Valtiovarainministeri Sauli Niinistö
Arvoisa puhemies! Kiitos toimenpiteestänne.
Pääministeri Paavo Lipponen on itse estyneenä pyytänyt,
että antaisin teille ilmoituksen valtioneuvoston päätöksestä vuosien
2002—2005 määrärahakehyksistä,
ja sen teen.
Suomen talous on viime vuosina kehittynyt varsin myönteisesti.
Näkymien heikkenemisestä tai ainakin hämärtymisestä on
kuitenkin saatu varoittavia viitteitä lähinnä Suomen
rajojen ulkopuolelta. Maailmantalous on herkkä häiriöille, jotka
hyvin nopeasti leviävät laajalle. Yhdysvaltain
talouskasvu on heikentynyt, ja Japanin valtiovarainministerin puheenvuoro
lienee kaikkien tiedossa. Odotettua heikompi kansainvälinen
kehitys on vakavasti otettava vaihtoehto, johon talouspolitiikassa
on syytä Suomessakin varautua.
Kotimaisen kysynnän kasvun kannalta talous on nyt vahva.
Toisin kuin Yhdysvalloissa suomalaisilla kotitalouksilla ja yrityksillä ei
ole liikaa velkaa, korkotaso on vakaa ja matala ja kotimaisen kysynnän
taso edelleen alhaalla suhteessa lamaa edeltäneeseen tilanteeseen
80-luvun lopulla.
Kaikilta osin emme voi kuitenkaan olla tyytyväisiä kotimaisiin
lähtökohtiimme. Talouden rakenteissa ja tulevan
kehityksen edellytyksissä on vielä paljon korjattavaa.
Työmarkkinoille syntynyt rakenteellinen epätasapaino
ei ole hellittänyt riittävästi. Vero-
ja etuusjärjestelmien kannustusvaikutuksia on kyetty korjaamaan
vain osittain. Valtionvelka ja siitä koituva kova korkotaakka
rasittavat kansantaloutta edelleen kohtuuttomasti.
Katse on välttämättä kohdistettava
myös jo käsillä olevia ongelmia etäämmäs.
Valtiontalouden päiväkohtaisia kysymyksiä on
nyt jos koskaan tarkasteltava kansantalouden pitkän ajan näkymien
valossa. Kasvun ja hyvinvoinnin jatkuvuus ei ole automaattisesti
turvattu. Perusta julkisen talouden tulevalle kestävyydelle
luodaan tänään eikä vasta huomenna
tai ylihuomenna.
Talouspolitiikan keskeinen haaste on ikärakenteen nopea
muutos seuraavien vuosikymmenien aikana. Väestön
ikääntyminen tulee Suomessa olemaan erityisen
nopeaa. Kun eläkeikäisten huoltosuhde eli eläkeläisten
määrä suhteessa työikäisten
määrään on meillä vielä vuonna
2000 Euroopan unionin keskiarvoa alempi, uhkaa se vuoteen 2020 mennessä kohota
toiseksi korkeimmaksi unionin maista. Eläkeläisten
määrän arvioidaan Suomessa kahden tulevan
vuosikymmenen aikana kohoavan yli 400 000 hengellä,
samanaikaisesti kuin työikäisen väestön
määrä näyttää supistuvan
140 000 hengellä.
Valtiovarainministeriössä laaditut laskelmat osoittavat,
että julkisen talouden pitkän ajan kestävyys
ratkaistaan jo lähivuosina. Jos talous kasvaa oletettua
vajaan 3 prosentin vauhtia, näyttäisi tällä vuosikymmenellä — siis
ennen ikääntymiseen liittyvien julkisten menojen
olennaista paisumista — mahdolliselta edelleen tuntuvasti alentaa
julkista velkaa ja samanaikaisesti jonkin verran edelleen keventää työmarkkinoiden
toimivuutta rasittavaa korkeaa tuloverotusta.
