Valtiovarainministeri  Sauli  Niinistö

Arvoisa puhemies! Kiitos toimenpiteestänne.

Pääministeri Paavo Lipponen on itse estyneenä pyytänyt, että antaisin teille ilmoituksen valtioneuvoston päätöksestä vuosien 2002—2005 määrärahakehyksistä, ja sen teen.

Suomen talous on viime vuosina kehittynyt varsin myönteisesti. Näkymien heikkenemisestä tai ainakin hämärtymisestä on kuitenkin saatu varoittavia viitteitä lähinnä Suomen rajojen ulkopuolelta. Maailmantalous on herkkä häiriöille, jotka hyvin nopeasti leviävät laajalle. Yhdysvaltain talouskasvu on heikentynyt, ja Japanin valtiovarainministerin puheenvuoro lienee kaikkien tiedossa. Odotettua heikompi kansainvälinen kehitys on vakavasti otettava vaihtoehto, johon talouspolitiikassa on syytä Suomessakin varautua.

Kotimaisen kysynnän kasvun kannalta talous on nyt vahva. Toisin kuin Yhdysvalloissa suomalaisilla kotitalouksilla ja yrityksillä ei ole liikaa velkaa, korkotaso on vakaa ja matala ja kotimaisen kysynnän taso edelleen alhaalla suhteessa lamaa edeltäneeseen tilanteeseen 80-luvun lopulla.

Kaikilta osin emme voi kuitenkaan olla tyytyväisiä kotimaisiin lähtökohtiimme. Talouden rakenteissa ja tulevan kehityksen edellytyksissä on vielä paljon korjattavaa. Työmarkkinoille syntynyt rakenteellinen epätasapaino ei ole hellittänyt riittävästi. Vero- ja etuusjärjestelmien kannustusvaikutuksia on kyetty korjaamaan vain osittain. Valtionvelka ja siitä koituva kova korkotaakka rasittavat kansantaloutta edelleen kohtuuttomasti.

Katse on välttämättä kohdistettava myös jo käsillä olevia ongelmia etäämmäs. Valtiontalouden päiväkohtaisia kysymyksiä on nyt jos koskaan tarkasteltava kansantalouden pitkän ajan näkymien valossa. Kasvun ja hyvinvoinnin jatkuvuus ei ole automaattisesti turvattu. Perusta julkisen talouden tulevalle kestävyydelle luodaan tänään eikä vasta huomenna tai ylihuomenna.

Talouspolitiikan keskeinen haaste on ikärakenteen nopea muutos seuraavien vuosikymmenien aikana. Väestön ikääntyminen tulee Suomessa olemaan erityisen nopeaa. Kun eläkeikäisten huoltosuhde eli eläkeläisten määrä suhteessa työikäisten määrään on meillä vielä vuonna 2000 Euroopan unionin keskiarvoa alempi, uhkaa se vuoteen 2020 mennessä kohota toiseksi korkeimmaksi unionin maista. Eläkeläisten määrän arvioidaan Suomessa kahden tulevan vuosikymmenen aikana kohoavan yli 400 000 hengellä, samanaikaisesti kuin työikäisen väestön määrä näyttää supistuvan 140 000 hengellä.

Valtiovarainministeriössä laaditut laskelmat osoittavat, että julkisen talouden pitkän ajan kestävyys ratkaistaan jo lähivuosina. Jos talous kasvaa oletettua vajaan 3 prosentin vauhtia, näyttäisi tällä vuosikymmenellä — siis ennen ikääntymiseen liittyvien julkisten menojen olennaista paisumista — mahdolliselta edelleen tuntuvasti alentaa julkista velkaa ja samanaikaisesti jonkin verran edelleen keventää työmarkkinoiden toimivuutta rasittavaa korkeaa tuloverotusta.

