Motivering
Människohandel och arbetet mot människohandel
Människohandel är allvarlig brottslighet.
Behovet av att förebygga och bekämpa människohandel
har på senare år rönt allt mer uppmärksamhet
både nationellt och internationellt. Människohandel
har starka kopplingar till organiserad brottslighet. Alltid är
det ändå inte kriminella ligor som är
i farten, utan gärningsmannen kan lika väl vara
en släkting, vän eller bekant till offret.
Människohandel handlar om att utnyttja en människa
för egen vinning. Gärningsmannen får offret
att gå med på att bli utnyttjat genom att ta till
någon form av kontroll, som våld eller hot om
våld, eller genom att dra nytta av offrets beroendeställning
eller osäkerhet. Offrets beroendeställning kan
grunda sig till exempel på anställning eller ett
skuld-, släktskaps- eller parförhållande.
Människohandel förekommer inte minst vid koppleri
i prostitutionssyfte och vid tvångsarbete och andra arbetsrelaterade
former av utnyttjande. Utlänningar är särskilt
utsatta för människohandel, om de inte
känner sina rättigheter och inte behärskar
något av de språk som allmänt används
i landet, om de saknar skyddsnät och kontakter i Finland
och om de av rädsla för att bli utvisade inte
vågar vända sig till myndigheterna för
att få hjälp.
Statsrådet antog 2005 den första nationella handlingsplanen
mot människohandel. I samma sammanhang tillsattes en styrgrupp
för att följa upp åtgärderna
i programmet och upprätta ett mer ingående handlingsprogram.
Utifrån styrgruppens förslag antog statsrådet
i juni 2008 en preciserad handlingsplan. Den utgår i likhet
med den tidigare handlingsplanen från ett människorättsligt
och offercentrerat perspektiv och avser att integrera också ett
tydligare barn- och könsperspektiv i genomförandet.
Den preciserade handlingsplanen är särskilt inriktad
på att identifiera offren. Målet är att
ha en låg identifieringströskel för att
alla offer för människohandel ska ha möjlighet
att få hjälp. Också statsrådets
program för den interna säkerheten innehåller
en rad tväradministrativa åtgärder för
att hindra människohandel och jämförbar
brottslighet.
Förvaltningsutskottet framhåller i sitt utlåtande
att människohandel till sin natur är ett allvarligt
brott mot de mänskliga rättigheterna och menar
att man i kampen mot människohandel bör tillämpa
alla tillgängliga metoder för förebyggande,
lagövervakning och skydd av offren. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet
omfattar förvaltningsutskottets syn på att människohandel
kränker de mänskliga rättigheterna och
på att alla metoder för att bekämpa människohandel bör
tillgripas. Det omfattar också lagutskottets syn på att
det behövs ett tväradministrativt samarbete på såväl
nationell som internationell nivå för att göra
arbetet mot människohandel effektivare.
Den nationella människohandelsrapportörens
berättelse
Lagen om minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden
(660/2001) kompletterades 2008 (1109/2008) med
bestämmelser om att minoritetsombudsmannen ska vara nationell
rapportör om människohandel. Rapportören
har till uppgift att ge akt på fenomen med anknytning till
människohandel, hur internationella förpliktelser
uppfylls och hur den nationella lagstiftningen fungerar och rapportera
om dem, lägga fram förslag och rekommendationer
och yttra sig och ge råd om verksamheten mot människohandel
och hur offrens rättigheter tillgodoses och hålla
kontakt med internationella organisationer i frågor som
gäller människohandel. Minoritetsombudsmannen
ska årligen till statsrådet och en gång
vart fjärde år till riksdagen en berättelse
om människohandel och anknytande fenomen.
Den nationella människohandelsrapportörens berättelse är
den första rapporten om människohandel någonsin
som lämnats till riksdagen. Den innefattar en grundlig
redogörelse för människohandel och anknytande
fenomen och för det aktuella arbetet mot människohandel.
