SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL 5/2014 vp
KK 5/2014 vp - Lars Erik Gästgivars /r
Granskad version 2.0
Säkerheten för medborgarna bosatta i svårtillgängliga
områden
Till riksdagens talman
En problemsituation som uppstått när
Finlands räddningsväsen centraliserats är
att utsatta områden, som är svårtillgängliga
eller avståndsmässigt sett långt borta
från räddningsväsendets placering, är
mer hotade vid olyckor eller bränder än mer centralt
belägna orter. Ett konkret exempel på detta är öarna
i vår skärgård som endast nås med
färja. Under senare tid har det också i olika delar
av vårt land riktats kritik från den frivilliga brandkårens
sida mot räddningsväsendet, när inte den
frivilliga brandkåren blivit kallad till platser där
olyckor eller eldsvådor skett och där den frivilliga
brandkåren kunde ha varit snabbare på plats än
räddningsväsendet. Om den frivilliga brandkåren
larmats skulle alltså konsekvenserna av olyckan eller eldsvådan
eventuellt därför varit mindre. I räddningslagens
(379/2011) 52 § står det
dessutom att räddningsväsendets myndigheter skall
i mån av möjlighet främja verksamhetsförutsättningarna
för frivilliga organisationer som anlitas i räddningsväsendets
uppgifter. Intresset för detta verkar dock vara lågt,
om man frågar de frivilliga brandkårerna. Nu planeras dessutom
att räddningsområdena i vårt land skall skäras
ner från 22 till 11 områden, varför frågan om
hur man bevarar medborgarnas säkerhet i svårtillgängliga
områden blir än viktigare.
Det att ortens frivilliga brandkår upprepade gånger
inte kontaktats från räddningsväsendets sida
har i vissa fall till och med lett till att man planerat att lägga
ner, eller lägger ner, den frivilliga brandkårsverksamheten,
eftersom denna ändå inte fyller någon
funktion. Räddningslagens (379/2011)
28 § säger att räddningsväsendet
skall ha en servicenivå som motsvarar de lokala behoven
och olycksriskerna. När servicenivån bestäms
skall också verksamheten under undantagsförhållanden
beaktas, enligt lag. Hur garanterar man säkerheten för
medborgare bosatta i mer svårtillgängliga områden,
där det till exempel finns en färja, om färjan
inte kan köra på grund av hårda vindar,
is eller för att färjans propellrar frusit, om
det inte finns en frivillig brandkår på orten är
alltså frågan.
Det faktum att man i mer svårtillgängliga
områden tenderar att vara ovillig att larma den frivilliga
brandkåren skapar också frågor. Räddningsväsendet
betalar ofta en ersättning åt den frivilliga brandkåren,
om den frivilliga brandkåren rycker ut, och frågan
som naturligt uppstår är då om det är
budgeten som gör att räddningsväsendet
inte kontaktar den frivilliga brandkåren, trots att den
frivilliga brandkåren eventuellt kunde vara på platsen
för olyckan eller eldsvådan snabbare än
den ordinarie brandkåren. Eller ses den frivilliga brandkåren
som en konkurrent till den ordinarie brandkåren och därför
låter den ordinarie brandkåren bli att larma den
frivilliga brandkåren. En fråga som också bör
iakttas när räddningsområdena minskar är
hur man garanterar service från räddningsväsendet
på svenska. I en chocksituation där liv står
på spel kan det inte nog betonas hur viktigt det är
att få tala sitt modersmål.
Med hänvisning till det som anförs
ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning
föreskriver ställa följande spörsmål
till den minister som saken gäller:
Hur garantera säkerheten för medborgarna
i mer svårtillgängliga områden, om de
frivilliga brandkårerna fortsätter att minska
och
är det budgeten som begränsar när
den frivilliga brandkåren kontaktas samt ses den frivilliga
brandkåren som en hotbild av den ordinarie brandkåren
och räddningsväsendet väljer därför
att inte kontakta den frivilliga brandkåren vid olyckor
eller eldsvådor, och
hur garantera svensk service när räddningsområdena
skärs ner, en fråga som redan ett flertal gånger
skarpt kritiserats?
