Motivering

Utskottet tillstyrker propositionen utan ändringar.

Bakgrund

Propositionens syfte är att förbättra tillväxtförutsättningarna för småbryggerier genom ändringar i den så kallade nedsatta punktskatten   (accis) för småbryggerier. Men de ger relativt små förluster i skatteintäkter — uppskattningsvis 400 000 euro om året — eftersom den föreslagna höjningen av den övre gränsen för årsproduktionen från 10 till 15 miljoner liter inte förknippas med någon form av skattestöd. Det handlar endast om att bryggeriet inte förlorar sina kumulativa stöd om dess årsproduktion överskrider det nuvarande taket på 10 miljoner liter.

Den andra föreslagna ändringen gäller den nedersta nivån på skatteskalan där årsproduktionens maximala mängd föreslås bli höjd från 200 000 till 500 000 liter. Om årsproduktionen underskrider detta sänks skatten på öl med 50 procent vilket också är det maximala stöd som tillåts för småbryggerier enligt det så kallade strukturdirektivet [Rådets direktiv 92/83/EEG om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker, som innehåller bindande bestämmelser för medlemsstaterna i fråga om strukturerna för punktskatter på alkohol, produkter som ska beskattas och tillåtna skattenedsättningar.] . Det skattestöd som tillämpas i Finland består i övrigt av fyra nivåer och minskar på grundval av produktionsmängder från 50 till 10 procent. Det lägsta skattestödet gäller produktion vars mängd under kalenderåret är över 5,5 men under 10 miljoner liter.

Förslaget innehåller dessutom vissa direktivbaserade preciseringar som med fördel bör inkluderas i den nationella lagstiftningen för tydlighetens skull. De är kravet på bryggeriets fysiska åtskildhet från andra bryggerier samt förbudet mot licenstillverkning. Dessa tillägg medför således ingenting nytt i tillämpningspraxis.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att propositionen är motiverad och aktuell på grund av den starka tillväxttrenden jämte relaterad investeringsbenägenhet i småbryggeriverksamheten. Syftet med den nedsatta skattesatsen för småbryggerier är att jämna ut skillnaderna i produktionskostnader mellan små och stora bryggerier och att på så sätt förbättra de små bryggeriernas verksamhetsförutsättningar och tillväxtmöjligheter. Ändringarna ligger i linje med detta mål både i fråga om den nedre och den övre gränsen.

I Finland finns enligt färska uppgifter 43 småbryggerier av vilka de flesta har en årlig produktionsvolym som platsar i den nedersta stödkategorin. Att höja produktionsgränsen för den till 500 000 liter förbättrar således direkt dessa bryggeriers tillväxtförutsättningar. Dessutom gagnar det tack vare den kumulativa skattemodellen också producenter som överskrider produktionsgränsen.

Att höja den årliga maximala produktionsmängden till 15 miljoner liter lindrar för sin del det branta steget till att stödet upphör, som exempelvis Konkurrens- och konsumentverket har ansett vara till förfång. Att höja gränsen förbättrar dessutom småbryggeriernas möjligheter att bedriva i lagen tillåtet produktionsmässigt och funktionsmässigt samarbete sinsemellan. Ett sådant samarbete kan till exempel gälla emballering, marknadsföring och distribution av öl. Ett villkor är att den sammanlagda mängden öl som bryggerierna producerar under kalenderåret, som nu är högst 10 miljoner liter, i fortsättningen enligt förslaget blir högst 15 miljoner liter.

Vid utskottets utfrågning av sakkunniga har det dessutom bland annat framkommit att de öl som produceras av småbryggerier hänger ihop med en ny alkoholkultur. Därför ser utskottet inte heller några hälsopolitiska problem i förslaget — tvärtom, småbryggeriernas produktion kan också stödja ett ansvarsfull alkoholbruk, det är bland annat Valviras bedömning. Därför kan förslaget inte anses stå i stå i konflikt med den alkoholrelaterade skattepolitik som har bedrivits under de senaste åren. Bedömningen måste dessutom ta hänsyn till att småbryggeriernas andel av Finlands ölmarknad är relativt liten, ca tre procent.

