Motivering
Allmänt
År 1991 tillträdde Finland Europeiska sociala stadgan
från 1961. Tillsammans med FN:s internationella konvention
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innehåller
Europeiska sociala stadgan de viktigaste skyldigheterna för Finland
visavi de mänskliga rättigheterna inom ramen för
ekonomiska och sociala rättigheter. Merparten av rättigheterna
i stadgan gäller arbetsrätt, arbetarskydd och
jämställdhet och är därför
mycket viktig med avseende på arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottets
behörighetsområde.
Den reviderade stadgan har en del nya rättigheter.
Dessutom har en del bestämmelser fått ny innebörd
för att stadgan bättre skall motsvara de sociala
förändringar som skett under tiden. Syftet med
revideringen har varit att den nuvarande skyddsnivån inte
får sänkas. De ändringar som ingår
i utskottets behörighetsområde tar framför allt
sikte på att ge arbetstagare större inflytande, att
förbättra möjligheterna att kombinera
arbete och familjeliv och att främja jämställdheten
mellan könen. Bland de nya artiklarna inom utskottets behörighetsområde
märks: Rätt till skydd vid uppsägning
(artikel 24), arbetstagarnas rätt till skydd av sina fordringar
vid händelse av arbetsgivarens insolvens (artikel 25),
rätt till värdiga arbetsförhållanden
(artikel 26), rätt till jämställdhet
för arbetstagare med familjeansvar (artikel 27), rätt
för arbetstagarrepresentanter till skydd inom företag
och åtgärder för att underlätta
deras verksamhet (artikel 28) och rätt till information
och samråd vid kollektiva uppsägningar (artikel
29). Det är enligt utskottet viktigt att Finland åtar
sig att följa alla dessa nya artiklar, vilket regeringen
föreslår.
Regeringen föreslår att Finland åtar
sig att följa den reviderade stadgan utom när
det gäller artikel 3.2 och 3.3 (föreskrifter om
säkerhet och hälsa på arbetsplatsen och
tillsyn över bestämmelserna), artikel 4.1 (rätt
till en lön som är tillräcklig för
en godtagbar levnadsstandard), artikel 4.4 (rätt till skälig
uppsägningstid), artikel 7.6 (arbetstid som minderåriga
arbetstagare ägnar åt yrkesutbildning betraktas
som en del av arbetsdagen), artikel 7.9 (läkarkontroll
för arbetstagare under 18 år), artikel 8.1 (obligatorisk mammaledighet),
artikel 8.3 (ledighet för amning), artikel 8.5 (förbud
att anlita gravida kvinnor, kvinnor som nyligen fött barn
eller som ammar till gruvarbete under jord eller annat riskfyllt
arbete) och artikel 19.10 (att utsträcka skydd och hjälp
till att omfatta migrerande personer som utövar självständig
förvärvsverksamhet). Inte heller vid tillträdet
till den sociala stadgan från 1991 åtog sig Finland
att följa dessa bestämmelser.
De rättigheter som finns inskrivna i den sociala stadgan
representerar viktiga mänskliga rättigheter å ena
sidan och viktiga grundläggande fri- och rättigheter å andra
sidan, och de spelar en viktig roll i arbetslivet, påpekar
utskottet. För Finlandsbilden på den internationella
arenan är det angeläget att vi kan åta
oss att följa stadgan så långt som möjligt.
Utskottet anser att regeringen måste utreda på vilket
sätt vår lagstiftning och praxis måste ändras
för att Finland så snart som möjligt
skall kunna tillträda de artiklar som inte antas nu.
I detta utlåtande går utskottet närmare
in på artiklarna 3, 4, 7 och 8 som Finland enligt propositionen
inte kommer att tillträda helt och hållet. Dessutom
behandlar utskottet den s.k. strålningssemestern, som omfattas
av tillämpningen av artikel 2.4.
Säkra och hälsosamma arbetsförhållanden
för självständiga yrkesutövare
(artikel 3.2 och 3.3)
Regeringen föreslår att Finland inte skall åta
sig att följa artikel 3.2 och 3.3, eftersom bestämmelserna
om säkra och hälsosamma arbetsförhållanden
och reglerna för tillsyn över att bestämmelserna
efterlevs enligt den sociala stadgan också skall utsträckas
till egenföretagare. Enligt finsk lagstiftning omfattas
inte egenföretagare av bestämmelserna i den utsträckning
som stadgan kräver.