Rapporten bygger på ett digert material. För rapporten
har minoritetsombudsmannen låtit intervjua centrala myndigheter
och frivilligorganisationer och analysera domstols- och förundersökningsmaterial
och annan information om människohandel och närstående
fenomen.
Det är viktigt och nödvändigt att
rapportören om människohandel en gång
vart fjärde år lämnar en rapport i form
av en berättelse till riksdagen om handelns omfattning
och hur den tar sig uttryck och om arbetet mot människohandel.
Utskottet anser att rapporten i rapportörens första berättelse är
mycket initierad och förtjänstfull. Det sätter
stort värde på rapportörens självständiga
och oberoende bedömning av människohandelssituationen
och anser att åtgärdsrekommendationerna i berättelsen är
viktiga och angelägna för att utveckla arbetet
mot människohandel och göra det effektivare.
Rapporten tar upp och bedömer tre delområden
av arbetet mot människohandel: 1) systemet för
att hjälpa offer för människohandel,
2) procedurer i anknytning till offrens uppehåll i landet
och avlägsnande ur landet och 3) straffprocessen samt tillämpningen
och tolkningen av bestämmelser om människohandel.
I kommande rapporter ska frågor kring arbetsrelaterad
människohandel och Finland som transitland för
människohandel synas närmare. Vidare ska läget
i arbetet mot människohandel i Finland jämföras
med läget i andra länder och information om bästa
praxis samlas in för att utveckla verksamheten i Finland.
De teman som valts ut för rapporten är viktiga
och aktuella, anser utskottet. Det omfattar minoritetsombudsmannens
syn på vad som bör prioriteras i kommande rapporter.
Rapportens infallsvinkel är starkt offercentrerad.
Syftet är att klarlägga hur människohandelsoffrens
rättigheter tillgodoses i Finland och vilka hinder deras
rätttigheter eventuellt stöter på.
Det är viktigt att den offercentrerade infallsvinkeln
på mänskliga rättigheter lyfts fram och helt
i linje med internationella förpliktelser som binder Finland.
Men i arbetet mot människohandel behöver också andra
perspektiv och mål komma till tals, som att förebygga
människohandel och att lagföra dem som begått
brott.
Utskottet poängterar att perspektiven och målen
i arbetet mot människohandel inte utesluter varandra utan
att de om de förstås rätt i stället kompletterar
och stöder varandra. Arbetet mot människohandel
går ut på att identifiera och hjälpa
offer. Förundersökningen och lagföringen
av brottslingar har ingen framgång, om man inte först
hjälper offret att känna sig tryggt och komma
i gång med processen att återhämta sig och
samla nya krafter. Först härefter kan man vänta
sig att offret småningom vågar berätta
om sina erfarenheter för myndigheterna, vilket i sin tur är
nödvändigt för att brottsundersökningen och
lagföringen av de skyldiga ska lyckas.
Hur offer för människohandel identifieras och
hur systemet för att hjälpa dem fungerar
Under den tid som de som fallit offer för människohandel är
inne i hjälpsystemet blir de enligt rapporten i regel professionellt
omhändertagna, trots att det fortfarande finns mycket att
bättra på i systemet när det gäller
resurstilldelning, samordning av tjänster och informationsgång
mellan olika aktörer och aktivt tillhandahållande
av vissa väsentliga tjänster, typ terapi.
Minoritetsombudsmannen ser de faser som de svåraste
problempunkterna i hjälpsystemet när människor
ska hänvisas till det eller utesluts ur det. Det finns
problem både i lagstiftning och förvaltningspraxis:
det finns inga tillräckligt tydliga och heltäckande
bestämmelser om hur hjälpsystemet ska fungera
och förvaltningspraxis är inte tillräckligt
förutsebar och jämlik. Det här urholkar
människohandelsoffrens rättsskydd och förtroende
för hjälpsystemet.
