Allmän motivering
Allmänt
Propositionen baserar sig på det ramavtal som arbetsmarknadsorganisationerna
ingick hösten 2011 för att trygga konkurrenskraften
och sysselsättningen i Finland. Som en del av ramavtalet
avtalade arbetsmarknadsorganisationerna om att arbetstagarnas möjligheter
till uppdatering av yrkeskompetensen och utveckling av kunnandet ska
förbättras för att underlätta
anpassningen till förändringar, öka produktiviteten
i arbetet och förlänga yrkeskarriärerna.
I avtalet ingår dessutom föresatser om utveckling
av de personalplaner som det föreskrivs om i samarbetslagarna.
Regeringen gav målen i ramavtalet sitt stöd genom
att inleda beredning av ett ekonomiskt incitament för företagare
som satsar på utveckling av personalens kompetens. Enligt
lagstiftningspaketet om utveckling av yrkeskompetensen ska stödet
verkställas genom ett nytt utbildningsavdrag som riktas
till företagare som omfattas av företagsbeskattning.
En proposition om detta behandlas som bäst i riksdagen
(RP 95/2013 rd). Andra företagare
får ekonomiskt stöd genom den utbildningsersättning
som föreslås i denna proposition och som motsvarar
utbildningsavdraget.
Den föreslagna regleringen om utveckling av de anställdas
kompetens består av flera lagar. Förslaget till
lag om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen
gäller alla arbetsgivare och har bestämmelser
om utbildning som främjar yrkeskompetensen och om en utbildningsplan
som ska upprättas för att utveckla arbetstagarnas
yrkeskompetens. Arbetsgivare som inte omfattas av samarbetslagarna
har rätt till ersättning för utbildning,
om det på arbetsplatsen finns en sådan plan som
avses i 3 § i lagen om kompetensutveckling. De arbetsplatser
som omfattas av samarbetslagarnas tillämpningsområde ska
varje år upprätta utbildningsplanerna så som anges
i den samarbetslag som förpliktar dem. Det föreslås
i detta sammanhang att bestämmelserna om de personal- och
utbildningsplaner som avses i samarbetslagarna preciseras och förenhetligas.
Bestämmelser om utbildningsersättning till arbetsgivare
som inte omfattas av företagsbeskattningen ska utfärdas
genom en lag om ersättning för utbildning.
Syftet med bestämmelserna om utvecklingen av arbetstagarnas
kompetens är att uppmuntra arbetsgivare till att utveckla
arbetstagarnas kompetens så att den motsvarar de krav som
arbetet ställer och de förutsägbara förändringarna
i kompetensbehoven. Arbetsplatserna kan därigenom förbereda
sig på situationer med olika slags förändringar
samt förbättra arbetstagarnas förutsättningar
att stanna kvar i arbetslivet. Utskottet anser att propositionen är
behövlig och tillstyrker lagförslagen med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar
Regeringen föreslår att det till den ännu
gällande lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och
inrättningar () fogas
en ny 7 a § om personal- och utbildningsplaner. En hänvisning till
den paragrafen finns i 3 § i den föreslagna lagen
om utveckling av yrkeskompetensen.
Arbets- och jämställdhetsutskottet behandlar för
närvarande en proposition med förslag till lag
om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar
(RP 152/2013 rd). Genom den föreslagna
lagen förnyas samarbetsförfarandet på statens
arbetsplatser. Den nya statliga samarbetslagen avses träda
i kraft den 1 januari 2014, dvs. samtidigt som de bestämmelser
som föreslås i propositionen om utveckling av
yrkeskompetensen. I propositionen om en ny statlig samarbetslag
föreslår regeringen att det föreskrivs om
personal- och utbildningsplaner på motsvarande sätt
som det i den nu aktuella propositionen föreskrivs om personal-
och utbildningsplaner i förslaget till ändring
av 7 a § i den gällande lagen om samarbete inom
statens ämbetsverk och inrättningar.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen (51 §)
i förslaget till ny statlig samarbetslag upphävs
lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar
() genom den nya lagen. Om det
någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till
bestämmelser i den upphävda lagen, ska den nya
lagen tillämpas istället för dem. På arbetsplatser
som omfattas av den statliga samarbetslagen ska således
de planer som avses i 3 § i lagen om utveckling av yrkeskompetensen
göras upp enligt bestämmelserna i den nya statliga samarbetslagen.
