Allmän motivering

Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag. Utskottet tillstyrker likaså godkännandet av det avtal och utfärdandet av den förklaring som avses i propositionen.

Propositionens utgångspunkter

Propositionen innehåller ett omfattande regelverk om resolution av banker. Det föreslagna regelverket utgör en väsentlig del av bankunionen, vars syfte är att genom tillsyn och gemensam krishantering i första hand förebygga uppkomsten av kriser och i andra hand begränsa konsekvenserna av uppkomna kriser. Propositionen ger tillsynsmyndigheterna verktyg för att så tidigt som möjligt ta itu med problem som upptäckts vid tillsynen och därigenom förhindra att problemen eskalerar till en fullskalig finanskris. Avsaknaden av ett sådant förebyggande regelverk var en av de främsta orsakerna till den senaste finanskrisens omfattning. I brist på gemensamma rutiner och regler fattades besluten alltför sent. Marknaden fick aldrig något förtroende för de åtgärder som tillämpades. Det föreslagna regelverket i kombination med den befintliga tillsynen över bankerna och bestämmelserna om de offentliga finanserna skapar avsevärt tydligare och stabilare förutsättningar för att på ett tidigt stadium reagera på problem på såväl mikro- som makroplanet.

Ett av de främsta målen med propositionen är att förebygga s.k. moralisk risk genom att bryta kopplingen mellan banker och stater, eftersom denna koppling inneburit att särskilt skattebetalarna tvingats rädda banker i kris. I propositionen föreslås därför att det införs s.k. placeraransvar, vilket innebär att det i första hand är ägarna och investerarna som ska ansvara för finansieringen av kreditinstitut som hamnat i betalningssvårigheter.

De nya bestämmelserna ställer inte upp några direkta skyldigheter för medlemsstaterna att finansiera resolutionsåtgärderna och ökar inte heller medlemsstaternas solidariska ansvar. Krisbanken ska i första hand själv svara för den behövliga finansieringen, och i andra hand är branschen gemensamt ansvarig för att sköta finansieringsbehov som beror på insolvens genom förhandsfondering och eventuell tilläggsfinansiering. Beslut om statlig finansiering fattas alltid separat och i Finland kräver detta alltid särskilt godkännande av riksdagen. Denna tolkning understryks också i den förklaring som nu föreläggs riksdagen för godkännande. Det är enligt utskottet bra att statens ansvar enligt propositionen minimeras genom att det i Finland inte ges möjlighet att använda de statliga stabiliseringsverktyg som avses i artiklarna 56—58 i direktivet.

Enligt statens revisionsverks bedömning kan det nya regelverket i hög grad öka placeraransvaret och minska de risker och ansvar för den offentliga ekonomin i EU:s medlemsstater som en bankkris innebär.

EU-regelverket bakom propositionen

I propositionen föreslås ett mångskiktat regelverk som bygger på resolutionsförordningenEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014, ett till förordningen anknytande avtal mellan euroländerna och DanmarkAvtal om överföring av och ömsesidighet för bidrag till den gemensamma resolutionsfonden, resolutionsdirektivetEuropaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU och ändringar i insättningsgarantidirektivetEuropaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU. Vidare föreslår regeringen att riksdagen godkänner att det ges en av Tyskland uppgjord förklaring i anslutning till avtalet. I förklaringen understryks att avtalet om en gemensam resolutionsfond och EU:s resolutionsförordning ska tolkas så att de inte skapar förpliktelser vad gäller medlemsstaternas gemensamma ansvar, ändring av ESMEuropeiska stabilitetsmekanismen eller i synnerhet användningen av offentliga medel på ett sätt som begränsar de avtalsslutande parternas budgetsuveränitet eller fiskaliska ansvar. Till avtalet hör dessutom två förklaringar som bör godkännas av alla signatärerna till avtalet. Riksdagens godkännande krävs inte för dessa förklaringar, som bygger på artikel 9 och 12 i avtalet. Ekonomiutskottet fäster dock uppmärksamhet vid förklaring nr 1, där betydelsen av ett omfattande placeraransvar som utgångspunkt för resolutionslagstiftningen betonas starkt.

