Pääministeri Matti Vanhanen

Arvoisa puhemies! Suomen puheenjohtajakausi Euroopan unionissa päättyi uuteen vuoteen. Takanamme on kuusi kuukautta unionin johdossa. Puheenjohtajuus oli ja on suuri vastuu. Puheenjohtajan pitää huolehtia asioiden sujumisesta ja suunnan näyttämisestä koko unionille, katsoa kokonaisuuden perään. Mielestäni onnistuimme tässä tehtävässä hyvin. Unioni pysyi liikkeessä, se on entistä yhtenäisempi ja eteenpäin katsova.

Puheenjohtajuus on aina tiimityötä niin kotimaassa kuin unionissakin. Oli ilo todeta Eurooppa-neuvoston puheenjohtajana se kouriintuntuva solidaarisuus, joka vallitsee jäsenmaiden kesken: puheenjohtajalle annetaan tukea, eikä unionissa sooloilla. Myös yhteistoimintamme unionin yhteisten instituutioiden kanssa — erityisesti komission ja Euroopan parlamentin kanssa — on ollut tiivistä, ja tämä yhteistyö on kantanut myös käytännön hedelmää.

Puheenjohtajuus oli koko hallituksen yhteinen ponnistus. Kaikki ministerit ja ministeriöt ovat ponnistelleet lujaa unionin yhteisissä tehtävissä. Suomessa puheenjohtajuus on oikealla tavalla otettu kansallisena projektina. Haluan kiittää niitä monia tahoja, jotka edesauttoivat puheenjohtajakauden toteutumisessa. Mukana olivat niin kansalais- ja työmarkkinajärjestöt, elinkeinoelämä, tiedotusvälineet kuin ennen muuta kansalaiset. Mutta erityisesti haluan tässä yhteydessä kiittää myös oppositiota erityisen rakentavasta asenteesta ja suhtautumisesta eurooppalaiseen tehtäväämme. Puheenjohtajakausi ei ollut halpojen irtopisteiden keräyspaikka, vaikka vaalit lähestyisivätkin.

Arvoisa puhemies! Yhteen puheenjohtajuuteen mahtuu paljon asioita ja tapahtumia. Tarkoitukseni ei ole antaa niistä tyhjentävää selostusta tässä ja nyt. Eduskunta on ollut tiiviisti mukana puheenjohtajuuden kaikissa asioissa.

Jos puheenjohtajakauden keskeiset tulokset pitäisi tiivistää, niin sanoisin: Libanon, Lahti, laajentuminen ja lainsäädäntö.

Suomi joutui heti kautensa aluksi hoitamaan jopa Lähi-idän haastavassa, kaiken nähneessä mittakaavassa harvinaisen vakavaa kriisiä, joka uhkasi koko alueen vakautta ja rauhaa. Tästä haasteesta selvisimme kunnialla ja Euroopan unioni toimi Libanonin kriisissä yhtenäisesti ja päättäväisesti. Unionilla oli yhtenäinen linja, YK:ssa saatiin tarpeelliset päätökset ja ilman unionin vahvaa panosta vahvaa YK-operaatiota Libanoniin ei olisi saatu kasaan. Se aika on ohi, kun EU katsoo vierestä, kun muut ratkaisevat lähinaapurustomme ongelmia.

Haluan tässä yhteydessä antaa erityisen tunnustukseni ulkoministeri Tuomiojan ... (Hälinää)

Puhuja

(Ed. Puisto: Onko kovaääninen paikallaan?) — Teksti on myös luettavissa. (Naurua)

Haluan tässä yhteydessä antaa erityisen tunnustukseni ulkoministeri Tuomiojan vahvalle panokselle tässä puheenjohtajuudessa. Hän on ollut se unionin keskeinen kriisipäivystäjä, jolle arvaamattoman maailman murheet ovat unionissa ensimmäisenä kaatuneet. Yhtenäinen toiminta Libanonin kriisissä paransi unionin kykyä vaikuttaa Lähi-idän ongelmiin myös jatkossa.

Kun totesin, että yksi puheenjohtajakautemme saavutus oli Libanon, niin tarkoitan sillä myös yleisempää havaintoa unionin ulkosuhteista, tarpeesta ja pyrkimyksestä toimia unionina entistä yhtenäisemmin. Riitaisa ja eripurainen EU on voimaton. Yhtenäinen ja määrätietoinen EU on vahva toimija niin maailmassa kuin lähialueellamme. EU on monella mittarilla maailman johtaja — niin kaupassa kuin kehitysavussakin — mutta sen poliittinen painoarvo ei vastaa unionin ominaispainoa.