Personal- och utbildningsplaner
Regeringen föreslår ändringar i samarbetslagarnas
bestämmelser om personal- och utbildningsplaner. Skälet
till preciseringen är önskan att främja
yrkeskompetensen och att erbjuda arbetsgivaren ett ekonomiskt incitament
som uppmuntrar till detta. Vidare ändras bestämmelserna
om personal- och utbildningsplaner så att de i större
detalj än tidigare tar upp bland annat personalens sammansättning
och storlek i företaget inklusive antalet faktiska arbetsavtal
samt en bedömning av hur dessa kommer att utvecklas. I samarbetsförfarandet
ska parterna behandla principerna för användningen
av olika anställningsformer och principerna för
att upprätthålla arbetsförmågan
hos arbetstagare som hotas av arbetsoförmåga och äldre
arbetstagare samt arbetsmarknadskompetensen för arbetstagare
som hotas av arbetslöshet. Vidare ska förfarandet omfatta
en bedömning av hela personalens yrkeskunnande samt av
förändringarna i kraven på yrkeskunnande
och orsakerna till dem.
När personal- och utbildningsplanen behandlas ska arbetsgivaren
på särskilt begäran utreda hur man i
fortsättningen tänker upprätthålla
yrkeskompetensen hos de arbetstagare som under en längre
tid inte omfattats av åtgärder för utveckling
av yrkeskompetensen. På arbetsplatser som står
utanför samarbetslagarnas tillämpningsområde
och som inte har någon utbildningsplan ska arbetsgivaren
på arbetstagarens begäran diskutera frågor
som gäller utvecklingen av arbetstagarens yrkeskompetens.
Det är viktigt att utvecklingen av arbetstagarnas yrkeskompetens
behandlas i samråd mellan arbetsgivaren och arbetstagarna
på alla arbetsplatser.
Innehållet i personal- och utbildningsplanen utvecklas
så att man i de årliga planerna och uppföljningen
av deras utfall kan beakta såväl arbetsgivarens
behov som arbetstagarnas möjligheter att sysselsätta
sig på lång sikt. De årliga utbildningar
som erbjuds kan inriktas på ett sätt som är ändamålsenligt
för företaget.
Utskottet anser att preciseringarna i och tilläggen
till personal- och utbildningsplanerna är välkomna
och viktiga. Att utreda hela personalens kompetensbehov och de faktorer
som påverkar sysselsättningen och arbetsförmågan
i samarbete på arbetsplatsen bidrar såväl
till att förlänga arbetslivet som till att utveckla
produktiviteten.
Utbildningsersättning
Ett villkor för att få utbildningsersättning är
att utvecklingen av personalens kompetens är planmässig
och baserar sig på en sådan utbildningsplan som
avses i 3 § i lagen om utveckling av yrkeskompetensen.
På arbetsplatser som står utanför
samarbetslagarnas tillämpningsområde, däribland
små företag, är det frivilligt att göra
upp en utbildningsplan. För att ha rätt till det
ekonomiska incitamentet ska utbildningsplanen också för
dessa företag innehålla en bedömning
av hela personalens yrkeskunnande samt av förändringarna
i kraven på yrkeskunnande. Likaså ska planen innehålla
de principer som tillämpas för att upprätthålla
arbetsförmågan hos arbetstagare som hotas av arbetsoförmåga
och äldre arbetstagare samt arbetsmarknadskompetensen för
arbetstagare som hotas av arbetslöshet.
Utskottet välkomnar att innehållet i de planer som
ger rätt till ekonomiskt incitament förenhetligas
så att det är det samma för arbetsplatser som
står utanför samarbetslagarnas tillämpningsområde
och för företag som omfattas av lagarna. Det är
bra att också små företag har möjlighet
att få ett ekonomiskt incitament för att utveckla
kompetensen.
Enligt den arbetsmiljöbarometer för 2012 som publicerades
av arbets- och näringsministeriet deltog 57 procent av
löntagarna i utbildning som betalades av arbetsgivaren.
