Motivering
1 Allmänt
Beredningen av redogörelsen 2004
Riksdagen förutsatte i ett uttalande som den godkände
utifrån försvarsutskottets betänkande (FsUB
2/2001 rd) om den säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelsen 2001 att 2004 års redogörelse
bereds parlamentariskt på så sätt att
de viktigaste utskotten i riksdagen kopplas in på arbetet
redan när statsrådet utarbetar redogörelsen.
Utifrån samma betänkande godkände riksdagen
också uttalanden om utgångspunkterna för
försvarssystemet för 2010-talet och en översyn
av depånätet.
Försvarsutskottet noterar att innehållet i
statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelse 2004 rätt väl stämmer överens
med riksdagens uttalanden. Det ser särskilt positivt på att det
i beredningsfasen fanns en parlamentarisk uppföljningsgrupp,
som först leddes av ledamot Antti Kalliomäki (sd)
och efter riksdagsvalet av ledamot Aulis Ranta-Muotio (cent). Under
beredningens gång har försvarsutskottet och utrikesutskottet
hållits mycket väl underrättade i olika
faser av beredningen. Men det påpekar att de uttalanden
som riksdagen godkände i samband med behandlingen av redogörelsen
2001 överhuvudtaget inte nämns eller behandlas
i själva redogörelsen.
Förfarandet med redogörelser
Den föreliggande redogörelsen är
den tredje i ordningen bland säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelser av nuvarande typ sedan redogörelserna
1997 och 2001.
I redogörelsen 1997 drogs principerna för
utveckling av Finlands försvar upp ända fram till 2008.
Omstruktureringen av försvaret sågs över 2001
och då tidigarelades följande plan för
utveckling av försvaret som sträcker sig ända
in på 2010-talet och samtidigt också det samlade
säkerhets- och försvarspolitiska programmet till 2004.
Försvarsutskottet konstaterar att redogörelserna
har blivit ett viktigt säkerhets- och försvarspolitiskt
policyredskap. Det ställs allt större förväntningar
på deras innehåll.
Utrikesutskottet anser i sitt utlåtande (UtUU 4/2004
rd) att den nu aktuella redogörelsen i vissa delar är
inkonsekvent uppbyggd, t.ex. på grund av det haltande sambandet
mellan beskrivningen av säkerhetsomgivningen och riktlinjerna.
Det framhåller att riktlinjerna med nuvarande metoder inte
behandlar alla förvaltningsområden på djupet
och på lika villkor och att utvecklingen av försvarsförvaltningen
ofrivilligt tas upp i större detalj i redogörelsen.
Utrikesutskottet är av den åsikten att redogörelsen
i sin nuvarande form inte medger en samlad behandling av de ekonomiska
resurser som avsätts för försvaret.
Utrikesutskottet föreslår därför
i sitt utlåtande att regeringen i fortsättningen
utarbetar riktlinjer för en säkerhets- och försvarspolitisk
strategi för Finland — uppenbart i stället
för en redogörelse — för behandling
i riksdagen. Strategin ska inbegripa en beskrivning av säkerheten
i vår omvärld samt handlingsplaner för
olika förvaltningsgrenar och eventuella utvecklingsbehov.
Försvarsutskottet menar att redogörelseförfarandet
har visat sig vara en mycket behändig metod för
att bedöma förändringarna i säkerheten
i vår omvärld och Finlands säkerhets-
och försvarspolitiska handlingslinjer. Utifrån
redogörelsen kan man också enligt utskottets mening lägga
upp nödvändiga långsiktsplaner för
hur försvarsmakten bör utvecklas. Redogörelsen 2004
anger i centrala delar hur vårt försvar ska utvecklas
med sikte på 2010-talet. En bredare behandling i form av
en redogörelse en gång per valperiod erbjuder
den nödvändiga politiska ramen för hur
Finlands begränsade försvarsresurser ska fördelas.
Den föreliggande redogörelsen utgår,
i likhet med tidigare redogörelser och i överensstämmelse
med riksdagens riktlinjer, från ett s.k. brett säkerhetsbegrepp,
som innebär att vår säkerhets- och försvarspolitik
behandlas i ett brett perspektiv med hänsyn till olika
slag av hot mot Finland. Det har lett till en utvidgad beskrivning
av säkerhetsomvärlden och till att inte bara utrikes- och
försvarsministeriet utan också andra förvaltningsområden
i allt större omfattning tagit upp hot och handlingsprogram
som hänför sig till säkerheten i ett
bredare perspektiv. I takt med att kontaktytorna mellan den inre
och yttre säkerheten har blivit fler har också antalet
faktorer som inverkar på säkerhetspolitiken ökat.
Försvarsutskottet anser att det breda säkerhetsbegreppet
i dagens värld är den riktiga grunden för
en redogörelse. Men det behöver inte betyda att
det är vare sig nödvändigt eller ändamålsenligt
att i detalj ta upp alla delområden av säkerhet
i ett brett perspektiv och olika förvaltningsområdens
förvaltningsprogram i en säkerhets- och försvarspolitisk
redogörelse.
Enligt utskottet är det helt naturligt att redogörelsen
prioriterar säkerhets- och försvarspolitiken och
att den i behövlig omfattning beaktar s.k. nya hot och
i detta sammanhang relevanta faktorer som inverkar på den
inre säkerheten.
Den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen
bör i framtiden koncentrera sig speciellt på frågor
som kan bli ett hot för vår nationella säkerhet
i ett bredare sammanhang eller i extrema fall hela samhällets
existens. Utskottet bedömer att det kan bli aktuellt att
avgöra om den säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelsen ska ta upp t.ex. IT-brottslighet, terrorism,
reglerad invandring samt organiserad och allvarlig brottslighet.
Det noterar att t.ex. organiserad brottslighet bör behandlas
som en nationell säkerhetsfråga i redogörelsen
när den utgör ett hot mot ett fungerande samhälle
genom att nästla in sig i samhällets strukturer.
Genom en sådan avgränsning skulle redogörelsen
få fler inslag av nationell säkerhetsstrategi
av den typ som också utrikesutskottet hänvisar
till i sitt utåtande.
För försvarsutskottet är det självklart
att regeringen vill samordna sina olika säkerhetsrelaterade
program. Så har t.ex. bedömningen av förändringarna
i vår säkerhetsomvärld i det i september
2004 antagna programmet för den inre säkerheten
införlivats med denna redogörelse. I programmet
konstateras det också att genomförandet av programmet
i fortsättningen följs upp jämsides med
statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelser.
Försvarsutskottet understryker att det också i framtiden
behövs en säkerhets- och försvarspolitisk
redogörelse per valperiod.
Beredningen av redogörelsen 2008
Försvarsutskottet föreslår att nästa
säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse,
redogörelsen 2008, förbereds i huvudsak på samma
sätt som den föreliggande redogörelsen.
Det understryker att inte bara den eventuella uppföljningsgruppen
utan också de riksdagsutskott som spelar en central roll
i behandlingen av denna redogörelse bör hållas
underrättade. Det faller sig naturligt att alla riksdagsgrupper
engageras i uppföljningsgruppen, med hänsyn till
att försvars- och utrikesutskotten ska vara tillräckligt
väl representerade och att regeringen ställer
upp med motsvarande sakkunskap. Utskottet föreslår
ett uttalande (Utskottets förslag till uttalande 1).
Finlands handlingslinje
En beskrivning av Finlands säkerhetsomgivning
Försvarsutskottet noterar att redogörelsen
innehåller en grundlig och detaljerad beskrivning av Finlands
säkerhetspolitiska omvärld och de hot som påverkar
den. Beskrivningen är bredare än i tidigare redogörelser,
men i likhet med dem bygger den i stora delar på en beskrivning
av arbetet i internationella organisationer och mera allmänt
av internationella strukturer och är till sin typ huvudsakligen
deskriptiv.
Försvarsutskottet tar upp de närmare bedömningarna
av säkerhetsomvärlden i redogörelsen när
det granskar Finlands handlingslinje inom olika delområden
av säkerhetspolitiken längre fram. Det hänvisar
också generellt till omvärldsbeskrivningarna och
bedömningarna i utrikesutskottets utlåtande.
Utgångspunkter och mål för Finlands
handlingslinje
Finlands säkerhets- och försvarspolitiska
handlingslinje tar enligt redogörelsen sikte på att trygga
landets självständighet och grundläggande
demokratiska värderingar och att främja medborgarnas
säkerhet och välfärd. Den bygger på ett
trovärdigt nationellt försvar, ett fungerande samhälle
och en konsekvent utrikespolitik och på en stark internationell
roll och aktiv medverkan i Europeiska unionen. Finland arbetar för
att förstärka det multilaterala samarbetet, FN
och folkrätten och att kontrollera globaliseringen. Målet är
att öka säkerheten genom att bekämpa ojämlikhet
och marginalisering.
Försvarsutskottet omfattar denna syn på utgångspunkterna
och målen för Finlands säkerhets- och
försvarspolitiska handlingslinje.
Det är viktigt att Finland stöder FN och en
reform av FN för att världsorganisationen bättre och
effektivare ska kunna fullfölja sitt åtagande att
upprätthålla internationell fred och säkerhet. Särskilt
viktigt är det att se över arbetsmetoderna i FN:s
säkerhetsråd, vilket generalsekreterare Kofi Annans
högnivåpanel syftar till med sina förslag.
Utskottet hänvisar till utrikesutskottets ställningstaganden
till utvecklingen av FN:s roll.
Försvarsutskottet hänvisar till utrikesutskottets
utlåtande där utrikesutskottet konstaterar att globaliseringen
har lyft fram säkerhetsbegreppets odelbarhet och breda
räckvidd. Samhällenas ökade ömsesidiga
ekonomiska beroende och inte minst störningar som kan orsakas
på teknologisk väg ökar sårbarheten
i en liten och öppen ekonomi som vår. Så kan
också geografiskt avlägsna konflikter och politisk
och ekonomisk instabilitet och terrorattacker lika väl
som andra slag av katastrofer, som brister i tillgången
på livsviktiga naturresurser typ vatten eller energi eller
miljökatastrofer och migration, på många sätt
få politiska eller ekonomiska verkningar också för
Europa och Finland.
Försvarsutskottet instämmer i utrikesutskottets
syn att regeringen aktivt bör ta itu med att hantera globaliseringen.
Utrikesutskottet hänvisar till Helsingforsprocessen som är
ett redskap för att göra det lättare
att hantera globaliseringen och fördela nyttan av globaliseringen
mera rättvist och motarbeta de negativa konsekvenserna.
Dessutom hänvisar utskottet i sitt utlåtande till
arbetet i ILO:s världskommission, som republikens president
Tarja Halonen har deltagit i. Försvarsutskottet omfattar
utrikesutskottets syn också på att EU:s roll i
hanteringen av globaliseringen målmedvetet bör
förstärkas på alla områden av
unionens verksamhet.
Ålands ställning
Ålands ställning tas inte särskilt
upp i redogörelsen. Försvarsutskottet konstaterar
att Ålands ställning som demilitariserat och neutraliserat område
har fastställts genom konventionen 1921 angående
icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna
(den s.k. Ålandsöverenskommelsen, FördrS
1/1922) och överenskommelsen 1940 med dåvarande
Sovjetunionen om Ålandsöarna (FördrS
24/1940, FördrS 9/1948). Båda
konventionerna är i kraft internationellt och är
därmed bindande för alla parter, också Finland.
Näromgivningen
I redogörelsen konstateras att stabiliteten i Finlands
närområden har förstärkts. Utvecklingen motiveras
dels med Europeiska unionens och Natos utvidgning till Baltikum,
dels med utvecklingen i Ryssland hittills. I och med EU:s utvidgning
blir Östersjön i praktiken unionens och Rysslands
gemensamma innanhav. Utskottet omfattar regeringens syn att vår
säkerhets- och försvarspolitik främst
bör prioritera stabilitets- och säkerhetsfrämjande åtgärder
i Nordeuropa.
Den ekonomiska och politiska utvecklingen i Ryssland.
I redogörelsen framhålls att Rysslands framtida
internationella status, såväl politiskt som militärt, är
kopplad till landets ekonomiska utveckling och interna reformer.
Den viktigaste faktorn som inverkar på ekonomin är
energiprisnivån på världsmarknaden.
President Putin har under sin presidentperiod målmedvetet
arbetat för att förstärka Ryssland både
internt och som internationell aktör. Som framhålls
i redogörelsen är Ryssland i dag primärt
inriktat på att öka sitt inflytande i OSS-området.
Ryssland understryker sin roll som stormakt och jämbördig
partner med andra ledande stater.
Den politiska och samhälleliga stabiliteten i Ryssland
har enligt redogörelsen ökat under Putins presidentperiod,
trots att det är långt kvar till ett fungerande
civilt samhälle och en rättsstat. Enligt utredning
till utskottet har utvecklingen i Ryssland mot en demokrati och
rättsstat mattats av på senare tid. En bidragande
orsak är framför allt åtgärderna
mot terrorism, som också använts som förevändning
för en förstärkning av centralmakten
i Ryssland. Situationen i Tjetjenien är ett allvarligt
problem med återverkningar på den interna utvecklingen
och stabiliteten i Ryssland. Det bör enligt utskottets
mening i första hand lösas med politiska men också ekonomiska
och sociala metoder.
Finlands närområden kommer att spela en allt större
strategisk roll för Ryssland i takt med att Ryssland ökar
sin satsning på export av olja och annan energi. Samtidigt ökar
riskerna för miljön, inte minst i Finska viken.
Utskottet hänvisar till förvaltningsutskottets
utlåtande, där riskerna med oljetransporter i
Finska viken ses som en sannolik och fortsatt växande miljörisk.
