdepappersmarknadslagen,
3) verka som kontoförande institut 
eller ett kontoförande instituts 
underinstitut enligt bestämmelserna 
i lagen om värdeandelssystemet 
(826/1991),
4) verka som clearingmedlem enligt 
bestämmelserna i 
värdepappersmarknadslagen,
5) sköta de uppgifter som enligt 
bestämmelserna i lagen om 
placeringsfonder hör till ett 
förvaringsinstitut,
6) tillhandahålla annan 
investerings- och 
finansieringsrådgivning än sådan 
som avses ovan i denna paragraf, 
samt
7) bedriva annan verksamhet som 
är nära jämförbar med verksamhet 
som avses i denna paragraf.
Finansinspektionen kan meddela 
närmare föreskrifter om 
tillhandahållande av sådana 
investeringstjänster som avses i 
denna paragraf.

16 b §
Förrättningsställe och anlitande av 
ombud
Värdepappersföretaget skall för sin 
verksamhet ha åtminstone ett fast 
förrättningsställe. Det kan dessutom 
bedriva verksamhet på andra 
verksamhetsställen. 
Värdepappersföretaget kan bedriva 
affärsverksamhet också genom ett 
ombud om anlitandet av ombud inte 
skadar värdepappersföretagets 
riskkontroll och interna kontroll eller 
övrigskötsel av 
värdepappersföretagets 
affärsverksamhet.
När värdepappersföretaget låter ett 
ombud sköta affärsverksamheten skall 
det se till att ombudet fortlöpande ger 
värdepappersföretaget de uppgifter 
som behövs för myndighetstillsynen 
över värdepappersföretag och för 
värdepappersföretagets riskkontroll 
och interna kontroll, och att 
värdepappersföretaget kan lämna 
dessa uppgifter vidare till 
Finansinspektionen.
Ett värdepappersföretag som har för 
avsikt att bedriva affärsverksamhet 
genom ett ombud som inte hör till 
samma konsolideringsgrupp eller i 
lagen om andelsbanker och andra 
kreditinstitut i andelslagsform 
(1504/2001) avsedda sammanslutning 
som värdepappersföretaget skall 
anmäla detta till Finansinspektionen 
innan verksamheten överförs till 
ombudet. Finansinspektionen 
meddelar närmare föreskrifter om 
innehållet i anmälan samt om när den 
affärsverksamhet som bedrivs genom 
ombud kan anses vara så ringa att 
anmälan inte behöver göras. Vad som 
bestäms i detta moment tillämpas 
dessutom på betydande ändringar som 
inträffar i avtalsförhållandet mellan 
värdepappersföretaget och ombudet.
29 §
Generalklausul om riskkontroll
— — — — — — — — — — — 
— — — 









Finansinspektionen utfärdar 
närmare föreskrifter om hur 
riskkontrollen och den interna 
kontrollen skall ordnas samt om 
kraven på en tillförlitlig 
förvaltning.
— — — — — — — — — — — — 
— — 
På överföringen av uppgifter som 
ansluter sig till ett 
värdepappersföretags riskkontroll 
och övriga interna kontroll till ett 
sådant företag som inte hör till 
samma konsolideringsgrupp eller i 
lagen om andelsbanken och andra 
kreditinstituten i andelslagsform 
avsedda sammanslutning som 
värdepappersföretaget tillämpas 
vad som bestäms i 16 b § 2 och 3 
mom.
Finansinspektionen meddelar 
närmare föreskrifter om de krav som 
ställs på de i 1 mom. avsedda 
riskkontrollsystemen och på den 
övriga interna kontrollen samt på en 
tillförlitlig förvaltning liksom om 
anmälan som avses i 2 mom. och om 
när uppgifter. som överförts till ett 
annat företag enligt 2 mom kan 
anses vara så ringa att anmälan inte 
behöver göras.
38 §
Investerarskyddets omfattning
Investerarskyddet omfattar 
investerare som har tillhandahållits 
investeringstjänster eller sådana 
förvarings- eller 
förvaltningstjänster som avses i 16 
§ 1 mom. 5 punkten.