Den resolutionsförordning som redan trätt i kraft innehåller bestämmelser om resolutionsmekanismen, dvs. om den gemensamma europeiska resolutionsmyndigheten, resolutionsfonden och resolutionsförfarandet. Förordningen tillämpas fullt ut från och med den 1 januari 2016. Avtalsländerna förbinder sig att under en övergångsperiod på åtta år samla in stabilitetsavgifter så att den gemensamma resolutionsfonden vid slutet av perioden nått sin fulla volym (totalt 55 miljarder euro). I avtalet ingår bestämmelser om de principer som ska tillämpas under övergångsperioden. Avsikten är att praxisen för övergångsperioden ska preciseras ytterligare före ingången av 2016. Resolutionsdirektivet föreskriver i sin tur om resolutionsverktyg som är bindande för alla medlemsstater i EU och ska gälla kreditinstitut och värdepappersföretag. Direktivet ska sättas nationellt i kraft senast den 1 januari 2015. Bestämmelserna om skuldnedskrivning ska börja tillämpas senast den 1 januari 2016. Genom en ändring av insättningsgarantidirektivet harmoniseras bl.a. definitionen av ersättningsberättigade insättningar och principerna för förhandsfinansiering av insättningsgarantin (målnivån är 0,8 procent av de garanterade insättningarna före den 3 juli 2024) samt förkortas maximitiden för betalning av erättningar från nuvarande tjugo till sju arbetsdagar, med vissa undantag.

Genom det nya regelverket omfattar regleringen av finansmarknaden i fråga om solida institut (kreditinstitut och värdepappersföretag) verktyg för normal tillsyn (bl.a. resolutions- och återhämtningsplaner, stresstester och vid behov skärpt tillsyn), förebyggande åtgärder i det fall att problem upptäcks i kapitaltäckningen (återhämtningsplan och tidigt ingripande av myndigheterna). I det fall att institutet riskerar insolvens ges myndigheterna stora befogenheter att genom olika åtgärder säkerställa en kontrollerad avveckling av institutet. Till myndigheternas viktigaste befogenheter hör att de kan ställa institut under resolutionsförvaltning, ogiltigförklara aktier och andelar, skriva ned det nominella värdet på och konvertera skulder till aktiekapital (ägar- och placeraransvar), överföra affärsverksamhet och bilda ett tillfälligt institut eller egendomsförvaltningsbolag. Regleringen utgår från att effektiv tillsyn kan förhindra att ett institut går in i en djup kris och måste försättas i resolution.

Centrala element i den nationella regleringen

EU-reglerna ger endast ringa nationell rörelsefrihet. Också de viktigaste nationella lösningarna gäller EU-regelverket och anknyter till organiseringen av myndighetsfunktionerna (Verket för finansiell stabilitet) och ordnandet av fondering på förhand (stabilitetsfonden).

Verket för finansiell stabilitet.

Regeringen föreslår att det inrättas en ny resolutionsmyndighet, Verket för finansiell stabilitet (nedan verket), som ska utgöra den nationella myndighet som avses i EU:s resolutionsförordning och resolutionsdirektiv. I enlighet med EU-reglerna ska verket ha omfattande befogenheter, vilka fastställs i lagförslag 1 (särskilt 6—12 kap.). Om verkets uppgifter och om de fonder som verket ska förvalta föreskrivs i lagförslag 2 och om verkets förvaltningsavgift i lagförslag 4.

Det är frågan om nya och betydande befogenheter för en myndighet, även om de endast kan tillämpas enligt stränga, lagstadgade kriterier. Resolutionsverktygen är avsedda som alternativ till likvidation och konkurs. Verktygen kan användas först när ett institut inte längre är funktionsdugligt eller hotas av ett insolvensförfarande. När ett institut ställts under resolutionsförvaltning har verket den krävande uppgiften att hitta vägar att begränsa problemen till krisinstitutet och förhindra att krisen får ett bredare grepp om finansmarknaden.

Utskottet ser det som motiverat att inrätta ett separat verk för resolutionsuppgifter. Det utgör den bästa garantin för att myndigheten, som har betydande befogenheter, är neutral och fattar självständiga beslut. Samtidigt ser utskottet det som viktigt att verket har goda möjligheter till samarbete med andra aktörer på finansmarknaden (finansministeriet, Finlands Bank och Finansinspektionen). Utan att äventyra myndighetens självständighet kan man då vid behov utnyttja kompetens och kunskaper på annat håll och utveckla metoder och rutiner för att minimera förvaltningsutgifterna och de extra kostnader som branschen drabbas av. Propositionen ger de behövliga ramarna för ett sådant samarbete.