Hjälpsystemet ser inte ut att vara till tillräckligt
stor hjälp för att identifiera offer för
människohandel och hänvisa dem till
systemet. Identifieringen av offer är en ganska långvarig
process där offret småningom öppnar sig
för hjälparen om sina erfarenheter. I dag förväntas
offer som söker sig till systemet ha mer information om
sina erfarenheter av att vara offer än de är beredda
att berätta. Hjälpsystemet bör tillåta
att förtroendet för hjälparen och det
myndighetsstyrda systemet byggs upp successivt. För att
det ska fungera bra bör man genom lagstiftning se till
att tröskeln för inträde i systemet är
låg, att identifieringsprocessen slutförs stegvis
och att offrens behov av hjälp tillgodoses på ett
tillräckligt tidigt stadium.
I början av identifieringsprocessen kan det behövas
en grundlig och övergripande analys av situationen innan
misstanken om att det rör sig om ett offer väcks.
Det är i första hand organisationer i tredje sektor
som sysslar med detta slag av identifiering och uppsökande.
Arbetet är tidskrävande och svårt och
organisationerna har sällan den nödvändiga
personalen för det. I regeringsprogrammet finns det ett
uttalande om stöd för identifieringsprocessen
i den första fasen genom bidrag bland annat till tredje
sektor för arbetet med att identifiera och söka
upp offer för människohandel. Än så länge
har uttalandet ändå inte betytt ökade
resurser. Utskottet påskyndar mer resurser för
detta viktiga arbete.
Alla myndigheter har ännu inte lyckats integrera identifieringen
av offer för människohandel och praxis för
att hänvisa dem till hjälpsystemet i sitt arbete
och klarar inte alltid av att göra det. Utöver
utbildning för myndigheterna behövs det närmare
direktiv från ministerierna till exempelvis poliser och
arbetarskyddsinspektörer om hur offer för människohandel
ska identifieras och hänvisas till hjälp. Myndigheter
som polisen bör också i större omfattning
utnyttja systemet som hjälpmedel för att slutföra
identifieringsprocessen.
Enligt rapporten kan motstridigheter i den gällande
lagstiftningen leda till att offer för människohandel
inte blir identifierade och uppfångade av hjälpsystemet
på behörigt sätt; i stället kan
de till exempel bli avlägsnade ur landet innan
identifieringsprocessen är slutförd. En sådan
motstridighet finns till exempel i 148 § 1 mom.
i utlänningslagen, som gör det möjligt att
avlägsna en person som säljer sexuella tjänster
ur landet. Att bli uppfångad av hjälpsystemet förefaller
inte heller att hindra avvisning med åberopande av förordningen
om prövningsansvar (det s.k. Dublinförfarandet).
Det är också möjligt att bli utesluten
ur hjälpsystemet om förundersökningsmyndigheterna
inte lyckas utreda ett brott som begåtts i det första
EU-landet till exempel för att man inte lyckas sätta
fast gärningsmannen. Det är alltså möjligt
att den som blivit utnyttjad sänds tillbaka till det land
där han eller hon blivit utnyttjad och därmed åter blir
ett offer.
Utskottet finner det oroväckande att misstänkta
offer för människohandel sägs ha blivit avvisade
från Finland till exempel med stöd av den s.k.
Dublinförordningen till de länder där
de tros ha fallit offer för människohandel. Exempelvis
Italien och Grekland får årligen ta emot sådana
mängder utländska asylsökande att det har
varit omöjligt att ordna lämpliga förhållanden
för mottagning. I sådana fall finns det stor risk
för att de som avvisats blir offer på nytt. Med
tanke på skyddet för offren är det inte
motiverat att avvisa personer som misstänks ha blivit offer
för människohandel och det ligger inte heller
i linje med Finlands internationella förpliktelser.
Rapporten rekommenderar en särskild lag om hjälpsystemet
för att tydliggöra systemets tilllämpning,
grunder och förfaranden för att bli upptagen inom
och utesluten ur systemet och relationen mellan hjälpsystemet
och till exempel uppehållsrätt i landet.