Valtion menojen ilman korkoja oletetaan kohoavan hallituksen
kehyspäätöksen mukaisesti vuosina 2001—2005
reaalisesti keskimäärin runsaat puoli prosenttia
vuodessa vuoden 2000 varsinaiseen talousarvioon verrattuna. On korostettava,
että pysyminen tässä menotavoitteessa
vaatii viime vuosina toteutunutta huomattavasti tiukempaa menokuria.
Käytännössä tämä merkitsee
sitä, että nyt päätettyjen kehysten
menovolyymista pidetään kiinni ja uusille menokohteille etsitään
rahoitusta pääasiassa meno menosta -periaatteella.
Vuoden 2010 jälkeen väestön ikääntyminen joka
tapauksessa kääntää työeläkemenot
ja kuntien terveydenhoito- ja sosiaalipalvelumenot kasvuun. Julkisten
menojen arvioidaan vuosina 2010—2030, siis 20 vuoden periodilla,
kohoavan ikääntymisen vuoksi noin 6,5 prosenttiyksiköllä suhteessa
bruttokansantuotteeseen. Vuosina 2030—2050 sama kehitys
jatkuu ja tuo mukanaan vielä 2 prosentin rasitteen bkt:hen.
Pitkän tähtäimen laskelmien valossa
suotuisissakin talouskehityksen olosuhteissa veroastetta ei näy
voitavan pysyvästi alentaa. Kokonaisveroaste laskisi nykyiseltä noin
45 prosentin tasolta suhteessa bkt:hen noin 41 prosenttiin vuosiksi 2010—2020,
mutta tämän jälkeen verotusta jouduttaisiin
väistämättä kiristämään
ja siis uudelleen korottamaan.
Suotuisissakin olosuhteissa laskelmat näyttävät
siten pitkällä tähtäyksellä johtavan
veroasteen kehitykseen, joka ei ole mahdollinen kotimaisten tarpeiden
ja kansainvälisten paineiden näkökulmasta.
Voitaisiinkin ehkä puhua eläkepommin sijata veropommista,
jonka purkautuminen ja purkaminen on mittava haaste.
Jos kansantalous ajautuisi tätä heikommalle kehitysuralle,
muodostuisi julkisen talouden tila olennaisesti vaikeammaksi. Menot
kasvaisivat merkittävästi, velan aleneminen pysähtyisi,
ja julkinen talous voitaisiin pitää Vakaus- ja
kasvusopimuksen edellyttämässä tasapainossa
vain verotusta selkeästi kiristämällä.
Nämä pitkän aikavälin näkymät
antavat aiheen lukuisiin kysymyksiin, joihin on eri yhteyksissä etsittävä vastauksia.
Tässä yhteydessä haluan korostaa seuraavia
näkökulmia.
Nyt on korkea aika ryhtyä hahmottelemaan talouspoliittista
toimenpideyhdistelmää, joka mahdollisimman tehokkaasti
ja kestävästi tukisi suomalaisen yhteiskunnan
hyvinvointitavoitteiden toteuttamista myös pitkällä aikavälillä.
Kokonaistuotannon kasvu ja hyvinvoinnin lisääntyminen
tulevina vuosina on mahdollista vain tuotantopotentiaalia kohottamalla.
Keskeisimmän tuotannontekijän, kotimaisen työpanoksen,
määrä on väestökehityksen
takia vääjäämättä kääntymässä laskuun.
Hallituksen tavoite työllisyysasteen nostamiseksi onkin
nähtävä tätä taustaa
vasten. Myös työn tuottavuuden kasvu uhkaa jälleen
hidastua. Siksi tuotantopotentiaalin kasvattaminen edellyttää työmarkkinoiden toimivuuden
paranemista, työvoimaan sisältyvän henkisen
pääoman kasvattamista ja ikääntymisen
vaikutusten hallintaa.
Valtiontaloudessa on täten jatkettava tiukkaa linjaa.
Valtiontalouden ylijäämän tulisi olla
kuluvan vuosikymmenen aikana keskimäärin vähintään
1,5—2 prosenttia suhteessa bkt:hen, jotta valtionvelka
saataisiin alenemaan riittävästi julkisen talouden
kestävyyden takaamiseksi noina myöhempinä,
hankalampina vuosina.
