Allmän motivering
Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande
anmärkningar och ändringsförslag. Utskottet
tillstyrker likaså godkännandet av det avtal och
utfärdandet av den förklaring som avses i propositionen.
Propositionens utgångspunkter
Propositionen innehåller ett omfattande regelverk om
resolution av banker. Det föreslagna regelverket utgör
en väsentlig del av bankunionen, vars syfte är
att genom tillsyn och gemensam krishantering i första hand
förebygga uppkomsten av kriser och i andra hand begränsa konsekvenserna
av uppkomna kriser. Propositionen ger tillsynsmyndigheterna verktyg
för att så tidigt som möjligt ta itu
med problem som upptäckts vid tillsynen och därigenom
förhindra att problemen eskalerar till en fullskalig finanskris. Avsaknaden
av ett sådant förebyggande regelverk var en av
de främsta orsakerna till den senaste finanskrisens omfattning.
I brist på gemensamma rutiner och regler fattades besluten
alltför sent. Marknaden fick aldrig något förtroende för
de åtgärder som tillämpades. Det föreslagna regelverket
i kombination med den befintliga tillsynen över bankerna
och bestämmelserna om de offentliga finanserna skapar avsevärt
tydligare och stabilare förutsättningar för
att på ett tidigt stadium reagera på problem på såväl
mikro- som makroplanet.
Ett av de främsta målen med propositionen är att
förebygga s.k. moralisk risk genom att bryta kopplingen
mellan banker och stater, eftersom denna koppling inneburit att
särskilt skattebetalarna tvingats rädda banker
i kris. I propositionen föreslås därför
att det införs s.k. placeraransvar, vilket innebär
att det i första hand är ägarna och investerarna
som ska ansvara för finansieringen av kreditinstitut som
hamnat i betalningssvårigheter.
De nya bestämmelserna ställer inte upp några direkta
skyldigheter för medlemsstaterna att finansiera resolutionsåtgärderna
och ökar inte heller medlemsstaternas solidariska ansvar.
Krisbanken ska i första hand själv svara för
den behövliga finansieringen, och i andra hand är
branschen gemensamt ansvarig för att sköta finansieringsbehov
som beror på insolvens genom förhandsfondering
och eventuell tilläggsfinansiering. Beslut om statlig finansiering
fattas alltid separat och i Finland kräver detta alltid
särskilt godkännande av riksdagen. Denna tolkning
understryks också i den förklaring som nu föreläggs
riksdagen för godkännande. Det är enligt utskottet
bra att statens ansvar enligt propositionen minimeras genom att
det i Finland inte ges möjlighet att använda de
statliga stabiliseringsverktyg som avses i artiklarna 56—58
i direktivet.
Enligt statens revisionsverks bedömning kan det nya
regelverket i hög grad öka placeraransvaret
och minska de risker och ansvar för den offentliga ekonomin
i EU:s medlemsstater som en bankkris innebär.
EU-regelverket bakom propositionen
I propositionen föreslås ett mångskiktat
regelverk som bygger på resolutionsförordningenEuropaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr 806/2014, ett
till förordningen anknytande avtal mellan euroländerna
och DanmarkAvtal om överföring av och ömsesidighet
för bidrag till den gemensamma resolutionsfonden,
resolutionsdirektivetEuropaparlamentets och rådets
direktiv 2014/59/EU och ändringar
i insättningsgarantidirektivetEuropaparlamentets och
rådets direktiv 2014/49/EU. Vidare
föreslår regeringen att riksdagen godkänner
att det ges en av Tyskland uppgjord förklaring i anslutning
till avtalet. I förklaringen understryks att avtalet om
en gemensam resolutionsfond och EU:s resolutionsförordning
ska tolkas så att de inte skapar förpliktelser
vad gäller medlemsstaternas gemensamma ansvar, ändring
av ESMEuropeiska stabilitetsmekanismen eller i synnerhet
användningen av offentliga medel på ett sätt
som begränsar de avtalsslutande parternas budgetsuveränitet
eller fiskaliska ansvar. Till avtalet hör dessutom två förklaringar
som bör godkännas av alla signatärerna
till avtalet. Riksdagens godkännande krävs inte
för dessa förklaringar, som bygger på artikel
9 och 12 i avtalet. Ekonomiutskottet fäster dock uppmärksamhet
vid förklaring nr 1, där betydelsen av ett omfattande
placeraransvar som utgångspunkt för resolutionslagstiftningen
betonas starkt.
Den resolutionsförordning som redan trätt
i kraft innehåller bestämmelser om resolutionsmekanismen,
dvs. om den gemensamma europeiska resolutionsmyndigheten, resolutionsfonden och
resolutionsförfarandet. Förordningen tillämpas
fullt ut från och med den 1 januari 2016. Avtalsländerna
förbinder sig att under en övergångsperiod
på åtta år samla in stabilitetsavgifter
så att den gemensamma resolutionsfonden vid slutet av perioden
nått sin fulla volym (totalt 55 miljarder euro). I avtalet
ingår bestämmelser om de principer som ska tillämpas
under övergångsperioden. Avsikten är
att praxisen för övergångsperioden ska
preciseras ytterligare före ingången av 2016.
Resolutionsdirektivet föreskriver i sin tur om resolutionsverktyg
som är bindande för alla medlemsstater i EU och
ska gälla kreditinstitut och värdepappersföretag.
Direktivet ska sättas nationellt i kraft senast den 1 januari
2015. Bestämmelserna om skuldnedskrivning ska börja
tillämpas senast den 1 januari 2016. Genom en ändring
av insättningsgarantidirektivet harmoniseras bl.a. definitionen
av ersättningsberättigade insättningar
och principerna för förhandsfinansiering av insättningsgarantin
(målnivån är 0,8 procent av de garanterade
insättningarna före den 3 juli 2024) samt förkortas
maximitiden för betalning av erättningar från
nuvarande tjugo till sju arbetsdagar, med vissa undantag.
Genom det nya regelverket omfattar regleringen av finansmarknaden
i fråga om solida institut (kreditinstitut och värdepappersföretag) verktyg
för normal tillsyn (bl.a. resolutions- och återhämtningsplaner,
stresstester och vid behov skärpt tillsyn), förebyggande åtgärder
i det fall att problem upptäcks i kapitaltäckningen
(återhämtningsplan och tidigt ingripande av myndigheterna).