Lahden epävirallisessa huippukokouksessa tätä yhtenäisyyttä rakennettiin unionin Venäjä-politiikkaan ja unionin yhtenäinen viesti presidentti Putinille oli kiistaton saavutus. Keskusteluissa, joita olen käynyt eurooppalaisten kollegojeni kanssa, viitataan jatkuvasti siihen, kuinka tämä yhtenäisyyden tarve ja merkitys tuli hyvin osoitetuksi Lahdessa. EU tarvitsee yhtenäistä ja vahvaa Venäjä-politiikkaa. Unioni on yhtenäinen, sillä on yhteiset intressit, eikä ulkopuolisten saa antaa jakaa unionia.

Lahden kokous oli myös paljon muuta kuin Venäjää. Lahdessa viitoitettiin tietä unionin energiapolitiikan kehittämiselle erityisesti vahvistamalla energiaulkosuhdetta. EU:n täytyy olla entistä määrätietoisempi energiasuhteissaan, käyttää monipuolista suhdeverkostoaan energian saamiseksi ja myös edellyttää reippaasti kumppaneiltaan selkeitä pelisääntöjä ja vastavuoroisuutta. EU ei voi olla maailmassa pelkkä hyväntekijä, myös omaa kanttia pitää puolustaa.

Lahdessa käsiteltiin myös unionin innovaatiopolitiikkaa. Olen entistä vakuuttuneempi, että juuri oikean ja kannustavan innovaatioympäristön luominen on olennaista EU:n kilpailukyvylle, sillä maailmassa ei ole saavutettuja etuja, ei ole puskureita eikä pehmikkeitä. Kilpailu maailmantaloudessa on kovaa ja armotonta. Se vaatii meiltä jatkuvaa uudistumista, aitoa kilpailukyvystä välittämistä. Tämän tosiasian tunnustaminen on tässäkin asiassa viisauden alku.

Lahden huippukokouksen yhteydessä järjestettiin myös joustavuuteen ja muutosturvaan keskittynyt sosiaalinen huippukokous, joka kokosi eurooppalaiset työmarkkinaosapuolet yhteen.

Arvoisa puhemies! Unionin pitää olla jämäkkä myös talouspolitiikassa, ja sen eteen on tehty töitä Suomen kaudella. Vakaus- ja kasvusopimusten uskottavuus on tärkeää, sillä yhteisistä pelisäännöistä on pidettävä kiinni. Nykyistä suotuista talouskehitystä pitää määrätietoisesti hyödyntää julkisen talouden vahvistamiseksi. Talouden kehityksen taustalla ovat jäsenmaiden toteuttamat rakenteelliset uudistukset, ja jäsenmaat jatkavat tätä työtä. On nähtävissä, että kun talouspolitiikan uskottavuus on lisääntynyt, niin kuluttajien ja yritysten luottamus talouteen on entistä vahvempi. Tämä luottamus ja kotimainen kysyntä kantavat nyt hedelmää voimakkaasti vahvistuvana työllisyytenä.

Arvoisa puhemies! Unionin ulkoinen yhtenäisyys rakennetaan unionin sisällä. Vain tehokas ja määrätietoinen unioni on ulkoisessa toiminnassaan eheä ja pystyy tekemään päätöksiä, joille unionin menestys rakennetaan. Siksi on tärkeää kehittää unionin päätöksentekokykyä. Suomi on puheenjohtajakaudellaan käynyt luottamukselliset keskustelut perustuslakisopimuksen eteenpäin viemisestä. Tämä prosessi on ollut arvokas perusta Saksan kaudella tehtävälle työlle ja kannustanut jäsenmaita pohtimaan aktiivisesti ratkaisumahdollisuuksia. Aikaisemmin tuumaustauko oli pelkkää taukoa, nyt on siirrytty aktiiviseen ratkaisujen hakemiseen.

Kuva näyttää sikäli selvältä, että on olemassa yhteinen ymmärrys, että perustuslakisopimusta tarvitaan, se on hyvä ja punnittu kokonaisuus, mutta tultuaan hylätyksi kansanäänestyksissä sopimus tuskin tulee voimaan aivan kirjaimellisesti nykyisessä muodossaan. Sopimuksen institutionaalisia ratkaisuja ei voi avata joutumatta ojasta allikkoon. Tämä on haaste, jossa työn aloittaminen on nyt Saksan vetovastuulla.

Haluan tässä samassa yhteydessä todeta puheenjohtajakauden kokemuksella, että unionin tulevaisuutta ei rakenneta kaikkien jäsenvaltioiden yksimielisyyttä edellyttävien päätöksentekomenettelyjen varaan. Yksimielisyysvaatimuksen pitää rajoittua vain harvoihin, hyvin valikoituihin ja rajallisiin kysymyksiin. Määräenemmistöpäätöksenteko on tehokas ja kokonaisuuden kannalta oikeudenmukainen tapa ratkaista asiat. Uskon, että määräenemmistöpäätöksenteon alaa pitää unionissa yhä määrätietoisesti laajentaa.