Utskottet konstaterar att det ligger i Finlands intresse att
utvecklingen i Ryssland fortsätter mot en verklig demokrati,
rättsstat och marknadsekonomi. Det hänvisar till
redogörelsen och utrikesutskottets utlåtande och
instämmer i att utvecklingen i Ryssland innebär
stora möjligheter men också osäkerhetsfaktorer
för Finland.
Försvarsutskottet understryker att Finland genom sitt
medlemskap i EU bör främja ett brett politiskt
samförstånd och samarbete mellan EU och Ryssland
till nytta för båda parter. Utöver och
vid sidan av detta bör Finland bedriva sin egen aktiva
bilaterala Rysslandspolitik och ett närmare samarbete baserat
på grannskap.
Utskottet påpekar att relationerna mellan Ryssland
och Baltikum, inte minst Estland och Lettland, ännu inte
har normaliserats. Det hoppas att relationerna kan normaliseras
vid första tillfälle.
Det regionala samarbetet i Finlands närområden
De globala problemen kan enligt redogörelsen bli ett
hot för den interna säkerheten i våra
närområden. Framstegen i samarbetet och integrationen är
en central stabilitetsskapande faktor i området. Med EU-utvidgningen
konstateras Östersjön ha blivit EU:s och Rysslands
gemensamma innanhav. Politiken för EU:s nordliga dimension
utvecklas enligt riktlinjerna i redogörelsen som ett led
i EU:s grannskapspolitik. Genom närområdessamarbetet
vill man framför allt främja det ekonomiska samarbetet
och bekämpa organiserad brottslighet, gränsöverskridande
hot mot miljö och hälsa och riskerna för
katastrofer och kärnsäkerheten.
I Östersjöområdet är det
enligt redogörelsen väsentligt att samarbetet
med Ryssland fördjupas genom EU-samarbetet och målen
i handlingsprogrammet för den nordliga dimensionen. Det är
också betydelsefullt att Ryssland går in för
en aktivare roll i de regionala råden (Östersjöstaternas
råd, Barents euroarktiska ministerråd, Arktiska
rådet).
Försvarsutskottet har fått en särskild
utredning från utrikesutskottet om det regionala samarbetet
i Nordeuropa. Utredningen tar upp olika samarbetsformer i det nordeuropeiska
området. Utskottet noterar att de flesta av de regionala samarbetsråden
i norra Europa behandlar viktiga frågor med tanke på den
föreliggande redogörelsen, som organiserad brottslighet,
miljö- och kärnsäkerhet och smittsamma
sjukdomar typ tuberkulos och aids/hiv.
Programmet för EU:s nordliga dimension, som kom till
på Finlands initiativ, har som mål att uppmärksamgöra
EU på utmaningarna och möjligheterna i norra Europa.
Viktiga projekt inom ramen för handlingsprogrammet för
dimensionen är i detta sammanhang t.ex. ett miljöpartnerskap
för kärnsäkerhetsfrågor och,
enligt utredning till utskottet, ett social- och hälsovårdspartnerskap
som ligger i startgroparna.
Utskottet hänvisar till erhållen utredning
och konstaterar att det finns en hel del organisationer för
det regionala samarbetet i det nordeuropeiska området.
Nu när unionen har utvidgats utgör EU:s medlemsstater
och Ryssland stommen i de flesta av dem. Samarbetet mellan organisationerna
och programmet för EU:s nordliga dimension kunde göras
effektivare om samarbetsformerna slipades ytterligare och överlappningar undanröjdes.
Försvarsutskottet understryker att man med det nuvarande
samarbetet som grund kunde skapa en helhet med betydande effekter
för stabiliteten och säkerheten i Finland och
hela det nordeuropeiska området. Det är viktigt
att regeringen vidtar särskilda åtgärder
för att utveckla det regionala samarbetet i norra Europa
och för att göra det effektivare, anser utskottet.
EU är den viktigaste aktören i området
och därför poängterar utskottet alldeles
särskilt, med hänvisning till redogörelsen,
att programmet för EU:s nordliga dimension bör
utvecklas rent konkret så att det blir en synlig och framgångsrik
del av EU:s grannskapspolitik.
Genom ett betydligt effektivare samarbete i norra Europa - inbegripet
det ekonomiska samarbetet- kan man enligt utskottets mening främja
stabiliteten i Nordeuropa, som anges som ett av Finlands centrala
säkerhets- och försvarspolitiska mål.
Utskottet föreslår att ett uttalande godkänns (Utskottets
förslag till uttalande 2)
Den militära utvecklingen i närområdena
Enligt redogörelsen genomgår Ryssland en
militärpolitisk brytningsfas. Men landet konstateras fortsatt
vara den viktigate militära styrkefaktorn i Finlands närområde.
De väpnade styrkorna har omstrukturerats på högsta
nivå i samband med den pågående militära
reformen, men utbildningen, inte minst beväringsutbildningen
och utbildningen av en yrkesunderofficerskår, kämpar enligt
utredning till utskottet fortfarande med stora svårigheter.
Ryssland går i allt större utsträckning
in för en yrkesarmé, trots att målet inte är
att göra det fullt ut. Landet minskar fortsatt sina fredstida
trupper, enligt uppskattning till omkring en miljon soldater under
2005.
För utvecklingen av den ryska vapenmakten och med tanke
på Rysslands stormaktsställning spelar kärnvapnen
fortfarande en central roll. Det läggs avsevärda
resurser på att upprätthålla och utveckla
dem. Det är tänkt att kärnvapnen framför
allt ska fungera som en avskräckning med tanke på storskaliga
konflikter. För andra konflikter inrättas modernt
utrustade militära enheter med hög beredskap och
mobilitet. Enligt utredning har de ryska väpnade styrkorna ökat
sitt samarbete och övningarna med andra s.k. maktmyndigheter
i samband med kampen mot terrorism.
Ryssland avsätter allt mer resurser för sina väpnade
styrkor. Enligt redogörelsen går omkring 3,1 procent
av bnp för tillfället till försvarsbudgeten,
vilket betyder att målet att höja den till 3,5
procent av bnp inte har uppnåtts. Enligt redogörelsen
kommer samtliga väpnade styrkors, däribland också andra än
försvarsmaktens ordinarie styrkors, bnp-andel att ligga
kvar kring 5—6 procent. I en bedömning av de ryska försvarsutgifterna
jämfört med andra länder bör man
beakta att landets bnp är rätt liten i relation till
landets storlek och folkmängd. Men en jämförelse
av köpkraften med andra länder höjer
den kalkylerade försvarsbudgeten.
Utskottet konstaterar utifrån erhållen utredning
att utvecklingen av de väpnade styrkorna kan ses som ett
väsentligt led i ambitionen att återställa
landets inflytande och roll. Ryssarna är beredda att pruta
på andra investeringar för att säkerställa
finansieringen av de väpnade styrkorna. Den näst
viktigaste uppgiften för landets armé efter det
militära försvaret är att trygga de ekonomiska
och politiska intressena. Enligt expertbedömningar är
den ryska militärdoktrinen klart försvarsinriktad
och prioriterar uttryckligen viktiga försvarsområden
i utvecklingen av de väpnade styrkorna. Med hänvisning
till Förenta staternas policy anser Ryssland att de väpnade
styrkornas försvarsroll inbegriper en möjlighet
till förebyggande attacker.
De ryska väpnade styrkorna prioriterar vissa strategiskt
viktiga områden, som norra Kaukasus, Moskva- och S:t Petersburgsområdena
och Kolahalvön. Enligt utredning till utskottet har Ryssland
kvar en betydande militär kapacitet i Finlands närområden,
Leningrads militärdistrikt och Kolahalvön.
I Sverige pågår en mycket betydande
omstrukturering av försvarsmakten som tas upp i Sveriges
riksdag samtidigt som denna redogörelse behandlas. Sverige
kommer fortsatt att vara ett militärt alliansfritt land.
Enligt det hotscenario som ligger till grund för omstruktureringen av
det svenska försvaret löper landet sannolikt inte
någon risk för ett storskaligt angrepp under de
närmaste åren. Däremot lyfts möjligheten
till asymmetriska hot fram i scenariot, som internationell terrorism,
internationell brottslighet och hot mot informationsstrukturerna.
Försvarsmaktens huvuduppgift kommer att vara att delta
i internationella uppdrag och regionala försvarsstrukturer
nedmonteras i betydande grad.
Sverige omstrukturerar sitt försvar i riktning mot
samarbete i nätverk och bibehåller enligt utredning
till utskottet fortsatt sin försvarskapacitet med hjälp
av trupper som rör sig över hela landets territorium.
Sverige kommer att anvisa omkring 1,7 miljarder kronor (ca 190 miljoner euro)
för internationellt samarbete 2007. Försvarsbeslutet
har som mål att Sverige samtidigt ska kunna ställa
fram två enheter av bataljons storlek och tre mindre enheter
för internationella operationer.
Den svenska försvarsbudgeten ska skäras ned med
omkring tre miljarder kronor till ca 40 miljarder kronor (ca 4,45
miljarder euro). Enligt utredning till utskottet betyder försvarsbeslutet
om det antas i riksdagen att 20 garnisoner eller truppenheter måste
läggas ner eller flyttas. Försvarets ordinarie
personal ska minskas med omkring en fjärdedel, alltså till
5 000 personer. Hälften av detta gäller
den civila personalen, hälften den militära.
Försvarsutskottet framhåller att det svenska försvarsbeslutet
kommer att innebära markanta skillnader i den finska och
den svenska försvarsmaktens prioriteringar. Men det påpekar
att Sverige också efter nerdragningarna fortsatt satsar
betydligt mera på sitt försvar än Finland.
De svenska försvarsutgifternas bnp-andel (ca 1,9 procent)
också efter de planerade indragningarna är mer än
en fjärdedel större än Finlands (ca 1,4
procent).
Estlands, Lettlands och Litauens Natomedlemskap är
enligt försvarsutskottets uppfattning kanske den viktigaste
förändringen i vår militära
säkerhetsomvärld sedan den föregående
redogörelsen. Länderna omstrukturerar sin försvarsmakt
i riktning mot en yrkesarmé, visserligen med något
olika prioriteringar. Försvarsmakten prioriterar i sina
uppgifter och sin försvarsdoktrin klart internationella
uppdrag framför det territoriella försvaret, eftersom
länderna anser att anslutningen till Nato och den vägen
till ett kollektivt försvarssystem i väsentlig
grad har minskat det militära hotet mot dem. För
tillfället deltar alla tre länder i koalitionen
i Irak under Förenta staternas ledning.
Den gemensamt överenskomna principen redan i samband
med den senaste Natoutvidgningen att utländska trupper,
baser eller kärnvapen inte förläggs permanent
i Natos nya medlemsstater har tillämpats också i
Baltikum. Denna policy har haft positiva verkningar för
stabiliteten i området. Eftersom de baltiska staterna saknar egna
resurser för luftövervakning har Nato efter ländernas
anslutning fattat beslut om att tills vidare ta hand om luftövervakningen
i Baltikum med hjälp av andra Nato-medlemsstaters flygplan.
Utskottet noterar att alliansens beslut att utsträcka luftövervakningen
till Baltikum har mötts med stor misstro i Ryssland.
Insatser för att förstärka Europeiska
unionens handlingsförmåga
Allmänna utvecklingstrender i EU.
Enligt redogörelsen arbetar Finland för att
förstärka EU som säkerhetsgemenskap och
internationell aktör utifrån den europeiska säkerhetsstrategin som
antogs i december 2003. Det stärker Finlands säkerhet
att EU-medlemsskapet grundar sig på solidaritet och ömsesidiga åtaganden inom
alla politikområden. Försvarsutskottet omfattar
utrikesutskottets utlåtande där utskottet ställer
sig bakom regeringens ambition att göra EU till en stark
internationell aktör.
Försvarsutskottet instämmer i regeringens åsikt
att EU:s utvidgning har stabiliserat och förstärkt
Europa på ett historiskt sätt. Trots att de nya
medlemsstaternas utveckling så att de fullt ut axlar sitt
ansvar kräver tid och resurser och kan bromsa upp en fördjupning
av integrationen, är utvidgningsprocessen i sin helhet
en positiv sak också för Finland. Å andra
sidan innebär utvidgningen ökade utmaningar för
unionens grannskapspolitik i och med att unionen blir granne med
mera instabila områden.
Den springande punkten i unionens utveckling inom den närmaste
framtiden är om medlemsstaterna ska anta det nya konstitutionella fördraget
eller inte. Utskottet omfattar redogörelsen på den
punkten att också om fördragets ikraftträdande
fördröjs hindrar det inte att unionens säkerhets-
och försvarspolitik går vidare, eftersom den har
utvecklats kraftigt redan utifrån det nuvarande fördraget.
EU:s säkerhetsstrategi.
En viktig fas i den snabba utvecklingen av EU:s utrikes- och
säkerhetspolitik utifrån det nuvarande fördraget
utgörs av den europeiska säkerhetsstrategin som
antogs i december 2003. Enligt redogörelsen avser strategin
att styra och stärka unionen i dess egenskap av global
aktör som allt mera samordnat och effektivt engagerar sin
breda metodarsenal för att främja sina gemensamma
värderingar och den gemensamma säkerheten. Med
hjälp av strategin fortsätter EU med sin stabiliseringspolitik och är
samtidigt redo för utmaningarna i världen efter
terrorattackerna i september 2001.
Utskottet hänvisar till utfrågningen av sakkunniga
och påpekar att säkerhetsstrategin med hänsyn
till sin stora betydelse och återverkningarna på Finlands
handlingslinje borde ha behandlats i större detalj i redogörelsen.