I det fall att institutet riskerar insolvens ges myndigheterna stora
befogenheter att genom olika åtgärder säkerställa
en kontrollerad avveckling av institutet. Till myndigheternas viktigaste
befogenheter hör att de kan ställa institut under
resolutionsförvaltning, ogiltigförklara aktier
och andelar, skriva ned det nominella värdet på och
konvertera skulder till aktiekapital (ägar- och placeraransvar), överföra
affärsverksamhet och bilda ett tillfälligt institut
eller egendomsförvaltningsbolag. Regleringen utgår från
att effektiv tillsyn kan förhindra att ett institut går
in i en djup kris och måste försättas
i resolution.
Centrala element i den nationella regleringen
EU-reglerna ger endast ringa nationell rörelsefrihet.
Också de viktigaste nationella lösningarna gäller
EU-regelverket och anknyter till organiseringen av myndighetsfunktionerna
(Verket för finansiell stabilitet) och ordnandet av fondering
på förhand (stabilitetsfonden).
Verket för finansiell stabilitet.
Regeringen föreslår att det inrättas
en ny resolutionsmyndighet, Verket för finansiell stabilitet
(nedan verket), som ska utgöra den nationella myndighet som
avses i EU:s resolutionsförordning och resolutionsdirektiv.
I enlighet med EU-reglerna ska verket ha omfattande befogenheter,
vilka fastställs i lagförslag 1 (särskilt
6—12 kap.). Om verkets uppgifter och om de fonder som verket ska
förvalta föreskrivs i lagförslag 2 och
om verkets förvaltningsavgift i lagförslag 4.
Det är frågan om nya och betydande befogenheter
för en myndighet, även om de endast kan tillämpas
enligt stränga, lagstadgade kriterier. Resolutionsverktygen är
avsedda som alternativ till likvidation och konkurs. Verktygen kan
användas först när ett institut inte
längre är funktionsdugligt eller hotas av ett
insolvensförfarande. När ett institut ställts
under resolutionsförvaltning har verket den krävande
uppgiften att hitta vägar att begränsa problemen
till krisinstitutet och förhindra att krisen får
ett bredare grepp om finansmarknaden.
Utskottet ser det som motiverat att inrätta ett separat
verk för resolutionsuppgifter. Det utgör den bästa
garantin för att myndigheten, som har betydande befogenheter, är
neutral och fattar självständiga beslut. Samtidigt
ser utskottet det som viktigt att verket har goda möjligheter
till samarbete med andra aktörer på finansmarknaden
(finansministeriet, Finlands Bank och Finansinspektionen). Utan
att äventyra myndighetens självständighet
kan man då vid behov utnyttja kompetens och kunskaper på annat
håll och utveckla metoder och rutiner för att
minimera förvaltningsutgifterna och de extra kostnader som
branschen drabbas av. Propositionen ger de behövliga ramarna
för ett sådant samarbete.
Stabilitetsfonden.
Resolutionsdirektivet (artikel 100) förutsätter
att medlemsstaterna fastställer ett finansieringsarrangemang,
om vilket en utsedd myndighet fattar beslut. Myndighetens uppgift är
att samla in stabilitetsavgifter från betalningsskyldiga
institut och överföra dem på det sätt
som avses i resolutionsförordningen. Stabilitetsavgifter
insamlade från värdepappersföretag (den
nationella stabilitetsavgiften) ska bli kvar i den nationella fonden,
medan avgifter insamlade från kreditinstitut (EU:s stablitetsavgift) överförs
till EU:s gemensamma resolutionsfond. Myndigheten har i uppgift
att se till att branschen betalar avgifterna och att de överförs
vidare i tid. EU:s gemensamma resolutionsfond ska uppnå sin
fulla volymcirka 55 miljarder euro, varav Finlands andel är
cirka 1,2 miljarder euro under en övergångsperiod
på åtta år.
Insättningsgarantidirektivet förutsätter å sin sida
att medlemsländerna nationellt inom en tio års övergångsperiod
fonderar ett belopp som motsvarar 0,8 procent av de garanterade
insättningarna. För detta ändamål
samlas en insättningsgarantiavgift in hos inlåningsbankerna.
De medel som hänför sig till insättningsgarantin
ska hållas skilt från andra medel som gäller
krishantering, och medel som fonderats för insättningsgarantin
får enbart användas för nationella resolutionsåtgärder.
Det nya regelverket ändrar fullständigt vårt gällande
nationella system, där beredskapen inför bankkriser
grundat sig på statens säkerhetsfond, som är
offentligt finansierad, och numera också på bankskatten.
I fråga om insättningsgarantin uppfyller den statliga
beredskapen redan nu EU:s krav ifråga om fondering (fonden
uppgår till cirka 1,3 % av de garanterade insättningarna).
Arrangemangen för fonderingen måste dock ses över
och ansvaret för fondförvaltningen läggas över
på den avsedda myndigheten.
Genom de nya EU-bestämmelserna rivs vårt nationella
beredskapssystem upp och ersätts med en av Verket för
finansiell stabilitet förvaltad stabilitetsfond, som är
sammansatt av resolutionsfonden (stabilitetsavgifter) och insättningsgarantifonden
(insättningsgarantiavgifter). Statens säkerhetsfond
ska upplösas och den temporära bankskatten upphävas.
Samtliga uppgifter, rättigheter och skyldigheter i
anslutning till insättningsgarantin överförs till
den nya insättningsgarantifond som ska förvaltas
av Verket för finansiell stabilitet, men den nuvarande
insättningsgarantifonden, som förvaltas av branschen,
kommer tills vidare att finnas kvar åtminstone delvis. Övergångsbestämmelsen
i lagförslag 6 i propositionen innehåller närmare
bestämmelser om hur och för vilka ändamål
medlen i den gamla insättningsgarantifonden får
användas. Enligt bestämmelsen får fondens
tillgångar, om fonden särskilt beslutar om det,
användas för bl.a. medlemskreditinstitutets årliga
garantiavgifter. Fonden kan besluta att den andel av den gamla insättningsgarantifonden
som överskrider det belopp som förutsätts för
den nya insättningsgarantifonden (0,8 % av de
garanterade insättningarna) blir kvar i den gamla fonden
också efter den övergångsperiod på tio år
som avses i 8 kap. 2 § i lagförslag 2. Likaså kan
fonden besluta att medlemsbankers extra årliga garantiavgifter
betalas ur den gamla insättningsgarantifonden. Verket ges
i sin tur rätt att i vissa undantagsfall, om vilka föreskrivs
särskilt (7 mom. 2 punkten), ålägga
den gamla insättningsgarantifonden att överföra
fondens tillgångar till den nya insättningsgarantifonden
så att betalningen av avgifterna kan skötas.