Suomi saikin tehtäväksi kesäkuun 2006 Eurooppa-neuvostolta tutkia määräenemmistöpäätöksenteon lisäämistä oikeus- ja sisäasioissa, sillä kunnon tulokset tällä tärkeällä sektorilla jäävät juuri yksimielisyysvaatimuksen takia usein uupumaan. Kansalaiset odottavat sitä, että myös unioni kykenee vahvistamaan turvallisuutta ja oikeudenmukaisuutta. Suomen johdolla tästä käytiin syvällinen ja asiaa eteenpäin vievä keskustelu Tampereen oikeus- ja sisäasiainministereiden kokouksessa. Asian käsittelyssä tuolloin tuli selväksi, että tahtoa ei löytynyt määräenemmistöpäätöksenteon lisäämiseen niin sanotun siltalausekkeen avulla, jossa olisimme yksimielisesti voineet sopia siirtymisestä määräenemmistöpäätöksiin.

Onnistuimme kuitenkin siinä, että haastavista ja epäilevistä näkemyksistä huolimatta saimme kirjattua joulukuun Eurooppa-neuvoston päätelmiin yhteisen tahtomme, että oikeus- ja sisäasioiden päätöksentekoa pitää kehittää määräenemmistöpäätöksentekoa lisäämällä, ja tämä tapahtui tuon Tampereen ministerikokouksen hengen mukaisena.

Ärade talman! Utvidgningen var en av de viktigaste frågorna under Finlands ordförandeskap. Bulgariens och Rumäniens anslutning till unionen från ingången av detta år säkerställdes under Finlands ordförandeperiod. Unionen är nu ett förbund bestående av 27 medlemsländer. Jag anser att det nu är dags att glömma unionens tendentiösa uppdelning i gamla och nya medlemsstater. Alla medlemmar i unionen är likvärdiga. I detta hänseende var det särskilt viktigt att man under Finlands ordförandeperiod fattade beslut som möjliggör en utvidgning av Schengenområdet. Samtidigt är det en viktig milstolpe att Slovenien anslöt sig till euroområdet från början av året. EU har endast en riktning att gå — att avskaffa gränserna i människornas vardag, skapa en gemensam marknad och få till stånd en gemensam valuta.

Utvidgningen var föremål för en livlig debatt. Stämningarna i unionen kan för närvarande inte anses vara särskilt positiva i fråga om utvidgning. Mången anser att utvidgningen har gått för långt och framskridit för snabbt. Under vårt ordförandeskap föreslogs t.o.m. en paus i utvidgningen. Jag instämmer inte i detta. Enligt min mening har unionens utvidgningspolitik varit en stor framgång.

Laajentuminen on tuonut Eurooppaan vakautta ja taloudellista elinvoimaa. Meidän pitää jatkossakin pystyä katsomaan lyhyen tähtäimen ongelmien ylitse ja nähdä pitkän tähtäimen merkittävät edut. Tässäkin tarvitaan poliittista johtajuutta, jota olimme valmiita osoittamaan.

Oli tärkeää, että joulukuun Eurooppa-neuvosto hyvin selkeällä ja yksiselitteisellä tavalla vahvisti unionin laajentumispolitiikan jatkuvuuden ja periaatteet: unioni on jatkossakin avoin jäsenyyden vaatimat edellytykset täyttäville hakijamaille. Unioni ei syö sanojaan, vaan seisoo sanojensa takana. Tämä on erityisen tärkeää Länsi-Balkanin maille, joille EU-jäsenyyden mahdollisuus on olennainen maiden uudistumiselle ja Euroopan rauhalle. Suomi piti puheenjohtajana määrätietoisesti laajentumisen puolta.

Myös Turkille annetuista lupauksista on pidettävä kiinni. Suomi haki puheenjohtajana aktiivisesti ja määrätietoisesti ratkaisuja, jotka olisivat mahdollistaneet muun muassa suoran kaupan Kyproksen pohjoisosan kanssa sekä johtaneet turkkilaisten satamien ja lentokenttien avaamiseen kyproslaisille aluksille. Tästä kokonaisuudesta ei syntynyt kovista yrityksistämme huolimatta sopua, mutta Turkin liittymisneuvotteluja koskevat päätökset pystyttiin silti tekemään hyvässä järjestyksessä. Turkki ei tällä hetkellä täytä velvoitteitaan, kun se ei avaa satamiaan ja lentokenttiään, ja tämä johti muun muassa siihen, että neuvottelut jäädytetään kahdeksan neuvotteluluvun osalta. Tämä oli perusteltu ratkaisu, mutta samalla Turkin liittymisprosessi voi edetä muilta osin. EU:n ja Turkin paljon povattua yhteentörmäystä ei tullut, se estettiin puheenjohtajan täsmällisellä toiminnalla.