Valtion menojen ilman korkoja oletetaan kohoavan hallituksen kehyspäätöksen mukaisesti vuosina 2001—2005 reaalisesti keskimäärin runsaat puoli prosenttia vuodessa vuoden 2000 varsinaiseen talousarvioon verrattuna. On korostettava, että pysyminen tässä menotavoitteessa vaatii viime vuosina toteutunutta huomattavasti tiukempaa menokuria. Käytännössä tämä merkitsee sitä, että nyt päätettyjen kehysten menovolyymista pidetään kiinni ja uusille menokohteille etsitään rahoitusta pääasiassa meno menosta -periaatteella.

Vuoden 2010 jälkeen väestön ikääntyminen joka tapauksessa kääntää työeläkemenot ja kuntien terveydenhoito- ja sosiaalipalvelumenot kasvuun. Julkisten menojen arvioidaan vuosina 2010—2030, siis 20 vuoden periodilla, kohoavan ikääntymisen vuoksi noin 6,5 prosenttiyksiköllä suhteessa bruttokansantuotteeseen. Vuosina 2030—2050 sama kehitys jatkuu ja tuo mukanaan vielä 2 prosentin rasitteen bkt:hen.

Pitkän tähtäimen laskelmien valossa suotuisissakin talouskehityksen olosuhteissa veroastetta ei näy voitavan pysyvästi alentaa. Kokonaisveroaste laskisi nykyiseltä noin 45 prosentin tasolta suhteessa bkt:hen noin 41 prosenttiin vuosiksi 2010—2020, mutta tämän jälkeen verotusta jouduttaisiin väistämättä kiristämään ja siis uudelleen korottamaan.

Suotuisissakin olosuhteissa laskelmat näyttävät siten pitkällä tähtäyksellä johtavan veroasteen kehitykseen, joka ei ole mahdollinen kotimaisten tarpeiden ja kansainvälisten paineiden näkökulmasta. Voitaisiinkin ehkä puhua eläkepommin sijata veropommista, jonka purkautuminen ja purkaminen on mittava haaste.

Jos kansantalous ajautuisi tätä heikommalle kehitysuralle, muodostuisi julkisen talouden tila olennaisesti vaikeammaksi. Menot kasvaisivat merkittävästi, velan aleneminen pysähtyisi, ja julkinen talous voitaisiin pitää Vakaus- ja kasvusopimuksen edellyttämässä tasapainossa vain verotusta selkeästi kiristämällä.

Nämä pitkän aikavälin näkymät antavat aiheen lukuisiin kysymyksiin, joihin on eri yhteyksissä etsittävä vastauksia. Tässä yhteydessä haluan korostaa seuraavia näkökulmia.

Nyt on korkea aika ryhtyä hahmottelemaan talouspoliittista toimenpideyhdistelmää, joka mahdollisimman tehokkaasti ja kestävästi tukisi suomalaisen yhteiskunnan hyvinvointitavoitteiden toteuttamista myös pitkällä aikavälillä.

Kokonaistuotannon kasvu ja hyvinvoinnin lisääntyminen tulevina vuosina on mahdollista vain tuotantopotentiaalia kohottamalla. Keskeisimmän tuotannontekijän, kotimaisen työpanoksen, määrä on väestökehityksen takia vääjäämättä kääntymässä laskuun. Hallituksen tavoite työllisyysasteen nostamiseksi onkin nähtävä tätä taustaa vasten. Myös työn tuottavuuden kasvu uhkaa jälleen hidastua. Siksi tuotantopotentiaalin kasvattaminen edellyttää työmarkkinoiden toimivuuden paranemista, työvoimaan sisältyvän henkisen pääoman kasvattamista ja ikääntymisen vaikutusten hallintaa.

Valtiontaloudessa on täten jatkettava tiukkaa linjaa. Valtiontalouden ylijäämän tulisi olla kuluvan vuosikymmenen aikana keskimäärin vähintään 1,5—2 prosenttia suhteessa bkt:hen, jotta valtionvelka saataisiin alenemaan riittävästi julkisen talouden kestävyyden takaamiseksi noina myöhempinä, hankalampina vuosina.

