Allmän motivering

Utskottet tillstyrker propositionen, men med följande kommentarer och ändringsförslag.

Bakgrund

Propositionen ansluter till ett större frågekomplex om resolution inom finansbranschen, om vilket en separat proposition (RP 175/2014 rd) har lämnats samtidigt med denna proposition. Syftet med propositionen är att genomföra EU:s så kallade resolutionsdirektiv och direktiv om ändring av insättningsgarantidirektivet. Dessutom är avsikten att i den nationella lagstiftningen genomföra de ändringar som EU:s resolutionsförordning förutsätter och sätta i kraft det avtal som ingåtts om en gemensam resolutionsfond.

Enligt paketet ska det bl.a. inrättas ett nytt verk, Verket för finansiell stabilitet, som ska vara nationell resolutionsmyndighet. Verket ska också förvalta en stabilitetsfond som står utanför statsbudgeten och utgörs av en resolutionsfond som byggs upp av stabilitetsavgifter samt av en insättningsgarantifond vars medel kommer från insättningsgarantiavgifter.

Den första plenarbehandlingen av huvudpropositionen om resolution avslutades den 26 november 2014 och lagförslagen godkändes enligt betänkandet (EkUB 20/2014 rd). Avsikten är att ändringarna ska träda i kraft vid ingången av nästa år.

Förslagen angående beskattningen

Föreliggande proposition gäller i sin tur den nya stabilitetsfondens skattemässiga ställning och avdragbarheten för de avgifter som betalas in till fonden. För att det inte ska uppstå någon oklarhet om fondens skattemässiga ställning föreslås det att stabilitetsfonden ska vara ett i 20 § avsett samfund som är befriat från inkomstsskatt. Dessutom föreslår regeringen att de EU-stabilitetsavgifter och (nationella) stabilitetsavgifter som kreditinstituten och värdepappersföretagen betalar ska vara avdragbara i beskattningen.

Utskottet har inget att invända mot de här förslagen.

För att undvika onödig oklarhet vore det däremot korrekt att samtidigt föreskriva om den nuvarande insättningsgarantifondens skattemässiga ställning. I det följande motiverar utskottet i korthet detta.

Den gamla insättningsgarantifondens skattemässiga ställning

Regelverket om resolution innebär bland annat att 14 kap. i kreditinstitutslagen, som gäller den nuvarande insättningsgarantifonden, upphävs. Fondens — nedan den gamla insättningsgarantifonden — lagstadgade uppgifter överförs enligt förslaget till den nya insättningsgarantifond som ska förvaltas av myndigheten för finansiell stabilitet. Detta ändrar dock inte användningsändamålet för tillgångarna i den gamla insättningsgarantifonden, dvs. att skydda garanterade insättningar. Tillgångarna ska alltså fortsättningsvis användas uteslutande för sådana i lagen angivna garantirelaterade syften som regleras i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet och i kreditinstitutslagen.

I övergångsbestämmelsen för lagändringen räknas dessutom de lagrum upp som fortsättningsvis ska tillämpas på den gamla insättningsgarantifonden, på förvaltningen av dess tillgångar samt på fondens medlemmar. Bestämmelserna får inte heller stå i strid med lagen om myndigheten för finansiell stabilitet. De bestämmelserna ska tillämpas fram till dess att det inte längre finns tillgångar i den gamla insättningsgarantifonden och den avvecklas. Efter att den gamla insättningsgarantifonden avvecklats övergår dess återstående förpliktelser till Verket för finansiell stabilitet och den nya insättningsgarantifonden.

I övergångsbestämmelsen föreskrivs också om användningen av tillgångarna i den gamla insättningsgarantifonden och bl.a. om skyldigheten att på föreläggande av myndigheten för finansiella stabilitet vid behov överföra dem till den nya insättningsgarantifonden. Finansministeriet ska också i fortsättningen fastställa fondens stadgar och Finansinspektionen övervaka dess investeringsverksamhet. Den gamla insättningsgarantifonden ska också bedriva ett nära samarbete med Verket för finansiell stabilitet.

Den gamla insättningsgarantifondens ställning är alltså på många sätt kopplad till den nya insättningsgarantifonden. Den har alltså en faktisk anknytning till resolutionssystemet. Utskottet menar därför att den gamla insättningsgarantifonden bör ha samma skattemässiga ställning som den kommande stabilitetsfonden. Det kan under dessa omständigheter inte läggas någon avgörande vikt enbart vid att sektorn själv förvaltar tillgångarna.

Ändringen skulle inte heller ha några konsekvenser för skatteinkomsterna. Insättningsgarantifonden har nämligen i beskattningspraxis ansetts vara ett allmännyttigt samfund och dess placeringsintäkter har betraktats som annat än inkomst av näringsverksamhet. De har alltså inte utgjort skattepliktig inkomst.

På dessa grunder föreslår utskottet att den gamla insättningsgarantifonden nämns bland de samfund som är befriade från inkomstskatt med stöd av 20 § i inkomstskattelagen. Det skulle skapa klarhet i den skattemässiga behandlingen och eliminera den osäkerhet som också propositionen hänvisar till i motiven angående stabilitetsfondens skattemässiga ställning.