Ekonomiutskottet konstaterar att den skyldighet att fondera
tillgångar som EU-regelverket förutsätter
i princip skulle kunna genomföras främst genom
budgetfinansiering eller som nu föreslås via en
fond utanför budgeten. Utskottet menar att den modell som
föreslås i propositionen är mer ändamålsenlig
med tanke på resolutionsuppgifterna. Modellen tillåter
en mer flexibel penningtrafik mellan den nationella fonden och EU:s
resolutionsfond än ett budgetförfarande skulle
göra. I händelse av en kris kan det dessutom snabbt
bli nödvändigt att samla in en extra stabilitetsavgift
inom branschen. En till budgeten bunden finansiering lämpar
sig dåligt också för denna typ av situationer.
Utskottet menar att också huvudlinjerna i förfarandet
för verkställande av insättningsgarantin är
motiverade. I kreditinstitutslagens 14 kap. föreskrivs
om Finlands nuvarande insättningsgarantifond. Insättningsgarantifondens
tillgångar kan enligt lagen användas endast för
betalning av ersättningar till insättare i sådana
insolvenssituationer som närmare definieras i lagen. I
lagen föreskrivs dessutom att en inlåningsbank
inte har rätt att kräva att dess andel i insättningsgarantifonden
ska avskiljas för banken själv eller att överlåta
den till någon annan. De tillgångar som samlats
in i den nuvarande insättningsgarantifonden är
alltså fonderade för ett särskilt ändamål,
och de som bidragit till fonden har inte rätt att kräva
tillbaka den andel de betalat eller ändra ändamålet
med tillgångarna. Tillgångarna har samlats in
av branschen på förhand som garanti för
insättarna och kan inte heller i framtiden användas
för något annat ändamål. Alla
insättare har samma möjligheter att få ersättning
ur den nuvarande insättningsgarantifonden oberoende av
till exempel hur länge banken varit medlem i fonden eller
hur mycket den har bidragit med. Den modell som föreslås
i propositionen, dvs. att tillgångar kan överföras
för samma, och uteslutande nationella, ändamål, är
enligt utskottet motiverad. Det är också välkommet
att övergångstiden är tio år.
Som konstaterades ovan har verket med stöd av 7 mom.
2 punkten i övergångsbestämmelsen i lagförslag
6 rätt att ålägga den gamla insättningsgarantifonden
att överföra fondens tillgångar till
den nya insättningsgarantifonden i sådana undantagsfall
där insättningsgarantifondens tillgångar
inte räcker för betalning av ersättningar
och extra årliga garantiavgifter inte kan tas ut tillräckligt
snabbt och på ett sätt som tryggar stabiliteten.
I sådana situationer ska den gamla insättningsgarantifondens
tillgångar också kunna användas till
godo för insättare i sådana inlåningsbanker
som inte har varit medlemmar i den gamla insättningsgarantifonden.
Ekonomiutskottet menar att propositionen i princip är motiverad
också på denna punkt. De föreslagna bestämmelserna
motsvarar de nuvarande användningsprinciperna för
insättningsgarantifonden på så sätt
att samtliga insättare behandlas lika. Å andra
sidan understryker utskottet att förfarandet är
exceptionellt och kan bli aktuellt endast om tillgångarna
i den nya insättningsgarantifonden redan har använts
och behövliga medel inte kan tas ut tillräckligt
snabbt genom en extra årlig garantiavgift utan att stabiliteten
på finansmarknaden äventyras. Det kan således
gälla situationer där till exempel risken för
en uttagsanstormning är uppenbar om inte snabba åtgärder sätts
in. Om verket tvingas till de ovan avsedda exceptionella åtgärderna
kan det uppstå en situation där också en
inlåningsbank som inte har varit medlem i den gamla insättningsgarantifonden
kan dra nytta av tillgångarna i den gamla fonden. Utskottet
ser det som ändamålsenligt att den gamla insättningsgarantifonden
i dessa fall får en regressfordran på det belopp
varmed insättningarna i den inlåningsbanken har
ersatts ur insättningsgarantifonden eller använts
för resolution i enlighet med 5 kap. 14 § i lagförslag
2. Utskottet föreslår i detta sammanhang att det
till övergångsbestämmelsen i lagförslag
6 fogas nya 11 och 12 mom. Ändringsförslaget beskrivs
utförligare i detaljmotiven.
Övrigt.
Med hänsyn till den nationella finansmarknaden är
det viktigt att resolutionsförfarandena fungerar väl
också på en marknad där dotterbolag
till utländska koncerner utgör ett väsentligt
inslag. Ekonomiutskottet konstaterar att lagförslag 1 tillämpas
på finländska kreditinstitut oberoende av om de
hör till en utländsk koncern eller inte. Är
ett institut en del av en utländsk koncern ska artikel
10—14 i resolutionsdirektivet tillämpas på dess
resolutionsplan. Om moderbolaget är ett kreditinstitut
som hör till den gemensamma resolutionsmekanismen ska artikel
8 och 9 i resolutionsförordningen tillämpas. I
8 kap. 10 § i lagförslag 1 finns dessutom bestämmelser
om samarbete med andra EES-staters resolutionsmyndigheter i fråga
om minimikrav för nedskrivningsbara skulder. Beslut i anslutning
till detta ska fattas skilt för varje institut.
I samband med behandlingen av frågan har det framförts
att den nya bestämmelsen endast borde tillämpas
på affärsbanker och att sammanslutningar som avviker
från sedvanliga kreditinstitut, t.ex. det offentligt ägda Kommunfinans Abp,
skulle uteslutas från tillämpningsområdet. Ekonomiutskottet
konstaterar att resolutionsdirektivet inte tillåter lagstadgade
undantag på basis av arten av kreditinstitutens verksamhet.
Om ett institut har status av kreditinstitut förbinder sig
institutet samtidigt till bestämmelserna om kreditinstitut, även
i det fall att institutets offentligrättsliga karaktär
kunde tala för en annan tolkning.
Grundlagsutskottets utlåtande
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande inte framfört
några anmärkningar om lagstiftningsordningen för
lagförslagen, avtalet eller den förklaring som
ansluter sig till avtalet.