Lagutskottet och förvaltningsutskottet tillstyrker
i sina utlåtanden en lag om hjälpsystemet. Arbetslivs-
och jämställdhetsutskottet omfattar deras synpunkter
på behovet av en sådan lag och påskyndar åtgärder
för att bereda den. Motstridigheterna i den nuvarande lagstiftningen
måste benas ut när den nya lagen stiftas för
att lagstiftningen i fortsättningen ska kunna tjäna som
ett systematiskt stöd för identifieringen av offer
för människohandel och hjälpsystemet
och för att ge offren nya krafter och hjälpa dem
att komma loss från människohandel.
Straffprocessen och tillämpningen och tolkningen av
rekvisitet för människohandel
Brottsrekvisitet för människohandel
Lagutskottet tar i sitt utlåtande upp brottsrekvisitet
för människohandel och straffprocessen till grundlig
behandling. Den springande punkten för att kunna identifiera
människohandel är hur den definierats i lagstiftning.
Strafflagens definition på människohandel grundar
sig på internationella och EU-rättsliga förpliktelser
som binder Finland. Det är helt motiverat, för
människohandel involverar ofta internationell brottslighet
som för att kunna bekämpas kräver gränsöverskridande
samarbete och därmed också en enhetlig internationell
definition.
Straffbestämmelserna om människohandel har
varit i kraft bara sedan 2004 och därmed kan inga särskilt
långtgående slutsatser dras om hur de fungerar. Ändå har
mycket få människohandelsmål gått
till domstol 2004—2009, medan domstolarna tagit upp långt
fler fall av närstående brott, som koppleri och
ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Redan när bestämmelserna
om människohandel stiftades var man medveten om att de
delvis överlappar straffbestämmelserna om koppleri. Överlappningen
i bestämmelser kan bereda praktiska problem med tolkningen
och tillämpningen. Därför är
det enligt lagutskottet bra att se på vilka möjligheter
det finns att göra lagstiftningen tydligare, till exempel
genom justering av brottsrekvisitet för koppleri.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet omfattar
lagutskottets syn och kräver att regeringen vidtar åtgärder
för att undanröja överlappningarna i
straffbestämmelserna om människohandel och koppleri
till exempel genom att justera rekvisitet för koppleribrott.
Offrets status vid koppleribrott
Den nationella människohandelsrapportören
rekommenderar i sin rapport att offret framför allt för
grovt koppleri bör medges målsägandestatus i
förundersökningen och den straffrättsliga
processen.
Lagutskottet anser i sitt utlåtande att ett offer för
koppleribrott redan nu kan ha målsägandestatus
om det handlar om påtryckning eller att tillfoga kroppsskada
eller sjukdom, försätta i livshotande läge
eller utsätta för lidande eller om gärningsmannen
i samband med koppleri gör sig skyldig till något
annat brott där kopplerioffret är målsägande.
Villkoret för målsägandestatus uppfylls
däremot svårligen för andra gärningsformer
av koppleri. Att de som utsätts för koppleribrott
medges målsägandestatus förbättrar
deras ställning i straffprocessen. Därför
ser lagutskottet gärna att man klarlägger vilken
status de som utsätts för koppleri har sig i straffprocessen och
om det behövs ändringar i lagstiftningen.
Om brottsrekvisitet för koppleri uppfylls befriar offrets
samtycke ändå inte gärningsmannen från
ansvar. Men det har inte lagstiftats om vilken juridisk roll offrets
samtycke spelar i straffbestämmelserna om vare sig människohandel
eller andra brott. Behovet av tydligare lagstiftning måste
enligt lagutskottets mening bedömas med hänsyn
också till de juridiska frågor som hänger samman
med offrets samtycke.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet omfattar
lagutskottets åsikter och kräver att regeringen
vidtar åtgärder för att utveckla lagstiftningen så att
den ger offret för koppleri en starkare juridisk status
och klarlägger vilken betydelse offrets samtycke ska tillmätas.
Förundersökningen och åtals- och
domstolsprocessen
Lagutskottet poängterar hur viktigt det är
att skydda offret för att undersökningen och rättegången
om människohandelsbrott ska lyckas. De metoder som lagstiftningen
medger för att skydda målsägande och
vittnet i ett brottmål bör utnyttjas fullt ut
och systematiskt. Offrets rätt till juridisk rådgivning
och rättshjälp ska också tillgodoses.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet instämmer
i lagutskottet syn på att offren måste skyddas
och rättshjälp tillhandahållas.