De centrala principerna i unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
har för första gången samlats i koncis
och klar form i strategin.
Vidare menar utskottet att redogörelsen gärna
kunde ha kommit med en bedömning av hur hotbilderna i den
europeiska säkerhetsstrategin skiljer sig från
våra nationella kris- och hotmodeller. Utifrån
erhållen utredning anser utskottet att Finlands hot- och
krismodeller är en motiverad regional tillämpning
av hotbilderna i säkerhetsstrategin för hela Europa.
Utskottet ser den europeiska säkerhetsstrategin som
ett stort steg framåt i utvecklingen av unionens yttre
förbindelser, inte minst med hänsyn till att den
antogs rätt snart efter de interna meningsskiljaktigheterna
om Irakkriget i EU. Säkerhetsstrategin återger
på ett konkret sätt hur säkerheten i
vår omvärld har fått en global dimension
i och med vårt aktiva medlemskap i unionen.
Unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Enligt redogörelsen arbetar Finland för att
förstärka unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
och gemensamma säkerhets- och försvarspolitik
och deltar fullt ut i att utveckla och genomföra den gemensamma
säkerhets- och försvarspolitiken. Unionens instrument
omfattar allt från dialog med tredje länder till
tidig varning om och förebyggande av kriser och från
civil och militär krishantering till återuppbyggnad
av samhällen. Försvarsutskottet omfattar utrikesutskottets
syn att unionen har goda möjligheter till en samlad och
trovärdig insats för säkerhet och stabilitet.
Utrikesutskottet tillägger att unionens yttre förbindelser
konsekvent bör ge det multilaterala samarbetet företräde
och Förenta nationerna en ledande roll. Försvarsutskottet
instämmer i detta och hänvisar till säkerhetsstrategin
som säger ut att unionens primära mål är
att förstärka Förenta nationerna och
utrusta organisationen så att den kan fullfölja
sitt uppdrag och fungera effektivt.
Unionens säkerhets- och försvarspolitik (ESFP).
Försvarsutskottet noterar att unionens säkerhets-
och försvarspolitik har utvecklats avsevärt efter
den föregående redogörelsen. Unionen
har blivit en starkare säkerhetsgemenskap. Den har fortsatt
arbetet med att utveckla de militära resurserna för
krishantering sedan toppmötet i Helsingfors och formulerade
i maj 2004 ett nytt övergripande mål fram till
2010 (Headline Goal 2010).
Unionen har också visat prov på sin kapacitet för
konkret krishantering genom två krishanteringsoperationer
i Makedonien (FYROM) och demokratiska republiken Kongo 2003 och
genom att i december 2004 ta över ansvaret för krishanteringsoperationen
i Bosnien och Herçegovina från Nato.
Ur Finlands synvinkel är det ett viktigt framsteg för
unionens säkerhets- och försvarspolitik att det
inrättas en europeisk försvarsbyrå. Byrån kommer
att inleda den praktiska verksamheten i början av 2005.
Enligt utskottet är det mycket viktigt att Finland satsar
på byrån för att den ska vara till största
möjliga nytta både för en utveckling
av vårt försvar och för vår
försvarsmaterielindustri.
Försvarsbyrån ger Finland en möjlighet
till medinflytande i utvecklingen av unionens förvarsmaterielpolitik.
Hittills har Finland stått utanför flera av de
viktigaste europeiska samarbetssystemen. Det är angeläget
för Finland att också i övrigt aktivt
försöka påverka utformningen av unionens
försvarsmaterielpolitik. Aktiv medverkan i försvarsbyråns
arbete garanterar Finland tillträde till alleuropeiska
forsknings- och utvecklingsprojekt inom försvarsområdet
som är absolut centrala för oss och som enligt
utskottets bedömning kommer att bli allt viktigare.
Utskottet tar särskilt upp unionens snabbinsatsstyrkor
längre fram.
Förenta staterna och de transatlantiska relationerna
Finland ser de transatlantiska relationerna som mycket viktiga
för säkerheten både i Europa och internationellt
och främjar dem globalt, i egenskap av EU-medlemsstat och
som medlem i Natos partnerskap för fred. Det är
viktigt att det transatlantiska samarbetet genomförs i
en anda av globalt ansvar och gemensamma grundläggande
värderingar samt med respekt för folkrätten.
Enligt redogörelsen är EU:s partnerskap med Förenta
staterna unionens viktigaste yttre förbindelse. Det viktigaste
för de transatlantiska relationerna i framtiden är
EU:s och Förenta staternas starka ömsesidiga ekonomiska
beroende och den gemensamma kapitalmarknaden. Vid sidan av de gemensamma
målen uppmärksammar redogörelsen att
EU och Förenta staterna i många konkreta frågor
stannat för olika lösningar. Det finns exempel
på detta inom miljöpolitik, vapenkontroll och
folkrätt. Det finns också betydande skillnader
i attityderna till militära maktmedel i krissituationer.
Kriget i Irak är fortsatt en konfliktskapande faktor i
de transatlantiska relationerna.
Efter den 11 september har Förenta staterna prioriterat
kampen mot terrorism i sin utrikespolitik. I redogörelsen
konstateras att Förenta staterna på grund av sin
enorma militära överlägsenhet har möjlighet
att unilateralt tillgripa militära maktmedel. De sakkunniga
som utskottet har hört har kommit med olika bedömningar
av om den amerikanska förvaltningen under president Bush
andra period vid makten kommer att utnyttja det politiska svängrum
valsegern gett till att skapa en mera samarbetsinriktad politik gentemot
Europa.
Förenta staterna håller enligt redogörelsen
på att kraftfullt omstrukturera sina väpnade styrkor och
att se över formerna för sin militära
närvaro i utlandet, däribland Europa. Landets
försvarsbudget kommer att ökas med en fjärdedel,
till 500 miljarder dollars kring 2009. Förenta staterna
satsar stort på forskning och produktutveckling.
Utrikesutskottet konstaterar i sitt utlåtande att Finland
i sina transatlantiska förbindelser bör prioritera
långsiktiga mål, m.a.o. en samordnad EU-politik
och verksamhet. Finland bör konsekvent stöda enigheten
i EU och en policy som utgår från unionens principer.
Försvarsutskottet påpekar att de transatlantiska
relationerna av många orsaker befinner sig i en brytningsfas.
Efter slutet på det kalla kriget har det inte funnits någon
i lika hög grad förenande faktor som kunnat cementera
de transatlantiska relationerna som den gamla gemensamma fiendebilden.
Meningsskiljaktigheterna om Irakkriget har i betydande utsträckning
urholkat enstämmigheten mellan EU och Förenta
staterna efter händelserna den 11 september. Vad gäller den
nya grunden för de transatlantiska relationerna hänvisar
försvarsutskottet till utrikesutskottets utlåtande
där utrikesutskottet framhåller att Europas och
Förenta staternas gemensamma ekonomiska intressen är
avsevärda och att de viktigaste säkerhetsmålen,
t.ex. för att avvärja nya hot, är överensstämmande.
Försvarsutskottet anser att unionens målmedvetna
insatser under den senaste tiden för att utveckla sina
egna resurser t.ex. genom att inrätta en försvarsbyrå och
sammanställa snabbinsatsstyrkor kan vara till nytta för
utvecklingen av de transatlantiska relationerna i och med att EU därigenom
kan axla ett större ansvar för sin egen säkerhet
och för internationell krishantering och dessutom förbättra
sin kapacitet för gemensamma insatser med Förenta
staterna.
Finland och Nato
Enligt redogörelsen kommer Finland att vidareutveckla
samarbetet med Nato genom att aktivt delta i Natos partnerskap för
fred och i EU-Nato-samarbetet. Finland bevakar ständigt
i vilken riktning Nato förändras, hur organisationens handlingskapacitet
utvecklas och vilken roll Nato spelar internationellt. En ansökan
om medlemskap i alliansen kommer fortsatt att kvarstå som
en option inom Finlands säkerhets- och försvarspolitik.
Försvarsutskottet konstaterar att Natos utvidgning
med sju nya stater i mars 2004 har förändrat villkoren
för partnerskap för fred som varit mycket viktigt
för Finland. Nu när utvidgningen i Central- och Östeuropa är
klar har Nato förskjutit tyngdpunkten i fredspartnerskapet längre
bort från Europa och därför understryker utskottet
i likhet med redogörelsen att Finland har skäl
att säkerställa att våra synpunkter och samarbetsbehov
blir beaktade när formerna för partnerskap för
fred utvecklas. Utskottet stöder ambitionen att stärka
Finlands kapacitet att också framöver delta i
Natoledda krishanteringsoperationer genom att förbättra
den militära kompatibiliteten, trupplaneringen och resurserna
och genom att i större omfattning än tidigare
delta i övningar och sända ut finländsk
civil- och militärpersonal till sådana uppdrag
i Natos högkvarter och stab som är viktiga från
vår synpunkt.
Försvarsutskottet omfattar bedömningen i redogörelsen
att åtagandet om gemensamt försvar och det gemensamma
lednings- och planeringssystemet fortfarande utgör kärnan
i Nato, trots att försvarsuppgiftens betydelse har minskat
relativt sett. Omstruktureringen av Natos militära system är
fokuserad på krishantering och nya hot, men hänsyn
tas fortfarande till behovet av att försvara alliansens
territorium. Nato har alltså blivit en organisation också för
krishantering och i och med operation ISAF i Afghanistan har organisationens
geografiska räckvidd utvidgats utanför Europa.
Utskottet instämmer också i bedömningen
att den centrala frågan för Natos utveckling är
i vilken omfattning Förenta staterna i framtiden vill bedriva
krishantering genom det multilaterala allianssystemet. Det är
också helt riktigt att Nato knappast ens i framtiden kommer
att behövas för militärt tvingande åtgärder, men
att det vid behov bildas koalitioner inom dess krets och med stöd
av dess resurser.
Utskottet hänvisar till redogörelsen och konstaterar
att en av de största utmaningarna under de närmaste åren är
att tillämpa Berlin plus som gäller de permanenta
säkerhetsuppläggen som avtalats mellan EU och
Nato 2003 på allt mera krävande operationer och
att utveckla avtalet vidare. I och med att de flesta EU-medlemsstater är
med om att upprätta både snabbinsatsstyrkor för
EU och deltar i Natos egna snabbinsatstrupper som kommer att vara
mycket större än motsvarande EU-styrkor (Nato
Response Force NRF på 20 000 man) behövs det ett
nära samarbete mellan EU och Nato, med hänsyn
också till att EU-styrkorna stöder sig på Nato
i fråga om övningar och utvärdering.
Med tanke på Finlands säkerhetsomvärld är utvecklingen
i relationerna mellan Nato och Ryssland mycket viktig enligt försvarsutskottets mening.
Det är positivt att samarbetet stod pall för meningsskiljaktigheterna
mellan Förenta staterna och Ryssland om Irakkriget i fjol.
Enligt utredning till utskottet har samarbetet mellan Nato och
Ryssland gjort de största framstegen i frågor
som har med avvärjande av nya hot som terrorism och t.ex.
missilförsvar att göra. Samarbetet ligger fortfarande
på ett mycket allmänt politiskt plan. Man känner
fortfarande stark misstro mot Nato i Ryssland.
Ett övergripande tillvägagångssätt
för att förebygga och hantera konflikter
Enligt redogörelsen bedriver Finland en aktiv politik
för konfliktförebyggande och krishantering och
främjar samordnade mål för säkerhetspolitiken,
biståndspolitiken och handelspolitiken. För Finland är
det viktigt att insatser i konfliktförebyggande syfte,
för civil och militär krishantering och återuppbyggnad
efter en konflikt ses som en helhet där de lämpligaste
instrumenten kan sättas in i respektive fas av konflikten.
Utskottet ser det som mycket viktigt att den civila krishanteringen
utvecklas samlat. Frågan tas upp längre fram.
Utrikesutskottet behandlar i sitt utlåtande relationen
mellan utveckling och säkerhet i ett brett perspektiv.
Försvarsutskottet har ingenting att anmärka på i
fråga om synpunkterna i utlåtandet.
Försvarsutskottet ger sitt stöd åt
Finlands ambition att ta fram och bedriva en konsekvent politik
för konfliktförebyggande och krishantering. Det
konstaterar att Europeiska unionen tack vare sin breda metodarsenal är
det effektivaste sättet för oss att genomföra
en konsekvent politik för konfliktförebyggande
och krishantering. Utskottet lyfter också fram FN:s centrala roll
i konfliktförebyggande och krishantering. Ambitionen att
bedriva en samlad politik och genomföra samstämmiga
mål visar enligt utskottets mening att det finns ett tydligt
behov av en politik som vår och konsekventa ställningstaganden
i olika internationella organisationer.
Nya hot
Enligt redogörelsen arbetar Finland på att
förebygga och bekämpa nya gränsöverskridande
och globala säkerhetsproblem med hjälp av ett
brett upplägg mekanismer. I kampen mot terrorismen är
det enligt Finland angeläget att långsiktigt intervenera
i bakgrundfaktorerna och att inskärpa vikten av respekt
för de mänskliga rättigheterna. Finland
deltar aktivt i det internationella samarbetet för att
förhindra spridning av massförstörelsevapen
och för att främja vapenkontroll. Vidare lyfter
redogörelsen fram kampen mot organiserad internationell
brottslighet och förebyggande och bekämpning av
miljöhot. Den tar upp de asymmetriska krigföringsmetoderna
i samband med de nya hoten som dessutom används som hotbild
vid försvarsplaneringen. Med asymmetrisk krigföring
förstås i det här sammanhanget både
militär och icke-militär verksamhet med metoder
som terrorism och sabotage, massförstörelsevapen
och informationskrigföring.