Valtionvelan alentaminen vähentää korkomenoja
ja luo tilaa välttämättömiksi
nähdyille muille menoille ja verotuksen keventämiselle.
Samalla vahvistetaan kansantalouden häiriönsietokykyä.
Julkisen talouden kokonaishallinta edellyttää kaikkien
julkisten toimien huolellista priorisointia.
Arvoisat kansanedustajat, varsin suurin joukko meistä,
ehkä enemmistö, kuuluu niin sanottuihin suuriin
ikäluokkiin. Minusta meillä on erityinen vastuu
niitä nuorempia ikäluokkia kohtaan. Viime eduskuntavaalien
alla törmäsin erääseen nuoreen
ehdokkaaseen, joka kertoi, että me olemme kyllä — siis
nuoret — valmiit maksamaan joko velkanne tai eläkkeenne,
mutta emme niitä molempia. Ymmärrän hyvin,
että kansanedustajan tehtävän kannalta
nelivuotisperiodi on eräällä tavalla
rajoittava tekijä. Tekisi mieli katsoa vain sitä aikaa,
jonka itse täällä palvelee, ja myöskin
sitä vaalialustunnelmaa, että mahdollisimman varmasti
tulisi palvelleeksi uudenkin nelivuotiskauden. Silloin on hyvin
vaikea ottaa vastuuta siitä, mitä tapahtuu vuonna
2010, 10 vuoden päästä tai 20 vuoden
päästä. (Ed. Puisto: Siksi palvelut kuntoon!)
Mutta se on, arvoisat kansanedustajat, minusta suurten ikäluokkien
suuri velvollisuus.
Ärade talman! De anslagsramar som statsrådet
fattade beslut om i går är en fortsättning
på den strama finanspolitiska linjen enligt regeringsprogrammet.
Utgifterna i budgeten för 2002 ligger enligt rambeslutet
kring 34,2 miljarder euro, dvs. 203,3 miljarder mark.
Ränteutgifterna för statsskulden har de senaste åren
sjunkit snabbare än beräknat till följd
av att statsekonomin har uppvisat överskott och skulden
amorterats med inkomster av försäljning av egendom.
De uppskattade ränteutgifterna för 2002 är
3,7 miljarder euro, närmare 22 miljarder mark, vilket är
ungefär en miljard euro, dvs. 6 miljarder mark mindre än
nivån 1999. Däremot
har utgifterna för förvaltningsområdena
samtidigt ökat med över 3,5 miljarder euro jämfört
med den ordinarie budgeten för 1999. Detta innebär
en reell ökning på cirka 1,5 miljarder euro.
Också här i riksdagen verkar det på vissa
håll råda en sådan uppfattning att det
inom statsekonomin skulle finnas råd med omfattande reformer
som ökar utgifterna. Delvis kan denna uppfattning ha uppkommit
till följd av den rätt snabba ökningen
av skatteinkomsterna de två senaste åren.
Täällä eduskunnassakin näyttäisi
olevan joillakin tahoilla vallalla sellainen lapsellinen käsitys,
että valtiontaloudessa olisi varaa mittaviin menoja lisääviin
uudistuksiin. Osin tämä käsitys on saattanut
syntyä parin viime vuoden melko nopeasta verotulojen kasvusta.
Tässä kannattaa kuitenkin muistaa taloushistorian
opetukset 80-luvun lopulta, vaikka taloudellinen tilanne onkin nyt
monelta osin täysin erilainen. Reilut kymmenen vuotta sitten
valtiontalous oli vielä vahva, mutta kansantalouden perustat
olivat heikot. (Ed. Ala-Nissilä: Silloinkin oli kokoomus
hallituksessa!) Kansantalouden perustekijät ovat nyt erittäin
vahvat, mutta valtio on toisaalta vankasti velkaantunut ja valtion
tulopohjan suhdanneherkkyys aivan oleellisesti lisääntynyt.