Arvoisa puhemies! Totesin alussa, että puheenjohtajakauden saavutukset voi kiteyttää neljään ällään. Ehkä tämä olisi muutenkin kohtuullinen arvio puheenjohtajakaudesta, neljän laudaturin ylioppilas. Käsittelemättä on vielä se neljäs laudatur eli lainsäädäntö, ehkä kaikkein olennaisin, konkreettisin ja pysyvin perintö, jonka jätimme. Puheenjohtajakaudellamme saatiin päätökseen monia hyvin merkittäviä ja suuria hankkeita: muun muassa tutkimuksen seitsemäs puiteohjelma, palveludirektiivi ja kemikaaliasetus. Tutkimusohjelma tukee juuri niitä innovaatioita, joita tarvitsemme. Palveluissa on nyt luotu maailman suurin yhtenäinen palvelumarkkina-alue. Se tukee kouriintuntuvalla tavalla elinkeinoelämämme toimintaedellytyksiä. Kemikaaliasetus taas on olennainen edistysaskel niin alan teollisuudelle kuin kuluttajille, mittava hanke, joka myös tekee Helsinkiin tulevasta kemikaalivirastosta totta. Näitä lainsäädäntöhankkeita kannattaa tämän vuosikymmenen lopussa katsoa taaksepäin. Koko vuosikymmenellä tehdään harvoja näin mittavia lainsäädäntöhankkeita kuin nämä kolme mainittua olivat.

Tämä on sitä tulosten Eurooppaa, konkreettista edistymistä joskus harmaiksi ja tylsiksi leimatuissa kokonaisuuksissa. Tämä on kuitenkin sitä EU:n ruisleipää, mitä varten se on olemassa. Uskon vakaasti siihen, että nimenomaan edistymällä näissä konkreettisissa asioissa — sisämarkkinoita kehittämällä, vahvistamalla EU:ta kansainvälisenä toimijana ja osoittamalla euron ja Schengenin laajentamisen kaltaisilla käytännöllisillä askelilla, että EU toimii ja siitä on kouriintuntuvaa hyötyä kansalaisille — saadaan eurooppalainen mieliala myös kääntymään ja aikaansaadaan sitä kansalaisten luottamusta, jonka varassa Eurooppaa voidaan kehittää pidemmälle, sillä kansalaisten luottamuksen kannalta ei ole mitään niin tuhoisaa kuin katteettomat lupaukset ja tyhjät visiot. EU ei ole koskaan kärsinyt visiovajeesta, mutta tuloksissa vajetta on välillä päässyt syntymään. Tämä juopa ei saa kasvaa. Nyt on onneksi saatu aikaan myös tuloksia.

Puheenjohtajakausi ei tietenkään ollut pelkkää riemusaattoa, onnistumisia onnistumisten jälkeen, vaan totta kai epäonnistuimme myös monissa tavoitteissamme. EU:n ja Venäjän välinen uusi ja tarpeellinen kokonaisvaltainen sopimus ei saanut vielä neuvottelumandaattia. Sen esti yksimielisyysvaatimus. Yritimme tosissamme ratkaista työaikadirektiivin, pääsimme siinä lähemmäs ratkaisua kuin kukaan muu, mutta määräenemmistö jäi tällä kertaa uupumaan. Emme myöskään saaneet yhteisymmärrystä komission hallinnon tehostamistoimista. Jäsenmaiden aluksi yksimielisesti puoltama hanke kaatui määrävähemmistöön. Totean kuitenkin sen, että komissiokaan ei voi olla jäsenmaiden arkitodellisuuden yläpuolella.

Arvoisa puhemies! Puheenjohtajuus on yhteisten asioiden hoitamista, mutta samalla haluan todeta, että myös monissa Suomen kannalta olennaisissa asioissa saatiin konkreettisia ratkaisuja aikaan. Esimerkiksi pohjoinen ulottuvuus sai uuden alun. Suomalaiselle elinkeinoelämälle erittäin tärkeä tutkimusohjelma Artemis sai Lahdesta lentävän lähdön. Erityisesti Suomea suhteettomasti rasittaneet Siperian ylilentomaksut saivat päätepisteen. Emme ole olleet toimettomia.

Suomi on myös puheenjohtajuutensa ansiosta entistä tunnetumpi ja arvostetumpi. Kesä on jo kaukana, ja siksi on helppo unohtaa esimerkiksi syyskuussa pidetty historiallinen Asem-kokous, joka toi ennennäkemättömän arvovaltaisen maailman johtajien joukon Helsinkiin. Tämä keskusteluyhteys Aasian on merkittävä, se on kannaltamme tulevaisuuden suunta. Aasian johtajien kanssa keskustelimme muun muassa ilmaston muutoksesta ja yhteisistä toimista.