Försvarsutskottet hänvisar till redogörelsen och
annan utredning och konstaterar att hotet om terrorism direkt mot
Finland för tillfället är mycket litet
och att Finland inte är ett sannolikt eller primärt
objekt för internationell terrorism. Men Finland kan indirekt
bli ett objekt för terrorism, t.ex. genom representanter
eller besökare från länder som är
primära terroristobjekt medan de befinner sig i Finland.
Enligt vad utskottet har erfarit är det väsentliga
i kampen mot indirekt terrorism vad terrorister anser om säkerhetsåtgärderna
här kring objekt som är relevanta för
denna typ av terrorism. Internationellt underrättelsesamarbete är
vid sidan av säkerhetsåtgärder den viktigaste
metoden att bekämpa denna typ av terrorism. Också utrikesutskottet
lyfter fram underrättelsesamarbetet i sitt utlåtande.
Utskottet omfattar utrikesutskottets syn på hur viktigt
det är att unionen går in för att integrera
och anpassa invandrare och att det sker inom hela unionen.
Bland de nya hoten med betydelse för Finland tar redogörelsen
upp miljöriskerna, som har samband framför allt
med oljetransporterna på Östersjön och
mera generellt med den föråldrade infrastrukturen
i Ryssland, t.ex. säkerhetsriskerna med kärnkraftverken.
Både oljetransporterna och kärnkraftverken innebär
stora risker för miljön i Finland, men också för
människorna och näringslivet. Det är
viktigt att vi åtgärdar riskerna, t.ex. genom
regionalt samarbete. Utskottet uppmärksammar också det
som sägs i redogörelsen om att situationen för
hiv/aids och tuberkulos är dålig i Finlands
närområden.
Det mest konkreta nya hotet mot Finland är enligt försvarsutskottets
mening för tillfället hotet om s.k. informationskrigföring
mot datasystemen. Utskottet hänvisar till förvaltningsutskottets
utlåtande där hoten mot datanäten och IT-brottsligheten
behandlas i ett brett perspektiv. Försvarets tilltänkta
nya underrättelse-, övervaknings- och ledningssystem
och andra upprättade och planerade särskilda nätverk
ska bidra till att säkerställa statsledningen
också i störningssituationer och under undantagsförhållanden.
Utskottet anser att det är helt riktigt som redogörelsen
påpekar att försvarsmakten utifrån nuvarande
hotscenarier bara ska ge handräckning i kampen mot nya
hot. Det är viktigt att försvarsmaktens beredskap
att ge andra myndigheter handräckning i kampen mot terrorism
förbättras, eftersom försvarsmaktens
materiel och t.ex. de tilltänkta högberedskapsenheterna
lämpar sig inte bara för sitt egentliga nationella
försvarsuppdrag utan också för handräckning
bl.a. i kampen mot terrorism. I detta sammanhang vill utskottet
understryka betydelsen av samarbete, övning och samordning
mellan myndigheterna för att överlappande uppgifter
och resurser ska kunna undvikas.
Försvarsutskottet tillstyrker utrikesutskottets förslag
om att Finland bör öka sitt finansiella bidrag
till de ledande industriländernas (G8-länderna)
globala partnerskapsinitiativ som avser att hindra att massförstörelsevapen
eller deras beståndsdelar hamnar i händerna på terrorister.
Tillträde till Ottawakonventionen
Enligt redogörelsen tillträder Finland Ottawakonventionen
om förbud mot antipersonella minor 2012 och förstör
infanteriminorna före utgången av 2016.
Enligt redogörelsen 2001 hade Finland ambitionen att
tillträda Ottawakonventionen 2006 och att göra
sig av med infanteriminorna fram till 2010 utan att behöva
ge avkall på en trovärdig försvarsförmåga.
Försvarsutskottet ansåg i sitt betänkande
(FsUB 2/2001 rd) om redogörelsen 2001 att frågan
om infanteriminor var av avgörande betydelse för
att Finland skulle kunna upprätthålla en trovärdig
försvarskapacitet och förmåga att avvärja
ett storskaligt angrepp. Utskottet yrkade på att statsrådet
i redogörelsen 2004 kommer med en heltäckande
utredning i saken och formulerar sin ståndpunkt till Ottawakonventionen.
Frågan om infanteriminor har utretts i grunden efter
den föregående redogörelsen. Försvarsministeriet
tillsatte en arbetsgrupp för att utreda frågan
om infanteriminor. Utom försvarsministeriet var också utrikesministeriet
och huvudstaben representerade i arbetsgruppen. Den kom i februari
2004 ut med en omfattande mellanrapport om Finlands möjligheter
att avstå från infanteriminor och tillträda
Ottawakonventionen utan att ge avkall på sin trovärdiga
försvarsföråga.
Arbetsgruppen lämnade sin slutrapport i juli 2004.
Den kom inte med någon gemensam rekommendation i slutrapporten.
I stället lade försvarsförvaltningens
och utrikesförvaltningens representanter fram sina separata
ståndpunkter som avvek från varandra. Försvarsförvaltningens
representanter ansåg att Finland kan tillträda
konventionen 2012 när infanteriminorna har förstörts.
Utrikesförvaltningens representanter hävdade att
Finland kan tillträda konventionen redan 2008, då minorna
ska ha förstörts inom fyra år fram till
2012. Utrikesförvaltningen motiverade sin påskyndade
tidsplan framför allt med en trovärdig utrikespolitik.
Försvarsförvaltningen konstaterade att det krävs
311 miljoner euro extra för att kompensera bortfallet av
infanteriminornas kapacitet. Utrikesförvaltningen tyckte
att 200 miljoner euro skulle ha räckt för kompenserande
köp utan ytterligare utrustning av beredskapsförbanden.
Försvarsutskottet påpekar att också unionens beslut
1997 (gemensam åtgärd 97/817/GUSP), som
innebär att Finland tillsammans med de övriga
EU-länderna har åtagit sig att sluta producera
och bedriva handel med infanteriminor är mycket viktigt
med tanke på Finlands beslut att avstå från
infanteriminor. Beslutet avser att stödja ett globalt totalförbud
mot infanteriminor. Enligt vad utskottet fått veta medverkade beslutet
i EU också till att försvarsmaktens beredskapsförband
inte utrustades med infanteriminor.
Av EU-länderna är det Polen och Lettland som
vid sidan av Finland inte har tillträtt Ottawakonventionen.
Enligt information till utskottet pågår en ratificeringsprocess
i de båda andra länderna.
Redan detta bindande beslut med EU hindrar — utan att
Finland ens tillträder Ottawakonventionen — Finland
från att skaffa nya infanteriminor när de gamla är
uttjänta senast i början av 2020-talet. Enligt
rapporten från arbetsgruppen för infanteriminor
måste Finland således i vilket fall som helst
ersätta infanteriminornas kapacitet mellan 2010 och 2025
på grund av att de föråldrats. Efter
2010 föråldras de i allt snabbare takt. EU-beslutet
om minor översändes innan det antogs i november
1997 till riksdagens utrikesutskottet för behandling med
stöd av den dåvarande riksdagsordningen och antogs
enhälligt också med stöd från
Finland i Europeiska unionens råd.
Utrikesutskottet tar inte upp frågan om Finlands tillträde
till Ottawakonventionen i sitt utlåtande. I en avvikande
mening till utlåtandet föreslås att Finland
ska tillträda konventionen 2006 och minorna förstöras
fram till 2010.
Enligt redogörelsen kommer 300 miljoner euro att användas
för system som ska ersätta infanteriminorna. Inom
försvarsförvaltningens anslagsram anvisas 200
miljoner euro extra under 2009—2016 för upphandling
av ersättande system, vilket enligt redogörelsen
visserligen beaktas i anslagsramen efter 2016. Dessutom kommer försvarsmakten
att anvisa 100 miljoner euro av sina egna tilltänkta medel
för förbättring av försvarsmaktens
slagkraft.
Finansutskottet påpekar i sitt utlåtande FiUU
30/2004 rd) att kostnaderna för ersättning av
infanteriminorna är höga med hänsyn till
att det handlar om att ersätta fortfarande användbara,
fungerande system med nya. Kostnaderna får inte belasta
försvarsmaktens budget mer än vad som konstaterats
i redogörelsen och preciserade uppskattningar av dem måste
lämnas till riksdagen i tid innan det slutgiltiga beslutet
fattas.
Enligt utredning till försvarsutskottet kan infanteriminorna
ersättas med den tidsplan som anges i redogörelsen
utan risk för Finlands försvarskapacitet, trots
att deras prestanda inte fullt ut kan ersättas med något
annat system. Ett särskilt utvecklingsprogram kommer att
startas i början av 2005 i anknytning till beslutet att
ersätta infanteriminorna. Programmet går ut på att kompensera
det prestandabortfall som de utmönstrade infanteriminorna
ger upphov till, att förstöra minorna och att
planera hur utbildning och taktik ska förbättras.
Utvecklingsprogrammet ska ange vad de ersättande systemen
går ut på. Enligt utredning till utskottet anses
det att de system som för tillfället bäst
lämpar sig för våra förhållanden
och resurser är olika slag av närförsvarsvapen
(som närförsvarskastare och granatsprutor), Claymoreminor
med anslutna sensorer, självständiga sensorsystem,
moderna pansarminsystem och olika slag av intelligenta laddningar.
Fördelen med de ersättande systemen är
att de är flexibla och anpassbara efter situationen och
en del har dessutom lång bärvidd. Å andra
sidan är de ersättande systemen dyrare och deras
tekniska livscykel kortare.
Den tidsplan och de finansiella arrangemang som läggs
fram i redogörelsen medger enligt försvarsutskottets åsikt
att Finland avstår från sina infanteriminor utan
risk för försvarsförmågan. De
ersättande systemen ökar enligt de militärexperter
som utskottet hört i vissa delar försvarsmaktens
effektivitet i betydande grad och lämpar sig i motsats
till minorna också för internationell krishantering.
Det är viktigt att arméns slagkraftigaste trupper,
alltså beredskapsförbanden, är de första
som kan utrustas med nya vapensystem som ersätter infanteriminorna.
Försvarsutskottet ställer sig bakom förslaget
i redogörelsen att Finland ska tillträda Ottawakonventionen
2012 och göra sig av med infanteriminorna fram till 2016.
Det hänvisar till finansutskottets utlåtande och
förutsätter att man håller fast vid att
försvarsministeriets anslag i budgetramen för
2009—2016 ökas med ytterligare 200 miljoner euro
för finansiering av de ersättande systemen.
Enligt utskottets mening är det angeläget
att ersättande system i största möjliga
utsträckning upphandlas av den inhemska försvarsmaterielindustrin.
Vad gäller service och underhåll av de ersättande
systemen bör man i första hand ta hänsyn
till den depåkapacitet som redan finns för service
och underhåll av minor.
Utskottet understryker att tillträdet till Ottawakonventionen
inte inverkar på försvarsmaktens övriga
minsystem, som fordonsminor och sjöminor. Det hänvisar
till erhållen utredning och konstaterar att förhandlingarna
om en internationell konvention om fordonsminor som också Finland
ställer sig bakom inte spelar någon större
roll för de fordonsminor som försvarsmakten använder.
Utveckling av försvaret
Grunderna för utveckling av försvaret
Finlands försvarspolitik och försvarslösning.
I redogörelsen konstateras att Finland är
ett militärt alliansfritt land och upprätthåller
och utvecklar sin försvarskapacitet med hänsyn
till förändringarna i sin säkerhetsomvärld.
Försvarskapaciteten dimensioneras så att den räcker
till för att försvara hela landet. Finlands försvar
baserar sig på allmän värnplikt och ett
territoriellt försvarssystem som kommer att omstruktureras. Finland
fäster ökad uppmärksamhet vid att utveckla
den kapacitet som behövs för militär
krishantering och snabbinsatser och vid det ökade internationella
samarbetet. Dessutom ges försvarsmakten bättre
beredskap att stödja andra myndigheter.
Försvarsutskottet omfattar det som sägs i
redogörelsen om grunderna för utveckling av Finlands
försvar. Principerna stämmer överens
med det uttalande som riksdagen godkände i samband med
behandlingen av den föregående redogörelsen,
där riksdagen förutsatte att försvarssystemet
utvecklas utifrån allmän värnplikt och ett
territoriellt försvarssystem (FsUB 2/2001 rd).
Utskottet framhåller att Finland inte är medlem
i någon militärallians och därför
måste det militära försvaret enligt utskottets
syn ordnas och utvecklas med beaktande av detta och med målet
att bevara en trovärdig nationell försvarskapacitet.
Finland är politiskt bundet vid Europeiska unionen och
deltar som sägs i redogörelsen fullt ut i att
utveckla och genomföra unionens gemensamma säkerhets-
och försvarspolitik. Försvarsutskottet tillstyrker
Finlands engagemang i unionens säkerhets- och försvarspolitik.
Europeiska rådet kan med stöd av både
unionsfördraget (Nicefördraget) och EU:s nya konstitutionella
fördrag besluta med enhällighet att EU:s medlemsstater
inför ett gemensamt försvar. Försvarsutskottet
konstaterar att något sådant beslut inte har fattats
och att Europeiska unionen därmed inte kan betraktas som
en militärallians.
Genom beslut av Europeiska rådet innefattar det nya
konstitutionella fördraget redan en solidaritetsklausul
(artikel I-43) och en s.k. säkerhetsgaranti (artikel I-41.7)
som enligt försvarsutskottets mening ökar Finlands
säkerhet och stabilitet.
