Gε till riksdagens webbplats suomi

DOKUMENT RP 98/2002 rd




Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagar om ändring 
av lagen om skuldsanering för privatpersoner samt 88 § lagen om 
beskattningsförfarande
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL
I propositionen föreslås att lagen om skuldsanering för privatpersoner skall 
ändras. I lagen föreslås mera detaljerade bestämmelser än de gällande om 
orsaker som kan ge domstolen rätt att enligt prövning bevilja skuldsanering 
också när det för beviljande av skuldsanering föreligger något sådant hinder 
som har anknytning till skuldsättningsgrunden eller andra hinder som avses 
i lagen.
I propositionen föreslås också tydligare bestämmelser om hur gäldenären 
under betalningsprogrammet kan bli skyldig att betala mer av sina skulder. 
Samtidigt föreslås att de penningbelopp skall höjas som anger de gränser 
vars överskridande medför att en sådan tilläggsprestationsskyldighet 
uppstår för gäldenären. I propositionen föreslås också att en gäldenär vars 
betalningsförmåga tillfälligt försämras skall ha rätt att skjuta upp sina 
betalningar till borgenärerna. Den betalningsskyldighet som i 
betalningsprogrammet har fastställts för gäldenären skall enligt 
propositionen få minskas på något lindrigare grunder än hittills. Dessutom 
föreslås bestämmelser som begränsar möjligheten att bestämma att 
betalningsprogrammet skall förfalla.
I propositionen föreslås också att lagen om beskattningsförfarande skall 
ändras så, att skatten på överlåtelsevinst av särskilda skäl skall få lindras om 
gäldenärens egendom har realiserats i samband med skuldsaneringen.
Propositionen har samband med budgetpropositionen för 2003. Lagarna 
föreslås träda i kraft så snart som möjligt efter att de har antagits och 
stadfästs.
—————



INNEHÅLLSFÖRTECKNING
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL	1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING	2
ALLMÄN MOTIVERING	4
1.	Nuläget	4
1.1.	Lagstiftning och praxis	4
Allmänt	4
Beviljande av skuldsanering	5
Betalningsprogrammets innehåll och längd i fråga om vanliga skulder	6
Gäldenärens möjligheter att behålla sin ägarbostad vid skuldsanering	7
Ändring av betalningsprogrammet och när betalningsprogrammet kan 
förfalla	7
Domstolarnas situation	8
Biträdande av gäldenärer och skuldrådgivning	9
Kostnaderna för skuldsanering och andra ekonomiska verkningar	9
1.2.	Skuldsanering för privatpersoner i Danmark, Norge 
och Sverige	10
Danmark	10
Norge	10
Sverige	11
2.	Bedömning av nuläget	13
2.1.	Skuldproblemen och metoder med vilka de kan lösas	13
Hushållens skuldsättning och skuldproblem	13
Olika sätt att lösa skuldproblemen	14
2.2.	Överskuldsatta som inte omfattas av skuldsanering	16
2.3.	Betalningsskyldighet vid skuldsanering	19
Bestämmande av betalningsskyldighet	19
Tilläggsprestationsskyldigheten	20
Nedsättning av den betalningsskyldighet som föreskrivits i 
betalningsprogrammet	22
När betalningsprogrammet förfaller	23
3.	Propositionens mål och de viktigaste förslagen	24
3.1.	Att bevilja skuldsanering	24
3.2.	Tilläggsprestationsskyldigheten	25
3.3.	Nedsättning av betalningsskyldighet som har fastställts i 
betalningsprogrammet	26
3.4.	Skatt på överlåtelsevinst	27
4.	Propositionens verkningar	27
4.1.	Inverkan på antalet skuldsaneringsärenden och 
skuldsaneringskostnaderna	27
4.2.	Verkningar i fråga om borgenärernas ekonomiska 
ställning	29
4.3.	Verkningar i fråga om gäldenärernas ställning	30
5.	Beredningen av propositionen	30
6.	Övriga omständigheter som påverkar propositionen	31
DETALJMOTIVERING	32
1.	Lagförslag	32
1.1.	Lagen om ändring av lagen om skuldsanering för 
privatpersoner	32
1.2.	Lagen om beskattningsförfarande	56
2.	Ikraft trädande	58
3.	Lagstiftningsordning	58
LAGFÖRSLAGEN	61
om ändring av lagen om skuldsanering för privatpersoner	61
om ändring av 88 § lagen om beskattningsförfarande	67
BILAGA	68
PARALLELLTEXTER	68
om ändring av lagen om skuldsanering för privatpersoner	68
om ändring av 88 § lagen om beskattningsförfarande	80