I sitt utlåtande (GrUU 4/2002 rd) om propositionen
anser grundlagsutskottet att lagrummet om skydd av arbetskraften
i grundlagen omfattar alla oberoende av vilken form av försörjning de
har valt. Lagstiftningen om skydd i arbete är klart bristfällig
på denna punkt, menar grundlagsutskottet och anser att
frågan måste uppmärksammas i behövlig
grad i den pågående totalreformen av lagen. Grundlagsutskottet
anser att Finland bör åta sig att följa
hela artikel 3.
Enligt vad arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottet
har erfarit jämställs självständiga yrkesutövare
och deras behov att undvika fysiska och psykiska risker i arbetet
och arbetsförhållandena med behovet av skydd för
arbetstagare, när tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna utövas. Samma tolkning kommer sannolikt också att
tillämpas på artikeln om rättvisa arbetsförhållanden
i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
En typisk trend på den finska arbetsmarknaden just
nu är att funktioner läggs ut. Det har resulterat
i att många anställda gör samma jobb som
tidigare men som egenföretagare och är därför
ofta hänvisade till en och samma uppdragsgivare. Den pågående
trenden visar att bestämmelserna om säkra och
hälsosamma arbetsförhållanden måste
utsträckas till självständiga yrkesutövare,
påpekar utskottet. Det är viktigt att regeringen
så snart som möjligt utreder vilka ändringar
det behövs i vår lagstiftning och i vår
tillsyn över arbetarskyddet för att Finland skall kunna åta
sig att följa hela artikel 3. Dessutom bör det
samtidigt utredas om ändringarna kan genomföras
i samband med totalrevideringen av arbetsmiljölagstiftningen.
Minimilön
Regeringen föreslår att Finland inte skall åta
sig att följa artikel 4.1 (rätt till skälig
lön). Regeringen motiverar förslaget med att i
tillsynspraxis avses med minimilön en lön som
uppgår till minst 60 procent av den nationella genomsnittliga
nettolönen. Regeringen påpekar att beräkningsmetoden
väsentligt avviker från gällande regler
i Finland för hur villkoren för minimilön fastställs.
Grundlagsutskottet påpekar (GrUU 4/2002 rd)
att artikel 7 punkt a i ESK-konventionen innehåller en
liknande rätt till lön som garanterar en skälig
levnadsstandard och att ESK-kommittén i sin tillsynspraxis
i sina slutsatser för Finland 1996 och 2000 har uppmärksammat
att bestämmelser om en allmän minimilön
saknas. I Finland fattas beslut om lönerna huvudsakligen genom
arbets- och tjänstekollektivavtal. I anställningar
som ställs utanför kollektivt skydd skall, om
inte något annat har överenskommits i kollektivavtalen,
betalas sedvanlig och skälig lön utifrån
2 kap. 10 § lagen om arbetsavtal från 2001. Därtill
kommer det med stöd av bestämmelserna i 10 kap.
att oskäliga villkor kan jämkas. Denna reglering
i kombination med 18 § 1 mom. i grundlagen talar för
att ompröva om inte Finland skall åta sig att
iaktta artikel 4.1 i den reviderade stadgan, framhåller
grundlagsutskottet.
Arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottet håller
med grundlagsutskottet om att bestämmelsen om minimilön är
en viktig rättighet i arbetslivet och att Finland på allvar
bör överväga att tillträda artikeln.
Finland har visserligen ingen lag om minimilön, men tillsammans
med effekterna av de sociala inkomstöverföringarna
och skatterna uppfyller våra bestämmelser om allmänt
bindande verkan gott och väl det yttersta villkoret i tillsynspraxis,
d.v.s. att lönen måste ligga klart över
fattigdomsgränsen i respektive land. Enligt vad utskottet
har erfarit har arbetsministeriet kommit överens med arbetsmarknadens
organisationer om att undersöka möjligheterna
för Finland att ratificera bestämmelsen. Utskottet
skyndar på utredningarna och anser det nödvändigt
att Finland förbättrar sin lagstiftning och sina
rutiner så att bestämmelsen om lön som är
tillräcklig för en godtagbar levnadsstandard kan
tillträdas.
Regelbunden läkarkontroll för arbetstagare under
18 år (artikel 7.9)
Regeringen föreslår att Finland inte skall åta
sig att följa artikel 7.9 eftersom vi inte ordnar läkarkontroller
i tillräckligt stor omfattning för personer under
18 år som arbetar inom vissa särskilt nämnda
yrken. Enligt vår lagstiftning skall regelbundna kontroller
göras med 1—3 års mellanrum i arbeten
där arbetstagarna löper särskild risk
att insjukna, om det inte finns någon särskild
anledning att göra kontroller oftare.
