KIRJALLINEN KYSYMYS 635/2014 vp
KK 635/2014 vp - Janne Sankelo /kok
Tarkistettu versio 2.0
Petoeläinten aiheuttamien turkiseläinvahinkojen
korvaaminen
Eduskunnan puhemiehelle
Petoeläimet ovat aiheuttaneet Etelä-Pohjanmaalla
turkiseläinvahinkoja. Tarhojen läheisyydessä on
ollut aidatuilla tarha-alueilla todistettavasti ilveksiä.
Emot ovat häiriintyneet tilanteesta, ja kevään
pentutulokset ovat huonontuneet merkittävästi
ja aiheuttaneet suuria taloudellisia tappioita.
Tarhaajat ovat hakeneet korvausta vahingosta kolmen edellisvuoden
pentutuloksen keskiarvon perusteella, koska se antaa todellisen
kuvan pentutappioista. Tämä malli kelpaa myös
vakuutusyhtiöille erilaisten korvausperusteiden määrittelyyn.
Pentuhävikki muodostuu tarhan toiminnan häiriintymisestä siten,
että emot ovat tappaneet ja syöneet poikasia.
Myös pentueet ovat jääneet pienemmiksi
häiriötekijöiden vuoksi. Lisäksi
petoeläimet ovat syöneet ja kuljettaneet pois
osan pennuista.
Maaseutuvirasto on ilmoittanut, että korvausta petovahingoista
on mahdollista saada, jos on selkeä näyttö petoeläimestä ja
todellinen näyttö kuolleiden ketunpentujen määrästä.
Maaseutuviraston mielestä perusteena ei voi käyttää edellisten
vuosien keskiarvoja, vaan maastotarkastuksessa kuolleiksi todettujen
eläinten lukumääriä. Viraston
tulkinta aiheuttaa tarhaajille merkittävän taloudellisen
vahingon, koska todellinen pentumäärän
menetys jää tällä tulkinnalla
liian alhaiseksi.
Edellä olevan perusteella ja
eduskunnan työjärjestyksen 27 §:ään
viitaten esitän asianomaisen ministerin vastattavaksi seuraavan
kysymyksen:
Mihin toimenpiteisiin valtioneuvosto aikoo ryhtyä,
jotta petovahingot korvataan tarhaajille todellisen pentuhävikin mukaisesti?
Helsingissä 5 päivänä syyskuuta
2014
Eduskunnan puhemiehelle
Eduskunnan työjärjestyksen
27 §:ssä mainitussa tarkoituksessa Te,
Herra puhemies, olette toimittanut asianomaisen ministerin vastattavaksi
kansanedustaja Janne Sankelon /kok näin kuuluvan kirjallisen
kysymyksen KK 635/2014 vp:
Mihin toimenpiteisiin valtioneuvosto aikoo ryhtyä,
jotta petovahingot korvataan tarhaajille todellisen pentuhävikin mukaisesti?
Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:
Riistavahinkolain (105/2009) 11 §:ssä todetaan, että riistaeläimen
kotieläimelle ja muulle eläimelle aiheuttamasta
vahingosta voidaan korvata enintään tapetun taikka
vahingon takia lopetetun eläimen käypä arvo.
Maaseutuelinkeinojen valituslautakunnan ratkaisun 248/1/2004 (16.12.2004)
mukaan käyvällä arvolla tarkoitetaan
lähtökohtaisesti korvattavan eläimen
sen hetkistä myynti- ja/tai ostohintaa eläimen
tuhoutuessa tai muuttuessa omistajalleen täysin käyttökelvottomaksi.
Käypä arvo ei sisällä erikseen mahdollisia
tuotto- ja/tai odotusarvoja eikä siihen sijoitettuja
muitakaan kustannuksia. Lainsäädäntö on
petovahinkojen korvaamisessa edelleen samansisältöinen.