Helsingfors den 4 februari
2014
KIRJALLINEN KYSYMYS 5/2014
vp
KK 5/2014
vp - Lars Erik Gästgivars /r
Suomennos
Vaikeakulkuisilla alueilla asuvien ihmisten turvallisuus
Eduskunnan puhemiehelle
Suomen pelastuslaitoksen keskittämisen myötä on
syntynyt ongelmatilanne, jossa vaikeakulkuiset tai kaukana pelastustoimen
sijoituspaikasta sijaitsevat alueet ovat suuremmassa vaarassa onnettomuuksien
ja tulipalojen suhteen kuin paikkakunnat, joiden sijainti on keskeisempi.
Yhtenä konkreettisena esimerkkinä tästä ovat
saaristomme saaret, joihin pääsee ainoastaan lautalla.
Viime aikoina vapaapalokunnat ovatkin eri puolilla maatamme arvostelleet
voimakkaasti pelastustoimea, kun vapaapalokuntaa ei ole hälytetty
onnettomuus- ja palopaikalle, johon vapaapalokunta olisi ehtinyt
pelastuslaitosta nopeammin. Jos vapaapalokunta olisi hälytetty,
onnettomuuden tai tulipalon seuraukset olisivat mahdollisesti jääneet
pienemmiksi. Lisäksi pelastuslain (379/2011)
52 §:n mukaan pelastustoimen viranomaisten tulee mahdollisuuksiensa
mukaan edistää pelastustoimen tehtävissä käytettävien
vapaaehtoisten organisaatioiden toimintaedellytyksiä. Vapaapalokuntien
mukaan kiinnostus tähän vaikuttaisi kuitenkin
olevan pientä. Nyt suunnitellaan lisäksi maamme
pelastusalueiden vähentämistä 22 alueesta
11 alueeseen, minkä vuoksi kysymys kansalaisten turvallisuudesta
huolehtimisesta vaikeakulkuisilla alueilla on yhä tärkeämpi.
Se, että pelastustoimi jättää toistuvasti
paikkakunnan vapaapalokunnan hälyttämättä,
on joissakin tapauksissa johtanut siihen, että vapaapalokuntatoimintaa
suunnitellaan lakkautettavaksi tai se lakkautetaan, koska sillä ei
kuitenkaan ole mitään merkitystä. Pelastuslain
(379/2011) 28 §:ssä todetaan,
että pelastustoimen palvelutason tulee vastata paikallisia
tarpeita ja onnettomuusuhkia. Lain mukaan palvelutasoa määriteltäessä on
otettava huomioon myös toiminta poikkeusoloissa. Miten
taataan kansalaisten turvallisuus vaikeakulkuisilla alueilla, joissa
esim. käytetään lauttaa, jollei lautta
voi liikennöidä kovien tuulten, jään
tai lautan potkurien jäätymisen vuoksi ja jollei
paikkakunnalla ole vapaapalokuntaa?
Se, että vaikeakulkuisilla alueilla ollaan haluttomia
vapaapalokunnan hälyttämiseen herättää myös
kysymyksiä. Pelastuslaitos maksaa usein korvauksen vapaapalokunnalle,
kun se on lähtenyt hälytystehtävään.
Tällöin herää luonnollisesti
kysymys siitä, onko budjettivarojen kuluminen syynä siihen,
että pelastustoimi ei hälytä vapaapalokuntaa,
vaikka vapaapalokunta voisi olla onnettomuus- tai palopaikalla varsinaista
palokuntaa nopeammin. Vai pidetäänkö vapaapalokuntaa
varsinaisen palokunnan kilpailijana, minkä vuoksi varsinainen
palokunta ei hälytä vapaapalokuntaa. Pelastusalueiden
vähetessä on myös kiinnitettävä huomiota
siihen, miten pelastustoimi takaa ruotsinkieliset palvelut. Järkyttävässä tilanteessa,
jossa henki on kyseessä, ei voida kyllin korostaa oman äidinkielen
puhumisen merkitystä.