Stabilitetsfonden.

Resolutionsdirektivet (artikel 100) förutsätter att medlemsstaterna fastställer ett finansieringsarrangemang, om vilket en utsedd myndighet fattar beslut. Myndighetens uppgift är att samla in stabilitetsavgifter från betalningsskyldiga institut och överföra dem på det sätt som avses i resolutionsförordningen. Stabilitetsavgifter insamlade från värdepappersföretag (den nationella stabilitetsavgiften) ska bli kvar i den nationella fonden, medan avgifter insamlade från kreditinstitut (EU:s stablitetsavgift) överförs till EU:s gemensamma resolutionsfond. Myndigheten har i uppgift att se till att branschen betalar avgifterna och att de överförs vidare i tid. EU:s gemensamma resolutionsfond ska uppnå sin fulla volymcirka 55 miljarder euro, varav Finlands andel är cirka 1,2 miljarder euro under en övergångsperiod på åtta år.

Insättningsgarantidirektivet förutsätter å sin sida att medlemsländerna nationellt inom en tio års övergångsperiod fonderar ett belopp som motsvarar 0,8 procent av de garanterade insättningarna. För detta ändamål samlas en insättningsgarantiavgift in hos inlåningsbankerna. De medel som hänför sig till insättningsgarantin ska hållas skilt från andra medel som gäller krishantering, och medel som fonderats för insättningsgarantin får enbart användas för nationella resolutionsåtgärder.

Det nya regelverket ändrar fullständigt vårt gällande nationella system, där beredskapen inför bankkriser grundat sig på statens säkerhetsfond, som är offentligt finansierad, och numera också på bankskatten. I fråga om insättningsgarantin uppfyller den statliga beredskapen redan nu EU:s krav ifråga om fondering (fonden uppgår till cirka 1,3 % av de garanterade insättningarna). Arrangemangen för fonderingen måste dock ses över och ansvaret för fondförvaltningen läggas över på den avsedda myndigheten.

Genom de nya EU-bestämmelserna rivs vårt nationella beredskapssystem upp och ersätts med en av Verket för finansiell stabilitet förvaltad stabilitetsfond, som är sammansatt av resolutionsfonden (stabilitetsavgifter) och insättningsgarantifonden (insättningsgarantiavgifter). Statens säkerhetsfond ska upplösas och den temporära bankskatten upphävas.

Samtliga uppgifter, rättigheter och skyldigheter i anslutning till insättningsgarantin överförs till den nya insättningsgarantifond som ska förvaltas av Verket för finansiell stabilitet, men den nuvarande insättningsgarantifonden, som förvaltas av branschen, kommer tills vidare att finnas kvar åtminstone delvis. Övergångsbestämmelsen i lagförslag 6 i propositionen innehåller närmare bestämmelser om hur och för vilka ändamål medlen i den gamla insättningsgarantifonden får användas. Enligt bestämmelsen får fondens tillgångar, om fonden särskilt beslutar om det, användas för bl.a. medlemskreditinstitutets årliga garantiavgifter. Fonden kan besluta att den andel av den gamla insättningsgarantifonden som överskrider det belopp som förutsätts för den nya insättningsgarantifonden (0,8 % av de garanterade insättningarna) blir kvar i den gamla fonden också efter den övergångsperiod på tio år som avses i 8 kap. 2 § i lagförslag 2. Likaså kan fonden besluta att medlemsbankers extra årliga garantiavgifter betalas ur den gamla insättningsgarantifonden. Verket ges i sin tur rätt att i vissa undantagsfall, om vilka föreskrivs särskilt (7 mom. 2 punkten), ålägga den gamla insättningsgarantifonden att överföra fondens tillgångar till den nya insättningsgarantifonden så att betalningen av avgifterna kan skötas.

Ekonomiutskottet konstaterar att den skyldighet att fondera tillgångar som EU-regelverket förutsätter i princip skulle kunna genomföras främst genom budgetfinansiering eller som nu föreslås via en fond utanför budgeten. Utskottet menar att den modell som föreslås i propositionen är mer ändamålsenlig med tanke på resolutionsuppgifterna. Modellen tillåter en mer flexibel penningtrafik mellan den nationella fonden och EU:s resolutionsfond än ett budgetförfarande skulle göra. I händelse av en kris kan det dessutom snabbt bli nödvändigt att samla in en extra stabilitetsavgift inom branschen. En till budgeten bunden finansiering lämpar sig dåligt också för denna typ av situationer.