Maa- ja metsätalousministeriön saaman selvityksen
mukaan kyseessä olevissa tapauksissa Maaseutuvirasto on
heti vahingon tapahduttua ilmoittanut kunnan maaseutuelinkeinoviranomaiselle,
että korvaus saattaisi olla mahdollinen, jos löytyy
selkeä näyttö ilveksestä ja
todellinen näyttö (lukumäärä)
kuolleista ketunpennuista. Kiistatonta lienee näyttö siitä,
että kyse on ilveksen aiheuttamasta vahingosta. Mitä tulee
vahingon suuruuteen, on todettava, että korvaushakemusten
laskelmat perustuvat puutteellisten fyysisten näyttöjen
takia kolmen viimeisen vuoden pentutuloksen vertailuun laskentahetken
eläinmääriin. Korvausta on siis haettu
ilveksen tappamien ja lopetettujen pentujen sekä kadonneiksi
esitettyjen pentujen lisäksi pentuetuoton alenemasta, mitä voidaan
pitää selkeästi tuotto- tai odotusarvoon
liittyvänä vahinkona. Maaseutuvirasto on edellyttänyt,
että korvauksen perusteena käytetään
maastotarkastuksessa kuolleiksi todettujen eläinten lukumääriä.
Maa- ja metsätalousministeriö katsoo Maaseutuviraston
tavoin, että vahingon suuruutta määritettäessä pitää olla
konkreettista näyttöä vahingosta, joten
pentutuoton keskiarvojen käyttäminen korvausperusteena
ei perustu lakiin. Ministeriö katsoo, että kyseessä oleva lainkohta
ei myöskään mahdollista kadonneiden eläinten
korvaamista.
Mikäli vahingonkärsijä on tyytymätön
maaseutuelinkeinoviranomaisen päätökseen,
on hänellä mahdollista hakea oikaisua elinkeino-,
liikenne- ja ympäristökeskukselta ja edelleen
sen päätöksestä muutosta hallinto-oikeudelta
ja viime kädessä korkeimmalta hallinto-oikeudelta ratkaisua.
Maa- ja metsätalousministeriön tarkoituksena on
tarkistaa riistavahinkolainsäädännössä esille tulleita
välttämättömimpiä muutostarpeita,
mutta valtiontalouden tilanne huomioiden ei ole mahdollista laajentaa
korvattavien suurpetojen aiheuttamien vahinkojen piiriä tuotto-,
odotus- tai jalostusarvon eikä kadonneiden eläinten
korvaamiseen.
Markkinoilla on kuitenkin tarjolla vakuutustuotteita tuotantoeläintiloille,
kuten maatilatuotannon vakuutus ja keskeytysvakuutus, joilla voidaan
kattaa myös sellaiset villieläinten vahingot, joita
riistavahinkolaki ei kata. Ministeriön saamien tietojen
mukaan vakuutusyhtiöiden korvauskäytäntönä on,
että yleisesti ottaen esinevahinkona ei korvata pentuhävikkiä ollenkaan
eli korvattavaa on vain menetetyn eläimen käypä arvo
kuten valtiollakin. Turkistarhaajalla saattaa olla edellä mainittu
toiminnan keskeytysvakuutus. Tällöin voidaan hävikkiä korvata,
mutta se edellyttää aina vakuutuksenottajan yksityiskohtaiset
laskelmat hävikistä ja arviointi tehdään
tapauskohtaisesti eli siinäkään ei ole
olemassa mitään systemaattista kaavaa.
Ministeriön saaman tiedon mukaan samoilla tarhoilla
on tapahtunut vahinkoja myös tänä kesänä.
Maa- ja metsätalousministeriö myöntää vuosittain
Suomen riistakeskukselle noin 300 000 euroa suurpetojen
aiheuttamien vahinkojen estämiseen. Suomen riistakeskuksen
kautta on mahdollisuus saada suurpetoaitatarvikkeita sellaisiin
kohteisiin, joissa vahinkoriskin todennäköisyys
on suuri. Maa- ja metsätalousministeriö on ohjeistanut
Suomen riistakeskusta suunnittelemaan pikaisesti kyseisille turkistarhoille
sellaisen suurpetoaitaratkaisun, että petovahingot saadaan
loppumaan.
Helsingissä 19 päivänä syyskuuta
2014
Maa- ja metsätalousministeri Petteri Orpo
Till
riksdagens talman
I det syfte som anges i 27 § i
riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister
som saken gäller översänt följande
skriftliga spörsmål SS 635/2014 rd undertecknat
av riksdagsledamot Janne Sankelo /saml:
Vad tänker statsrådet vidta för åtgärder för
att farmarna ska ersättas för rovdjursskador enligt
de faktiska valpförlusterna?