Ilmastopolitiikka oli rakentavasti esillä myös Yhdysvaltojen ja Venäjän kanssa. Sitä käsiteltiin myös Lahdessa ja joulukuun Eurooppa-neuvostossa. EU:n kaikki tavoitteet Nairobin kansainvälisessä ilmastokokouksessa täyttyivät. EU:lla on nyt edessään ilmastopolitiikan jatkoaskeleet. On olennaista, että ilmastopolitiikkaa hoidetaan maailmanlaajuisena hankkeena, kunnianhimoisesti, mutta samalla kattavasti.

Arvoisa puhemies! Suomen EU-puheenjohtajakausi on suoritettu. On hienoa, että olemme voineet antaa oman panoksemme Euroopan unionin eteenpäinviemiseen myös puheenjohtajan paikalta. Suomi on juuri oikeassa seurassa — unionin keskiössä, aktiivinen ja arvostettu jäsenmaa, jolla on myös vahva näkemys unionin kehittämisestä. Tarvitsemme enemmän Eurooppaa, konkreettisia tuloksia, rohkeutta katsoa eteenpäin ja samalla ottaa vastuu omasta tulevaisuudestamme.

Pääministeri Vanhasen ilmoitus on ruotsinkielisenä näin kuuluva:

Finlands ordförandeskap i Europeiska unionen avslutades vid årsskiftet. Under sex månaders tid ledde vi unionen. Ordförandeskapet i unionen innebär ett stort ansvar: ordförandelandet skall se till att allt löper smidigt, vara en vägvisare för unionen och se till helheten. Enligt min åsikt lyckades vi bra i denna uppgift — unionen var aktiv, och är nu mer enad och framåtblickande än tidigare.

Ordförandeskapet innebär teamarbete, såväl i hemlandet som inom unionen. Som ordförande för Europeiska rådet var det en glädje att bevittna den påtagliga solidaritet som råder mellan medlemsstaterna — ordförandelandet ges stöd, och ingen agerar på eget bevåg. Också vårt samarbete med unionens gemensamma institutioner — i främsta hand kommissionen och Europaparlamentet — har varit intensivt, och har också gett konkreta resultat.

Ordförandeskapet var hela regeringens gemensamma satsning. Samtliga ministrar och ministerier arbetade hårt för att fullgöra unionens gemensamma uppgifter. I Finland har ordförandeskapet med rätta betraktats som ett nationellt projekt. Jag vill därför rikta mitt tack till alla dem som bidragit till ordförandeskapets genomförande: medborgar- och arbetsmarknadsorganisationerna, näringslivet, medierna och inte minst medborgarna själva.

Jag vill också ta tillfället i akt att alldeles särskilt tacka oppositionen för dess konstruktiva hållning när det gäller vårt europeiska uppdrag. Trots att vi står inför nyval har ingen utnyttjat ordförandeskapet för att plocka billiga poäng.

Ett ordförandeskap kan omfatta många ärenden och händelser. Min avsikt är dock inte att här ge en uttömmande beskrivning av dem. Riksdagen har varit nära inkopplad i de frågor som behandlats under ordförandeskapet.

Om man skulle vilja sammanfatta de viktigaste resultaten av ordförandeskapet skulle de vara Libanon, Lahtis, utvidgningen och lagstiftningen.

Genast i början av sitt ordförandeskap ställdes Finland inför en kris som var ovanligt allvarlig till och med med mellanösternmått mätt — där det minsann inte saknats utmaningar — och som äventyrade stabiliteten och freden i hela området. Vi klarade utmaningen med heder: Europeiska unionen agerade samstämt och beslutsamt i Libanonkrisen. EU följde en enhetlig linje och FN fattade de beslut som krävdes. Utan unionens starka insats hade vi inte fått ihop en effektiv FN-operation till Libanon. Den tid är förbi då EU var en passiv åskådare medan andra löste problemen i vårt nära grannskap.

I detta sammanhang vill jag ge utrikesminister Tuomiojas starka insats i ordförandeskapet ett särskilt erkännande. Han har varit den centrala krisjour som allra först på unionens vägnar fått ta ställning till denna oberäkneliga världs bekymmer. EU:s enhetliga agerande i Libanonkrisen förbättrade dess förmåga att också i framtiden påverka det problematiska läget i Mellanöstern.