Vid utfrågningen av sakkunniga i utskottet ställde
sig sakkunniga inom polisen med god inblick i den praktiska verksamheten
bakom människohandelsrapportörens rekommendation
att inrätta en utbildad enhet med avslöjande verksamhet
som specialitet för förundersökning av människohandelsbrott.
Trots att målet i polisens verksamhet är att alla
polismän ska kunna identifiera människohandel,
ger en starkt utrustad specialenhet störst effekt om ansvarsområdet omfattar
hela landet och enheten också undersöker brott
som tangerar människohandel, som koppleri, ordnande av
olaglig inresa och diskriminering i arbetet. Polisen måste
vara mycket väl insatt i denna typ av brott och ha ett
aktivt undersökningsgrepp och kunna utnyttja sina samarbetsnätverk
för att avslöja och utreda dem. Ett nära
samarbete mellan specialenheten och särskilt utpekade nyckelåklagare
kan bli den efterlängtade vitamininjektionen för
förundersökningen och åtalsprövningen.
Också lagutskottet pekar i sitt utlåtande på hur
viktigt det är med ett nära samarbete mellan förundersökningsmyndigheterna
och åklagaren för att utreda människohandelsbrott
och fullfölja det straffrättsliga ansvaret.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet instämmer
i åsikterna om att undersökningen måste
bli effektivare och förutsätter att det inrättas en
nationell specialenhet inom polisen med undersökning av
människohandel och närstående brott som
specialitet och ett nära samarbete med nyckelåklagare
med just de brotten som specialitet.
Lagutskottet och förvaltningsutskottet framhåller
i sina respektive utlåtanden hur viktigt det är
att förundersökningsmyndigheter, åklagare och
domare får utbildning och information om människohandel.
Förvaltningsutskottet efterlyser dessutom adekvata resurser
för utbildning och information. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet
delar lagutskottets och förvaltningsutskottets syn på utbildningens
och informationens betydelse och vikten av att avdela nödvändiga
resurser för dem.
Hur arbetsrelaterad människohandel kan förebyggas
Olika former av arbetsrelaterad människohandel
Hittills har bara två åtal för arbetsrelaterad
människohandel väckts i Finland. I båda
fallen avvisades åtalet i domstolen. Det finns betydligt
fler rättsfall som gäller ockerliknande diskriminering
i arbetslivet och som kommer mycket nära arbetsrelaterad
människohandel.
Flera fall av utnyttjande av utländska arbetstagare
har behandlats i medierna. Typiskt för dem är
långa arbetsdagar utan lediga dagar och övertidsersättningar,
ingen lön eller mycket liten lön, höga
ersättningar för bostad och mat och skulder för
ordnad inresa som inte går att amortera för att
lönen är så liten och utgifterna så höga.
Det har också förekommit fall där arbetsgivaren
har lagt beslag på arbetstagarens pass och andra identitetshandlingar
och använt arbetstagarens bankkonto.
Det har forskats bara lite i arbetsrelaterad människohandel
i Finland, vilket ger utredningen i människohandelsrapportörens
rapport ännu större tyngd. För att göra
arbetet mot människohandel effektivare och klarlägga
på vilka punkter lagstiftningen behöver utvecklas är
det viktigt att specificera och analysera de olika fallens typiska
drag och deras relation till arbetslagstiftningen och huruvida de
uppfyller rekvisitet för människohandel.
Många av de uppdagade situationerna med arbetsrelaterat
utnyttjande är allvarliga. De utmanar det finska samhället
att beslutsamt ta tag i problemet. Problemen med utländsk
arbetskraft kommer sannolikt att öka och förvärras
om fenomenet inte omedelbart ges den uppmärksamhet och
myndighetstillsyn som det kräver och om man inte ser på hur
arbetsrelaterad människohandel med anknytande utnyttjande
av arbetskraft effektivare ska förebyggas och bekämpas
i framtiden.