Edellä olevan perusteella ja
eduskunnan työjärjestyksen 27 §:ään
viitaten esitän asianomaisen ministerin vastattavaksi seuraavan
kysymyksen:
Miten taataan vaikeakulkuisilla alueilla asuvien kansalaisten
turvallisuus, jos vapaapalokunnat edelleen vähenevät
ja rajoittavatko budjettivarat vapaapalokunnan hälyttämistä sekä
kokevatko varsinainen palokunta ja pelastustoimi vapaapalokunnan
uhkakuvaksi jättäen tämän vuoksi
vapaapalokunnan hälyttämättä onnettomuus-
ja tulipalotilanteissa ja
miten taataan ruotsinkieliset palvelut pelastusalueita vähennettäessä,
seikka jota on jo useita kertoja arvosteltu voimakkaasti?
Helsingissä 4 päivänä helmikuuta
2014
Eduskunnan puhemiehelle
Eduskunnan työjärjestyksen
27 §:ssä mainitussa tarkoituksessa Te,
Herra puhemies, olette toimittanut asianomaisen ministerin vastattavaksi
kansanedustaja Lars Erik Gästgivarsin /r näin
kuuluvan kirjallisen kysymyksen KK 5/2014 vp:
Miten taataan vaikeakulkuisilla alueilla asuvien kansalaisten
turvallisuus, jos vapaapalokunnat edelleen vähenevät
ja rajoittavatko budjettivarat vapaapalokunnan hälyttämistä sekä
kokevatko varsinainen palokunta ja pelastustoimi vapaapalokunnan
uhkakuvaksi jättäen tämän vuoksi
vapaapalokunnan hälyttämättä onnettomuus-
ja tulipalotilanteissa ja
miten taataan ruotsinkieliset palvelut pelastusalueita vähennettäessä,
seikka jota on jo useita kertoja arvosteltu voimakkaasti?
Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:
Kunnat vastaavat pelastuslain (379/2011) 24 §:n mukaan
pelastustoimesta yhteistoiminnassa tekemänsä sopimuksen
mukaisesti pelastustoimen alueilla. Pelastustoimen alueella tulee
pelastuslain 25 §:n mukaan olla pelastuslaitos.
Alueen pelastustoimi voi käyttää pelastustoiminnassa apunaan
vapaaehtoisia palokuntia sen mukaan kuin niiden kanssa sovitaan.
Vapaaehtoisuuteen perustuva sopimuspalokuntatoiminta ja sivutoimisen
sopimushenkilöstön käyttö vakinaisen
henkilökunnan ohella on välttämätöntä tehokkaan
pelastustoiminnan järjestämiseksi. Erityisesti
harvaan asutuilla alueilla pelastustointa ei taloudellisistakaan
syistä ole mahdollista rakentaa pelkän päätoimisen
henkilöstön varaan. Taajaan asutuilla alueilla
sopimuspalokunnat ovat tärkeä päätoimista
henkilöstöä tukeva voimavara. Sopimuspalokuntien
toiminnan turvaaminen on pelastustoimen hälytystehtävien
hoitamisen kannalta keskeistä. Toiminnan turvaamisessa
ja henkilöstön saatavuuden varmistamisessa ensisijainen
velvoite on pelastuslaitoksilla ja jälkimmäisessä myös
palokunnilla ja niiden keskusjärjestöillä itsellään.
Sitä voidaan tukea lainsäädännöllä ja
hallinnollisilla toimilla. Vapaaehtoiseen ja sivutoimiseen henkilöstöön
perustuvien sopimuspalokuntien merkitys on kirjattu hallitusohjelmaan.