När jag konstaterade att unionens agerande i Libanon hör till det finska ordförandeskapets framgångar vill jag därmed också fästa uppmärksamhet vid unionens yttre förbindelser överlag och vid vikten av att medlemsländerna i allt högre grad talar med en röst. Ett EU som präglas av inre stridigheter och missämja är maktlöst. En enhetlig och målmedveten union är en stark aktör både globalt och i våra närområden. EU är också en global ledare med många mått mätt — i fråga om såväl handel som utvecklingsbistånd — men dess politiska betydelse motsvarar inte dess faktiska inflytande.

Vid det inofficiella toppmötet i Lahtis utsträcktes unionens samstämdhet också till dess Rysslandspolitik, och EU:s gemensamma budskap till president Putin var en klar framgång. I de samtal jag fört med mina europeiska kolleger får jag gång på gång bekräftat att behovet och betydelsen av denna enhetlighet lyftes fram på ett föredömligt sätt i Lahtis. EU behöver en enhetlig och stark Rysslandspolitik. Unionen utgör en helhet som har gemensamma intressen. Vi får inte låta utomstående splittra EU.

Toppmötet i Lahtis handlade givetvis inte bara om Ryssland. I Lahtis stakade vi ut riktlinjer för utvecklingen av unionens energipolitik. Det handlade särskilt om att stärka de yttre förbindelserna i fråga om energi. EU måste vara ännu mer målmedveten än tidigare i sina energiförbindelser och utnyttja sitt mångsidiga kontaktnät för energianskaffning. Unionen skall inte heller dra sig för att av sina partners förutsätta tydliga spelregler och ömsesidighet. EU får inte nöja sig med att agera global välgörare utan måste också försvara sina egna värderingar.

Ett annat tema i Lahtis var unionens innovationspolitik. Jag är allt mer övertygad om att skapandet av en innovationsmiljö som är rätt anpassad och sporrande är en central faktor för EU:s konkurrenskraft. I denna värld kan vi inte räkna med vare sig förvärvade rättigheter, buffertar eller stötdämpare. Konkurrensen i världsekonomin är hård och skoningslös. Den kräver att vi oupphörligt förnyar oss, och att vi har ett genuint intresse av att främja konkurrenskraft. Att erkänna fakta är grunden för vishet också i denna fråga.

I samband med toppmötet i Lahtis samlades också de europeiska arbetsmarknadsparterna till ett toppmöte om sociala frågor, där tyngdpunkten låg på flexibilitet och omställningsskydd.

Unionen bör agera beslutsamt också när det gäller den ekonomiska politiken. Vi arbetade mycket med denna fråga under det finska ordförandeskapet. Det är viktigt att stabilitets- och tillväxtpakten är trovärdig, eftersom vi måste slå vakt om de gemensamma spelreglerna. Den nuvarande gynnsamma ekonomiska utvecklingen bör utnyttjas målmedvetet för att stärka den offentliga ekonomin. Den ekonomiska utvecklingen är ett resultat av de omstruktureringar medlemsländerna genomfört, och länderna kommer att fortsätta detta arbete. Man kan tydligt se att ökad trovärdighet för den ekonomiska politiken lett till en allt starkare tilltro till ekonomin hos konsumenterna och företagen. Denna tilltro, tillsammans med inhemsk efterfrågan, bär nu frukt i form av en kraftigt växande sysselsättning.

Unionens yttre enighet skapas inifrån. Bara en effektiv och målmedveten union kan agera som en helhet i sin yttre verksamhet och fatta framgångsrika beslut. Därför är det viktigt att utveckla unionens beslutsfattande. Under ordförandeskapet har Finland fört förtroliga samtal om hur unionen skall gå vidare med det konstitutionella fördraget. Denna process har skapat en värdefull plattform för det framtida arbetet under det tyska ordförandeskapet och har sporrat medlemsländerna till aktiv diskussion kring olika alternativ. Den period av eftertanke man utlyste tidigare var bara en kort paus: nu går vi vidare för att söka aktiva lösningar.

Bilden verkar ha klarnat så till vida att det finns en allmän konsensus om att det konstitutionella fördraget är nödvändigt och utgör en bra och välavvägd helhet. Däremot kommer fördraget sedan det förkastats i folkomröstningar knappast att träda i kraft ordagrant i sin nuvarande form. De institutionella lösningar som föreslås i fördraget kan inte omprövas utan att man hamnar ur askan i elden. Denna utmaning kommer att kräva mycket arbete, och Tyskland har nu ansvaret för att frågan förs vidare.

Jag vill i detta sammanhang, mot bakgrund av erfarenheterna av ordförandeskapet, konstatera att unionens framtid inte kan skapas med utgångspunkt i ett beslutsfattande som förutsätter enhällighet hos medlemsstaterna. Kravet på enhällighet bör begränsas till några få utvalda och välavgränsade frågor. Beslutsfattande med kvalificerad majoritet är ett effektivt och med tanke på helheten rättvist sätt att nå resultat. Min åsikt är att man målmedvetet bör arbeta för att utvidga området för kvalificerade beslut.