Rapporten rekommenderar att arbetsmarknadens organisationer
och arbetarskyddsförvaltningen i samråd bedömer
hela den gällande lagstiftningen närmare för
att avgöra om den räcker till för att
förebygga människohandel och identifiera offer
och fullfölja deras rättigheter. Också arbets-
och näringsministeriet anser i sitt utlåtande
att fenomenet behöver utredas i relation till arbetslagstiftningen
för att man ska få en helhetsuppfattning om den
arbetsrelaterade människohandeln och kampen mot den och
att det ska göras med beaktande av den gränsöverskridande lagstiftning
som just nu tar form.
Utskottet delar de här uppfattningarna och påskyndar
en kartläggning av arbetslagstiftningen och utveckling
av lagstiftningen för att göra arbetet mot arbetsrelaterad
människohandel effektivare.
Arbetsgivarspecifika uppehållstillstånd
Enligt rapporten kan det göra en arbetstagare mer utsatt
för utnyttjande att uppehållstillståndet
binds vid en viss bransch. Utskottet har den uppfattningen att problemen är
särskilt stora om uppehållstillstånd
beviljas så att de gäller arbetsgivarspecifikt.
I 77 § i utlänningslagen sägs
det att en arbetstagares uppehållstillstånd berättigar
till att arbeta i en bransch eller flera. Av särskilda
skäl kan uppehållstillstånd för
arbetstagaren begränsas till arbete i anställning
hos en viss arbetsgivare. Statsrådet har fattat ett principbeslut
om att särskilda skäl kan anses föreligga
till exempel när en utlänning är en utsänd
arbetstagare eller arbetet har samband med ett leveransavtal eller
ett kortvarigt projekt. I sådana fall har det inte ansetts ändamålsenligt
att råda en utlänning att söka annat
arbete på marknaden. För tillfället är det
arbets- och näringsbyrån som fattar beslut om
ett arbetsgivarspecifikt uppehållstillstånd för en
arbetstagare i s.k. delbeslutsförfarande. Enligt ett förslag
till ändring av utlänningslagen (RP 269/2009
rd) som är under behandling i riksdagen är det
meningen att slopa delbeslutsförfarandet och delegera beslutsbefogenheter
till Migrationsverket.
En utlänning som beviljats uppehållstillstånd för
arbetstagare i anställning hos en viss arbetsgivare kan
enligt utlänningslagen beviljas nytt uppehållstillstånd
för ett nytt arbete. Men i praktiken är det i
en sådan situation mycket svårt för utlänningen
att skaffa sig en ny arbetsplats.
Ett arbetsgivarspecifikt uppehållstillstånd
kan enligt utskottets mening bidra till att utsätta en person
för allvarligt missbruk, till och med människohandel.
Om arbetsgivaren inte följer avtalade anställningsvillkor, är
det mycket svårt för arbetstagaren att kräva
ut sina innestående fordringar i och med att han eller
hon inte har möjlighet att byta arbetsplats. Om arbetsgivaren
permitterar arbetstagaren har denne inte rätt att få utkomstskydd
för arbetslösa, eftersom det arbetsgivarspecifika
uppehållstillståndet anses hindra byte av arbetsplats
och arbetstagaren av denna orsak inte godkänns som arbetslös
arbetssökande enligt lagen om offentlig arbetskraftsservice
(1295/2002).
Utskottet kräver att utlänningslagen skyndsamt ändras
så att uppehållstillstånd inte längre beviljas
bara för anställning hos en viss arbetsgivare.
Det är bättre med branschvisa tillstånd,
för då är det möjligt att byta
arbetsplats inom branschen om det blir problem med arbetsgivaren. Då godkänns
personen också som arbetslös arbetssökande
och kan få utkomstskydd för arbetslösa.
Utskottet noterar i alla fall att det också för den
som har ett branschspecifikt tillstånd kan vara svårt
att yrka på sina rättigheter, om det inte går
att byta arbetsplats på grund av svag sysselsättning
inom branschen.