Utskottet menar att skyddsmålet i artikel 7.9 fortfarande är
aktuellt och påpekar att unga som arbetar i riskfyllda
arbeten bör få genomgå regelbundna läkarkontroller
minst en gång om året. Utskottet finner det viktigt
att regeringen vidtar åtgärder för att ändra
lagstiftningen om unga arbetstagare för att Finland senare
skall kunna följa artikel 7.9.
Skydd för arbetstagare vid graviditet och barnsbörd
(artikel 8)
Artikel 8 föreskriver om kvinnliga arbetstagares rätt
till skydd vid graviditet och barnsbörd. Artikeln har ändrats
och föreskriver nu om skydd för kvinnliga arbetstagare
vid graviditet och amning, och inte längre om skydd i arbetslivet över lag.
Av de fem punkterna i artikel 8 har Finland bara åtagit
sig att följa punkt 2, som gäller skydd mot uppsägning
vid graviditet och mödraledighet. Däremot har
Finland inte godtagit bestämmelserna om längden
på obligatorisk mödraledighet, ledighet vid amning
eller begränsningar i nattarbete respektive riskfyllda
ohälsosamma eller ansträngande arbeten avseende
gravida kvinnor, kvinnor som nyligen har fött barn eller
ammar. Regeringen föreslår att Finland skall åta
sig att följa dels artikel 8.2, dels artikel 8.4 som gäller
nattarbete.
Arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottet understryker
att skyddet vid graviditet och barnsbörd är en
viktig fråga och påpekar att mödravården
i Finland håller en hög standard och har långa
anor. Det är beklagligt med tanke på Finlandsbilden
i världen, om vi inte kan åta oss att följa
artikeln i större utsträckning än regeringen
föreslår.
Ledighet vid amning (artikel 8.3).
Regeringen föreslår att Finland inte skall åta
sig att följa artikel 8.3, eftersom den inte anser ledighet
vid amning vara nödvändigt när vi har
så lång mödra- och föräldraledighet
i Finland.
Grundlagsutskottet påpekar (GrUU 4/2002 rd)
att frånvaron av en lagfäst betald amningsledighet
gör att familjerna inte fritt kan välja om det är
mamman eller pappan som tar ut föräldraledigheten.
Om kvinnor som börjar förvärvsarbeta
på nytt garanteras ledighet för amning medverkar
detta till att fäderna oftare utnyttjar sin rätt
till föräldraledighet. Detta främjar
också jämställdheten mellan könen,
påpekar grundlagsutskottet.
I sitt utlåtande (ShUU 4/2002 rd) säger
social- och hälsovårdsutskottet att
de avtalsslutande parterna genom artikel 3 åtar sig att
tillförsäkra mödrar som ammar sina barn
rätt till tillräcklig ledighet för detta ändamål.
Enligt artikeln skall ledigheten ingå i den betalda arbetstiden.
I motiveringen till propositionen görs varken på denna
punkt — eller över lag någon jämförelse av
för- och nackdelarna med att binda sig respektive
inte binda sig till artikeln, påpekar social- och hälsovårdsutskottet.
Frånvaron av amningsledighet begränsar enligt
social- och hälsovårdsutskottet möjligheterna
till amning för de mödrar som vill återgå till arbetet
direkt efter mödraledigheten. Utskottet påpekar
att man hos oss för närvarande utvecklar bestämmelserna
om mödra- och familjeledighet i den riktningen att familjerna
skall ha större frihet att välja i vilken utsträckning
modern och fadern från första början
delar på ansvaret för vården av barnet.
Utifrån regeringsprogrammet utreds faderns rätt
till egen föräldraledighet och möjligheterna
att ta ut mödra- och föräldraledighet
på deltid. Med hjälp av deldagpenning kunde modern
deltidsarbeta medan fadern med hjälp av delföräldrapenningen
samtidigt kunde vårda barnet. Social- och hälsovårdsutskottet
framhåller att dessa åtgärder för
att öka familjernas valfrihet bidrar till att arbetsmarknadens
parter och regeringen också hos oss med gemensamma insatser
kan utveckla villkoren i arbetslivet så att förvärvsarbetande
mödrar tillförsäkras ledighet för
amning.
Arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottet håller
med grundlagsutskottet och social- och hälsovårdsutskottet
om att arbetslivslagstiftningen och arbetslivspraxis bör
ses över i samråd med arbetsmarknadens parter
för att de som återvänder till arbetslivet
efter mödraledighet skall kunna fortsätta att
amma sina barn. Det bör dock vara familjens eget val, understryker
utskottet. Meningen är inte att ledighet för amning skall
underblåsa den hårdnande konkurrensen på arbetsmarknaden
och resultera i att mammalediga kvinnor tvingas börja förvärvsarbeta
snabbt efter nedkomsten.
Skydd för arbetstagare vid graviditet och barnsbörd
vid gruvarbete och annat riskfyllt arbete (artikel 8.5).
Regeringen föreslår att Finland inte skall
tillträda artikel 8.5 eftersom vår lagstiftning
inte innehåller något uttalat förbud
mot gruvarbete under jord eller annat riskfyllt arbete för
gravida kvinnor, kvinnor som nyligen har fött barn eller
som ammar.
Enligt vad utskottet har erfarit tolkar regeringen bestämmelsen
i stadgan alltför snävt, när den anser
att det krävs direkta lagbestämmelser om gravida
kvinnor, kvinnor som nyligen har fött barn eller som ammar.
Med hänvisning till att lagstiftningen i Finland i sak
kan anses innehålla det skydd som avses i artikel 8.5 och
med beaktande av att vår nationella lagstiftning kan förtydligas
i samband med totalrevideringen av lagen om skydd i arbete, anser
utskottet att Finland kan tillträda artikel 8.5 redan i
samband med ratificeringen av den sociala stadgan.
Strålningssemester
Enligt artikel 2.4 i den reviderade Europeiska sociala stadgan åtar
sig parterna att eliminera de risker som är förenade
med riskfyllda eller hälsofarliga arbeten och där
det inte ännu har varit möjligt att eliminera
eller i tillräcklig mån minska dessa risker, sörja
för en förkortning av arbetstiden eller ge utökad
betald semester för arbetstagare som är sysselsatta
i sådan verksamhet. Den bestämmelse i stadgan
som Finland har åtagit sig att följa kräver
bara utökad betald semester eller en förkortning
av arbetstiden, men inte att riskerna elimineras.
På grundval av ett kollektivt klagomål till
Europarådet ansåg kommittén för
sociala rättigheter nyligen att arbete med strålning
inom hälso- och sjukvården kan betraktas som riskfyllt
eller ohälsosamt arbete i den mening som den sociala stadan
avser. Kommittén ansåg att det inte är
säkert för arbetstagarna att arbeta med strålning, även
om doserna är låga. Därför bör
den hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar med
strålning ha rätt att få förkortad
arbetstid eller utökad betald semester i enlighet
med den sociala stadgan. Kommittén för sociala
rättigheter ansåg att Finland i detta läge
bryter mot artikel 2.4 i den sociala stadgan. Däremot kom
Europarådets ministerkommitté inte med någon
rekommendation i frågan när den fattade beslut
om det kollektiva klagomålet.
Vid riksmötet 1997 antog riksdagen en proposition med
förslag till upphävande av 72 § strålskyddslagen
(RP 209/1996 rd). Därmed avskaffades möjligheten
att genom förordning stadga om strålningssemester
för anställda på sjukhus eller hälsovårdscentraler.
I sitt betänkande (ApUB 3/1997 rd) om propositionen
påpekade arbetspolitiska utskottet att propositionen tar upp
bestämmelserna i Europeiska sociala stadgan mycket kortfattat
och underströk att regeringen inte gjort någon
bedömning av propositionens konsekvenser för åtaganden
som är bindande för Finland. Samtidigt påpekade
utskottet att det med avseende på stadgan är av
betydelse om arbete med strålning på sjukhus och
hälsovårdscentraler betraktas som arbete i enlighet
med artikel 2.4. Vidare framhöll utskottet att de hälsoeffekterna
av strålningssemester inte är av någon
betydelse för åtagandet åtminstone att
döma av formuleringen i stadgan.
Det är viktigt att Finland uppfyller de internationella
avtal och åtaganden som vi har ingått och antagit
på behörigt sätt, påpekar arbetsmarknads-
och jämställdhetsutskottet. Riskerna med joniserande
strålning inom hälso- och sjukvårdssektorn
har än så länge inte kunnat undanröjas. Tvärtom
utsätts personalen för ännu större
strålning när effektiva nya behandlings- och undersökningsmetoder
införs, visar vissa undersökningar. Därför är
det enligt arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottet
viktigt att regeringen i samråd med arbetsmarknadens berörda
parter utreder om lagstiftningen behöver ändras
för att den hälso- och sjukvårdspersonal
som utsätts för joniserande strålning
garanteras rätt till utökad betald semester.