Vad artikeln om säkerhetsgarantier i praktiken betyder
för Finland har enligt utredning till utskottet inte analyserats
närmare i beredningen av redogörelsen. Utskottet
anser att regeringen bör utreda hur tillämpningen
av solidaritetsklausulen och säkerhetsgarantin inverkar
på Finlands säkerhetspolitiska situation och hurdana konsekvenserna
kan vara i praktiken.
Finland kommer att utveckla sitt samarbete med Nato genom aktiv
medverkan i Natos partnerskap för fred och samarbetet mellan
EU och Nato. Utskottet stödjer samarbetet med Nato och ambitionen
att förbättra försvarsmaktens operativa
och materiella kompatibilitet med Natos standarder och normer. Samma
standarder och normer tillämpas fullt ut också i
det militära samarbetet inom EU och det finns inga andra
internationella militära standarder. Samtidigt säkerställer
man att det inte finns några praktiska tekniska hinder
för att Finland i framtiden går med i Nato, vilket
nämns som en säkerhetspolitisk möjlighet
i redogörelsen.
Försvarsplaneringens kris- och hotmodeller.
Enligt redogörelsen måste försvarsmakten
förbereda sig på att hindra och vid behov avvärja militärt
våld mot Finand. De hot- och krismodeller som försvarsplaneringen
arbetar med (en regional kris, politisk, ekonomisk och militär
påtryckning samt militära maktmedel, som kan innebära
ett strategiskt överfall eller ett anfall som inleds med
ett strategist överfall i syfte att erövra områden)
har förändrats jämfört med den tidigare
redogörelsen.
I försvarsplaneringen räknar man med att i samarbete
med andra myndigheter hindra eller begränsa användningen
av asymmetriska krigföringsmetoder mot samhället
(som hot med massförstörelsevapen, hot mot datasystem
och informationskrigföring samt terrorism). I försvarsplaneringen
beaktas vidare att det kan bli aktuellt att stödja andra
myndigheter inom ramen för EU:s solidaritetsklausul.
Dessa hotbilder hör enligt redogörelsen till
de hot mot Finlands säkerhet som försvarsmakten primärt
ska ta sig an. De mest sannolika bland dem är en regional
kris med följdverkningar för Finland och politisk,
ekonomisk och militär påtryckning.
Den största förändringen i de kris-
och hotmodeller som försvarsplaneringen arbetar med är att
strategiskt överfall och storskaligt angrepp som man tidigare
arbetet med slagits ihop och förts under beteckningen hot
med militärt våld. Enligt utredning till utskottet är
detta resultatet av att det är allt svårare att
dela upp ett militärt anfall i tydliga faser eller typer
i och med att det militära våldet på senare år
har blivit flexiblare och svårare att förutse.
Ett strategiskt anfall anses fortfarande vara den mest sannolika
formen av militärt våld. Trots att man inte längre
räknar med ett storskaligt angrepp som en separat hotmodell
och sannolikheten för ett sådant angrepp bedöms
ha minskat, räknar man fortfarande med det i försvarsplaneringen.
Planeringen utgår från att ett anfall i syfte
att erövra områden högst sannolikt börjar
med ett strategiskt överfall.
Med hänsyn till den förändrade säkerheten
i vår internationella omvärld är det
enligt utskottets mening motiverat att man i försvarsplaneringens
kris- och hotmodeller dessutom räknar med sådana
sekundära hotmodeller som hot med asymmetrisk krigföring
och tillämpning av EU:s solidaritetsklausul. Utskottet
lyfter fram det som sägs i redogörelsen om att
samhället i sin beredskapsplanering inom alla förvaltningsområden bör
beakta hotet med asymmetrisk krigföring.
Försvarsutsikterna inför 2010-talet
I kapitlet om den säkerhets- och försvarspolitiska
omvärlden beskrivs generellt hur olika länders
försvarssystem förändrats efter slutet
på det kalla kriget i och med att säkerhetshoten
har fått ge vika och vapentekniken utvecklats i snabb takt.
Vid sidan av territoriellt försvar i traditionell mening
betonas försvaret av samhällets grundläggande
demokratiska värderingar och intressen samt livsviktiga
samhällsfunktioner, ofta genom krishantering långt
utanför de nationella gränserna. Försvarslösningarna
i Europa bygger på ett allt intensivare multinationellt
samarbete. Därför är målet att
förbättra de väpnade styrkornas samverkansförmåga
och att få dem att följa samma normer och standarder
i olika länder.
Försvarsutskottet konstaterar att Finlands försvarssystem
i huvudsak utvecklats efter ovan redovisade allmänna internationella
linjer, inte minst när det gäller att skydda vitala
samhällsfunktioner och krishanteringens och det internationella
samarbetets roll.
Bland särdragen i vårt försvar jämfört
med andra länder i Europa märks att vi fortsatt
har ett territoriellt försvar, som ska ses över
på det sätt som anges i redogörelsen,
och allmän värnplikt. Båda två är
fortfarande fullt motiverade i våra förhållanden.
Utskottet noterar att det territoriella försvaret oundvikligen
måste ses över på grund av de begränsade
resurserna och den minskade krigstida truppstyrkan. Det territoriella
försvaret är fortfarande ett lämpligt
system för Finland och tillgodoser olika hotmodeller som
läggs fram i redogörelsen. Med hjälp
av det territoriella försvaret kan vi smidigt och effektivt
reglera vår försvarsberedskap.
Enligt den nu aktuella och den föregående
redogörelsen är våra resurser begränsade
jämfört t.ex. med våra grannländers
och därför är det nödvändigt
att försvarsmakten vidareutvecklar och ser över
det territoriella försvaret. Med tanke på det
territoriella försvaret är det enligt de sakkunniga
som utskottet hört mycket viktigt att skydda samhällets
centrala infrastruktur, objekt och funktioner. Utskottet understryker
sin egen syn som sammanfaller med riksdagens uttalande i samband
med den föregående redogörelsen att hela
landet ska försvaras.
Också vår allmänna värnplikt
gör att vårt försvar skiljer sig från
försvaret i många andra med Finland jämförliga
länder. I Finland fullgör fortfarande över
80 procent av männen i den behöriga ålderskategorin
sin värnplikt jämfört med omkring hälften
i de övriga nordiska länderna och i framtiden
avsevärt färre än så t.ex. i Sverige.
Försvarsutskottet hänvisar till redogörelsen
på den punkten att vi tack vare allmän värnplikt
har en bred reserv som gör det möjligt att försvara
hela landet utifrån ett territoriellt försvarssystem.
Utskottet understryker också den roll som den allmänna
värnplikten spelar för den fortsatt höga
försvarsviljan i Finland.
Försvarsutskottet anser att värnpliktssystemet
dessutom ger goda möjligheter att rekrytera nödvändig
personal för försvarsmakten och internationella
krishanteringsoperationer. Finlands fredsbevarande trupper som till
stor del rekryteras bland våra välutbildade reservister
har visat sig framgångsrika också i krävande
krishanteringsoperationer tack vare sin allsidiga utbildning och
sina goda språkkunskaper.
Under behandlingen av redogörelsen har försvarsutskottet
begärt en uppskattning av huvudstaben av vad det i våra
förhållanden kostar att upprätthålla
ett försvar som bygger på allmän värnplikt
versus en yrkesarmé. Kalkylen utvisar att Finland skulle
behöva en mångdubbelt större försvarsbudget
för att upprätta och upprätthålla en
yrkesarmé som vore jämförbar med yrkesarméerna
i andra EU-länder. Ändå skulle en yrkesarmé inte
ensam klara av att försvara hela Finland enligt alla kris-
och hotmodeller. En yrkesarmé skulle helt uppenbart också ha
negativa följder för försvarsviljan.
Resurserna i denna redogörelse räcker enligt utredning
till för att upprätta en försvarsstomme bestående
av ett modernt lednings- och förvaltningssystem, beredskapsförband
bestående av olika försvarsgrenar och begränsade
specialtrupper som kan utnyttjas också under det kommande årtiondet.
Vapenmaterieltekniken utvecklas allt snabbare och blir allt
dyrare och försvarsmaktens nuvarande krigsmateriel måste
i allt större utsträckning avskrivas från
och med övergången till 2010-talet, vilket ökar
det finansiella trycket på försvarsmakten. Den
minskade krigstida truppstyrkan ställer samtidigt allt
större krav på de operativa truppernas mobilitet
och kapacitet.
Beredskapen för de nya hoten kräver nya verksamhetsformer
och det kraftigt ökade internationella samarbetet inte
minst på grund av EU:s ökade krishanteringsaktiviteter
gör nästa redogörelse ännu viktigare
med tanke på försvarsmaktens tillgängliga
resurser och kommande uppgifter. En del av de sakkunniga som utskottet
hört bedömer att det krävs adekvata resurser
för att upprätthålla försvarskapaciteten också om
vår säkerhetspolitiska omvärld förblir oförändrad
och vi fortsätter på vår tidigare linje.
Underrättelse-, övervaknings- och ledningssystemet.
Enligt redogörelsen ska försvarsmakten få ett
för alla försvarsgrenar gemensamt underrättelse-, övervaknings-
och ledningssystem som uppfyller kraven på nätcentrerad
krigföring.
Försvarsutskottet ser projektet för att utveckla
försvarsmaktens underrättelse-, övervaknings-
och ledningssystem som mycket viktigt. De krigstida trupperna kommer
att vara mindre än förut och för att
de ska kunna utnyttjas effektivt i det territoriella försvaret
behövs det ett mycket välfungerande underrättelse-, övervaknings-
och ledningssystem. Utskottet hänvisar till erhållen
utredning och finansutskottets utlåtande och konstaterar
att mer än 10 procent av försvarsbudgeten går
till dataadministration och att en översyn av ledningssystemet
därmed kräver ytterst noggrann planering för
att vi också på detta sätt ska kunna
utnyttja resurserna effektivare och åstadkomma betydande
inbesparingar.
Med hänsyn till att det avsätts betydande
resurser för översyn av ledningssystemet är
det viktigt att försvarsmaktens underrättelse-, övervaknings-
och ledningssystem i framtiden vid sidan av det rent militära
uppdraget i allt större omfattning stöder hela
statsledningen och andra myndigheter och dessutom medger internationellt
samarbete.
Utveckling av försvarsgrenarna
Armén.
Arméns operativa truppers beredskapsbrigader ska uppnå operativ
beredskap under 2008 och deras eldkraft och mobilitet förbättras. Arméns
slagkraft ska också förbättras. Från
och med 2009 prioriteras luftvärnet och de territoriella
trupperna i utvecklingen av armén.
Försvarsutskottet noterar att de största förändringarna
som föreslås i försvarsmaktens sammansättning
i redogörelsen gäller armén. För
armén upprättas ett särskilt nytt ledningssystem
i stil med marinens och flygvapnets. För armén ska
inrättas en särskild stab som svarar för
den operativa ledningen både i fredstid och under krig.
Arméstaben föreslås bli förlagd
till S:t Michel. Utskottet konstaterar att reformen tydliggör
arméns ledning och medger en övergripande utveckling
av den.
I redogörelsen föreslås i linje med
redogörelsen 2001 att arméns krigstida styrka
minskas till 285 000 soldater, varav 60 000 ska
vara operativa trupper. Antalet ledningsorgan inom armén ska
minska till omkring hälften.
Försvarsutskottet konstaterar att planen för förbättring
av arméns slagkraft som utarbetats utifrån redogörelsen
2001 är mycket viktig för utveckling av armén.
Arméns slagkraft ska förbättras genom
upphandling av tunga salvpjäser för att verkningarna
ska nå motståndarens operativa djup. För
artilleriet upphandlas specialammunition för beskjutning
av yt- och punktmål och flygvapnet förses med
markmålskapacitet. Samtidigt upprättas ett spanings-
och målanvisningssystem som krävs för
den fjärrverkande eldanvändningen. Det bygger
på användning av prestationsdugliga fjärrstyrda
luftfarkoster och moderna sensorer.
Under beredningen av redogörelsen har försvarsutskottet
presenterats med en närmare redovisning av resultaten av
utredningen om slagkraften. Med stöd av resultaten har
man avstått från planerna att upphanda attackhelikoptrar. Utskottet
anser att alternativen för förbättring
av arméns slagkraft i redogörelsen är
motiverade både ekonomiskt och operativt.
Marinen.
I utvecklingen av marinen prioriteras skydd av sjöförbindelserna
och förbättring av minjaktsförmågan
och de rörliga kustförbanden. Marinens krigstida
personalstyrka minskas före utgången av 2008 med
ca 25 000 man. Därefter uppgår den till
ungefär 30 000 man.
Enligt utredning till försvarsutskottet hör
lejonparten av de återstående marintrupperna till försvarsmaktens
snabbast sammanställbara och bäst utrustade operativa
trupper, vilket betyder att också om marinens krigstida
truppstyrka i sig minskas i betydande grad försvagar det
inte marinens kapacitet att klara av sina uppdrag.
Flygvapnet.
Inom flygvapnet ska framför allt jaktförsvarets
prestationsförmåga och ledningssystemet för
luftförsvarets eld förbättras. Hornet-materielens
prestationsförmåga förbättras genom
uppdatering av materielunderhållet och dessutom påbörjas
upphandlingen av ett fjärrverkande precisionsvapensystem
som möjliggör markmålseld. Meningen är
att flygvapnet från och med 2008 ska kunna delta i internationella operationer.
I redogörelsen konstateras dessutom att flygvapnet under
nästa årtionde kommer att behöva 2—3
tyngre transportplans kapacitet för att bättre
kunna stödja operationer i Finland och trupper som deltar
i internationella operationer. Flygvapnets krigstida styrka kommer
enligt redogörelsen fortsatt att vara omkring 35 000 soldater.