Finland fick i juni 2006 av Europeiska rådet i uppdrag att utreda möjligheten att öka användningen av beslutsfattande med kvalificerad majoritet i rättsliga och inrikesfrågor, eftersom kravet på enhällighet leder till att man sällan får till stånd ordentliga resultat inom denna viktiga sektor. Medborgarna förväntar sig att också unionen skall kunna förbättra säkerheten och rättvisan i EU. Under Finlands ledning fördes en djupgående och initiativrik debatt kring denna fråga vid justitie- och inrikesministrarnas möte i Tammerfors. I samband med behandlingen av ärendet blev det klart att det inte fanns en vilja att öka andelen kvalificerade beslut genom tillämpning av en s.k. övergångsklausul så att vi enhälligt hade kunnat komma överens om en övergång till beslut med kvalificerad majoritet.

Trots motstånd och misstro lyckades vi emellertid i slutsatserna från Europeiska rådet i december få inskrivet som vår gemensamma viljeyttring att beslutsfattandet i rättsliga och inrikesfrågor måste utvecklas genom en utvidgning av beslut med kvalificerad majoritet. Så skedde också, och i samma anda som vid det nämnda ministermötet i Tammerfors.

Utvidgningen var en av de viktigaste frågorna under Finlands ordförandeskap. Bulgariens och Rumäniens anslutning till unionen från ingången av detta år säkerställdes under Finlands ordförandeperiod. Unionen är nu ett förbund bestående av 27 medlemsländer. Jag anser att det nu är dags att glömma unionens tendentiösa uppdelning i gamla och nya medlemsländer. Alla medlemmar i unionen är likvärdiga. I detta hänseende var det särskilt viktigt att man under Finlands ordförandeperiod fattade beslut som möjliggör en utvidgning av Schengenområdet. Samtidigt är det en viktig milstolpe att Slovenien anslöt sig till euroområdet från början av året. EU har endast en riktning att gå — att avskaffa gränserna i människornas vardag, skapa en gemensam marknad och få till stånd en gemensam valuta.

Utvidgningen var föremål för en livlig debatt. Stämningarna i unionen kan för närvarande inte anses vara särskilt positiva i fråga om utvidgning. Mången anser att utvidgningen har gått för långt och framskridit för snabbt. Under vårt ordförandeskap föreslogs t.o.m. en paus i utvidgningen. Jag instämmer inte i detta. Enligt min mening har unionens utvidgningspolitik varit en stor framgång.

Utvidgningen har fört med sig stabilitet och ekonomisk livskraft till Europa. Vi bör även framöver kunna förbise kortsiktiga problem och fokusera på långsiktiga betydande fördelar. Även detta kräver politiskt ledarskap, vilket vi kunde visa prov på.

Det var viktigt att Europeiska rådet i december på ett mycket klart och entydigt sätt befäste kontinuiteten i och principerna för unionens utvidgningspolitik: unionen är även framöver öppen för kandidatländer som uppfyller medlemskapskraven. Unionen bryter inte sitt löfte, utan står för sitt ord. Detta är särskilt viktigt för länderna på västra Balkan, eftersom möjligheten till EU-medlemskap är väsentlig med tanke på ländernas utveckling och för freden i Europa. Som ordförande stödde Finland målmedvetet utvidgningen.

Vi måste också hålla vårt löfte till Turkiet. Finland ville i egenskap av ordförande aktivt och målmedvetet få till stånd en lösning som hade möjliggjort bl.a. direkt handel med den norra delen av Cypern och inneburit att turkiska hamnar och flygplatser hade öppnats för cypriotiska fartyg och luftfartyg. Trots våra kraftiga ansatser kunde enighet om denna helhet inte nås, men besluten gällande Turkiets anslutningsförhandlingar kunde dock fattas i god ordning. I och med att Turkiet inte öppnar sina hamnar och flygplatser uppfyller det för närvarande inte sina förpliktelser, vilket ledde bl.a. till att förhandlingarna för åtta förhandlingskapitels vidkommande läggs på is. Detta var ett motiverat avgörande, men samtidigt kan Turkiets anslutningsprocess framskrida i övrigt. Den förutspådda konflikten mellan EU och Turkiet kunde undvikas tack vare ordförandens korrekta agerande.