Valtionvelan alentaminen vähentää korkomenoja ja luo tilaa välttämättömiksi nähdyille muille menoille ja verotuksen keventämiselle. Samalla vahvistetaan kansantalouden häiriönsietokykyä. Julkisen talouden kokonaishallinta edellyttää kaikkien julkisten toimien huolellista priorisointia.

Arvoisat kansanedustajat, varsin suurin joukko meistä, ehkä enemmistö, kuuluu niin sanottuihin suuriin ikäluokkiin. Minusta meillä on erityinen vastuu niitä nuorempia ikäluokkia kohtaan. Viime eduskuntavaalien alla törmäsin erääseen nuoreen ehdokkaaseen, joka kertoi, että me olemme kyllä — siis nuoret — valmiit maksamaan joko velkanne tai eläkkeenne, mutta emme niitä molempia. Ymmärrän hyvin, että kansanedustajan tehtävän kannalta nelivuotisperiodi on eräällä tavalla rajoittava tekijä. Tekisi mieli katsoa vain sitä aikaa, jonka itse täällä palvelee, ja myöskin sitä vaalialustunnelmaa, että mahdollisimman varmasti tulisi palvelleeksi uudenkin nelivuotiskauden. Silloin on hyvin vaikea ottaa vastuuta siitä, mitä tapahtuu vuonna 2010, 10 vuoden päästä tai 20 vuoden päästä. (Ed. Puisto: Siksi palvelut kuntoon!) Mutta se on, arvoisat kansanedustajat, minusta suurten ikäluokkien suuri velvollisuus.

Ärade talman! De anslagsramar som statsrådet fattade beslut om i går är en fortsättning på den strama finanspolitiska linjen enligt regeringsprogrammet. Utgifterna i budgeten för 2002 ligger enligt rambeslutet kring 34,2 miljarder euro, dvs. 203,3 miljarder mark.

Ränteutgifterna för statsskulden har de senaste åren sjunkit snabbare än beräknat till följd av att statsekonomin har uppvisat överskott och skulden amorterats med inkomster av försäljning av egendom. De uppskattade ränteutgifterna för 2002 är 3,7 miljarder euro, närmare 22 miljarder mark, vilket är ungefär en miljard euro, dvs. 6 miljarder mark mindre än nivån 1999. Däremot har utgifterna för förvaltningsområdena samtidigt ökat med över 3,5 miljarder euro jämfört med den ordinarie budgeten för 1999. Detta innebär en reell ökning på cirka 1,5 miljarder euro.

Också här i riksdagen verkar det på vissa håll råda en sådan uppfattning att det inom statsekonomin skulle finnas råd med omfattande reformer som ökar utgifterna. Delvis kan denna uppfattning ha uppkommit till följd av den rätt snabba ökningen av skatteinkomsterna de två senaste åren.

Täällä eduskunnassakin näyttäisi olevan joillakin tahoilla vallalla sellainen lapsellinen käsitys, että valtiontaloudessa olisi varaa mittaviin menoja lisääviin uudistuksiin. Osin tämä käsitys on saattanut syntyä parin viime vuoden melko nopeasta verotulojen kasvusta. Tässä kannattaa kuitenkin muistaa taloushistorian opetukset 80-luvun lopulta, vaikka taloudellinen tilanne onkin nyt monelta osin täysin erilainen. Reilut kymmenen vuotta sitten valtiontalous oli vielä vahva, mutta kansantalouden perustat olivat heikot. (Ed. Ala-Nissilä: Silloinkin oli kokoomus hallituksessa!) Kansantalouden perustekijät ovat nyt erittäin vahvat, mutta valtio on toisaalta vankasti velkaantunut ja valtion tulopohjan suhdanneherkkyys aivan oleellisesti lisääntynyt. 1980-luvun loppua kohti — jolloin elettiin vielä punamultahallituksen aikaa — kansalaisten tulokehitys oli nopeaa ja myös julkinen sektori sai siitä osansa. Tuulentuomien tulojen varaan rakennettiin lainsäädäntöön menoautomaatteja, jotka kasvattivat valtion ja kuntien menoja talouden mahdollisuuksiin nähden aivan kestämättömällä tavalla.

