Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:

Kunnat vastaavat pelastuslain (379/2011) 24 §:n mukaan pelastustoimesta yhteistoiminnassa tekemänsä sopimuksen mukaisesti pelastustoimen alueilla. Pelastustoimen alueella tulee pelastuslain 25 §:n mukaan olla pelastuslaitos. Alueen pelastustoimi voi käyttää pelastustoiminnassa apunaan vapaaehtoisia palokuntia sen mukaan kuin niiden kanssa sovitaan.

Vapaaehtoisuuteen perustuva sopimuspalokuntatoiminta ja sivutoimisen sopimushenkilöstön käyttö vakinaisen henkilökunnan ohella on välttämätöntä tehokkaan pelastustoiminnan järjestämiseksi. Erityisesti harvaan asutuilla alueilla pelastustointa ei taloudellisistakaan syistä ole mahdollista rakentaa pelkän päätoimisen henkilöstön varaan. Taajaan asutuilla alueilla sopimuspalokunnat ovat tärkeä päätoimista henkilöstöä tukeva voimavara. Sopimuspalokuntien toiminnan turvaaminen on pelastustoimen hälytystehtävien hoitamisen kannalta keskeistä. Toiminnan turvaamisessa ja henkilöstön saatavuuden varmistamisessa ensisijainen velvoite on pelastuslaitoksilla ja jälkimmäisessä myös palokunnilla ja niiden keskusjärjestöillä itsellään. Sitä voidaan tukea lainsäädännöllä ja hallinnollisilla toimilla. Vapaaehtoiseen ja sivutoimiseen henkilöstöön perustuvien sopimuspalokuntien merkitys on kirjattu hallitusohjelmaan. Vapaaehtoistoiminnasta on otettu uuteen pelastuslakiin oma lukunsa, ja säännöksiä on uusittu lisäämällä lakiin säännös vapaaehtoistoiminnan edistämisestä, sopimuspalokuntien ja muiden sopimusyhteisöjen terveystarkastuksista sekä työturvallisuudesta. Näillä muutoksilla pyritään osaltaan parantamaan sopimuspalokuntien toimintaedellytyksiä. Työttömien ja lomautettujen osallistumismahdollisuuksia vapaaehtoiseen palokuntatoimintaan parannettiin 1.7.2011 voimaan tulleella työttömyysturvalain muutoksella. Myös tämän muutoksen tavoitteena on edistää vapaaehtoiseen pelastustoimintaan osallistumista. Sisäministeriön hoidossa ja valvonnassa oleva Palosuojelurahasto on vapaaehtoisen palokuntatoiminnan keskeinen rahoittaja. Sisäministeriö on kannanotoissaan kiinnittänyt rahaston erityistä huomiota vapaaehtoisen sopimuspalokuntatoiminnan jatkuvuuden turvaamiseen.

Vapaaehtoinen palokuntatoiminta ei ole uhkakuva vakinaisille palokunnille. Suomen olosuhteissa molempia palokuntatyyppejä tarvitaan myös jatkossa.

Pelastuslain 33 §:n mukaan pelastuslaitoksen tulee yhteistyössä Hätäkeskuslaitoksen kanssa laatia hälytysohje pelastustoiminnassa tarvittavien voimavarojen hälyttämisestä. Hälytysohje on laadittava siten, että hätäkeskus voi hälyttää pelastustoimintaan lähimmät tarkoituksenmukaiset yksiköt riippumatta siitä, miltä alueelta ne ovat. Taloudelliset seikat eivät ole olennainen peruste hälytettävien yksiköiden valinnassa. Hätäkeskustoiminnasta annetun lain (692/2010) mukaan Hätäkeskuslaitoksen tehtävänä on hätäilmoitusten vastaanottaminen ja arviointi sekä tehtävän välittäminen viranomaisten antamien ohjeiden mukaisesti asianomaiselle viranomaiselle tai viranomaisen tehtäviä sopimuksen perusteella hoitavalle. Pelastuslain 23 §:n mukaan aluehallintovirasto valvoo pelastustointa sekä pelastustoimen palvelujen saatavuutta ja tasoa toimialueellaan.