Vapaaehtoistoiminnasta on otettu uuteen pelastuslakiin oma lukunsa,
ja säännöksiä on uusittu lisäämällä lakiin
säännös vapaaehtoistoiminnan edistämisestä,
sopimuspalokuntien ja muiden sopimusyhteisöjen terveystarkastuksista
sekä työturvallisuudesta. Näillä muutoksilla
pyritään osaltaan parantamaan sopimuspalokuntien
toimintaedellytyksiä. Työttömien ja lomautettujen
osallistumismahdollisuuksia vapaaehtoiseen palokuntatoimintaan parannettiin
1.7.2011 voimaan tulleella työttömyysturvalain
muutoksella. Myös tämän muutoksen tavoitteena
on edistää vapaaehtoiseen pelastustoimintaan osallistumista.
Sisäministeriön hoidossa ja valvonnassa oleva
Palosuojelurahasto on vapaaehtoisen palokuntatoiminnan keskeinen
rahoittaja. Sisäministeriö on kannanotoissaan
kiinnittänyt rahaston erityistä huomiota vapaaehtoisen
sopimuspalokuntatoiminnan jatkuvuuden turvaamiseen.
Vapaaehtoinen palokuntatoiminta ei ole uhkakuva vakinaisille
palokunnille. Suomen olosuhteissa molempia palokuntatyyppejä tarvitaan myös
jatkossa.
Pelastuslain 33 §:n mukaan pelastuslaitoksen tulee
yhteistyössä Hätäkeskuslaitoksen
kanssa laatia hälytysohje pelastustoiminnassa tarvittavien
voimavarojen hälyttämisestä. Hälytysohje
on laadittava siten, että hätäkeskus
voi hälyttää pelastustoimintaan lähimmät
tarkoituksenmukaiset yksiköt riippumatta siitä,
miltä alueelta ne ovat. Taloudelliset seikat eivät
ole olennainen peruste hälytettävien yksiköiden
valinnassa. Hätäkeskustoiminnasta annetun lain
(692/2010) mukaan Hätäkeskuslaitoksen
tehtävänä on hätäilmoitusten vastaanottaminen
ja arviointi sekä tehtävän välittäminen
viranomaisten antamien ohjeiden mukaisesti asianomaiselle viranomaiselle
tai viranomaisen tehtäviä sopimuksen perusteella
hoitavalle. Pelastuslain 23 §:n mukaan aluehallintovirasto
valvoo pelastustointa sekä pelastustoimen palvelujen saatavuutta
ja tasoa toimialueellaan.
Valvonnasta vastaavat aluehallintovirastot eivät ole
raportoineet eikä sisäministeriön tiedossa muutoinkaan
ole, että hälytysohjeita olisi laadittu taloudellisin
perustein vastoin pelastuslain määräyksiä.
Kuntien ylläpitämässä pelastustoimessa
on viimeisen kymmenen vuoden aikana toteutettu johdonmukainen sarja
uudistuksia, jotka ovat muuttaneet toimialaa merkittävästi.
Suurin muutos on ollut siirtyminen pelastustoimen rakenteessa kuntakohtaisuudesta
alueelliseen järjestämisvastuuseen. Pelastustoimen
sisältöä on kehitetty onnettomuuksien
ennalta ehkäisyn merkitystä korostavaan suuntaan.
Onnettomuusriskien arviointi ja riskeihin perustuva toimintavalmiuden
mitoitus tapahtuu pelastustoimen toimintavalmiuden suunnitteluohjeen
mukaisesti. Ulkopuolisten ja riippumattomien tutkimustulosten mukaan
alueellistaminen on kokonaisuutena ollut tarkoituksenmukainen ja
onnistunut uudistus ja palvelutasoa on kyetty parantamaan.
Valtioneuvoston 29. marraskuuta 2013 tekemässä päätöksessä rakennepoliittisen
ohjelman toimeenpanosta hyväksyttiin muun ohella esitys pelastustoimen
rakenneuudistukseksi. Pelastustoimen osuus säästöistä on
mitoitettu siinä tarkoituksessa, ettei pelastustoimen
palvelutasosta tingitä. Rakenneuudistuksen tavoitteena
on 7,5 miljoonan euron säästö pelastuslaitosten
hallinnosta ja tukitoimista. Rakenneuudistuksella ei muuteta vasteaikoja
koskevia vaatimuksia eikä se vaikuta paloasemaverkkoon
tai sopimuspalokuntien toimintaan. Uudistuksen edetessä varmistetaan
että ruotsinkielisten palveluiden saatavuutta ei heikennetä.