Som svar på detta spörsmål
anför jag följande:
I 11 § i viltskadelagen (105/2009)
konstateras att ersättningen för en skada på husdjur
och andra djur som orsakats av vilt inte får överstiga
det gängse värde på de djur som dödats
eller avlivats på grund av skadan. Enligt ett avgörande
av landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd 248/1/2004
(16.12.2004) menas med gängse värde i princip
det aktuella försäljnings och/eller köpepriset
för det djur som ersätts, räknat vid
den tidpunkt då djuret förstörs eller
helt förlorar sitt värde för ägaren.
I det gängse värdet ingår inte eventuell
vinst och/eller förväntningsvärde
och inte heller övriga kostnader som investerats i djuret.
Lagstiftningen om ersättning av rovdjursskador har fortfarande
samma innehåll.
Enligt en utredning om de aktuella fallen som jord- och skogsbruksministeriet
fått hade Landsbygdsverket genast när skadan inträffat
meddelat kommunens landsbygdsnäringsmyndighet att ersättning
kunde komma i fråga om det fanns tydliga bevis på att
det varit fråga om lo, och även fanns bevis på (antalet)
döda rävvalpar. Det torde finnas klara bevis på att
skadan orsakats av lo. I fråga om skadans storlek ska det
konstateras att kalkylerna i ersättningsansökan
på grund av att fysiska bevis saknas baserar sig på djurantal
som baserar sig på medelantalet valpar under de tre senaste åren.
Ersättning har alltså sökts både
för valpar som dödats av lo och avlivats på grund
av skadorna och för försvunna valpar, men dessutom
också för minskad valpproduktion, vilket entydigt
kan betraktas som en skada på vinst- eller förväntningsvärdet.
Landsbygdsverket har förutsatt att man som grund för
ersättningen använder det antal döda
valpar som konstaterats vid granskning i terrängen. Jord-
och skogsbruksministeriet anser i likhet med Landsbygdsverket att fastställandet
av en skadas omfattning ska basera sig på konkreta bevis
på skadan, att använda medelvärden för
valpproduktionen som ersättningsgrund grundar sig inte
på lagen. Ministeriet anser att det lagrum det är
fråga om inte heller möjliggör ersättning
för försvunna djur.
Om den skadelidande är missnöjd med landsbygdsnäringsmyndigheten
beslut kan hon eller han yrka på rättelse hos
närings- trafik- och miljöcentralen och vidare
söka ändring av NTM-centralens avgörande
hos förvaltningsdomstolen samt i sista hand överklaga
beslutet hos högsta förvaltningsdomstolen.
Jord- och skogsbruksministeriet har för avsikt att
se över vissa nödvändiga ändringsbehov
i viltskadelagstiftningen, men med beaktande av den statsekonomiska
situationen går det inte att utvidga ersättningen
för rovdjursskador till att också omfatta vinst-,
förväntnings- eller avelsvärdet och inte
heller förluster på grund av försvunna
djur.
Det finns ändå försäkringsprodukter
för produktionsgårdar på marknaden, såsom
försäkring för lantbruksproduktion och
avbrottsförsäkring, som kan ersätta också sådana
skador orsakade av vilt som inte viltskadelagen täcker.
Enligt uppgifter som ministeriet fått är försäkringsbolagens ersättningspraxis
i regel den, att valpförluster inte alls ersätts
som föremålsskada, dvs. att det enda som ersätts är
det förlorade djurets gängse värde, på samma
sätt som i statens praxis. En pälsdjursuppfödare
kan ha en ovan nämnd avbrottsförsäkring
för sin verksamhet. Då kan förlusten
ersättas, men det förutsätter alltid
att försäkringstagaren kan lägga fram
detaljerade kalkyler över förlusterna. Värderingen
görs från fall till fall utan någon systematisk
formel.
Enligt ministeriets uppgifter har det också i sommar
inträffat skador på samma farmer. Jord- och skogsbruksministeriet
beviljar årligen ca 300 000 euro åt Finlands
viltcentral för förebyggande av skador orsakade
av stora rovdjur. Via Finlands viltcentral kan man få utrustning
för uppförande av rovdjursstängsel på sådana
objekt där sannolikheten för skador är
stor. Jord- och skogsbruksministeriet har anvisat Finlands viltcentral
att i snabb ordning planera en sådan stängsellösning
för de drabbade pälsfarmerna att skadorna på grund
av stora rovdjur upphör.
Helsingfors den 19 september
2014
Jord- och skogsbruksminister Petteri Orpo