ALLMÄN MOTIVERING
1.	Nuläget
1.1.	Lagstiftning och praxis
Allmänt
Lagen om skuldsanering för privatpersoner (57/1993) trädde i kraft den 8 
februari 1993. En privatperson som har drabbats av skuldproblem kan få sin 
ekonomiska situation upphjälpt genom att ett betalningsprogram som 
motsvarar gäldenärens betalningsförmåga fastställs för honom eller henne. 
Skuldsaneringen omfattar alla gäldenärens skulder som har uppkommit 
innan skuldsaneringen inleddes. Hur mycket gäldenärens skulder måste 
saneras genom skuldsanering beror på gäldenärens betalningsförmåga och 
betalningsprogrammets längd. Betalningsprogrammet är i allmänhet 
femårigt, men i praktiken kan gäldenären behöva en längre tid för att 
fullgöra den betalningsskyldighet som programmet föreskriver. Om 
gäldenären behåller sin bostad vid skuldsaneringen, kan programmet vara i 
kraft längre än fem år. I vissa fall kan betalningsprogrammets 
tillämpningstid också förlängas till förmån för privata borgenärer. 
Gäldenären blir fri från de skulder som omfattas av skuldsaneringen när han 
har fullgjort den betalningsskyldighet som har föreskrivits för honom. 
Beslut om skuldsanering fattas av domstol.
Lagen om skuldsanering för privatpersoner har ändrats genom en lag som 
trädde i kraft den 15 februari 1995. Ändringen innebar främst en justering 
av lagens bestämmelser om domstolsförfarandet. Större ändringar i lagens 
innehåll gjordes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 februari 
1997. Förutsättningarna för skuldsanering skärptes genom att till lagen 
fogades en bestämmelse om att skuldsanering inte kan beviljas en gäldenär 
som av en orsak som kan anses temporär inte förmår betala sina skulder alls 
eller endast förmår betala litet av dem. Bestämmelserna om när 
skuldsanering kan nekas en gäldenär ändrades på vissa punkter. Samtidigt 
ändrades också bestämmelserna om justering av betalningsprogrammet och 
om att betalningsprogrammet kan förfalla. Dessutom har lagen i flera 
sammanhang justerats med anledning av ändringar i annan lagstiftning.
Före utgången av år 2001 har skuldsanering sökts av sammanlagt mer än 70 
000 privatpersoner. År 1993 gjordes ca 10 000 skuldsaneringsansökningar. 
Högst var antalet år 1995, då skuldsanering söktes av ca 14 000 gäldenärer. 
Därefter har antalet minskat och har under de senaste åren varit något över 
3 000. Skuldsanering har beviljats ca 53 000 gäldenärer. Av ansökningarna 
har ca 14 procent förkastats. Vid utgången av år 2001 hade sammanlagt ca 9 
400 ansökningar förkastats. En del ansökningar har återkallats eller 
avskrivits.
Gäldenärens insolvens har vanligtvis berott på att hans eller hennes 
betalningsförmåga har försämrats för att gäldenärens affärsverksamhet har 
upphört eller för att gäldenären har blivit arbetslös eller betalningsskyldig i 
egenskap av borgensman. I ca en tredjedel av fallen föranleddes 
skuldsaneringsansökan huvudsakligen av att gäldenären hade skuldsatt sig 
genom egen företagsverksamhet eller hade tecknat borgen för förbindelser 
som gällde någon annan persons företagsverksamhet. I en avsevärd del av 
fallen har det också varit frågan om gäldenärer vilkas skuldsättning har 
berott på att de har tecknat borgensförbindelser för privata skulder.
Enligt Statistikcentralens domstolsstatistik var det genomsnittliga 
skuldbeloppet för personer som åren 1999 och 2000 beviljades 
skuldsanering (6 255 gäldenärer) nästan 200 000 euro (1,18 miljoner mark) 
och medianen översteg 80 000 euro (480 000 mark). Mer än en fjärdedel 
hade skulder till ett belopp som översteg 168 000 euro (en miljon mark). 
Enligt undersökningar har medianen även under tidigare år rört sig på 
samma nivå  (år 1994 var det ca 477 000 mark och år 1997 ca 468 000 
mark).
Enligt en undersökning av skuldsaneringsfallen år 1997 betalade 
skuldsaneringsgäldenärerna månatligen i genomsnitt (medianen) ca 89 euro 
(530 mark) för skulder som saknade säkerhet, dvs. vanliga skulder. Om 
betalningsprogrammet var femårigt, förpliktades gäldenärerna följaktligen 
att betala sammanlagt 5 000 euro (30 000 mark) till borgenärerna. 
Avkastningen till borgenärerna var då i medeltal ca 13 procent och 
medianen ca 5 procent av det totala skuldbeloppet. 
Beviljande av skuldsanering
En allmän förutsättning för skuldsanering är att gäldenären är insolvent. 
Med insolvens avses att gäldenären inte endast tillfälligt är oförmögen att 
betala sina skulder när de förfaller till betalning. Vid bedömningen av 
insolvens beaktas gäldenärens förmögenhet samt inkomster och 
förvärvsmöjligheter. För att skuldsanering skall beviljas krävs dessutom att 
den huvudsakliga orsaken till insolvensen är att gäldenärens 
betalningsförmåga har försämrats väsentligt på grund av en förändring i 
förhållanden som i huvudsak inte beror på gäldenären själv eller att det i 
övrigt föreligger vägande skäl för en skuldsanering med beaktande av 
disproportionen mellan skuldernas belopp och gäldenärens 
betalningsförmåga. I praktiken är denna disproportion ofta så stor att de 
som ansöker om skuldsanering på denna grund har uppfyllt de allmänna 
förutsättningarna för skuldsanering. Skuldsanering kan inte beviljas om 
gäldenären förmår betala sin skuld inom en relativt kort tid utan att äventyra 
sin utkomst. Skuldsanering kan också beviljas en gäldenär som bedriver 
näringsverksamhet, om skuldproblemen ansluter sig till gäldenärens privata 
ekonomi. 
Enligt 9 a §, som trädde i kraft år 1997, kan skuldsanering inte beviljas om 
gäldenären av en orsak som kan anses temporär saknar betalningsmån eller 
av samma orsak med sin betalningsmån inte förmår betala sina vanliga 
skulder till ett belopp som inte kan anses vara obetydligt. Vid bedömningen 
av om orsaken är temporär och storleken på betalningsmånen skall särskilt 
gäldenärens förvärvsmöjligheter beaktas. Behovet att ändra lagen berodde 
på att i ca en tredjedel av de fastställda betalningsprogrammen hade 
gäldenären helt befriats från betalningsskyldighet och i endast en del av 
dessa fall var det frågan om gäldenärer vilkas betalningsförmåga inte kunde 
antas bli bättre framöver. Avsikten med bestämmelsen var att försöka se till 
att skuldsanering beviljas först när gäldenärens ekonomiska ställning hade 
stabiliserats och gäldenären kunde utnyttja förvärvsmöjligheter. 
Skuldsaneringen kan alltså på denna grund skjutas upp fastän gäldenären 
när han ansöker om skuldsanering annars skulle uppfylla de allmänna 
villkoren för att beviljas skuldsanering.
Med stöd av bestämmelsen kan skuldsanering förhindras t.ex. när 
gäldenären är kortvarigt arbetslös till följd av sedvanliga 
konjunkturfluktuationer. Att arbetslösheten är långvarig kan dock vara ett 
tillräckligt bevis för att den låga eller obefintliga betalningsmånen inte kan 
anses temporär. Bestämmelsen hindrar inte heller domstolen att bevilja 
skuldsanering om det är uppenbart att gäldenären, som är arbetslös, inte ens 
efter att han eller hon har fått arbete skulle ha en annan än obetydlig 
betalningsmån. Det finns två prejudikat av högsta domstolen i vilka 
domstolen tog hänsyn till den tid som sökanden varit arbetslös och 
sökandens förvärvsmöjligheter och med anledning av dessa ansåg att 
skuldsanering kunde beviljas sökandena trots att betalningsmån saknades 
(HD 1999:16 och 1999:17). Högsta domstolen konstaterade uttryckligen att 
skuldsanering kan beviljas också en arbetslös gäldenär. Högsta domstolen 
ansåg att denna möjlighet harmonierade med att ett av målen för lagen om 
skuldsanering för privatpersoner är att avhjälpa skuldproblem som beror på 
arbetslöshet och att hindra den utslagning som skuldsättning medför. 
Skuldsanering kan inte beviljas alla dem som ansöker om skuldsanering. I 
lagen finns bestämmelser med stöd av vilka skuldsanering kan förvägras 
också en sökande som uppfyller villkoren för beviljande av skuldsanering. 
Avsikten med bestämmelsen är att hindra att skuldsanering beviljas 
personer som har skuldsatt sig på ett sådant sätt att med skuldsättningen 
förknippas omständigheter som är negativa med tanke på den allmänna 
samhälls- och betalningsmoralen. Skuldsaneringshinder kan föreligga bl.a. 
när sökanden har skulder som grundar sig på brott, skulden har uppstått i 
näringsverksamhet i vilken borgenärerna har blivit föremål för ett grovt 
otillbörligt förfarande eller sökanden har skuldsatt sig uppenbart lättsinnigt.
Fram till utgången av år 2001 förkastade domstolarna ca 9 400 
skuldsaneringsansökningar. Största delen av ansökningarna förkastades på 
den grunden att det fanns ett lagstadgat hinder för skuldsaneringen. Det i 
praktiken oftast tillämpade hindret var uppenbart lättsinnig skuldsättning. 
Det finns även ca tjugo prejudikat av högsta domstolen i vilka högsta 
domstolen har tagit ställning till frågan om lättsinnig skuldsättning. Enligt 
tolkningspraxisen avses med lättsinnig skuldsättning framför allt en likgiltig 
inställning till återbetalning av skulderna. Gäldenärens förhållanden vid den 
tidpunkt när krediten beviljades samt hur gäldenären har skött sin ekonomi 
och sina skulder efter att krediten beviljades har då givits betydelse. En viss 
betydelse har också givits åt kreditgivarens förfarande, bl.a. vilken 
kännedom kreditgivaren har haft om gäldenärens betalningsförmåga samt 
för vilket ändamål krediten har varit avsedd (HD 1997:142, 2001:99). Om 
gäldenären har tagit krediten för att trygga sin nödvändiga utkomst, har 
skuldsättningen i allmänhet inte ansetts uppenbart lättsinnig. Även bristande 
omdöme till följd av att gäldenären har varit ung eller har haft mentala 
problem har kunnat beaktas. När det gäller personer som har skuldsatt sig 
genom företagsverksamhet, har högsta domstolen i några prejudikat 
konstaterat att inledande och utövning av affärsverksamhet i allmänhet 
innebär ekonomisk risktagning och någon grad av skuldsättning, och att 
skulder som en näringsidkare ådrar sig när han eller hon misslyckas i sådan 
verksamhet inte automatiskt innebär att det vore frågan om lättsinnig 
skuldsättning, inte ens om skulderna är stora (HD 1998:71, 2001:99).
Domstolen kan bevilja skuldsanering trots att hinder föreligger, om det 
finns särskilda motskäl. Om gäldenärens ansökan har förkastats, kan han 
eller hon med åberopande av motskälen göra en ny ansökan om 
skuldsanering. Om gäldenären enligt bästa förmåga har försökt sköta sin 
ekonomi och sina skulder, kan kravet på särskilda motskäl i praktiken vara 
uppfyllt. Det har också fästs uppmärksamhet vid att ett avslag under de 
förhållanden som gäldenären lever under kan vara oskäligt med hänsyn till 
skuldsaneringens inverkan på gäldenärens ställning och att resultatet av 
indrivningen även utan skuldsanering skulle bli magert för borgenärerna. 
Dessa omständigheter har högsta domstolen särskilt betonat i sina 
prejudikat.
Betalningsprogrammets innehåll och längd i fråga om vanliga skulder
För vanliga skulder är betalningsprogrammet i allmänhet femårigt. Det kan 
dock vara kortvarigare om det är skäligt med hänsyn till gäldenärens 
förhållanden samt hur och i vilken utsträckning gäldenären har betalt sina 
skulder innan betalningsprogrammet fastställdes eller hur han betalar dem 
med de medel som inflyter vid realiseringen av egendomen. 
I rättspraxis har ett femårigt betalningsprogram varit den klara huvudregeln. 
Av t.ex. de betalningsprogram som fastställdes år 2000 och 2001 var ca fem 
procent kortvarigare än fem år. Ett kortare betalningsprogram har kommit i 
fråga främst när ett femårigt program skulle bli exceptionellt tungt med 
hänsyn till gäldenärens förhållanden och även i dessa fall i allmänhet endast 
om gäldenären redan före skuldsaneringen har betalt sina skulder i den 
omfattning som lagen om skuldsanering för privatpersoner förutsätter. Även 
hög ålder hos gäldenären kan motivera en kortare tid.
I betalningsprogrammet förpliktas gäldenären att använda sin 
betalningsmån för betalningen av sina skulder. Med betalningsmån avses 
skillnaden mellan gäldenärens inkomster och gäldenärens nödvändiga 
utgifter. Eftersom gäldenärens förvärvsmöjligheter beaktas, försöker man 
beakta förväntade förändringar i inkomstnivån när betalningsskyldigheten 
fastställs. Bedömningen av vad som är nödvändiga utgifter för gäldenären 
beror i sista hand på domstolens prövning, men i praktiken är 
utgångspunkten den nivå som bestäms i justitieministeriets förordning om 
grunderna för bedömning av en gäldenärs betalningsförmåga vid 
skuldsanering för privatpersoner (322/2001). Även om denna nivå är en 
aning högre än utkomststödets nivå, är gäldenärens utkomst knapp under 
den tid som betalningsprogrammet varar.  
I betalningsprogrammet fördelas gäldenärens betalningsmån på hans 
vanliga skulder i proportion till skuldernas storlek. Förmånsberättigade 
skulder är endast underhållsbidrag till barn samt enligt prövning skulder 
som hänför sig till gäldenärens oundgängliga levnadskostnader.
Under betalningsprogrammet är gäldenären skyldig att betala mer av 
skulderna bl.a. om gäldenärens inkomster ökar eller han eller hon t.ex. får 
ett arv. Om gäldenärens betalningsförmåga långvarigt försämras, kan 
betalningsskyldigheten minskas på de grunder som anges i lagen.
Gäldenärens möjligheter att behålla sin ägarbostad vid skuldsanering
Under vissa förutsättningar kan gäldenären behålla sin ägarbostad i 
skuldsaneringen. I praktiken utgör gäldenärens ägarbostad nästan alltid 
säkerhet för hans skulder. Dessa säkerhetsskulder, som belastar bostaden, 
kan i viss mån saneras. Av skulden skall alltid betalas en andel som 
motsvarar bostadens värde, men lånevillkoren kan mildras. Att säkerhetens 
värde förändras under betalningsprogrammet påverkar inte det belopp som 
gäldenären är skyldig att betala.
I praktiken har betalningstiden för säkerhetsskulder i allmänhet förlängts 
och räntan sänkts för att gäldenären skall kunna betala sin säkerhetsskuld. 
Förlängningen av betalningstiden och sänkningen av räntan har varit 
tämligen kännbara. Under de första åren som skuldsaneringsmöjligheten 
fanns, påverkades besluten att sänka räntan vid skuldsanering av att den 
allmänna räntenivån sjönk avsevärt under den ränta som föreskrevs i de 
ursprungliga lånevillkoren. Under de senaste åren har det nästan inte alls 
funnits orsak att sänka räntorna. Betalningsprogrammen för betalning av 
säkerhetsskulder har varit mycket långvariga, ofta över 15 år långa.
Om gäldenären behåller sin ägarbostad, skall han utöver säkerhetsskulden 
också betala den del av sina vanliga skulder som lagen föreskriver 
(minimiavkastningen för vanliga skulder). Detta belopp påverkas 
väsentligen av en jämförelse som beaktar hur mycket gäldenären kunde 
betala på skulderna om bostaden såldes och gäldenären skulle bo i en så 
billig hyresbostad som möjligt. Ett betalningsprogram för betalning av 
minimiavkastningen kan vara högst tioårigt.
Ändring av betalningsprogrammet och när betalningsprogrammet kan 
förfalla
Bestämmelserna om ändring av betalningsprogrammet ändrades genom en 
lag som trädde i kraft den 1 februari 1997. Lagändringen förorsakades 
särskilt av att antalet ändringsansökningar hade ökat i domstolarna och att 
ändring i betalningsprogrammen söktes med anledning av mycket små 
förändringar i betalningsförmågan. Ändringarna av betalningsprogrammen 
medförde ofta oskäligt mycket arbete och kostnader i jämförelse med den 
betydelse som ändringen hade. År 1995 gjordes ca 3 800 ansökningar om 
ändring av betalningsprogram och år 1996 ca 4 800. År 1996 utgjorde 
ändringsansökningarna en knapp tredjedel av samtliga 
skuldsaneringsärenden. 
Reformen utgick från att den betalningsskyldighet som fastställs för 
gäldenären är bestående och står fast oberoende av försämrade 
förhållanden. Att betalningsprogrammets tillämpningstid löper ut befriar 
inte gäldenären från den betalningsskyldighet som har bestämts i 
betalningsprogrammet, men på försenade betalningar löper ingen 
dröjsmålsränta. Undantag från denna primära hållning är dock möjliga om 
gäldenärens betalningsskyldighet under programmet försämras så avsevärt 
att betalningsskyldigheten blir oskäligt tung till följd av det belopp som 
skall betalas. I så fall kan betalningsskyldigheten minskas eller helt avlyftas 
genom en ändring av betalningsprogrammet.
Efter reformen har en borgenär kunnat yrka att den avkastning som i 
betalningsprogrammet har fastställts att betalas till honom skall drivas in 
genom utsökning om gäldenären försummar att iaktta 
betalningsprogrammet. Betalningsprogrammet kan dock inte bestämmas att 
förfalla om försummelsen att iaktta betalningsprogrammet beror på att 
gäldenärens betalningsförmåga har försvagats, för då finns det en godtagbar 
orsak till försummelsen. Försvagad betalningsförmåga medför i allmänhet 
att gäldenären blir tvungen att betala sina skulder under en längre tid än den 
som betalningsprogrammet avser.
Att gäldenärens betalningsförmåga väsentligen förbättrades var 
ursprungligen en laglig grund att ändra betalningsprogrammet. Gäldenären 
var skyldig att informera borgenären om en sådan förbättring, varvid 
borgenären kunde ansöka hos domstolen om att betalningsprogrammet 
skulle ändras. För att undvika domstolsbehandling ändrades lagen så, att 
gäldenärens skyldighet att betala mera av skulderna bestäms redan i 
betalningsprogrammet. Genom att införa tilläggsprestationsskyldighet ville 
man också öka den totala avkastningen till borgenärerna. 
Tilläggsprestationsskyldigheten grundar sig på att gäldenärens 
nettoinkomster har ökat eller boendekostnader sjunkit eller på att 
gäldenären har fått ett arv eller någon annan prestation av engångsnatur. De 
penningbelopp som utlöser tilläggsprestationsskyldighet bestäms i 
förordningen om skuldsanering för privatpersoner (58/1993). Reformens 
målsättning var att uppmuntra gäldenärerna att öka sina inkomster genom 
att låta gäldenären behålla en fjärdedel av inkomstökningen.
Efter reformen har antalet ansökningar om ändring av betalningsprogram 
minskat. År 1997 ännu gjordes 2 750 ansökningar, medan antalet år 2001 
endast var knapp 1 300.
Ett betalningsprogram kan förordnas att förfalla under de förutsättningar 
som bestäms i lagen. En förfallogrund är bl.a. att betalningsprogrammet 
väsentligen har försummats utan någon godtagbar orsak, eller att det efter 
att programmet har fastställts framgår att det har funnits ett hinder för 
skuldsanering. Om domstolen bestämmer att programmet skall förfalla, har 
borgenärerna rätt att yrka att skulden skall betalas enligt de ursprungliga 
villkoren.
Den förfallogrund som har tillämpats mest i praktiken är att gäldenären har 
försummat att iaktta betalningsprogrammet. Försummelsen har ansetts vara 
väsentlig om den har pågått oavbrutet under en längre tid eller 
försummelserna har upprepats ofta. I dessa fall borde det alltså ha varit 
möjligt för gäldenären att iaktta betalningsprogrammet. Om försummelsen 
har berott på försämrad betalningsförmåga hos gäldenären, kan programmet 
inte bestämmas att förfalla. Om betalningsprogrammet håller på att löpa ut 
och gäldenären till stor del har betalt sina skulder enligt programmet, kan 
försummelsen i allmänhet inte anses väsentlig och programmet kan inte 
förordnas att förfalla. 
Antalet ansökningar om att betalningsprogrammet skall förfalla var som 
högst åren 1996—1999, då 700—800 ansökningar gjordes per år. Åren 
2000 och 2001 gjordes ca 500 ansökningar per år. Något över hälften av 
ansökningarna godkändes.
Domstolarnas situation 
Medan lagen om skuldsanering för privatpersoner har varit i kraft har det 
gjorts ca 70 000 skuldsaneringsansökningar. Under de senaste åren har det 
årliga antalet ansökningar varit drygt 3 000. När antalet ansökningar har 
minskat, har behandlingstiden för skuldsaneringsärenden också förkortats. 
Den genomsnittliga behandlingstiden, dvs. den tid som förflyter mellan det 
att skuldsanering söks och betalningsprogrammet fastställs är nu ca sju 
månader. Domstolarna har fastställt ca 53 000 betalningsprogram.
Även hos fullföljdsdomstolarna är skuldsaneringsärendena en grupp av 
betydelse. I genomsnitt söks ändring i vart åttonde överklagbart avgörande 
som en tingsrätt fattar med anledning av en ansökan om skuldsanering. 
Ändring får sökas i avgöranden genom vilka en ansökan om skuldsanering 
har förkastats eller ett betalningsprogram har fastställts. I avgöranden 
genom vilka skuldsanering har inletts får ändring inte sökas. När det gäller 
tingsrätternas överklagbara avgöranden söks ändring i ca vart tionde 
avgörande som gäller ändring av betalningsprogram och i ca vart femte 
avgörande som gäller ansökan om att betalningsprogram skall förfalla.
Domstolarnas arbetsbörda påverkas av hur väl ärendena har beretts. 
Gäldenärernas möjlighet att genom ekonomisk rådgivning och 
skuldrådgivning få hjälp med att sköta sina skuldsaneringsärenden höjer 
nivån på ansökningarna och minskar domstolarnas arbetsbörda. Domstolen 
kan förordna en utredare, till vars uppgifter bl.a. hör att göra upp 
betalningsprogrammet och sköta vissa delgivningar. Att anlita utredare 
minskar även det domstolarnas arbete, men medför kostnader för staten. 
Biträdande av gäldenärer och skuldrådgivning
Lagen om ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning (713/2000) trädde i 
kraft den 1 september 2000. Tidigare var skuldrådgivningen frivillig 
verksamhet och sådan rådgivning gavs främst av kommunalt organiserade 
skuldrådgivningsenheter och i viss mån vid de statliga rättshjälpsbyråerna. 
Även församlingarna och vissa organisationer gav skuldrådgivning.
Vid ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning får privatpersoner 
upplysningar och råd om hur de skall sköta sin ekonomi och sina skulder 
samt får hjälp med att göra en hushållsbudget. Man tar reda på hur 
gäldenärens ekonomiska problem kan lösas och rådgivaren biträder 
gäldenären när denne utreder möjligheterna att nå förlikning med sina 
borgenärer. Dessutom får gäldenären hjälp med att sköta olika ärenden i 
anslutning till skuldsaneringen, i synnerhet med att göra upp en 
skuldsaneringsansökan samt andra utredningar och handlingar som 
förutsätts i lagen om skuldsanering för privatpersoner. Vid behov hänvisas 
gäldenären till att söka juridisk hjälp. Den ekonomiska rådgivningen och 
skuldrådgivningen är avgiftsfri för kunden.
Konsumentverket har hand om den allmänna ledningen och styrningen av 
den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen samt tillsynen över 
dessa former av rådgivning. Länsstyrelserna svarar för att ekonomisk 
rådgivning och skuldrådgivning i tillräcklig utsträckning finns att tillgå i 
hela länet. 
Vid utgången av år 2001 fanns det 73 enheter som gav ekonomisk 
rådgivning och skuldrådgivning. Skuldrådgivningsenheterna hade 136 
anställda, av vilka 36 skötte uppgiften som ekonomisk rådgivare och 
skuldrådgivare som bisyssla.  
I skuldrådgivningsärenden kan gäldenären få rättshjälp samt beviljas fri 
rättegång och få ett biträde förordnat åt sig. Det är ganska vanligt att ett 
biträde förordnas, för år 2001 betalades arvode av statens medel till ca 700 
personer som hade förordnats till biträden i skuldsaneringsärenden.
Kostnaderna för skuldsanering och andra ekonomiska verkningar
Skuldsaneringen medför kostnader för den offentliga ekonomin, 
borgenärerna och gäldenären. Den offentliga ekonomin har kostnader för 
skuldsanering och biträdande av skuldsatta, utredarnas verksamhet samt 
domstolshandläggningen av skuldsaneringsärenden. De olika ekonomiska 
verkningarna av skuldsanering drabbar framför allt parterna i 
skuldförhållandet, nämligen borgenärerna och gäldenärerna.
Under åren 1993—1999 uppgick de omedelbara offentliga kostnaderna för 
skuldsanering till ca 47,2 miljoner euro. I dessa kostnader ingår kostnaderna 
för skuldrådgivning, fri rättegång och anlitande av utredare. I siffrorna ingår 
inte domstolarnas kostnader. Av skuldsaneringskostnaderna har största 
delen bestått av utgifter för utredarnas arvoden och omkostnader. 
Kostnaderna för utredare har minskat avsevärt alltsedan år 1996, eftersom 
antalet ärenden har minskat och gäldenären efter den reform som trädde i 
kraft den 1 februari 1997 har varit skyldig att delta i betalningen av dessa 
kostnader. Av statens medel betalades år 2001 ca 1,2 miljoner euro till 
utredare. År 2001 kostade den ekonomiska rådgivningen och 
skuldrådgivningen staten ca 3,1 miljoner euro och kommunerna nästan 1 
miljon euro. En del av kostnaderna får staten och kommunerna tillbaka i 
form av skatteintäkter.
Det finns ganska litet forskningsrön om hur stor ekonomisk nytta 
skuldsaneringen medför för samhället. Kostnadsinbesparingar kan nås om 
skuldsaneringen kan bidra till att avhjälpa sociala olägenheter och 
olägenheter för hälsan som skuldproblemen har medfört. Skuldsanering 
minskar en gäldenärs behov av utkomststöd. Enligt en undersökning som 
har gjorts av forsknings- och utvecklingscentralen för social- och 
hälsovården (STAKES) minskade skuldrådgivningen i Vanda klienternas 
behov av utkomststöd så, att behovet av sådant stöd minskade med i 
medeltal 700 euro per hushåll och år för dem som före sin ansökan om 
skuldsanering hade ansökt om utkomststöd.
Enligt en bedömning har skuldsaneringsgäldenärerna åren 1993—1999 
betalt skulder till ett belopp av ca 572 euro. Enligt betalningsprogrammen 
var det sammanlagda skuldbeloppet ca 3 690 miljoner euro, vilket innebär 
att skuldbeloppen genom skuldsanering har sänkts med 3 118 miljoner euro. 
Hur mycket skuldsaneringen de facto har påverkat avkastningen till 
borgenärerna är omöjligt att bedöma.
1.2.	Skuldsanering för privatpersoner i Danmark, Norge och Sverige
Danmark
Av de nordiska länderna fick Danmark först regler om skuldsanering för 
privatpersoner. Bestämmelser om skuldsanering togs in i konkursloven 
genom en lagändring som trädde i kraft år 1984.
Domstolen kan bevilja skuldsanering på ansökan av gäldenären. För att 
skuldsanering skall vara möjlig måste gäldenären vara insolvent. Dessutom 
har gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter betydelse vid 
bedömningen. Vikt läggs bl.a. vid hur gamla skulderna är, vad skulderna 
grundar sig på, omständigheterna vid den tidpunkt då gäldenären ådrog sig 
skulderna samt hur gäldenären hittills har betalt sina skulder. I praktiken har 
domstolen en vidsträckt prövningsrätt.
Domstolen beslutar separat om att inleda skuldsanering och om att fastställa 
ett betalningsprogram. Skuldsanering kan förvägras gäldenären ännu efter 
att beslutet om att inleda skuldsanering har fattats, om det med hänsyn till 
upplysningar som har framkommit under behandlingen av ärendet inte vore 
rimligt att bevilja skuldsanering eller om gäldenären inte har medverkat till 
behandlingen av ärendet. Domstolen kan utse en utredare, som övervakas 
av domstolen. De kostnader som anlitandet av utredaren medför betalas av 
statens medel. Genom skuldsaneringen kan gäldenärens 
betalningsskyldighet avlyftas helt eller minskas, i fråga om pantfordringar 
dock inte till den del som pantens värde täcker skuldbeloppet. 
Betalningsprogrammet är i allmänhet femårigt. Gäldenären förutsätts 
använda sina inkomster till betalning av skulderna i den utsträckning som 
inkomsterna överstiger vad gäldenären och hans familj behöver för sina 
oundgängliga levnadskostnader. Gäldenären kan ibland behålla sin bostad 
och betala säkerhetsskulder under betalningsprogrammet, men 
betalningarna på säkerhetsskulden får inte överstiga de alternativa skäliga 
boendekostnaderna.
Betalningsprogrammets bestämmelser om betalningstidtabell och 
betalningsvillkor kan senare ändras, om det finns särskilda skäl därtill. 
Betalningsskyldighetens belopp är däremot oföränderligt, det kan inte 
sänkas eller höjas till följd av ändringar som har inträffat efter att 
betalningsprogrammet fastställdes. Betalningsprogrammet kan förordnas att 
förfalla om gäldenären under behandlingen av ärendet har förfarit svikligt 
eller grovt försummat bestämmelserna i saneringsdomen.
I praktiken har förutsättningarna för att beviljas skuldsanering i den 
juridiska litteraturen ansetts vara strängare i Danmark än i de övriga 
nordiska länderna. På 1990-talet var antalet ansökningar årligen 6 000—8 
000. Över hälften av ansökningarna har förkastats. Danmark har inte heller 
något sådant system för ekonomisk rådgivning eller skuldrådgivning som 
t.ex. Finland och Sverige.
Norge
Den norska skuldsaneringslagen (gjeldsordningsloven) har varit i kraft i 
Norge alltsedan år 1993. Skuldsanering kan beviljas om gäldenären är 
insolvent. Innan skuldsanering kan sökas, måste gäldenären ha försökt få till 
stånd skuldsanering genom avtal med borgenärerna. Skuldsanering kan inte 
beviljas om den kunde anses stötande för andra gäldenärer eller samhället. 
Skuldsanering söks hos utsökningsmyndigheten (namnsmannen) och 
beslutet om att skuldsanering inleds fattas av underrätten. Om 
skuldrådgivning bestäms i sociallagstiftningen, som förpliktar kommunerna 
att ge ekonomisk rådgivning åt svårt skuldsatta privatpersoner.
Om skuldsanering inleds, har gäldenären tre månader tid på sig att försöka 
nå en förhandlingslösning med borgenärerna. Utsökningsmyndigheten och 
vid behov en medhjälpare som utsökningsmyndigheten utser deltar i 
praktiken aktivt i förlikningsförhandlingarna och uppsättandet av 
betalningsprogrammet. Om ingen förlikning nås, kan gäldenären ansöka hos 
underrätten om s.k. tvungen gjeldsordning. Då bestämmer tingsrätten på 
basis av gäldenärens förslag om betalningsprogrammet oberoende av om 
borgenärerna samtycker till det eller inte. Skuldsaneringsmöjligheterna 
skiljer sig väsentligt från vad som föreskrivs i den finska lagen om 
skuldsanering för privatpersoner. Gjeldsordningsloven tillåter inte alls 
sanering av skatteskulder och någon nedsättning av skuldbeloppet är inte 
möjlig t.ex. i fråga om underhållsbidragsskulder, skadeståndsskulder till 
följd av brott eller böter. Betalningsprogrammet är i allmänhet femårigt, 
men kan av särskilda skäl vara fem år längre eller kortare. 
Betalningsprogrammet kan ändras om det under programmets 
tillämpningstid inträffar sådana oförutsedda omständigheter eller andra 
särskilda förändringar som försvagar gäldenärens förmåga att fullgöra 
betalningsprogrammet. Betalningsprogrammet kan ändras också om 
gäldenärens ekonomiska ställning förbättras avsevärt under 
betalningsprogrammets tillämpningstid. Om gäldenären inom fem år efter 
att betalningsprogrammet har löpt ut får ett arv, en vinst eller motsvarande 
betalning av betydande storlek, kan betalningsprogrammet på yrkande av en 
borgenär helt eller delvis åsidosättas. Om gäldenären har förfarit svikligt 
eller grovt försummat sina skyldigheter enligt betalningsprogrammet, kan 
programmet upphävas på ansökan av en borgenär.
Vid slutet av år 2000 hade beslut om att inleda förfarandet fattats för ca 16 
000 gäldenärer. Skuldsaneringarnas antal var ca 12 000, av vilket ca hälften 
var frivilliga skuldsaneringar. Av de fastställda betalningsprogrammen har 
nästan 1 700 ändrats. 
En reform av gjeldsordningsloven är under beredning. Arbetet grundar sig 
på ett betänkande som publicerades den 1 februari 2000 (Høringsnotat om 
lov om endringer i gjeldsordningsloven). I betänkandet föreslås ändringar i 
många av de bestämmelser som gäller skuldsaneringens innehåll och 
skuldsaneringsförfarandet. Preciseringar föreslås bl.a. i frågan när 
skuldsanering kan anses stötande med tanke på andra gäldenärer eller 
samhället. En skadeståndsskuld som grundar sig på en straffbar gärning 
skall få saneras om skadeståndsskyldigheten har fastställts minst fem år 
innan skuldsaneringen inleddes. Enligt förslaget skall 
betalningsprogrammen bli kortvarigare, för tiden skall räknas från beslutet 
att inleda skuldsanering, inte från tidpunkten när betalningsprogrammet 
fastställdes. Enligt lagförslaget skall gäldenären vara skyldig att informera 
borgenärerna om en väsentlig förbättring av sin betalningsförmåga under 
betalningsprogrammets tillämpningstid. I betänkandet föreslås också att det 
skall utredas om utsökningsmyndigheten kan ges rätt att besluta att 
skuldsanering skall inledas när det finns uppenbara förutsättningar att 
bevilja skuldsanering. I betänkandet ingår också ett förslag om kommunens 
skyldighet att ge råd och vägledning till privatpersoner med ekonomiska 
problem. En regerings proposition blev färdig i slutet av juni 2002.
Sverige
I Sverige trädde skuldsaneringslagen i kraft den 1 juli 1994. 
Skuldsaneringsförfarandet motsvarar det norska förfarandet. Villkoren för 
beviljande av skuldsanering är strängare än i Finland eller Norge.
Skuldsanering kan beviljas en privatperson som är på obestånd och så 
skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom 
överskådlig tid. Dessutom förutsätts att det med hänsyn till gäldenärens 
personliga och ekonomiska förhållanden är skäligt att skuldsanering 
beviljas honom. Vid bedömningen skall särskilt beaktas skuldernas ålder, 
omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har 
gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse 
med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under 
handläggningen av ärendet om skuldsanering. Skuldsaneringen gäller alla 
andra skulder än de som lagen särskilt undantar från skuldsanering. Sådana 
är bl.a. pantskulder, till den del som säkerheten förslår till betalning av 
fordran, samt familjerättsliga underhållsskulder.
Skuldsaneringsförfarandet har tre steg. I det första steget skall gäldenären 
själv komma överens med sina borgenärer. I skuldsaneringslagen finns inga 
bestämmelser om detta skede, men av den framgår att gäldenären kan få råd 
och vägledning av kommunen. Om ingen förlikning nås, skall gäldenären 
ansöka om skuldsanering hos utsökningsmyndigheten 
(kronofogdemyndigheten). I detta andra skede av förfarandet fattar 
utsökningsmyndigheten först beslut om huruvida skuldsanering skall 
inledas. Ansökan kan avslås omedelbart, om gäldenären inte uppfyller 
villkoren för skuldsanering. Om ansökan inte avslås, skall gäldenären 
tillsammans med kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag till frivillig 
skuldsanering. Om ingen av borgenärerna motsätter sig förslaget och detta 
uppfyller lagens krav, fastställer kronofogdemyndigheten förslaget. Om 
någon av borgenärerna motsätter sig förslaget, skall utsökningsmyndigheten 
överlämna ärendet till underrätten för avgörande. Ett skuldsaneringsärende 
kan dock komma till underrättens behandling även av den anledningen att 
utsökningsmyndighetens beslut att godkänna eller avslå en 
skuldsaneringsansökan överklagas. Underrättsförfarandet, i vilket 
underrätten kan besluta om skuldsanering oberoende av borgenärernas 
samtycke, utgör förfarandets tredje skede.
Vid skuldsaneringen fastställs en betalningsplan som motsvarar gäldenärens 
betalningsförmåga. Planen är i allmänhet femårig, om det inte finns 
särskilda skäl att bestämma en längre eller kortare tid. För betalningen av 
sina skulder skall gäldenären använda sin betalningsmån, som räknas så, att 
gäldenären får behålla de inkomster som behövs för hans eller hans familjs 
oundgängliga försörjning. Gäldenären är skyldig att avstå från värdefull 
egendom.
Efter att betalningsplanen har fastställts, kan borgenärerna och gäldenären 
ansöka om omprövning av skuldsaneringen. Skuldsaneringen kan på 
ansökan av en borgenär hävas t.ex. om gäldenären har lämnat borgenärerna 
oriktiga uppgifter eller försummat att följa betalningsplanen och 
försummelsen inte är ringa. Betalningsplanen kan ändras om gäldenärens 
ekonomiska förhållanden avsevärt har förbättrats efter skuldsaneringen. På 
ansökan av gäldenären kan den totala betalningsskyldighet som har 
bestämts i betalningsplanen sättas ner, om det har inträffat oförutsedda 
förändringar i förhållandena efter att saneringsbeslutet fattades eller om det 
annars finns synnerliga skäl till ändring. 
Kronofogdemyndigheten har under de senaste åren fått ta emot något över 
3000 skuldsaneringsansökningar per år. Åren 1995—1996 godkände 
borgenärerna endast 20 procent av skuldsaneringsförslagen, men senare har 
andelen betalningsplaner som fastställts i andra skedet ökat, så att det år 
1999 översteg hälften. Enligt en undersökning av konsumentverket 
ändrades endast 180 betalningsplaner åren 1994—1998. Senare har antalet 
ändringar av betalningsprogram avsevärt ökat, vilket torde bero dels på att 
antalet program har ökat, dels på att borgenärerna har fått tillgång till 
uppgifter om gäldenärens beskattning. Rättspraxis har inte stannat för någon 
bestämd tolkning av när en avsevärd förbättring av gäldenärens 
betalningsförmåga skall anses ha ägt rum.
Riksdagens revisorer har fäst uppmärksamhet bl.a. vid de långa 
behandlingstiderna under de två första skedena av trestegsförfarandet och 
föreslagit att en förenkling av förfarandet skall undersökas. På basis av 
revisorernas förslag inledde konsumentverket och kronofogdemyndigheten 
en fortsatt beredning och slutrapporten överlämnades i januari 2002 
(Rapport från skuldsaneringsprojektet, december 2001). I slutrapporten 
föreslås bl.a. att gäldenären inte skall vara skyldig att försöka nå förlikning 
om han saknar betalningsmån eller betalningsmånen är obetydlig. 
Kronofogdemyndigheten borde kunna bestämma även om andra än 
frivilliga saneringsprogram samt om ändring av betalningsplanen. 
Myndighetens beslut skall få överklagas till domstol. I rapporten föreslås 
också att betalningsplanernas tillämpningstid skall förkortas och bli treårig. 
Om gäldenären är ung, gäldenärens skuldbörda är stor eller det kan väntas 
att gäldenären får betydande inkomster under det fjärde och femte året av 
betalningsplanen, skall huvudregeln dock vara att betalningsplanen är 
femårig.
2.	Bedömning av nuläget
2.1.	Skuldproblemen och metoder med vilka de kan lösas
Hushållens skuldsättning och skuldproblem
Under de senaste årtiondena har krediterna fått en avsevärt större betydelse 
för de privata hushållen. Kreditstocken minskade visserligen kännbart under 
den första hälften av 1990-talet, men började därefter igen öka. Under åren 
1996—2000 ökade de privata hushållens krediter hos bankerna från 25,7 
miljarder euro till 31,9 miljarder euro. Under senare hälften av 1990-talet 
ökade bankernas sammanlagda utlåning från 49 miljarder euro till 64,4 
miljarder euro. Enligt en undersökning om spar- och kreditbeteende som 
har gjorts av Bankföreningen i Finland, hade ca 46 procent av samtliga 
hushåll i Finland krediter under år 2001. De privata hushållens 
skuldsättningsgrad var under samma år ca 64,5 procent, när man med 
skuldsättningsgrad avser det obetalda skuldbeloppets andel av hushållets 
samtliga disponibla inkomster under året.
Ökningen av hushållens krediter, som började år 1995, har främst gällt 
bostads- och konsumtionskrediter. Krediterna till näringsverksamhet eller 
studier har däremot inte ökat. Bostadsskulderna utgjorde år 2001 ca 70 
procent av hushållens bankkrediter. Borgensförbindelserna är fortfarande 
många, vilket framgår av att Bankföreningens undersökning om spar- och 
kreditbeteende visade att vart nionde hushåll år 2000 stod i borgen för 
någon annans lån. Konsumtionskrediterna har under de senaste åren ökat 
snabbare än de övriga krediterna och betalningssvårigheterna till följd av 
denna skuldsättning har också ökat. Av de registrerade 
betalningsstörningarna gällde ca 30 procent obetalda telefonräkningar. 
Antalet indragna betal- och kreditkortskonton ökade med mer än en 
femtedel mellan åren 1998 och 1999. Kreditkortsbolagens bokförda 
kreditförluster var år 2000 ca 13,6 miljoner euro, när de år 1999 var ca 
9 miljoner euro. 
År 2001 mottog domstolarna ca 140 000 summariska 
indrivningsansökningar, vilket innebär en ökning med nästan 3 procent från 
år 2000. Vid slutet av år 2001 var ca 305 000 fysiska personer föremål för 
utsökningsåtgärder. Av dessa gäldenärer har bara en del oöverstigliga 
skuldproblem. Betalningsstörningsregistret innehöll samtidigt nästan lika 
många anteckningar om betalningsstörningar hos fysiska personer. Både 
antalet personer med registrerade betalningsstörningar och antalet personer 
som var föremål för utsökningsåtgärder började minska år 1995. År 2000 
började dock antalet registrerade nya betalningsstörningar öka i antal. År 
2000 var antalet 9 procent högre än år 1999. År 2001 var motsvarande 
ökning 5,7 procent. 
Skuldsättningen har undersökts bl.a. med hjälp av befolkningsdatabaserade 
medborgarenkäter. Folkpensionsanstalten har gjort en 
välfärdsundersökning, i vilken de tillfrågade har fått svara på frågan om de 
enligt egen bedömning är överskuldsatta med hänsyn till sina inkomster och 
utgifterna för skötseln av sina skulder. Enligt undersökningen fanns det år 
1998 ca 220 000 överskuldsatta, när antalet som högst år 1995 var 365 000. 
Statistikcentralen har undersökt skuldsättningen genom att be de tillfrågade 
bedöma om skulderna i deras hushåll under det år som föregick 
undersökningstidpunkten hade ökat till ett sådant belopp att de inte längre 
förmådde klara av dem. Enligt denna undersökning fanns det år 1999 ca 
100 000 överskuldsatta hushåll, när antalet som högst var nästan 130 000 år 
1997. På basis av bl.a. dessa undersökningar bedömer man att det finns 
åtminstone 20 000—30 000 permanent insolventa gäldenärer som har 
kommit att stå utanför skuldsaneringen. Enligt vissa uppskattningar är 
antalet avsevärt högre. Enligt en bedömning som Bankföreningen i Finland 
presenterade våren 2002 skulle det finnas 60 000—70 000 gäldenärer som 
blivit överskuldsatta till följd av det senaste årtiondets lågkonjunktur och 
som inte omfattas av skuldsanering. I dessa siffror ingår också de 10 000 
gäldenärer vilkas skuldsaneringsansökningar har avslagits samt de 
gäldenärer som har beviljats skuldsanering, men vilkas betalningsprogram 
senare har bestäms att förfalla.
Även om antalet överskuldsatta privatpersoner är avsevärt lägre än efter 
lågkonjunkturen i mitten av 1990-talet, är överskuldsättningen fortfarande 
ett allvarligt samhällsproblem. Till stor del är problemet fortfarande en följd 
av den djupa lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Överskuldsättningen 
fördelar sig jämnare mellan olika befolkningsgrupper än t.ex. den fattigdom 
som mäts enligt inkomsterna. Under de senaste åren har dock en tydlig 
förändring skett i denna fördelning, för bl.a. Statistikcentralens 
undersökning av hushållen visar att de lägsta inkomsttagargrupperna är de 
mest överskuldsatta och att antalet överskuldsatta i denna grupp tydligt har 
ökat efter lågkonjunkturen. En förändring kan iakttas också i det avseendet, 
att under senare hälften av 1990-talet har antalet överskuldsatta som är 30 år 
gamla eller yngre ökat, så att de nu utgör en tredjedel av alla överskuldsatta, 
medan motsvarande grupp under lågkonjunkturen representerade en knapp 
femtedel av de överskuldsatta.
Olika sätt att lösa skuldproblemen
Liberaliseringen av kreditmarknaden har medfört att krediter och med 
krediter jämförbar finansiering marknadsförs på samma sätt som 
konsumtionsnyttigheter. Kreditgivning är inte längre en väsentlig faktor 
bara inom företagsverksamheten eller i fråga om boendet, utan också när 
det gäller daglig konsumtion. Betalningsstörningar och skuldproblem är 
oundvikliga i ett kreditsamhälle och det kan förutses att svåra 
överskuldsättningsproblem även i fortsättningen kommer att förekomma 
hos hushållen.
Alltsedan 1990-talet har man försökt lösa skuldproblem genom 
lagstiftningsåtgärder och även på annat sätt försökt avhjälpa och förhindra 
sådana problem. När den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen 
gjordes lagstadgad, var en av målsättningarna att förebygga skuldproblem. 
Rådgivningen syftade till att hjälpa privatpersoner att planera sin ekonomi. 
Eftersom merparten av skuldrådgivarnas arbete fortfarande går ut på att 
sköta de överskuldsattas problem, har det förebyggande arbetet inte ännu 
kommit i gång i den omfattning som målsättningarna i lagen förutsätter.
Att borgensförbindelser förfaller till betalning är en företeelse som är typisk 
för en allmän konjunkturnedgång med sjunkande värden på realsäkerheter. 
Under de senaste åren har borgensförbindelserna följaktligen inte längre 
medfört större skuldproblem. Till denna utveckling bidrog att borgenärernas 
informationsskyldighet ökades år 1994 samt framför allt att en ny 
borgenslagstiftning trädde i kraft år 1999. I reformen förutsattes att en 
kreditgivare skall informera en privatperson om borgensförbindelsens 
innebörd och verkningar samt om gäldenärens ekonomiska ställning, så att 
privatpersonen med hjälp av denna information kan bedöma om det är 
ändamålsenligt att ställa borgen samt bedöma de risker som är förknippade 
med borgen. Genom en särskild jämkningsbestämmelse som gjorde det 
möjligt att jämka en enskild borgensmans ansvar försökte lagen förhindra 
att borgensmän ingår borgensförbindelser som överstiger deras 
betalningsförmåga. Gäldenärernas ställning har också förbättrats genom 
ändringar av konsumentskyddslagen (38/1978) och 
utsökningslagstiftningen samt genom lagen om indrivning av fordringar 
(513/1999), som trädde i kraft år 1999. Trygg anskaffning av bostäder 
främjas genom statsgarantisystem för ägarbostäder och olika slags 
försäkringar som är avsedda att trygga återbetalningen av lån.
När det gäller att förebygga överskuldsättning är lånebeviljningspraxisen av 
central betydelse. Att man under de senaste åren har ägnat större 
uppmärksamhet åt gäldenärens betalningsförmåga och säkerheternas värde 
har även bidragit till att hindra uppkomsten av skuldproblem.
Skuldsaneringslagstiftningen har spelat en central roll i lösningen av 
privatpersoners skuldproblem. För gäldenärer innebär skuldsaneringen en 
möjlighet att inom en skälig tid bli fri från ett övermäktigt skuldansvar och 
följaktligen få en ny början på sitt liv. Lagstiftningen har lett till att även de 
frivilliga betalningsarrangemangen har ökat avsevärt, särskilt under de 
senaste åren. Enligt den undersökning om spar- och kreditbeteende som har 
gjorts av Bankföreningen i Finland samt Statistikcentralens undersökning 
av de finländska hushållen slöt borgenärerna under 1990-talet som mest 
avtal med t.o.m. 200 000 hushåll per år om ändring av betalningsplaner och 
andra saneringsarrangemang. I siffran ingår dock också avtal om betalning 
av skulder i förtid. Största delen av de frivilliga skuldarrangemangen har 
gällt gäldenärer i tillfälliga betalningssvårigheter och saneringsmetoderna 
har varit ganska milda. I allmänhet har det varit frågan om att sänka räntan 
eller ändra betalningstidtabellen. Enligt en utredning som Bankföreningen i 
Finland gjorde år 2001 hade 16 procent av lånekunderna under det senaste 
året avtalat med sin bank om nya betalningsarrangemang. Av dessa gällde 
76 procent förlängning av lånetiden.
Mången överskuldsatt har fått kontroll över sina skulder med hjälp av ett 
s.k. saneringslån som Garanti-Stiftelsen har ställt borgen för. Med hjälp av 
en sådan kredit har det varit möjligt att sammanföra gamla krediter till ett 
nytt, förmånligare lån. Under åren 1995-2001 beviljade stiftelsen 
sammanlagt 4 800 borgensförbindelser till ett kapital av sammanlagt 57,8 
miljoner euro.
Frivillig sanering av lån har också skett med hjälp av s.k. sociala krediter, 
som på försöksnivå har beviljats av kommunerna, även om användningen 
av dessa krediter har varit tämligen begränsad bl.a. för att kreditbeloppen 
har varit låga. I ett treårigt kommunförsök åren 1999—2001 deltog åtta 
kommuner samt Garanti-Stiftelsen. Kommunerna beviljade nästan 1 000 
krediter till ett sammanlagt belopp av nästan 3 miljoner euro (18 miljoner 
mark). Cirka 500 personer beviljades kredit inom ramen för Garanti-
Stiftelsens försök. Krediternas kapitalbelopp uppgick till i medeltal 2 900 
euro (17 400 mark). Social- och hälsovårdsministeriet arbetar på ett 
lagförslag om införande av social kreditgivning i hela landet.
Räntelagstiftningen har reviderats i syfte att genomföra Europaparlamentets 
och rådets direktiv 2000/35/EG om bekämpande av sena betalningar vid 
handelstransaktioner, nedan direktivet om bekämpande av sena betalningar. 
En ändring av räntelagen trädde i kraft den 1 juli 2002. I reformen fästs 
särskild uppmärksamhet vid gäldenärer som har skuldsatt sig före den 
ändring av räntelagen som genomfördes år 1995 och av vilka borgenärerna 
fortfarande driver in en dröjsmålsränta som är klart högre än den nu 
rådande. För största delen av utsökningsskulderna var dröjsmålsräntesatsen 
16 eller 18 procent. De nya bestämmelsena i räntelagen tillämpas även på 
skulder som har uppstått innan lagen trädde i kraft. Detta leder till en 
avsevärd sänkning av dröjsmålsräntan för de flesta privatpersoner som har 
skuldsatt sig under lågkonjunkturen. Privatpersoners dröjsmålsräntor kan 
jämkas oftare än hittills. Jämkning är möjlig om beloppet av de upplupna 
dröjsmålsräntorna är oskäligt högt i förhållande till gäldenärens ekonomiska 
ställning.
Ändringen av räntelagen påverkar avsevärt de gäldenärers ställning som 
kan betala sitt skuldkapital om räntan sänks till skälig nivå. För gäldenärer 
som har skuldsatt sig under lågkonjunkturen utgörs mer än hälften av 
skulderna av dröjsmålsränta. Dessutom kan man genom ändringen 
förhindra en framtida tillspetsning av skuldproblem.
Om gäldenärens betalningsförmåga är svag eller antalet borgenärer stort, är 
det i allmänhet inte möjligt att nå avtal om betalningsarrangemang. 
Skuldsanering lämpar sig inte heller för samtliga överskuldsatta. Hos en del 
av dem finns hinder för skuldsanering och en del har inte vilja eller förmåga 
att klara av de utredningar som skuldsaneringen förutsätter eller ett 
krävande betalningsprogram. De gäldenärer som inte omfattas av 
arrangemangen befinner sig i ett långvarig, eventuellt livslång ond cirkel av 
utsökningsåtgärder. I den proposition om ändring av utsökningslagen 
(216/2001 rd.) som nu behandlas av riksdagen föreslås att en betalningsdom 
skall vara verkställbar endast en bestämd tid. På detta sätt kan man minska 
de allvarliga olägenheter som en obegränsad indrivning av skulder medför. 
Enligt lagförslaget skall en betalningsdom i allmänhet vara verkställbar 
under 15 års tid efter att den slutliga domen har meddelats. Om 
betalningsskyldigheten grundar sig på ett brott eller borgenären är en 
privatperson, föreslås domen vara verkställbar under 20 års tid. Reformen 
föreslås träda i kraft i mars 2003. Bestämmelserna om verkställighetsfristen 
skall enligt lagförslaget i propositionen få tillämpas retroaktivt så, att högst 
10 år av fristen kan anses ha förflutit redan när lagen träder i kraft. 
Betalningsdomar kunde alltså förlora sin verkställbarhet tidigast den 1 mars 
2008. Därefter skall tvångsexekution för betalning av skulder som har 
uppstått under lågkonjunkturen på 1990-talet upphöra, enligt en snabb 
tidtabell.
Bankföreningen i Finland och staten kom den 2 maj 2002 överens om en 
omfattande helhet av åtgärder, genom vilka man försöker lösa största delen 
av de överskuldsättningsproblem som uppstod under lågkonjunkturen på 
1990-talet. Enligt programdokumentet försöker bankerna under två års tid 
komma överens med gäldenärerna om frivilliga betalningsprogram och 
verkställigheten av programmet inleds hösten 2002.
2.2.	Överskuldsatta som inte omfattas av skuldsanering
Överskuldsättning är fortfarande ett allvarligt samhällsproblem, även om en 
avsevärd del av skuldproblemen har kunnat saneras med olika slags 
skuldsaneringsmetoder. Antalet skuldsaneringsärenden som behandlas av 
de finländska domstolarna överstiger det sammanlagda antalet 
skuldsaneringsärenden som under samma tid har behandlats i alla de övriga 
nordiska länderna. Trots detta finns det fortfarande ett stort antal gäldenärer 
som blivit överskuldsatta till följd av lågkonjunkturen under 1990-talet, 
men som inte omfattas av någon skuldsanering. Till dem som inte omfattas 
av skuldsanering hör gäldenärer vilkas skuldsaneringsansökningar har 
förkastats samt gäldenärer som har beviljats skuldsanering och för vilka har 
fastställts ett betalningsprogram, men vilkas betalningsprogram senare har 
bestämts att förfalla. Skuldsanering kan förvägras en gäldenär fastän 
skulderna är honom eller henne övermäktiga. Avslaget kan bero på att det 
finns ett hinder för skuldsanering som hänger samman med 
skuldsättningsgrunden eller något annat i lagen avsett hinder för 
skuldsanering. Att skuldsanering inte beviljas kan också bero på att 
gäldenärens betalningsförmåga är exceptionellt svag. Denna omständighet 
skjuter dock bara upp skuldsaneringen till att genomföras vid en tidpunkt 
när den avkastning som kan betalas till borgenärerna motsvarar gäldenärens 
förtjänstmöjligheter och andra förhållanden. En del av de överskuldsatta har 
överhuvudtaget inte ansökt om skuldsanering. Detta kan bero på passivitet, 
utslagning eller vetskapen att en skuldsaneringsansökan skulle avslås. 
Den ekonomiska situationen hos dem som ansöker om skuldsanering har 
försvagats under åren. Justitieministeriet har undersökt ett urval 
skuldsaneringsansökningar som har anhängiggjorts under år 2002. I urvalet 
ingick de två tingsrätter inom varje hovrätts domkrets som under år 2001 
hade fått motta det högsta antalet skuldsaneringsansökningar. Varje 
tingsrätt sände in uppgifter om de senast mottagna fem ansökningarna, 
Helsingfors som var den största tingsrätten om de senaste tio. På detta sätt 
fick justitieministeriet uppgifter om 65 skuldsaneringsansökningar. Största 
delen av gäldenärerna hade skuldsatt sig under förra hälften av 1990-talet. 
Gäldenärernas skuld (medianen) var 72 000 euro (432 000 mark), varför det 
inte har skett någon väsentlig förändring i förhållande till dem som tidigare 
har beviljats skuldsanering. De höga skuldbeloppen torde förklaras framför 
allt av att skulderna fortfarande huvudsakligen är från tiden före år 1995, 
varför flera års räntor har lagts till skulderna. I flera fall utgjorde kapitalet 
bara en tredjedel av skulderna. De höga skuldbeloppen förklaras också av 
att en stor del av skulderna är företagsskulderna.
De gäldenärer som urvalet omfattade hade inte tillgångar som kunde 
realiseras för betalning av skulderna. Gäldenärerna hörde huvudsakligen till 
de lägre inkomsttagargrupperna och deras bruttoinkomster var i medeltal 1 
157 euro, medianen 1 100 euro. Största delen av gäldenärerna hade 
heltidsarbete eller permanent pension. Nästan hälften av gäldenärerna 
betalade på sina skulder och i genomsnitt inflöt 250 euro per månad som 
betalning på dessa gäldenärers skulder. Den avkastning som samtliga 
gäldenärer betalade till borgenärerna uppgick till i genomsnitt 110 euro per 
månad. I 86 procent av fallen räckte gäldenärens betalningar inte till att 
täcka de räntor som under tiden lades till skulden. Nästan hälften av 
gäldenärerna bedömde sin situation så, att de inte kunde betala något alls på 
sina skulder under skuldsaneringen. Gäldenärer som hade betalningsmån 
ansåg sig under ett femårigt betalningsprogram klara av att betala i 
genomsnitt 1 200 euro (medianen), medan medeltalet var 8 452 euro. Med 
anledning av denna undersökning kan man bedöma att avkastningen till 
borgenärerna kommer att minska från tidigare år och att även andelen 
betalningsprogram i vilka gäldenären inte betalar något alls kommer att öka. 
Justitieministeriet gjorde våren 2002 en utredning som gällde 
utsökningsgäldenärerna och som baserade sig på ett slumpmässigt urval av 
uppgifter om 620 utsökningsgäldenärer från olika delar av Finland. 
Utredningen delades i två delar så, att i den första delen undersöktes 
gäldenärer som hade varit utsökningsgäldenärer en längre tid än ett halvt år. 
Den andra delen bestod av slumpmässigt utvalda utsökningsgäldenärer. 
Enligt utredningen hade 37 procent av gäldenärerna varit föremål för 
utsökning en längre tid än 10 år. Av samtliga gäldenärer som utredningen 
omfattade hade mer än 70 procent bruttoinkomster som understeg 2 000 
euro och 36 procent bruttoinkomster som understeg 1 000 euro. Vid den 
tidpunkt som undersökningen gällde hade ca hälften av gäldenärerna en 
anställning. Pensionärernas andel var ca 20 procent. Gäldenärerna hade 
lägre utbildning än befolkningen i genomsnitt. Enligt uppgifterna om 
influtna betalningar hade utsökningsmyndigheterna under de senaste sex 
månaderna av något över hälften av gäldenärerna fått in betalningar som 
hade räckt till avbetalningar på skuldkapitalet, medan de betalningar som 
myndigheterna hade drivit in hos ca en tredjedel av gäldenärerna endast 
hade räckt till räntor. Hos ca 15 procent av gäldenärerna kunde inga 
betalningar alls drivas in. Nästan hälften av långtidsgäldenärerna hade 
skulder som hade blivit föremål för indrivning genom utsökning år 1994 
eller tidigare. 
Om en gäldenär inte får skuldsanering, fortsätter indrivningen av skulderna. 
Om betalningarna inte minskar skuldkapitalet, sporras gäldenären inte till 
att skaffa sig inkomster och han eller hon kan lockas in i den s.k. 
ekonomiska gråzonen. Även sociala problem och hälsoproblem som 