Uudistusta ja sen tavoitteiden toteuttamista seuraa sisäministeriön
työryhmä, jota johtaa kansliapäällikkö Päivi
Nerg.
Kunnat vastaavat rakenneuudistuksesta huolimatta edelleen pelastustoimesta
yhteistoiminnassa pelastustoimen alueilla. Alueen pelastustoimen
asiana on lain mukaan vastata pelastustoimeen tarvittavien resurssien
riittävyyden arvioinnista sekä palvelutasosta.
Aluehallintoviraston tehtävänä on valvoa,
että alueen pelastustoimen palvelutaso on riittävä.
Helsingissä 5 päivänä maaliskuuta
2014
Sisäministeri Päivi Räsänen
Till
riksdagens talman
I det syfte som anges i 27 § i
riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister
som saken gäller översänt följande
skriftliga spörsmål SS 5/2014 rd undertecknat
av riksdagsledamot Lars Erik Gästgivars /sv:
Hur garantera säkerheten för medborgarna
i mer svårtillgängliga områden, om de
frivilliga brandkårerna fortsätter att minska
och
är det budgeten som begränsar när
den frivilliga brandkåren kontaktas samt ses den frivilliga
brandkåren som en hotbild av den ordinarie brandkåren
och räddningsväsendet väljer därför
att inte kontakta den frivilliga brandkåren vid olyckor
eller eldsvådor, och
hur garantera svensk service när räddningsområdena
skärs ner, en fråga som redan ett flertal gånger
skarpt kritiserats?
Som svar på detta spörsmål
anför jag följande:
Enligt 24 § i räddningslagen (379/2011)
ansvarar kommunerna i samverkan för räddningsväsendet
inom räddningsområdena i enlighet med det avtal
som de ingått. Inom ett räddningsområde
ska enligt 25 § i räddningslagen finnas
ett räddningsverk. Det lokala räddningsväsendet
kan i räddningsverksamhet anlita frivilliga brandkårer
enligt överenskommelse med dem.
Det är nödvändigt att använda
den avtalsbrandkårsverksamhet som grundar sig på frivillighet
och avtalspersonal i bisyssla vid sidan om den ordinarie personalen
för att ordna en effektiv räddningsverksamhet.
Särskilt i glesbygden är det inte heller av ekonomiska
orsaker möjligt att bygga verksamheten enbart på heltidsanställd personal.
Inom tättbebyggda områden är avtalsbrandkårerna
en viktig resurs som stödjer den heltidsanställda
personalen. Tryggandet av avtalsbrandkårernas verksamhet är
viktigt med tanke på skötseln av räddningsväsendets
utryckningsuppdrag. När det gäller tryggandet
av verksamheten och säkerställandet av tillgång
till personal ligger ansvaret i första hand på räddningsverken
och i andra hand även på brandkårerna själva
och deras centralorganisationer. Det kan stödjas genom
lagstiftning och förvaltningsåtgärder.
Betydelsen av avtalsbrandkårer som grundar sig på frivillig
personal som sköter uppgiften som bisyssla har skrivits
in i regeringsprogrammet. I den nya räddningslagen har
det tagits in ett eget kapitel om frivilligarbetet och bestämmelserna
har förnyats genom att bestämmelser om främjande
av frivilligarbete och om hälsoundersökningar
och arbetarskydd för dem som hör till avtalsbrandkårer
och andra motsvarande sammanslutningar har fogats till lagen. Genom
dessa ändringar strävar man efter att förbättra
avtalsbrandkårernas verksamhetsbetingelser. Arbetslösas
och permitterades möjligheter att delta i frivillig brandkårsverksamhet
förbättrades genom en ändring av lagen
om utkomstskydd för arbetslösa som trädde
i kraft den 1 juli 2011. Syftet med även den här ändringen är
att främja deltagande i frivillig räddningsverksamhet.