Försvarsutskottet stöder ambitionen att möjliggöra
för flygvapnet att delta i internationella krishanteringsoperationer
från och med 2008. Försvarsutskottet noterar att
planerna på att förbättra Hornet-materielens
luft-mot-markkapacitet framför allt har samband med utvecklingen av
arméns slagkraft. Det är motiverat att försäkra
sig om en sådan kapacitet, för i och med att den
krigstida styrkan skärs ner möjliggör
luft-mot-markkapaciteten att eldkraften på kort tid i stor
omfattning kan spridas över hela rikets territorium. Det är
dessutom ett kostnadseffektivt sätt att öka eldkraften
att man kompletterar den existerande Hornet-materielens utrustning
med ny kapacitet. Enligt utredning till utskottet erbjuder luft-mot-markkapaciteten
i kombination med de ovan redovisade vapensystemen dessutom ett
stridståligt, allsidigt och kostnadseffektivt system för
att avvärja angrepp.
Utskottet konstaterar utifrån utredning att den planerade
upphandlingen av 2—3 tyngre transportplans kapacitet avser
transportkapacitet motsvarande medeltunga transportplan (med en kapacitet
motsvarande Hercules C-130) som används i de andra nordiska
länderna. Alternativet är att köpa flygplan
eller att upphandla transportkapaciteten genom internationellt samarbete.
Det viktigaste motivet för att upphandla tyngre transportkapacitet är
vårt ökade deltagande i internationell krishantering.
De tilltänkta flygplanstyperna lämpar sig också för
luftburen tankning. Om Finland köper dem för sig
själv blir också Hornet-planen användbarare
här hemma i en krigstida situation. Utskottet anser att
en upphandling av tyngre transportkapacitet är motiverad.
Men det konkreta tillvägagångssättet kräver
närmare utredning.
Finland utgår från att en eventuell strategisk lufttransportkapacitet
(motsvarande Airbus A400 M) vid behov kan upphandlas som köpservice
inom ramen för internationellt samarbete. Utskottet konstaterar
att Finland i november 2004 har gått med i unionens tillfälliga
mekanism för strategisk lufttransport (SALIS). Inom ramen
för denna mekanism avsätts en viss mängd
strategisk lufttransportkapacitet för Finland för
krishanteringsoperationer.
Omstruktureringen av försvarsmakten, konsekvenserna
för personalen och de tillgängliga resurserna
Enligt redogörelsen ska försvarsmaktens lednings-
och förvaltningssystem anpassas till den förändrade
säkerheten i omvärlden och de minskade krigstida
trupperna. Försvarsmaktens nya uppgifter, det ökade
internationella samarbetet och den fortsatta kostnadsstegringen ökar
trycket på en effektivare användning av de begränsade
resurserna.
Målet är att genom översyn och rationalisering
av lednings- och förvaltningssystemet få bort
omkring 1 200 årsverken fram till utgången av
2012. Samtidigt ska minst 500 årsverken omriktas från
de nuvarande uppgifterna till försvarsmaktens utvecklingsprogram.
Under 2008—2012 ska omkostnaderna genom strukturella åtgärder
och årliga inbesparingar på 50 miljoner euro i
snitt fås ner till nivån 2004 för att riktas
till utvecklingsprojekt.
Redogörelsen fortsätter på samma
linje som redogörelsen 1997 genom att föreslå ytterligare omstruktureringar
av försvarsmakten. De största av dem gäller
att inrätta en arméstab i S:t Michel och att dra
in tre nuvarande försvarsområden och 12 militärlän.
I stället för dem föreslås sju
militärlän, av vilka fyra (Södra Finlands militärlän,
Västra Finlands militärlän, Östra
Finlands militärlän och Norra Finlands militärlän) är
s.k. operativa militärlän. I stället
för de indragna militärlänen inrättas
regionalbyråer för värnpliktsfrågor
och annan service och för kontakterna med reserven.
Det sker alltså en stor förändring
i försvarsmaktens ledningssystem när den i fortsättningen har
49 regionala staber i stället för nuvarande 87. Också de
fredstida staberna kommer att minska från 24 till 17.
Försvarsmaktens Materielverk ska fortsatt rationaliseras
och verksamheten anpassas till situationen bl.a. genom sammanslagning
av depåer och inrättningar. Finansutskottet hänvisar
till erhållen utredning och konstaterar att det operativa
behovet inom armén är omkring 10 depåer mot
nuvarande 15. Verksamheten på depåerna ska göras
effektivare framför allt genom att förvaltning
och funktioner på olika depåer stegvis slås
ihop.
Marinstaben kommer att flyttas till Åbo och beväringsutbildningen
vid forten på Utö, Örö, Russarö och
Makilo läggs ner under 2005.
Enligt redogörelsen ska arméns utbildningsorganisation
läggas om så att den svarar mot behovet av värnpliktsutbildning.
Det ska ske bl.a. genom omstrukturering och sammanslagning av truppförbandens
förvaltning och organisation och en översyn av
deras uppgifter. Garnisonernas obehövliga fastigheter och
funktioner ska avskrivas genom beslut av försvarsministeriet.
Försvarsutskottet noterar att denna redogörelse är
den första under den pågående omstruktureringen
av försvarsmakten som inte kommer med konkreta rationaliseringsåtgärder
enligt specificerade truppförband eller depåer.
I redogörelsen nämns bara rationaliseringarna
inom marinen inom Skärgårdshavets marinkommando,
som gäller vissa fort i skärgårdskommunerna
och Åbo Kustsektion.
Vid utfrågningen av sakkunniga i utskottet har det
påpekats att kravet på årliga inbesparingar
i omkostnaderna på omkring 50 miljoner euro 2008—2012
inom den nuvarande finansiella ramen gör det omöjligt
att undvika avsevärda rationaliseringar. De sakkunniga
har varit enstämmiga på den punkten att man inte
bör försöka nå sparmålen
enbart genom ytterligare rationaliseringar, eftersom de redan genomförts
under tidigare omstruktureringar av försvaret.
Det finns en del nya utgifter som måste beaktas redan
2004—2008 i försvarsmaktens omkostnader. En i
utskottets ögon motiverad översyn av beväringarnas
sociala villkor, t.ex. att återinföra hemförlovningspenningen
och höja dagspenningarna, och utrustning av snabbinsatsstyrkor är
exempel på reformer som betyder extra utgifter för
försvarsmakten. De pågående och förestående
omfattande programmen för utveckling av försvarsmakten
kräver dessutom stora satsningar på personal och
resurser.
Efter den föregående utredningen har en fastighetsreform
genomförts inom försvarsmakten och också om
den enligt uppgift till utskottet har haft positiva verkningar för
de nödvändiga ombyggnads- och nyinvesteringarna
i försvarsmaktens fastigheter ser de ut att leda till en
kraftig ökning i hyresutgifterna på grund av kravet
på hög hyresavkastning från fastigheterna.
Utskottet hänvisar till sina tidigare ställningstaganden och
konstaterar att det i fortsättningen inte är motiverat
att kräva full hyresavkastning på marknadsvillkor
av försvarsförvaltningens fastigheter som i praktiken
har en begränsad användning.
De sakkunniga som utskottet har hört föreslår att
en stor del av målen för nedskärning
och omplacering av personalen kan nås om man i början
av 2005 fattar ett beslut att lägga ner två truppförband
och i redogörelsen 2008 beslutar om att lägga
ne ytterligare två truppförband och rationaliserar
försvarsmaktens Materielverk. Åtgärderna
tillgodoser behovet att minska på personalen till 70 procent.
Resten tillgodoses genom rationalisering av lednings- och förvaltningssystemet
(JOHA 2008) och marinen samt truppernas och länens upplagringsfunktioner. Finansutskottet
påpekar i sitt utlåtande att trupper kan produceras
efter de minskande åldersklasserna och behovet av trupproduktion
i 20 truppförband från och med 2008 och i 18 truppförband
från och med 2012. Försvarsutskottet anser att
en översyn av försvarsmaktens utbildningssystem
bör granskas med tanke på hela försvarsmakten.
Personalnedskärningarna kommer enligt utredning i första
hand att drabba den civila personalen och kan huvudsakligen tillgodoses
genom pensionering. Omplaceringarna innebär framför allt
flyttningar av den militära personalen. Personalens åldersstruktur
medger vissa rationaliseringar inom försvarsmakten. Enligt
uppskattning kommer totalt omkring 4 300 anställda vid försvarsmakten
att avgå med ålderspension under 2004—2012.
Omkring 2 000 av dem är civila. Under denna tid
uppskattas den totala omsättningen genom avgång
(pensionering och andra typer av avgång) till sammanlagt
7 300 personer, omkring 3 500 av dem civila).
Alla dessa rationaliseringsåtgärder ger enligt vissa
sakkunniga som utskottet hört en kalkylerad besparing på omkring
36 miljoner euro per år i lönekostnader och 10
miljoner euro i fastighetsutgifter.
Försvarsutskottet konstaterar att de ovan redovisade
omfattande rationaliseringsåtgärderna inte räcker
till för att få ner försvarsmaktens omkostnader
till 2004 års nivå, eftersom besparingarna blir
verklighet först efter 2012. Under 2008—2012 måste
försvarsmakten spara ytterligare 5—25 miljoner
euro per år i omkostnadsutgifter. Det är tänkt
att inbesparingarna i första hand ska uppvägas
genom den kostnadsnytta som s.k. partnerskapsverksamhet kan ge.
Ett annat sparalternativ är att dra ner på försvarsmaktens
ordinarie funktioner genom kortvariga åtgärder,
dvs. ordna färre övningar och repetitionsövningar.
Utskottet ser det senare alternativet som ett klart sämre
alternativ med tanke på försvarsmaktens funktion
och ordinarie uppgifter.
För att de tilltänkta rationaliseringarna
ska ha en spareffekt måste besluten om dem enligt vissa
sakkunniga fattas redan i början av 2005.
Försvarsministeriet har enligt utredning till utskottet
tillsatt ett antal utredningsmän för att se på olika
alternativ att omstrukturera garnisonerna och försvarsmaktens
Materielverk och depåer. Utredningsmännen ska
lämna sina rapporter före mitten av februari 2005.
Redogörelsen ställer ett ambitiöst
mål för nedskärning och omplacering av
personalen i samband med den fortsatta rationaliseringen av försvarsmakten.
Utskottet anser att försvarsmaktens operativa behov bör
vara den främsta utgångspunkten för rationaliseringarna.
Andra faktorer att beakta i en samlad bedömning är
vilka effekterna blir för samhället, regionerna
och totalförsvaret. Frågan om en översyn
av försvarsmaktens nuvarande garnisons- och depåstruktur
bör enligt utskottets mening först bedömas
i förhållande till rationaliseringsmålen
i redogörelsen. Om de nya och gamla utredningarna visar
att strukturella åtgärder är nödvändiga kommer
försvarsutskottet att föreslå att man
på allvar överväger att fatta de nödvändiga
besluten inom en sådan tidsram att osäkerheten
kring eventuella rationaliseringsåtgärder och
de negativa effekterna av en sådan osäkerhet ska
kunna minimeras.
Försvarsutskottet hänvisar till finansutskottets
utlåtande och kräver att de negativa effekterna
av eventuella rationaliseringsåtgärder för
personalen måste minimeras. Det understryker att principerna
om en god arbetsgivare fullt ut ska iakttas i rationaliseringarna.Utskottet
föreslår ett uttalande (Utskottets förslag
till uttalande 3).
Tjänstemännen vid försvarsmakten är
med stöd av lagen om försvarsmakten skyldiga att övergå till
en annan tjänst eller ett annat uppdrag vid försvarsmakten
när det är nödvändigt för
att skötseln av uppgifterna eller tjänstgöringen
ska kunna ordnas på ett ändamålsenligt
sätt. Försvarsutskottet anser att flyttningsskyldigheten
absolut bör bibehållas men att regeringen bör utreda
om det i övrigt är nödvändigt
att vidta åtgärder för att försvarsmaktens
anställda ska behandlas på samma sätt
som anställda inom andra förvaltningsområden
som drabbas av regionaliseringsåtgärder. Det behövs
en utredning eftersom rationaliseringarna inom försvarsmakten behandlas
som ett led i programmet för regionalisering av statliga
funktioner.
Utskottet fäster sig också vid att den enda
närmare specificerade rationaliseringsåtgärden
i redogörelsen, dvs. att Åbo Kustsektion läggs
ned och att beväringsutbildningen vid sjöövervakningsforten
i området dras in, får avsevärda lokala
effekter för kommunerna i området, inte minst
Korpo. Också om de föreslagna rationaliseringsåtgärderna är
motiverade med tanke på en utveckling av försvarsmakten
ser de enligt utredning till utskottet i fallet Korpo ut att bli
ett allvarligt hot för hela kommunens livsduglighet i och
med att omkring en tredjedel av kommunens arbetstillfällen
och skatteintäkter försvinner. Dessutom hotar
rationaliseringarna att rasera kommunens skol- och socialväsende
som de nu är organiserade och försämrar
i avgörande grad de offentliga trafikförbindelserna
som spelar en väsentlig roll i svåra skärgårdsförhållanden.
Med hänsyn till åtgärdernas betydande
lokala konsekvenser kräver försvarsutskottet att regeringen
i samråd med Korpo och andra kommuner i området
skyndsamt utreder hur de negativa effekterna av att Åbo
Kustsektion läggs ned och beväringsutbildningen
upphör för områdets livsduglighet kan
lindras i betydande grad.