skuldproblemen har fört med sig kan förvärras. Dessa omständigheter 
försämrar indrivningsresultatet för borgenärerna och kan t.o.m. medföra att 
indrivningen blir helt resultatlös. För borgenärerna innebär en utdragen 
indrivning rent allmänt ett sämre indrivningsresultat.
För att de allvarliga individuella och sociala olägenheter som övermäktiga 
skuldproblem medför skall kunna minskas, måste även gäldenärer som inte 
har fått skuldsanering ges möjlighet att göra sig kvitt sina skuldproblem. Då 
kan också dessa gäldenärer förnuftigt och realistiskt planera sin framtid och 
arbeta för den. Att det skall bli lättare att få skuldsanering förespråkades 
också i flera av de utlåtanden som justitieministeriet våren 2001 mottog på 
sin förfrågan om hur väl lagen om skuldsanering för privatpersoner 
fungerar. En del av dem som gav utlåtande ansåg visserligen att det var skäl 
att hålla nuläget oförändrat och några ansåg att det borde bli svårare att få 
skuldsanering. 
Skuldsaneringen är inte avsedd för alla gäldenärer, så att skuldsanering 
kunde beviljas genast när det visar sig att gäldenären inte förmår klara av 
sina skulder inom en skälig tid. Hindergrunderna är nödvändiga med tanke 
på att lagens allmänna godtagbarhet. Denna skulle bli lidande om 
skuldsaneringssystemet t.ex. skulle tillåta att en gäldenär utan någon 
prövning av det enskilda fallet kunde bli fri från en stor 
betalningsskyldighet som beror på ett ekonomiskt brott. Godtagbarheten 
skulle bli lidande framför allt om skuldsanering skulle beviljas snart efter 
att skadeståndsansvaret har bestämts och särskilt om betalningsprogrammet 
ger borgenärerna en dålig avkastning. Att skuldsanering beviljas efter 
prövning av det enskilda fallet är viktigt även med tanke på den allmänna 
betalningsmoralen. För hindergrunderna talar också omständigheter som har 
samband med att trygga tillgången till krediter och en stabil kreditmarknad. 
Även i detta avseende motsvarar regleringen bestämmelserna i de övriga 
europeiska länder som har ett lagstadgat förfarande för hur en privatperson 
kan befrias från sina skulder. Ett gemensamt drag för dessa 
skuldsaneringssystem är att skuldsanering kan förvägras en gäldenär som 
har skuldsatt sig på ett klandervärt sätt.
Såsom en följd av den djupa lågkonjunkturen på 1990-talet finns det i vårt 
land fortfarande ett stort antal gäldenärer som inte har klarat av att få sin 
ekonomi under kontroll. En stor del av dem har varit skuldsatta under mer 
än tio års tid, men skulden har bara ökat. En ändlös indrivning utan 
möjligheter till befrielse från skulderna kan inte motiveras med behovet att 
upprätthålla en allmän betalningsmoral. Därför kan skuldsanering numera 
beviljas oberoende av att hinder finns, om det också finns särskilda motskäl. 
I rättspraxis har skuldsanering nästan bara i undantagsfall beviljats när det 
har funnits ett skuldsaneringshinder som har berott på skuldsättningen, t.ex. 
när det har varit frågan om lättsinnig skuldsättning. De särskilda motskälen 
betonas i flera av de utlåtanden som justitieministeriet mottog om 
skuldsaneringsförfarandets funktionsduglighet. Flera av dem som gav 
utlåtande ansåg att bestämmelserna tillämpades på ett sätt som var alltför 
hårt mot gäldenären. Det ansågs vara en brist att i lagen inte nämns de 
omständigheter som kunde betraktas som särskilda motskäl. Kritik 
framfördes också bl.a. för att man vid bedömningen av om skuldsättningen 
varit lättsinnig inte i tillräcklig mån har tagit hänsyn till förhållandena under 
en högkonjunktur och kreditgivarnas förfarande.
När man vill göra det lättare att få skuldsanering och när det föreslås att 
indrivning genom utsökning skall bli tidsbegränsad, är det frågan om 
målsättningar som går i samma riktning. Om utsökningslagen får nya 
bestämmelser som sätter en tidsgräns för verkställbarheten, har detta för 
gäldenären de facto samma innebörd som att han blir fri från sin 
betalningsskyldighet. Skuldsanering är alltså inte det enda sättet på vilket en 
gäldenär kan bli fri från sina skulder. Den tid som en fordran får drivas in 
genom utsökning är dock mycket lång och tidsgränsen är främst tänkt som 
en sista möjlighet. Skuldsaneringens betydelse ligger tvärtom just däri att 
den gör det möjligt för gäldenären att få kontroll över sin ekonomi på 
kortare tid, när förhållandena ändrar på ett oförutsebart sätt. På detta sätt 
kan man effektivare förebygga de negativa följderna av insolvens, särskilt 
sådana som beror på att insolvensen är långvarig, såsom utslagning, 
hälsoproblem och sociala problem samt en tillväxt av den ekonomiska 
gråasektorn. Skuldsaneringen har inte heller konstaterats ha negativ 
inverkan på den allmänna betalningsmoralen. 
Skuldsanering kan också förvägras en gäldenär vars svaga eller bristande 
betalningsförmåga beror på en temporär orsak. Genom bestämmelsen 
försöker man hindra att skuldsaneringen infaller under en tid när 
gäldenärens betalningsförmåga är exceptionellt svag. Genom att foga 
bestämmelsen till lagen ville man särskilt hindra det missförhållande som 
systemets allmänna godtagbarhet drabbades av till följd av att 
arbetsförmögna gäldenärer i arbetsför ålder helt och hållet kunde få sina 
skulder efterskänkta eller påföras endast en nominell betalningsskyldighet 
(RP 180/1996 rd). Genom att beakta att gäldenärens betalningsförmåga 
temporärt är exceptionellt svag tryggas borgenärernas intressen genom att 
skuldsaneringen såvitt det bara är möjligt skall infalla under en tid när 
gäldenären kan utnyttja sin förvärvsförmåga. 
I vissa av utlåtandena till justitieministeriet kritiserades den omständigheten 
att bestämmelsen utesluter arbetslösa och personer i kortvariga 
arbetsförhållanden från skuldsanering. I rättspraxis har man dock beviljat 
skuldsanering även om gäldenären har varit arbetslös. Rättspraxisen har inte 
varit sådan att de gäldenärer som befinner sig i den svåraste situationen inte 
skulle ha haft möjligheter att få skuldsanering. Bestämmelsen tillämpas 
nämligen inte bara i situationer där gäldenären helt saknar möjligheter att få 
arbete, utan t.ex. långvarig arbetslöshet kan redan i sig vara en 
omständighet som visar att arbetslösheten inte kan betraktas som en 
temporär orsak. Bestämmelsen hindrar inte heller att skuldsanering beviljas 
när det är uppenbart att gäldenären inte ens om han eller hon får arbete 
skulle få en mer än obetydlig betalningsmån. Dessa orsaker, som ledde till 
att ifrågavarande lagbestämmelse infördes, kan fortfarande anses 
välgrundade och även i rättspraxis har bestämmelsen tolkats på ett sätt som 
beaktar dess syften. Dessutom har man tagit hänsyn till att bestämmelsen i 
praktiken endast i undantagsfall kan bli tillämplig i fråga om gäldenärer 
vilkas skuldproblem har berott på lågkonjunkturen på 1990-talet.
2.3.	Betalningsskyldighet vid skuldsanering
Bestämmande av betalningsskyldighet
Enligt lagen skall för gäldenären vid skuldsanering fastställas ett 
betalningsprogram som motsvarar hans eller hennes betalningsförmåga. I 
betalningsprogrammet bestäms att gäldenärens egendom, utom den som 
ingår i hans bastrygghet, skall säljas och nettobeloppet av denna försäljning 
skall användas för att tillgodose borgenärerna. Under den tid som bestäms i 
programmet skall gäldenären betala sina skulder med skillnaden mellan sina 
inkomster och utgifter, dvs. med sin betalningsmån.
Hur gäldenärens inkomster och utgifter skall beaktas bestäms närmare i 
justitieministeriets förordning om grunderna för bedömning av en gäldenärs 
betalningsförmåga vid skuldsanering för privatpersoner. För att garantera 
att gäldenärer behandlas lika har det varit nödvändigt att genom förordning 
bestämma vilka utgifter som godtas som avdrag. Såsom inkomster beaktas 
gäldenärens inkomster och i mån av möjlighet uppskattas den sannolika 
inkomstutvecklingen. Betalningsmånen beräknas så, att inkomsterna 
minskas med oundgängliga levnadskostnader, som är skäliga 
boendekostnader och övriga oundgängliga levnadskostnader, såsom utgifter 
för barndagvård samt gäldenärens och hans familjs levnadskostnader. Den 
andel som gäldenärens make skall betala minskar gäldenärens ansvar för 
familjens gemensamma utgifter. De belopp som förordningen anger som 
oundgängliga levnadskostnader överstiger i viss mån utkomststödsbeloppen 
och avvikelser från de normativa beloppen är möjliga om det finns särskilda 
skäl därtill. Enligt prövning kan i betalningsprogrammet godtas t.ex. högre 
hälsovårdsutgifter än de sedvanliga.
Vid skuldsanering eftersträvas ett slutresultat som är rättvist mot gäldenären 
och borgenärerna. Eftersom betalningsskyldigheten bestäms enligt 
gäldenärens betalningsförmåga, utgår man från att gäldenären har möjlighet 
att genomföra programmet enligt den utsatta tidtabellen. I verkligheten kan 
det ta längre tid att fullgöra den betalningsskyldighet som föreskrivs i 
betalningsprogrammet, om det sker oförutsedda förändringar i gäldenärens 
förhållanden. Om den betalningsskyldighet som ursprungligen har fastställts 
av denna anledning visar sig oskälig, kan den omprövas.
För borgenärerna är det viktigt att betalningsprogrammet ger en så stor 
avkastning som möjligt. Denna avkastning kan inte bestämmas på förhand 
så att slutresultatet kunde anses rättvist också när gäldenärens förhållanden 
avsevärt förbättras och gäldenären rimligen förmår betala mer av sina 
skulder. Att öka den avkastning som borgenärerna får av 
betalningsprogrammet kan anses särskilt motiverat därför att man i 
skuldsaneringsärenden har blivit tvungen att avsevärt sänka skuldbeloppen. 
Avkastningen till borgenärerna ökas genom den 
tilläggsprestationsskyldighet som gäldenären åläggs i 
betalningsprogrammet. Även i de övriga europeiska länderna är 
utgångspunkten den att betalningsskyldigheten bestäms utgående från 
skillnaden mellan gäldenärens inkomster och de utgifter som anger hans 
minimiutkomstnivå. Däremot finns det skillnader när det gäller i vilken mån 
förbättrad betalningsförmåga hos gäldenären ökar gäldenärens 
betalningsskyldighet.
Med stöd av lagen om indrivning av fordringar (513/1999) har 
konsumentombudsmannen rätt att övervaka iakttagandet av lagen också i 
samband med skuldsanering i det skede då gäldenären utreder 
möjligheterna till förlikning före ansökan om skuldsanering. Behörigheten 
utsträcker sig också till indrivningsåtgärder under den tid då gäldenärens 
ansökan behandlas i domstol och då betalningsprogrammet iakttas. 
Behörigheten omfattar däremot inte övervakning av åtgärder i anslutning 
till domstolsbehandlingen av ett skuldsaneringsärende, inte heller annan 
indrivning av fordringar genom domstolsförfarande.   
Tilläggsprestationsskyldigheten
Enligt de ursprungliga bestämmelserna i lagen var gäldenären skyldig att 
under betalningsprogrammet informera borgenärerna om en väsentlig 
förbättring av sin betalningsförmåga och borgenärerna hade på denna grund 
möjlighet att ansöka om ändring av betalningsprogrammet. Hur väsentlig 
förändringen av betalningsförmågan måste vara angavs inte i lagen, varför 
systemet medförde oklarhet och stridigheter. Enbart av kostnadsskäl ansågs 
det nödvändigt att begränsa ändringarna av betalningsprogrammen genom 
ett domstolsförfarande. Det belopp som med stöd av betalningsprogrammen 
i genomsnitt betalades till borgenärerna, 5 000 euro (30 000 mark), 
betraktades som ringa och andelen program där betalningsmånen var lika 
med noll ansågs stor. Målsättningen var att borgenärerna genom 
skuldsaneringen skulle få en större del av sina fordringar betalda. Man ville 
uppmuntra gäldenärerna att förbättra sin betalningsförmåga och motivera 
dem att betala mer av sina skulder. Av dessa orsaker genomfördes år 1997 
en reform av bestämmelserna om förbättrad betalningsförmåga. 
Reformen innebar att gäldenären redan i betalningsprogrammet åläggs en 
tilläggsprestationsskyldighet, som han eller hon skall fullgöra inom den tid 
som anges i programmet. Genom reformen strävade man efter att 
tilläggsprestationsskyldigheten skulle vara så entydig att räkna ut att 
gäldenären skulle kunna räkna ut den på egen hand och 
betalningsprogrammet inte skulle behöva ändras av en domstol. 
Tilläggsprestationsskyldigheten uppstår när gäldenärens inkomster ökar, 
hans boendekostnader sjunker eller han får en prestation av engångsnatur. 
Om grunderna för tilläggsprestationsskyldighet bestäms närmare genom 
förordning. Gäldenären får själv behålla en fjärdedel av de ökade 
inkomsterna.
Systemet med tilläggsprestationsskyldighet är schematiskt, eftersom 
beräkningen inte grundar sig på något annat än hur mycket gäldenärens 
inkomster eller övriga förmögenhet har ökat. Den betalningsskyldighet som 
tilläggsprestationsskyldigheten medför kan dock jämkas om det visar sig 
oskäligt tungt att fullgöra den. Eftersom en ändring av 
betalningsprogrammet på detta sätt i praktiken kan genomföras först mot 
slutet av betalningsprogrammet, medför prestationsskyldigheten problem 
såväl när gäldenären underlåter att erlägga tilläggsprestationerna därför att 
hans eller hennes utgifter ökar som när gäldenären försöker betala 
tilläggsprestationerna genom att minska sina egna utgifter. 
De mål som uppställdes när tilläggsprestationsskyldigheten infördes har inte 
till alla delar uppnåtts. Gäldenärerna förmår eller förstår sällan att på eget 
initiativ erlägga betalningar till borgenärerna. Gäldenärens utgifter kan ha 
ökat så att han eller hon inte kan erlägga tilläggsprestationerna eller också 
kan gäldenären ställa sig likgiltigt till denna skyldighet. Dessa 
omständigheter har lett till att borgenärer som vill ha tilläggsprestationer 
själva skaffar sig uppgifter om gäldenärens inkomster och med stöd av 
dessa framställer betalningsyrkanden. När yrkandena gäller flera år, 
eventuellt hela den tid som betalningsprogrammet har avsett, kan 
tilläggsprestationernas totalbelopp ha växt sig högt. Det kan ta mycket 
länge att fullgöra betalningsskyldigheten och gäldenärerna kan uppleva att 
systemet är orättvist, särskilt om de har haft för avsikt att använda 
tilläggsinkomsterna till att täcka ökade levnadskostnader.
Att reda ut grunderna för de belopp som en gäldenär har blivit skyldig att 
erlägga som tilläggsprestation och att i efterskott korrigera situationen 
sysselsätter skuldrådgivarna och hindrar dem att använda 
skuldrådgivningsresurserna för arbete som förebygger skuldproblem. Enligt 
en utredning som konsumentverket gjorde år 2001 hänförde sig ca 4 700 
(28 procent) av skuldrådgivningsverksamhetens totalt ca 16 900 
kundinriktade prestationer till kunder som hade beviljats skuldsanering, 
medan det i 2 895 fall gällde att räkna ut tilläggsprestationsskyldighetens 
storlek och att utarbeta förslag om tilläggsprestationer till borgenärerna. 
På begäran av justitieministeriet har Bankföreningen i Finland och Suomen 
Perimistoimistojen Liitto ry, som företräder inkassobyråerna, givit 
ministeriet var sin redogörelse om tilläggsprestationsskyldighetens 
ekonomiska betydelse. Redogörelserna visade att det belopp som 
borgenärerna årligen fick med stöd av tilläggsprestationsskyldigheten var 
330—390 euro per gäldenär. Borgenärernas uppskattningar om hur mycket 
tilläggsprestationerna ökade betalningsprogrammets avkastning till 
borgenärerna varierade mycket kraftigt (från 10 procent till 36 procent). När 
betalningsprogrammens genomsnittliga avkastning enligt undersökningar 
har varit 5 000 euro (30 000) mark, skulle tilläggsprestationerna enligt 
utredningen öka denna avkastning med 500—1 800 euro (3 000—11 000 
mk) på fem år. Med hänsyn till gäldenärernas genomsnittliga skuldbelopp 
får borgenärerna då ca två procent av fordringarnas sammanlagda belopp 
betalt genom tilläggsprestationer. Redogörelserna överlappar delvis 
varandra, eftersom en del av bankernas fordringar drivs in av inkassobyråer.
Vid bedömningen av hur betydelsefulla tilläggsprestationerna har varit 
gäller det att märka att det ekonomiska läget har utvecklats exceptionellt 
gynnsamt efter att lagändringen trädde i kraft (år 1997), varför den 
avkastning som tilläggsprestationerna ger har varit större än vanligt. Bland 
skuldsaneringsgäldenärerna har också funnits många relativt högutbildade 
gäldenärer med höga inkomster, som har haft goda möjligheter att höja sin 
inkomstnivå. Högkonjunkturen har också ökat de gäldenärers inkomster 
som är verksamma som företagare. I början av år 2002 visade en 
undersökning av ett urval skuldsaneringsansökningar att av 
skuldsaneringsgäldenärerna inte länge kan väntas prestationer som skulle ge 
en avkastning motsvarande den som borgenärerna har angivit i sina 
redogörelser. 
För närvarande är det penningbelopp som utlöser 
tilläggsprestationsskyldighet så lågt att tilläggsprestationer kan uppstå också 
när ökningen av gäldenärens inkomster endast motsvarar den allmänna 
förtjänstutvecklingen. På denna grund kan t.ex. en gäldenär som erhåller 
regelbunden pension ha blivit tilläggsprestationskyldig.
Tilläggsprestationsskyldigheten har fått mycken kritik av gäldenärerna. 
Även i flera av utlåtandena till justitieministeriet ställde gäldenärerna sig 
kritiskt till systemet, bl.a. därför att en gäldenärs betalningsskyldighet kan 
öka fastän hans betalningsförmåga de facto inte har förbättrats. En negativ 
följd av systemet har varit att tidpunkten när gäldenären slutligt blir fri från 
sina skulder kan flyttas t.o.m. mycket långt in i framtiden därför att 
gäldenären blir tilläggsprestationsskyldig. Problem har också vållats när 
borgenärerna först efter att betalningsprogrammet har löpt ut har framställt 
yrkanden om tilläggsprestationer för den tid som betalningsprogrammet har 
avsett. Då har gäldenären inte längre haft möjlighet att yrka att 
betalningsprogrammet skall ändras så att betalningsskyldigheten minskas, 
eftersom ansökan om ändring av betalningsprogrammet skall göras medan 
programmet ännu gäller. Tilläggsprestationerna medför också arbete för 
borgenärerna, eftersom det inte har varit särskilt vanligt att gäldenärerna 
självmant fullgör tilläggsprestationsskyldigheten. Även om det totala 
belopp som tilläggprestationerna har givit borgenärerna har varit högt, kan 
de kostnader som mottagningen av prestationerna vållar en enskild borgenär 
överstiga vad borgenären får som betalning.
Erfarenheterna av tilläggsprestationsskyldigheten ger anledning till en 
omprövning av systemet. Under beredningen av propositionen har man 
övervägt att slopa denna skyldighet eller att ändra villkoren för den. Att helt 
slopa tilläggsprestationsskyldigheten skulle innebära en klar inbesparing av 
arbete och kostnader. Dock talar viktiga skäl för att en sådan skyldighet 
skall finnas. Den ökar skuldsaneringssystemets allmänna godtagbarhet och 
tack vare den är skuldsaneringen rättvisare mot borgenärerna än den skulle 
vara om inte ens en väsentlig förbättring av betalningsförmågan skulle öka 
avkastningen till borgenärerna. Att betalningsskyldigheten inte skulle 
förändras för gäldenärer vilkas ekonomiska ställning förbättras under 
betalningsprogrammets gång kan inte heller anses motiverat med hänsyn till 
jämlikheten mellan gäldenärerna. En särskild grund för att 
tilläggsprestationsskyldigheten skall finnas är de privata borgenärernas 
ställning, eftersom fordran kan vara viktig för en sådan borgenärs utkomst. 
Även praktiska synpunkter talar för att skyldigheten bibehålls, för 
avsevärda osäkerhetsfaktorer är ofta förknippade med bedömningen av 
gäldenärens framtida betalningsförmåga. Bestämmelserna är dock inte 
tillräckligt entydiga och kan medföra tilläggsprestationsskyldighet även när 
gäldenärens betalningsförmåga de facto inte har förbättrats. Detta innebär 
att skuldsaneringstiden förlängs. Även systemets sporrande inverkan förblir 
ringa, eftersom gäldenären endast får behålla en fjärdedel av sina ökade 
inkomster.
Bestämmelserna om förfarandet när gäldenären blir 
tilläggsprestationsskyldig har visat sig vara problematiska. Om borgenären 
efter betalningsprogrammets slut vill ha en verkställbar dom om 
skyldigheten till tilläggsprestation, skall borgenären väcka en särskild talan 
om saken. Detta är ett onödigt tungrott förfarande.
Nedsättning av den betalningsskyldighet som föreskrivits i 
betalningsprogrammet
Efter lagändringen år 1997 är nedsättning av den betalningsskyldighet som 
har föreskrivits i betalningsprogrammet möjlig om gäldenärens 
betalningsförmåga under en lång tid har försämrats så att det inte rimligen 
kan förutsättas att gäldenären fullgör sin betalningsskyldighet enligt 
betalningsprogrammet. Bakgrunden till lagändringen var att antalet 
ändringsansökningar till domstolarna hade ökat avsevärt. Oftast grundade 
sig ansökningen på att gäldenärens betalningsförmåga hade försämrats till 
följd av arbetslöshet eller minskade inkomster. I en del av fallen var 
försämringen av betalningsförmågan mycket obetydlig, endast 100—200 
mark (17—34 euro) i månaden. Eftersom en utredare i allmänhet måste 
förordnas och samtliga borgenärer höras före ändringen av 
betalningsprogrammet, föranledde genomförandet av ändringarna arbete 
och omkostnader för samtliga parter. Enbart anlitandet av en utredare 
uppskattades vålla staten kostnader om i medeltal 5 000 mark (830 euro). 
Det ansågs då nödvändigt att stävja en ökning av kostnaderna.
Bestämmelserna om ändring av betalningsprogrammet utgår från att när 
gäldenärens betalningsskyldighet ursprungligen dimensioneras enligt hans 
eller hennes kända eller förväntade betalningsförmåga, är det i allmänhet 
möjligt för gäldenären att iaktta betalningsprogrammet. Samtidigt har 
lagstiftaren godkänt att det i praktiken kan räcka längre för gäldenären att 
fullgöra betalningsprogrammet än den tid som betalningsprogrammet gäller, 
alltså vanligtvis även längre än fem år. För att undvika oskäliga situationer 
har det dock ansetts nödvändigt med en möjlighet att ändra 
betalningsskyldighetens innehåll ännu efter att betalningsprogrammet har 
fastställs. Lagens bestämmelse om att betalningsprogrammet kan ändras 
därför att gäldenärens betalningsförmåga har försvagats är till sin karaktär 
en jämkningsbestämmelse, vilket framgår av att det belopp som 
betalningsskyldigheten gäller kan ändras enbart när det inte rimligen kan 
förutsättas att gäldenären fullgör skyldigheten. Om gäldenärens 
betalningsförmåga har försämrats mindre än vad som avses i lagrummet, 
kan betalningsskyldigheten inte ändras. Om gäldenären då inte klarar av att 
betala sina skulder enligt betalningstidtabellen, blir han eller hon tvungen 
att avtala med borgenärerna om en ny betalningstidtabell eller också kan 
borgenären få betalningen indriven av utsökningsmyndigheterna. Vid 
utsökningen kan borgenären då yrka indrivning av att hela den avkastning 
som har bestämts i betalningsprogrammet. Gäldenären är inte skyldig att 
betala dröjsmålsränta på de försenade betalningsraterna och 
betalningsprogrammet kan inte heller förordnas att förfalla till följd av 
försämrad betalningsförmåga hos gäldenären, eftersom det finns en 
godtagbar orsak till försummelsen.
I flera utlåtanden om hur skuldsaneringen fungerar fästes uppmärksamhet 
vid att de som har beviljats skuldsanering har dålig ekonomi och att 
omprövning av betalningsskyldigheten borde komma i fråga på lindrigare 
grunder än vad som nu är fallet. En del av skuldsaneringsgäldenärerna har 
en mycket låg betalningsskyldighet eller också har den avlyfts helt och 
hållet och gäldenärernas ekonomiska svårigheter beror inte på att de blir 
tvungna att iaktta ett betalningsprogram. När det gäller de övriga 
skuldsaneringsgäldenärerna, kan deras ekonomiska situation av olika skäl 
försvagas på ett sätt som inte har förutsetts i betalningsprogrammet och 
försvagningen kan vara kännbar. Sådana orsaker kan t.ex. vara minskade 
inkomster hos gäldenären eller gäldenärens make, ökad 
underhållsskyldighet eller ökade boendekostnader.
Det kan fortfarande anses motiverat att den betalningsskyldighet som har 
fastställts för gäldenären i betalningsprogrammet är så permanent som 
möjligt och att en ändring kommer i fråga endast i undantagsfall. I 
allmänhet kan det inte anses oskäligt att gäldenären till följd av försämrad 
betalningsförmåga blir tvungen att fullgöra denna betalningsskyldighet 
enligt betalningsprogrammet så, att betalningsskyldigheten delvis fullgörs 
efter att betalningsprogrammets tillämpningstid redan har löpt ut. Till denna 
bedömning bidrar det faktum att gäldenären inte behöver betala någon ränta 
på försenade prestationer. Dock är det motiverat att ändra den gällande 
regeln på ett sådant sätt att det inte tar oskäligt lång tid för gäldenären att 
fullgöra sin betalningsskyldighet av den anledningen att hans 
betalningsförmåga har försämrats under betalningsprogrammets 
tillämpningstid.
När betalningsprogrammet förfaller
Ett betalningsprogram kan förordnas att förfalla bl.a. när gäldenären utan 
godtagbar orsak väsentligen försummar att iaktta betalningsprogrammet. 
Möjligheten att bestämma att betalningsprogrammet skall förfalla bidrar till 
att garantera att systemet är allmänt godtagbart. Skuldsanering, som inte 
kan beviljas alla, är en kännbar förmån för gäldenären och därför kan man 
fordra att gäldenären samvetsgrant skall iaktta programmet. En grund att 
programmet skall förfalla kan föreligga om gäldenären har varit särskilt 
likgiltig att iaktta betalningsprogrammet. Även i detta fall är det frågan om 
en totalbedömning, varvid man tar hänsyn till gäldenärernas förhållanden 
som helhet, beloppet försummade prestationer samt den tid som 
försummelsen har varat och orsaken till den.
I praktiken har det uppstått problem när gäldenären samvetsgrant har betalt 
vad betalningsprogrammet förpliktar honom eller henne att betala, men inte 
har fullgjort sin tilläggsprestationsskyldighet. Detta kan ha berott på 
oförstånd eller dålig ekonomisk planering och inte på uppenbar likgiltighet 
att iaktta betalningsprogrammet. Med hänsyn till dessa omständigheter kan 
det vara en oskälig påföljd för gäldenären att betalningsprogrammet 
förfaller, eftersom en utsökningsindrivning som följer de ursprungliga 
skuldvillkoren då inleds. Ofta kan det också vara viktigare för borgenärerna 
att få tilläggsprestationsskyldighetens belopp fastställt, eftersom 
indrivningen av de ursprungliga skulderna kan ge svaga resultat.
3.	Propositionens mål och de viktigaste förslagen
3.1.	Att bevilja skuldsanering 
Skuldsaneringens viktigaste syfte är att göra det möjligt för gäldenärer med 
övermäktiga skulder att få sin ekonomi i ordning samt att minska de sociala 
olägenheter och olägenheter för hälsan som överskuldsättning vållar en 
gäldenär och hans familj. När det finns hinder för skuldsanering, blir 
gäldenären utan en sådan möjlighet att klara av sin situation, vilket är ägnat 
att öka och försvåra de problem som överskuldsättningen medför. Även om 
upprätthållandet av den allmänna samhälls- och betalningsmoralen kan 
anses förutsätta att skuldsanering kan nekas en sökande med hänvisning till 
orsakerna till skuldsättningen, är dessa synpunkter i allmänhet inte längre 
lika vägande när beviljande av skuldsanering övervägs en lång tid efter att 
skulden har uppstått. I dessa fall talar tvärtom lagens syfte att förhindra 
utslagning och ökning av den ekonomiska gråsektorn för att skuldsanering 
skall beviljas. Därför föreslås i propositionen att skuldsanering oftare än 
hittills skall få beviljas även när det finns ett hinder för skuldsanering.
I bestämmelserna föreslås inte någon justering av bestämmelserna om 
hinder för skuldsanering. Detta beror framför allt på att bestämmelserna om 
hinder för skuldsanering syftar till att förebygga skuldsättning och bidra till 
att upprätthålla den allmänna betalningsmoralen. Bestämmelserna om 
hinder för skuldsanering betonar bl.a. hur viktigt det är att förpliktelser som 
gäller näringsverksamhet iakttas, särskilt förpliktelser som gäller 
bokföringen. En betalningsskyldighet som beror på ett brott visar sådan 
klandervärdhet i gäldenärens verksamhet som inte kan anses godtagbar från 
allmän synpunkt och därför kan skuldsanering i princip inte beviljas för 
sådana skulder. Dessutom har vid beredningen beaktats att tolkningen av 
hindergrunderna i rättspraxis under åren har stabiliserats genom att högsta 
domstolen har meddelat flera prejudikat om hindergrunderna.  
Vid beredningen av lagförslaget har man kommit till att situationen för 
sådana överskuldsatta personer som för närvarande inte omfattas av 
skuldsanering bäst inom ramen för lagen om skuldsanering för 
privatpersoner kan förbättras genom mera detaljerade bestämmelser om 
orsaker som kan medföra att skuldsanering beviljas trots att 
skuldsaneringshinder finns. Enligt lagförslaget förutsätts i dessa fall 
vägande skäl för att skuldsanering skall beviljas.
När skuldsanering beviljas trots att det finns hinder, skall beslutet i samtliga 
fall basera sig på en helhetsbedömning. Då kan individuella omständigheter 
beaktas och vid prövningen betonas syftet att uppnå ett slutresultat som är 
skäligt med hänsyn till gäldenären och borgenärerna. Avsikten är att 
inledandet av skuldsaneringen inte skall skjutas upp till en hopplöst 
avlägsen framtid, utan att gäldenären i enlighet med sina möjligheter genom 
egen verksamhet skall kunna arbeta för att få skuldsanering och följaktligen 
inom en överskådlig tid bli fri från sina skulder. Vid helhetsbedömningen 
skall den tid som har förflutit sedan skulden uppstod därför tillmätas 
särskild betydelse, vilket innebär att skuldsanering kommer i fråga oftare än 
hittills t.ex. när skuldsättningen har berott på lågkonjunkturen. 
Bestämmelserna skall dock inte gälla bara en bestämd grupp gäldenärer. 
Den tid som har förflutit från skuldsättningen och den omständigheten att 
indrivningen av skulden har pågått en lång tid skall därför även i framtiden 
påverka möjligheten att bevilja en gäldenär skuldsanering när 
skuldsättningen har varit klandervärd på det sätt som avses i lagen. Förutom 
att den tid som gäldenären har varit skuldsatt beaktas, skall hänsyn särskilt 
tas till de åtgärder som gäldenären har vidtagit för att betala sina skulder 
och gäldenärens övriga förhållanden samt skuldsaneringens betydelse för 
gäldenären och borgenärerna. I helhetsbedömningen skall uppmärksamhet 
fästas också vid att skuldsättningen kan vara klandervärd på olika sätt. Om 
skuldsättningen t.ex. beror på brottslig verksamhet, skall attityden till att 
bevilja skuldsanering fortfarande primärt vara negativare än t.ex. när 
gäldenären har skuldsatt sig uppenbart lättsinnigt. 
I lagmotion LM 27/2001 rd föreslås att en gäldenär som har fått avslag på 
sin ansökan om skuldsanering på den grunden att det finns ett hinder för 
skuldsanering enligt 10 § lagen om skuldsanering för privatpersoner skall få 
rätt till skuldsanering när två år har gått efter avslaget, om gäldenären under 
denna tid har visat sig ha vilja att betala sina skulder och inte har skaffat sig 
ytterligare skulder. Under beredningen har man övervägt detta alternativ. 
Alternativet kan ha oförutsedda verkningar. Om tiden är mycket kort, finns 
det risk för att skuldsanering beviljas gäldenärer som har varit skuldsatta 
bara en kort tid och som har skuldsatt sig med tanke på att få skuldsanering 
eller för vilka det finns ett skuldsaneringshinder som tyder på särskild 
klandervärdhet. Om t.ex. en person som har dömts för ekonomiska brott 
måste beviljas skuldsanering två år efter han eller hon har dömts att betala 
skadestånd, kommer systemet inte att anses rättvist och det vore ägnat att 
påverka den allmänna betalningsmoralen på ett negativt sätt samt oskäligt 
kränka borgenärernas rättigheter. Det kunde också ha negativa effekter på 
kreditbeviljningspraxisen. Om tiden igen är mycket lång, kan de problem 
som beror på överskuldsättning öka och tillspetsas. Det blir svårt att 
entydigt ange vilken tidpunkt eller åtgärd från gäldenärens sida som skall få 
tiden att börja löpa. Om tiden räknas från det beslut genom vilket 
gäldenären har nekats skuldsanering, tvingas gäldenärerna att ansöka om 
skuldsanering också när det finns hinder för skuldsanering. Sådana 
yrkanden skulle sysselsätta domstolarna i onödan. Av dessa orsaker har 
man ansett att när skuldsanering beviljas trots att det finns hinder, måste 
beslutet basera sig på en totalbedömning av det enskilda fallet, men i lagen 
måste nämnas vissa omständigheter som bör beaktas. 
Vid beredningen av lagen har också beaktats att det finns ett föreslag om att 
utsökningslagen (37/1895) skall ändras så att en gäldenär efter en viss tid 
blir fri från tvångsexekution (RP 216/2002 rd). Genom lagförslaget, som 
underlättar gäldenärs möjligheter att få skuldsanering, försöker man sporra 
gäldenärerna att sköta sina förpliktelser och avsikten är att gäldenären i 
allmänhet skall ha möjlighet att genom skuldsanering bli fri från sina 
skulder redan före den tidpunkt när skulderna inte längre är verkställbara.
I propositionen ingår ett förslag om att lagen skall ändras så, att en 
förkortning av betalningsprogrammet kan motiveras även med hänvisning 
till den tid som har förflutit sedan gäldenären skuldsatte sig. Genom detta 
eftersträvas att verkningarna av långvarig indrivning skall kunna beaktas 
särskilt i längden på de betalningsprogram som fastställs för gäldenärer som 
har skuldsatt sig under lågkonjunkturen,  så att ett skäligt slutresultat kan 
uppnås.
3.2.	Tilläggsprestationsskyldigheten
I propositionen föreslås att tilläggsprestationssystemet bibehålls. Systemet 
förverkligar skuldsaneringens grundläggande principer så, att en gäldenär 
för att bli fri från sina skulder måste använda hela sin betalningsförmåga till 
att betala skulderna. Genom tilläggsprestationsskyldigheten tar man hänsyn 
till att gäldenärens betalningsförmåga under betalningsprogrammet kan visa 
sig vara väsentligt bättre än den bedömdes vara när betalningsprogrammet 
fastställdes. Dock föreslås att systemet skall ändras så, att 
tilläggsprestationsskyldighet inte uppstår när gäldenärens 
betalningsförmåga inte i verkligheten har förbättrats därför att hans 
oundgängliga utgifter har ökat. En sådan ändring har ansetts genomförbar 
därför att det nu, i motsats till vad som var fallet för ännu fem år sedan, i 
praktiken borde vara möjligt att göra de betalningsmånskalkyler som 
behövs vid beräkningen av tilläggsprestationernas belopp utan att de övriga 
skuldrådgivningsklienternas ställning behöver försämras. Till denna 
bedömning har bidragit att den ekonomiska rådgivningen och 
skuldrådgivningen har blivit lagstadgad, antalet skuldsaneringssökande har 
minskat, en relativt stabil praxis har utbildats för bedömningen av vilka av 
gäldenärens utgifter som godtas som oundgängliga utgifter, samt framför 
allt därför att justeringen av grunderna för tilläggsprestationsskyldigheten 
medför att det relativt sällan kommer att bli nödvändigt att göra sådana 
kalkyler.
För närvarande får gäldenären behålla sina ökade inkomster om ökningen 
inte överstiger 610 euro per kalenderår. Om beloppet överskrids, är 
gäldenären skyldig att använda tre fjärdedelar av tillgångarna till att 
tillgodose borgenärerna. I lagförslaget föreslås att den tilläggsinkomst som 
medför tilläggsprestationsskyldighet skall höjas till 800 euro, vilket innebär 
att en inkomstökning som beror på den allmänna löneutvecklingen samt 
beskattningens inverkan på nettolönen i allmänhet inte ensamma kommer 
att medföra tilläggsprestationsskyldighet. För att systemet skall bli mera 
sporrande föreslås i lagförslaget att tilläggsprestationsskyldighetens belopp 
skall beräknas på den del av den ökade inkomsten som överstiger ett i lagen 
angivet penningbelopp och att gäldenärens själv skall få behålla en tredjedel 
av denna inkomst.
Även prestationer av engångsnatur, t.ex. arv, medför 
tilläggsprestationsskyldighet. För närvarande skall en gäldenär som får 
sådana prestationer använda prestationerna i deras helhet för betalningen av 
sina skulder, om prestationernas sammanlagda belopp överstiger 1 000 
euro. I lagförslaget föreslås att gäldenären skall vara 
tilläggsprestationsskyldig endast till den del som beloppet överstiger 1 000 
euro. På detta sätt ser man till att gäldenärerna själva får förfoga över låga 
belopp som de erhåller genom prestationer av engångsnatur och som inte 
heller har någon stor betydelse för borgenärerna.
I lagförslaget föreslås också ändring av de bestämmelser som reglerar 
förfarandet vid tilläggsprestationsskyldighet. Avsikten med ändringarna är 
bl.a. att det skall vara möjligt att inom en så kort tid som möjligt efter att 
betalningsprogrammet har löpt ut ta reda på vad gäldenären är skyldig att 
betala. Genom att på utsatt tid erlägga tilläggsprestationerna kan gäldenären 
själv bidra till att han eller hon slutligt blir fri från sitt skuldansvar mycket 
snart efter att betalningsprogrammet har löpt ut. 
3.3.	Nedsättning av betalningsskyldighet som har fastställts i 
betalningsprogrammet
Enligt lagförslaget är det primärt fortfarande så, att totalbeloppet av den 
betalningsskyldighet som har fastställts i betalningsprogrammet i allmänhet 
skall bestå trots ändringar i gäldenärens betalningsförmåga. Dock föreslås 
att lagen skall ändras så, att det oftare än hittills kan undvikas att gäldenären 
till följd av försämrad betalningsförmåga har en avsevärd del av sin 
betalningsskyldighet kvar att fullgöra när tiden för betalningsprogrammet 
löper ut. Ändringen syftar till att det viktigaste målet för skuldsaneringen 
skall nås, nämligen att gäldenären inom en skälig tid kan bli fri från sina 
skulder. 
Enligt lagförslaget kan gäldenärens betalningsskyldighet jämkas när 
gäldenären skulle behöva en oskäligt lång tid på sig för att kunna fullgöra 
den betalningsskyldighet som har fastställts i betalningsprogrammet eller 
när betalningsskyldigheten annars vore oskäligt tung att fullgöra. I 
lagförslaget föreslås också en lindring av de grunder på vilka 
betalningsprogrammet kan ändras så att enbart den 
tilläggsprestationsskyldighet som har bestäms i betalningsprogrammet sätts 
ned eller slopas. 
För att en gäldenär inte skall försättas i ekonomiskt trångmål när hans eller 
hennes betalningsförmåga har försämrats och det inte finns förutsättningar 
att ändra betalningsprogrammet, föreslås uttryckliga bestämmelser om att 
gäldenären skall få skjuta upp betalningar som har fastställts i 
betalningsprogrammet, så att dessa erläggs först efter att 
betalningsprogrammet har löpt ut. Ett sådant betalningsuppskov är 
kortvarigt och skall därför få ske utan borgenärernas samtycke eller 
hörande. Gäldenären skall inte få skjuta upp sina betalningar till ett högre 
belopp än vad som motsvarar tre månaders betalningsskyldighet. Om det 
visar sig att betalningsförmågan har försvagats väsentligt, kan gäldenären 
ansöka om att betalningsprogrammet skall ändras.
3.4.	Skatt på överlåtelsevinst
I flera av de utlåtanden som gavs om behovet att ändra lagen om 
skuldsanering för privatpersoner uppmärksammades de problem som vållas 
av den skatt på överlåtelsevinst som påförs med anledning av att 
gäldenärens egendom realiseras. Om gäldenärens egendom säljs efter att 
skuldsaneringen har börjat, är eventuell skatt på överlåtelsevinst inte skuld 
som omfattas av skuldsaneringen. Detta är fallet också när i 
betalningsprogrammet har föreskrivits att egendomen skall säljas (HD 
2000:79). Skatt på överlåtelsevinst är inte heller en sådan kostnad för 
realisering av egendom som avses i 37 § 2 mom. lagen om skuldsanering 
för privatpersoner och som kunde betalas av de medel som inflyter genom 
realiseringen av egendomen (HD 1998:125).
Vid skuldsanering används det försäljningspris som erhållits vid försäljning 
av gäldenärens egendom helt och hållet till betalning av gäldenärens 
skulder, sedan försäljningsomkostnaderna har avdragits. Eftersom den skatt 
som påförs för överlåtelsevinsten inte omfattas av skuldsaneringen, blir 
gäldenären tvungen att betala denna skatt till fullt belopp. Detta kan 
innebära att gäldenären inte klarar av att betala de skulder som omfattas av 
skuldsaneringen så som betalningsprogrammet föreskriver. 
Möjligheten att med stöd av 88 § lagen om beskattningsförfarande 
(1558/1995) bevilja befrielse från skatt på överlåtelsevinst har i dessa fall 
tillämpats mycket sällan. För befrielse har i allmänhet förutsatts även andra 
vägande skäl än insolvens och att ett betalningsprogram har fastställs med 
stöd av lagen om skuldsanering. I propositionen föreslås att lättnad i 
betalningen av skatt på överlåtelsevinst skall få beviljas oftare än hittills. 
Genom att bevilja skattelättnad undviker man att gäldenärens och 
skuldsaneringsborgenärernas ställning avsevärt försvåras.
4.	Propositionens verkningar
4.1.	Inverkan på antalet skuldsaneringsärenden och 
skuldsaneringskostnaderna
Propositionen inverkar på antalet nya skuldsaneringsärenden vid 
domstolarna, de ekonomiska rådgivarnas och skuldrådgivarnas arbetsmängd 
samt statens kostnader för rättshjälp och anlitande av utredare.
Antalet skuldsaneringsansökningar till domstolarna kan väntas öka, 
eftersom propositionen syftar till att göra det lättare att få skuldsanering. 
Det finns bedömningar om att flera tiotals tusen personer som har blivit 
överskuldsatta till följd av lågkonjunkturen på 1990-talet inte omfattas av 
skuldsanering. Dock är det mycket svårt att på basis av detta bedöma hur 
lagändringen kommer att inverka på antalet skuldsaneringsansökningar. Det 
är uppenbart att t.ex. en del av de gäldenärer vilkas ansökningar tidigare har 
förkastats eller som inte tidigare har ansökt om skuldsanering skulle ansöka 
om sådan också utan en lagändring.
På basis av de erfarenheter som man har fått om skuldrådgivningen samt 
olika utredningar om de överskuldsatta kan man förmoda att en del kraftigt 
överskuldsatta personer trots lagändringarna inte kommer att ansöka om 
skuldsanering. Detta beror på olika slags hälsoproblem och sociala problem. 
Även gäldenärernas stigande ålder kan bidra till att skuldsanering inte anses 
nödvändig. Bedömningen av skuldsaneringsbehovet försvåras också av den 
inverkan som de föreslagna bestämmelserna om tidsbegränsad 
verkställighetsgrund kan få. Bestämmelserna ingår i en proposition om 
ändring av utsökningslagen som behandlas av riksdagen. Bestämmelsernas 
inverkan beror i väsentlig utsträckning på vilket innehåll de bestämmelser 
får som föreskriver retroaktiv tillämpning av bestämmelserna.
Antalet förlikningar som ingås på annat sätt än inför domstol har ökat under 
de senaste åren. I vilken mån skuldsaneringsmöjligheten anlitas beror i 
väsentlig grad på om i synnerhet de personer som skuldsatte sig under 
lågkonjunkturen i större utsträckning än hittills kan få sina skulder sanerade 
utan domstolens medverkan även när de enligt bestämmelserna i 
lagförslaget kunde beviljas skuldsanering. Det programdokument om 
frivillig förlikning i fråga om skulder som bankerna och staten kommit 
överens om (2.5.2002) syftar till att största delen av de skuldproblem hos 
privatpersoner som har sitt ursprung i lågkonjunkturen under 1990-talet kan 
klaras av genom åtgärder som ingår i bankernas åtgärdsarsenal.
Som ovan har konstaterats, är det i nuläget särskilt svårt att bedöma vilken 
inverkan lagförslagen i propositionen kommer att ha. I varje händelse kan 
man förutse att tingsrätterna under de närmaste åren fortfarande kommer att 
få ansökningar som berör personer som har skuldsatt sig under 1990-talet. 
En del av ansökningarna gäller gäldenärer för vilka det finns 
skuldsaneringshinder, men som enligt lagförslaget i propositionen kan 
beviljas skuldsanering. I övrigt väntas antalet ansökningar inte öka, utan 
hålla sig på den nivå som har stabiliserats under de senaste åren, då antalet 
sökande har varit drygt 3000 per år. När programdokumentet om frivillig 
förlikning av skulder genomförs, innebär det att skuldproblem som beror på 
lågkonjunkturen i stor utsträckning blir lösta utan någon 
domstolshandläggning. Med hänsyn till detta kan bedöma man att 
domstolarna under de närmaste åren kommer att få ett antal nya 
ansökningar som kan räknas i tusental, men dock klart kommer att 
understiga 10 000.
De betalningsprogram som fastställdes åren 1993—1996 har huvudsakligen 
redan löpt ut och av de program som fastställdes år 1997 går en stor del ut 
under innevarande år. Efter år 1997 har det antal betalningsprogram som 
fastställts minskat avsevärt. Eftersom ett avsevärt antal av de 
betalningsprogram som har fastställts under tidigare år löper ut under den 
närmaste tiden, minskar samtidigt den arbetsmängd som dessa gamla 
skuldsaneringsärenden medför. Detta minskar såväl skuldrådgivningsarbetet 
som domstolarnas arbete.
Enligt lagförslaget skall ändring av betalningsprogrammet på den grunden 
att gäldenärens betalningsförmåga har försämrats komma i fråga något 
oftare än enligt gällande lag. Antalet sådana ärenden kan förväntas bli lågt, 
eftersom ett betalningsprogram fortfarande skall få ändras bara när 
försämringen av gäldenärens betalningsförmåga har varit väsentlig. Enligt 
lagförslaget skall gäldenären inte bli tilläggsprestationsskyldig lika ofta som 
nu. Grunderna för skyldighet att betala tilläggsprestation är mycket tydliga, 
varför det kan förutses att gäldenären och borgenären i allmänhet når 
överenskommelse om saken och någon domstolsbehandling inte behövs.
Ökningen av antalet nya ärenden medför dock att tingsrätterna behöver 
tilläggsresurser, eftersom skuldsaneringsärendena annars hopar sig hos 
domstolarna och behandlingstiderna förlängs avsevärt. Behandlingen av de 
nya ansökningarna förväntas kräva tilläggspersonal hos tingsrätterna. För 
avlöningen av denna tilläggspersonal har justitieministeriet föreslagit att i 
budgeten för år 2003 skall tas in ett anslag om 500 000 euro. Behovet 
förmodas vara lika stort de två påföljande åren. Anslaget innebär en ökning 
av personalstyrkan med 15 personer.
Under år 2001 betalades av statens medel 1,2 miljoner euro i kostnader 
föranlitande av utredare och med stöd av lagen om fri rättegång betalades ca 
500 000 euro. Kostnaderna uppgick sammanlagt till ca 500 euro per 
skuldsaneringsansökan, om samtliga skuldsaneringsansökningar beaktas. 
Att tillämpningstiderna för betalningsprogram löper ut minskar de 
ekonomiska rådgivarnas och skuldrådgivarnas arbete och därför kan det 
förutses att rådgivarna kommer att kunna bereda något fler förslag till 
betalningsprogram än vad som nu är fallet. Detta minskar i sin tur anlitandet 
av utredare. Om ökningen av antalet nya ansökningar medför förordnande 
av ca 1 000 utredare per år, kan kostnaderna för anlitandet av utredare antas 
öka med 500 000 euro om året. Justitieministeriet har föreslagit att anslaget 
för år 2003 skall ökas med detta belopp.
Den omständigheten att det blir lättare att få skuldsanering kommer att öka 
antalet personer som ansöker om skuldsanering genom att anlita 
ekonomiska rådgivare och skuldrådgivare, varför dessa får nya klienter. Å 
andra sidan minskar antalet gamla klienter samtidigt kännbart de närmaste 
åren. Den arbetsmängd som de nya klienterna medför kan minskas något 
b.a. genom om arbetning av skuldsaneringsblanketterna. I tilläggsbudgeten 
för 2002 har det under huvudtiteln för handels- och industriministeriet 
(32.40.31) beviljats ett tillägg om 
645 000 euro. Behovet av extra anslag för ekonomisk rådgivning och 
skuldrådgivning beror på det tvååriga programmet för frivillig 
skuldförlikning. Största delen av de nya skuldsaneringsansökningar som till 
följd av propositionen lämnas till domstolarna, sållas ut bland de gäldenärer 
som i princip omfattas av nämnda program. 
Genom skuldrådgivning kan man ofta hindra att gäldenären slås ut ur 
arbetslivet eller tar sin tillflykt till den s.k. ekonomiska gråsektorn samt 
även lindra gäldenärens sociala problem. Därför har skuldsaneringen även 
positiva effekter på den offentliga ekonomin, t.ex. genom att 
skatteintäkterna ökar samt de sociala utgifterna och 
utsökningsmyndigheternas arbete minskar. Den ekonomiska betydelsen av 
dessa verkningar är omöjlig att bedöma.
4.2.	Verkningar i fråga om borgenärernas ekonomiska ställning 
Ett av de viktigaste målen för lagförslaget är att skuldsanering skall kunna 
beviljas en del av de gäldenärer som hittills inte har omfattats av 
skuldsanering. Eftersom skuldsaneringen endast gäller insolventa personer, 
har de indrivningsbegränsningar och ändringar av skuldförhållandets villkor 
som skuldsaneringen medför bara en relativt liten inverkan på 
kreditgivarnas ekonomi.
Om de föreslagna bestämmelserna om tilläggsprestationsskyldighet träder i 
kraft, kommer de i viss mån att minska den avkastning som borgenärerna 
får genom betalningsprogrammet. Borgenärernas bedömningar om den 
avkastning som tilläggsprestationsskyldigheten medför har varit mycket 
olika (mellan 10 och 36 procent), vilket gör det svårt att bedöma hur de nya 
bestämmelserna kommer att inverka på avkastningen. Dessutom gjordes 
bedömningen vid en tidpunkt när den allmänna ekonomiska utvecklingen 
var exceptionellt gynnsam. En undersökning som justitieministeriet har 
gjort på basis av ett urval personer som har ansökt om skuldsanering ger vid 
handen att tilläggsprestationernas belopp kommer att minska betydligt även 
om de föreslagna ändringarna inte genomförs. Å andra sidan kan det väntas 
att ändringen av bestämmelserna kommer att sporra gäldenärerna att 
förbättra sin betalningsförmåga, vilket i sig är ägnat att öka avkastningen till 
borgenärerna. 
Lagändringen kan bedömas minska avkastningen till borgenärerna med i 
genomsnitt 500 euro per betalningsprogram. Uppskattningen utgår från 
presumtionen att den genomsnittliga avkastning som borgenärerna får av ett 
betalningsprogram är 5 000 euro. Utgående från beräkningar som 
borgenärerna har kommit med har man uppskattat att en 
tilläggsprestationsskyldighet av nuvarande modell ökar 
betalningsprogrammets avkastning till borgenärerna med ca 20 procent och 
att lagändringen minskar avkastningen av tilläggsprestationernas till hälften 
av den nuvarande. Eftersom beloppet av tilläggsprestationen inte beror bara 
på gäldenärens egna åtgärder utan också på den allmänna 
inkomstutvecklingen och sysselsättningläget, är värdena endast riktgivande. 
Detsamma gäller de betalningsprogram som har fastställts före lagens 
ikraftträdande. I fråga om dem tillämpas efter lagens ikraftträdande de 
förslagna nya bestämmelserna om en tilläggsprestationsskyldighet. Även 
borgenärernas kostnader torde i viss mån minskas av att de materiella 
bestämmelserna och procedurbestämmelserna blir tydligare.
Förslaget till ändring av 88 § lagen om beskattningsförfarande medför att 
skattelättnad oftare än hittills kan beviljas när gäldenärens egendom 
realiseras i samband med skuldsanering. Ändringen har ringa inverkan på 
skatteutfallet. Under de senaste åren har det varit mycket exceptionellt att 
gäldenärer som ansöker om skuldsanering har egendom som kan realiseras 
och skattebetalningsskyldigheten har även enligt gällande lag kunnat 
påverkas av att skuldsanering söks först när egendomen är såld, varvid 
skatten på överlåtelsevinsten omfattas av skuldsaneringen. Även om 
egendomen skulle ha sålts först efter att skuldsanering har inletts, kan det 
hända att beskattaren inte får skatten betald därför att gäldenärens 
betalningsförmåga är svag.
4.3.	Verkningar i fråga om gäldenärernas ställning
Propositionens mål är att göra det möjligt för flera gäldenärer än tidigare att 
få skuldsanering. För gäldenären innebär skuldsaneringen möjlighet att 
klara av ett övermäktigt skuldproblem.  Samtidigt kan skuldsaneringen 
också förhindra andra med hälsan förknippade olägenheter och sociala 
olägenheter som beror på ett svårt skuldläge. De ändringsförslag som gäller 
tilläggsprestationsskyldigheten förbättrar de gäldenärers ställning som 
iakttar betalningsprogrammet, om gäldenärerna har möjlighet att förbättra 
sin betalningsförmåga. 
5.	Beredningen av propositionen
Under de första månaderna av år 2001 begärde justitieministeriet av 80 
olika organisationer utlåtande om hur väl lagen om skuldsanering för 
privatpersoner fungerade samt om missförhållandena. Ministeriet fick 
sammanlagt 53 utlåtanden, av vilka har gjorts ett sammandrag. Åsikterna 
om hur hög tröskeln till skuldsanering var skilde sig kraftigt från varandra. 
En del av dem som gav utlåtande var av den åsikten att det borde bli lättare 
att få skuldsanering, en del ansåg att nuläget skulle bibehållas eller att 
villkoren för att få skuldsanering skulle skärpas. I flera utlåtanden 
framfördes önskemål om mera detaljerade bestämmelser om särskilda 
motskäl. Dessutom kritiserades också i flera utlåtanden bestämmelserna om 
att skuldsanering inte beviljas om insolvensen beror på en temporär orsak, 
bestämmelserna om systemet med tilläggsprestationsskyldighet samt 
bestämmelserna om att gäldenären till följd av realiseringen av sin egendom 
blir tvungen att betala skatt på överlåtelsevinst.
Propositionen har utarbetats som tjänsteuppdrag vid justitieministeriet. 
Under beredningsarbetet ordnade ministeriet i mars år 2002 tre tillfällen vid 
vilka olika grupper hördes i ärendet. I dessa tillfällen deltog representanter 
för Konsumentverket, Skattestyrelsen, Bankföreningen i Finland, Suomen 
Perimistoimistojen Liitto, som företräder indrivningsbyråerna, 
Skuldrådgivning rf, Garanti-Stiftelsen och Bankbranschens 
Kundrådgivning. 
Representanter för finansministeriet har hörts om förslaget till ändring av 88 
§ lagen om beskattningsförfarande.
Över 20 myndigheter, samfund och organisationer gavs tillfället att uttala 
sig om det förslag till proposition som blev färdigt i april 2002. Den 
allmänna åsikten bland dem som gav utlåtanden var att förslagen var 
motiverade. Huvudsakligen positivt ställde sig social- och 
hälsovårdsministeriet, Konsumentverket, Forsknings- och 
utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes), Helsingfors 
hovrätt, Vanda tingsrätt, Finlands Kommunförbund, Tingsrättsdomarna rf, 
Personalföreningen vid Justitieförvaltningen PJF rf, Finlands 
Advokatförbund rf, de offentliga rättsbiträdenas organisation Julkiset 
oikeusavustajat ry, Företagarna i Finland rf, Finlands Konsumentförbund rf,  
Garanti-Stiftelsen och Skuldrådgivning rf. Indrivningsbranschens 
representanter och Bankföreningen i Finland rf ansåg att en del av förslagen 
om förbättring av gäldenärens ställning berodde på att gäldenärerna hade 
försummat att iaktta lagens bestämmelser, i synnerhet bestämmelserna om 
tilläggsprestationsskyldighet.
I utlåtandena ansågs att det särskilt behövs detaljerade bestämmelser om de 
orsaker med stöd av vilka skuldsanering skall få beviljas trots att 
skuldsaneringshinder finns samt exaktare bestämmelser om 
tilläggsprestationsskyldighet. I inget av utlåtandena föreslogs att systemet 
med tilläggsprestationsskyldighet skulle slopas, men i bestämmelsernas 
detaljer föreslogs vissa ändringar, som delvis var sinsemellan oförenliga. 
Mest kritiserades förslaget att en borgenär för att bevara sin rätt att yrka 
fastställelse av tilläggsprestationer skulle vara skyldig att efter 
betalningsprogrammets utgång påminna gäldenären om 
tilläggsprestationsskyldigheten. I flera utlåtanden framfördes misstankar om 
att den föreslagna ändringen i lagen om beskattningsförfarande i 
verkligheten inte kommer att ändra den rådande situationen. 
Konsumentverket, Skuldrådgivning rf, Finlands Kommunförbund och 
länsstyrelsen i Södra Finlands län fäste också uppmärksamhet vid att ökade 
resurser behövs för ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning. I 
utlåtandena uttrycktes också bekymmer för domstolarnas resurser.
Utlåtandena har föranlett ändringar i lagförslagen. Ändringar har gjorts bl.a. 
i bestämmelserna om förfarandet i fråga om tilläggsprestationsskyldighet.
6.	Övriga omständigheter som påverkar propositionen
Riksdagen behandlar en proposition med förslag till lag om ändring av 
utsökningslagen och vissa lagar som har samband med den (RP 216/2001 
rd.). I propositionen föreslås att en betalningsdom skall vara verkställbar 
bara en viss tid. Betalningsdomen skall i allmänhet vara verkställbar under 
15 års tid efter att den slutliga domen har givits. Om betalningsskyldigheten 
grundar sig på brott eller om borgenären än en privatperson, skall domen 
vara verkställbar under 20 års tid. Reformen föreslås träda i kraft i mars 
2003. Bestämmelserna om den tid som en betalningsdom är verkställbar 
skall enligt lagförslaget få tillämpas retroaktivt så, att högst tio år av tiden 
kan anses ha förflutit när lagen träder i kraft. Detta innebär att 
betalningsdomar förlorar sin verkställbarhet tidigast 1.3.2008. Att 
betalningsdomen mister sin verkställbarhet innebär inte att fordran upphör 
att existera. Därför skall skulden beaktas vid skuldsanering även när 
betalningsdomen inte kan verkställas genom utsökning eller vid konkurs, 
därför att den tid som domen enligt lagförslaget skall vara verkställbar har 
löpt ut.