Tulevien vuosien kannalta keskeinen kysymys on se, kuinka paljon viime vuonna toteutuneeseen valtiontalouden suureen, kokonaistuotantoon suhteutettuna yli 3 prosentin, ylijäämään vaikuttivat kertaluontoiset tulot. Valtio pystyi viime vuonna maksamaan velkojaan takaisin lähes 5 miljardilla eurolla ja sen lisäksi sijoittamaan tulevien korkomenojen alentamiseen sekä varautumaan tuleviin eläkevastuisiin.

Tulopohjan epävakautta kuvaa hyvin se, että viimeisen vuoden aikana tapahtunut pörssikurssien lasku merkitsee euroissakin puhuttaessa miljardiluokan menetyksiä optioverojen tuotoissa. Ei voida luottaa myöskään siihen, että muiden verojen tuotot pysyisivät nykyisellä korkealla tasolla. Tämän pitäisi jo kertoa, että huippuhetket valtiontaloudessa alkavat olla ohi. (Ed. Elo: Toistaiseksi!) — Ainakin toistaiseksi. Toivottavasti ne joskus palaavat. Mutta tällaisten huippuhetkien verotulojen varaan ei voida rakentaa pysyvää menopohjaa.

Viime hallituskaudella hallituksen menopolitiikan keskeinen painopiste oli t&k-politiikan edistäminen. Vaikeissa olosuhteissa keskellä julkisen talouden vakauttamisohjelmaa panostettiin voimakkaasti tutkimukseen ja kehitystyöhön. Tämä satsaus on parantanut edellytyksiä kansalaisten reaalitulojen kasvulle nyt ja on tuottanut siis positiivisia tuloksia. Tällä hallituskaudella vuorossa on ollut koulutus. Vuodesta 99, siis kolmen vuoden aikana, hallitus sijoittaa miljardi euroa lisää koulutukseen, ja tätä linjaa on myös tarkoitus jatkaa. (Ed. Gustafsson: Se on hallitusohjelman mukaista!) Suurimpia yksittäisiä päätöksiä ovat esiopetuksen aloittaminen, opetustoimen valtionosuuksien kasvu ja korkeakoulujen rahoituksen vahvistaminen.

Toinen tärkeä painopiste, joka nyt on esillä, on köyhyyden ja syrjäytymisen ehkäiseminen. Pidemmän päälle parasta köyhyyden ja syrjäytyneisyyden ehkäisyä on työllisyyden parantaminen, se, että annetaan ihmisille mahdollisuuksia. Tämä hallitus on edeltäjänsä tapaan pyrkinyt määrätietoisesti lisäämään työllisyyttä verotuksessa tehdyin ratkaisuin. Edellisessä hallituksessa on positiivisista vaikutuksista saatu jo tutkittuakin tietoa. Vatt esittää arvion, jonka mukaan kannustinloukkujen purkutyö on tuottanut noin 30 000 työpaikkaa. Tätä linjaa on tarkoitus jatkaa myös vuoden 2002 verotuksessa. (Ed. Stenius-Kaukonen: Mutta miksi köyhiä pitää painaa?)