1980-luvun loppua kohti — jolloin elettiin vielä punamultahallituksen
aikaa — kansalaisten tulokehitys oli nopeaa ja myös
julkinen sektori sai siitä osansa. Tuulentuomien tulojen
varaan rakennettiin lainsäädäntöön
menoautomaatteja, jotka kasvattivat valtion ja kuntien menoja talouden
mahdollisuuksiin nähden aivan kestämättömällä tavalla.
Tulevien vuosien kannalta keskeinen kysymys on se, kuinka paljon
viime vuonna toteutuneeseen valtiontalouden suureen, kokonaistuotantoon
suhteutettuna yli 3 prosentin, ylijäämään vaikuttivat
kertaluontoiset tulot. Valtio pystyi viime vuonna maksamaan velkojaan
takaisin lähes 5 miljardilla eurolla ja sen lisäksi
sijoittamaan tulevien korkomenojen alentamiseen sekä varautumaan
tuleviin eläkevastuisiin.
Tulopohjan epävakautta kuvaa hyvin se, että viimeisen
vuoden aikana tapahtunut pörssikurssien lasku merkitsee
euroissakin puhuttaessa miljardiluokan menetyksiä optioverojen
tuotoissa. Ei voida luottaa myöskään
siihen, että muiden verojen tuotot pysyisivät
nykyisellä korkealla tasolla. Tämän pitäisi
jo kertoa, että huippuhetket valtiontaloudessa alkavat
olla ohi. (Ed. Elo: Toistaiseksi!) — Ainakin toistaiseksi.
Toivottavasti ne joskus palaavat. Mutta tällaisten huippuhetkien
verotulojen varaan ei voida rakentaa pysyvää menopohjaa.
Viime hallituskaudella hallituksen menopolitiikan keskeinen
painopiste oli t&k-politiikan edistäminen. Vaikeissa
olosuhteissa keskellä julkisen talouden vakauttamisohjelmaa
panostettiin voimakkaasti tutkimukseen ja kehitystyöhön.
Tämä satsaus on parantanut edellytyksiä kansalaisten
reaalitulojen kasvulle nyt ja on tuottanut siis positiivisia tuloksia.
Tällä hallituskaudella vuorossa on ollut koulutus.
Vuodesta 99, siis kolmen vuoden aikana, hallitus sijoittaa miljardi
euroa lisää koulutukseen, ja tätä linjaa
on myös tarkoitus jatkaa. (Ed. Gustafsson: Se on hallitusohjelman
mukaista!) Suurimpia yksittäisiä päätöksiä ovat
esiopetuksen aloittaminen, opetustoimen valtionosuuksien kasvu ja
korkeakoulujen rahoituksen vahvistaminen.
Toinen tärkeä painopiste, joka nyt on esillä,
on köyhyyden ja syrjäytymisen ehkäiseminen.
Pidemmän päälle parasta köyhyyden
ja syrjäytyneisyyden ehkäisyä on työllisyyden
parantaminen, se, että annetaan ihmisille mahdollisuuksia. Tämä hallitus
on edeltäjänsä tapaan pyrkinyt määrätietoisesti
lisäämään työllisyyttä verotuksessa
tehdyin ratkaisuin. Edellisessä hallituksessa on positiivisista
vaikutuksista saatu jo tutkittuakin tietoa. Vatt esittää arvion,
jonka mukaan kannustinloukkujen purkutyö on tuottanut noin 30
000 työpaikkaa. Tätä linjaa on tarkoitus
jatkaa myös vuoden 2002 verotuksessa. (Ed. Stenius-Kaukonen:
Mutta miksi köyhiä pitää painaa?)