DETALJMOTIVERING
1.	Lagförslag
1.1.	Lagen om ändring av lagen om skuldsanering för privatpersoner
4 §. Bedömning av betalningsförmågan. I lagförslaget föreslås en ändring 
av 2 mom. Enligt gällande 2 mom. kan justitieministeriet meddela närmare 
föreskrifter om grunderna för bedömning av gäldenärens 
betalningsförmåga. Frågan regleras i justitieministeriets förordning om 
grunderna för bedömning av en gäldenärs betalningsförmåga vid 
skuldsanering för privatpersoner. Förordningens centrala betydelse ligger i 
att förordningen reglerar de penningbelopp som vid skuldsanering kan 
godkännas som oundgängliga levnadskostnader för gäldenären. För 
närvarande justeras levnadskostnadsbeloppet inte med regelbundna 
intervaller, utan justeringar sker om levnadskostnaderna ändras mer än 
obetydligt.
I lagförslaget föreslås att de penningbelopp som anger de oundgängliga 
levnadskostnaderna skall justeras årligen, så att ändringarna i 
levnadskostnaderna blir beaktade i större utsträckning än nu. Justeringen 
skall ske enligt vad som bestäms i lagen om folkpensionsindex (456/2001). 
På samma grund justeras på motsvarande sätt de grunddelsbelopp som 
bestäms i lagen om utkomststöd (1412/1997). De justerade beloppen skall 
årligen inom november månad meddelas i författningssamlingen. Förslaget 
om den tid inom vilken de justerade beloppen skall meddelas och hur detta 
skall ske motsvarar vad som bestäms om meddelande av det skyddade 
beloppet vid utmätning (4 § förordningen om skyddat belopp vid utmätning 
av lön, 1031/1989).
I betalningsprogrammet fastställs gäldenärens oundgängliga 
levnadskostnader enligt bestämmelserna i den förordning som gäller vid 
ifrågavarande tidpunkt och levnadskostnaderna inverkar på hur mycket 
gäldenären förpliktas att betala av sina skulder. Domstolen kan enligt 
prövning avvika från penningbeloppen i förordningen. Om 
levnadskostnaderna ändras efter att betalningsprogrammet har fastställts, 
påverkar förändringarna inte omedelbart gäldenärens betalningsskyldighet. 
Förändringar i levnadskostnaderna har dock inverkan när gäldenärens 
skyldighet att under betalningsprogrammet betala mera av sina skulder 
bestäms med stöd av lagförslagets 35 a § 3 mom. Om gäldenärens 
betalningsförmåga försvagas på det sätt som avses i 44 § 1 mom. 1 punkten 
och betalningsprogrammet ändras på denna grund, kan gäldenärens 
betalningsmån omräknas. I så fall beaktas de oundgängliga 
levnadskostnaderna till de belopp som gäller.
7 §. Gäldenärens skyldighet att medverka. I 3 mom. föreslås bestämmelser 
om gäldenärens skyldighet att för en borgenär redogöra för de 
omständigheter som påverkar tilläggsprestationsskyldigheten. 
I gällande 3 mom. bestäms om gäldenärens skyldighet att medverka under 
betalningsprogrammet. Enligt bestämmelsen är gäldenären skyldig att 
medan betalningsprogrammet är i kraft underrätta borgenärerna eller deras 
representanter om väsentliga förbättringar i sin betalningsförmåga eller 
andra med tanke på skuldsaneringen betydelsefulla förhållanden. 
Meddelandet skall göras inom en månad från förändringen. I avsaknad av 
en uttrycklig bestämmelse har den åsikten blivit rådande att något särskilt 
meddelande inte behövs om gäldenären fullgör sin 
tilläggsprestationsskyldighet så som föreskrivs i betalningsprogrammet. 
I praktiken gäller bestämmelserna om gäldenärens underrättelseskyldighet 
enbart betalningsprogram som har fastställts med stöd av den lag som 
gällde före den 1 februari 1997. Bestämmelserna har inte visat sig fungera 
särskilt väl, för gäldenärerna har ofta försummat meddelandet. Detta kan ha 
berott på att gäldenären inte har brytt sig om saken, men också på oförstånd 
eller på att gäldenärens betalningsförmåga inte enligt hans eller hennes egen 
åsikt har förbättrats fastän förhållandena på något sätt har förändrats. Om 
gäldenärens betalningsprogram har fastställts efter de lagändringar som 
trädde i kraft den 1 februari 1997, har ett särskilt meddelande varit 
nödvändigt endast när gäldenären inte har fullgjort sin 
tilläggsprestationsskyldighet. I dessa fall kan det dock hända att 
meddelandet inte har gjorts. I lagförslaget föreslås att 
underrättelseskyldigheten tydligare skall kopplas till den 
tilläggsprestationsskyldighet som föreslås i nya 35 a §. I 
övergångsbestämmelserna beaktas att det fortfarande finns några före den 1 
februari 1997 fastställda betalningsprogram som inte har ändrats och i vilka 
gäldenären inte har ålagts någon tilläggsprestationsskyldighet. Dessa 
gäldenärer är fortfarande skyldiga att med stöd av den gällande 
bestämmelsen i 7 § 3 mom. underrätta sina borgenärer om väsentlig 
förbättring av sin betalningsförmåga.
Tilläggsprestationsskyldigheten är en del av den betalningsskyldighet som 
följer av betalningsprogrammet. Enligt 36 § 12 punkten i lagförslaget skall i 
betalningsprogrammet tas in bestämmelser om grunderna för 
tilläggsprestationsskyldighet och hur skyldigheten skall fullgöras. 
Gäldenären skall såsom hittills självmant fullgöra sin 
tilläggsprestationsskyldighet. På begäran av borgenären skall gäldenären 
enligt bestämmelsen i lagförslaget ge borgenärerna tillräckliga upplysningar 
om hur tilläggsprestationsskyldighetens belopp har beräknats. I de fall där 
grunderna för tilläggsprestationsskyldigheten har räknats ut med bistånd av 
en ekonomisk rådgivare eller skuldrådgivare, har dessa i praktiken i 
allmänhet också annars meddelats borgenären. Avsikten är att för 
underrättelsen skall utarbetas en blankett med vars hjälp gäldenären kan 
räkna ut tilläggsprestationerna och som han vid behov kan sända till 
borgenärerna. Om ingen tilläggsprestationsskyldighet uppstår, skall något 
separat meddelande om eventuella förändringar i förhållandena fortfarande i 
allmänhet inte behövas.
Om gäldenären inte självmant redogör för omständigheter som utgör grund 
för tilläggsprestationsskyldighet, kan borgenären begära att få en 
redogörelse om dem. Gäldenären skall vara skyldig att redogöra för dessa 
grunder både under betalningsprogrammet och efter att 
betalningsprogrammets tillämpningstid har löpt ut, om borgenären begär det 
inom tre månader efter att tillämpningstiden har löpt ut. Fristen är kort för 
att gäldenärens eventuella betalningsskyldighet skall klarläggas inom en 
kort tid efter att betalningsprogrammet har löpt ut. Det kan inte heller anses 
skäligt att gäldenären skall vara redogörelseskyldig länge efter att 
betalningsprogrammet har löpt ut. Å andra sidan skall gäldenären lämna 
redogörelsen utan obefogat dröjsmål.
Bestämmelsen anknyter till lagförslagets 61 a §, som föreskriver att 
borgenären skall ansöka om fastställelse av tilläggsprestationens belopp 
utan oskäligt dröjsmål efter att betalningsprogrammet har löpt ut eller 
borgenären har fått kännedom om grunden för 
tilläggsprestationsskyldigheten. Om gäldenären inte lämnar redogörelsen 
eller om den är felaktig, skall borgenären ha rätt att ännu under två års tid 
efter att betalningsprogrammet har löpt ut göra en ansökan om att 
domstolen skall fastställa tilläggsprestationernas belopp. Förfarandet 
motsvarar gällande praxis, där borgenären skaffar sig uppgifter om 
gäldenärens inkomster av skattemyndigheterna och med stöd av dem 
framställer yrkanden om tilläggsprestationer, om gäldenären inte självmant 
eller på borgenärens begäran har fullgjort sin skyldighet. I dessa fall kan det 
ibland också bli aktuellt med ett förordnande om att betalningsprogrammet 
skall förfalla. 
Om borgenären vållas kostnader genom att gäldenären inte lämnar 
redogörelsen eller lämnar en bristfällig redogörelse, kan gäldenären enligt 
lagförslagets 62 § förpliktas att ersätta borgenären för dessa kostnader.
10 §. Allmänna hinder för en skuldsanering. Enligt gällande 10 § kan 
skuldsanering med stöd av särskilda motskäl beviljas fastän det finns hinder 
för skuldsanering. I lagförslaget föreslås en ny 10 a §, som skall reglera 
förutsättningarna för att skuldsanering skall få beviljas trots hinder. Därför 
ersätts orden "utan särskilda motskäl" i det inledande stycket med en 
hänvisning till 10 a §.
10 a §. Beviljande av skuldsanering trots ett allmänt hinder. I paragrafen 
bestäms om orsaker som gör att skuldsanering skall få beviljas trots att det 
finns hinder för skuldsanering enligt 10 §. Paragrafen blir tillämplig för det 
första när gäldenärens ansökan om skuldsanering tidigare har förkastats 
med hänvisning till ett hinder och gäldenären nu på nytt ansöker om 
skuldsanering, och för det andra när gäldenären för första gången ansöker 
om skuldsanering och det visar sig finnas hinder för skuldsanering enligt 10 
§. Eftersom en gäldenärs förhållanden förändras och även den tid som har 
förflutit sedan skuldsättningen ägde rum skall ges betydelse, skall en 
gäldenär få åberopa nya 10 a § även om en domstol tidigare har ansett att 
skuldsanering inte kan beviljas med stöd av denna paragraf.
Enligt gällande 10 § kan skuldsanering beviljas trots att det finns hinder för 
skuldsanering, förutsatt att det finns särskilda motskäl. Lagen anger inte vad 
som avses med särskilda motskäl, utan innehållet i bestämmelsen blir 
beroende av domstolens prövning. Enligt lagens förarbeten (RP 183/1992 rd 
och LaUB 14/1992 rd) samt rättspraxis skall uppmärksamhet i första hand 
fästas vid hur gäldenären har skött sina skulder och hur han skulle betala 
dem om han skulle beviljas skuldsanering. Gäldenärens lust och förmåga att 
betala sina skulder kan ha ökat t.ex. till följd av att gäldenären har ändrat 
sitt levnadssätt eller upplevt en social uppryckning. I rättspraxis har man 
också fäst uppmärksamhet vid den betydelse som skuldsaneringen skulle ha 
med tanke på gäldenärens och borgenärernas ställning. Betydelse kan också 
ges åt den omständigheten att ett avslag på en ansökan om skuldsanering 
vore oskäligt med hänsyn till gäldenärens förhållanden, t.ex. för att 
gäldenärens ekonomi är permanent svag.
Bestämmelsen i lagförslaget är avsedd att ersätta bestämmelsen i 10 § om 
särskilda motskäl. Ändringsförslagets orsaker och målsättningar behandlas 
också i den allmänna motiveringen. Avsikten är att göra det lättare för dem 
som inte har haft möjlighet till skuldsanering att få del av denna möjlighet, 
så att deras situation inte blir oskälig genom att de helt blir utan möjlighet 
att klara av sina skulder och börja ett nytt liv.
Enligt paragrafen skall skuldsanering av vägande skäl får beviljas trots att 
det finns hinder för skuldsanering enligt 10 §. I paragrafen nämns 
omständigheter som särskilt bör beaktas vid prövningen av ärendet. Beslutet 
att bevilja skuldsanering skall dock fattas efter en totalbedömning, varvid 
också hindrets art kan ges betydelse. Hindrets art kan i vissa fall beaktas 
redan av den anledningen, att när skuldsanering övervägs skall enligt 
lagförslaget också borgenärens ställning uppmärksammas.
När domstolen överväger vad som skall anses vara ett vägande skäl, skall 
den ge betydelse både åt den tid under vilken skulden har amorterats 
villkorsenligt och hur länge indrivningen har pågått efter att skulden förföll 
till betalning. Domstolen skall fästa uppmärksamhet vid hur gäldenärens 
totala skuldsituation har utvecklats. För det första gäller det att fästa 
uppmärksamhet vid den tid som har förflutit sedan skuldsättningen skedde. 
Med tidpunkten när skuldsättningen skedde avses tidpunkten när största 
delen av skulderna uppstod. Även tidpunkten när gäldenären blev insolvent 
är viktig. Denna beaktas dock i första hand vid bedömningen av de övriga 
omständigheter som nämns i paragrafen, främst de åtgärder som gäldenären 
har vidtagit för betalningen av sina skulder samt gäldenärens övriga 
förhållanden. Däremot har det ingen betydelse om gäldenären tidigare har 
ansökt om skuldsanering eller när en eventuell tidigare ansökan har gjorts 
eller förkastats.
Hindergrunderna betydelse kunde bli obetydlig om gäldenären skulle 
beviljas den förmån som skuldsanering innebär när det bara har förflutit en 
relativt kort tid efter att skulderna uppstod, t.ex. bara några år. Om det finns 
ett hinder för skuldsanering, borde skuldsanering därför i allmänhet inte 
beviljas om skulderna är relativt nya, vilket innebär att det inte heller är 
länge sedan de förföll till betalning. Ju äldre skulderna är, desto starkare 
talar de allmänna skuldsaneringsmålsättningarna för att skuldsanering skall 
beviljas också när skuldsättningen i sig har varit klandervärd och desto 
mindre talar upprätthållandet av den allmänna betalningsmoralen för ett 
avslag. Om det klart framgår att det har gått en längre tid än några år sedan 
gäldenären skuldsatte sig och skuldproblemen uppstod, skall den tid som 
har förflutit från skuldsättningen betraktas som en omständighet som talar 
för att skuldsanering skall beviljas. I bestämmelsen förutsätts inte att 
samtliga de omständigheter som avses i den lika kraftigt skall tala för 
beviljande av skuldsanering. I praktiken kan detta innebära att det enbart 
med stöd av den tid som har förflutit från skuldsättningen kan finnas 
vägande skäl att omedelbart efter att lagändringen har trätt i kraft bevilja 
skuldsanering åt gäldenärer vilkas skuldsättning har berott på 
lågkonjunkturen i början av 1990-talet, om inte någon annan omständighet 
som avses i bestämmelsen starkt talar mot beviljandet av skuldsanering.
Den tid som har förflutit sedan skuldsättningen skedde skall enligt 
lagförslagets 30 § 2 mom. även vara en omständighet som bland andra får 
beaktas när domstolen bestämmer betalningsprogrammets längd. På detta 
sätt försöker man nå ett skäligt, övergripande avgörande i fråga om 
gäldenärens betalningsskyldighet, så att uppmärksamhet också fästs vid 
verkningarna av en långvarig indrivning av skulden, särskilt när 
skuldsanering beviljas med stöd av 10 a §. Att betalningsprogrammet kan 
vara t.o.m. betydligt kortare än fem år särskilt för gäldenärer vilkas 
skuldsättning beror på lågkonjunkturen talar bl.a. den omständigheten, att 
om ett normallångt femårigt betalningsprogram fastställs för dessa 
gäldenärer, blir indrivningstiden för dem t.o.m. tre gånger så lång som för 
andra överskuldsatta vilkas skulder härstammar från samma tid, men för 
vilka ett betalningsprogram har fastställdes redan under den första tiden 
efter att lagen om skuldsanering för privatpersoner hade trätt i kraft.
För det andra skall bedömningen ta fasta på de åtgärder som gäldenären har 
vidtagit för att betala sina skulder. Trots att reformen syftar till att göra det 
lättare att få skuldsanering, syftar den samtidigt till att skuldsaneringen i så 
liten utsträckning som möjligt skall försvaga den allmänna 
betalningsmoralen. Därför skall gäldenären fortfarande ha en accentuerad 
skyldighet att sköta sina förpliktelser om skuldsättningen har varit 
klandervärd på det sätt som avses i 10 §.
Även om det belopp som gäldenären har betalat kan ha en viktig betydelse 
vid bedömningen av frågan, skall uppmärksamhet särskilt fästas vid frågan 
om gäldenären har gjort allt vad som har stått i hans eller hennes makt för 
att sköta sin ekonomi och sina skulder samt vilka särskilda åtgärder 
gäldenären eventuellt har vidtagit för att betala sina skulder. När det gäller 
det belopp som gäldenären frivilligt har betalt eller som har mätts ut av 
honom eller henne, är det orsak att fästa uppmärksamhet vid det belopp som 
faktiskt har influtit, inte vid om gäldenärens skulder totalt har minskat. 
Särskilt bland dem som ådrog sig skulder genom lågkonjunkturen är det 
vanligt att skuldbeloppet har ökat så att det är t.o.m. har flerdubblats, även 
om prestationer hela tiden har influtit från gäldenären. Vid bedömningen av 
gäldenärens åtgärder skall förutom frivilliga betalningar och intäkter från 
frivillig realisation av egendom även beaktas de prestationer som 
borgenärerna har fått genom att driva in sina fordringar genom utsökning 
och realisering av gäldenärens egendom. Det skall i allmänhet inte vara ett 
villkor för skuldsanering att en gäldenär som är föremål för indrivning 
genom utsökning dessutom frivilligt betalar på sina skulder, i synnerhet om 
gäldenären behöver de återstående inkomsterna för att trygga sin utkomst. 
Ju längre den tid är under vilken gäldenären har visat ansvar i skötseln av 
sina ekonomiska angelägenheter, desto tyngre är också de skäl som talar för 
att skuldsanering skall beviljas. Betydelse skall också ges åt den 
omständigheten vilka åtgärder gäldenären har vidtagit för att nå frivillig 
förlikning med sina borgenärer.
Enligt paragrafen i lagförslaget skall vid prövningen av frågan också tas 
hänsyn till gäldenärens övriga förhållanden. Gäldenärens personliga 
förhållanden kan medföra att han eller hon de facto inte har haft möjlighet 
att sköta eller ens visa sin vilja att sköta betalningen av sina skulder. Det 
kan vara uppenbart att gäldenären på ett bestående sätt är oförmögen att 
återbetala sina skulder därför att han eller hon till följd av ålder, sjukdom 
eller av någon annan orsak saknar förvärvsmöjligheter. Genom att ta hänsyn 
till gäldenärens personliga förhållanden försöker lagstiftaren särskilt se till 
att skuldsanering inte blir oåtkomlig ens för gäldenärer som helt saknar 
betalningsförmåga.
När frågan prövas, skall enligt paragrafen hänsyn också tas till 
skuldsaneringens betydelse för gäldenären och borgenären. Genom att 
nämna skuldsaneringens betydelse för gäldenären vill man särskilt betona 
skuldsaneringens målsättning att förebygga allvarliga individuella och 
sociala olägenheter till följd av övermäktiga skuldproblem.
Vid bedömningen av skuldsaneringens betydelse för borgenären skall 
hänsyn tas till hur stor borgenärens fordran är samt vilken betydelse 
beloppet har med tanke på borgenärens ekonomiska ställning. Likaså skall 
det ha betydelse hur mycket borgenären redan har fått betalt samt hur 
mycket borgenären skulle få om utsökningsåtgärderna för indrivning av 
borgenärens fordran skulle fortsätta samt hur mycket borgenären skulle få 
om gäldenären skulle beviljas skuldsanering. Att en borgenär med en 
obetydlig fordran motsätter sig gäldenärens skuldsaneringsansökan 
motiverar i allmänhet inte ett avslag. Å andra sidan kan borgenärens 
ekonomiska ställning vara ett argument mot att bevilja skuldsanering, om 
fordran har stor betydelse för borgenärens utkomst. I så fall gäller det dock 
att beakta bl.a. möjligheten att med stöd av lagens 31 a § förlänga 
betalningsprogrammets varaktighet till förmån för en privat borgenär. 
Skuldsanering skall alltid beviljas utgående från en helhetsbedömning av 
situationen. Vid prövningen kan domstolen ge betydelse åt att 
hindergrunderna kan tyda på mycket olika grader av klandervärdhet i 
gäldenärens verksamhet. Om gäldenärens skulder beror på ett grovt brott 
eller gäldenären har vidtagit inkomst- och förmögenhetsarrangemang för att 
undvika återbetalning av sina skulder, måste det i allmänhet förutsättas att 
en längre tid har förflutit sedan skulderna uppstod än när det t.ex. är frågan 
om uppenbart lättsinnig skuldsättning. Ju större klandervärdhet 
skuldsaneringshindret visar hos gäldenären, desto viktigare är det att 
gäldenären redan länge har visat en tydlig strävan att sköta sina 
förpliktelser. Å andra sidan kan även gäldenärens personliga förhållanden i 
sådana fall tala för skuldsanering. Det penningbelopp som gäldenären har 
förpliktats att betala med anledning av ett brott kan t.ex. göra det avsevärt 
svårare för gäldenären att söka sig ut i arbetslivet. Att en person som har 
gjort sig skyldig till brott beviljas skuldsanering kan motiveras med att 
gäldenärens livssituation har förändrats och gäldenären har upplevt en 
social uppryckning. Att dessa omständigheter talar för skuldsanering 
framgår redan av lagens förarbeten (RP 183/1992 rd). 
Skuldsanering kan med stöd av bestämmelsen komma i fråga också när 
gäldenären tidigare har beviljats skuldsanering. Gäldenärens 
betalningsprogram kan ha förordnats att förfalla eller gäldenären kan först 
ha fullgjort sin betalningsskyldighet och sedan ha skuldsatt sig på nytt eller 
blivit insolvent. Om betalningsprogrammet har förordnats att förfalla, kan 
domstolen vid prövningen av om det finns vägande skäl fästa 
uppmärksamhet vid orsakerna till att programmet har förordnats att förfalla. 
I praktiken har det funnits situationer i vilka försummelsen att iaktta 
betalningsprogrammet åtminstone delvis har berott på en godtagbar orsak, 
men gäldenären har inte motsatt sig borgenärens ansökan om att 
programmet skall förfalla eller uppgivit orsaker till sin försummelse. Detta 
kan ha berott på t.ex. oförstånd. Ny skuldsanering kan enligt förslaget 
ibland beviljas t.o.m. snart efter att den förra skuldsaneringen har förfallit 
och det kan också finnas grunder att förkorta betalningsprogrammet. Har 
programmet däremot förfallit därför att gäldenären har visat en uppenbar 
likgiltighet till att iaktta programmet, kan vägande skäl att bevilja 
gäldenären skuldsanering finnas först efter en längre tid och särskilt de 
åtgärder som gäldenären har vidtagit för att betala sina skulder kan då 
tillmätas stor betydelse.  
Om gäldenären har fullgjort den betalningsskyldighet som har ålagts honom 
genom skuldsanering och senare ansöker om ny skuldsanering, blir 
lagförslagets bestämmelse alltid tillämplig oberoende av 
skuldsättningsgrunden, för i allmänhet kan skuldsanering beviljas endast en 
gång. Även då är det skäl att fästa särskild uppmärksamhet vid hur lång tid 
som har förflutit sedan gäldenären skuldsatte sig samt gäldenärens förmåga 
och vilja att sköta sina skulder.
I vissa fall kan det vara alldeles uppenbart att det finns vägande skäl till 
skuldsanering med stöd av 10 a §. I så fall skall domstolarna och parterna 
fästa särskilt uppmärksamhet vid ändamålsenlighetssynpunkter, så att 
utredningen av gäldenärens s.k. skuldsättningshistoria inte medför onödiga 
kostnader. När det t.ex. är frågan om gäldenärer som har skuldsatt sig till 
följd av lågkonjunkturen på 1990-talet kan det vara arbetsdrygt och 
kostsamt att skaffa fram utförliga utredningar om skulderna.
 23 §. Betalningsprogram. Denna paragraf är den grundläggande 
bestämmelsen om vad betalningsprogrammet skall innehålla. Enligt den 
skall för gäldenären fastställas ett betalningsprogram som motsvarar hans 
eller hennes betalningsförmåga. I lagförslaget föreslås att till paragrafens 1 
mom. skall fogas en hänvisning till lagförslagets 35 a §, som reglerar 
gäldenärens skyldighet att betala mer av sina skulder därför att 
förhållandena har förändrats (tilläggsprestationsskyldighet).
30 §. Allmänt stadgande om betalningsprogrammet för vanliga skulder. I 
lagförslaget föreslås ändring av bestämmelsen i 2 mom. om hur långt 
betalningsprogrammet skall vara för vanliga skulder. Enligt den gällande 
bestämmelsen skall innehållet i skuldsaneringen och betalningsprogrammet 
i fråga om vanliga skulder bestämmas så att programmet är i kraft fem år. 
Betalningsprogrammet kan dock vara i kraft en kortare tid än fem år, om det 
är skäligt med hänsyn till gäldenärens förhållanden samt hur och i vilken 
utsträckning gäldenären har betalt sina skulder innan betalningsprogrammet 
fastställdes. 
I praktiken har kortare än femåriga betalningsprogram i allmänhet kommit i 
fråga endast om ett femårigt betalningsprogram skulle ha varit exceptionellt 
tungt med hänsyn till gäldenärens förhållanden. Även i dessa fall har det i 
allmänhet förutsatts att gäldenären redan en lång tid har betalt på skulderna. 
Den tid som har förflutit sedan gäldenären skuldsatte sig har följaktligen 
givits betydelse bara om gäldenären under nämnda tid har klarat av att 
betala mer än en obetydlig del av sina skulder. När en gäldenär ansöker om 
skuldsanering, kan han eller hon dock redan länge ha varit föremål för 
indrivningsåtgärder. Utsökning för indrivning av fordringarna kan ha 
verkställts, men gäldenären har kanske haft låga inkomster och saknat 
tillgångar, varför bara mycket anspråkslösa betalningar eller inga 
betalningar alls har influtit.
Långvarig indrivning samt beaktande av gäldenärens förhållanden kan 
motivera att t.o.m. ett klart kortare än femårigt betalningsprogram kan anses 
skäligt, om gäldenärens betalningsförmåga uppenbarligen inte heller i 
framtiden kommer att vara avsevärt bättre. Skälighetssynpunkter kan tala 
för ett kortare betalningsprogram också när gäldenärens betalningsförmåga 
kan förbättras, om hänsyn tas till det totala belopp som redan har drivits in 
hos gäldenären samt den avkastning som betalningsprogrammet ger 
borgenärerna. Enligt lagförslaget skall betalningsprogrammets längd därför 
bestämmas så att domstolen utöver de omständigheter som nu nämns i 
bestämmelsen även beaktar den tid som har förflutit sedan gäldenären 
skuldsatte sig. Ett kortare än femårigt betalningsprogrammet kan fastställas 
också när gäldenären till följd av bristande betalningsförmåga endast har 
förmått betala en obetydlig del av sina skulder samt när indrivningen inte 
har givit resultat därför att gäldenärens betalningsförmåga har varit svag. 
Frågan skall bedömas som helhet, varvid även gäldenärens förhållanden 
skall ges betydelse.
I rättspraxis har man haft en återhållsam inställning till att förkorta 
betalningsprogrammen (HD 2001:113). Den föreslagna ändringen, som 
innebär att den tid som har förflutit sedan gäldenären skuldsatte sig skall få 
beaktas när domstolen bestämmer betalningsprogrammets längd, betyder att 
betalningsprogram som är kortare än fem år kan fastställas oftare än hittills.
35 a §. Tilläggsprestationsskyldighet. I paragrafen föreslås bestämmelser 
om gäldenärens skyldighet att betala mer av sina skulder än vad som har 
föreskrivits i betalningsprogrammet. Tilläggsprestationsskyldigheten 
baserar sig på att gäldenärens betalningsförmåga under 
betalningsprogrammet kan visa sig vara väsentligt bättre än vad som 
förutsågs när betalningsprogrammet fastställdes. Gäldenärens inkomster 
kan öka avsevärt t.ex. för att han har fått arbete eller har bytt arbetsplats. 
Medan betalningsprogrammet varar kan gäldenären också få annan 
förmögenhet, t.ex. ett arv.
De gällande bestämmelserna om tilläggsprestationsskyldighet ingår i 44 §, 
som gäller ändring av betalningsprogram, i paragrafens 2 mom. 2 och 3 
punkter samt i 3 mom. Om de penningbelopp som 
tilläggsprestationsskyldigheten grundar sig på bestäms genom förordning. 
En gäldenär blir tilläggsprestationsskyldig om hans betalningsförmåga har 
förbättrats på grund av att hans inkomster har ökat eller oundgängliga 
kostnader till följd av en förändring i hans boendeförhållanden och 
boendekostnader har minskat med minst 610 euro under ett kalenderår. 
Jämförelseobjektet är de inkomster och boendeutgifter som 
betalningsprogrammet har räknat med för ifrågavarande kalenderår. Om det 
penningbelopp som föreskrivs i bestämmelsen överskrids, är gäldenären 
skyldig att för betalning av sina skulder använda tre fjärdedelar av hela 
inkomstökningen och får själv behålla en fjärdedel. Gäldenären blir också 
tilläggsprestationsskyldig om han får ett arv, en gåva eller någon annan 
prestation av engångsnatur, vars belopp ensamt eller tillsammans med andra 
prestationer överstiger 1 000 euro. När det sammanlagda beloppet av dessa 
prestationer av engångskaraktär överstiger 1 000 euro, är gäldenären 
skyldig att betala hela beloppet till sina borgenärer.
I den allmänna motiveringen anges orsakerna till att i denna proposition 
föreslås att tilläggsprestationsskyldigheten skall bibehållas och 
bestämmelserna om denna skyldighet skall ändras.
Den allmänna bestämmelsen om tilläggsprestationsskyldighet ingår i den 
nya paragrafens 1 mom. Borgenärens rätt till tilläggsprestation skall 
fortfarande grunda sig enbart på inkomster och förmögenhet som 
gäldenären får under betalningsprogrammet. Inte heller dessa tillgångar är 
alla sådana att gäldenären med stöd av 5 § är skyldig att använda dem för 
betalning av sina skulder. Egendom som gäldenären ärver kan t.ex. omfatta 
sådana personliga föremål motsvarande ett skäligt behov som gäldenären 
får behålla för sig själv.
Skyldigheten att betala tilläggsprestationer utgår från den allmänna princip 
som iakttas vid skuldsanering och som föreskriver att den rätt som 
borgenärernas sinsemellan har till tillgångarna bestäms i proportion till 
storleken av varje borgenärs fordran. Undantag görs för förmånsberättigat 
underhållsbidrag till barn samt skuld som hänför sig till gäldenärens 
uppehälle (31 § 2 mom.).  Om betalningsprogrammet har förlängts till 
förmån för en privat borgenär, får den privata borgenären rätt till 
tilläggsprestation också när gäldenärens betalningsförmåga förbättras under 
den tid med vilken betalningsprogrammet har förlängts till de privata 
borgenärernas förmån (31 a §). Andra vanliga borgenärer har däremot inte 
rätt till tilläggsprestation för denna tid.
Om gäldenären har behållit sin ägarbostad i skuldsaneringen, är det en mera 
invecklad fråga hur tilläggsprestationerna skall delas mellan borgenärerna. 
För närvarande är det så, att om gäldenärens tillgångar ökar med en 
prestation av engångsnatur, kommer denna först de vanliga skulderna till 
godo, vilket medför att betalningsprogrammet för säkerhetsborgenärernas 
vidkommande kommer att basera sig enbart på gäldenärens inkomster. När 
betalningsprogrammet för de vanliga skulderna har löpt ut, kommer även 
dessa prestationer säkerhetsborgenärerna till godo. Tilläggsprestationer som 
baserar sig på att gäldenärens inkomster har ökat kan däremot redan i ett 
tidigare skede komma säkerhetsborgenären till godo.
Om en gäldenär har bara säkerhetsskulder, kan tilläggsprestationerna 
medföra att betalningstidtabellen förkortas eller villkoren för 
säkerhetsskulden ändras. Ytterst kan ändringarna leda till att de 
ursprungliga betalningsvillkoren återinförs, men kapitalet som gäldenären 
skall betala ändras inte. Kapitalet bestäms av bostadens värde vid den 
tidpunkt när skuldsaneringen inleddes.
Om gäldenären inte bara har säkerhetsskulder utan också vanliga skulder, 
eller bara har vanliga skulder, används inte bara prestationer av 
engångsnatur utan även de ökade inkomsterna under de första fem åren av 
betalningsprogrammet enbart till betalning av gäldenärens vanliga skulder. 
Detta följer av det faktum, att om inkomstökningen hade varit känd redan 
när betalningsprogrammet gjordes, hade den ökat minimiavkastningen för 
de vanliga skulderna. När fem år har gått, kan de ökade inkomsterna delas 
mellan vanliga borgenärer och säkerhetsborgenärer i samma förhållande 
som gäldenärens betalningsmån enligt betalningsprogrammet delas mellan 
borgenärerna. Minimiavkastningen, som räknas enbart för en femårstid, 
ökar dock inte längre. I praktiken kan tilläggsprestationerna medföra att 
minimiavkastningen blir betald inom en kortare tid än det fastställda 
betalningsprogrammet omfattar. När betalningsprogrammet för vanliga 
skulder löper ut, kommer tilläggsprestationerna på ovan nämnt sätt 
säkerhetsborgenärerna till godo.  
Gäldenären och borgenären kan givetvis alltid komma överens om huruvida 
gäldenären är skyldig att betala mer av skulderna och hur omfattande denna 
skyldighet är. Om ingen överenskommelse nås, utformas bestämmelserna i 
betalningsprogrammet enligt ovan nämnda principer. I denna proposition 
föreslås inga ändringar av dessa principer.
Enligt gällande 44 § 3 mom. kan en borgenär som är berättigad till en 
betalningsandel som är mindre än ett genom förordning föreskrivet belopp 
lämnas utan betalning. Enligt förordningen är beloppet 17 euro. 
Lagförslaget i propositionen föreskriver ingen sådan nedre gräns och kan 
därför i vissa fall leda till oändamålsenligt små tilläggsprestationer. 
Fördelen är dock den att betalningsprogrammet redan i förväg kan 
bestämma varje borgenärs andel av den totala tilläggsprestationen. Detta 
förenklar väsentligt kalkyleringen av tilläggsprestationerna. De olägenheter 
som små tilläggsprestationer medför kan beaktas när betalningsprogrammet 
görs upp. I allmänhet är det ändamålsenligt att i betalningsprogrammet 
föreskriva att de tilläggsprestationer som kalenderårsvis understiger ett visst 
belopp, t.ex. 20 euro, skall betalas på en gång och först när 
betalningsprogrammet har löpt ut. För att detta skall vara möjligt måste 
utredaren eller den som annars gör upp betalningsprogrammet utforma 
programmets bestämmelser om tilläggsprestationsskyldighet så att denna 
struktur hos skulderna beaktas.
Under beredningen av lagförslaget har man övervägt om förfarandet i fråga 
om tilläggsprestationer kunde förenklas så, att när betalningsprogrammet 
fastställs skulle tilläggsprestationer bestämmas att betalas enbart till 
borgenärer som uttryckligen har yrkat det. Ett sådant tillvägagångssätt 
kunde minska antalet borgenärer till vilka gäldenären skall betala 
tilläggsprestation. I praktiken har det också förekommit att borgenärer inte 
har velat ta emot betalningar om beloppet är obetydligt. Att ta i bruk ett 
sådant förfarande har dock inte ansetts medföra tillräckliga fördelar, 
eftersom det är sannolikt att de flesta borgenärerna oberoende av storleken 
på sin fordran rutinmässigt kommer att framställa ett yrkande om 
tilläggsprestation när de fyller i den blankett som de använder när de uttalar 
sig i ärendet. En borgenär kan alltid meddela att han avstår från sin rätt till 
tilläggsprestation om borgenären t.ex. anser att det arbete som 
tilläggsprestationen medför överstiger prestationens ekonomiska betydelse. 
Om avståendet sker innan betalningsprogrammet fastställs, kan det 
bestämmas att tilläggsprestationerna skall betalas till de övriga 
borgenärerna. Om avståendet sker under betalningsprogrammet, är det 
gäldenären som drar nytta av det, likaså om borgenären efter att 
betalningsprogrammet har gått ut inte framställer yrkanden i ett mål som 
gäller fastställande av tilläggsprestationer. Bestämmelserna om 
fastställelseförfarandet ingår i 61 a §. 
Med gäldenärens och borgenärernas samtycke kan 
tilläggsprestationsskyldigheten, såsom betalningsprogrammet i övrigt, 
utformas på ett annat sätt än lagen föreskriver. Ibland kan det t.ex. vara känt 
att i gäldenärens inkomstnivå inte kan väntas förändringar som skulle göra 
gäldenären skyldig att betala mer av sina skulder. Att gäldenären är 
pensionerad eller står i beråd att bli det är en typisk sådan situation. I dessa 
fall är det ändamålsenligt för samtliga parter att i betalningsprogrammet 
redan i förväg bestäms att gäldenären inte är tilläggsprestationsskyldig för 
ökade inkomster. Bestämmelsen minskar gäldenärens behov att ta kontakt 
med skuldrådgivare för att få reda på om han eller hon eventuellt är skyldig 
att betala tilläggsprestationer och borgenärerna har inte heller någon orsak 
att följa upp situationen och skaffa uppgifter om gäldenärens inkomster. 
Den som gör upp betalningsprogrammet kan föreslå för borgenärerna att en 
bestämmelse som denna skall tas in i betalningsprogrammet. Om ingen av 
borgenärerna motsätter sig bestämmelsen, behöver i betalningsprogrammet 
inte alls tas in någon föreskrift om tilläggsprestationsskyldighet till följd av 
ökade inkomster. På motsvarande sätt kan man naturligtvis gå till väga även 
när det är frågan om prestationer av engångsnatur, men det är uppenbart att 
detta bara i undantagsfall kommer i fråga, eftersom borgenärerna antagligen 
motsätter sig det.
I 2 mom. bestäms hur gäldenären blir tilläggsprestationsskyldig när han 
eller hon får motta en prestation av engångsnatur. Enligt bestämmelsen blir 
en gäldenär tilläggsprestationsskyldig när han eller hon får ett arv, en gåva 
eller någon annan prestation av engångsnatur. Enligt lagförslaget skall 
samtliga prestationer som gäldenären har fått under betalningsprogrammet 
adderas, så som enligt gällande lag. En ändring av rättsläget föreslås dock, 
eftersom gäldenären enligt lagförslaget skall vara skyldig att till 
borgenärerna betala endast den del av prestationerna varmed deras 
sammanlagda belopp överstiger 1 000 euro. Efter lagändringen skall 
gäldenären få räkna sig till godo t.ex. sådana mindre arv och gåvor som 
endast obetydligt skulle inverka på avkastningen till borgenärerna. Å andra 
sidan kan den omständigheten att samtliga tillgångar som överstiger 1 000 
euro nu skall redovisas för borgenärerna ibland leda till betalning av t.o.m. 
mycket små belopp. Denna omständighet skall beaktas när 
betalningsprogrammet görs upp, så att i programmet föreskrivs att små 
belopp adderas och betalas som engångsprestationer till borgenärerna t.ex. 
när programmet löper ut.
För tydlighetens skull framgår av bestämmelsen att prestationer av 
engångskaraktär skall erläggas till borgenärerna bara när de förbättrar 
gäldenärens betalningsförmåga. På samma sätt som hittills skall 
tilläggsprestationsskyldighet inte uppstå om gäldenären har behövt medlen 
till sin oundgängliga utkomst (HD 2000:61).
När det gäller tilläggsprestationsskyldigheten är det avgörande inte om 
gäldenären får tillgångarna i sin besittning under betalningsprogrammet, 
utan tidpunkten när prestationens rättsgrund uppstår. Om t.ex. en arvlåtare 
avlider under betalningsprogrammet, uppstår tilläggsprestationsskyldighet 
för en gäldenär som är arvinge även om arvskiftet förrättas först efter att 
betalningsprogrammet har löpt ut. Detta kan avsevärt förlänga den tid som 
tilläggsprestationer betalas, t.o.m. med tiotals år. Därför kan det vara 
nödvändigt att vidta andra betalningsarrangemang med borgenärerna eller 
att bestämma gäldenärens betalningsskyldighet till följd av arvet så, att 
gäldenären av sina inkomster till borgenärerna betalar ett belopp 
motsvarande arvets värde och själv behåller arvet, när det sedermera 
tillskiftas honom eller henne.
Andra prestationer av engångsnatur som avses i bestämmelsen är i 
allmänhet t.ex. försäkringsersättningar. Försäkringsersättningar som är 
avsedda att ersätta personskada och som inte kan anses utgöra ersättning för 
förlust av förvärvsinkomster skall fortfarande inte beaktas. Detta motsvarar 
det rådande rättsläget (RP 180/1996 rd.).  Tilläggsprestationsskyldighet mot 
borgenärerna uppstår följaktligen inte t.ex. om gäldenären får ersättning för 
sveda och värk, fel eller annat bestående eller för sjukvårdskostnader. Om 
ersättningen gäller förmögenhetsskada, kan situationen vara olika beroende 
på om det är frågan om ersättning för en skada som har riktat sig mot 
egendom som hör till gäldenärens bastrygghet eller inte. 
Bestämmelsen i 3 mom. är i praktiken väsentlig med tanke på 
tilläggsprestationsskyldigheten, eftersom den gäller gäldenärens skyldighet 
att till följd av ökade inkomster betala mer av sina skulder. Enligt momentet 
blir gäldenären tilläggsprestationsskyldig om hans inkomster jämfört med 
de inkomster som har antecknats i betalningsprogrammet har ökat med 
minst 800 euro under kalenderåret. I lagförslaget föreslås denna höjda 
inkomstgräns, så att sedvanlig inkomstutveckling inte skall medföra 
tilläggsprestationsskyldighet. Om gäldenärens inkomster inte har ökat med 
mer än 800 euro jämfört med de inkomster som har antecknats i 
betalningsprogrammet, ökar inte betalningsskyldigheten. Att gäldenärens 
utgifter har minskat skall inte till någon del vara en grund som förpliktar 
gäldenären att betala mer av skulderna än vad som har bestämts i 
betalningsprogrammet.
Tidpunkten när inkomsten utbetalas till gäldenären är i allmänhet avgörande 
för tilläggsprestationsskyldigheten. Löner och pensioner skall t.ex. betraktas 
som inkomst för den tidpunkt när de utbetalas. Systemet skall vara 
schematiskt så, att betalningstidpunkten skall vara avgörande för 
tilläggsprestationsskyldigheten även när det är frågan om inkomst som 
betalas retroaktivt till gäldenären, t.ex. pension eller arbetslöshetsersättning. 
Inkomsten skall betraktas som inkomst för det kalenderår under vilket 
