Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:

Riistavahinkolain (105/2009) 11 §:ssä todetaan, että riistaeläimen kotieläimelle ja muulle eläimelle aiheuttamasta vahingosta voidaan korvata enintään tapetun taikka vahingon takia lopetetun eläimen käypä arvo. Maaseutuelinkeinojen valituslautakunnan ratkaisun 248/1/2004 (16.12.2004) mukaan käyvällä arvolla tarkoitetaan lähtökohtaisesti korvattavan eläimen sen hetkistä myynti- ja/tai ostohintaa eläimen tuhoutuessa tai muuttuessa omistajalleen täysin käyttökelvottomaksi. Käypä arvo ei sisällä erikseen mahdollisia tuotto- ja/tai odotusarvoja eikä siihen sijoitettuja muitakaan kustannuksia. Lainsäädäntö on petovahinkojen korvaamisessa edelleen samansisältöinen.

Maa- ja metsätalousministeriön saaman selvityksen mukaan kyseessä olevissa tapauksissa Maaseutuvirasto on heti vahingon tapahduttua ilmoittanut kunnan maaseutuelinkeinoviranomaiselle, että korvaus saattaisi olla mahdollinen, jos löytyy selkeä näyttö ilveksestä ja todellinen näyttö (lukumäärä) kuolleista ketunpennuista. Kiistatonta lienee näyttö siitä, että kyse on ilveksen aiheuttamasta vahingosta. Mitä tulee vahingon suuruuteen, on todettava, että korvaushakemusten laskelmat perustuvat puutteellisten fyysisten näyttöjen takia kolmen viimeisen vuoden pentutuloksen vertailuun laskentahetken eläinmääriin. Korvausta on siis haettu ilveksen tappamien ja lopetettujen pentujen sekä kadonneiksi esitettyjen pentujen lisäksi pentuetuoton alenemasta, mitä voidaan pitää selkeästi tuotto- tai odotusarvoon liittyvänä vahinkona. Maaseutuvirasto on edellyttänyt, että korvauksen perusteena käytetään maastotarkastuksessa kuolleiksi todettujen eläinten lukumääriä. Maa- ja metsätalousministeriö katsoo Maaseutuviraston tavoin, että vahingon suuruutta määritettäessä pitää olla konkreettista näyttöä vahingosta, joten pentutuoton keskiarvojen käyttäminen korvausperusteena ei perustu lakiin. Ministeriö katsoo, että kyseessä oleva lainkohta ei myöskään mahdollista kadonneiden eläinten korvaamista.

Mikäli vahingonkärsijä on tyytymätön maaseutuelinkeinoviranomaisen päätökseen, on hänellä mahdollista hakea oikaisua elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskukselta ja edelleen sen päätöksestä muutosta hallinto-oikeudelta ja viime kädessä korkeimmalta hallinto-oikeudelta ratkaisua.

Maa- ja metsätalousministeriön tarkoituksena on tarkistaa riistavahinkolainsäädännössä esille tulleita välttämättömimpiä muutostarpeita, mutta valtiontalouden tilanne huomioiden ei ole mahdollista laajentaa korvattavien suurpetojen aiheuttamien vahinkojen piiriä tuotto-, odotus- tai jalostusarvon eikä kadonneiden eläinten korvaamiseen.

Markkinoilla on kuitenkin tarjolla vakuutustuotteita tuotantoeläintiloille, kuten maatilatuotannon vakuutus ja keskeytysvakuutus, joilla voidaan kattaa myös sellaiset villieläinten vahingot, joita riistavahinkolaki ei kata. Ministeriön saamien tietojen mukaan vakuutusyhtiöiden korvauskäytäntönä on, että yleisesti ottaen esinevahinkona ei korvata pentuhävikkiä ollenkaan eli korvattavaa on vain menetetyn eläimen käypä arvo kuten valtiollakin. Turkistarhaajalla saattaa olla edellä mainittu toiminnan keskeytysvakuutus. Tällöin voidaan hävikkiä korvata, mutta se edellyttää aina vakuutuksenottajan yksityiskohtaiset laskelmat hävikistä ja arviointi tehdään tapauskohtaisesti eli siinäkään ei ole olemassa mitään systemaattista kaavaa.