Kuluvan vuoden budjettiin sisältyy merkittäviä köyhyyttä ja
syrjäytymistä ehkäiseviä menopuolen
toimenpiteitä, joita hallituksen on tarkoitus jatkaa myöskin
ensi vuonna. Määrärahakehykseen sisältyy
uusina toimina joukko toimenpiteitä, joita ovat muun muassa
toimeentulotuen ja ansiotulojen yhteensovituksen lieventäminen, eräiden
väliinputoajaryhmien sairauspäivärahan nosto,
kansaneläkkeen lapsikorotusten palauttaminen, valtionosuuden
korotus mielenterveyspalveluiden ja huumehoidon lisäämiseksi,
asumistukiperusteiden parantaminen, asunnottomuuden torjuminen,
pitkäaikaistyöttömien työnhakuvalmiuksien
ja työnsaantimahdollisuuksien parantaminen sekä työmarkkinatuen
lapsikorotusten korottaminen. (Ed. Puisto: Suunta on oikea!) Köyhyyden
ja syrjäytymisen ehkäisyyn tarkoitettujen varojen
määrä viime vuonna yhteenlaskettuna nyt
päätettyihin toimiin on noin 1,5 miljardia markkaa,
250 miljoonaa euroa.
Arvoisa puhemies! Tehdyn kehyspäätöksen
lisäksi edustajille on nyt jaettu valtiovarainministeriössä valmisteltu
asiakirja Talouspolitiikan lähivuosien haasteista. Toivon,
että siihen juuri erityisesti suurten ikäluokkien
kansanedustajat tutustuisivat.
Arvoisa puhemies! Me emme elä sellaista aikaa, jolloin
voitaisiin aloittaa uusi lasten ristiretki, ei edes seuraavien vaalien
alla. Lasten ristiretkihän oli suuri sumutusoperaatio.
Valtiovarainministeri Niinistön puhe on ruotsinkielisenä näin
kuuluva:
Statsminister Paavo Lipponen är själv förhindrad
och har bett mig ge en upplysning till riksdagen om statsrådets
beslut om anslagsramarna för 2002—2005.
De senaste åren har den ekonomiska utvecklingen i
Finland varit skäligen positiv. Det har dock främst
från utlandet kommit tecken som tyder på att utsikterna
försämras eller åtminstone blir mer diffusa.
Världsekonomin är känslig för störningar,
som lätt sprider sig snabbt och långt. I Förenta
staterna har den ekonomiska tillväxten nu tydligt försvagats.
En internationell utveckling som är svagare än
väntat är ett alternativ som måste tas
på allvar och som det måste finnas beredskap för
inom den ekonomiska politiken.
Med hänsyn till en ökning av den inhemska
efterfrågan är ekonomin nu stark. I motsats till
situationen i Förenta staterna har de finländska hushållen
och företagen inte för mycket skulder, räntenivån är
stabil och låg och nivån på den inhemska
efterfrågan är fortfarande låg i förhållande
till situationen före depressionen i slutet av 80-talet.
Till alla delar kan vi emellertid inte vara nöjda med
våra inhemska utgångspunkter. Det finns fortfarande
mycket att rätta till i de ekonomiska strukturerna och
i förutsättningarna för den kommande
utvecklingen. Den strukturella obalans som uppstått på arbetsmarknaden
har inte gett vika i tillräcklig grad. Skatte- och förmånssystemens
motiverande verkningar har förbättrats endast
delvis. Statsskulden och räntebördan på grund
av den belastar alltjämt samhällsekonomin oskäligt
mycket.
Blicken måste dock nödvändigtvis
riktas också längre fram, förbi de redan
aktuella problemen. De dagsaktuella statsekonomiska frågorna måste
nu om någonsin granskas i ljuset av samhällsekonomiska
utsikter på lång sikt. En fortsatt tillväxt
och välfärd är inte automatiskt tryggade. Grunden
för den offentliga ekonomins kommande hållbarhet
skapas i dag och inte först i morgon eller övermorgon.
Den snabba förändringen i befolkningens åldersstruktur
under de följande årtiondena är den centrala
utmaningen för den ekonomiska politiken. I Finland kommer
befolkningens medelålder att stiga särskilt snabbt.