I utlåtandet föreslås dock ändringar
i enskilda bestämmelser i lagförslagen 1, 2 och
4. Ekonomiutskottet har i huvudsak beaktat dessa förslag på det
sätt som framgår närmare i detaljmotiveringen.
Till den del grundlagsutskottet föreslagit ändringar
i 16 kap. 1 § i lagförslag 1 och i 6 § 1 mom.
i lagförslag 6 konstaterar ekonomiutskottet följande.
I 16 kap. 1 § i lagförslag 1 bemyndigas
statsrådet att för viss tid begränsa
finansmarknadsaktörernas verksamhet (punkt 1) eller besluta
om begränsningar och förbud gällande
de förfaringssätt som ska iakttas på en
reglerad finansmarknad (punkt 2). I propositionens detaljmotiv har
ytterst stränga kriterier ställts upp för tillämpningen
av detta bemyndigande.
Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att båda
punkterna i 1 § bör kompletteras åtminstone
med en förteckning över exempel på begränsningar
och förbud som statsrådet med stöd av
bestämmelsen kan besluta om.
Bestämmelsen motsvarar 19 b § i lagen om statens
säkerhetsfond (379/1992). När denna stiftades
lyfte grundlagsutskottet i sitt utlåtande fram ett motsvarande ändringsbehov.
I ekonomiutskottets betänkande (EkUB 7/2009
rd) konstaterades då följande: "Det är
svårt att i förväg komplettera 19 b § 1
mom. 1 och 2 punkten med en tillräckligt tydlig exempelförteckning
eftersom det inte finns något som tyder på att
lagen kan komma att tillämpas i någon specifik
situation. Händelserna på finansmarknaden kan
vara så nya och annorlunda att det är svårt
att förutse vilka åtgärder som kan behövas. Åtgärderna
från statsrådets sida är villkorade,
det vill säga de ska vara nödvändiga.
Det i sin tur betyder att bestämmelserna bara kan sättas
in om målen med dem inte kan tillgodoses med andra myndighetsbefogenheter.
Dessutom måste finansministeriet först begära
yttrande från Finlands Bank och Finansinspektionen. Beslutet
av statsrådet får överklagas till högsta
förvaltningsdomstolen som är skyldig att behandla ärendet
skyndsamt." På dessa grunder föreslog
inte ekonomiutskottet de ändringar som föreslagits
av grundlagsutskottet, utan ansåg att om det blir aktuellt
att tillämpa lagen måste statsrådet inom
ramen för begränsningarna i lagen ha rätt
att bestämma om åtgärder utifrån
det rådande läget.
Ekonomiutskottet konstaterar att situationen på finansmarknaden åtminstone
inte har blivit tydligare. De grunder som anfördes 2009
gäller därför fortfarande. Det kan i
exempelsyfte konstateras att den gällande bestämmelsen
ursprungligen formulerades 2009 när finanskrisen höll
på att bryta ut. I de centraleuropeiska länderna
ledde omfattande blankning till stora förändringar
i finansinstitutens aktiekurser, vilket hotade stabiliteten på marknaden.
Blankningsvågen spred sig snabbt från land till
land och det stod snart klart att de finländska myndigheternas
befogenheter inte skulle räcka till för att kontrollera
situationen om krisen spred sig till Finland. Syftet med 19 b § i
lagen om statens säkerhetsfond var att ge myndigheterna
behövliga undantagsbefogenheter för att kunna
kontrollera denna typ av utifrån kommande allvarliga och oförutsedda
störningar på den finländska marknaden.
På dessa grunder föreslår ekonomiutskottet att
den nämnda bestämmelsen godkänns enligt propositionen.
I 6 § i lagförslag 4 föreskrivs
det om sänkning av förvaltningsavgiften. Enligt
1 mom. ska Verket för finansiell stabilitet vid behov fastställa
förvaltningsavgiften så mycket lägre
att det sannolikt inte uppkommer något överskott,
om beloppet som tas ut som förvaltningsavgifter sannolikt
skulle överstiga verkets kostnader.
Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att sänkt
förvaltningsavgift som fastställs av Verket för
finansiell stabilitet inte ter sig som en skattelättnad
som är ett tydligt undantag, och konstaterar därför
att bestämmelserna obetingat måste preciseras.
Ekonomiutskottet konstaterar att de nya resolutionsreglerna
skapar en helt ny situation och att det är svårt
att förutse hur det praktiska genomförandet kommer
att se ut. Som ett led i resolutionsmekanismen är de nationella
resolutionsmyndigheternas befogenheter delvis överlappande
med de befogenheter som EU:s resolutionsnämnd har. De nationella
resolutionsmyndigheterna deltar också i resolutionsnämndens arbete.
I EU:s resolutionsförordning föreskrivs dessutom
att de nationella myndigheterna är skyldiga att verkställa
resolutionsnämndens beslut.
För till exempel de tre finländska kreditinstitut
som omfattas av resolutionsnämndens primära behörighet
görs resolutionsplanerna sannolikt upp i huvudsak av Verket
för finansiell stabilitet. Uppgörandet av resolutionsplaner
kommer att sysselsätta verket särskilt under de
första verksamhetsåren. Dessutom kommer deltagandet
i resolutionsnämndens arbete högst sannolikt att
vara intensivt när resolutionsverktyg tilllämpas
på kreditinstitut som omfattas av resolutionsnämndens
behörighet eller ett institut utnyttjar EU:s gemensamma
resolutionsfond. Det konstateras helt riktigt i propositionen att
verksamheten inom Verket för finansiell stabilitet är av
sådan art att det är svårt att uppskatta
hur stora kostnaderna kommer att bli. Ekonomiutskottet hänvisar
till en tidigare motsvarande tolkning av grundlagsutskottet (GrUU
41/2004 rd) i samband med behandlingen av förslaget
till lag om tillsynsavgift till Finansinspektionen (RP 199/2004
rd). I propositionen gavs Finansinspektion bl.a. prövningsrätt
i fråga om sänkning av tillsynsavgiften. Grundlagsutskottet
konstaterade då att det kan vara svårt att avpassa
tillsynsavgifter och tillsynskostnader efter varandra. Det kan hända
att de uttagna tillsynsavgifterna överskrider kostnaderna.