— — — — — — — — — — — 
— — — 

38 §
Investerarskyddets omfattning
Investerarskyddet omfattar 
investerare som har tillhandahållits 
investeringstjänster eller sådana 
förvarings- eller förvaltningstjänster 
som avses i 16 § 1 mom. 5 punkten 
eller av vilka värdepappersföretaget 
har tagit emot medel som avses i 2 
mom. 1 punkten i nämnda paragraf.
— — — — — — — — — — — — 
— — 


39 §
Ersättningsskyldighetens inträde
Om ett värdepappersföretag i 
samband med tillhandahållande av 
investeringstjänster eller sådana 
förvarings- eller förvaltningstjänster 
som avses i 16 § 1 mom. 5 punkten, 
inte enligt lag eller avtal har betalt 
en i 38 § angiven investerares klara 
och ostridiga fordringar som 
värdepappersföretaget innehar eller 
förvaltar, kan investeraren anmäla 
detta till finansinspektionen.
— — — — — — — — — — — 
— — — 

39 §
Ersättningsskyldighetens inträde
Om ett värdepappersföretag i 
samband med tillhandahållande av 
investeringstjänster eller i samband 
med sådana förvarings- eller 
förvaltningstjänster som avses i 16 
§ 1 mom. 5 punkten eller tjänster 
som avses i 2 mom. 1 punkten i 
nämnda paragraf inte enligt lag 
eller avtal har betalt en i 38 § 
angiven investerares klara och 
ostridiga fordringar som 
värdepappersföretaget innehar eller 
förvaltar, kan investeraren anmäla 
detta till Finansinspektionen.
— — — — — — — — — — — 
— — — 





40 §
Fordringar som ersätts
Av ersättningsfondens medel 
betalas i 38 § angivna investerares 
fordringar som innehas eller 
förvaltas av ett värdepappersföretag 
i samband med att detta 
tillhandahåller investeringstjänster 
eller sådana förvarings- och 
förvaltningstjänster som avses i 16 
§ 1 mom. 5 punkten. Till en och 
samma investerare kan i ersättning 
betalas nio tiondedelar av 
investerarens fordran på ett 
värdepappersföretag, dock högst ett 
markbelopp som motsvarar 20 000 
ecu.
— — — — — — — — — — — 
— — — 

40 §
Fordringar som ersätts
Av ersättningsfondens medel 
betalas i 38 § angivna investerares 
fordringar som innehas eller 
förvaltas av ett värdepappersföretag 
i samband med att detta 
tillhandahåller investeringstjänster 
eller sådana förvarings- och 
förvaltningstjänster som avses i 16 
§ 1 mom. 5 punkten eller tjänster 
som avses i 2 mom. 1 punkten i 
nämnda paragraf. Till en och 
samma investerare kan i ersättning 
betalas nio tiondedelar av 
investerarens fordran på ett 
värdepappersföretag, dock högst 
20 000 euro.
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Vid tillämpningen av denna 
paragraf betraktas kreditinstitut 
som hör till sammanslutningen av 
andelsbanker som ett enda 
kreditinstitut.
———
Denna lag träder i kraft den    .
Ett värdepappersföretag som när 
lagen träder i kraft bedriver 
inlåning av kundmedel skall inom 
12 månader efter ikraftträdandet 
ansöka om rätt enligt 16 § 2 mom. 
1 punkten att från kunder ta emot 
återbetalbara medel på konto eller 
upphöra med inlåningen av 
kundmedel.
Uppgifter enligt 16 b § 3 mom. och 
29 § 2 mom. om sådana avtal om 
utläggning av verksamhet som varit 
i kraft vid ikraftträdandet skall 
meddelas Finansinspektionen 
senast sex månader efter att lagen 
har trätt i kraft.
———












3.
Lag
om ändring av 15 b och 20 § lagen om finansinspektionen
enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 11 juni 1993 om finansinspektionen (503/1993) 15 b § 1 
mom. och 20 § 1 mom., sådana de lyder, 15 b § 1 mom. i lag 521/1998 och 
20 § 1 mom. i lag 80/1998, som följer:


Gällande lydelse
Föreslagen lydelse

15 b §
Förbud mot och begränsning av 
tillhandahållande av 
investeringstjänster
Finansinspektionen kan för högst 
tre månader förbjuda ett 
värdepappersföretag eller ett 
kreditinstitut att tillhandahålla 
sådana investeringstjänster som 
avses i lagen om 
värdepappersföretag samt sådana 
förvarings- och förvaltningstjänster 
som avses i 16 § 1 mom. 5 punkten 
nämnda lag, om den med beaktande 
av värdepappersföretagets eller 
kreditinstitutets finansiella tillstånd 
har anledning att misstänka att 
värdepappersföretaget eller 
kreditinstitutet hotas av insolvens 
samt att den ersättningsfond som 
ger investerarskydd uppenbarligen 
kan bli tvungen att ersätta 
investerarnas fordringar