När det gäller dem som är i pensionsåldern
understeg försörjningsförhållandet
(antalet personer i pensionsåldern i förhållande
till antalet personer i arbetsför ålder) medelvärdet
i EU ännu år 2000, men före år
2020 hotar det att stiga till det näst högsta
i EU-länderna. Antalet personer i pensionsåldern
i Finland beräknas stiga med drygt 400 000 under
de två kommande årtiondena samtidigt som antalet
personer i arbetsför ålder verkar minska med 140 000.
De kalkyler som gjorts upp vid finansministeriet visar att
frågan om en hållbar offentlig ekonomi på lång
sikt avgörs redan de närmaste åren. Om
den ekonomiska tillväxten håller den uppskattade
takten på litet under 3 procent, verkar det vara möjligt
att under detta årtionde — alltså innan
de offentliga utgifter som ansluter sig till befolkningens stigande
medelålder ökar väsentligt — ytterligare
minska den offentliga skulden betydligt och samtidigt i någon
mån lindra den höga beskattning som utgör
en belastning med tanke på en fungerande arbetsmarknad.
Statens utgifter utan räntor beräknas enligt
regeringens rambeslut reellt öka med i genomsnitt något över
0,5 procent per år under perioden 2001—2005 jämfört
med den ordinarie budgeten för 2000. Det bör poängteras
att det för att detta utgiftsmål skall nås
krävs en betydligt stramare utgiftsdisciplin än
den som förverkligats de senaste åren. I praktiken
innebär detta att man håller fast vid utgiftsvolymen
inom de nu avtalade ramarna och att finansiering för nya
utgifter söks i huvudsak enligt principen utgift för
utgift.
Efter år 2010 börjar arbetspensionsutgifterna och
kommunernas hälso- och socialvårdsutgifter i varje
fall öka på grund av befolkningens stigande medelålder.
Under perioden 2010—2030 beräknas de offentliga
utgifterna öka med cirka 6,5 procentenheter i förhållande
till nationalprodukten. Under perioden 2030—2050 ökar
befolkningens stigande medelålder utgiftstrycket med ytterligare
2 procent.
I ljuset av långtidskalkylerna kan skattegraden inte
sänkas bestående ens under gynnsamma ekonomiska
tillväxtförhållanden. Den totala skattegraden
sjunker från den nuvarande nivån på cirka
45 procent i förhållande till bruttonationalprodukten
till cirka 41 procent för perioden 2010—2020,
men efter det måste beskattningen åter höjas
för att balansen skall kunna upprätthållas.
Också under gynnsamma förhållanden
visar kalkylerna på en sådan utveckling av skattegraden
på lång sikt som inte är möjlig
med tanke på inhemska behov och det internationella trycket. Man
kunde kanske tala om en skattebomb i stället för
om en pensionsbomb, och att desarmera den är en stor utmaning.
Om samhällsekonomin skulle hamna in på ett sämre
utvecklingsspår, skulle situationen inom den offentliga
ekonomin bli väsentligt svårare. Utgifterna skulle öka
betydligt, sänkningen av skulden skulle avstanna och den
balans inom den offentliga ekonomin som stabilitets- och tillväxtpakten
förutsätter skulle kunna upprätthållas
endast genom att beskattningen skärps.
Dessa långtidsutsikter ger anledning till många
frågor som vi tillsammans måste finna svaren på.
I detta sammanhang är det skäl att poängtera
följande synpunkter.
Nu är det hög tid att börja skissera
upp en ekonomisk-politisk åtgärdskombination som
så effektivt och hållbart som möjligt
stöder uppnåendet av det finländska samhällets
välfärdsmål också på lång
sikt.
En ökning av totalproduktionen och ökad välfärd är
möjliga under de kommande åren endast genom att
produktionspotentialen höjs. Den centrala produktionsfaktorn,
volymen av den inhemska arbetsinsatsen, håller oundvikligen
på att minska till följd av befolkningsutvecklingen.
Regeringens mål att höja sysselsättningsgraden måste
därför ses mot denna bakgrund. Också ökningen
i produktiviteten av arbetet hotar att bli långsammare
igen. Därför förutsätter en ökning av
produktionspotentialen att arbetsmarknaden fungerar bättre,
att det andliga kapital som arbetskraften innefattar ökar
och att effekterna av att befolkningens medelålder stiger
hålls under kontroll.