Brandskyddsfonden, som förvaltas av inrikesministeriet
och står under dess tillsyn, är en viktig finansiär
för den frivilliga brandkårsverksamheten. Inrikesministeriet
har i sina ställningstaganden fäst fondens särskilda
uppmärksamhet vid tryggandet av fortsatt verksamhet för
avtalsbrandkårerna.
Frivillig brandkårsverksamhet är inte en
hotbild med tanke på de ordinarie brandkårerna. Förhållandena
i Finland medför att det även framöver
finns ett behov av de båda brandkårstyperna.
Enligt 33 § i räddningslagen ska
räddningsverket i samarbete med Nödcentralsverket
göra upp anvisningar om tillkallande av resurser som behövs
för räddningsverksamheten. Larmanvisningen ska
avfattas så att nödcentralen kan larma de närmaste ändamålsenliga
enheterna oberoende av vilket område de är från.
De ekonomiska faktorerna utgör inte någon väsentlig
grund vid valet av de enheter som ska larmas. Till Nödcentralsverket
uppgifter hör enligt lagen om nödcentralsverksamhet
(692/2010) mottagande och bedömning av nödmeddelanden
och förmedling av meddelanden och uppdrag i enlighet med
myndighetsanvisningar till berörda myndighet eller till
den som enligt avtal sköter myndighetens uppgifter. Enligt
23 § i räddningslagen ska regionförvaltningsverket övervaka
räddningsväsendet samt tillgången till
och nivån på räddningsväsendets
tjänster inom sitt verksamhetsområde.
Regionförvaltningsverken, som ansvarar för övervakningen,
har inte rapporterat om och inrikesministeriet har inte heller på annat
sätt fått kännedom om larmanvisningar
som i strid med bestämmelserna i räddningslagen
har gjorts upp på ekonomiska grunder.
Inom räddningsväsendet med kommunerna som
huvudmän har man under de tio senaste åren genomfört
en konsekvent serie reformer som har förändrat
verksamhetsområdet i betydande grad. Den största
förändringen har varit att räddningsväsendets
struktur har övergått från att vara kommunvis
inriktat till att omfattas av ett regionalt ansvar för
anordnandet. Innehållet i räddningsväsendet
har utvecklats i en riktning som betonar vikten av att förebygga
olyckor. Bedömningen av riskerna för olyckor och
den riskbaserade dimensioneringen av aktionsberedskapen följer
anvisningen om planering av aktionsberedskapen inom räddningsväsendet.
Enligt externa och oberoende forskningsresultat har regionaliseringen på det
hela taget varit en ändamålsenlig och framgångsrik
reform och har man lyckats förbättra servicenivån.
I statsrådets beslut av den 29 november 2013 om genomförande
av det strukturpolitiska programmet godkändes bland annat
ett förslag till omorganisering av räddningsväsendet.
Räddningsväsendets andel av besparingarna har
dimensionerats med sikte på att det inte ges avkall på nivån
på servicen inom räddningsväsendet. Som
mål för strukturreformen har satts att inom förvaltningen
av och stödfunktionerna vid räddningsverken spara
7,5 miljoner euro. Strukturreformen leder inte till att de villkor
som gäller svarstiderna ändras. Den påverkar
inte brandstationsnätverket och inte heller avtalsbrandkårernas
verksamhet. Under det att reformen avancerar säkerställer
man att tillgången till svenskspråkiga tjänster
inte försämras. Reformen och hur dess mål
nås följs av en arbetsgrupp vid inrikesministeriet
som leds av kanslichef Päivi Nerg.
Oberoende av strukturreformen ansvarar kommunerna genom samarbete
för räddningsväsendet inom räddningsområdena.
Det lokala räddningsväsendet ska enligt lag ansvara
dels för bedömningen av att de resurser som behövs
för räddningsväsendet är tillräckliga,
dels för servicenivån. Regionförvaltningsverket
ska utöva tillsyn över att det lokala räddningsväsendet
håller en tillräcklig servicenivå.
Helsingfors den 5 mars 2014
Inrikesminister Päivi Räsänen