Utskottet menar att också huvudlinjerna i förfarandet för verkställande av insättningsgarantin är motiverade. I kreditinstitutslagens 14 kap. föreskrivs om Finlands nuvarande insättningsgarantifond. Insättningsgarantifondens tillgångar kan enligt lagen användas endast för betalning av ersättningar till insättare i sådana insolvenssituationer som närmare definieras i lagen. I lagen föreskrivs dessutom att en inlåningsbank inte har rätt att kräva att dess andel i insättningsgarantifonden ska avskiljas för banken själv eller att överlåta den till någon annan. De tillgångar som samlats in i den nuvarande insättningsgarantifonden är alltså fonderade för ett särskilt ändamål, och de som bidragit till fonden har inte rätt att kräva tillbaka den andel de betalat eller ändra ändamålet med tillgångarna. Tillgångarna har samlats in av branschen på förhand som garanti för insättarna och kan inte heller i framtiden användas för något annat ändamål. Alla insättare har samma möjligheter att få ersättning ur den nuvarande insättningsgarantifonden oberoende av till exempel hur länge banken varit medlem i fonden eller hur mycket den har bidragit med. Den modell som föreslås i propositionen, dvs. att tillgångar kan överföras för samma, och uteslutande nationella, ändamål, är enligt utskottet motiverad. Det är också välkommet att övergångstiden är tio år.

Som konstaterades ovan har verket med stöd av 7 mom. 2 punkten i övergångsbestämmelsen i lagförslag 6 rätt att ålägga den gamla insättningsgarantifonden att överföra fondens tillgångar till den nya insättningsgarantifonden i sådana undantagsfall där insättningsgarantifondens tillgångar inte räcker för betalning av ersättningar och extra årliga garantiavgifter inte kan tas ut tillräckligt snabbt och på ett sätt som tryggar stabiliteten. I sådana situationer ska den gamla insättningsgarantifondens tillgångar också kunna användas till godo för insättare i sådana inlåningsbanker som inte har varit medlemmar i den gamla insättningsgarantifonden. Ekonomiutskottet menar att propositionen i princip är motiverad också på denna punkt. De föreslagna bestämmelserna motsvarar de nuvarande användningsprinciperna för insättningsgarantifonden på så sätt att samtliga insättare behandlas lika. Å andra sidan understryker utskottet att förfarandet är exceptionellt och kan bli aktuellt endast om tillgångarna i den nya insättningsgarantifonden redan har använts och behövliga medel inte kan tas ut tillräckligt snabbt genom en extra årlig garantiavgift utan att stabiliteten på finansmarknaden äventyras. Det kan således gälla situationer där till exempel risken för en uttagsanstormning är uppenbar om inte snabba åtgärder sätts in. Om verket tvingas till de ovan avsedda exceptionella åtgärderna kan det uppstå en situation där också en inlåningsbank som inte har varit medlem i den gamla insättningsgarantifonden kan dra nytta av tillgångarna i den gamla fonden. Utskottet ser det som ändamålsenligt att den gamla insättningsgarantifonden i dessa fall får en regressfordran på det belopp varmed insättningarna i den inlåningsbanken har ersatts ur insättningsgarantifonden eller använts för resolution i enlighet med 5 kap. 14 § i lagförslag 2. Utskottet föreslår i detta sammanhang att det till övergångsbestämmelsen i lagförslag 6 fogas nya 11 och 12 mom. Ändringsförslaget beskrivs utförligare i detaljmotiven.

Övrigt.

Med hänsyn till den nationella finansmarknaden är det viktigt att resolutionsförfarandena fungerar väl också på en marknad där dotterbolag till utländska koncerner utgör ett väsentligt inslag. Ekonomiutskottet konstaterar att lagförslag 1 tillämpas på finländska kreditinstitut oberoende av om de hör till en utländsk koncern eller inte. Är ett institut en del av en utländsk koncern ska artikel 10—14 i resolutionsdirektivet tillämpas på dess resolutionsplan. Om moderbolaget är ett kreditinstitut som hör till den gemensamma resolutionsmekanismen ska artikel 8 och 9 i resolutionsförordningen tillämpas. I 8 kap. 10 § i lagförslag 1 finns dessutom bestämmelser om samarbete med andra EES-staters resolutionsmyndigheter i fråga om minimikrav för nedskrivningsbara skulder. Beslut i anslutning till detta ska fattas skilt för varje institut.