Den strama linjen inom statsekonomin måste fortgå.
Under innevarande decennium bör överskottet inom
statsekonomin i genomsnitt vara minst cirka 1,5—2 procent
i förhållande till bruttonationalprodukten för
att statsskulden skall minska i tillräcklig grad så,
att en hållbar offentlig ekonomi kan säkerställas
också under kommande år.
En sänkning av statsskulden minskar ränteutgifterna
och ger rum för andra nödvändiga utgifter
och för en lindring av beskattningen. Samtidigt stärks
samhällsekonomin med tanke på störningar.
En fullständig kontroll av den offentliga ekonomin förutsätter
att alla offentliga funktioner prioriteras omsorgsfullt.
Ärade riksdagsledamöter, en ganska stor grupp
av oss, kanske en majoritet, hör till de så kallade
stora åldersklasserna. Jag anser att vi har ett speciellt
ansvar mot de yngre åldersklasserna. Strax före
föregående val stötte jag på en
ung kandidat, som berättade att vi unga är nog
beredda att betala antingen er skuld eller er pension, men inte
båda. Jag förstår väl att med
tanke på riksdagsledamotens uppgift är fyraårsperioden på sätt
och vis en begränsande faktor. Man skulle ha lust att analysera
endast den tid då man själv tjänstgör
här och dessutom de stämningar som rådde
före valet, så att man så säkert
som möjligt skulle tjänstgöra här
också under en ny fyraårsperiod. Då är
det mycket svårt att ta ansvar för vad som händer
2010, efter 10 år eller efter 20 år. Men det,
värderade riksdagsledamöter, är enligt min åsikt
de stora åldersklassernas skyldighet.
De anslagsramar som statsrådet fattade beslut om i
går är en fortsättning på den
strama finanspolitiska linjen enligt regeringsprogrammet. Utgifterna
i budgeten för 2002 ligger enligt rambeslutet kring 34,2
miljarder euro, dvs. 203,3 miljarder mark.
Ränteutgifterna för statsskulden har de senaste åren
sjunkit snabbare än beräknat till följd
av att statsekonomin har uppvisat överskott och skulden
amorterats med inkomster av försäljning av egendom.
De uppskattade ränteutgifterna för 2002 är
3,7 miljarder euro, närmare 22 miljarder mark, vilket är
ungefär en miljard euro, dvs. 6 miljarder mark mindre än
nivån 1999. Däremot
har utgifterna för förvaltningsområdena
samtidigt ökat med över 3,5 miljarder euro jämfört
med den ordinarie budgeten för 1999. Detta innebär
en reell ökning på cirka 1,5 miljarder euro.
Också här i riksdagen verkar det på vissa
håll råda en sådan uppfattning att det
inom statsekonomin skulle finnas råd med omfattande reformer
som ökar utgifterna. Delvis kan denna uppfattning ha uppkommit
till följd av den rätt snabba ökningen
av skatteinkomsterna de två senaste åren.
I detta sammanhang lönar det sig dock att komma ihåg
lärdomarna av den ekonomiska historien på 1980-talet, även
om det ekonomiska läget i många avseenden är
ett annat än då. För drygt tio år
sedan var statsekonomin ännu stark, men de samhällsekonomiska
grunderna var svaga. De grundläggande faktorerna inom samhällsekonomin är
nu mycket starka, men å andra sidan är staten
kraftigt skuldsatt och statens inkomstbas har blivit känsligare
för konjunkturer. Mot slutet av 1980-talet var inkomstutvecklingen
för medborgarna snabb och också den offentliga
sektorn fick sin del därav. På inkomster som vinden
fört med sig byggdes i lagstiftningen upp utgiftsautomater
som ökade statens och kommunernas utgifter på ett
ohållbart sätt med tanke på de ekonomiska
möjligheterna.