Kuluvan vuoden budjettiin sisältyy merkittäviä köyhyyttä ja syrjäytymistä ehkäiseviä menopuolen toimenpiteitä, joita hallituksen on tarkoitus jatkaa myöskin ensi vuonna. Määrärahakehykseen sisältyy uusina toimina joukko toimenpiteitä, joita ovat muun muassa toimeentulotuen ja ansiotulojen yhteensovituksen lieventäminen, eräiden väliinputoajaryhmien sairauspäivärahan nosto, kansaneläkkeen lapsikorotusten palauttaminen, valtionosuuden korotus mielenterveyspalveluiden ja huumehoidon lisäämiseksi, asumistukiperusteiden parantaminen, asunnottomuuden torjuminen, pitkäaikaistyöttömien työnhakuvalmiuksien ja työnsaantimahdollisuuksien parantaminen sekä työmarkkinatuen lapsikorotusten korottaminen. (Ed. Puisto: Suunta on oikea!) Köyhyyden ja syrjäytymisen ehkäisyyn tarkoitettujen varojen määrä viime vuonna yhteenlaskettuna nyt päätettyihin toimiin on noin 1,5 miljardia markkaa, 250 miljoonaa euroa.

Arvoisa puhemies! Tehdyn kehyspäätöksen lisäksi edustajille on nyt jaettu valtiovarainministeriössä valmisteltu asiakirja Talouspolitiikan lähivuosien haasteista. Toivon, että siihen juuri erityisesti suurten ikäluokkien kansanedustajat tutustuisivat.

Arvoisa puhemies! Me emme elä sellaista aikaa, jolloin voitaisiin aloittaa uusi lasten ristiretki, ei edes seuraavien vaalien alla. Lasten ristiretkihän oli suuri sumutusoperaatio.

Valtiovarainministeri Niinistön puhe on ruotsinkielisenä näin kuuluva:

Statsminister Paavo Lipponen är själv förhindrad och har bett mig ge en upplysning till riksdagen om statsrådets beslut om anslagsramarna för 2002—2005.

De senaste åren har den ekonomiska utvecklingen i Finland varit skäligen positiv. Det har dock främst från utlandet kommit tecken som tyder på att utsikterna försämras eller åtminstone blir mer diffusa. Världsekonomin är känslig för störningar, som lätt sprider sig snabbt och långt. I Förenta staterna har den ekonomiska tillväxten nu tydligt försvagats. En internationell utveckling som är svagare än väntat är ett alternativ som måste tas på allvar och som det måste finnas beredskap för inom den ekonomiska politiken.

Med hänsyn till en ökning av den inhemska efterfrågan är ekonomin nu stark. I motsats till situationen i Förenta staterna har de finländska hushållen och företagen inte för mycket skulder, räntenivån är stabil och låg och nivån på den inhemska efterfrågan är fortfarande låg i förhållande till situationen före depressionen i slutet av 80-talet.

Till alla delar kan vi emellertid inte vara nöjda med våra inhemska utgångspunkter. Det finns fortfarande mycket att rätta till i de ekonomiska strukturerna och i förutsättningarna för den kommande utvecklingen. Den strukturella obalans som uppstått på arbetsmarknaden har inte gett vika i tillräcklig grad. Skatte- och förmånssystemens motiverande verkningar har förbättrats endast delvis. Statsskulden och räntebördan på grund av den belastar alltjämt samhällsekonomin oskäligt mycket.

Blicken måste dock nödvändigtvis riktas också längre fram, förbi de redan aktuella problemen. De dagsaktuella statsekonomiska frågorna måste nu om någonsin granskas i ljuset av samhällsekonomiska utsikter på lång sikt. En fortsatt tillväxt och välfärd är inte automatiskt tryggade. Grunden för den offentliga ekonomins kommande hållbarhet skapas i dag och inte först i morgon eller övermorgon.

Den snabba förändringen i befolkningens åldersstruktur under de följande årtiondena är den centrala utmaningen för den ekonomiska politiken. I Finland kommer befolkningens medelålder att stiga särskilt snabbt. När det gäller dem som är i pensionsåldern understeg försörjningsförhållandet (antalet personer i pensionsåldern i förhållande till antalet personer i arbetsför ålder) medelvärdet i EU ännu år 2000, men före år 2020 hotar det att stiga till det näst högsta i EU-länderna. Antalet personer i pensionsåldern i Finland beräknas stiga med drygt 400 000 under de två kommande årtiondena samtidigt som antalet personer i arbetsför ålder verkar minska med 140 000.