I samband med behandlingen av frågan har det framförts att den nya bestämmelsen endast borde tillämpas på affärsbanker och att sammanslutningar som avviker från sedvanliga kreditinstitut, t.ex. det offentligt ägda Kommunfinans Abp, skulle uteslutas från tillämpningsområdet. Ekonomiutskottet konstaterar att resolutionsdirektivet inte tillåter lagstadgade undantag på basis av arten av kreditinstitutens verksamhet. Om ett institut har status av kreditinstitut förbinder sig institutet samtidigt till bestämmelserna om kreditinstitut, även i det fall att institutets offentligrättsliga karaktär kunde tala för en annan tolkning.

Grundlagsutskottets utlåtande

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande inte framfört några anmärkningar om lagstiftningsordningen för lagförslagen, avtalet eller den förklaring som ansluter sig till avtalet.

I utlåtandet föreslås dock ändringar i enskilda bestämmelser i lagförslagen 1, 2 och 4. Ekonomiutskottet har i huvudsak beaktat dessa förslag på det sätt som framgår närmare i detaljmotiveringen. Till den del grundlagsutskottet föreslagit ändringar i 16 kap. 1 § i lagförslag 1 och i 6 § 1 mom. i lagförslag 6 konstaterar ekonomiutskottet följande.

I 16 kap. 1 § i lagförslag 1 bemyndigas statsrådet att för viss tid begränsa finansmarknadsaktörernas verksamhet (punkt 1) eller besluta om begränsningar och förbud gällande de förfaringssätt som ska iakttas på en reglerad finansmarknad (punkt 2). I propositionens detaljmotiv har ytterst stränga kriterier ställts upp för tillämpningen av detta bemyndigande.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att båda punkterna i 1 § bör kompletteras åtminstone med en förteckning över exempel på begränsningar och förbud som statsrådet med stöd av bestämmelsen kan besluta om.

Bestämmelsen motsvarar 19 b § i lagen om statens säkerhetsfond (379/1992). När denna stiftades lyfte grundlagsutskottet i sitt utlåtande fram ett motsvarande ändringsbehov. I ekonomiutskottets betänkande (EkUB 7/2009 rd) konstaterades då följande: "Det är svårt att i förväg komplettera 19 b § 1 mom. 1 och 2 punkten med en tillräckligt tydlig exempelförteckning eftersom det inte finns något som tyder på att lagen kan komma att tillämpas i någon specifik situation. Händelserna på finansmarknaden kan vara så nya och annorlunda att det är svårt att förutse vilka åtgärder som kan behövas. Åtgärderna från statsrådets sida är villkorade, det vill säga de ska vara nödvändiga. Det i sin tur betyder att bestämmelserna bara kan sättas in om målen med dem inte kan tillgodoses med andra myndighetsbefogenheter. Dessutom måste finansministeriet först begära yttrande från Finlands Bank och Finansinspektionen. Beslutet av statsrådet får överklagas till högsta förvaltningsdomstolen som är skyldig att behandla ärendet skyndsamt." På dessa grunder föreslog inte ekonomiutskottet de ändringar som föreslagits av grundlagsutskottet, utan ansåg att om det blir aktuellt att tillämpa lagen måste statsrådet inom ramen för begränsningarna i lagen ha rätt att bestämma om åtgärder utifrån det rådande läget.

Ekonomiutskottet konstaterar att situationen på finansmarknaden åtminstone inte har blivit tydligare. De grunder som anfördes 2009 gäller därför fortfarande. Det kan i exempelsyfte konstateras att den gällande bestämmelsen ursprungligen formulerades 2009 när finanskrisen höll på att bryta ut. I de centraleuropeiska länderna ledde omfattande blankning till stora förändringar i finansinstitutens aktiekurser, vilket hotade stabiliteten på marknaden. Blankningsvågen spred sig snabbt från land till land och det stod snart klart att de finländska myndigheternas befogenheter inte skulle räcka till för att kontrollera situationen om krisen spred sig till Finland. Syftet med 19 b § i lagen om statens säkerhetsfond var att ge myndigheterna behövliga undantagsbefogenheter för att kunna kontrollera denna typ av utifrån kommande allvarliga och oförutsedda störningar på den finländska marknaden.