— — — — — — — — — — — 
— — — 

15 b §
Förbud mot och begränsning av 
tillhandahållande av 
investeringstjänster
Finansinspektionen kan för högst 
tre månader förbjuda ett 
värdepappersföretag eller ett 
kreditinstitut att tillhandahålla 
sådana investeringstjänster som 
avses i lagen om vär-
depappersföretag och sådana 
förvarings- och förvaltningstjänster 
som avses i 16 § 1 mom. 5 punkten 
i nämnda lag samt att ta emot medel 
som avses i 2 mom. 1 punkten i 
nämnda paragraf, om den med 
beaktande av 
värdepappersföretagets eller 
kreditinstitutets finansiella tillstånd 
har anledning att misstänka att 
värdepappersföretaget eller 
kreditinstitutet hotas av insolvens 
samt att den ersättningsfond som 
ger investerarskydd uppenbarligen 
kan bli tvungen att ersätta 
investerarnas fordringar.
— — — — — — — — — — — 
— — — 


20 §
Tillsynsavgift
För täckande av kostnaderna för 
finansinspektionens verksamhet 
skall de under dess tillsyn stående 
emittenterna av värdepapper som är 
föremål för offentlig handel betala 
en tillsynsavgift.
— — — — — — — — — — — 
— — — 

20 §
Tillsynsavgift
För täckande av kostnaderna för 
finansinspektionens verksamhet 
skall en tillsynsavgift betalas av 
tillsynsobjekten, de aktiebolag och 
andelslag som avses i 1 a § 2 mom. 
kreditinstitutslagen och 
emittenterna av värdepapper som är 
föremål för offentlig handel.
— — — — — — — — — — — 
— — — 
———
Denna lag träder i kraft den   .
———










5.
Lag
om ändring av 24 § lagen om införande av lagen om andelslag
I enlighet med riksdagens beslut
fogas till 24 § lagen den 28 december 2001 om införande av lagen om 
andelslag (1489/2001) ett nytt 5 mom. som följer:



Gällande lydelse
Föreslagen lydelse

24 §
— — — — — — — — — — 
— — — — 

— — — — — — — — — — — — 
— — 
De krav på andelskapital och 
medlemsantal i ett andelslag som 
ingår i 1 § 1 mom. i 21 kap. i den nya 
lagen tillämpas inte på ett andelslag 
som har inlett sparkasseverksamheten 
före den 1 juli 1996.
———
Denna lag träder i kraft den      .
———












6.
Lag
om ändring av 4 kap. 5 a § värdepappersmarknadslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i värdepappersmarknadslagen av den 26 maj 1989 (495/1989) 4 kap. 
5 a § 1 mom., sådant det lyder i lag 321/1998, som följer:



Gällande lydelse
Föreslagen lydelse

5 a §
En värdepappersförmedlare skall 
organisera förvaringen, hanteringen 
och clearingen av kunders 
penningmedel och annan egendom 
(kundmedel) som har anförtrotts 
förmedlaren så att det inte finns risk 
för att de sammanblandas med 
förmedlarens egna medel och 
tillgångar. Kundmedel skall 
förvaras på ett säkert sätt och 
kunders penningmedel skall sättas 
in på konto i en depositionsbank 
eller i ett utländskt kreditinstituts 
filial, om det inte skriftligen avtalas 
om annan placering. En 
värdepappersförmedlare som inte är 
depositionsbank eller filial till ett 
utländskt kreditinstitut som har rätt 
att ta emot depositioner, skall i sin 
bokföring hålla kunders 
penningmedel åtskilda från sina 
egna tillgångar.

— — — — — — — — — — — 
— — — 

5 a §
En värdepappersförmedlare skall 
organisera förvaringen, hanteringen 
och clearingen av kunders 
penningmedel och annan egendom 
(kundmedel) som har anförtrotts 
förmedlaren så att det inte finns risk 
för att de sammanblandas med 
förmedlarens egna medel och 
tillgångar. Kundmedel skall 
förvaras på ett säkert sätt och 
kunders penningmedel skall sättas 
in på konto i en depositionsbank 
eller i ett utländskt kreditinstituts 
filial, om det inte avtalas om annan 
placering. En 
värdepappersförmedlare som inte är 
depositionsbank, filial till ett 
utländskt kreditinstitut som har rätt 
att ta emot insättningar eller 
värdepappersföretag som har rätt 
att ta emot medel som avses i 16 § 
2 mom. 1 punkten lagen om 
värdepappersföretag, skall i sin 
bokföring hålla kunders 
penningmedel åtskilda från sina 
egna tillgångar.
— — — — — — — — — — — 
— — — 
———
Denna lag träder i kraft den   .
———