Dessutom kan Finansinspektionen gå med ett överskott
från året innan och det läggs till den
kalkylerade avkastningen. Det är inte heller omöjligt
att bankernas balanser som ligger till grund för tillsynsavgiften har
förändrats. Grundlagsutskottet fäste
också uppmärksamhet vid att huvudregeln enligt
propositionsmotiven bör vara att avgiften sänks
för alla avgiftsskyldiga med ett lika stort proportionellt
belopp, så att tillsynsobjekten behandlas lika. På de
nämnda grunderna ansåg grundlagsutskottet att
förfarandet med att sänka tillsynsavgiften var
fullt korrekt och konstaterade följande: "Avgiften
sänks till förmån för de avgiftsskyldiga
och prövningen anses vara bunden prövning. Därmed
uppfyller förslaget kriterierna i 81 § 1 mom.
i grundlagen att grunderna för storleken på en
skatt ska bestämmas genom lag. Men utskottet anser att
9 § i det första lagförslaget
lämpligen bör kompletteras med att avgiften sänks
jämlikt för alla avgiftsskyldiga med ett lika
stort proportionellt belopp."
Ekonomiutskottet menar att 6 § i lagförslag
4 motsvarar 9 § i lagen om tillsynsavgift till Finansinspektionen.
Den tolkning om bunden prövning som gjordes i samband med
den lagen bör därför tillämpas
också på den föreslagna 6 §. Den
likabehandling av avgiftsskyldiga som grundlagsutskottet förutsatte
2004 har beaktats i 6 § 3 mom.
På dessa grunder föreslår ekonomiutskottet att
6 § i lagförslag 4 godkänns enligt propositionen.
Detaljmotivering
1. Lag om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag
1 kap. 3 §. Definitioner.
Definitionen i 1 mom. 2 punkten av värdepappersföretag
föreslås ändrad så att det intas
en hänvisning uttryckligen till artikel 2.3 i resolutionsdirektivet,
där det talas om värdepappersföretag
som bedriver handel med finansiella instrument för egen
räkning eller för att säkerställa
emission. Ändringen preciserar lagens tillämpningsområde.
Författningshänvisningen i paragrafens 25 punkt
har korrigerats och en precisering av teknisk natur gjorts i 4 mom.
1 kap. 6 §. Resolutionslagens syften och allmänna
tillämpningsprinciper.
Paragrafrubriken har omformulerats och en språklig ändring
gjorts i 6 punkten.
2 kap. 1 §. Skyldighet att upprätta en resolutionsplan.
Språkdräkten i 7 mom. har preciserats.
2 kap. 10 §. Förenklade skyldigheter för
vissa institut.
Bestämmelsen baserar sig på artikel 4 i resolutionsdirektivet.
Enligt direktivet ska "förenklade skyldigheter" tillämpas
på ett institut om den bedömningen görs
att dess fall inte har s.k. betydande negativa konsekvenser för
verksamheten på finansmarknaden.
Avsikten är att i 1 mom. föreskriva att verket måste
definiera vilka förenklade krav som gäller enligt
resolutionsplanen för sådana institut som med
beaktande av målen och tillämpningsprinciperna
för 1 kap. 6 § och följderna av att ett
institut upphör till följd av konkurs inte kan
bedömas ha betydande negativa konsekvenser för
finansmarknaden, andra institut, tillgången på finansiering
eller över huvud taget för ekonomin.
För att syftet med regleringen ska framgå tydligare
föreslås det att i 1 mom. stryks orden "betydande
negativa" eftersom de i detta sammanhang kan orsaka förvirring
i fråga om syftet med regleringen.
2 kap. 12 §. Tillämpning av EU:s resolutionsförordning.
En felaktig författningshänvisning har korrigerats.
4 kap. 4 §. Offentliggörande av beslut om
inledande av resolutionsförfarande.
Språkdräkten i 1 mom. har preciserats på finska.
Den svenska versionen påverkas inte.
4 kap. 5 §. Resolutionsförvaltning av företag som
hör till en grupp.
Utskottet har formulerat om 2 mom.
4 kap. 6 §. Allmänna principer för
resolution.
Utskottet föreslår inga ändringar
i paragrafen men däremot en komplettering av motiveringen till
1 mom. 1 punkten så att bestämmelsen stämmer överens
med bolags- och insolvensrättens allmänna principer.
Enligt 1 punkten ansvarar de aktörer som nämns
där för ett instituts förluster enligt
samma förmånsordning som vid institutets konkurs. Ekonomiutskottet
preciserar bestämmelsen med att konstatera att i enlighet
med detta ska samtliga aktier dras in innan värdet av kapitallån
och skulder skrivs ned.
5 kap. 2 §. Värderare.
Utskottet har gjort en grammatikalisk korrigering i 2 mom.
som inte påverkar den svenska texten.
7 kap. 2 §. Resolutionsverktyg.
I 3 mom. föreskrivs det om resolutionsverktyg
och hur de kostnader som institutet orsakas på grund av dessa
ska täckas. Enligt momentet kan Verket för finansiell
stabilitet besluta ta ut en rimlig ersättning hos ett institut
för sina kostnader för användningen av
resolutionsverktyg. Det kan vara fråga t.ex. om kostnader
för värdering av institutets verksamhet eller
kostnader för att säkerställa institutets
fortsatta verksamhet.
Grundlagsutskottet har krävt att förslaget kompletteras
med bestämmelser om grunderna för ersättningsbeloppet.
Ekonomiutskottet föreslår därför
att momentet preciseras så att den ersättning
som tas ut ska grunda sig på självkostnadsvärdet.
8 kap. 3 §. Genomförande av nedskrivning
och konvertering.
Utskottet har gjort språkliga ändringar i
3 mom. som inte påverkar den svenska texten.
8 kap. 10 §. Samarbete med andra EES-staters resolutionsmyndigheter.
Den finska paragrafens 6 mom. har rättats och
en korrigering av författningshänvisningen gjorts
i 8 mom.
9 kap. 2 §. Principer för överföring
av affärsverksamhet.
Språkdräkten i 1 mom. har preciserats.
11 kap. 1 §. Bildande av egendomsförvaltningsbolag
samt överlåtelse av tillgångar och skulder.
Språkdräkten i 5 mom. har preciserats.
12 kap. 1 §. Befogenheter.
Enligt 1 mom. 2 punkten får verket
trots sekretessbestämmelserna utföra inspektioner
i institut i den utsträckning som skötseln av
uppgifterna kräver.