En central fråga med tanke på kommande år är i
vilken mån inkomster av engångsnatur inverkade
på det stora överskottet i statsekonomin förra året,
som var över 3 procent i förhållande
till totalproduktionen. Senaste år kunde staten betala tillbaka
skulder till ett belopp av närmare 5 miljarder euro och
dessutom göra investeringar för att sänka
kommande ränteutgifter och göra förberedelser
för kommande pensionsansvar.
Nedgången i börskurserna under senaste år innebär
förluster i miljardklass i intäkterna av optionsskatten
också när de räknas i euro, vilket ger en
god bild av den instabila inkomstbasen. Man kan inte heller lita
på att intäkterna av övriga skatter kvarstår
på den nuvarande höga nivån. Redan detta
borde visa att höjdpunkterna i statsekonomin redan kan
vara förbi och att förmåner och offentliga
tjänster inte kan ökas utgående från
en sådan inkomstbas.
Under senaste regeringsperiod var främjandet av FoU-politiken
det centrala prioritetsområdet inom regeringens utgiftspolitik.
I svåra förhållanden medan programmet
för stabilisering av den offentliga ekonomin pågick
gjordes stora satsningar på forskning och utvecklingsarbete. Denna
satsning har förbättrat förutsättningarna för
en ökning av medborgarnas realinkomster med redan skönjbara
positiva resultat som följd. Under denna regeringsperiod
har utbildningen varit, och är fortfarande, i tur. Från
och med 1999, under tre år, investerar regeringen en miljard
euro till i utbildningen och avsikten är att denna linje
skall fortsätta. Till de största enskilda besluten
hör inledandet av förskoleundervisningen, höjningen
av statsandelarna för undervisningsväsendet och
stärkandet av finansieringen till högskolorna.
Ett annat viktigt prioriteringsområde är
förebyggandet av fattigdom och utslagning. På lång sikt är
det bästa förebyggande medlet mot fattigdom och
utslagning en högre sysselsättningsgrad. Denna
regering har, på samma sätt som sin föregångare,
målmedvetet genom lösningar som gäller
beskattningen strävat efter att öka möjligheterna
till sysselsättning. Det finns redan på undersökningar
baserade uppgifter om de positiva verkningar som de åtgärder
som vidtogs under den föregående regeringen har
haft på sysselsättningen. Enligt Statens ekonomiska
forskningscentral har arbetet i syfte att slopa flitfällorna skapat
uppskattningsvis cirka 30 000 arbetsplatser. Avsikten är
att denna linje skall fortgå också i beskattningen
för 2002.
I budgeten för innevarande år ingår
på utgiftssidan betydande åtgärder för
förebyggande av fattigdom och utslagning. Regeringens avsikt är att
de skall fortgå också nästa år.
I anslagsramarna ingår en del nya åtgärder,
bl.a. lindring av samordningen av utkomststöd och förvärvsinkomster,
höjning av sjukdagpenningen för vissa missgynnade
grupper, återinförande av folkpensionens barntillägg,
höjning av statsandelen i syfte att öka mentalvårdstjänsterna
och narkomanvården, förbättrande av grunderna
för bostadsbidrag, förebyggande av bostadslöshet,
förbättrande av långtidsarbetslösas
förutsättningar att söka arbete och möjligheter
att få arbete samt höjning av barnförhöjningarna
inom arbetsmarknadsstödet.
De sammanlagda verkningarna på budgeten för
2002 av de åtgärder i syfte att förebygga
fattigdom och utslagning om vilka beslöts förra året och
i år uppgår till 250 miljoner euro (närmare 1,5
miljarder mark).
Utöver rambeslutet har till riksdagsledamöterna
delats ut ett dokument som beretts vid finansministeriet och som
gäller den ekonomiska politikens utmaningar de närmaste åren
("Talouspolitiikan lähivuosien haasteista"). Jag hoppas
att speciellt riksdagsledamöter från de stora åldersklasserna
bekantar sig med det.
Vi lever inte i en sådan tid då man kunde
starta ett nytt korståg för barnen, inte ens inför
nästa val. Barnens korståg var ju en stor vilseledande operation.