Valvonnasta vastaavat aluehallintovirastot eivät ole raportoineet eikä sisäministeriön tiedossa muutoinkaan ole, että hälytysohjeita olisi laadittu taloudellisin perustein vastoin pelastuslain määräyksiä.

Kuntien ylläpitämässä pelastustoimessa on viimeisen kymmenen vuoden aikana toteutettu johdonmukainen sarja uudistuksia, jotka ovat muuttaneet toimialaa merkittävästi. Suurin muutos on ollut siirtyminen pelastustoimen rakenteessa kuntakohtaisuudesta alueelliseen järjestämisvastuuseen. Pelastustoimen sisältöä on kehitetty onnettomuuksien ennalta ehkäisyn merkitystä korostavaan suuntaan. Onnettomuusriskien arviointi ja riskeihin perustuva toimintavalmiuden mitoitus tapahtuu pelastustoimen toimintavalmiuden suunnitteluohjeen mukaisesti. Ulkopuolisten ja riippumattomien tutkimustulosten mukaan alueellistaminen on kokonaisuutena ollut tarkoituksenmukainen ja onnistunut uudistus ja palvelutasoa on kyetty parantamaan.

Valtioneuvoston 29. marraskuuta 2013 tekemässä päätöksessä rakennepoliittisen ohjelman toimeenpanosta hyväksyttiin muun ohella esitys pelastustoimen rakenneuudistukseksi. Pelastustoimen osuus säästöistä on mitoitettu siinä tarkoituksessa, ettei pelastustoimen palvelutasosta tingitä. Rakenneuudistuksen tavoitteena on 7,5 miljoonan euron säästö pelastuslaitosten hallinnosta ja tukitoimista. Rakenneuudistuksella ei muuteta vasteaikoja koskevia vaatimuksia eikä se vaikuta paloasemaverkkoon tai sopimuspalokuntien toimintaan. Uudistuksen edetessä varmistetaan että ruotsinkielisten palveluiden saatavuutta ei heikennetä. Uudistusta ja sen tavoitteiden toteuttamista seuraa sisäministeriön työryhmä, jota johtaa kansliapäällikkö Päivi Nerg.

Kunnat vastaavat rakenneuudistuksesta huolimatta edelleen pelastustoimesta yhteistoiminnassa pelastustoimen alueilla. Alueen pelastustoimen asiana on lain mukaan vastata pelastustoimeen tarvittavien resurssien riittävyyden arvioinnista sekä palvelutasosta. Aluehallintoviraston tehtävänä on valvoa, että alueen pelastustoimen palvelutaso on riittävä.

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Enligt 24 § i räddningslagen (379/2011) ansvarar kommunerna i samverkan för räddningsväsendet inom räddningsområdena i enlighet med det avtal som de ingått. Inom ett räddningsområde ska enligt 25 § i räddningslagen finnas ett räddningsverk. Det lokala räddningsväsendet kan i räddningsverksamhet anlita frivilliga brandkårer enligt överenskommelse med dem.

Det är nödvändigt att använda den avtalsbrandkårsverksamhet som grundar sig på frivillighet och avtalspersonal i bisyssla vid sidan om den ordinarie personalen för att ordna en effektiv räddningsverksamhet. Särskilt i glesbygden är det inte heller av ekonomiska orsaker möjligt att bygga verksamheten enbart på heltidsanställd personal. Inom tättbebyggda områden är avtalsbrandkårerna en viktig resurs som stödjer den heltidsanställda personalen. Tryggandet av avtalsbrandkårernas verksamhet är viktigt med tanke på skötseln av räddningsväsendets utryckningsuppdrag. När det gäller tryggandet av verksamheten och säkerställandet av tillgång till personal ligger ansvaret i första hand på räddningsverken och i andra hand även på brandkårerna själva och deras centralorganisationer. Det kan stödjas genom lagstiftning och förvaltningsåtgärder. Betydelsen av avtalsbrandkårer som grundar sig på frivillig personal som sköter uppgiften som bisyssla har skrivits in i regeringsprogrammet. I den nya räddningslagen har det tagits in ett eget kapitel om frivilligarbetet och bestämmelserna har förnyats genom att bestämmelser om främjande av frivilligarbete och om hälsoundersökningar och arbetarskydd för dem som hör till avtalsbrandkårer och andra motsvarande sammanslutningar har fogats till lagen. Genom dessa ändringar strävar man efter att förbättra avtalsbrandkårernas verksamhetsbetingelser. Arbetslösas och permitterades möjligheter att delta i frivillig brandkårsverksamhet förbättrades genom en ändring av lagen om utkomstskydd för arbetslösa som trädde i kraft den 1 juli 2011. Syftet med även den här ändringen är att främja deltagande i frivillig räddningsverksamhet. Brandskyddsfonden, som förvaltas av inrikesministeriet och står under dess tillsyn, är en viktig finansiär för den frivilliga brandkårsverksamheten. Inrikesministeriet har i sina ställningstaganden fäst fondens särskilda uppmärksamhet vid tryggandet av fortsatt verksamhet för avtalsbrandkårerna.