Utveckling av det frivilliga försvaret
Enligt redogörelsen ska det frivilliga försvaret, som
stöder det militära försvaret, omorganiseras så att
det stöder myndigheternas verksamhet på alla nivåer.
Omorganiseringen utgår från samhällets,
försvarsmaktens och frivilligorganisationernas behov. För ändamålet
bildas landskapstrupper som hör till försvarsmaktens
krigstida styrkor. Regeringen ska enligt redogörelsen överväga
om det behövs en särskild lag om det frivilliga
försvaret.
Enligt försvarsutskottet är det en bra sak
att redogörelsen klart signalerar att det frivilliga försvarsarbetet
ses som en resurs som bidrar till säkerheten i människors
dagliga liv, beredskapen för nya hot och den militära
försvarsberedskapen.
En viktig reform i utvecklingen av det frivilliga försvaret är
att landskapstrupper kommer att bildas. Det är tänkt
att trupperna ska utgöra en del av försvarsmaktens
regionala trupper. De ställs upp utifrån existerande
krigstida trupper och ingår i arméns, marinens
och flygvapnets krigstida styrka. Rekryteringen till landskapstrupperna
sker i huvudsak bland frivilliga reservister som engagerat sig i
försvaret av sin hembygd. Vid sidan av försvarsmakten
kommer Försvarsutbildning rf att spela en viktig roll i
utbildningen och att få en klarare definierad juridisk status.
Försvarsutskottet understryker att landskapstrupperna
klart föreslås ingå i försvarsmaktens sammansättning.
Frivilligorganisationerna kommer alltså inte heller i framtiden
att omfatta militära enheter, bara försvarsmakten.
Ramen för verksamheten bör enligt utskottets mening
läggas fast i lag och det behövs en särskild
lag om det frivilliga försvaret. Frågan redovisas
närmare i redogörelsen. Det är en viktig
princip att utbildning med militära vapen och vapensystem alltid
ska ske under tillsyn av försvarsmaktens personal och att
militära vapen ska förvaras under försvarsmaktens
uppsikt och i försvarsmaktens förråd.
Utskottet understryker vidare att det frivilliga försvaret
bör utvecklas så att det får en struktur
som garanterar att det står under adekvat parlamentarisk
kontroll.
Försvarsutskottet anser att Försvarsutbildning
rf spelar en viktig roll som anordnare av landskapstruppernas utbildning
och tillstyrker att organisationens status som t.ex. offentligrättslig
sammanslutning med lagfästa förvaltnings- och
verksamhetsprinciper permanentas. Å andra sidan är
det viktigt att landskapstrupperna inte inverkar på de
traditionella försvarsorganisationernas status som fria
frivilligorganisationer. Försvarsmakten och frivilligorganisationerna
bör i sitt samarbete för att utveckla det frivilliga
försvaret eftersträva ett genuint partnerskap.
Utskottet poängterar att det frivilliga försvaret
bör utvecklas med hänsyn till olika medborgarkretsars
behov för att systemet i likhet med den allmänna
värnplikten ska få bred förankring i
samhället.
Utskottet hänvisar till utrikesutskottets och förvaltningsutskottets
utlåtanden och menar att det frivilliga försvaret
bör utvecklas med särskild hänsyn till
att myndigheternas roller är klart definierade, inte minst
arbetsfördelningen mellan de civila och militära
myndigheterna.
Försvarsutskottet poängterar att de föreslagna åtgärderna
inte avser att ingripa i t.ex. de militära myndigheternas
och räddningsmyndigheternas ömsesidiga arbetsfördelning
och ansvar.
Utskottet anser att man i fortsättningen ska kunna
anlita landskapstrupper i stället för beväringar
för handräckning till försvarsmakten.
De som begär handräckning, t.ex. polisen och räddningsmyndigheterna,
ska givetvis precis som nu ha ansvar för alla beslut att
begära och ta emot handräckning. För
att göra handräckningen effektivare kunde också handräckningsuppgifter ingå i
utbildningen av landskapstrupper, menar utskottet. Dessutom bör
reservisters civila kompetens tas i anspråk.
Målet i redogörelsen att utreda hur icke-värnpliktiga
kvinnor kunde ges höjd status och bredare möjligheter
i det frivilliga försvaret är viktigt. Utskottet
omfattar ambitionen att ge icke-värnpliktiga kvinnor en
chans att vara med i landskapstrupperna i uppgifter som motsvarar deras
utbildning. I det sammanhanget bör det också utredas
om kvinnor kan ges uppdrag i olika organisationer under undantagsförhållanden. Kvinnors
ställning, rättigheter och skyldigheter bör
värnas också genom en översyn av lagstiftningen
och incitamentsystemet.
Krishantering
Utvecklingen av den militära krishanteringen
Enligt redogörelsen utvecklas Finlands krishanteringsförmåga
med hänsyn till EU:s behov av trupper, prestationskraven
enligt planerings- och översynsprocessen inom Natos partnerskap
för fred och det nordiska krishanteringssamarbetet. Finland
deltar fullt ut i att utveckla och genomföra EU:s resurs-
och materielsamarbete och i att skapa nya styrkor med större
prestationsförmåga.
Utskottet hänvisar till redogörelsen och konstaterar
att beredskapen för en allt mera varierad och krävande
krishantering kräver mera flexibilitet, snabbare reaktionsförmåga
och fortsatt anpassning av Finland till förändringarna
i säkerhetssituationen. Det omfattar redogörelsen
på den punkten att Finland bör utreda vilka möjligheter
det finns att öppna upp sina övningsområden
och sitt luftrum för EU:s behov och för annan
internationell utbildning och övningsverksamhet. I redogörelsen
nämns Enontekis som en möjlig ort och utskottet
hänvisar här till möjligheten att utnyttja
också Flygkrigsskolan i Kauhava för internationella övningar
och internationell utbildning.
Utskottet understryker att den bärande principen i
Finlands medverkan i internationell krishantering fortsatt bör
vara att den samtidigt i största möjliga utsträckning
stöder vårt eget försvar.
Finland har deltagit i fredsbevarande och internationell krishantering
under nästan 50 år. Utskottet ser det som betydelsefullt
att Finland under de senaste 10 åren fortsatt har kunnat
göra en viktig insats i den internationella krishanteringen,
trots att krishanteringsoperationerna inte minst i f.d. Jugoslavien
och Afghanistan har blivit avsevärt mera krävande.
Under de senaste åren har vårt deltagande
i internationell krishantering etablerats på en sådan nivå att
omkring 1 000 soldater på en gång deltar i internationella
operationer och att de årliga utgifterna för internationell
krishantering ligger kring 100 miljoner euro. Utskottet uppmärksammar
finansutskottets utlåtande där det påpekas att
utrikesministeriet och försvarsministeriet för tillfället
har budgeterat betydligt under detta belopp för militär
krishantering under 2006—2008. Enligt finansutskottet har
det budgeterats drygt 13 miljoner euro för lite för
2006 och ca 25 miljoner euro för lite för 2007
och 2008.
Försvarsutskottet anser att våra nuvarande
resurser för internationell krishantering är rätt
dimensionerade. Medlen svarar mot omkring fem procent av hela den
nuvarande försvarsbudgeten. Det är fullt möjligt
att trycket på att anvisa en större andel för
internationella aktiviteter ökar i framtiden. Utskottet
understryker att vi i takt med de ökade internationella
aktiviteterna måste se till att vi har adekvata personella
och ekonomiska resurser och att de också uppfyller nödvändiga
kvalitetskrav.
Utvecklingen av EU:s militära krishantering
Enligt redogörelsen har unionen bedrivit sin gemensamma
säkerhets- och försvarspolitik i linje med Europeiska
rådets beslut i Helsingfors 1999. Unionen har upprättat
de beslutsstrukturer som behövs för krishantering
och utvecklat och sammanställt militära och civila
resurser för krishantering. Utskottet påpekar
att EU:s krishantering har Finlands och Sveriges initiativ vid förhandlingarna
om Amsterdamfördraget att tacka för att den har
utvecklats så snabbt.
Utskottet gör den iakttagelsen att unionens krishantering
efter redogörelsen 2001 snabbt har konkretiserats. Unionen
har genomfört eller avser att genomföra tre rätt
olika operationer under 2003 och 2004. Operation Concordia i Makedonien
(FYROM) och den nyligen inledda operationen Althea i Bosnien och
Hercegovina genomförs med stöd av Natoresurser
utifrån Berlin plus-mekanismen. Operation Artemis i Demokratiska
republiken Kongo genomfördes med EU-medlemsstaternas egna
resurser. Erfarenheterna av operation Artemis har enligt vad utskottet
erfarit i hög grad inverkat på planeringen av
EU:s snabbinsatsstyrkor.
EU:s snabbinsatsstyrkor
Enligt redogörelsen förbereder sig Finland
för att delta i unionens tilltänkta snabbinsatsstyrkor.
Behovet av att ta fram en snabbinsatskapacitet nämndes
redan i samband med EU:s ursprungliga styrkemål för
militär krishantering vid Europeiska rådet i december
1999. Snabbinsatsstyrkor har i den senaste fasen uppställts
utifrån ett initiativ som Storbritannien, Frankrike och
Tyskland lade i februari 2004. Trupperna integrerades i EU:s övergripande
mål för krishantering i maj 2004 (Headline
goal 2010).
Stridsgrupper är som anges i redogörelsen
militärt självförsörjande insatsenheter
om totalt ca 1 500 man var och omfattar nödvändiga
specialgrupps-, flyg- och marinkomponenter. Försvarsutskottet
inskärper att benämningen stridsgrupp för
EU:s snabbinsatsstyrkor (eng. battlegroup) är
en etablerad militärteknisk term som bara beskriver truppförbandets
storlek (förstärkt bataljon) snarare än
dess ändamål.
Under behandlingen av redogörelsen har Finland genom
beslut av republikens president och statsrådets utrikes-
och säkerhetspolitiska ministerutskott den 3 november 2004
tillkännagett att Finland är berett att delta
inte bara i en gemensam stridsgrupp med Sverige utan också i
en annan grupp med Tyskland och Nederländerna. Beslutet
tillkännagavs vid EU:s resurskonferens i Bryssel den 22
november 2004, där det också bekräftades
att Norge avser att gå med i Finlands och Sveriges gemensamma
stridsgrupp. Regeringen har underrättat riksdagen om saken
i enlighet med 97 § i grundlagen.
Försvarsutskottet konstaterar att Finlands medverkan
i snabbinsatsstyrkorna innebär en betydande förändring
i vårt deltagande i internationell krishantering rent praktiskt.
Den centrala egenskapen för de nya stridsgrupperna är
en ytterst hög beredskap, grupperna ska ju ha full aktionskapacitet
och skickas ut till operationsområdet inom 10 dygn från
rådets beslut att inleda en operation och de ska kunna
uppehållas i operationsområdet 30—120
dygn. Våra nuvarande trupper för internationella
uppdrag förväntas vara startklara inom 30—60
dygn.
Snabbinsatsberedskapen kräver en helt ny typ av beredskap
av försvarsmakten. Enligt utredning till utskottet ställer
beredskapen alldeles speciella krav på hur de anställdas
anställningsvillkor ska utformas och hur tjänstgöringsförbindelsen
fungerar. Meningen är att frivilligheten ska komma fram
i snabbinsatstruppernas tjänstgöringsförbindelse.
När den har undertecknats bygger medverkan i operationen
på den. Inledningsvis är det tänkt att
omkring 40 procent av de finska snabbinsatstrupperna ska bestå av stampersonal
och återstående 60 procent av kontraktsbundna
soldater som rekryteras bland de internationella beredskapstrupperna.
Utrikesutskottet anser i sitt utlåtande att det finns
mycket som talar för att Finland ska vara med och utveckla
resurserna för snabba insatser. Försvarsutskottet
omfattar denna syn.
Beslutsprocedurerna och lagstiftningen i övrigt
I redogörelsen sägs att regeringen tar upp
frågan om en översyn av lagen om fredsbevarande
verksamhet i nödvändiga delar med utgångspunkt
i att det nuvarande beslutssystemet som kräver riksdagens
samtycke är det som gäller.
Utrikesutskottet kräver i sitt utlåtande att
det i beredningen av Finlands nationella beslut om stridsgrupperna
och i planeringen av beslutsprocedurerna ses till att riksdagen
har kvar sin nuvarande befogenhet i fråga om fredsbevarande operationer
och krishanteringsoperationer. Det förutsätter
också att riksdagen på ett tidigare stadium får
vara med och formulera Finlands ståndpunkter innan beslut
om EU:s operationer fattas i rådet. Försvarsutskottet
instämmer i utrikesutskottets åsikt om att riksdagens
befogenhet bör bibehållas.
Försvarsutskottet konstaterar att Finlands deltagande
i EU:s snabbinsatsstyrkor, vilket Finland under behandlingen av
redogörelsen åtagit sig genom gemensamt beslut
av republikens president och statsrådet, kräver
att vår lag om fredsbevarande verksamhet och delvis också annan lagstiftning
om försvarsmakten ses över. Vad gäller
lagen om fredsbevarande verksamhet måste man enligt utskottets
mening se dels på grunderna för vårt
deltagande i fredsbevarande operationer och krishantering, dels
på beslutsprocedurerna, inte minst riksdagens medverkan. Det är
bra att regeringen har börjat bereda en översyn
av lagen om fredsbevarande verksamhet.