De kalkyler som gjorts upp vid finansministeriet visar att frågan om en hållbar offentlig ekonomi på lång sikt avgörs redan de närmaste åren. Om den ekonomiska tillväxten håller den uppskattade takten på litet under 3 procent, verkar det vara möjligt att under detta årtionde — alltså innan de offentliga utgifter som ansluter sig till befolkningens stigande medelålder ökar väsentligt — ytterligare minska den offentliga skulden betydligt och samtidigt i någon mån lindra den höga beskattning som utgör en belastning med tanke på en fungerande arbetsmarknad.

Statens utgifter utan räntor beräknas enligt regeringens rambeslut reellt öka med i genomsnitt något över 0,5 procent per år under perioden 2001—2005 jämfört med den ordinarie budgeten för 2000. Det bör poängteras att det för att detta utgiftsmål skall nås krävs en betydligt stramare utgiftsdisciplin än den som förverkligats de senaste åren. I praktiken innebär detta att man håller fast vid utgiftsvolymen inom de nu avtalade ramarna och att finansiering för nya utgifter söks i huvudsak enligt principen utgift för utgift.

Efter år 2010 börjar arbetspensionsutgifterna och kommunernas hälso- och socialvårdsutgifter i varje fall öka på grund av befolkningens stigande medelålder. Under perioden 2010—2030 beräknas de offentliga utgifterna öka med cirka 6,5 procentenheter i förhållande till nationalprodukten. Under perioden 2030—2050 ökar befolkningens stigande medelålder utgiftstrycket med ytterligare 2 procent.

I ljuset av långtidskalkylerna kan skattegraden inte sänkas bestående ens under gynnsamma ekonomiska tillväxtförhållanden. Den totala skattegraden sjunker från den nuvarande nivån på cirka 45 procent i förhållande till bruttonationalprodukten till cirka 41 procent för perioden 2010—2020, men efter det måste beskattningen åter höjas för att balansen skall kunna upprätthållas.

Också under gynnsamma förhållanden visar kalkylerna på en sådan utveckling av skattegraden på lång sikt som inte är möjlig med tanke på inhemska behov och det internationella trycket. Man kunde kanske tala om en skattebomb i stället för om en pensionsbomb, och att desarmera den är en stor utmaning.

Om samhällsekonomin skulle hamna in på ett sämre utvecklingsspår, skulle situationen inom den offentliga ekonomin bli väsentligt svårare. Utgifterna skulle öka betydligt, sänkningen av skulden skulle avstanna och den balans inom den offentliga ekonomin som stabilitets- och tillväxtpakten förutsätter skulle kunna upprätthållas endast genom att beskattningen skärps.

Dessa långtidsutsikter ger anledning till många frågor som vi tillsammans måste finna svaren på. I detta sammanhang är det skäl att poängtera följande synpunkter.

Nu är det hög tid att börja skissera upp en ekonomisk-politisk åtgärdskombination som så effektivt och hållbart som möjligt stöder uppnåendet av det finländska samhällets välfärdsmål också på lång sikt.

En ökning av totalproduktionen och ökad välfärd är möjliga under de kommande åren endast genom att produktionspotentialen höjs. Den centrala produktionsfaktorn, volymen av den inhemska arbetsinsatsen, håller oundvikligen på att minska till följd av befolkningsutvecklingen. Regeringens mål att höja sysselsättningsgraden måste därför ses mot denna bakgrund. Också ökningen i produktiviteten av arbetet hotar att bli långsammare igen. Därför förutsätter en ökning av produktionspotentialen att arbetsmarknaden fungerar bättre, att det andliga kapital som arbetskraften innefattar ökar och att effekterna av att befolkningens medelålder stiger hålls under kontroll.