Grundlagsutskottet förutsätter att punkten kompletteras
med en hänvisning till 39 § i förvaltningslagen.
12 kap. 10 §. Befogenheter att tillfälligt
skjuta upp rätten att säga upp eller häva
avtal.
En paragrafhänvisning i 1 mom. har rättats
till.
14 kap. 4 §. Resolutionskollegiets uppgifter och verksamhet.
Utskottet har rättat den språkliga utformningen
av 1 mom. 6 punkten.
14 kap. 10 §. Verkets informationsskyldighet och uppgifter
när det i egenskap av koncernresolutionsmyndighet bedömer
förutsättningarna för resolution av ett
institut.
I 5 mom. 1 och 2 punkten har utskottet preciserat utformningen
av texten.
14 kap. 13 §. Finansiering av en resolution.
Utskottet har preciserat 2 mom. 5 punkten.
17 kap. 3 §. Överklagande.
I paragrafen föreskrivs om överklagande av
de beslut som verket har fattat med stöd av lagen.
Enligt artikel 85.3 i resolutionsdirektivet måste medlemsstaterna
säkerställa att överklaganden behandlas
skyndsamt. Ekonomiutskottet föreslår att paragrafens
2 mom. kompletteras så att en skrivning tas in enligt vilken
förvaltningsdomstolen ska behandla ett besvärsärende skyndsamt.
18 kap. 1 §. Påföljdsavgift.
Hänvisningarna i 1 och 2 mom. har preciserats.
2. Lag om myndigheten för finansiell stabilitet
Ingressen.
Lagförslaget innehåller en framställning
om inrättande av en fond utanför statsbudgeten.
Det måste därför godkännas med
kvalificerad majoritet enligt 87 § i grundlagen.
Utskottet korrigerar ingressen i fråga om lagstiftningsordningen.
1 kap. 3 §. Definitioner.
I 1 mom. 5 punkten föreslås motsvarande precisering
av definitionen av värdepappersföretag som i 3 § 1
mom. 2 punkten ovan i lagförslag 1.
Dessutom har utskottet preciserat författningshänvisningar
i 1 mom. 1, 9, 11 och 15 punkten.
1 kap. 4 §. Uppgifter.
Utskottet har preciserat 1 mom. 5 punkten.
2 kap. 4 §. Delegation.
Språkdräkten i 1 mom. har preciserats. Utskottets ändringsförslag
påverkar inte den svenska texten.
3 kap. 6 §. Särskilda bestämmelser
om placering av insättningsgarantifondens tillgångar.
Utskottet har korrigerat ett tryckfel i 2 mom. Korrigeringen
påverkar inte den svenska versionen.
4 kap. 1 §. Beräkning av EU:s stabilitetsavgift.
I paragrafen har beaktats kommissionens delegerade förordning
som är under beredningKomissionens delegerade förordning
(EU) nr …/… av den 21 oktober 2014 om
komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/59/EU avseende förhandsbidrag till
finansieringsarrangemang för resolution; Kom.dok. nr: C(2014)7674
final.
4 kap. 2 §. Betalningsförfarande för
EU:s stabilitetsavgift.
I paragrafen beaktas den förordning som nämns
i 1 §.
4 kap. 5 §. Den nationella stabilitetsavgiften och målnivån
för resolutionsfonden.
I paragrafen beaktas den förordning som nämns
i 1 §.
4 kap. 6 §. Grunderna för fastställande
av den nationella stabilitetsavgiften.
I paragrafen beaktas den förordning som nämns
i 1 §.
4 kap. 8 §. Användning av nationella stabilitetsavgifter.
Utskottet har preciserat vissa termer i 1 mom. 1 punkten.
5 kap. 4 §. Insättningsgarantiavgift och
insättningsgarantisystemets anslutningsavgift.
I 1 mom. föreskrivs om inlåningsbankernas
skyldighet enligt artikel 10.1 i resolutionsdirektivet att årligen
betala en insättningsgarantiavgift till insättningsgarantifonden.
Utskottet föreslår att momentet kompletteras så att
det går att utnyttja den i artikel 10.3 nämnda
möjligheten att ta in en del av de medel som målnivån
kräver genom bankernas betalningsåtaganden. Enligt
kompletteringen kan högst 30 procent av insättningsgarantifondens
miniminivå utgöras av inlåningsbankernas
betalningsåtaganden.
5 kap. 7 §. Användning av insättningsgarantifondens
tillgångar.
Utskottet har korrigerat ett skrivfel i 3 mom. Korrigeringen
påverkar inte den svenska versionen.
5 kap. 8 §. Garanterade insättningar.
Paragrafens 2 mom. handlar om avvikelser vid bostadsbyte.
Det föreslås att 2 mom. preciseras så att
den föreslagna avvikelsens utsträckning i tid
framgår klarare. En förutsättning för
att bestämmelsen ska bli tillämplig är
att de medel som fåtts vid försäljning
av en bostad på det sätt som avses i propositionen
(s. 149/II) har satts in på ett konto i inlåningsbanken
högst sex månader före den dag då betalningsskyldighet
enligt 9 § inträder. Då fristen beräknas är
det väsentligt att den insättning som avses i
1 kap. 3 § 11 punkten har skett inom ramen för
fristen, trots att insättningen eventuellt registreras
först senare.
5 kap. 13 §. Hur insättningsgarantin påverkas
av att inlåningsstocken överförs.
I paragrafen föreskrivs enligt artikel 14.3 i direktivet
om följderna av en överföring av inlåningsstocken.
Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras med
bestämmelser som motsvarar gällande 14 kap.
15 § i kreditinstitutslagen om visstidsskydd för
insättningar vid fusioner.
Paragrafen föreslås därför
få nya 1 och 2 mom. varvid propositionens 1—4
mom. blir 3—6 mom. Till följd av kompletteringen
måste författningshänvisningen i 2 mom.
i propositionen, som nu blir nytt 4 mom., korrigeras.
5 kap. 14 §. Insättningsgarantifondens resolutionsfinansiering.
I paragrafen föreskrivs om insättningsgarantifondens
deltagande i resolutionskostnader enligt artikel 109 i resolutionsdirektivet.
Direktivet förutsätter att fondens deltagande
begränsar sig till de slutliga förluster den skulle
ha svarat för om inlåningsbanken hade försatts
i konkurs. I punkt 4 i den nämnda artikeln preciseras begreppet
förlust så att det som avses är nettoförlust.