Jag konstaterade tidigare att resultaten av ordförandeskapet kan ges vitsordet fyra laudatur. Kanske detta även i övrigt är en rimlig bedömning av ordförandeskapet, en student med fyra laudatur. Jag har ännu inte utvärderat det fjärde delområdet, dvs. lagstiftningen, som kanske är det mest väsentliga, konkreta och bestående arvet vi lämnade efter oss. Under vårt ordförandeskap slutfördes många mycket viktiga och stora projekt, bl.a. det sjunde ramprogrammet för forskning, tjänstedirektivet och kemikalieförordningen. Forskningsprogrammet stöder just de innovationer vi behöver. Inom tjänstesektorn har vi nu skapat världens största enhetliga tjänstemarknad. Den stödjer verksamhetsbetingelserna för vårt näringsliv på ett påtagligt sätt. Kemikalieförordningen i sin tur innebär ett betydande framsteg för både branschindustrin och konsumenterna. Det är ett omfattande projekt, som också kommer att göra allvar av kemikalieverket i Helsingfors. Vi kan i slutet av detta decennium blicka tillbaka på dessa lagstiftningsprojekt. Under hela decenniet genomförs få så omfattande lagstiftningsprojekt som de tre nämnda var.

Detta är vad vi kallar resultatens Europa, dvs. konkreta framsteg i helheter som ibland stämplas som tråkiga och ointressanta. Detta är dock EU:s gråa vardag och grunden för unionens existens. Jag är fast övertygad om att genom framsteg i just dessa konkreta frågor — utvecklandet av den inre marknaden, stärkandet av EU:s ställning som internationell aktör och vidtagandet av praktiska åtgärder, t.ex. en utvidgning av euro- och Schengenområdena, för att visa att EU fungerar och att medborgarna har konkret nytta av unionen — lyckas man vända den europeiska opinionen och framkalla ett sådant förtroende bland medborgarna som möjliggör att Europa kan utvecklas ytterligare. Med tanke på medborgarnas förtroende finns det inget så destruktivt som löften utan täckning och tomma visioner. EU har aldrig lidit av brist på visioner, men resultaten har tidvis visat ett underskott. Denna klyfta får dock inte bli större. Nu har man dessbättre även nått resultat.

Finlands ordförandeskap har givetvis inte varit blott ett triumftåg, framgång efter framgång, utan självfallet misslyckades vi också i många av våra målsättningar. Man lyckades ännu inte få förhandlingsmandat för det nya och nödvändiga övergripande avtalet mellan EU och Ryssland. Detta förhindrades av kravet på enighet. Vi gjorde vårt bästa för att nå enighet om arbetstidsdirektivet och kom närmare en lösning än någon annan hittills, men lyckades likväl inte få kvalificerad majoritet. Vi lyckades inte heller nå enighet om åtgärder för att effektivisera kommissionens förvaltning, utan projektet som till en början bifölls enhälligt av medlemsländerna föll på kvalificerad minoritet. Jag vill dock framhålla att kommissionen inte kan sätta sig över medlemsländernas vardagsverklighet.

Ordförandeskapet innebär skötsel av gemensamma angelägenheter, men samtidigt vill jag framhålla att vi fick till stånd konkreta lösningar även i många för Finland viktiga frågor. Ett exempel på detta är att den nordliga dimensionen fick en ny start. Artemis, som är ett forskningsprogram av stor vikt för det finska näringslivet, fick en flygande start i Lahtis. Man uppnådde samförstånd om överflygningsavgifterna vid flygningar över Sibirien, vilka varit oproportionerligt betungande för Finland. Vi har inte varit sysslolösa.

Ordförandeskapet bidrog också till att göra Finland allt mer känt och respekterat. Sommaren ligger redan långt bak i tiden och därför är det lätt att glömma t.ex. det historiska Asem-mötet i september som lockade många av världens högt uppsatta statsmän till Helsingfors. Denna dialog med Asien är ytterst viktig, den visar vår framtida riktning.

Med de asiatiska ledarna diskuterades bl.a. klimatförändringen och gemensamma åtgärder. Klimatförändringen behandlades också i konstruktiv anda med Förenta staterna och Ryssland. Frågan togs även upp i Lahtis och vid Europeiska rådet i december. EU lyckades driva igenom alla sina mål vid den internationella klimatkonferensen i Nairobi. EU skall nu ta itu med följande steg inom klimatpolitiken. Det är viktigt att klimatpolitiken drivs på det globala planet i form av ett ambitiöst, men ändå heltäckande projekt.

Finlands EU-ordförandeskap är slutfört. Det är fint att vi med vår egen insats har kunnat medverka till att utveckla Europeiska unionen. Finland befinner sig i rätt sällskap — vi är med i unionens kärna som ett aktivt och respekterat medlemsland med en bestämd åsikt om hur unionen bör utvecklas. Vi behöver mer Europa, konkreta resultat, kurage att blicka framåt samtidigt som vi bör ta ansvar för vår egen framtid.