Den strama linjen inom statsekonomin måste fortgå. Under innevarande decennium bör överskottet inom statsekonomin i genomsnitt vara minst cirka 1,5—2 procent i förhållande till bruttonationalprodukten för att statsskulden skall minska i tillräcklig grad så, att en hållbar offentlig ekonomi kan säkerställas också under kommande år.

En sänkning av statsskulden minskar ränteutgifterna och ger rum för andra nödvändiga utgifter och för en lindring av beskattningen. Samtidigt stärks samhällsekonomin med tanke på störningar. En fullständig kontroll av den offentliga ekonomin förutsätter att alla offentliga funktioner prioriteras omsorgsfullt.

Ärade riksdagsledamöter, en ganska stor grupp av oss, kanske en majoritet, hör till de så kallade stora åldersklasserna. Jag anser att vi har ett speciellt ansvar mot de yngre åldersklasserna. Strax före föregående val stötte jag på en ung kandidat, som berättade att vi unga är nog beredda att betala antingen er skuld eller er pension, men inte båda. Jag förstår väl att med tanke på riksdagsledamotens uppgift är fyraårsperioden på sätt och vis en begränsande faktor. Man skulle ha lust att analysera endast den tid då man själv tjänstgör här och dessutom de stämningar som rådde före valet, så att man så säkert som möjligt skulle tjänstgöra här också under en ny fyraårsperiod. Då är det mycket svårt att ta ansvar för vad som händer 2010, efter 10 år eller efter 20 år. Men det, värderade riksdagsledamöter, är enligt min åsikt de stora åldersklassernas skyldighet.

De anslagsramar som statsrådet fattade beslut om i går är en fortsättning på den strama finanspolitiska linjen enligt regeringsprogrammet. Utgifterna i budgeten för 2002 ligger enligt rambeslutet kring 34,2 miljarder euro, dvs. 203,3 miljarder mark.

Ränteutgifterna för statsskulden har de senaste åren sjunkit snabbare än beräknat till följd av att statsekonomin har uppvisat överskott och skulden amorterats med inkomster av försäljning av egendom. De uppskattade ränteutgifterna för 2002 är 3,7 miljarder euro, närmare 22 miljarder mark, vilket är ungefär en miljard euro, dvs. 6 miljarder mark mindre än nivån 1999. Däremot har utgifterna för förvaltningsområdena samtidigt ökat med över 3,5 miljarder euro jämfört med den ordinarie budgeten för 1999. Detta innebär en reell ökning på cirka 1,5 miljarder euro.

Också här i riksdagen verkar det på vissa håll råda en sådan uppfattning att det inom statsekonomin skulle finnas råd med omfattande reformer som ökar utgifterna. Delvis kan denna uppfattning ha uppkommit till följd av den rätt snabba ökningen av skatteinkomsterna de två senaste åren.

I detta sammanhang lönar det sig dock att komma ihåg lärdomarna av den ekonomiska historien på 1980-talet, även om det ekonomiska läget i många avseenden är ett annat än då. För drygt tio år sedan var statsekonomin ännu stark, men de samhällsekonomiska grunderna var svaga. De grundläggande faktorerna inom samhällsekonomin är nu mycket starka, men å andra sidan är staten kraftigt skuldsatt och statens inkomstbas har blivit känsligare för konjunkturer. Mot slutet av 1980-talet var inkomstutvecklingen för medborgarna snabb och också den offentliga sektorn fick sin del därav. På inkomster som vinden fört med sig byggdes i lagstiftningen upp utgiftsautomater som ökade statens och kommunernas utgifter på ett ohållbart sätt med tanke på de ekonomiska möjligheterna.