gäldenären har fått inkomsten till sin disposition och skall beaktas vid 
uträkningen av tilläggsprestationsskyldigheten för det år under vilket 
inkomsten förbättrar gäldenärens betalningsförmåga. I motsats till vad som 
föreslås i lagförslaget, har gäldenärens inkomst hittills åtminstone i vissa 
fall betraktats som inkomst för det år under vilket betalningsgrunden har 
uppstått. Om tidpunkten när inkomstgrunden uppstår vore avgörande, kunde 
utredningen av tilläggsprestationsskyldigheten försvåras avsevärt. Detta 
skulle bli fallet särskilt när inkomsten bestäms enligt någon annan grund än 
den tid som arbetet har tagit i anspråk, t.ex. när det är frågan om 
entreprenadarbete.
I utlåtandena över lagförslaget fäste man uppmärksamhet vid att en 
gäldenär kan vidta inkomstarrangemang som blir till nackdel för 
borgenärerna, t.ex. genom att komma överens med sin arbetsgivare om att 
lönefordringar som gäldenären har på arbetsgivaren betalas ut vid en senare 
tidpunkt. Arrangemangen kan betraktas som ett brott mot gäldenärens 
skyldighet att medverka och de kan leda till att betalningsprogrammet 
förfaller. Ett sådant hot kan anses tillräckligt för att gäldenären skall gå 
riktigt till väga.
En ändring av nuläget innebär också förslaget att tilläggsprestationens 
belopp skall beräknas på det belopp med vilket inkomstökningen överstiger 
800 euro. Bestämmelsen kan oftare än de gällande bestämmelserna resultera 
i mycket små tilläggsprestationer, vilket måste förutses i 
betalningsprogrammet. Enligt lagförslaget skall gäldenären själv få behålla 
en tredjedel av det belopp med vilket ökningen överstiger 800 euro, när 
gäldenären enligt gällande lag får behålla en fjärdedel. Avsikten är att 
sporra gäldenären att skaffa sig inkomster. En viktig ändring är att 
gäldenären inte skall vara skyldig att för betalning av sina skulder använda 
den del av en inkomstökning överstigande 800 euro som han eller hon 
nödvändigt behöver till utgifter för inkomstens förvärvande eller sina övriga 
utgifter. Bestämmelsen innebär att ökade utgifter påverkar de belopp som 
gäldenären skall betala som tilläggsprestationer till borgenärerna när den 
andel av inkomsten som gäldenären själv får behålla inte räcker till att täcka 
gäldenärens ökade utgifter. För dessa utgifter får gäldenären enligt 
lagförslaget behålla 800 euro ökat med en tredjedel av det belopp varmed 
inkomstökningen överstiger 800 euro. Granskningsperioden skall också nu 
vara kalenderåret, även om det under tidigare år har funnits en godtagbar 
utgift för vars betalning tilläggsinkomsten hade fått användas. I annat fall 
blir arbetsdryga och omständliga utredningar nödvändiga, vilket inte kan 
anses ändamålsenligt.
Med utgifter avses i bestämmelsen de oundgängliga utgifter som definieras 
i lagens 4 § samt i ovan nämnda förordning av justitieministeriet. Utgifterna 
har antecknats i betalningsprogrammet, men gäldenären skall ha rätt att 
använda sina ökade inkomster till betalning av ökade utgifter som 
gäldenären har drabbats av efter att betalningsprogrammet har fastställts 
och som inte har kunnat beaktas i betalningsprogrammet. Nödvändiga 
utgifter som avses i bestämmelsen är t.ex. utgifter som har vållats av höjda 
levnadskostnader eller ökad underhållsskyldighet samt kostnader för 
arbetsresor, till den del som dessa kostnader överstiger det belopp som har 
beaktats i betalningsprogrammet.
Oundgängliga kostnader kan också vara dagvårdskostnader för barn samt 
avgifter till arbetslöshetskassa eller fackförening, t.ex. när en gäldenär som 
har varit arbetslös får arbete medan betalningsprogrammet pågår. Om 
gäldenären t.ex. har bytt arbetsplats och därför har blivit tvungen att flytta 
till en annan ort, skall bland utgifterna beaktas både eventuella ökade 
boendekostnader och skäliga flyttningskostnader. Om gäldenärens i 
betalningsprogrammet antecknade inkomster inte har täckt gäldenärens i 
betalningsprogrammet antecknade oundgängliga utgifter, skall gäldenären 
alltid ha rätt att först använda sina ökade inkomster till att täcka en sådan 
brist i sin betalningsmån. 
Gäldenärens betalningsskyldighet vid skuldsanering påverkas bl.a. av om 
gäldenären är gift eller lever tillsammans med någon under 
äktenskapsliknande förhållanden. Betalningsprogrammet är dock personligt, 
oberoende av om makarna har ansökt om skuldsanering tillsammans eller 
om de har gemensamma skulder. Endast när det gäller säkerhetsskulder kan 
programmet vara gemensamt för flera gäldenärer. Om t.ex. den ena makens 
betalningsförmåga har förändrats efter att betalningsprogrammet har 
fastställts, påverkar detta inte den andra makens betalningsskyldighet och 
inte heller hans eller hennes tilläggsprestationsskyldighet. När det är frågan 
om äkta makar, fördelar betalningsprogrammet familjens oundgängliga 
utgifter mellan makarna i förhållande till deras inkomster. När 
tilläggsprestationerna räknas ut, gör man inte någon ny uppdelning, utan 
man utgår från gäldenärens andel av familjens utgifter sådan denna har 
fastställts i betalningsprogrammet. För ett schematiskt förfarande talar 
också ändamålsenlighetsskäl, vilket är ägnat att minska anledningar till 
missämja mellan gäldenären och borgenärerna. Annars än i fråga om 
tilläggsprestationsskyldigheten kan den andra makens betalningsförmåga 
påverka storleken av den andra makens betalningsskyldighet om det med 
stöd av 44 § blir aktuellt att minska gäldenärens betalningsskyldighet och 
gäldenärens betalningsmån därför kalkyleras på nytt.
Fördelen med de föreslagna bestämmelserna är att gäldenären blir 
tilläggsprestationsskyldig endast om hans eller hennes betalningsförmåga 
har förbättrats. De sporrar också gäldenärerna att skaffa sig 
tilläggsinkomster. Om gäldenärens inkomster t.ex. under något kalenderår 
är 3 500 euro högre än de inkomster som har antecknats i 
betalningsprogrammet, får gäldenären först behålla 800 euro och därefter en 
tredjedel av det belopp med vilket ökningen överstiger 800 euro, dvs. en 
tredjedel av 2 700 euro, alltså 900 euro. Sammanlagt får gäldenären alltså 
behålla 1 700 euro, och skall betala 1 800 euro till borgenärerna. Den andel 
som skall betalas till borgenärerna kan minskas bara om gäldenärens 
oundgängliga utgifter under kalenderåret har ökat med mer än 1 700 euro. 
De ökade utgifterna täcks alltså i första hand med de tilläggsinkomster som 
gäldenären får behålla.  
De föreslagna bestämmelserna kan i någon mån öka gäldenärens, 
borgenärernas och skuldrådgivarnas arbetsbörda. Denna eventuella ökning 
av arbetsbördan är sannolikt inte avsevärd och den kan minskas genom 
ändamålsenliga och lätt åtkomliga redovisningsblanketter. I praktiken har 
man även hittills vid uträkningen av tilläggsprestationsbeloppet kunnat 
beakta t.ex. kostnaderna för anskaffningen av inkomsterna och andra 
oundgängliga utgifter. Tilläggsprestationsskyldighet kommer också att bli 
aktuell relativt sällan och i allmänhet behöver någon detaljerad kalkyl över 
betalningsmånen inte göras. Detta följer redan av att ökade utgifter beaktas 
endast om såväl gäldenärens inkomster som utgifter har ökat med minst 800 
euro från det belopp som har antecknats i betalningsprogrammet.
Av 4 mom. framgår att med inkomstökning avses ökning av 
nettoinkomsterna. Detta motsvarar gällande lag. Inkomsten minskas alltså 
med förskottsinnehållningen eller den skatt som uppbärs genom 
förskottsuppbörd samt med lagstadgade arbetstagaravgifter som är 
förknippade med inkomsten. I gällande lag finns inga bestämmelser om hur 
skatteåterbäring och skatteskuld skall beaktas vid uträkning av 
tilläggsprestationer. Enligt lagförslaget skall skatteåterbäring eller 
skatteskuld beaktas som ökning eller minskning av inkomsterna. Detta 
beror på att dessa kan betraktas som poster som påverkar gäldenärens 
nettoinkomster. Enligt lagförslaget skall skatteåterbäringarna beaktas vid 
beräkningen av inkomsten för det år då återbäringen betalas ut till 
gäldenären. På motsvarande sätt skall skatteskulden beaktas som minskning 
av inkomsterna för det år då skulden skall betalas. Skatteskulden kan alltså 
påverka tilläggsprestationerna för två år, om den skall betalas i två rater. 
Genom lagförslaget eftersträvas att skatteåterbäringar och skatteskulder 
skall beaktas vid kalkyleringen av tilläggsprestationsskyldighetens belopp 
för det år under vilket återbäringen eller skulden faktiskt påverkar 
gäldenärens betalningsförmåga. Har t.ex. gäldenärens nettoinkomster under 
kalenderåret ökat med 1 200 euro, men han också har en skatteskuld på 600 
euro som förfaller till betalning i december samma år, blir han inte 
tilläggsprestationsskyldig, eftersom hans nettoinkomster ökar med mindre 
än 800 euro. 
I 5 mom. finns bestämmelser om när tilläggsprestationerna skall erläggas. 
Enligt lagförslaget skall tilläggsprestationsskyldighet som grundar sig på 
prestation av engångsnatur fullgöras inom tre månader efter att gäldenären 
fick tillgångarna i sin besittning. Tidpunkten när tilläggsprestationen skall 
erläggas kan följaktligen infalla när betalningsprogrammet redan har löpt ut. 
Tilläggsprestationsskyldighet som baserar sig på ökade inkomster skall 
fullgöras inom tre månader efter kalenderårets utgång. Tilläggsprestationer 
som hänför sig till det år under vilket betalningsprogrammet löper ut skall 
dock betalas inom tre månader efter att betalningsprogrammet har löpt ut. I 
betalningsprogrammet kan dock också bestämmas någon annan 
betalningstid för gäldenären. Detta kan vara ändamålsenligt t.ex. när det till 
följd av att borgenärerna är många finns anledning att anta att 
prestationerna kommer att bli relativt små. En särskild orsak till undantag 
från tremånaderstiden kan t.ex. vara att gäldenären bedriver 
näringsverksamhet och att resultatet av verksamheten inte på ett tillförlitligt 
sätt kan utredas förrän bokföringen har slutförts. Enligt lagförslagets 36 § 
12 punkt skall betalningsprogrammet innehålla bestämmelser om grunderna 
för tilläggsprestationsskyldighet och hur sådan skyldighet skall fullgöras.
I 6 mom. bestäms hur tilläggsprestationsskyldighetens belopp skall 
fastställas. Enligt gällande lag skall borgenären ansöka om att 
betalningsprogrammet skall ändras om borgenären inte når 
överenskommelse med gäldenären om tilläggsprestationens belopp eller om 
borgenären vill ha ett verkställbart avgörande om tilläggsprestationen. Efter 
betalningsprogrammets utgång har borgenären haft möjlighet att väcka talan 
för att få en verkställighetsgrund för tilläggsprestationsskyldigheten. Dock 
är det inte ändamålsenligt att det ärende som gäller fastställande av 
tilläggsprestationsskyldighetens belopp behandlas i den ordning som 
föreskrivs för tvistemål. Därför föreslås i 6 mom. att domstolen på ansökan 
skall kunna fastställa tilläggsprestations belopp. Domstolen skall alltså inte 
ändra betalningsprogrammet, utan fastställa det belopp som skall betalas till 
borgenären. Gäldenärens skyldighet att betala tilläggsprestationer uppstår 
vid den tidpunkt som avses i 5 mom. eller någon annan tidpunkt som avses i 
betalningsprogrammet och domstolen fastställer ingen betalningstidtabell 
för tilläggsprestationerna om inte gäldenären och borgenärerna särskilt 
kommer överens om saken. Eftersom det är frågan om en i lagens 40 § 
avsedd betalning som erläggs med stöd av betalningsprogrammet, bestäms 
inte heller någon ränta att betalas på tilläggsprestationerna. Dröjsmålsränta 
kan bestämmas att betalas endast när domstolen fastställer en 
tilläggsprestation i stället för att besluta att betalningsprogrammet skall 
förfalla (lagförslagets 42 § 5 mom.).
Procedurbestämmelserna ingår i lagförslagets 61 a §. Enligt paragrafen skall 
domstolen bereda också andra borgenärer än dem som har gjort ansökan 
möjlighet att framföra sina yrkanden i ärendet. 
Tilläggsprestationsskyldighetens belopp skall också få fastställas i ett 
ärende som gäller ansökan om att betalningsprogrammet skall förfalla. Om 
detta bestäms i lagförslagets 42 § 5 mom.
Enligt 7 mom. skall de penningbelopp som avses i 3 mom. justeras så som 
föreskrivs i lagen om folkpensionsindex. Beloppet av de inkomster som 
bestämmer tilläggsprestationsskyldigheten skall följaktligen öka i samma 
proportion som folkpensionernas belopp justeras med stöd av nämnda lag. 
Beloppet skall meddelas genom beslut av justitieministeriet. Gäldenärens 
tilläggsprestationsskyldighet för vart och ett kalenderår skall alltid 
bestämmas på basis av detta justerade penningbelopp.
36 §. Uppgifter som skall ingå i betalningsprogrammet. I lagförslaget 
föreslås att paragrafens 12 punkt skall justeras. Enligt den gällande 
bestämmelsen skall av betalningsprogrammet tillräckligt specificerat 
framgå de åtgärder som gäldenären skall vidta om hans betalningsförmåga 
förbättras väsentligt. Detta innebär i praktiken att gäldenärens skyldighet att 
erlägga tilläggsprestationer skall antecknas i betalningsprogrammet.
Enligt lagförslaget skall i betalningsprogrammet tas in bestämmelser om 
grunderna för tilläggsprestationsskyldigheten samt hur skyldigheten skall 
fullgöras. Av betalningsprogrammet skall i detalj framgå de uppgifter på 
basis av vilka tilläggsprestationens belopp beräknas. I 
betalningsprogrammet skall också antecknas vilken andel av 
tilläggsprestationerna som tillhör vilken borgenär samt prestationens 
betalningstidpunkt. Enligt 35 a § skall tilläggsprestationer i allmänhet 
betalas under de tre första månaderna av påföljande kalenderår, men av 
ändamålsenlighetsskäl kan i betalningsprogrammet även anges någon annan 
betalningstidpunkt. I stället för årliga betalningar kan gäldenären åläggas att 
betala tilläggsprestationer understigande ett visst belopp, t.ex. 20 euro, först 
när tiden för betalningsprogrammet löper ut. I betalningsprogrammet kan 
också bestämmas vilka uppgifter om beräkningsgrunderna för 
tilläggsprestationer som gäldenären skall lämna borgenärerna i samband 
med att gäldenären erlägger tilläggsprestationerna.
Om gäldenären inte åläggs någon tilläggsprestationsskyldighet, skall detta 
för tydlighetens skull uttryckligen framgå av betalningsprogrammet.
40 §. Betalningsprogrammets rättsverkningar. I lagförslaget föreslås att till 
paragrafen skall fogas en bestämmelse om att ränta till följd av försenad 
betalning inte löper på betalningar som har bestämts i 
betalningsprogrammet. En motsvarande bestämmelse ingår nu i 42 § 2 
mom., som reglerar följderna av försummelse att iaktta 
betalningsprogrammet i fråga om andra skulder än säkerhetsskulder. 
Genom att föreskriva att gäldenären inte blir skyldig att betala ränta ens på 
försenade betalningar har lagstiftaren velat trygga skuldsaneringens 
allmänna målsättning att ge gäldenären möjlighet att börja på nytt. 
Räntefriheten anknyter till det faktum att gäldenären inte blir fri från sin 
betalningsskyldighet enligt betalningsprogrammet bara för att tiden för 
betalningsprogrammet löper ut. Att gäldenären inte har förmått betala sina 
skulder enligt programmet har i allmänhet berott på att hans 
betalningsförmåga har försvagats. Räntefriheten garanterar att gäldenären 
även i dessa fall inom en rimlig tid kan göra sig slutligt fri från sin 
betalningsskyldighet. Bestämmelsen om räntefrihet gäller även den 
tilläggsprestationsskyldighet som föreskrivits i betalningsprogrammet samt 
betalningar som gäldenären har skjutit upp med stöd av lagförslagets 41 § 2 
mom. Om gäldenären enligt betalningsprogrammet är skyldig att betala 
ränta, befriar bestämmelsen honom naturligtvis inte från denna skyldighet. 
41 §. Iakttagande av betalningsprogrammet. Enligt gällande 41 § skall 
gäldenären erlägga sina betalningar enligt betalningsprogrammet till varje 
borgenär enligt den betalningstidtabell som anges i programmet. I 
lagförslaget föreslås att till paragrafen skall fogas ett 2 mom. om 
gäldenärens rätt att skjuta upp betalningar till borgenärerna. 
Vid skuldsanering är utgångspunkten den att gäldenärens 
betalningsskyldighet dimensioneras så att den blir så permanent som 
möjligt och motsvarar gäldenärens uppskattade betalningsförmåga samt att 
betalningsskyldigheten mot borgenärerna inte ändras även om gäldenärens 
betalningsförmåga försämras efter att betalningsprogrammet har fastställts. 
Om den försämrade betalningsförmågan medför att gäldenären inte klarar 
av att iaktta betalningsprogrammet, blir han i praktiken tvungen att 
försumma sina betalningar. Eftersom försummelsen beror på en orsak som 
har anknytning till försämrad betalningsförmåga, kan 
betalningsprogrammet inte förordnas att förfalla. Av 40 § 1 mom. framgår 
att till den del som gäldenären inte har fullgjort sin betalningsskyldighet 
enligt betalningsprogrammet kvarstår skyldigheten trots att programmets 
tillämpningstid har löpt ut. 
Av lagens 42  § 1 och 2 mom. framgår, att om betalningsförsummelsen har 
varat längre än tre månader, kan borgenären ta till utsökning för att få sina 
betalningar indrivna. Borgenären kan också vidta åtgärder för realisering av 
panter och yrka att hela den avkastningen som betalningsprogrammet ger de 
vanliga skulderna skall drivas in. 
I praktiken är det ganska sällsynt med tvångsexekution medan 
betalningsprogrammet pågår. En gäldenär som till följd av sänkta inkomster 
eller ökade utgifter inte har kunnat iaktta sitt betalningsprogram, har i 
allmänhet kunnat överens med sina borgenärer om nya betalningstidtabeller 
eller nedsättning av de belopp som han eller hon skall betala. Det har dock 
ansetts behövligt att också i lagen ta in en bestämmelse om att gäldenären 
får skjuta upp sina betalningar till följd av en sådan tillfällig försvagning av 
sin betalningsförmåga. Att gäldenären inte separat behöver komma överens 
om betalningsuppskov med borgenärerna kan spara arbete och kostnader. 
Eftersom betalningsuppskovet föreslås vara kortvarigt, har det ringa 
betydelse för borgenärerna.
Enligt lagförslaget skall gäldenären ha möjlighet att under 
betalningsprogrammet skjuta upp betalningar motsvarande högst tre 
månaders betalningsskyldighet till en borgenär. Gäldenären kan utnyttja sin 
rätt att skjuta upp betalningar flera gånger under betalningsprogrammet, 
men de sammanlagda uppskjutna betalningarna får inte för någon borgenär 
överstiga ett belopp som motsvarar tre månaders betalningsskyldighet. 
Vilken som helst godtagbar orsak skall enligt lagförslaget ge gäldenären rätt 
att skjuta upp en betalning. Typiska orsaker är sjukdomskostnader eller 
minskade inkomster. Även någon tillfällig utgift, som reparation eller 
nyanskaffning av en hushållsmaskin, kan vara en godtagbar orsak. 
Uppskovsmöjligheten skall gälla samtliga borgenärer, även 
säkerhetsborgenärerna. När det gäller säkerhetsskulder skall det också vara 
möjligt att skjuta upp amorteringar på kapitalet. Vid behov skall gäldenären 
ha möjlighet att skjuta upp sina betalningar till samtliga borgenärer, men 
skall inte behöva göra det, utan kan välja att t.ex. skjuta upp en betalning 
som räcker för att täcka en utgift som gäldenären har drabbats av. Att 
gäldenären skall ha en sådan rätt att välja samt att rätten att skjuta upp 
betalningar skall gälla samtliga borgenärer motiveras med att uppskovet är 
kortvarigt och att förfarandet inte får vara invecklat. 
Uppskovet skall gå till så, att gäldenären informerar borgenären om 
uppskovet och orsaken till uppskovet. Eftersom gäldenären skall få skjuta 
upp sina betalningar till borgenären med ett belopp som får motsvara högst 
tre månaders betalningsskyldighet, räcker det att gäldenären meddelar av 
vilken orsak betalningen skjuts upp och någon annan utredning behövs inte. 
På begäran av borgenären skall gäldenären dock vara skyldig att lämna 
ytterligare uppgifter om orsaken till uppskovet. Denna skyldighet följer av 
gäldenärens allmänna skyldighet att lämna uppgifter vid skuldsanering (6 
§). Om borgenären trots gäldenärens meddelande ändå ansöker om 
verkställighetsåtgärder, kan gäldenären motsätta sig dem och åberopa sitt 
meddelande.
Det betalningar som gäldenären har skjutit upp skall enligt bestämmelsen 
förfalla till betalning när betalningsprogrammets tillämpningstid löper ut. 
Gäldenären kan naturligtvis betala de uppskjutna raterna även tidigare. 
Enligt lagförslagets 40 § 1 mom. löper ingen dröjsmålsränta på de 
uppskjutna betalningarna. Har gäldenären i betalningsprogrammet ålagts att 
betala ränta, gäller räntebetalningsskyldigheten naturligtvis även 
betalningar som har skjutits upp med stöd av denna bestämmelse. Om 
gäldenären försummar att betala de rater vilkas betalning har skjutits upp, 
har borgenären rätt att med anledning av dröjsmålet yrka verkställighet med 
stöd av 42 § 1 och 2 mom. när tre månader har gått sedan 
betalningsprogrammet löpte ut. Om gäldenären efter att ha skjutit upp 
betalningar till en borgenär försummar att betala nästa betalningsrat till 
borgenären, har borgenären med anledning av gäldenärens försummelse att 
betala denna rat rätt att ansöka om indrivning genom utsökning, om 
försummelsen har varat längre än tre månader och raten fortfarande är 
obetald (42 § 2 mom.). I så fall har borgenären enligt lagen rätt att driva in 
hela den avkastning som betalningsprogrammet skall ge denna borgenär, 
även de betalningar som gäldenären har skjutit upp. 
Under beredningen av propositionen har lagberedarna övervägt huruvida 
gäldenären borde ha en ännu större rätt att skjuta upp sina betalningar. En 
rätt att skjuta upp betalningarna en längre tid än vad som föreslås i 
lagförslaget kunde vara motiverad t.ex. om gäldenärens 
underhållsskyldighet ökar eller gäldenären insjuknar. Om gäldenären skulle 
ha rätt att under en lång tid skjuta upp alla sina betalningar, kunde 
borgenärernas rätt till betalning enligt betalningsprogrammet äventyras 
oskäligt mycket. Därför har det ansetts bättre att gäldenärens 
betalningsskyldighet kan omprövas om hans betalningsförmåga försvagas 
så väsentligt att han under en lång tid inte klarar av att iaktta programmet.  
42 §. Påföljder av att betalningsprogrammet försummas och stadganden om 
hur betalningsprogrammet förfaller. I lagförslaget föreslås att 
bestämmelsen i gällande 42 § 2 mom. om att ränta på grund av försening 
inte skall löpa på betalningar som har fastställts i betalningsprogrammet 
skall överföras till 40 § 1 mom. Därför föreslås i lagförslaget att 
bestämmelsen skall strykas ur 42 § 2 mom.
I paragrafens 5 mom. föreslås en bestämmelse om att domstolen på grund 
av försummad tilläggsprestationsskyldighet kan fastställa beloppet av 
tilläggsprestationen i stället för att bestämma att betalningsprogrammet 
förfaller. Därför föreslås i lagförslaget att gällande 5 och 6 mom. skall bli 
nya 6 och 7 mom. 
Enligt gällande lag kan domstolen bestämma att ett betalningsprogram 
förfaller bl.a. om gäldenären utan godtagbar orsak väsentligen försummar 
att iaktta betalningsprogrammet. En typisk godtagbar orsak till försummelse 
är att gäldenärens oundgängliga utgifter har ökat eller inkomster minskat. 
Väsentlighetskravet innebär att betalningsprogrammet kan bestämmas att 
förfalla främst när gäldenären har varit särskilt likgiltig att iaktta 
betalningsprogrammet. Det är frågan om en totalbedömning, varvid hänsyn 
skall tas till gäldenärens förhållanden som helhet, de försummade 
prestationernas belopp samt hur länge försummelsen har varat samt orsaken 
till den. 
Gäldenären kan försumma att iaktta sitt betalningsprogram bl.a. genom att 
underlåta att fullgöra sin tilläggsprestationsskyldighet. I praktiken har 
försummelse att fullgöra tilläggsprestationsskyldighet varit en ganska 
vanlig grund för borgenärers ansökningar om att betalningsprogram skall 
förfalla. Att betalningsprogrammet förfaller för att 
tilläggsprestationsskyldigheten försummas kan dock vara oskäligt även om 
de försummade prestationernas belopp är stort eller gäldenären under en 
lång tid har försummat att betala dem. Det kan också vara svårt att under 
kalenderåret bedöma hur stor tilläggsprestationsskyldigheten är. För att 
kunna räkna ut den kan gäldenären behöva hjälp av en skuldrådgivare, som 
han kanske inte genast har fått tid hos. Att gäldenären har förbrukat sina 
ökade inkomster är inte nödvändigtvis ett bevis på uppenbar likgiltighet att 
iaktta betalningsprogrammet, fastän inkomsten inte skulle ha använts till 
nödvändiga utgifter som gäldenären har drabbats av. I praktiken är det 
också ganska vanligt att gäldenären vid kalenderårets slut inte har kvar 
tillgångar till ett belopp som skulle motsvara ökningen av hans 
nettoinkomster.
För att försummelsen av tilläggsprestationsskyldigheten inte skall leda till 
oskäliga påföljder, föreslås i förslaget att domstolen i stället för att 
bestämma att betalningsprogrammet skall förfalla skall fastställa beloppet 
av den tilläggsprestation som gäldenären skall betala till en borgenär som 
har framställt ett yrkande, om det måste anses oskäligt att bestämma att 
programmet förfaller med hänsyn till den avkastning som 
betalningsprogrammet ger borgenären, tilläggsprestationens storlek, 
orsaken till att gäldenären har försummat att iaktta betalningsprogrammet 
samt övriga förhållanden. När det gäller den övriga betalningsskyldigheten 
behövs ingen motsvarande fastställelse, eftersom betalningsprogrammet i 
sig är en verkställighetsgrund.
Fastställelse av tilläggsprestationsskyldigheten med stöd av denna 
bestämmelse förutsätter alltså att det finns en sådan grund för att 
betalningsprogrammet skall förfalla som avses i 42 § 3 mom. I dessa fall 
kan dröjsmålsränta bestämmas att betala på tilläggsprestationerna, enligt 
vad som bestäms i räntelagen (633/1982). Dröjsmålsränta kan dömas att 
betalas först från den dag då domen meddelas, eftersom någon 
dröjsmålsränta före denna tidpunkt inte har löpt  på den försenade 
tilläggsprestationen, enligt vad som bestäms i 40 §. Bestämmelserna om 
förfarandet och hörande av de övriga borgenärerna finns i 61 §.
Enligt bestämmelsen i denna paragraf skall skyldighet att betala 
tilläggsprestation få fastställas på en borgenärs ansökan om att 
betalningsprogrammet skall förfalla även om borgenären med stöd av 61 a § 
redan skulle ha förlorat sin rätt att yrka fastställande av tilläggsprestation. 
Ett sådant beslut genom vilken tilläggsprestationsskyldighet fastställs i 
stället för att betalningsprogrammet förfaller skall domstolen få fatta också 
medan betalningsprogrammet ännu pågår. Om de tilläggsprestationer som 
har försummats inte har varit väsentliga, eller om det har funnits en 
godtagbar orsak till att gäldenären har försummat dem, kan domstolen inte 
bestämma tilläggsprestationsskyldighet i stället för att bestämma att 
betalningsprogrammet skall förfalla. I dessa fall kan borgenären få beloppet 
av sin tilläggsprestation fastställd endast genom att ansöka därom inom den 
tid som föreskrivs i 61 a §. Om domstolen medan betalningsprogrammet 
pågår fastställer tilläggsprestationsskyldighet i stället för att förordna att 
betalningsprogrammet skall förfalla, har borgenärerna naturligtvis rätt att 
med stöd av 61 a § yrka tilläggsprestationer efter att betalningsprogrammet 
har löpt ut, till den del som skyldigheten att betala sådana inte har fastställts 
i det beslut som har fattats med anledning av en ansökan om att 
betalningsprogrammet skall förfalla.
Lagändringen innebär i praktiken att ett betalningsprogram kan förordnas 
att förfalla på den grunden att tilläggsprestationsskyldighet inte har 
fullgjorts enbart om försummelsen att betala tilläggsprestationer har varit 
särskilt grov. Betalningsprogrammet kan förordnas att förfalla t.ex. om 
gäldenärens inkomstnivå har stigit exceptionellt mycket och beloppet av de 
försummade tilläggsprestationerna är avsevärt, eller om gäldenären har 
hemlighållit ett arv, med vilket han hade kunnat betala hela skulden eller 
största delen av den. Å andra sidan kan det vara oskäligt att 
betalningsprogrammet förfaller om gäldenären annars samvetsgrant har 
iakttagit betalningsprogrammet och tilläggsprestationernas belopp inte är 
särskilt högt. Enligt lagförslaget skall domstolen dessutom fästa 
uppmärksamhet vid hur stor betalning för hela sin fordran som borgenären 
skulle få om tilläggsprestationsskyldighet fastställs. Ju större andel av 
avkastningen som borgenären borde ha fått genom tilläggsprestationen, 
desto större betydelse har gäldenärens försummelse. Vid bedömningen skall 
uppmärksamhet också fästas vid orsaken till gäldenärens försummelse samt 
övriga förhållanden. Även om försummelsen har varit avsevärd, kan den 
snarare ha berott på dålig ekonomisk planering eller obetänksamhet än 
uppenbar likgiltighet att iaktta programmet.
Att tilläggsprestationsskyldighet fastställs i stället för att programmet 
förordnas att förfalla blir i praktiken aktuellt på yrkande av gäldenären. 
Även en borgenär kan naturligtvis i andra hand yrka att 
tilläggsprestationsskyldighet skall fastställas, om domstolen anser att det är 
oskäligt att betalningsprogrammet förfaller. Om gäldenären motsätter sig 
ansökan om att betalningsprogrammet skall förfalla, hör det till domstolen 
processledningsuppgift att föra fram möjligheten att bestämma att 
tilläggsprestationsskyldighet fastställs i stället. I så fall skall domstolen 
också ge sökanden möjlighet att komma med utredning om 
tilläggsprestationernas belopp och att yrka ränta på prestationerna.
44 §. Ändring av betalningsprogrammet. I lagförslaget föreslås justering av 
paragrafens bestämmelser om att betalningsprogrammet kan ändras när 
gäldenärens betalningsförmåga har försämrats. De bestämmelser som 
tilläggsprestationsskyldighet som ingår i paragrafens 2 och 3 mom. ingår till 
stora delar i justerad form i nya 35 a §. Dessutom föreslås att den 
numrerade förteckningen i 1 mom. över de grunder på vilka 
betalningsprogrammet kan ändras skall göras tydligare genom att 
bestämmelsen i 2 mom. 1 punkten sammanslås med bestämmelsen i 1 mom. 
1 punkten. 
Enligt gällande 44 § kan betalningsprogrammet ändras t.ex. när gäldenärens 
betalningsförmåga efter att betalningsprogrammet har fastställts har 
förändrats väsentligt. I 2 mom. 1 punkten anges när gäldenärens 
betalningsförmåga kan anses ha förändrats väsentligt. Förändringen av 
betalningsförmågan kan anses väsentlig endast om gäldenärens 
betalningsförmåga under en lång tid har försämrats så att det inte rimligen 
kan förutsättas att gäldenären uppfyller sin betalningsskyldighet enligt 
betalningsprogrammet. Följaktligen kan betalningsprogrammet ändras 
endast om förändrade förhållanden medför att den betalningsskyldighet som 
inte har fullgjorts enligt betalningsprogrammet är oskälig med hänsyn till 
gäldenärens förhållanden. Om försämringen av gäldenärens 
betalningsförmåga inte är så stor som avses i lagrummet, kan de belopp som 
enligt betalningsprogrammet skall betalas till borgenärerna inte minskas.
Om betalningsprogrammet inte kan ändras, kan gäldenären ibland bli 
tvungen att för betalning av sina skulder använda en betydligt längre tid än 
betalningsprogrammets tillämpningstid, även om försämringen av 
betalningsförmågan inte är långvarig på det sätt som föreskrivs i 
bestämmelsen. Detta kan äventyra skuldsaneringens syfte att garantera 
gäldenären möjlighet att inom en skälig tid få ordning på sin ekonomi. 
Därför sänker propositionen i viss mån tröskeln för att minska gäldenärens 
betalningsskyldighet. 
Enligt lagförslaget kan betalningsskyldigheten ändras om gäldenärens 
betalningsförmåga har försämrats så att det inte rimligen kan förutsättas att 
gäldenären fullgör sin betalningsskyldighet enligt betalningsprogrammet, 
när hänsyn särskilt tas till den tid som behövs för att gäldenären skall kunna 
fullgöra sin betalningsskyldighet under de ändrade förhållandena. Om 
gäldenärens betalningsskyldighet till följd av försvagad betalningsförmåga 
till stor del inte skulle bli fullgjord innan betalningsprogrammet löper ut och 
det även därefter uppenbarligen skulle ta en avsevärt lång tid för gäldenären 
att fullgöra betalningsskyldigheten, skall betalningsprogrammet få ändras. 
Att t.ex. gäldenärens underhållsskyldighet har ökat samt flera enskilda små 
förändringar kan tillsammans medföra att gäldenären inte rimligen kan 
förutsättas fullgöra sin betalningsskyldighet enligt betalningsprogrammet. 
Skulle försämringen av betalningsförmågan senare visa sig vara mindre än 
väntat, tryggar betalningsprogrammets bestämmelser om tilläggs-
prestationsskyldighet borgenärens rätt. 
Ju längre tid av betalningsprogrammet som återstår, desto större skäl finns 
det att göra ett helt nytt betalningsprogram med nya kalkyler av 
betalningsmån och betalningstidtabeller. Om betalningsskyldighetens 
skälighet bedöms i programmets slutskede, är det inte längre behövligt att 
göra ett nytt program, utan det räcker att man fastställer beloppet av den 
skuld som gäldenären fortfarande anses vara skyldig att betala. Om 
försämringen av gäldenärens betalningsförmåga är obetydlig, skall ändring 
av betalningsprogrammet fortfarande inte vara möjlig. En kortare 
arbetslöshetsperiod eller liten minskning av inkomsterna är följaktligen inte 
i sig en tillräcklig orsak att minska gäldenärens betalningsskyldighet. I 
praktiken kan en ändring av betalningsprogrammet i allmänhet inte komma 
i fråga i början av betalningsprogrammet, även om bestämmelsen i 
lagförslaget inte längre uttryckligen förutsätter att försämringen av 
betalningsförmågan är långvarig. 
Om gäldenären trots försämringen av betalningsförmågan kan fullgöra sin 
betalningsskyldighet enligt betalningsprogrammet inom en relativt kort tid, 
t.ex. inom ett år efter att betalningsprogrammet har löpt ut, skall en ändring 
av betalningsprogrammet i allmänhet inte vara möjlig. Även om 
förhållandet mellan den återstående betalningsskyldigheten och 
betalningsförmågan är av väsentlig betydelse, kommer en ändring av 
betalningsprogrammet i allmänhet inte i fråga om den återstående 
betalningsskyldigheten är anspråkslös. I undantagsfall kan det även i dessa 
fall vara möjligt att ändra betalningsprogrammet, om gäldenären inte alls 
har någon betalningsmån och situationen är permanent. Vid bedömningen 
av gäldenärens betalningsförmåga och betalningsskyldighetens varaktighet 
skall gäldenärens oundgängliga utgifter beaktas till de belopp som bestäms i 
justitieministeriets förordning, inte till de belopp som utgifterna har 
antecknats i betalningsprogrammet.
Grunderna för ändring av betalningsprogrammet i paragrafens 1 mom. 2—4 
punkter har inte ändrats i propositionen.
I lagförslaget föreslås att den nuvarande bestämmelse i paragrafens 3 mom. 
skall slopas som föreskriver att betalningsprogrammets tillämpningstid kan 
förlängas med en tid som motsvarar den under vilken gäldenärens 
betalningsförmåga har förbättrats, eftersom bestämmelsen är onödig och 
vållar oklarhet. Betalningsprogrammet jämte den skyldighet att medverka 
som är förknippad med programmet fortsätter inte fastän gäldenären ännu 
när programmets tillämpningstid löper ut har kvar betalningsskyldighet som 
baserar sig på programmet. Gäldenären blir inte heller 
tilläggsprestationsskyldig med anledning av tillgångar eller inkomster som 
han får efter att programmets tillämpningstid har löpt ut.
49 §. Behandlingsordningen och behörig domstol. I lagförslaget föreslås att 
bestämmelserna i 4 mom. om domstolens territoriella behörighet skall 
ändras. Enligt lagförslaget skall domstolen på ansökan kunna fastställa 
beloppet av tilläggsprestationen till borgenären. Bestämmelsen om 
domstolens behörighet kompletteras till att också gälla ärenden som berör 
fastställande av tilläggsprestationsskyldighet. Samtidigt föreslås att 
ordalydelsen skall ändras så, att bestämmelsen i stället för att hänvisa till 
ärenden som gäller skuldsanering skall hänvisa till beslut om fastställande 
av betalningsprogram, så att bestämmelsens ordalydelse exaktare motsvarar 
dess innehåll.
50 §. Ansökan om skuldsanering. I lagförslaget föreslås att paragrafens 3 
mom. skall ändras. Enligt den gällande bestämmelsen får en ansökan om 
skuldsanering inte tas till prövning om gäldenären är i konkurs. Enligt 
konkursstadgan avslutas en konkurs när konkursdomen meddelas. Detta 
sker i allmänhet ca ett halvt år efter att konkursen har inletts. Nu föreslås en 
förkortning av denna tid.
Enligt lagförslaget skall gäldenären få ansöka om skuldsanering när 
konkursboförteckningen i konkursen har fastställts. Enligt gällande lag skall 
boförteckningen göras upp till borgenärsförhöret, som hålls inom en månad 
efter att konkursen har inletts. Om förteckningen inte har blivit färdig i tid, 
kan borgenärsförhöret skjutas upp. Vid borgenärsförhöret får man tillräcklig 
klarhet om vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av 
konkursverkställigheten och konkursen medför inget hinder att behandla 
gäldenärens skuldsaneringsansökan. Vid beredningen av propositionen har 
hänsyn tagits till att en arbetsgrupp för revidering av konkurslagstiftningen i 
sitt betänkande (Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkanden 2/2002) har 
föreslagit att konkursen skall vara avslutad först när slutredovisning har 
givits. Beroende på fallet kan slutredovisningen bli fastställd först flera år 
efter att konkursen har inletts. Enligt förslaget till konkurslag skall 
boförteckningen göras upp inom två månader efter att konkursen har inletts. 
Denna tid kan domstolen i vissa fall förlänga. Förslaget till de ändring av 
lagen om skuldsanering för privatpersoner kan till denna del genomföras 
oberoende av hur snabbt konkurslagstiftningen revideras och vilket innehåll 
den får.
61 §. Ansökan om att betalningsprogrammet skall förfalla eller ändras.  I 
lagförslaget föreslås att till 3 mom. skall fogas procedurbestämmelser för 
det fall att borgenären har ansökt om att betalningsprogrammet skall 
förfalla, men det med stöd av lagförslagets 42 § 5 mom. blir aktuellt att 
bestämma tilläggsprestationsskyldighet för gäldenären i stället för att 
förordna att betalningsprogrammet skall förfalla. När en borgenär ansöker 
om att betalningsprogrammet skall förfalla är det i allmänhet inte 
nödvändigt att höra de övriga borgenärerna. I detta föreslås en ändring, så 
att samtliga borgenärers yrkanden om tilläggsprestationsskyldighet kan 
behandlas på en gång.
I ett ärende som gäller fastställande av tilläggsprestationsskyldighet, skall 
enligt lagförslagets 61 a § de borgenärer som enligt betalningsprogrammet 
har rätt till tilläggsprestation ges tillfälle att framställa sina yrkanden. Också 
när ett yrkande har framställts om att betalningsprogrammet skall förfalla 
men det i stället kan bli aktuellt att fastställa tilläggsprestationsskyldighet 
för gäldenären, skall domstolen enligt lagförslaget ge de övriga 
borgenärerna tillfälle att framställa sina yrkanden. Genom att yrkandena 
behandlas på en gång kan man se till att tilläggsprestationerna till alla de 
borgenärer som har yrkat sådana kalkyleras enligt samma grunder.
De övriga borgenärerna behöver höras om gäldenären har motsatt sig en 
ansökan om att betalningsprogrammet skall förfalla och fört fram 
omständigheter som kunde motivera att tilläggsprestationsskyldighet 
fastställs i stället. I praktiken räcker det att borgenären meddelar att han 
yrkar tilläggsprestation och tilläggsprestationens belopp behöver inte 
preciseras. På yrkande av borgenären skall domstolen för varje borgenär 
som har yrkat det fastställa beloppet av borgenärens 
betalningsprogramenliga andel av tilläggsprestationernas sammanlagda 
belopp. De andelar som skulle tillfalla borgenärer som inte har framställt 
något yrkande i saken kommer gäldenären till godo.
De övriga borgenärerna skall höras oberoende av om borgenärens ansökan 
om att betalningsprogrammet skall förfalla har gjorts under programmet 
eller därefter.
61 a §. Ansökan om fastställande av tilläggsprestationer. I lagförslaget 
föreslås bestämmelser om förfarandet i ett ärende som gäller fastställande 