De tilltänkta uppdragen för EU:s snabbinsatsstyrkor
omfattar alla EU:s krishanteringsuppdrag. Hela spektret av uppdrag
anges i Amsterdamfördraget från 1997 och bygger
på finskt och svenskt initiativ. Uppdragen har kompletterats och
breddats i det konstitutionella fördraget. Försvarsutskottet
understryker att meningen är att snabbinsatsstyrkorna ska
utföra samma krishanteringsuppdrag enligt fördraget
som EU:s mera omfattande krishanteringsstyrkor enligt Europeiska
rådets beslut i Helsingfors i december 1999. Det främsta
målet för styrkorna har hela tiden varit att stödja
FN:s fredsbevarande verksamhet framför allt i den inledande
fasen, som i EU:s operation Artemis i Demokratiska republiken Kongo
2003.
Europeiska unionen har i alla sina programdokument om utveckling
av säkerhets- och försvarspolitiken allt sedan
Europeiska rådet i Helsingfors framhållit att
den arbetar för att främja internationell fred
utifrån principerna i FN-stadgan och erkänner
att FN:s säkerhetsråd har det primära
ansvaret för att upprätthålla internationell
fred och säkerhet. Men i Europeiska unionens program förutsätts
inte att operationerna ska ha ett ovillkorligt bemyndigande från
FN:s säkerhetsråd. Enligt utredning till utskottet är det
bara två av unionens 25 medlemsstater, Finland och Irland,
som för tillfället i sin lagstiftning särskilt
omnämner ett bemyndigande från FN:s säkerhetsråd,
trots att alla medlemsstater understryker att säkerhetsrådets
bemyndigande är det primära.
Försvarsutskottet påpekar att Europeiska unionen
också i praktiken konsekvent har stött FN och
arbetat för att främja organisationens mål. EU
kan förväntas gå in för en mycket
aktivare krishantering i takt med att det nya konstitutionella fördraget
medger bredare uppdrag och snabbinsatsstyrkorna betyder att det
behövs mer resurser. Styrkorna kommer att vara rätt
små (ca 1 500 soldater) och att ha hög beredskap,
vilket gör att de kan sättas in på mycket
varierande uppdrag i olika slag av snabbt eskalerande krissituationer.
Utskottet håller det inte för omöjligt
att bemyndigande för att sätta in snabbinsatsstyrkor inte
hinner utverkas från FN:s säkerhetsråd
i alla situationer, t.ex. för att operationerna är
akuta eller på grund av intressekonflikter mellan säkerhetsrådets
permanenta medlemmar. Den tilltänkta operationen kan dessutom
vara av sådan art (t.ex. humanitärt bistånd
eller evakueringsoperation) att frågan inte ingår
i säkerhetsrådets behörighet.
Försvarsutskottet ser det som nödvändigt
att EU:s snabbinsatsstyrkor i alla situationer följer principerna
i FN:s stadga, också om styrkorna i en undantagssituation
inte skulle ha bemyndigande från FN:s säkerhetsråd.
Med hänsyn till att det krävs enhällighet
av 25 europeiska demokratier för ett beslut om att sätta
in EU:s snabbinsatsstyrkor håller utskottet det för
omöjligt att unionen skulle försöka använda
dem i strid med principerna i FN-stadgan.
Enligt försvarsutskottets preliminära bedömning
kräver vårt deltagande i snabbinsatsstyrkorna
en översyn inte bara av lagen om fredsbevarande verksamhet
utan också av annan lagstiftning om försvarsmakten.
Utskottet tänker t.ex. på behovet av att ange
i lag vilka regler som gäller för finska fredsbevarande
truppers rätt att ta till maktmedel och stampersonalens
tjänstgöringsförbindelser när
det gäller deltagande i snabbinsatsoperationer.
Försvarsutskottet noterar att slutgiltig ställning
till behovet av att se över olika lagar i detalj kan tas
först när regeringens tjänstemannagrupp
har slutfört sitt uppdrag. Det är viktigt att arbetsgruppen
gör en så bred och heltäckande bedömning
av olika synpunkter och motiv som möjligt, anser utskottet.
Utvecklingen av civil krishantering
Enligt redogörelsen fördjupar och breddar
Finland sitt engagemang för att utveckla och genomföra
civil krishantering framför allt inom ramen för
EU men också genom andra organisationer och verksamhetsformer.
De nationella resurserna utvecklas över hela linjen. Regeringen
bereder en lag om civil krishantering.
Utrikesutskottet framhåller i sitt utlåtande
att prioriteringarna inom civil krishantering då och då bör
ses över. Det är viktigt att insatser för
att utveckla rättsstaten uppmärksammas mer i utvecklingsplanerna.
Utskottet understryker kopplingen mellan civil krishantering och
utvecklingssamarbete och betydelsen av konfliktförebyggande.
På ett annat ställe i utlåtandet påpekar
utrikesutskottet att utvecklings- och säkerhetsfrågorna
bör planeras med siktet inställt på gemensamma
strategier för att de samlade effekterna av insatserna
ska kunna maximeras. Det poängterar att skillnaden mellan
civila och militära aktiviteter måste bibehållas
t.ex. i biståndsverksamheten.
I december avser unionen enligt utredning till utskottet att
anta ett särskilt övergripande mål för
civil krishantering (Civilian Headline Goal) som ska göra
det möjligt för EU att genomföra civila
krishanteringsoperationer i skyndsammare ordning än tidigare.
Vid EU:s konferens i november om den civila krishanteringens resurser antogs
monitorering som en ny EU-funktion. Det betyder att bl.a. de mänskliga
rättigheterna och säkerheten granskas i vissa
målländer och att information om det politiska
läget samlas in. Redan tidigare har fyra prioriteringar
lagts fram för civil krishantering (polisen, rättsstaten,
den civila förvaltningen och räddningstjänsten).
Vid resurskonferensen tillkännagav Finland som sitt åtagande
sammanlagt 386 experter inom de fem prioriteringarna. De största
grupperna består av experter inom räddningstjänst
och polisarbete.
Utrikesutskottet föreslår att regeringen låter utreda
om det hos oss behövs ett center för civil krishantering
och konfliktförebyggande av samma typ som i Sverige och
Schweiz. Vidare föreslår det att regeringen under
2005 kommer med en utredning till riksdagen om hur den tänker förstärka
de nationella resurserna för civil krishantering, däribland
expertisen på kvinnors rätttigheter. I sitt utlåtande
hänvisar utrikesutskottet till sitt tidigare förslag
att anslag för civil krishantering bör tas upp
i budgeten på samma sätt som för militär
krishantering. Dessutom hänvisar det till ett tidigare
förslag om att det bör utredas om civiltjänstgörare
kan delta i civil krishantering. Försvarsutskottet ställer
sig bakom utrikesutskottets förslag. Utskottet föreslår ett
uttalande (Utskottets förslag till uttalande 4).
Den militära försörjningsberedskapen
och försvarsmaterielindustrin
I redogörelsen framhålls att det för
att säkerställa försvarsmaktens krisberedskap
behövs avtal och arrangemang som gäller den nationella
och den internationella försörjningsberedskapen.
Utifrån dem är det möjligt att garantera
att det under undantagsförhållanden finns tillgång
både i hemlandet och i utlandet till underhålls-
och reparationskunnande, reservdelar, materiel och annat stöd
som inverkar på de kritiska systemens användbarhet.
Försvarsutskottet behandlade i sitt betänkande
om redogörelsen 2001 den finländska försvarsmaterielindustrins
ställning och utsikter i ett brett perspektiv. Det ansåg
att redogörelsen 2004 bör innefatta en strategi
för att bevara och skydda den inhemska tillverkningen av
försvarsmateriel som behövs i en militär
krissituation.
Utskottet noterar att det inte finns någon sådan
strategi i redogörelsen. Frågor som tangerar försvarsmaterielindustrin
tas upp i olika punkter i redogörelsen, framför
allt i kapitlet om den militära försörjningsberedskapen.
Det ställer sig bakom förslagen i redogörelsen
till hur den militära försörjningsberedskapen
ska kunna förbättras.
Utskottet understryker det som sägs i redogörelsen
om att det i fråga om alla försvarsmaterielprojekt är
systemens internationella kompatibilitet som är det centrala
kravet med tanke på det nationella försvaret och
den europeiska krishanteringsförmågan. Avsikten är
att den inhemska försvarsmaterielindustrins verksamhetsvillkor
och forskarsamhällets forskningsvillkor ska tillgodoses
genom långsiktiga inhemska beställningar och produktutvecklingsprojekt,
vilket utskottet ser som mycket viktigt. Det omfattar redogörelsens
syn att försvarsmaktens projektprocesser måste
förbättras och förenklas med största
möjliga hänsyn till industrins behov.
I redogörelsen nämns att försvarsmakten
och försvarsmaterielindustrin ska inrätta kompetenscentra
inom gemensamt överenskomna områden. Försvarsutskottet
ser dem som ett viktigt redskap för att förbättra
den finländska försvarsmaterielindustrins villkor.
Det påskyndar kompetenscentren. De är viktiga
redskap för nätverksskapande och internationalisering
både inom industrin och inom försvarsmakten.
Försvarsutskottet konstaterar att det är aktuellare än
någonsin att lägga upp en särskild strategi
för den finländska försvarsmaterielindustrin. Den
befinner sig i ett brytningsskede som påverkas framför
allt av planerna på att inrätta en europeisk försvarsbyrå och
kommissionens ambition att öka konkurrensen i handeln med
försvarsmateriel inom EU. Ett exempel på detta är kommissionens
nyligen utgivna grönbok om offentlig upphandling inom försvarsområdet.
Enligt försvarsutskottets mening bör nästa
redogörelse innehålla ett särskilt avsnitt
om den finländska försvarsindustrin där
frågor som har med industrins utveckling och betingelser
att göra tas upp. Det skulle bidra till att Finland formulerar
sin egen aktiva försvarsindustripolitik som kan garantera
vår försvarsmaterielindustri lika goda verksamhetsvillkor
som konkurrerande länders industrier. Utskottet föreslår
ett uttalande (Utskottets förslag till uttalande 5).
Insatser för att trygga samhällets centrala basfunktioner
De viktigaste samhällsfunktionerna ska enligt redogörelsen
tryggas i linje med statsrådets principbeslut i november
2003 och den tillhörande strategin. I det sammanhanget
får tryggade elektroniska kommunikations- och informationssystem
i samhället samt beredskapen för smittsamma sjukdomar
och för risken att exponeras för strålning
och kemiska substanser ökad tyngd. Försörjningsberedskapen
dimensioneras enligt principen att befolkningens levnadsmöjligheter, livsviktiga
samhällsfunktioner och försvarets materiella förutsättningar
tryggas under alla omständigheter. Det internationella
samarbetet ökar och offentliga beredskapsinsatser utvecklas.
Till de livsviktiga samhällsfunktionerna i strategin
räknas statsledningen, den yttre handlingsförmågan,
det militära försvaret av riket, den interna säkerheten,
en fungerande ekonomi och ett fungerande samhälle, befolkningens
försörjningstrygghet och handlingskapacitet samt den
mentala kriståligheten.
Försvarsutskottet tar upp utflaggningen av finländska
fartyg som en detalj i samband med försörjningsberedskapen.
Transport- och logistiksystemet i Finland är i hög
grad beroende av sjötransporter och det kräver
också i framtiden en adekvat inhemsk och framför
allt isförstärkt fartygskapacitet.
Försvarsutskottet anser att Finland har gjort ett målmedvetet
och i en internationell jämförelse betydelsefullt
arbete för att förbättra samarbetet mellan
olika myndigheter i syfte att trygga de vitala samhällsfunktionerna
under alla förhållanden.
Utskottet lyfter fram statsrådets strategi för tryggande
av samhällets livsviktiga funktioner från november
2003 och poängterar hur viktigt det är att genomföra
dem. Dessutom bör adekvata resurser avsättas för
verkställigheten. Det är nödvändigt
att utreda på vilket sätt riksdagen kan medverka
när strategin nästa gång ses över 2006.
Insatser för att utveckla den inre säkerheten
Samhällets interna säkerhet ska enligt redogörelsen
tillgodoses i alla lägen. Myndigheternas förmåga
att avvärja både redan existerande och nya hot
ska förbättras. Statsrådet antog i september 2004
ett principbeslut om ett särskilt program för
den interna säkerheten. Programmet prioriterar medborgarnas
säkerhet och har som mål att göra det
dagliga livet säkrare.
Insatserna för att utveckla den inre säkerheten
integrerades från första början i beredningen av
redogörelsen. Redogörelsen, programmet för den
interna säkerheten och strategin för tryggande
av samhällets livsviktiga funktioner avstämdes
alltså redan i den förberedande fasen. Försvarsutskottet
anser att en sådan beredningsprincip är god.
Förvaltningsutskottet tar i sitt utlåtande (FvUU
31/2004 rd) upp de interna säkerhetsfrågorna
i ett brett perspektiv. Det noterar att de nya hoten mot den interna
säkerheten ur vår synvinkel framför allt
har att göra med internationell terrorism, organiserad
brottslighet med en brottskultur av det hårdföra
slaget som styrs från utlandet, IT-samhällets
sårbarhet, gränssäkerheten och räddningsberedskapen.
Förvaltningsutskottet hänvisar i sitt utlåtande till
det som sägs i redogörelsen om att främja
en laglig invandring, effektivt motverka illegal invandring och
göra upp ett särskilt invandringspolitiskt program.
Det lyfter fram synpunkterna på insatserna för
att främja laglig invandring. Utrikesutskottet tar i sitt
utlåtande upp betydelsen av att integrera invandrarna och
understryker att Finland på detta område ska visa
initiativ både nationellt och i EU.
Försvarsutskottet har ingenting att anmärka på i
fråga om synpunkterna i förvaltningsutskottets
och utrikesutskottets utlåtanden.