Frivillig brandkårsverksamhet är inte en hotbild med tanke på de ordinarie brandkårerna. Förhållandena i Finland medför att det även framöver finns ett behov av de båda brandkårstyperna.

Enligt 33 § i räddningslagen ska räddningsverket i samarbete med Nödcentralsverket göra upp anvisningar om tillkallande av resurser som behövs för räddningsverksamheten. Larmanvisningen ska avfattas så att nödcentralen kan larma de närmaste ändamålsenliga enheterna oberoende av vilket område de är från. De ekonomiska faktorerna utgör inte någon väsentlig grund vid valet av de enheter som ska larmas. Till Nödcentralsverket uppgifter hör enligt lagen om nödcentralsverksamhet (692/2010) mottagande och bedömning av nödmeddelanden och förmedling av meddelanden och uppdrag i enlighet med myndighetsanvisningar till berörda myndighet eller till den som enligt avtal sköter myndighetens uppgifter. Enligt 23 § i räddningslagen ska regionförvaltningsverket övervaka räddningsväsendet samt tillgången till och nivån på räddningsväsendets tjänster inom sitt verksamhetsområde.

Regionförvaltningsverken, som ansvarar för övervakningen, har inte rapporterat om och inrikesministeriet har inte heller på annat sätt fått kännedom om larmanvisningar som i strid med bestämmelserna i räddningslagen har gjorts upp på ekonomiska grunder.

Inom räddningsväsendet med kommunerna som huvudmän har man under de tio senaste åren genomfört en konsekvent serie reformer som har förändrat verksamhetsområdet i betydande grad. Den största förändringen har varit att räddningsväsendets struktur har övergått från att vara kommunvis inriktat till att omfattas av ett regionalt ansvar för anordnandet. Innehållet i räddningsväsendet har utvecklats i en riktning som betonar vikten av att förebygga olyckor. Bedömningen av riskerna för olyckor och den riskbaserade dimensioneringen av aktionsberedskapen följer anvisningen om planering av aktionsberedskapen inom räddningsväsendet. Enligt externa och oberoende forskningsresultat har regionaliseringen på det hela taget varit en ändamålsenlig och framgångsrik reform och har man lyckats förbättra servicenivån.

I statsrådets beslut av den 29 november 2013 om genomförande av det strukturpolitiska programmet godkändes bland annat ett förslag till omorganisering av räddningsväsendet. Räddningsväsendets andel av besparingarna har dimensionerats med sikte på att det inte ges avkall på nivån på servicen inom räddningsväsendet. Som mål för strukturreformen har satts att inom förvaltningen av och stödfunktionerna vid räddningsverken spara 7,5 miljoner euro. Strukturreformen leder inte till att de villkor som gäller svarstiderna ändras. Den påverkar inte brandstationsnätverket och inte heller avtalsbrandkårernas verksamhet. Under det att reformen avancerar säkerställer man att tillgången till svenskspråkiga tjänster inte försämras. Reformen och hur dess mål nås följs av en arbetsgrupp vid inrikesministeriet som leds av kanslichef Päivi Nerg.

Oberoende av strukturreformen ansvarar kommunerna genom samarbete för räddningsväsendet inom räddningsområdena. Det lokala räddningsväsendet ska enligt lag ansvara dels för bedömningen av att de resurser som behövs för räddningsväsendet är tillräckliga, dels för servicenivån. Regionförvaltningsverket ska utöva tillsyn över att det lokala räddningsväsendet håller en tillräcklig servicenivå.