av tilläggsprestationsbeloppen. De materiella bestämmelserna ingår i 
lagförslagets 35 a §.
Lagförslaget utgår fortfarande från att en gäldenär är skyldig att självmant 
betala tilläggsprestationer och lämna borgenärerna uppgifter om grunderna 
för beräkningen av tilläggsprestationer. I samtliga fall kan gäldenären själv 
tillställa borgenärerna tillräckliga och korrekta uppgifter om grunder för 
tilläggsprestationsskyldigheten och genom att göra så se till att det efter att 
tiden för betalningsprogrammet har löpt ut inte längre finns behov att 
framställa yrkanden om tilläggsprestationer. Bestämmelser om borgenärens 
ansökan behövs för det fall att gäldenären inte förfar på detta sätt. Ibland 
kan gäldenären och borgenären också vara av olika åsikt om 
tilläggsprestationens belopp. 
Under beredningen av denna proposition har det funnits flera alternativ till 
hur tilläggsprestationernas belopp i dessa fall kunde fastställas. Det vore 
t.ex. möjligt att fastställa beloppet av tilläggsprestationen alltid när en grund 
för tilläggsprestationsskyldighet har uppstått. Detta skulle innebära att 
tilläggsprestationer som grundar sig på gäldenärens inkomster kunde 
fastställas efter kalenderårets utgång. Alternativet kunde medföra att flera 
olika fastställelseansökningar skulle komma till behandling under 
betalningsprogrammets gång. Det kan dock förutses att 
meningsskiljaktigheterna om tilläggsprestationernas belopp skulle gälla 
ganska låga ekonomiska värden och borgenärernas fördel talar inte heller 
annars i större utsträckning för att det måste vara möjligt att få 
tilläggsprestationer fastställda medan betalningsprogrammet varar. Inte 
heller med tanke på domstolarnas arbete är alternativet önskvärt. Om 
gäldenären väsentligen försummar sin tilläggsprestationsskyldighet, 
skyddas borgenären av möjligheten att yrka att betalningsprogrammet skall 
förfalla och i det förfarandet få ett beslut om sin 
tilläggsprestationsskyldighet även när programmet inte förordnas att 
förfalla. Av dessa orsaker föreslås i 1 mom. att en ansökan om fastställelse 
av tilläggsprestationsskyldigheten skall få göras först när 
betalningsprogrammet har löpt ut. 
Det måste anses vara ett missförhållande i den nuvarande regleringen att 
yrkanden om tilläggsprestationer kan framställas ännu en mycket lång tid 
efter att betalningsprogrammets tillämpningstid har löpt ut. Förslaget syftar 
till att borgenärerna skall göra sina ansökningar om fastställande av 
tilläggsprestationer så snart som möjligt efter att betalningsprogrammet har 
löpt ut.  Därför är utgångspunkten den, att borgenärens ansökan skall göras 
utan obefogat dröjsmål efter att tiden för betalningsprogrammet har gått ut. 
Fristen gäller de fall i vilka grunden för tilläggsprestationsskyldigheten har 
kommit till borgenärens kännedom medan betalningsprogrammet pågick. 
Dock är det så, att en borgenär när betalningsprogrammet löper ut inte 
nödvändigtvis vet att det finns omständigheter som kan medföra 
tilläggsprestationsskyldighet. I så fall skall borgenären ha rätt att göra sin 
ansökan senare, men dock utan dröjsmål efter att borgenären har fått 
kännedom om en grund på vilken tilläggsprestationsskyldighet kan yrkas. 
En senare ansökan kan vara motiverad t.ex. när en borgenär vid tiden för 
betalningsprogrammets utgång inte känner till vilka inkomster gäldenären 
har haft under det sista året av betalningsprogrammet eller borgenären först 
efter att tiden för betalningsprogrammet har löpt ut får veta att gäldenären 
har fått ett arv som utgör grund för tilläggsprestationsskyldighet.
Lagförslaget försöker bidra till att en borgenär skall kunna framställa sina 
yrkanden om tilläggsprestationer på en gång efter att tiden för 
betalningsprogrammet har löpt ut. I detta syfte bildar bestämmelserna i 61 a 
§ och 7 § 3 mom. en helhet. Om gäldenären inte på eget initiativ tillställer 
borgenären en redogörelse över omständigheter som utgör grund för 
tilläggsprestationsskyldighet, kan borgenären enligt lagförslagets 7 § 3 
mom. begära att gäldenären lämnar en sådan redogörelse. Gäldenären är 
skyldig att lämna redogörelsen om begäran har framställts inom tre månader 
efter att tiden för betalningsprogrammet löpte ut. En borgenär kan begära att 
få redogörelsen också tidigare, t.ex. årligen, men en eventuell ansökan i 
syfte att få de försummade prestationerna betalda till sig kan borgenären 
göra först efter att tiden för betalningsprogrammet har löpt ut. För att högre 
grad få gäldenärerna att faktiskt lämna redogörelsen föreslås i lagförslagets 
62 § att i ett ärende som gäller fastställande av tilläggsprestationer skall 
gäldenären vara skyldig att ersätta borgenären för de kostnader som har 
vållats av att gäldenären har försummat att ge borgenären redogörelsen eller 
har givit en felaktig eller vilseledande redogörelse.
När borgenären av gäldenären har fått eller t.ex. av skattemyndigheterna har 
skaffat uppgifter om grunderna för tilläggsprestationsskyldighet, är det i 
allmänhet inte någon krävande uppgift att göra ansökan, eftersom grunderna 
för tilläggsprestationsskyldigheten är mycket entydiga. Vid bedömningen 
av frågan om borgenären har gjort ansökan utan oskäligt dröjsmål efter att 
han eller hon har fått kännedom om grunden, kan man därför utgå från att 
ansökan skall göras inom en tämligen kort tid. Lagen har inga bestämmelser 
som skulle förplikta en borgenär att vidta åtgärder för att få utredning om 
grunderna för ansökan av någon annan än gäldenären själv. Följaktligen kan 
borgenären ännu en lång tid efter att betalningsprogrammet har löpt ut utan 
att förlora sin rätt att göra ansökan begära uppgifter om gäldenärens 
inkomster av skattemyndigheten. När borgenären väl har fått uppgifterna, 
får han eller hon inte dröja med sin ansökan. Om borgenären och 
gäldenären sedan borgenären har fått kännedom om en grund för 
tilläggsprestationsskyldighet för förhandlingar i avsikt att komma överens 
om tilläggsprestationsskyldigheten, kan dröjsmål som beror på 
förhandlingarna anses befogade.
En ansökan om fastställande av tilläggsprestationer skall alltid göras inom 
två år efter att tiden för betalningsprogrammet har löpt ut. Om ansökan görs 
senare än så, lämnas den utan prövning oberoende av när borgenären har 
fått kännedom om grunden för tilläggsprestationsskyldighet. Om gäldenären 
och borgenären har ingått ett avtal om tilläggsprestationen, kan borgenären 
naturligtvis oberoende av den frist som föreskrivs i denna bestämmelse 
väcka fordringstalan med stöd av avtalet.
Under beredningen av propositionen har man också diskuterat ett sådant 
alternativ att borgenären för att behålla sin rätt till tilläggsprestation skulle 
vara skyldig att påminna gäldenären om tilläggsprestationsskyldigheten. I 
flera av de utlåtanden som gavs om förslaget ansågs detta leda till att 
borgenärerna skulle sända påminnelsen rutinmässigt och alltid, vilket skulle 
medföra onödigt arbete för borgenärerna, gäldenären och skuldrådgivarna. I 
stället för påminnelsen har lagberedarna vid den fortsatta beredningen av 
lagförslaget stannat för alternativet att lagförslagets målsättning, att 
tilläggsprestationsskyldigheten skall klarläggas så snabbt som möjligt efter 
att tiden för betalningsprogrammet har löpt ut, kan främjas genom att 
gäldenärens redogörelseskyldighet förstärks med ansvar för kostnader, så 
som föreslås i 62 §.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om domstolens skyldighet att höra övriga 
parter när en borgenär ansöker om fastställande av tilläggsprestationer. 
Gäldenären skall naturligtvis ges tillfälle att yttra sig om en ansökan av en 
borgenär. Även om fastställandet av tilläggsprestationer påminner om ett 
vanligt fordringsmål, har man vid beredningen av propositionen ansett det 
viktigt att tilläggsprestationer fastställs på samma gång för samtliga 
borgenärer som har rätt till sådana prestationer. Detta är ändamålsenligt för 
att minska domstolarnas och parternas arbete. Samtidigt försöker man se till 
att avkastningen till varje borgenär som har rätt till en tilläggsprestation 
fastställs enligt samma grunder. Av dessa orsaker skall domstolen på 
ansökan av en borgenär ge de borgenärer som saken gäller tillfälle att 
framställa sina yrkanden. Saken gäller de borgenärer som enligt 
betalningsprogrammet har rätt till tilläggsprestationer. Följaktligen är det 
inte behövligt att höra andra än säkerhetsborgenärer, om grunden för 
tilläggsprestationen har uppstått efter att betalningsprogrammet för vanliga 
borgenärer har löpt ut, och inte heller borgenärer som redan i 
betalningsprogrammet har avstått från sin rätt till tilläggsprestation.
När borgenärens ansökan behandlas, kan det framgå att bara en del av 
borgenärerna har rätt till tilläggsprestationer. Detta kan bero på att någon av 
borgenärerna redan tidigare har fått kännedom om 
tilläggsprestationsgrunden, men inte utan oskäligt dröjsmål har ansökt om 
att tilläggsprestation skall fastställas. Om en sådan borgenär framställer ett 
yrkande om tilläggsprestation i samband med att domstolen behandlar en 
annan borgenärs ansökan, kan yrkandet avslås om gäldenären motsätter sig 
det. Om någon av borgenärerna underlåter att framställa något yrkande eller 
yrkandet förkastas, får gäldenären behålla den andel av 
tilläggsprestationernas sammanlagda belopp som skulle ha tillhört denna 
borgenär.
I ett ärende som gäller fastställande av tilläggsprestationer kan en utredare 
inte förordnas för kalkylering av tilläggsprestationer eller delgivning av 
meddelanden. Redan kostnadsskäl talar emot det och inte heller annars 
finns det orsak till ett sådant förordnande, eftersom något nytt 
betalningsprogram inte görs och grunderna för hur penningbeloppet 
fördelas mellan borgenärerna framgår av betalningsprogrammet. 
Det förfarande som avses i bestämmelsen gäller naturligtvis inte situationer 
i vilka gäldenären och borgenären har ett avtal om tilläggsprestationer. Om 
gäldenären försummar att iaktta avtalet, kan borgenären väcka talan för att 
med stöd av avtalet skaffa sig en verkställighetsgrund och gäldenären döms 
att betala tilläggsprestation enbart till den borgenär som har framställt 
yrkandet.
Enligt 3 mom. skall det också vara möjligt att fastställa tilläggsprestationer 
på ansökan av gäldenären. I praktiken kan en ansökan av gäldenären bli 
aktuell i vissa exceptionella situationer när borgenären är passiv och 
gäldenären har ett särskilt behov att snabbt få beloppet av sin 
betalningsskyldighet klarlagd och fastställd. Inte heller gäldenären kan göra 
en ansökan förrän efter att tiden för betalningsprogrammet har löpt ut. När 
en gäldenär har gjort ansökan, skall domstolen om ansökan höra de 
borgenärer som enligt betalningsprogrammet kan ha rätt till 
tilläggsprestationer.
62 §. Rättegångskostnader. I lagförslaget föreslås att till paragrafen skall 
fogas en bestämmelse om att gäldenären i ett ärende som gäller 
fastställande av tilläggsprestationer i vissa fall skall vara skyldig att ersätta 
borgenärens kostnader i ärendet.
Enligt 7 § 3 mom. skall gäldenären på begäran av en borgenär vara skyldig 
att ge borgenären en redogörelse om omständigheter som utgör grund för 
tilläggsprestationsskyldighet. En sådan skyldighet skall gäldenären ha både 
under betalningsprogrammet och när begäran fastställs inom tre månader 
efter att tiden för betalningsprogrammet har löpt ut. Enligt lagförslagets 61 
a § skall en borgenär göra en ansökan om fastställande av 
tilläggsprestationer utan obefogat dröjsmål efter att tiden för 
betalningsprogrammet har löpt ut eller borgenären har fått kännedom om att 
det finns grund för en sådan ansökan. Om gäldenären försummar sin 
skyldighet att lämna redogörelsen, kan borgenären sällan framställa ett 
yrkande om tilläggsprestation för hela den tid som betalningsprogrammet 
omfattar och kan senare bli tvungen att göra en ny ansökan. Borgenären kan 
också t.ex. bli tvungen att skaffa uppgifter om gäldenärens inkomster av 
skattemyndigheterna. I dessa fall kan borgenären vållas kostnader som det 
inte kan anses motiverat att borgenären får svara för, eftersom de har 
uppstått till följd av gäldenärens försummelse. Genom att göra gäldenären 
ansvarig för dessa kostnader kan man bidra till att tilläggsprestationernas 
slutliga belopp klarläggs så snart som möjligt efter att 
betalningsprogrammet har löpt ut. Därför föreslå i propositionen att till 
paragrafen skall fogas en bestämmelse om att gäldenären i ett ärende som 
gäller fastställande av tilläggsprestationer skall kunna förpliktas att ersätta 
en borgenär för de kostnader som borgenären har vållats genom att 
gäldenären har försummat att lämna en sådan redogörelse som föreskrivs i 7 
§ 3 mom. Gäldenären skall ha ansvar för kostnaderna både när han eller hon 
överhuvudtaget inte har lämnat någon redogörelse och när redogörelsen har 
varit felaktig eller vilseledande.
För att ersättningsskyldighet skall uppstå, måste det finnas ett 
kausalsamband mellan gäldenärens försummelse och de kostnader som 
borgenären har vållats. Gäldenären kan alltså vara skyldig att ersätta de 
kostnader som borgenären har vållats t.ex. genom att borgenären till följd 
av gäldenärens försummelse har blivit tvungen att göra ytterligare en 
ansökan om betalning av tilläggsprestationer. Ersättningsskyldighet kan 
komma i fråga även när gäldenären trots begäran inte ger borgenären en 
sakenlig redogörelse och borgenären vållas kostnader genom att han eller 
hon själv får skaffa uppgifterna. Ersättningsskyldighet får enligt 
lagförslaget åläggas endast i ett ärende som gäller fastställande av 
tilläggsprestationer och en borgenär skall inte har rätt att separat framställa 
ett yrkande om sådan ersättning.
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser. I 1 mom. föreskrivs på 
sedvanligt sätt när lagen träder i kraft. Lagen föreslås träda i kraft så snabbt 
som möjligt efter att den har antagits och stadfästs.
Enligt 2 mom. skall de nya bestämmelserna tillämpas på samtliga ärenden 
som är anhängiga hos tingsrätterna, dock inte de ärenden i vilka domstolen 
redan har meddelat när avgörandet kommer att ges. Fullföljdsdomstolarna 
skall tillämpa de bestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft, om 
ärendet har avgjorts av en lägre domstol innan lagen har trätt i kraft. Om 
ärendet återförvisas till tingsrätten, skall huvudregeln även då vara att de 
tidigare gällande bestämmelserna tillämpas. Ett undantag föreslås dock för 
lagförslagets 10 a §, som efter att lagen har trätt i kraft skall tillämpas när 
domstolen i ett återförvisat ärende överväger om skuldsanering skall 
beviljas eller inte. En gäldenär skall alltså inte bli tvungen att göra en ny 
ansökan om skuldsanering för att få åberopa denna nya bestämmelse.
Bestämmelsen gäller också när det är frågan om att ett betalningsprogram 
skall ändras eller förfalla. Följaktligen skall de nya bestämmelserna i 42 § 5 
mom. och 44 § 1 mom. tillämpas om ett ärende som gäller ändring av 
betalningsprogram eller att ett betalningsprogram skall förfalla är anhängigt 
hos en tingsrätt när denna lag träder i kraft och dagen när avgörandet ges 
inte har meddelats, eller om ärendet blir anhängigt efter att lagen har trätt i 
kraft. Har tingsrätten avgjort ärendet innan de nya bestämmelserna har trätt 
i kraft, avgör även fullföljdsdomstolen ärendet enligt samma bestämmelser. 
De nya bestämmelserna skall inte tillämpas ens när fullföljdsdomstolen 
återförvisar ärendet till tingsrätten.
Enligt 3 mom. skall de nya bestämmelserna i 4 § 2 mom. tillämpas om 
betalningsprogrammet har fastställts med stöd av de tidigare gällande 
bestämmelserna och gäldenären betalningsmån omräknas i samband med en 
ändring av betalningsprogrammet efter att denna lag har trätt i kraft. 
I lagförslagets 7 § 3 mom. bestäms om gäldenärens skyldighet att ge 
borgenären en redogörelse för omständigheter som utgör grund för 
tilläggsprestationsskyldighet. Enligt 4 mom. skall bestämmelsen tillämpas 
också när betalningsprogrammet har fastställts innan lagen har trätt i kraft, 
men ännu pågår när lagen träder i kraft. Gäldenären skall följaktligen vara 
skyldig att på borgenärens begäran lämna en redogörelse om 
tilläggsprestationsgrunder. 
Bestämmelserna om tilläggsprestationsskyldighet trädde i kraft den 1 
februari 1997. Betalningsprogram som har fastställts före nämnda datum 
föreskriver ingen sådan skyldighet för gäldenären, utom ifall programmet 
har ändrats efter den 1 februari 1997, då till programmet kan ha fogats 
bestämmelser om tilläggsprestationsskyldighet. När det gäller s.k. gamla 
betalningsprogram, är det skäl att i bestämmelsen konstateras att 7 § 3 
mom. inte tillämpas om betalningsprogrammet har fastställts innan lagen 
har trätt i kraft och det inte innehåller bestämmelser om 
tilläggsprestationsskyldighet. I så fall tillämpas 7 § 3 mom. i den lydelse 
som momentet hade innan denna lag trädde i kraft. Enligt denna tidigare 
bestämmelse är gäldenären skyldig att underrätta borgenärerna om 
väsentliga förbättringar av sin betalningsförmåga eller andra med tanke på 
skuldsaneringen betydelsefulla förhållanden. Har gäldenärens 
betalningsförmåga förbättrats avsevärt, kan borgenären i stället för att 
ansöka om att betalningsprogrammet skall ändras ansöka om att 
tilläggsprestationsskyldighet skall fastställas, om ingen överenskommelse 
nås om saken.
I den allmänna motiveringen behandlas de grunder som motiverar att det 
nuvarande systemet för tilläggsprestationer ses över. Av orsaker som 
framgår av det avsnitt som gäller lagstiftningsordningen har det också 
ansetts motiverat att de nya bestämmelserna om grunderna för 
tilläggsprestationsskyldighet även skall gälla gäldenärer för vilka ett 
betalningsprogram har fastställts före ikraftträdandet. Därför föreslås att i 5 
mom. skall föreskrivas att 35 a §, som gäller tilläggsprestationsskyldighet, 
skall tillämpas även när ett betalningsprogram har fastställts för gäldenären 
före ikraftträdandet och gäldenärens tilläggsprestationsskyldighet i 
betalningsprogrammet har bestämts enligt de bestämmelser som gäller vid 
ikraftträdandet. När det gäller prestationer av engångsnatur skall grunderna 
för tilläggsprestationsskyldigheten bestämmas med stöd av 35 a § från 
lagens ikraftträdandet. För andra tilläggsprestationer än prestationer av 
engångsnatur räknas tilläggsprestationernas belopp kalenderårsvis. Därför 
skall enligt den föreslagna bestämmelsen den tilläggsprestationsskyldighet 
som beror på inkomsterna räknas enligt 35 a § för kalenderåret 2003 och 
tiden därefter. Från och med kalenderåret 2003 skall gäldenären inte längre 
vara tilläggsprestationsskyldig till följd av att minskade boendekostnader, 
även om betalningsprogrammet skulle innehålla en sådan bestämmelse.
Övergångsbestämmelsen påverkar inte tilläggsprestationsskyldighet som 
har uppstått innan lagen har trätt i kraft. 
Bestämmelsen beaktar särskilt tilläggsprestationsskyldighet till följd av 
prestationer av engångsnatur. Om gäldenären innan lagen har trätt i kraft 
har fått en eller flera prestationer av engångsnatur, vilkas belopp har 
överstigit 1 000 euro, har gäldenären med stöd av de gällande 
bestämmelserna blivit skyldig att använda hela sin prestation för betalning 
av sina skulder i form av tilläggsprestationer. Den nya lagen påverkar inte 
denna betalningsskyldighet. Om någon betalningsskyldighet inte har 
uppkommit när lagen träder i kraft, bestäms gäldenärens 
tilläggsprestationsskyldighet även i fråga om prestationer av engångsnatur 
med stöd av 35 a §. Detta innebär att samtliga prestationer av engångsnatur 
som gäldenären får efter att betalningsprogrammet har fastställts adderas 
och när prestationernas belopp överstiger de 1 000 euro som föreskrivs i 35 
a § 2 mom., skall gäldenären till borgenärerna betala den del av 
prestationerna varmed beloppet av dem överstiger 1 000 euro.
I lagens 85 § finns vissa bestämmelser om avtalsbaserad skuldsanering. I de 
avtal som avses i bestämmelsen kan ha tagits in bestämmelser om 
tilläggsprestationer på motsvarande grunder som i betalningsprogram som 
har fastställts av domstol. Om inte något annat föreskrivs i ett sådant avtal, 
kan avtalet även enligt 85 § 2 mom. ändras på motsvarande grunder som ett 
betalningsprogram som domstolen har fastställt. I bestämmelsen hänvisas 
bl.a. till bestämmelserna om tilläggsprestationsskyldighet. Enligt 
övergångsbestämmelsen i lagförslaget skall gäldenärens 
betalningsskyldighet bestämmas på samma sätt oberoende av om det är 
frågan om ett betalningsprogram som har fastställts av domstol eller ett 
avtal som avses i 85 §. De bestämmelserna om tilläggsprestationsskyldighet 
som ingår i den föreslagna lagen skall följaktligen tillämpas på avtal som 
avses i 85 § på motsvarande sätt som bestämmelserna tillämpas på 
fastställda betalningsprogram.
I lagförslagets 41 § 2 mom. föreslås bestämmelser om gäldenärens rätt att 
med anledning av försämrad betalningsförmåga skjuta upp betalningar till 
borgenärerna. Enligt 6 mom. skall bestämmelsen tillämpas även på 
betalningsprogram som har fastställts innan lagen har trätt i kraft. 
I 7 mom. finns bestämmelser om vad som skall gälla när gäldenärens 
betalningsprogram har fastställts före den 1 februari 1997 och inte har 
ändrats så att bestämmelser om tilläggsprestationsskyldighet skulle ha 
intagits i det.  I dessa fall är gäldenären skyldig att underrätta borgenärerna 
om väsentliga förbättringar av sin betalningsförmåga. Denna 
anmälningsplikt har gäldenären fortfarande, vilket framgår av 
övergångsbestämmelsens 4 mom. En borgenär som har fått ett sådant 
meddelande av gäldenären har haft rätt att yrka ändring av 
betalningsprogrammet. Enligt lagförslaget skall borgenären fortfarande ha 
samma rätt och betalningsprogrammet skall få ändras enligt de 
bestämmelser i 44 § som gällde innan denna lag trädde i kraft. Gäldenären 
förpliktas då att betala tilläggsprestationer enligt 35 a §. I praktiken kan 
bestämmelsen bli tillämplig endast i fråga om betalningsprogram som gäller 
säkerhetsborgenärer, eftersom de betalningsprogram för vanliga borgenärer 
som har fastställts före den 1 februari 1997 har löpt ut när lagen träder i 
kraft.
Enligt 8 mom. skall den nya lagens 49 § 3 mom. och 61 a § tillämpas också 
om betalningsprogrammet har fastställts innan lagen har trätt i kraft. Detta 
innebär att forum för en ansökan om tilläggsprestationsskyldighet är den 
tingsrätt som avses i 49 § 3 mom. och att yrkanden på tilläggsprestationer 
med stöd av tidigare fastställda och ännu gällande betalningsprogram skall 
framställas inom den tid som föreskrivs i 61 a §. Om betalningsprogrammet 
har löpt ut innan denna lag har trätt i kraft och i det har fastställts en grund 
för tilläggsprestationsskyldighet, skall en borgenär dock utan hinder av den 
tid som föreskrivs i 61 § 1 mom. ha rätt att yrka att tilläggsprestationen 
fastställs inom två år efter att denna lag har trätt i kraft. Gäldenärens 
tilläggsprestationsskyldighet skall få sänkas eller slopas helt på grunder som 
enligt 44 § 1 mom. skulle ge möjlighet att helt ändra betalningsprogrammet. 
När ansökan behandlas, skall gäldenären ha möjlighet att åberopa att hans 
betalningsförmåga har försämrats avsevärt även efter att 
betalningsprogrammet har löpt ut.
I 9 mom. bestäms hur bestämmelserna om tilläggsprestationsskyldighet 
skall tillämpas på ett avtal om frivillig skuldsanering som avses i 85 §. Med 
stöd av 44 § 1 mom. 1 punkten och 3 mom. 2 och 3 punkten, i den lydelse 
som dessa lagrum hade vid lagens ikraftträdande, har avtalet kunnat ändras 
på den grunden att gäldenärens betalningsförmåga har förbättrats, om inte 
annat framgår av avtalet. Enligt den nya lagen bestäms om gäldenärens 
tilläggsprestationsskyldighet till följd av förbättrad betalningsförmåga i 
lagens 35 a §. Om gäldenären och borgenären innan denna lag har trätt i 
kraft har slutit ett avtal som avses i 85 § och inget annat bestäms i det, skall 
en gäldenär vars betalningsförmåga har förbättrats i stället för att 
betalningsprogrammet ändras kunna förpliktas till tilläggsprestationer enligt 
35 a §. Om förfarandet gäller vad som bestäms i 85 § 2 mom. Om 
gäldenären och borgenären alltså inte når en överenskommelse om 
tilläggsprestationer, skall borgenären ha rätt att yrka sådan prestation genom 
att väcka talan vid domstol. Om gäldenären och borgenären sluter avtalet 
efter att denna lag har trätt i kraft, har borgenären inte rätt till 
tilläggsprestation om inte sådan har avtalats.
1.2.	Lagen om beskattningsförfarande
88 §. Skattelättnad. Enligt paragrafen kan ett skatteverk eller skattestyrelsen 
bevilja total eller partiell befrielse från skatt om förutsättningarna i 2 mom. 
uppfylls. Befrielse är möjlig bl.a. när den skattskyldiges 
skattebetalningsförmåga har gått ner väsentligt till följd av ett s.k. socialt 
prestationshinder, t.ex. arbetslöshet. eller det av något annat särskilt skäl 
vore uppenbart oskäligt att driva in skatten. I lagförslaget föreslås att till 2 
mom. 1 punkten som ny skattebefrielsegrund skall fogas skuldsanering för 
privatpersoner, så att situationer som vore oskäliga med tanke på 
gäldenären och borgenärerna inte uppstår. En gäldenär som har beviljats 
skuldsanering har enligt lagen en särskild skyldighet att medverka, vilket 
kan anses förutsätta att gäldenären ser till att förskottsinnehållningen på 
hans inkomster är tillräcklig. I praktiken skall denna partiella eller totala 
befrielse från skatt främst gälla enbart skatter på överlåtelsevinst av 
egendom.
Vid skuldsanering bestäms att gäldenärens egendom, om den inte hör till 
gäldenärens bastrygghet, skall realiseras och medlen i sin helhet skall 
användas för betalning av skulder som omfattas av skuldsanering. Av 
gäldenären förutsätts inte att han redan före ansökan om skuldsanering skall 
ha sålt den egendom som skall realiseras. Ett sådant krav har inte ansetts 
motiverat, eftersom gäldenären t.ex. till följd av att ett borgensansvar 
överraskande aktualiseras kan ha anledning att med särskild brådska ansöka 
om skuldsanering. Det är dock inte vanligt att en gäldenär som ansöker om 
skuldsanering fortfarande har egendom, åtminstone inte värdefull sådan, ty i 
allmänhet har egendomen redan sålts genom utsökningsåtgärder eller 
frivilligt.
Enligt lagen om skuldsanering för privatpersoner omfattar skuldsaneringen 
endast skulder som har uppkommit innan förfarandet inleddes. På denna 
grund kan skatt på överlåtelsevinst på samma sätt som andra skulder bli 
föremål för skuldsanering, om egendomen har sålts innan skuldsaneringen 
inleddes. I vissa fall säljs egendomen dock först under 
skuldsaneringsförfarandet eller det betalningsprogram som fastställs för 
gäldenären. Om realiseringen sker efter att förfarandet har inletts, omfattas 
skatteskulden inte av skuldsaneringen och kan drivas in i normal ordning. 
Beroende på skattens storlek och gäldenärens förhållanden kan detta ibland 
leda till ett resultat som är oskäligt med tanke för gäldenären och de 
borgenärer som omfattas av skuldsaneringsförfarandet.
Att skatt på överlåtelsevinst drivs in till fullt belopp kan medföra att 
gäldenären inte klarar av att iaktta det betalningsprogram som har fastställts 
för honom eller henne. Då får borgenärerna inte de betalningar som de 
enligt betalningsprogrammet har rätt till. De borgenärer som omfattas av 
skuldsaneringsförfarandet kan åberopa försummelsen och yrka att den 
avkastning som betalningsprogrammet skall ge dem skall drivas in genom 
utsökning. Detta innebär att borgenärerna med sina genom skuldsanering 
reducerade fordringar tävlar med en skatteskuld som drivs in till fullt 
belopp. Att gäldenären till följd av indrivningen av skatteskulden blir 
tvungen att försumma sitt betalningsprogram medför i allmänhet en 
förlängning av betalningsprogrammet. Skuldsaneringens allmänna 
målsättning är dock att gäldenären med hjälp av skuldsaneringen inom en 
skälig tid skall få sin ekonomi i skick. Denna målsättning förverkligas inte 
om skatteskulden leder till en väsentlig förlängning av den tid som 
betalningsprogrammet måste iakttas. Som ett exempel kan nämnas, att i ett 
avgörande av högsta domstolen (1998:125)  var beloppet av den skatt på 
överlåtelsevinst som skuldsaneringsgäldenären skulle betala nästan 8 000 
euro. Beloppet är högre än det belopp som gäldenärer i genomsnitt klarar av 
att betala under ett helt femårigt betalningsprogram.
Enligt lagförslaget kan befrielse från skatt beviljas om det med hänsyn till 
den skattskyldiges skuldsanering finns särskilda skäl till befrielse. Under 
beredningen av lagförslaget diskuterades även ordalydelsen "särskilt 
vägande skäl". Under beredningsarbetet har lagberedarna stannat för den 
ordalydelse som föreslås i propositionen främst av den anledningen att 
denna formulering på ett hävdvunnet sätt används vid tillämpningen av 
skattelättnadsbestämmelsen. Dessutom finns det risk för att bestämmelsen 
tolkas snävare än vad som har varit avsikten, om särskilt vägande skäl 
förutsätts. Med skuldsanering avses såväl skuldsanering enligt lagen om 
skuldsanering för privatpersoner som sådan frivillig skuldsanering som 
avses i lagens 79 a § (113/1995) och som till sitt innehåll motsvarar 
principerna i denna lag. Den skattskyldige försätts alltså inte i olika 
ställning beroende på om skuldsaneringen har genomförts vid domstol eller 
genom ett frivilligt arrangemang. Det är förenligt med samhällets intresse 
att främja sådan frivillig skuldsanering, som är mycket billigare för staten 
än domstolsförfarandet.
Uttrycket "särskilda skäl" hänvisar till skuldsaneringens allmänna 
målsättningar; att å ena sidan lösa de problem som överskuldsättning 
medför för privatpersoner genom att begränsa skuldansvaret till en bestämd 
tid och å andra sidan genom samma system garantera borgenärerna en 
avkastning på deras fordringar som kan anses skälig med hänsyn till 
gäldenärens betalningsförmåga. Om beloppet av den skatt på 
överlåtelsevinst som påförs gäldenären är avsevärd med hänsyn till 
gäldenärens betalningsförmåga, kan detta innebära en oskälig ytterligare 
påfrestning för gäldenären och de facto rentav väsentligt förlänga den tid 
som betalningsskyldigheten varar eller t.o.m. innebära att gäldenären på 
nytt blir insolvent. På samma sätt som i fråga om de andra 
befrielsegrunderna skall befrielse från skatt på denna grund beviljas 
utgående från en helhetsbedömning av situationen, varvid särskild 
uppmärksamhet skall fästas vid gäldenärens förhållanden, bl.a. hans ålder 
och förvärvsmöjligheter. 
2.	Ikraft trädande
Propositionen har samband med budgetpropositionen för 2003. Lagarna 
föreslås träda i kraft så snart som möjligt efter att de har antagits och 
stadfästs, ändå inte före den 1 januari 2003.
3.	Lagstiftningsordning 
Riksdagens grundlagsutskott ansåg i sitt utlåtande om förslaget till lag om 
skuldsanering för privatpersoner (GrUL 23/1992 rd.) att lagen kunde stiftas 
i den vanliga lagstiftningsordning som föreskrevs i 66 § riksdagsordningen.
Vissa bestämmelser i det första lagförslaget skall tillämpas även på 
betalningsprogram som har fastställts innan lagen har trätt i kraft. Dessa 
bestämmelser finns i lagförslagets 41 § 2 mom., som gäller uppskjutande av 
betalningar, 7 § 3 mom., som gäller gäldenärens skyldighet att medverka 
samt 61 a §, som gäller förfarandet vid fastställande av tilläggsprestationer. 
Bestämmelserna påverkar inte betalningsskyldighetens innehåll och de kan 
betraktas som sådana bestämmelser om genomförande och verkställighet av 
materiella rättigheter och skyldigheter vilka kan ges retroaktiv verkan även 
genom en vanlig lag (GrUL 23/1992 rd och GrUL 28/1994 rd). 
Propositionen utgår från att en tilläggsprestationsskyldighet som grundar sig 
på de nya bestämmelserna kan anses skälig i nya program såväl med tanke 
på gäldenären som med tanke på borgenärerna. Enligt 
övergångsbestämmelsen i det första lagförslaget skall bestämmelserna om 
tilläggsprestationsskyldighet i nya 35 a § sedan lagen har trätt i kraft 
tillämpas även på betalningsprogram som har fastställts före ikraftträdandet. 
Detta innebär att man med stöd av den nya lagen gör ingrepp i innehållet i 
den betalningsskyldighet som har fastställts för gäldenären med stöd av den 
lag och förordning som gäller vid i krafträdandet. Ändringarna är dock inte 
omfattande eller av stor principiell betydelse. Gäldenären förblir 
tilläggsprestationsskyldig även efter ändringarna, men grunderna för 
prestationsskyldigheten är lindrigare för gäldenären än vad de är enligt 
gällande lag. I den allmänna motiveringen redogörs för skillnaderna mellan 
det gällande och det föreslagna systemet för tilläggsprestationer. De 
föreslagna övergångsbestämmelserna gäller inte heller tilläggsprestationer 
som redan har uppkommit och hänför sig till åren före lagens 
ikraftträdande, varför en fordran som har uppstått för borgenären innan 
lagen trädde i kraft förblir oförändrad. Såväl enligt de gällande som de nya 
bestämmelserna kan denna betalningsskyldighet minskas endast genom 
beslut av domstol.
I lagens 85 § finns vissa bestämmelser om avtalsbaserad skuldsanering. I de 
avtal som avses i bestämmelsen kan ha tagits in bestämmelser om 
tilläggsprestationer på motsvarande grunder som i betalningsprogram som 
har fastställts av domstol. Den föreslagna övergångsbestämmelsen 
garanterar att betalningsskyldigheten bestäms på samma sätt oberoende av 
om det är frågan om ett betalningsprogram som har fastställts av domstol 
eller ett avtal som avses i 85 §.
Förändringar i samhällsförhållandena påverkar skuldsaneringen och medför 
tidvis behov att ändra systemet. Att det är så framgår av de ändringar som 
under årens lopp har gjorts i lagstiftningen samt av att även många andra 
ändringar i lagstiftningen påverkar skuldsaneringsparternas ställning. 
Såsom ett exempel kan nämnas olika slags förmåner, där ändringar i 
grunderna för beviljandet av förmånerna eller förmånernas belopp medför 
att den avkastning ändras som skall betalas till borgenärerna vid 
skuldsaneringen. Även frågan om grunderna för 
tilläggsprestationsskyldigheten är ett avgörande av lagstiftaren. Systemet 
regleras i lag och baserar sig inte på ett avtal mellan gäldenären och 
borgenärerna och kräver inte heller samtycke av någondera parten. För 
närvarande uppstår tilläggsprestationsskyldighet om gäldenären får ökade 
inkomster, lägre boendekostnader och prestationer av engångskaraktär och 
de penningbelopp som ger upphov till sådan skyldighet följer av förordning. 
Följaktligen prövas frågan om tilläggsprestationsskyldighet inte särskilt för 
varje gäldenär.
Vid skuldsanering är det frågan om att reglera följderna av gäldenärens 
insolvens. Lagen bestämmer hur dessa verkningar fördelar sig mellan 
gäldenären och borgenärerna på ett sätt som kan anses ändamålsenligt och 
skäligt. På denna grund har regleringen betraktats som en reglering som 
gäller verkställigheten, vilken även när regleringen gäller egendomsskyddet 
enligt huvudregeln kan bringas i kraft genom vanlig lag och varvid genom 
vanlig lag även kan ges retroaktiva verkningar in fråga om genomförandet 
av parternas rättigheter och skyldigheter. Av denna anledning kunde 
skuldsaneringslagarna ursprungligen stiftas som vanliga lagar (Reg.prop. 
183/1992,  GrUL 23/1992) och vanlig lagstiftningsordning kan också 
användas när bestämmelser stiftas om en tidsfrist för verkställighetsgrunder 
(Reg.prop. 216/2001, GrUL 12/2002). Även ändringar i lagstiftningen om 
dröjsmålsränta (lag om ändring av räntelagen 340/2002, Reg.prop. 
232/2001, GrUL 5/2002) gäller dröjsmålsräntor som belöper sig på skulden 
efter att lagen har trätt i kraft, oberoende av när skulden har uppstått eller 
förfallit till betalning. I samtliga fall har man även fäst uppmärksamhet vid 
att reglerna inte får bli oskäliga mot borgenärerna. De föreslagna 
bestämmelserna om tilläggsprestationsskyldighet kan inte anses vara det, så 
lindriga är de ändringar som föreslås i jämförelse med det gällande 
systemet. Även om förslaget har bedömts minska den avkastning som 
tilläggsprestationsskyldigheten hittills har givit borgenärerna, gäller det att 
minnas att  slumpmässighet alltid är förknippad med 
tilläggsprestationssystemet, eftersom det beror på den allmänna ekonomiska 
utvecklingen och även på gäldenären själv om systemet överhuvudtaget 
ökar avkastningen till borgenärerna.
Frågan om grunderna för tilläggsprestationsskyldighet är, såsom ovan har 
konstaterats, ett avgörande som lagstiftaren fattar och systemet baserar sig 
på lag. Dock är det skäl att skärskåda reglerna med tanke på de allmänna 
förutsättningarna för att tillåta inskränkningar i de grundläggande 
rättigheterna; finns det godtagbara grunder för regleringen och kräver ett 
vägande samhälleligt behov att den genomförs.
En av målsättningarna för övergångsarrangemangen är att underlätta särskilt 
de gäldenärers ställning som iakttar sitt betalningsprogram och vilkas 
oundgängliga utgifter t.ex. till följd av ökad försörjningsplikt eller sjukdom 
har ökat så, att de ökade inkomsterna behövs för att täcka dessa utgifter. Till 
följd av regleringen skall tilläggsprestationerna räknas ut så, att man i 
motsats till vad som nu är fallet beaktar gäldenärens oundgängliga utgifter. 
Detta innebär att gäldenärens tilläggsinkomster först används för hans eller 
hennes ökade oundgängliga utgifter och gäldenären först därefter använder 
det överskjutande beloppet till att betala mer av sina skulder. Genom denna 
reglering borde det i allmänhet vara möjligt för gäldenären att betala 
tilläggsprestationerna under den tid som betalningsprogrammet varar eller 
också förlänger betalningen av tilläggsprestationerna åtminstone inte 
väsentligt den tid som skuldsaneringen varar. Därför främjar regleringen 
också skuldsaneringens allmänna målsättning att göra det möjligt för 
gäldenären att inom en skälig tid börja på nytt.
I det föreslagna nya systemet för tilläggsprestationer får gäldenären behålla 
en större del av sina tilläggsinkomster för eget bruk än vad som nu är fallet. 
Enligt lagförslaget skall gäldenären få behålla en tredjedel av sina ökade 
inkomster, medan gäldenären enligt gällande lag får behålla en fjärdedel. 
Detta kan förmodas sporra gäldenären att förbättra sin ekonomiska 
ställning, vilket även kan öka den avkastning som skuldsaneringen ger 
borgenärerna.
Den föreslagna regleringen kan anses motiverad även med tanke på 
jämställdheten mellan gäldenärerna. En jämbördig behandling av 
gäldenärerna talar kraftigt för att tidpunkten när betalningsprogrammet har 
fastställts inte skall föranleda några större skillnader i gäldenärernas 
skyldigheter. Om den föreslagna regleringen inte genomförs, blir man under 
flera år tvungen att tillämpa två parallella system. Detta hotar parternas 
rättsskydd i skuldsaneringen. Att två olika system tillämpas ökar också 
särskilt de ekonomiska rådgivarnas och skuldrådgivarnas arbete, vilket i sin 
tur hindrar dem att inrikta sina resurser på arbete som förebygger 
skuldproblem.
Med hänsyn till ovan nämnda omständigheter finns det godtagbara grunder 
för de regler som föreslås och med hänsyn till rättssäkerheten och 
tydligheten förutsätter även ett vägande samhälleligt behov att de införs. 
Regleringen kan inte heller anses oskälig mot borgenärerna. 
Med hänvisning till vad som har sagts ovan anser regeringen att 
lagförslagen till samtliga delar kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 
Med hänsyn till de synpunkter gällande grundläggande rättigheter vilka är 
förknippade med saken anser regeringen det dock vara på sin plats att under 
riksdagsbehandlingen av propositionen även inhämtas ett utlåtande av 
grundlagsutskottet.
Med stöd av vad som anförts ovan föreläggs Riksdagen följande lagförslag:







Lagförslagen











1.
Lag
om ändring av lagen om skuldsanering för privatpersoner
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 25 januari 1993 om skuldsanering för privatpersoner 
(57/1993) 4 § 2 mom., 7 § 3 mom., i 10 § det inledande stycket, 23 § 1 
mom., 30 § 2 mom., 36 § 12 punkten, 40 § 1 mom., 42 § 2 mom.,  44 §, 49 
§ 4 mom., 50 § 3 mom., 61 § 3 mom. och 62 §, 
av dessa lagrum 4 § 2 mom. sådant det lyder i lag 113/1995, 30 § 2 mom., 
36 § 12 punkten, 40 § 1 mom., 42 § 2 mom., 49 § 4 mom., 50 § 3 mom. och 
61 § 3 mom. sådana de lyder i lag 63/1997, 44 § sådan den lyder delvis 
ändrad i nämnda lagar 113/1995 och 63/1997 samt 62 § sådan den lyder i 
nämnda lag 63/1997 och i lag 714/2000, samt
fogas till lagen nya 10 a och 35 a §, till 41 §, sådan den lyder i nämnda lag 
63/1997, ett nytt 2 mom., till 42 §, sådan den lyder i nämnda lag 63/1997, 
ett nytt 5 mom., varvid de nuvarande 5 och 6 mom. blir 6 och 7 mom., samt 
till lagen en ny 61 a § som följer:

4 § 
Bedömning av betalningsförmågan 
— — — — — — — — — — — — — — 
Angående grunderna för bedömning av gäldenärens betalningsförmåga 
bestäms närmare genom förordning av justitieministeriet. De belopp som 
enligt förordningen utgör gäldenärens oundgängliga levnadskostnader 
justeras så som anges i lagen om folkpensionsindex (456/2001). De 
justerade beloppen skall tillkännages genom beslut av justitieministeriet 
som publiceras i författningssamlingen i november varje år.   
7 § 
Gäldenärens skyldighet att medverka 
— — — — — — — — — — — — — — 
Under betalningsprogrammet är gäldenären skyldig att på begäran av en 
borgenär redogöra för omständigheter som utgör grund för en 
tilläggsprestationsskyldighet enligt 35 a §. Redogörelsen skall lämnas också 
efter att betalningsprogrammets tillämpningstid har löpt ut, om begäran har 
framställts innan tre månader förflutit från det att tillämpningstiden löpte ut. 
Gäldenären skall lämna redogörelsen utan obefogat dröjsmål.
10 § 
Allmänna hinder för en skuldsanering 
Om inte något annat följer av 10 a §, kan skuldsanering inte beviljas om 
— — — — — — — — — — — — — — 
 
10 a §
Beviljande av skuldsanering trots ett allmänt hinder
Utan hinder av 10 § kan skuldsanering beviljas om det finns vägande skäl 
att göra det, särskilt med hänsyn till den tid som har förflutit sedan 
gäldenären skuldsatte sig, gäldenärens åtgärder för betalning av sina skulder 
och gäldenärens övriga förhållanden samt skuldsaneringens betydelse för 
gäldenären och borgenärerna.
23 §
Betalningsprogram 
I skuldsaneringen skall för gäldenären fastställas ett betalningsprogram som 
motsvarar hans betalningsförmåga. I fråga om gäldenärens skyldighet att 
betala mer av sina skulder (tilläggsprestationsskyldighet) bestäms i 35 a §.
— — — — — — — — — — — — — — 

30 §
Allmänt stadgande om betalningsprogrammet för vanliga skulder 
— — — — — — — — — — — — — — 
I fråga om vanliga skulder skall innehållet i skuldsaneringen och 
betalningsprogrammet bestämmas så att betalningsprogrammet är i kraft 
fem år. Betalningsprogrammet kan likväl vara i kraft en kortare tid än fem 
år om det är skäligt med hänsyn till gäldenärens förhållanden, den tid som 
har förflutit från skuldsättningen samt hur och i vilken utsträckning 
gäldenären har betalt sina skulder innan betalningsprogrammet fastställdes 
eller hur han betalar dem med de medel som inflyter vid realiseringen av 
egendomen. 
— — — — — — — — — — — — — — 
35 a § 
Tilläggsprestationsskyldighet
Av inkomster och tillgångar som gäldenären får under 
betalningsprogrammets tillämpningstid är gäldenären skyldig att i 
tilläggsprestationer till sina borgenärer betala de belopp som föreskrivs i 
denna paragraf.
Om gäldenären får ett arv, en gåva eller någon annan prestation av 
engångsnatur som förbättrar gäldenärens betalningsförmåga och vars 
belopp ensamt eller tillsammans med andra prestationer överstiger 1 000 
euro, skall gäldenären till borgenärerna betala den del med vilken 
prestationernas sammanlagda belopp överstiger 1 000 euro. 
Om gäldenärens inkomster under ett kalenderår ökar så att de med minst 
800 euro överstiger de inkomster som i betalningsprogrammet har 
antecknats som gäldenärens inkomster, skall gäldenären för betalningen av 
sina skulder använda två tredjedelar av det belopp med vilket ökningen 
överstiger 800 euro, dock inte det belopp som gäldenären nödvändigt har 
behövt till utgifter för inkomstens förvärvande eller till sina övriga utgifter. 
Med gäldenärens inkomster avses i 3 mom. den nettoinkomst som fås när 
gäldenärens inkomster minskas med skatten enligt förskottsinnehållningen 
eller förskottsbetalningen samt med därmed förknippade lagstadgade 
arbetstagaravgifter. Skatteåterbäring och skatteskuld som baserar sig på 
inkomsterna beaktas som ökning eller minskning av inkomsterna för det år 
under vilket de har eller borde ha betalts.
Betalningsskyldighet som baserar sig på en prestation av engångsnatur skall 
fullgöras inom tre månader efter det att gäldenären fick medlen i sin 
besittning. Annan tilläggsprestationsskyldighet skall fullgöras inom de tre 
första månaderna av påföljande kalenderår. Betalningstidpunkten kan 
bestämmas att vara en annan, om det är ändamålsenligt med hänsyn till 
tilläggsprestationernas obetydlighet eller av något annat särskilt skäl. 
Tilläggsprestationerna för det år under vilket betalningsprogrammet löper ut 
skall dock erläggas inom tre månader efter det att betalningsprogrammet har 
slutförts.
Domstolen kan på ansökan fastställa beloppet av den tilläggsprestation som 
skall erläggas till en borgenär. Bestämmelser om ansökan och hur yrkandet 
skall framställas finns i 61 a §. 
Det belopp som avses i 3 mom. justeras så som anges i lagen om 
folkpensionsindex. De justerade beloppen skall tillkännages genom beslut 
av justitieministeriet som publiceras i författningssamlingen i november 
varje år.
36 §
Uppgifter som skall ingå i betalningsprogrammet
Av betalningsprogrammet skall framgå tillräckligt specificerade uppgifter 
om
— — — — — — — — — — — — — — 
12) bestämmelser om grunderna för tilläggsprestationsskyldighet och hur en 
sådan skyldighet skall fullgöras,
— — — — — — — — — — — — — — 

40 § 
Betalningsprogrammets rättsverkningar 
När betalningsprogrammet har fastställts bestäms villkoren för de skulder 
som omfattas av skuldsaneringen och andra i betalningsprogrammet 
reglerade rättsförhållanden enligt programmet. Trots att programmets 
tillämpningstid har löpt ut kvarstår gäldenärens betalningsskyldighet enligt 
betalningsprogrammet till den del skyldigheten inte har fullgjorts. På de 
betalningar som har bestämts i betalningsprogrammet löper ingen ränta på 
grund av förseningen. En utmätning som riktar sig mot gäldenärens 
egendom och som baserar sig på en av skuldsaneringen omfattad skuld 
förfaller då betalningsprogrammet har fastställts med laga kraft. Detsamma 
gäller annan verkställighet som baserar sig på sådan skuld. Så länge 
betalningsprogrammet är i kraft får förvandlingsstraff för böter inte 
verkställas.
— — — — — — — — — — — — — — 
41 §
Iakttagande av betalningsprogrammet 
— — — — — — — — — — — — — — 
Utan hinder av bestämmelserna i 1 mom. har en gäldenär vars 
betalningsförmåga har försämrats rätt att skjuta upp sina betalningar till en 
borgenär med ett belopp som motsvarar högst tre månaders 
betalningsskyldighet genom att underrätta borgenären om uppskovet och 
orsaken till det. En betalning som gäldenären har skjutit upp förfaller till 
betalning när betalningsprogrammets tillämpningstid löper ut. 
42 §
Påföljder av att betalningsprogrammet försummas och stadganden om hur 
betalningsprogrammet förfaller
— — — — — — — — — — — — — — 
Om gäldenären försummar en betalning enligt betalningsprogrammet till 
någon annan borgenär än en sådan som avses i 1 mom., kan borgenären 
med stöd av betalningsprogrammet yrka verkställighet enligt 
utsökningslagen efter det att mer än tre månader har förflutit från det att 
betalningen försummades och den ännu inte har betalts. Borgenären kan 
härvid kräva att hela avkastningen enligt programmet skall drivas in. 
Verkställigheten fortgår till dess borgenären anhåller om återkallande av 
utmätningen eller gäldenären erlagt de enligt betalningsprogrammet 
förfallna raterna till borgenären och gör troligt att han i framtiden kommer 
att iaktta betalningsprogrammet. Om en kungörelse har utfärdats om 
försäljning av egendom som har mätts ut hos gäldenären kan egendomen 
säljas, om borgenären inte anhåller om återkallande av utmätningen.
— — — — — — — — — — — — — — 
I stället för att bestämma att betalningsprogrammet förfaller kan domstolen 
fastställa beloppet av den tilläggsprestation som gäldenären skall betala till 
en borgenär som har framställt ett yrkande, och bestämma att 
tilläggsprestationen skall betalas med dröjsmålsränta, om det måste anses 
vara en oskälig påföljd att programmet förfaller, med hänsyn till den 
avkastning som betalningsprogrammet ger borgenären, tilläggsprestationens 
storlek, orsaken till att gäldenären har försummat att iaktta 
betalningsprogrammet samt övriga förhållanden.
— — — — — — — — — — — — — — 
44 §
Ändring av betalningsprogrammet 
Betalningsprogrammet kan på ansökan av gäldenären eller borgenären 
ändras, om 
1) gäldenärens betalningsförmåga har försämrats så väsentligt att det inte 
rimligen kan förutsättas att gäldenären fullgör sin betalningsskyldighet 
enligt betalningsprogrammet, när hänsyn tas särskilt till den tid som behövs 
för fullgörandet av betalningsskyldigheten under de ändrade förhållandena, 
eller om andra förhållanden som är av betydelse för skuldsaneringen har 
förändrats väsentligt efter det att programmet har fastställts,
2) efter att programmet fastställts har framkommit sådana omständigheter 
som hade haft väsentlig betydelse för skuldsaneringen, om de hade varit 
kända när beslutet om betalningsprogrammet fattades,
3) efter att programmet fastställts framkommer en skuld som omfattas av 
skuldsaneringen och den inte var känd då betalningsprogrammet fastställdes 
eller som inte har beaktats i betalningsprogrammet med stöd av 28 a §, eller 
4) skäl till ändring av betalningsprogrammet föreligger på grund av 
återvinning eller därför att i fall som avses i 28 § skuldens belopp eller 
borgenärens rätt i övrigt fastställts med avvikelse från hur den beaktats i 
betalningsprogrammet. 
En ändring av betalningsprogrammet till borgenärernas fördel gäller alla 
borgenärer. En borgenär som skulle få en obetydlig andel, som understiger 
ett belopp som bestäms genom förordning, kan dock lämnas utan betalning. 
En ändring till borgenärernas nackdel gäller de borgenärer som med stöd av 
betalningsprogrammet ännu är berättigade till betalning. Om programmet 
ändras med stöd av 1 mom. 3 punkten, skall ändringen till innehållet vara 
sådan att gäldenären utan hinder av bestämmelserna om betalningspro-
grammets varaktighet till borgenären skall betala en lika stor del av skulden 
som till andra borgenärer i samma ställning, om detta inte är oskäligt med 
beaktande av skuldens belopp och grunden för den samt prestationens 
ekonomiska betydelse för gäldenärens omständigheter. Programmets 
tillämpningstid kan förlängas också för betalning av utredarens fordran.
Det ändrade betalningsprogrammet skall iakttas oberoende av 
ändringssökande, om inte en högre domstol bestämmer något annat. 
Domstolen kan då den fattar ett beslut om att betalningsprogrammet skall 
ändras bestämma att föreskrifterna om realiseringen av gäldenärens 
förmögenhet skall iakttas först då beslutet har vunnit laga kraft eller något 
annat bestäms.
49 § 
Behandlingsordningen och behörig domstol 
— — — — — — — — — — — — — — 
Om att betalningsprogrammet skall förfalla och om ändring av 
betalningsprogrammet samt om andra frågor som gäller skuldsanering 
beslutar den domstol som nämns i 3 mom. eller den domstol som har 
avgjort frågan om fastställandet av betalningsprogrammet.
50 §
Ansökan om skuldsanering
— — — — — — — — — — — — — — 
Ansökan av en gäldenär i konkurs kan inte upptas till prövning innan 
konkursboförteckningen har fastställts.
61 §
Ansökan om att betalningsprogrammet skall förfalla eller ändras
— — — — — — — — — — — — — — 
Gäldenären och de borgenärer som domstolen anser nödvändigt att höra 
skall ges tillfälle att bli hörda om borgenärens ansökan. Har borgenären 
yrkat att betalningsprogrammet skall förfalla, skall de övriga borgenärerna 
ges tillfälle att framställa yrkanden, om det finns orsak därtill enligt 42 § 5 
mom. Anser domstolen att det föreligger skäl att ändra 
betalningsprogrammet, kan den utsätta en dag då gäldenären senast skall 
tillställa domstolen ett förslag till betalningsprogram. Vad som föreskrivs 
ovan gäller för behandlingen av förslaget.
61 a §
Ansökan om fastställande av tilläggsprestationer
En borgenärs ansökan om fastställande av tilläggsprestationer för 
gäldenären kan prövas först efter att betalningsprogrammet har löpt ut. 
Ansökan skall göras utan obefogat dröjsmål efter det att 
betalningsprogrammets tillämpningstid har löpt ut eller det att grunden för 
tilläggsprestationsskyldigheten har kommit till borgenärens kännedom. När 
två år har förflutit från det att betalningsprogrammet slutfördes, kan 
ansökan inte längre göras. 
Med anledning av ansökan skall gäldenären ges tillfälle att bli hörd och de 
borgenärer som saken gäller skall beredas tillfälle att framställa sina 
yrkanden.
Tilläggsprestationerna kan fastställas också på gäldenärens ansökan. Vad 
som ovan föreskrivs om borgenärens ansökan gäller också en ansökan som 
har gjorts av gäldenären. 
62 §
Rättegångskostnader
De som är delaktiga i ärendet svarar själva för de kostnader som orsakas av 
deltagande i förfarandet. Vid den behandling av invändningar som avses 
ovan i 57 § 1 mom. och, om särskilda skäl föreligger, vid behandling av en 
ansökan om att betalningsprogrammet skall förfalla, iakttas dock i 
tillämpliga delar vad som föreskrivs om rättegångskostnaderna i tvistemål. 
Har gäldenären underlåtit att enligt 7 § 3 mom. lämna borgenären en 
redogörelse om grunderna för tilläggsprestationsskyldighet eller har 
utredningen varit oriktig eller vilseledande, kan gäldenären förpliktas att 
ersätta de kostnader som detta har vållat borgenären i ett ärende som har 
gällt fastställande av tilläggsprestationer. Bestämmelser om gäldenärens 
skyldighet att ersätta utredarens arvode och kostnadsersättning finns i 70 § 
1 mom.
———
1. Denna lag träder i kraft den             200  .
2. Denna lag tillämpas, om en ansökan om skuldsanering eller ett annat 
ärende som gäller skuldsanering är anhängigt hos en tingsrätt när lagen 
träder i kraft och tingsrätten inte har meddelat när beslutet ges eller om ett 
ärende blir anhängigt efter ikraftträdandet. I fullföljdsdomstolar tillämpas 
de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet, om ärendet före 
ikraftträdandet har avgjorts av en lägre domstol samt även i en tingsrätt, om 
fullföljdsdomstolen har återförvisat ärendet till tingsrätten. I ett återförvisat 
ärende tillämpas dock 10 a §.
3. Lagens 4 § 2 mom. tillämpas om betalningsprogrammet har fastställts 
enligt de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet och gäldenärens 
betalningsmån omräknas när betalningsprogrammet ändras efter att denna 
lag har trätt i kraft. 
4. Lagens 7 § 3 mom. tillämpas, om betalningsprogrammet har fastställts 
innan lagen har trätt i kraft och programmets tillämpningstid inte har löpt ut 
före ikraftträdandet. Lagens 7 § 3 mom. tillämpas inte, om ett 
betalningsprogram som har fastställts innan lagen har trätt i kraft inte 
innehåller bestämmelser om tilläggsprestationsskyldighet. I så fall tillämpas 
det 7 § 3 mom. som gäller vid ikraftträdandet.
5. Om för gäldenären i betalningsprogrammet har fastställts en 
tilläggsprestationsskyldighet med stöd av de bestämmelser som gäller vid 
ikraftträdandet, skall i fråga om tilläggsprestationsskyldigheten 35 a § 
tillämpas från ikraftträdandet när det gäller prestationer av engångsnatur 
och 35 a § i övrigt tillämpas från den 1 januari 2003. Vid beräkningen av 
tilläggsprestationsskyldighet som grundar sig på prestationer av 
engångsnatur skall beaktas även prestationer som gäldenären har fått före 
ikraftträdandet, men som gäldenären ännu inte enligt betalningsprogrammet 
har varit skyldigt att redovisa till borgenärerna. Vad som ovan bestäms om 
tilläggsprestationsskyldighet som har fastställts i ett betalningsprogram 
tillämpas på motsvarande sätt om gäldenären och borgenären i ett avtal som 
avses i 85 § har kommit överens om tilläggsprestationsskyldighet enligt de 
bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet. 
6. Lagens 41 § 2 mom. tillämpas även om betalningsprogrammet har 
fastställts innan lagen har trätt i kraft.
7. Om ett program som före den 1 februari 1997 har fastställts för en 
gäldenär inte innehåller bestämmelser om tilläggsprestationsskyldighet och 
gäldenärens betalningsförmåga förbättras väsentligt, kan 
betalningsprogrammet ändras i enlighet med de bestämmelser i 44 § som 
gäller vid lagens ikraftträdande, och gäldenären kan då förpliktas till 
tilläggsprestationer enligt vad som bestäms i 35 a §.
8. Lagens 49 § 4 mom. och 61 a § tillämpas om 
tilläggsprestationsskyldighet har bestämts för en gäldenär i ett 
betalningsprogram som har fastställts innan lagen har trätt i kraft. Om 
betalningsprogrammet har slutförts före ikraftträdandet, kan borgenären 
utan hinder av den frist som föreskrivs i 61 a § 1 mom. inom två år från 
ikraftträdandet yrka att en tilläggsprestation skall fastställas. På yrkande av 
gäldenären kan tilläggsprestationsskyldigheten i så fall minskas med 
anledning av omständigheter som enligt 44 § 1 mom. ger rätt att ändra 
betalningsprogrammet.
9. Om gäldenären och borgenären innan denna lag har trätt i kraft har slutit 
ett avtal som avses i 85 § och i avtalet inte föreskrivs något annat, kan med 
hänvisning till att gäldenärens betalningsförmåga har förbättrats i stället för 
att betalningsprogrammet ändras fastställas tilläggsprestationsskyldighet 
enligt 35 a §. Angående förfarandet gäller vad som bestäms i 85 § 2 mom.
—————