Hur människohandel för sexuellt utnyttjande kan
förebyggas
I 11 fall av 39 där vuxna 2006—2009 fångades upp
av hjälpsystemet var det fråga om sexuellt utnyttjande.
Det låga antalet offer för sexuellt utnyttjande
som fångats upp av systemet antas tala sitt tydliga språk
om att identifieringssystemet i deras fall inte fungerar på önskat
vis.
I sin redogörelse om jämställdheten
mellan kvinnor och män (SRR 7/2010 rd)
tar regeringen upp arbetet mot människohandel och menar
att genomförandet av handlingsplanen mot människohandel
och lagstiftningen om människohandel bör utvärderas
och utvecklas i ett könsperspektiv. I utvärderingen
bör man särskilt se på hur åtgärderna
mot människohandel påverkar offren för
människohandel och närstående brott och
offrens faktiska möjligheter att få det stöd och
skydd som det har rätt till.
Det ska klarläggas hur man kan bli bättre
på att identifiera offer för människohandel
och hänvisa dem till hjälpsystemet vid utredning
av människohandelsbrott som begås i prostitutionssyfte.
Förundersökningsmyndigheterna och myndigheterna
inom rättsförvaltningen ska få utbildning
om våld, sexuellt utnyttjande och andra rättskränkningar
i samband med koppleri, prostitution och människohandel.
Dessutom ska det ses till att de som är föremål
för koppleri i förekommande fall hänvisas
till service och hjälp, även om det inte finns
direkta straffrättsliga bevis på något
människohandelsbrott i egentlig mening. Att någon är
ett offer för utnyttjande och enbart misstanke om att någon är
ett offer för människohandel bör räcka
som grund.
Det är viktigt att de här strategierna i jämställdhetsredogörelsen
genomförs med kraft för att människohandelsoffer
som blivit föremål för sexuellt utnyttjande
ska kunna identifieras bättre och hänvisas till
hjälpsystemet. Utskottet inskärper att också en
utländsk person som med sitt eget samtycke gått
med på prostitution kan vara ett offer för människohandel,
om han eller hon bara har svaga faktiska möjligheter att
frigöra sig från prostitution till exempel på grund
av en otrygg eller beroende ställning eller förhållandena
kring koppleriverksamheten eller våld eller hot med våld
mot personen själv.
Människohandelsrapportören rekommenderar i
sin rapport att eventuella offer för människohandel
som påträffats inom prostitution eller på massageinstitut
och stripteaseställen inte ska avvisas med stöd
av utlänningslagen förrän det i varje
enskilt fall har blivit noggrant utrett att det inte handlar om
människohandel. Utskottet omfattar rekommendationen och
anser att eventuella offer för människohandel
absolut bör få information om hjälpsystemet
och de möjligheter som utlänningslagen ger till
betänketid och att söka s.k. offertillstånd.
Utskottet instämmer i minoritetsombudsmannens syn att
det är viktigt att inte bara se människohandel
som en utlänningsfråga när man utvecklar
verksamheten mot människohandel, utan att också finländare
kan falla offer. Risken är speciellt stor för
unga kvinnor som kan lockas att bli föremål för
sexuellt utnyttjande som kan liknas vid människohandel.
I fortsättningen gäller det att fästa
särskilt avseende vid att förebygga människohandel
med inhemska förtecken.
Europarådets konvention om bekämpande av människohandel
Lagutskottet fäster sig i sitt utlåtande vid
att Finland redan 2005 undertecknade Europarådets konvention
om bekämpande av människohandel, som avser att
stärka skyddet av offer för människohandel
och främja identifieringen av offer. Det nationella genomförandet
av konventionen är under beredning. Lagutskottet påskyndar
att ratificeringsprocessen slutförs.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet delar lagutskottets
syn på att ratificeringen av Europarådets konvention
brådskar och yrkar på att ratificeringen skyndsamt
lämnas till riksdagen för behandling.