Utskottet föreslår att 3 och 5 mom. preciseras så att
med förlust avses nettoförlust.
7 kap. 9 §. Ordningsavgift.
I paragrafen föreslås vissa preciseringar
som inte påverkar den svenska texten.
8 kap. 2 §. Övergångsbestämmelser.
I paragrafen finns en övergångsbestämmelse
som gäller den maximala betalningstid för ersättningar
som avses i 5 kap. 10 §.
På motsvarande sätt som ovan i 4 kap. 1, 2,
5 och 6 § har utskottet i 1 och 6 mom. beaktat den under
beredning varande kommissionsförordning som publicerades
21.10.2014.
I 2—4 och 9 mom. har dessutom gjorts vissa språkliga ändringar.
3. Lag om godkännande av avtalet om överföring
av och ömsesidighet för bidrag till den gemensamma
resolutionsfonden samt med förslag till lag om genomförande
av de bestämmelser i avtalet som hör till området
för lagstiftningen
Lagrubriken.
Lagrubriken har ändrats så att den motsvarar
innehållet. Riksdagen godkänner i enda behandling
utifrån en kläm det avtal som avses i regeringens
proposition.
4. Lag om förvaltningsavgift till Verket för
finansiell stabilitet
8 §. Överklagande.
I 2 mom. föreskrivs att verkets beslut med anledning
av en begäran om omprövning får överklagas
genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol.
I paragrafen finns däremot inga bestämmelser om
myndigheters rätt att överklaga då förvaltningsdomstolen
har ändrat eller upphävt en myndighets beslut. Myndighetens
rätt att söka ändring blir därmed beroende
av domstolens övervägande från fall till
fall med stöd av 6 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen.
Utskottet föreslår en ändring på denna
punkt, det vill säga en motsvarande bestämmelse
som den i 17 kap. 3 § i lagförslag 1. Utskottet
har kompletterat 8 § 2 mom. med en bestämmelse enligt
vilken verket har rätt att genom besvär överklaga
ett beslut av Helsingfors förvaltningsdomstol varmed förvaltningsdomstolen
har ändrat eller upphävt verkets beslut.
5. Lag om Finansinspektionen
Ingressen.
I ingressen beaktas förslaget till ändring
av 67 §.
67 §. Överföring av inspektionsuppgifter.
(Ny)
Det föreslås att 3 mom. justeras så att
det stämmer överens med artikel 28 i Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr 1095/2010. Artikeln
ger de behöriga myndigheterna möjlighet att överföra
uppgifter och ansvar till europeiska värdepappersmarknadsmyndigheter.
Enligt det föreslagna momentet kan Finansinspektionen betala
ersättning också till en europeisk tillsynsmyndighet
eller till en utländsk EES-tillsynsmyndighet för
uppdrag som följer av en sådan överföring.
Det är nödvändigt att utsträcka möjligheten
att betala ersättning för överförda uppdrag
till alla europeiska tillsynsmyndigheter. I överensstämmelse
med föreslagna 67 § 7 mom. är det motiverat
att ge Finansinspektionen möjlighet att betala ersättning
till de europeiska tillsynsmyndigheterna i de situationer som avses
i de europeiska finanstillsynsförordningarna då Finansinspektionen överför
tillsynsuppgifter till dessa myndigheter.
Det föreslås att 7 mom. ändras så att
det inte ska vara ett villkor för överföring
att tillsynen gäller uppdrag som är kopplade till
en effektiv tillsyn över ett tillsynsobjekt eller konglomerat som
bedriver gränsöverskridande verksamhet. En insnävning
av tillämpningsområdet för begränsningen
enligt den gällande lagen i de fall som avses i momentet
gör det möjligt att i fler fall än för
närvarande överföra tillsynsuppdrag, såsom
inhämtning av uppgifter, till de europeiska tillsynsmyndigheterna.
Avsikten med det föreslagna momentet är inte
att rubba rättsläget och en delegering t.ex. av
beslutanderätten till en europeisk tillsynsmyndighet förutsätter även
i fortsättningen att villkoren i 67 § 6 mom. uppfylls.
6. Lag om ändring av kreditinstitutslagen
Ingressen.
Den gällande svenskspråkiga versionen av 12
kap. 15 § 1 mom. motsvarar inte språkdräkten
i det finska momentet. En tekniskt precisering föreslås
därför i den svenskspråkiga bestämmelsen.
I ingressen beaktas dessutom de nya paragrafändringar
som utskottet föreslår nedan.
1 kap. 1 §. Lagens syfte. (Ny)
Utskottet har korrigerat ett skrivfel i den gällande
lagen.
8 a kap. 13 §. Förenklade skyldigheter.
Bestämmelsen baserar sig på artikel
4 i resolutionsdirektivet. Enligt direktivet ska "förenklade skyldigheter" tillämpas
på ett institut om den bedömningen görs
att dess fall inte har s.k. betydande negativa konsekvenser för
verksamheten på finansmarknaden.
Avsikten är att i 1 mom. föreskriva att Finansinspektionen
måste definiera vilka förenklade krav som gäller
enligt en återhämningsplan, för att avvikelse
från 8 a kap. ska kunna göras. Kraven gäller
sådana institut som med beaktande av målen och
tillämpningsprinciperna för 1 kap. 6 § i
resolutionslagen och följderna av att ett institut upphör
till följd av konkurs inte kan bedömas ha betydande
negativa konsekvenser för finansmarknaden, andra institut,
tillgången på finansiering eller över
huvud taget för ekonomin. Trots det som sägs ovan
kan Finansinspektionen när som helst tillämpa
de förpliktelser fullt ut som nämns i 8 a kap.
För att syftet med regleringen ska framgå tydligare
föreslås det att orden "betydande negativa" i
1 mom. stryks eftersom de i detta sammanhang kan orsaka förvirring
i fråga om syftet med regleringen.
10 kap. 8 §. Buffertkrav för andra systemviktiga institut.
(Ny)
Utskottet har korrigerat vissa fel i de gällande 2,
3 och 6 mom. Bestämmelserna motsvarade inte tillräckligt
exakt villkoren enligt artikel 131 i kreditinstitutsdirektivet,
som ligger till grund för regleringen.
23 kap. 2 §. Övergångsbestämmelser
om kapitalkonserveringsbuffertar och kontracykliska buffertkrav
samt buffertkrav för systemviktiga institut (Ny)
En hänvisning i 2 mom. har rättats till.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen.