Det finns stora skillnader i deltagandet mellan olika arbetstagargrupper
och mellan den privata och den offentliga sektorn. De högutbildade
deltog allra flitigast i utbildning. Av de högsta tjänstemännen
deltog över 70 procent i utbildning 2012, medan andelen
för arbetstagare var endast 35 procent. Antalet utbildningsdagar
sjönk under perioden 2002-2004, och från i genomsnitt över
sex dagar år 2007 till 4,8 dagar år 2012.
Det främsta syftet med utbildningsersättningen är
att utöka antalet arbetstagare som deltar i utveckling
av yrkeskompetensen och att också de som i dag ofta faller
utanför i framtiden ska få ta del av utvecklingsåtgärderna.
Målen stöds genom beräkningsgrunderna
för utbildningsersättningens belopp och genom
bestämmelsen att ersättning ges för tre
utbildningsdagar per anställd. Målsättningen är
ytterst viktig och utskottet understryker att då arbetsmetoderna
förändras måste hela personalen ha en
allt bredare kompetens. Utbildningsformerna och möjligheterna
till kompetensutveckling varierar mellan olika arbetsplatser och
mellan olika arbetsuppgifter på en och samma arbetsplats.
Dessutom är kompetensutvecklingen kopplad till arbetets
art och till den kompetens som behövs samt till personalens
rådande kompetensnivå och vilja att utbilda sig.
Behovet av utbildning kan också variera stort från år
till år till exempel på grund av maskinanskaffningar
eller förändringar i verksamheten.
De föreslagna bestämmelserna tillämpas
inte på hushållsarbetsgivare och inte heller på riksdagens
kansli, republikens presidents kansli, riksdagens justitieombudsmans
kansli, statens revisionsverk, Finlands Bank eller Folkpensionsanstalten.
Regeringen bör skyndsamt undersöka vad man kan
göra för att också de nämnda
inrättningarna ska omfattas av utbildningsersättningen.
Utskottet ser det som viktigt att utfallet av regleringen följs
upp och att lagstiftningen revideras om utvärderingen visar
att det behövs.
Tillämpningsområde för utbildningsersättningen
Lagstiftningspaketet om kompetensutveckling utgår alltså från
att arbetsgivaren får utbildningsstödet antingen
som utbildningsavdrag i beskattningen eller på annat sätt
som utbildningsersättning. Enligt propositionen görs gränsdragningen
utgående från om det är lagen om beskattning
av inkomst av näringsverksamhet eller inkomstskattelagen
för gårdsbruk som tillämpas på arbetsgivaren.
Bestämmelserna om tillämpningsområde
i 2 § i förslaget till lag om ersättning
för utbildning motsvarar de bestämmelser som föreslås
i propositionen med förslag till lagar om ändring
av lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet
och inkomstskattelagen för gårdsbruk (RP
95/2013 rd), som lämnats till riksdagen
för behandling. Enligt förslaget ska lagen tillämpas
på ersättande av de kostnader som ordnandet av
utbildning orsakar (utbildningsersättning) för
de arbetsgivare som lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet ()
eller inkomstskattelagen för gårdsbruk ()
inte tillämpas på.
Finansutskottet har i sitt betänkande (FiUB 30/2013
rd) konstaterat att de propositioner som ingår
i lagstiftningspaketet inte beaktar möjligheten att samma
arbetsgivare kan bedriva både näringsverksamhet
eller jordbruk och annan verksamhet utöver dessa. Finansutskottet
föreslår därför att vissa arbetsgivare
ska omfattas av utbildningsersättningen uteslutande på grund
av sin juridiska status. De ska alltså omfattas av bestämmelsen
om utbildningsavdraget även om de vid sidan av annan verksamhet
också bedriver näringsverksamhet eller jordbruk.
Arbets- och jämställdhetsutskottet anser att finansutskottets ändringsförslag är
angelägna.
Därför föreslår utskottet
att 2 § i förslaget till lag om ersättning
för utbildning ändras enligt finansutskottets
förslag. Vidare föreslås att de ämbetsverk
och inrättningar som avses i 3 § 1 mom. i statstjänstemannalagen
() räknas upp i 2 § och
att hänvisningen till statstjänstemannalagen slopas.