Ministeriön saaman tiedon mukaan samoilla tarhoilla on tapahtunut vahinkoja myös tänä kesänä. Maa- ja metsätalousministeriö myöntää vuosittain Suomen riistakeskukselle noin 300 000 euroa suurpetojen aiheuttamien vahinkojen estämiseen. Suomen riistakeskuksen kautta on mahdollisuus saada suurpetoaitatarvikkeita sellaisiin kohteisiin, joissa vahinkoriskin todennäköisyys on suuri. Maa- ja metsätalousministeriö on ohjeistanut Suomen riistakeskusta suunnittelemaan pikaisesti kyseisille turkistarhoille sellaisen suurpetoaitaratkaisun, että petovahingot saadaan loppumaan.

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

I 11 § i viltskadelagen (105/2009) konstateras att ersättningen för en skada på husdjur och andra djur som orsakats av vilt inte får överstiga det gängse värde på de djur som dödats eller avlivats på grund av skadan. Enligt ett avgörande av landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd 248/1/2004 (16.12.2004) menas med gängse värde i princip det aktuella försäljnings och/eller köpepriset för det djur som ersätts, räknat vid den tidpunkt då djuret förstörs eller helt förlorar sitt värde för ägaren. I det gängse värdet ingår inte eventuell vinst och/eller förväntningsvärde och inte heller övriga kostnader som investerats i djuret. Lagstiftningen om ersättning av rovdjursskador har fortfarande samma innehåll.

Enligt en utredning om de aktuella fallen som jord- och skogsbruksministeriet fått hade Landsbygdsverket genast när skadan inträffat meddelat kommunens landsbygdsnäringsmyndighet att ersättning kunde komma i fråga om det fanns tydliga bevis på att det varit fråga om lo, och även fanns bevis på (antalet) döda rävvalpar. Det torde finnas klara bevis på att skadan orsakats av lo. I fråga om skadans storlek ska det konstateras att kalkylerna i ersättningsansökan på grund av att fysiska bevis saknas baserar sig på djurantal som baserar sig på medelantalet valpar under de tre senaste åren. Ersättning har alltså sökts både för valpar som dödats av lo och avlivats på grund av skadorna och för försvunna valpar, men dessutom också för minskad valpproduktion, vilket entydigt kan betraktas som en skada på vinst- eller förväntningsvärdet. Landsbygdsverket har förutsatt att man som grund för ersättningen använder det antal döda valpar som konstaterats vid granskning i terrängen. Jord- och skogsbruksministeriet anser i likhet med Landsbygdsverket att fastställandet av en skadas omfattning ska basera sig på konkreta bevis på skadan, att använda medelvärden för valpproduktionen som ersättningsgrund grundar sig inte på lagen. Ministeriet anser att det lagrum det är fråga om inte heller möjliggör ersättning för försvunna djur.

Om den skadelidande är missnöjd med landsbygdsnäringsmyndigheten beslut kan hon eller han yrka på rättelse hos närings- trafik- och miljöcentralen och vidare söka ändring av NTM-centralens avgörande hos förvaltningsdomstolen samt i sista hand överklaga beslutet hos högsta förvaltningsdomstolen.

Jord- och skogsbruksministeriet har för avsikt att se över vissa nödvändiga ändringsbehov i viltskadelagstiftningen, men med beaktande av den statsekonomiska situationen går det inte att utvidga ersättningen för rovdjursskador till att också omfatta vinst-, förväntnings- eller avelsvärdet och inte heller förluster på grund av försvunna djur.

Det finns ändå försäkringsprodukter för produktionsgårdar på marknaden, såsom försäkring för lantbruksproduktion och avbrottsförsäkring, som kan ersätta också sådana skador orsakade av vilt som inte viltskadelagen täcker. Enligt uppgifter som ministeriet fått är försäkringsbolagens ersättningspraxis i regel den, att valpförluster inte alls ersätts som föremålsskada, dvs. att det enda som ersätts är det förlorade djurets gängse värde, på samma sätt som i statens praxis. En pälsdjursuppfödare kan ha en ovan nämnd avbrottsförsäkring för sin verksamhet. Då kan förlusten ersättas, men det förutsätter alltid att försäkringstagaren kan lägga fram detaljerade kalkyler över förlusterna. Värderingen görs från fall till fall utan någon systematisk formel.

Enligt ministeriets uppgifter har det också i sommar inträffat skador på samma farmer. Jord- och skogsbruksministeriet beviljar årligen ca 300 000 euro åt Finlands viltcentral för förebyggande av skador orsakade av stora rovdjur. Via Finlands viltcentral kan man få utrustning för uppförande av rovdjursstängsel på sådana objekt där sannolikheten för skador är stor. Jord- och skogsbruksministeriet har anvisat Finlands viltcentral att i snabb ordning planera en sådan stängsellösning för de drabbade pälsfarmerna att skadorna på grund av stora rovdjur upphör.