Den föreslagna höjningen för produktionsmängden på den lägsta nivån har allmänt vunnit gillande också vid utskottets utfrågning av sakkunniga. Höjningen av den högsta gränsen har däremot väckt delade meningar bland branschens aktörer beträffande förslagets konkurrenskonsekvenser. I det följande tar utskottet därför i korthet upp denna fråga separat.

Om konkurrens

Enligt artikel 4 i strukturdirektivet ska ett bryggeri uppfylla två villkor för att nedsatt skattesats på öl ska kunna tillämpas på det. Det ena gäller den maximala mängden producerat öl. Den övre gränsen enligt direktivet är 20 miljoner liter per kalenderår. Det andra villkoret är att bryggeriet ska vara juridiskt och ekonomiskt oberoende av andra bryggerier [Dessa villkor konstateras också i punkt 24 och 26 i EU-domstolens dom i ärendet C-83/08, som nämns i propositionen.] . Hit hör också kravet på att anläggningarna ska vara fysiskt skilda från andra bryggeriers och förbudet mot att brygga på licens.

Medlemsstaterna får således när dessa villkor är uppfyllda tillämpa nedsatta skattesatser, vilka också får differentieras efter årsproduktionen vid bryggerierna. Artikeln innehåller dessutom ett omnämnande av den maximala nedsättningen av skattesatsen (50 %) samt kravet på att andra medlemsstater inte får diskrimineras vid beskattningen. Den gällande nedsättningen för småbryggerier och de nu föreslagna ändringarna baserar sig på strukturdirektivet och motsvarar kraven i direktivet.

Ändå har Konkurrens- och konsumentverket anmärkt på att det inte utreds i propositionen när småbryggeriverksamhetens stordriftsvinst i genomsnitt blir nådd. Därför har verket inte tagit ställning till huruvida den nivå på årsproduktionen som valts i förslaget är riktig med hänsyn till konkurrensen.

Men utskottet bedömer frågan annorlunda. Kriterierna för stödet förskrivs i detalj i direktivet och propositionen landar under den maximala nivå och det maximala stöd som tillåts i direktivet. Dessutom bör snedvridning i konkurrensen alltid undersökas inom hela den inre marknaden såsom inom EU-rätten i allmänhet. Därför saknar det också relevans hur många småbryggerier i Finland som drar omedelbar nytta av de ändringar som nu föreslås. Det väsentliga är att skattestödet föreskrivs på ett icke-diskriminerande sätt och att det kan utnyttjas av alla bryggerier som uppfyller kriterierna.

Redan på dessa grunder anser utskottet att propositionsmotiven är hållbara.

Om man endast undersöker Finland måste uppmärksamheten riktas till marknaden i sin helhet, inte enbart småbryggeriernas ställning. Finlands marknad är som känt ganska koncentrerad och tre stora aktörer dominerar ca 95 procent av marknaden. De producerar ca 400 miljoner liter öl per år medan småbryggeriernas sammanräknade produktion motsvarar ca 13 miljoner liter. Analogt motsvarar det årliga beloppet av nedsättningen för småbryggerierna - tills vidare ca 5,3 miljoner euro - under en procent av de årliga intäkterna av ölskatten, ca 570—600 miljoner euro [De totala intäkterna av alkoholskatten var 2013 ca 1 336 miljoner euro och ölets andel av det var ca 43 %.] . Dessa uppgifter stöder inte påståendet om att småbryggerierna skulle snedvrida konkurrensen.

Utskottet anser att inte heller anmärkningarna om avtalstillverkning av så kallad private label-typ i detta skede ger anledning till ytterligare överväganden. På grundval av erhållen utredning ser det ut som att det snarare handlar om farhågor inför framtiden än ett rådande fenomen. Men det är motiverat att följa situationen, och i förekommande fall kan avtalstillverkningens andel i småbryggeriernas produktion begränsas i lag. I samma sammanhang faller det sig naturligt att precisera också skillnaden mellan avtalstillverkning och förbjuden licenstillverkning.