En central fråga med tanke på kommande år är i vilken mån inkomster av engångsnatur inverkade på det stora överskottet i statsekonomin förra året, som var över 3 procent i förhållande till totalproduktionen. Senaste år kunde staten betala tillbaka skulder till ett belopp av närmare 5 miljarder euro och dessutom göra investeringar för att sänka kommande ränteutgifter och göra förberedelser för kommande pensionsansvar.

Nedgången i börskurserna under senaste år innebär förluster i miljardklass i intäkterna av optionsskatten också när de räknas i euro, vilket ger en god bild av den instabila inkomstbasen. Man kan inte heller lita på att intäkterna av övriga skatter kvarstår på den nuvarande höga nivån. Redan detta borde visa att höjdpunkterna i statsekonomin redan kan vara förbi och att förmåner och offentliga tjänster inte kan ökas utgående från en sådan inkomstbas.

Under senaste regeringsperiod var främjandet av FoU-politiken det centrala prioritetsområdet inom regeringens utgiftspolitik. I svåra förhållanden medan programmet för stabilisering av den offentliga ekonomin pågick gjordes stora satsningar på forskning och utvecklingsarbete. Denna satsning har förbättrat förutsättningarna för en ökning av medborgarnas realinkomster med redan skönjbara positiva resultat som följd. Under denna regeringsperiod har utbildningen varit, och är fortfarande, i tur. Från och med 1999, under tre år, investerar regeringen en miljard euro till i utbildningen och avsikten är att denna linje skall fortsätta. Till de största enskilda besluten hör inledandet av förskoleundervisningen, höjningen av statsandelarna för undervisningsväsendet och stärkandet av finansieringen till högskolorna.

Ett annat viktigt prioriteringsområde är förebyggandet av fattigdom och utslagning. På lång sikt är det bästa förebyggande medlet mot fattigdom och utslagning en högre sysselsättningsgrad. Denna regering har, på samma sätt som sin föregångare, målmedvetet genom lösningar som gäller beskattningen strävat efter att öka möjligheterna till sysselsättning. Det finns redan på undersökningar baserade uppgifter om de positiva verkningar som de åtgärder som vidtogs under den föregående regeringen har haft på sysselsättningen. Enligt Statens ekonomiska forskningscentral har arbetet i syfte att slopa flitfällorna skapat uppskattningsvis cirka 30 000 arbetsplatser. Avsikten är att denna linje skall fortgå också i beskattningen för 2002.

I budgeten för innevarande år ingår på utgiftssidan betydande åtgärder för förebyggande av fattigdom och utslagning. Regeringens avsikt är att de skall fortgå också nästa år. I anslagsramarna ingår en del nya åtgärder, bl.a. lindring av samordningen av utkomststöd och förvärvsinkomster, höjning av sjukdagpenningen för vissa missgynnade grupper, återinförande av folkpensionens barntillägg, höjning av statsandelen i syfte att öka mentalvårdstjänsterna och narkomanvården, förbättrande av grunderna för bostadsbidrag, förebyggande av bostadslöshet, förbättrande av långtidsarbetslösas förutsättningar att söka arbete och möjligheter att få arbete samt höjning av barnförhöjningarna inom arbetsmarknadsstödet.

De sammanlagda verkningarna på budgeten för 2002 av de åtgärder i syfte att förebygga fattigdom och utslagning om vilka beslöts förra året och i år uppgår till 250 miljoner euro (närmare 1,5 miljarder mark).

Utöver rambeslutet har till riksdagsledamöterna delats ut ett dokument som beretts vid finansministeriet och som gäller den ekonomiska politikens utmaningar de närmaste åren ("Talouspolitiikan lähivuosien haasteista"). Jag hoppas att speciellt riksdagsledamöter från de stora åldersklasserna bekantar sig med det.

Vi lever inte i en sådan tid då man kunde starta ett nytt korståg för barnen, inte ens inför nästa val. Barnens korståg var ju en stor vilseledande operation.