Utskottet föreslår att ikraftträdandebestämmelsen
kompletteras med nya 11 och 12 mom. Kompletteringarna hänför
sig till 7 mom. 2 punkten i samma bestämmelse som syftar
till att trygga likabehandlingen av insättare och en så snabb
betalning av ersättningar som möjligt. Avsikten med
föreslagna 11 och 12 mom. är att förhindra att
det uppkommer situationer där en inlåningsbank
som anslutit sig till systemet med insättningsgaranti först
efter att lagen trätt i kraft ska kunna få ekonomisk
vinning av de medel som influtit till den gamla insättningsgarantifonden. Momenten
motsvarar i sakligt hänseende föreslagna 5 kap.
15 § i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet,
där det föreskrivs om verkets regressrätt
då den nya insättningsgarantifondens medel har
använts för att ersätta insättningar
eller betala resolutionsfinansiering. I det föreslagna
12 mom. föreskrivs dessutom om vad som gäller
för den gamla insättningsgarantifondens borgenärer
vid en ny inlåningsbanks konkurs.
I 8 mom. har det gjorts ändringar som preciserar regleringen.
8. Lag om ändring av lagen om investeringstjänster
Ingressen.
I ingressen beaktas de nya paragrafändringar som utskottet
föreslår nedan.
Utskottet föreslår också att 1 kap.
4 § 3 mom. och 7 kap. 8 a § upphävs.
I lagens 1 kap. 4 § 3 mom. finns en hänvisning
till lagens 7 kap. 8 § 2 mom., som har ändrats
genom lag 623/2014 på ett sätt som gör
hänvisningarna och samtidigt hela momentet överflödiga.
Det föreslås att 7 kap. 8 a § upphävs
eftersom det i 7 kap 8 § 2 mom. i lagen om investeringstjänster
föreskrivs att kreditinstitutslagens 7 och 8 kap. tillämpas
på värdepappersföretag. Eftersom 7 kap.
6 § i kreditsintitutslagen redan har en motsvarande bestämmelse
om anmälan av överträdelser, behövs
det ingen sådan bestämmelse i lagen om investeringstjänster.
Bestämmelser om överträdelse av 7 kap.
6 § 1 mom. i kreditinstitutslagen finns redan nu i gällande
15 kap. 2 § 2 mom. 3 punkten i lagen om investeringstjänster,
som kan tillämpas vid bestämmande av påföljdsavgift.
1 kap. 4 §. Tillämpning av lagen på kreditinstitut,
fondbolag och AIF-förvaltare. (Ny)
Den felaktiga bestämmelsen i 2 mom. om tillämpningen
av 8 kap. i kreditinstitutslagen även på ersättningar
till värdepappersföretags och AIF-förvaltares
ledning föreslås bli korrigerad, eftersom frågan
om ersättningar till ledningen för värdepappersföretag
kommer att regleras separat senare och det redan nu i lagen om förvaltare av
alternativa investeringsfonder (162/2014) föreskrivs
om ersättningar till AIF-förvaltares ledning.
Utskottet föreslår också att 3 mom.
upphävs i enlighet med vad som sägs i fråga
om ingressen.
7 kap. 8 a §. Rapportering om överträdelser. (Ny)
Utskottet föreslår att paragrafen upphävs
i enlighet med vad som sägs i fråga om ingressen.
11 kap. 8 §. Ersättning ur andra fonder.
(Ny)
Hänvisningen i 1 mom. till bestämmelser om
insättningsgaranti föreslås bli ändrade
så att de motsvarar 5 kap. i den föreslagna lagen
om myndigheten för finansiell stabilitet.
11. Lag om ändring av lagen om affärsbanker och
andra kreditinstitut i aktiebolagsform
Lagrubriken.
En teknisk ändring görs i rubriken. Utöver
de paragrafer som nämns i rubriken föreslås ändringar
också 6 och 9 §.
Ingressen.
I ingressen beaktas de nya paragrafändringar som utskottet
föreslår.
6 §. (Ny)
Hänvisningen i 2 och 4 mom. till bestämmelser
om insättningsgaranti föreslås bli ändrad
så att den motsvarar 5 kap. i den föreslagna lagen
om myndigheten för finansiell stabilitet.
9 §. (Ny)
Hänvisningen i 4 mom. till bestämmelser om
insättningsgaranti föreslås bli ändrad
så att den motsvarar 5 kap. i den föreslagna lagen om
myndigheten för finansiell stabilitet.
12. Lag om ändring av lagen om andelsbanker och andra
kreditinstitut i andelslagsform
Lagrubriken.
En teknisk ändring görs i rubriken. Utöver
de paragrafer som nämns i rubriken föreslås ändringar
också i 9 och 12 §.
Ingressen.
I ingressen beaktas de nya paragrafändringar som utskottet
föreslår.
9 §. (Ny)
Hänvisningarna i 2 och 4 mom. till bestämmelser
om insättningsgaranti föreslås bli ändrade
så att de motsvarar 5 kap. i den föreslagna lagen
om myndigheten för finansiell stabilitet.
Dessutom föreslås det att den sista meningen
i 9 § 2 mom. ändras så att den motsvarar
en tidigare formulering (lag 423/2013). Ändringen
gör det möjligt att undvika att branschen påförs
en onödig administrativ och kostsamt börda.
12 §. (Ny)
Hänvisningen i 1 mom. till bestämmelser om
insättningsgaranti föreslås ändrad
så att den motsvarar 5 kap. i den föreslagna lagen om
myndigheten för finansiell stabilitet.
13. Lag om ändring av sparbankslagen
Lagrubriken.
En teknisk ändring görs i rubriken. Utöver
de paragrafer som nämns i rubriken föreslås ändringar
också i 69 och 87 i §.
Ingressen.
I ingressen beaktas de nya paragrafändringar som utskottet
föreslår.
69 §. (Ny)
Hänvisningen i 1 mom. till bestämmelser om
insättningsgaranti föreslås bli ändrad så att
den motsvarar 5 kap. i den föreslagna lagen om myndigheten
för finansiell stabilitet.
87 i §. (Ny)
Hänvisningen i 1 mom. till bestämmelser om
insättningsgaranti föreslås bli ändrad så att
den motsvarar 5 kap. i den föreslagna lagen om myndigheten
för finansiell stabilitet.