På dessa grunder föreslår ekonomiutskottet att den nämnda bestämmelsen godkänns enligt propositionen.

I 6 § i lagförslag 4 föreskrivs det om sänkning av förvaltningsavgiften. Enligt 1 mom. ska Verket för finansiell stabilitet vid behov fastställa förvaltningsavgiften så mycket lägre att det sannolikt inte uppkommer något överskott, om beloppet som tas ut som förvaltningsavgifter sannolikt skulle överstiga verkets kostnader.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att sänkt förvaltningsavgift som fastställs av Verket för finansiell stabilitet inte ter sig som en skattelättnad som är ett tydligt undantag, och konstaterar därför att bestämmelserna obetingat måste preciseras.

Ekonomiutskottet konstaterar att de nya resolutionsreglerna skapar en helt ny situation och att det är svårt att förutse hur det praktiska genomförandet kommer att se ut. Som ett led i resolutionsmekanismen är de nationella resolutionsmyndigheternas befogenheter delvis överlappande med de befogenheter som EU:s resolutionsnämnd har. De nationella resolutionsmyndigheterna deltar också i resolutionsnämndens arbete. I EU:s resolutionsförordning föreskrivs dessutom att de nationella myndigheterna är skyldiga att verkställa resolutionsnämndens beslut.

För till exempel de tre finländska kreditinstitut som omfattas av resolutionsnämndens primära behörighet görs resolutionsplanerna sannolikt upp i huvudsak av Verket för finansiell stabilitet. Uppgörandet av resolutionsplaner kommer att sysselsätta verket särskilt under de första verksamhetsåren. Dessutom kommer deltagandet i resolutionsnämndens arbete högst sannolikt att vara intensivt när resolutionsverktyg tilllämpas på kreditinstitut som omfattas av resolutionsnämndens behörighet eller ett institut utnyttjar EU:s gemensamma resolutionsfond. Det konstateras helt riktigt i propositionen att verksamheten inom Verket för finansiell stabilitet är av sådan art att det är svårt att uppskatta hur stora kostnaderna kommer att bli. Ekonomiutskottet hänvisar till en tidigare motsvarande tolkning av grundlagsutskottet (GrUU 41/2004 rd) i samband med behandlingen av förslaget till lag om tillsynsavgift till Finansinspektionen (RP 199/2004 rd). I propositionen gavs Finansinspektion bl.a. prövningsrätt i fråga om sänkning av tillsynsavgiften. Grundlagsutskottet konstaterade då att det kan vara svårt att avpassa tillsynsavgifter och tillsynskostnader efter varandra. Det kan hända att de uttagna tillsynsavgifterna överskrider kostnaderna. Dessutom kan Finansinspektionen gå med ett överskott från året innan och det läggs till den kalkylerade avkastningen. Det är inte heller omöjligt att bankernas balanser som ligger till grund för tillsynsavgiften har förändrats. Grundlagsutskottet fäste också uppmärksamhet vid att huvudregeln enligt propositionsmotiven bör vara att avgiften sänks för alla avgiftsskyldiga med ett lika stort proportionellt belopp, så att tillsynsobjekten behandlas lika. På de nämnda grunderna ansåg grundlagsutskottet att förfarandet med att sänka tillsynsavgiften var fullt korrekt och konstaterade följande: "Avgiften sänks till förmån för de avgiftsskyldiga och prövningen anses vara bunden prövning. Därmed uppfyller förslaget kriterierna i 81 § 1 mom. i grundlagen att grunderna för storleken på en skatt ska bestämmas genom lag. Men utskottet anser att 9 § i det första lagförslaget lämpligen bör kompletteras med att avgiften sänks jämlikt för alla avgiftsskyldiga med ett lika stort proportionellt belopp."

Ekonomiutskottet menar att 6 § i lagförslag 4 motsvarar 9 § i lagen om tillsynsavgift till Finansinspektionen. Den tolkning om bunden prövning som gjordes i samband med den lagen bör därför tillämpas också på den föreslagna 6 §. Den likabehandling av avgiftsskyldiga som grundlagsutskottet förutsatte 2004 har beaktats i 6 § 3 mom.

På dessa grunder föreslår ekonomiutskottet att 6 § i lagförslag 4 godkänns enligt propositionen.