2.
Lag
om ändring av 88 § lagen om beskattningsförfarande
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 18 december 1995 om beskattningsförfarande 
(1558/1995) 88 § 2 mom. som följer:

88 § 
Skattelättnad 
— — — — — — — — — — — — — — 
Befrielse kan beviljas om 
1) den skattskyldiges skattebetalningsförmåga, med beaktande av den 
inkomst och förmögenhet som står till förfogande, väsentligen har nedgått 
på grund av försörjningsplikt, arbetslöshet, sjukdom eller av något annat 
särskilt skäl, eller om det med anledning av den skattskyldiges 
skuldsanering finns särskilda skäl till befrielse,
2) den skattskyldige har avlidit och efterlämnat make, barn eller andra 
arvingar vilkas försörjning huvudsakligen varit beroende av den 
skattskyldiges inkomster och om det skulle vara uppenbart oskäligt att driva 
in skatten,
3) den skattskyldige bör anses ha misstagit sig beträffande innehållet i 
skattelättnadsstadganden eller andra skattestadganden och misstaget inte 
med beaktande av omständigheterna kan anses förorsakat av den 
skattskyldiges vårdslöshet eller underlåtelse och om det till följd av fallets 
karaktär eller andra särskilda omständigheter föreligger skäl till befrielse 
från skatt, eller om 
4) det av något annat särskilt skäl vore uppenbart oskäligt att driva in 
skatten. 
— — — — — — — — — — — — — — 
———
Denna lag träder i kraft den          200  .
—————
Helsingfors den 12 juli 2002  


Republikens President
TARJA HALONEN




Justitieminister Johannes Koskinen






Bilaga
Parallelltexter






1.
Lag
om ändring av lagen om skuldsanering för privatpersoner
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 25 januari 1993 om skuldsanering för privatpersoner 
(57/1993) 4 § 2 mom., 7 § 3 mom., i 10 § det inledande stycket, 23 § 1 
mom., 30 § 2 mom., 36 § 12 punkten, 40 § 1 mom., 42 § 2 mom.,  44 §, 49 
§ 4 mom., 50 § 3 mom., 61 § 3 mom. och 62 §, 
av dessa lagrum 4 § 2 mom. sådant det lyder i lag 113/1995, 30 § 2 mom., 
36 § 12 punkten, 40 § 1 mom., 42 § 2 mom., 49 § 4 mom., 50 § 3 mom. och 
61 § 3 mom. sådana de lyder i lag 63/1997, 44 § sådan den lyder delvis 
ändrad i nämnda lagar 113/1995 och 63/1997 samt 62 § sådan den lyder i 
nämnda lag 63/1997 och i lag 714/2000, samt
fogas till lagen nya 10 a och 35 a §, till 41 §, sådan den lyder i nämnda lag 
63/1997, ett nytt 2 mom., till 42 §, sådan den lyder i nämnda lag 63/1997, 
ett nytt 5 mom., varvid de nuvarande 5 och 6 mom. blir 6 och 7 mom., samt 
till lagen en ny 61 a § som följer:

Gällande lydelse
Föreslagen lydelse



4 § 
Bedömning av betalningsförmågan 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Justitieministeriet kan meddela 
närmare föreskrifter om grunderna 
för bedömning av 
betalningsförmågan. 






4 § 
Bedömning av betalningsförmågan 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
 Angående grunderna för 
bedömning av gäldenärens 
betalningsförmåga bestäms 
närmare genom förordning av 
justitieministeriet. De belopp som 
enligt förordningen utgör 
gäldenärens oundgängliga 
levnadskostnader justeras så som 
anges i lagen om folkpensionsindex 
(456/2001). De justerade beloppen 
skall tillkännages genom beslut av 
justitieministeriet som publiceras i 
författningssamlingen i november 
varje år.   


7 § 
Gäldenärens skyldighet att medverka
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Gäldenären är skyldig att medan 
betalningsprogrammet är i kraft 
underrätta borgenärerna eller 
deras representanter om hans 
betalningsförmåga eller andra med 
tanke på skuldsaneringen 
betydelsefulla förhållanden har 
förbättrats väsentligt. 
Meddelandet skall göras inom en 
månad från förändringen.


— — — — — — — — — — — 
— — — 

— — — — — — — — — — — — 
— — 
Under betalningsprogrammet är 
gäldenären skyldig att på begäran av 
en borgenär redogöra för 
omständigheter som utgör grund för 
en tilläggsprestationsskyldighet 
enligt 35 a §. Redogörelsen skall 
lämnas också efter att 
betalningsprogrammets 
tillämpningstid har löpt ut, om 
begäran har framställts innan tre 
månader förflutit från det att 
tillämpningstiden löpte ut. 
Gäldenären skall lämna 
redogörelsen utan obefogat 
dröjsmål.
— — — — — — — — — — — — 
— — 


10 § 
Allmänna hinder för en 
skuldsanering 
Utan särskilda motskäl kan 
skuldsanering inte beviljas om 
— — — — — — — — — — — 
— — — 

10 § 
Allmänna hinder för en 
skuldsanering 
Om inte något annat följer av 10 a 
§, kan skuldsanering inte beviljas 
om 
— — — — — — — — — — — 
— — — 



10 a §
Beviljande av skuldsanering trots ett 
allmänt hinder
Utan hinder av 10 § kan 
skuldsanering beviljas om det finns 
vägande skäl att göra det, särskilt 
med hänsyn till den tid som har 
förflutit sedan gäldenären skuldsatte 
sig, gäldenärens åtgärder för 
betalning av sina skulder och 
gäldenärens övriga förhållanden 
samt skuldsaneringens betydelse för 
gäldenären och borgenärerna.
23 §
Betalningsprogram 
I skuldsaneringen skall för 
gäldenären fastställas ett 
betalningsprogram som 
motsvarar hans 
betalningsförmåga. 

— — — — — — — — — — — 
— — — 

23 §
Betalningsprogram 
I skuldsaneringen skall för gäldenären 
fastställas ett betalningsprogram som 
motsvarar hans betalningsförmåga. I 
fråga om gäldenärens skyldighet att 
betala mer av sina skulder 
(tilläggsprestationsskyldighet) 
bestäms i 35 a §.
— — — — — — — — — — — — 
— — 


30 § 
Allmänt stadgande om betalningsprogrammet för vanliga skulder 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
I fråga om vanliga skulder skall 
innehållet i skuldsaneringen och 
betalningsprogrammet bestämmas 
så att betalningsprogrammet är i 
kraft fem år. Betalningsprogrammet 
kan likväl vara i kraft en kortare tid 
än fem år om det är skäligt med 
hänsyn till gäldenärens 
förhållanden samt hur och i vilken 
utsträckning gäldenären har betalt 
sina skulder innan 
betalningsprogrammet fastställdes 
eller hur han betalar dem med de 
medel som inflyter vid realiseringen 
av egendomen. 
— — — — — — — — — — — 
— — — 

— — — — — — — — — — — 
— — — 
I fråga om vanliga skulder skall 
innehållet i skuldsaneringen och 
betalningsprogrammet bestämmas 
så att betalningsprogrammet är i 
kraft fem år. Betalningsprogrammet 
kan likväl vara i kraft en kortare tid 
än fem år om det är skäligt med 
hänsyn till gäldenärens 
förhållanden, den tid som har 
förflutit från skuldsättningen samt 
hur och i vilken utsträckning 
gäldenären har betalt sina skulder 
innan betalningsprogrammet 
fastställdes eller hur han betalar 
dem med de medel som inflyter vid 
realiseringen av egendomen. 
— — — — — — — — — — — 
— — — 



35 a § 
Tilläggsprestationsskyldighet
Av inkomster och tillgångar som 
gäldenären får under 
betalningsprogrammets tillämpningstid 
är gäldenären skyldig att i 
tilläggsprestationer till sina borgenärer 
betala de belopp som föreskrivs i denna 
paragraf.
Om gäldenären får ett arv, en gåva 
eller någon annan prestation av 
engångsnatur som förbättrar 
gäldenärens betalningsförmåga och 
vars belopp ensamt eller tillsammans 
med andra prestationer överstiger 
1 000 euro, skall gäldenären till 
borgenärerna betala den del med vilken 
prestationernas sammanlagda belopp 
överstiger 1 000 euro. 
Om gäldenärens inkomster under ett 
kalenderår ökar så att de med minst 
800 euro överstiger de inkomster som i 
betalningsprogrammet har antecknats 
som gäldenärens inkomster, skall 
gäldenären för betalningen av sina 
skulder använda två tredjedelar av det 
belopp med vilket ökningen överstiger 
800 euro, dock inte det belopp som 
gäldenären nödvändigt har behövt till 
utgifter för inkomstens förvärvande 
eller till sina övriga utgifter. 
Med gäldenärens inkomster avses i 
3 mom. den nettoinkomst som fås när 
gäldenärens inkomster minskas med 
skatten enligt förskottsinnehållningen 
eller förskottsbetalningen samt med 
därmed förknippade lagstadgade 
arbetstagaravgifter. Skatteåterbäring 
och skatteskuld som baserar sig på 
inkomsterna beaktas som ökning eller 
minskning av inkomsterna för det år 
under vilket de har eller borde ha 
betalts.
Betalningsskyldighet som baserar sig 
på en prestation av engångsnatur skall 
fullgöras inom tre månader efter det att 
gäldenären fick medlen i sin besittning. 
Annan tilläggsprestationsskyldighet 
skall fullgöras inom de tre första 
månaderna av påföljande kalenderår. 
Betalningstidpunkten kan bestämmas 
att vara en annan, om det är 
ändamålsenligt med hänsyn till 
tilläggsprestationernas obetydlighet 
eller av något annat särskilt skäl. 
Tilläggsprestationerna för det år under 
vilket betalningsprogrammet löper ut 
skall dock erläggas inom tre månader 
efter det att betalningsprogrammet har 
slutförts.
Domstolen kan på ansökan fastställa 
beloppet av den tilläggsprestation som 
skall erläggas till en borgenär. 
Bestämmelser om ansökan och hur 
yrkandet skall framställas finns i 61 a §. 
Det belopp som avses i 3 mom. justeras 
så som anges i lagen om 
folkpensionsindex. De justerade 
beloppen skall tillkännages genom 
beslut av justitieministeriet som 
publiceras i författningssamlingen i 
november varje år.
36 § 
Uppgifter som skall ingå i betalningsprogrammet 
Av betalningsprogrammet skall framgå tillräckligt 
specificerade uppgifter om

— — — — — — — — — — — 
— — — 
12) åtgärder som gäldenären skall 
vidta om hans betalningsförmåga 
förbättras väsentligen, 
— — — — — — — — — — — 
— — — 

— — — — — — — — — — — 
— — — 
12) bestämmelser om grunderna för 
tilläggsprestationsskyldighet och 
hur en sådan skyldighet skall 
fullgöras,
— — — — — — — — — — — 
— — — 


40 § 
Betalningsprogrammets 
rättsverkningar 
När betalningsprogrammet har 
fastställts bestäms villkoren för de 
skulder som omfattas av 
skuldsaneringen och andra i 
betalningsprogrammet reglerade 
rättsförhållanden enligt 
programmet. Trots att programmets 
tillämpningstid har löpt ut kvarstår 
gäldenärens betalningsskyldighet 
enligt betalningsprogrammet till 
den del skyldigheten inte har 
fullgjorts. En utmätning som riktar 
sig mot gäldenärens egendom och 
som baserar sig på en av 
skuldsaneringen omfattad skuld 
förfaller då betalningsprogrammet 
har fastställts med laga kraft. 
Detsamma gäller annan 
verkställighet som baserar sig på 
sådan skuld. Så länge 
betalningsprogrammet är i kraft får 
förvandlingsstraff för böter inte 
verkställas. 
— — — — — — — — — — — 
— — — 

40 § 
Betalningsprogrammets 
rättsverkningar 
När betalningsprogrammet har 
fastställts bestäms villkoren för de 
skulder som omfattas av 
skuldsaneringen och andra i 
betalningsprogrammet reglerade 
rättsförhållanden enligt 
programmet. Trots att programmets 
tillämpningstid har löpt ut kvarstår 
gäldenärens betalningsskyldighet 
enligt betalningsprogrammet till 
den del skyldigheten inte har 
fullgjorts. På de betalningar som 
har bestämts i 
betalningsprogrammet löper ingen 
ränta på grund av förseningen. En 
utmätning som riktar sig mot 
gäldenärens egendom och som 
baserar sig på en av 
skuldsaneringen omfattad skuld 
förfaller då betalningsprogrammet 
har fastställts med laga kraft. 
Detsamma gäller annan 
verkställighet som baserar sig på 
sådan skuld. Så länge 
betalningsprogrammet är i kraft får 
förvandlingsstraff för böter inte 
verkställas.
— — — — — — — — — — — 
— — — 



41 §
Iakttagande av betalningsprogrammet 
— — — — — — — — — — — — 
— — 
Utan hinder av bestämmelserna i 1 
mom. har en gäldenär vars 
betalningsförmåga har försämrats rätt 
att skjuta upp sina betalningar till en 
borgenär med ett belopp som 
motsvarar högst tre månaders 
betalningsskyldighet genom att 
underrätta borgenären om uppskovet 
och orsaken till det. En betalning som 
gäldenären har skjutit upp förfaller till 
betalning när betalningsprogrammet 
löper ut. 
42 §
Påföljder av att 
betalningsprogrammet försummas 
och stadganden om hur 
betalningsprogrammet förfaller
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Om gäldenären försummar en 
betalning enligt 
betalningsprogrammet till någon 
annan borgenär än en sådan som 
avses i 1 mom., kan borgenären 
med stöd av betalningsprogrammet 
yrka verkställighet enligt 
utsökningslagen efter det att mer än 
tre månader har förflutit från det att 
betalningen försummades och den 
ännu inte har betalts. Borgenären 
kan härvid kräva att hela 
avkastningen enligt programmet 
skall drivas in. På de betalningar 
som har fastställts i 
betalningsprogrammet löper ingen 
ränta på grund av förseningen. 
Verkställigheten fortgår till dess 
borgenären anhåller om 
återkallande av utmätningen eller 
gäldenären erlagt de enligt 
betalningsprogrammet förfallna 
raterna till borgenären och gör 
troligt, att han i framtiden kommer 
att iaktta betalningsprogrammet. 
Om en kungörelse har utfärdats om 
försäljning av egendom som har 
mätts ut hos gäldenären kan 
egendomen säljas, om borgenären 
inte anhåller om återkallande av 
utmätningen.
— — — — — — — — — — — 
— — — 

42 §
Påföljder av att 
betalningsprogrammet försummas 
och stadganden om hur 
betalningsprogrammet förfaller
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Om gäldenären försummar en 
betalning enligt 
betalningsprogrammet till någon 
annan borgenär än en sådan som 
avses i 1 mom., kan borgenären 
med stöd av betalningsprogrammet 
yrka verkställighet enligt 
utsökningslagen efter det att mer än 
tre månader har förflutit från det att 
betalningen försummades och den 
ännu inte har betalts. Borgenären 
kan härvid kräva att hela 
avkastningen enligt programmet 
skall drivas in. Verkställigheten 
fortgår till dess borgenären anhåller 
om återkallande av utmätningen 
eller gäldenären erlagt de enligt 
betalningsprogrammet förfallna 
raterna till borgenären och gör 
troligt att han i framtiden kommer 
att iaktta betalningsprogrammet.  
Om en kungörelse har utfärdats om 
försäljning av egendom som har 
mätts ut hos gäldenären kan 
egendomen säljas, om borgenären 
inte anhåller om återkallande av 
utmätningen.
— — — — — — — — — — — 
— — — 
I stället för att bestämma att 
betalningsprogrammet förfaller kan 
domstolen fastställa beloppet av 
den tilläggsprestation som 
gäldenären skall betala till en 
borgenär som har framställt ett 
yrkande, och bestämma att 
tilläggsprestationen skall betalas 
med dröjsmålsränta, om det måste 
anses vara en oskälig påföljd att 
programmet förfaller, med hänsyn 
till den avkastning som 
betalningsprogrammet ger 
borgenären, tilläggsprestationens 
storlek, orsaken till att gäldenären 
har försummat att iaktta 
betalningsprogrammet samt övriga 
förhållanden.
— — — — — — — — — — — 
— — — 


44 § 
Ändring av betalningsprogrammet 
Betalningsprogrammet kan på 
ansökan av gäldenären eller 
borgenären ändras, om 
1) gäldenärens betalningsförmåga 
eller andra förhållanden som är av 
betydelse för skuldsaneringen har 
förändrats väsentligt efter att 
programmet har fastställts, 







2) efter att programmet fastställts 
har framkommit sådana 
omständigheter som hade haft 
väsentlig betydelse för 
skuldsaneringen, om de hade varit 
kända när beslutet om 
betalningsprogrammet fattades, 
3) efter att programmet fastställts 
framkommer en skuld som omfattas 
av skuldsaneringen och den inte var 
känd då betalningsprogrammet 
fastställdes eller som inte har 
beaktats i betalningsprogrammet 
med stöd av 28 a §, eller 
4) skäl till ändring av 
betalningsprogrammet föreligger på 
grund av återvinning eller därför att 
i fall som avses i 28 § skuldens 
belopp eller borgenärens rätt i 
övrigt fastställts med avvikelse från 
hur den beaktats i 
betalningsprogrammet. 
Gäldenärens betalningsförmåga kan 
anses ha förändrats väsentligt 
endast, om 
1) gäldenärens betalningsförmåga 
under en lång tid har försämrats så 
att det inte rimligen kan förutsättas 
att han uppfyller sin 
betalningsskyldighet enligt 
betalningsprogrammet, 
2) gäldenärens betalningsförmåga 
har förbättrats på grund av att hans 
inkomster har ökat eller hans 
nödvändiga kostnader på grund av 
en förändring i hans 
boendeförhållanden och 
boendekostnader har minskat under 
ett kalenderår med minst ett belopp 
som fastställs genom förordning, 
eller 
3) gäldenären får ett arv, en gåva 
eller någon annan prestation av 
engångsnatur, vars belopp ensamt 
för sig eller tillsammans med andra 
prestationer överstiger ett belopp 
som fastställs genom förordning. 
En ändring av 
betalningsprogrammet till 
borgenärernas fördel gäller alla 
borgenärer. I de fall som avses i 2 
mom. 2 punkten skall gäldenären 
till sina borgenärer erlägga tre 
fjärdedelar av ökningen av sina 
tillgångar. En borgenär som är 
berättigad till en obetydlig andel 
som är mindre än ett genom 
förordning stadgat belopp, kan 
emellertid lämnas utan betalning. 
En ändring till borgenärernas 
nackdel gäller de borgenärer som 
med stöd av betalningsprogrammet 
ännu är berättigade till betalning. 
Om programmet ändras med stöd 
av 1 mom. 3 punkten, skall 
ändringen till innehållet vara sådan 
att gäldenären utan hinder av 
stadgandena om 
betalningsprogrammets varaktighet 
till borgenären skall betala en lika 
stor del av skulden som till andra 
borgenärer i samma ställning, om 
detta inte är oskäligt med beaktande 
av skuldens belopp och grunden för 
den samt prestationens ekonomiska 
betydelse för gäldenärens 
omständigheter. Om 
betalningsprogrammet ändras till 
borgenärernas fördel kan 
programmets tillämpningstid 
förlängas med en tid som motsvarar 
den under vilken gäldenärens 
betalningsförmåga har varit 
förbättrad. Programmets 
tillämpningstid kan förlängas också 
för betalning av utredarens fordran. 
Det ändrade betalningsprogrammet 
skall iakttas oberoende av 
ändringssökande, om inte en högre 
domstol bestämmer något annat. 
Domstolen kan då den fattar ett 
beslut om att betalningsprogrammet 
skall ändras bestämma att 
föreskrifterna om realiseringen av 
gäldenärens förmögenhet skall 
iakttas först då beslutet har vunnit 
laga kraft eller något annat bestäms. 
44 §
Ändring av betalningsprogrammet 
Betalningsprogrammet kan på 
ansökan av gäldenären eller 
borgenären ändras, om 
1) gäldenärens betalningsförmåga 
har försämrats så väsentligt att det 
inte rimligen kan förutsättas att 
gäldenären fullgör sin 
betalningsskyldighet enligt 
betalningsprogrammet, när hänsyn 
tas särskilt till den tid som behövs 
för fullgörandet av 
betalningsskyldigheten under de 
ändrade förhållandena, eller om 
andra förhållanden som är av 
betydelse för skuldsaneringen har 
förändrats väsentligt efter det att 
programmet har fastställts,
2) efter att programmet fastställts 
har framkommit sådana 
omständigheter som hade haft 
väsentlig betydelse för 
skuldsaneringen, om de hade varit 
kända när beslutet om 
betalningsprogrammet fattades,
3) efter att programmet fastställts 
framkommer en skuld som omfattas 
av skuldsaneringen och den inte var 
känd då betalningsprogrammet 
fastställdes eller som inte har 
beaktats i betalningsprogrammet 
med stöd av 28 a §, eller 
4) skäl till ändring av 
betalningsprogrammet föreligger på 
grund av återvinning eller därför att 
i fall som avses i 28 § skuldens 
belopp eller borgenärens rätt i 
övrigt fastställts med avvikelse från 
hur den beaktats i 
betalningsprogrammet. 

















En ändring av 
betalningsprogrammet till 
borgenärernas fördel gäller alla 
borgenärer. En borgenär som skulle 
få en obetydlig andel, som 
understiger ett belopp som bestäms 
genom förordning, kan dock lämnas 
utan betalning. En ändring till 
borgenärernas nackdel gäller  de 
borgenärer som med stöd av 
betalningsprogrammet ännu är 
berättigade till betalning. Om 
programmet ändras med stöd av 1 
mom. 3 punkten, skall ändringen 
till innehållet vara sådan att 
gäldenären utan hinder av 
bestämmelserna om 
betalningsprogrammets varaktighet 
till borgenären skall betala en lika 
stor del av skulden som till andra 
borgenärer i samma ställning, om 
detta inte är oskäligt med beaktande 
av skuldens belopp och grunden för 
den samt prestationens ekonomiska 
betydelse för gäldenärens 
omständigheter. Programmets 
tillämpningstid kan förlängas också 
för betalning av utredarens fordran.






Det ändrade betalningsprogrammet 
skall iakttas oberoende av 
ändringssökande, om inte en högre 
domstol bestämmer något annat. 
Domstolen kan då den fattar ett 
beslut om att betalningsprogrammet 
skall ändras bestämma att 
föreskrifterna om realiseringen av 
gäldenärens förmögenhet skall 
iakttas först då beslutet har vunnit 
laga kraft eller något annat bestäms.
49 § 
Behandlingsordningen och behörig domstol 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Om att betalningsprogrammet skall 
förfalla och om ändring av 
betalningsprogrammet beslutar i 3 
mom. nämnd domstol eller den 
domstol som har avgjort frågan om 
skuldsanering. 

— — — — — — — — — — — 
— — — 
Om att betalningsprogrammet skall 
förfalla och om ändring av 
betalningsprogrammet samt om 
frågor som gäller skuldsanering 
beslutar den domstol som nämns i 3 
mom. eller den domstol som har 
avgjort frågan om fastställandet av 
betalningsprogrammet.
50 § 
Ansökan om skuldsanering 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Ansökan av en gäldenär i 
konkurs kan inte upptas till 
prövning. 
— — — — — — — — — — — — 
— — 
Ansökan av en gäldenär i konkurs kan 
inte upptas till prövning innan 
konkursboförteckningen har 
fastställts.
 
61 § 
Ansökan om att betalningsprogrammet skall förfalla eller ändras 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Gäldenären och de borgenärer som 
domstolen anser nödvändigt att 
höra skall ges tillfälle att höras om 
borgenärens ansökan. Om 
domstolen anser att det föreligger 
skäl att ändra 
betalningsprogrammet kan den 
utsätta en dag då gäldenären senast 
skall tillställa domstolen ett förslag 
till betalningsprogram. Vad som 
stadgas ovan gäller för 
behandlingen av förslaget. 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Gäldenären och de borgenärer som 
domstolen anser nödvändigt att höra 
skall ges tillfälle bli hörda om 
borgenärens ansökan. Har 
borgenären yrkat att 
betalningsprogrammet skall 
förfalla, skall de övriga 
borgenärerna ges tillfälle att 
framställa yrkanden, om det finns 
orsak därtill enligt 42 § 5 mom. 
Anser domstolen att det föreligger 
skäl att ändra 
betalningsprogrammet, kan den 
utsätta en dag då gäldenären senast 
skall tillställa domstolen ett förslag 
till betalningsprogram. Vad som 
föreskrivs ovan gäller för 
behandlingen av förslaget.

61 a §
Ansökan om fastställande av 
tilläggsprestationer
En borgenärs ansökan om fastställande 
av tilläggsprestationer för gäldenären 
kan prövas först efter att 
betalningsprogrammet har löpt ut. 
Ansökan skall göras utan obefogat 
dröjsmål efter det att 
betalningsprogrammets tillämpningstid 
har löpt ut eller det att grunden för 
tilläggsprestationsskyldigheten har 
kommit till borgenärens kännedom. När 
två år har förflutit från det att 
betalningsprogrammet slutfördes, kan 
ansökan inte längre göras. 
Med anledning av ansökan skall 
gäldenären ges tillfälle att bli hörd och 
de borgenärer som saken gäller skall 
beredas tillfälle att framställa sina 
yrkanden.
Tilläggsprestationerna kan fastställas 
också på gäldenärens ansökan. Vad som 
ovan föreskrivs om borgenärens 
ansökan gäller också en ansökan som 
har gjorts av gäldenären. 
62 § 
Rättegångskostnader 
De som är delaktiga i ärendet 
svarar själva för de kostnader som 
orsakas av deltagande i 
förfarandet. Vid den behandling 
av invändningar som avses ovan i 
57 § 1 mom. och, om särskilda 
skäl föreligger, vid behandling av 
en ansökan om att 
betalningsprogrammet skall 
förfalla, iakttas dock i tillämpliga 
delar vad som stadgas om 
rättegångskostnaderna i tvistemål. 
Om gäldenärens skyldighet att 
ersätta utredarens arvode och 
kostnadsersättning stadgas i 70 § 
1 mom. 
62 §
Rättegångskostnader
De som är delaktiga i ärendet svarar 
själva för de kostnader som orsakas 
av deltagande i förfarandet. Vid den 
behandling av invändningar som 
avses i 57 § 1 mom. och, om särskilda 
skäl föreligger, vid behandling av en 
ansökan om att betalningsprogrammet 
skall förfalla, iakttas dock i 
tillämpliga delar vad som föreskrivs 
om rättegångskostnaderna i tvistemål. 
Har gäldenären underlåtit att enligt 7 
§ 3 mom. lämna borgenären en 
redogörelse om grunderna för 
tilläggsprestationsskyldighet eller har 
utredningen varit oriktig eller 
vilseledande, kan gäldenären 
förpliktas att ersätta de kostnader 
som detta har vållat borgenären i ett 
ärende som har gällt fastställande av 
tilläggsprestationer. Bestämmelser 
om gäldenärens skyldighet att ersätta 
utredarens arvode och 
kostnadsersättning finns i 70 § 
1 mom.
———
1. Denna lag träder i kraft den          
200  .
2. Denna lag tillämpas, om en 
ansökan om skuldsanering eller ett 
annat ärende som gäller 
skuldsanering är anhängigt hos en 
tingsrätt när lagen träder i kraft och 
tingsrätten inte har meddelat när 
beslutet ges eller om ett ärende blir 
anhängigt efter ikraftträdandet. I 
fullföljdsdomstolar tillämpas de 
bestämmelser som gäller vid 
ikraftträdandet, om ärendet före 
ikraftträdandet har avgjorts av en 
lägre domstol samt även i en 
tingsrätt, om fullföljdsdomstolen har 
återförvisat ärendet till tingsrätten. I 
ett återförvisat ärende tillämpas dock 
10 a §.
3. Lagens 4 § 2 mom. tillämpas om 
betalningsprogrammet har fastställts 
enligt de bestämmelser som gäller vid 
ikraftträdandet och gäldenärens 
betalningsmån omräknas när 
betalningsprogrammet ändras efter 
att denna lag har trätt i kraft. 
4. Lagens 7 § 3 mom. tillämpas, om 
betalningsprogrammet har fastställts 
innan lagen har trätt i kraft och 
programmets tillämpningstid inte har 
löpt ut före ikraftträdandet. Lagens 7 
§ 3 mom. tillämpas inte, om ett 
betalningsprogram som har fastställts 
innan lagen har trätt i kraft inte 
innehåller bestämmelser om 
tilläggsprestationsskyldighet. I så fall 
tillämpas det 7 § 3 mom. som gäller 
vid ikraftträdandet.
5. Om för gäldenären i 
betalningsprogrammet har fastställts 
en tilläggsprestationsskyldighet med 
stöd av de bestämmelser som gäller 
vid ikraftträdandet, skall i fråga om 
tilläggsprestationsskyldigheten 35 a § 
tillämpas från ikraftträdandet när det 
gäller prestationer av engångsnatur 
och 35 a § i övrigt tillämpas från den 
1 januari 2003. Vid beräkningen av 
tilläggsprestationsskyldighet som 
grundar sig på prestationer av 
engångsnatur skall beaktas även 
prestationer som gäldenären har fått 
före ikraftträdandet, men som 
gäldenären ännu inte enligt 
betalningsprogrammet har varit 
skyldigt att redovisa till 
borgenärerna. Vad som ovan bestäms 
om tilläggsprestationsskyldighet som 
har fastställts i ett betalningsprogram 
tillämpas på motsvarande sätt om 
gäldenären och borgenären i ett avtal 
som avses i 85 § har kommit överens 
om tilläggsprestationsskyldighet 
enligt de bestämmelser som gäller vid 
ikraftträdandet. 
 6. Lagens 41 § 2 mom. tillämpas 
även om betalningsprogrammet har 
fastställts innan lagen har trätt i 
kraft.
7. Om ett program som före den 1 
februari 1997 har fastställts för en 
gäldenär inte innehåller 
bestämmelser om 
tilläggsprestationsskyldighet och 
gäldenärens betalningsförmåga 
förbättras väsentligt, kan 
betalningsprogrammet ändras i 
enlighet med de bestämmelser i 44 § 
som gäller vid lagens ikraftträdande, 
och gäldenären kan då förpliktas till 
tilläggsprestationer enligt vad som 
bestäms i 35 a §.
8. Lagens 49 § 4 mom. och 61 a § 
tillämpas om 
tilläggsprestationsskyldighet har 
bestämts för en gäldenär i ett 
betalningsprogram som har fastställts 
innan lagen har trätt i kraft. Om 
betalningsprogrammet har slutförts 
före ikraftträdandet, kan borgenären 
utan hinder av den frist som 
föreskrivs i 61 a § 1 mom. inom två år 
från ikraftträdandet yrka att en 
tilläggsprestation skall fastställas. På 
yrkande av gäldenären kan 
tilläggsprestationsskyldigheten i så 
fall minskas med anledning av 
omständigheter som enligt 44 § 1 
mom. ger rätt att ändra 
betalningsprogrammet.
9. Om gäldenären och borgenären 
innan denna lag har trätt i kraft har 
slutit ett avtal som avses i 85 § och i 
avtalet inte föreskrivs något annat, 
kan med hänvisning till att 
gäldenärens betalningsförmåga har 
förbättrats i stället för att 
betalningsprogrammet ändras 
fastställas 
tilläggsprestationsskyldighet enligt 35 
a §. Angående förfarandet gäller vad 
som bestäms i 85 § 2 mom.
———















2.
Lag
om ändring av 88 § lagen om beskattningsförfarande
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 18 december 1995 om beskattningsförfarande 
(1558/1995) 88 § 2 mom. som följer:

Gällande lydelse
Föreslagen lydelse



88 §
Skattelättnad 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Befrielse kan beviljas om 
1) den skattskyldiges 
skattebetalningsförmåga, med 
beaktande av den inkomst och 
förmögenhet som står till 
förfogande, väsentligen har nedgått 
på grund av försörjningsplikt, 
arbetslöshet, sjukdom eller av något 
annat särskilt skäl, 


2) den skattskyldige har avlidit och 
efterlämnat make, barn eller andra 
arvingar vilkas försörjning 
huvudsakligen varit beroende av 
den skattskyldiges förtjänster och 
om det skulle vara uppenbart 
oskäligt att driva in skatten, 
3) den skattskyldige bör anses ha 
misstagit sig beträffande innehållet 
i skattelättnadsstadganden eller 
andra skattestadganden och 
misstaget inte med beaktande av 
omständigheterna kan anses 
förorsakat av den skattskyldiges 
vårdslöshet eller underlåtelse och 
om det till följd av fallets karaktär 
eller andra särskilda omständigheter 
föreligger skäl till befrielse från 
skatt, eller om 
4) det av något annat särskilt skäl 
vore uppenbart oskäligt att driva in 
skatten. 
— — — — — — — — — — — 
— — — 

88 § 
Skattelättnad 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
Befrielse kan beviljas om 
1) den skattskyldiges 
skattebetalningsförmåga, med 
beaktande av den inkomst och 
förmögenhet som står till 
förfogande, väsentligen har nedgått 
på grund av försörjningsplikt, 
arbetslöshet, sjukdom eller av något 
annat särskilt skäl, eller om det med 
anledning av den skattskyldiges 
skuldsanering finns särskilda skäl 
till befrielse,
2) den skattskyldige har avlidit och 
efterlämnat make, barn eller andra 
arvingar vilkas försörjning 
huvudsakligen varit beroende av 
den skattskyldiges inkomster och 
om det skulle vara uppenbart 
oskäligt att driva in skatten,
3) den skattskyldige bör anses ha 
misstagit sig beträffande innehållet 
i skattelättnadsstadganden eller 
andra skattestadganden och 
misstaget inte med beaktande av 
omständigheterna kan anses 
förorsakat av den skattskyldiges 
vårdslöshet eller underlåtelse och 
om det till följd av fallets karaktär 
eller andra särskilda omständigheter 
föreligger skäl till befrielse från 
skatt, eller om 
4) det av något annat särskilt skäl 
vore uppenbart oskäligt att driva in 
skatten. 
— — — — — — — — — — — 
— — — 
———
Denna lag träder i kraft den          
200  .
.
———




	1
	
	82





																						
1....1..1.	1
1....1..2.	





	96