Allmän motivering

Allmänt omdöme om propositionen

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning finner utskottet propositionen behövlig och motiverad. Den gamla lagen har mer än 30 år på nacken och behöver moderniseras. För en revidering talar också effekterna av Finlands medlemskap i EY, 2000 års grundlag och de allt starkare internationella inslagen i försvarsmaktens verksamhet. Enligt inkommen utredning kan den nya lagstiftningen genomföras inom de aktuella anslagsramarna för försvarsmaktens förvaltningsområde och statsrådets ramar för statsfinanserna 2007—2011.

Propositionen för med sig stora förändringar. De viktigaste gäller bistånd som försvarsmakten får lämna en annan stat, beslutsförfarandet i militära kommandomål, befogenheter inom områden som stadigvarande används av försvarsmakten samt försvarsmaktens personals rättigheter och skyldigheter. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Lagens rubrik och struktur

Regeringen föreslår som finsk rubrik för lagförslag 1 Puolustusvoimalaki, med motiveringen att redan den nuvarande lagen i dagligt tal går under den benämningen. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande (GrUU 51/2006 rd) att rubriken är särdeles misslyckad när det gäller en lag om försvarsmakten. Justitieministeriets lagberedningsavdelning och dess granskningsbyrå är inne på samma linje. Försvarsutskottet föreslår att rubriken ändras till Laki puolustusvoimista. Ändringen påverkar inte den svenska texten.

Den nya lagen är indelad i sex kapitel. Det första kapitlet innehåller bestämmelser om tilllämpningsområde och försvarsmaktens uppgifter, medan det andra kapitlet handlar om försvarsmaktens behörighet. I det tredje kapitlet regleras försvarsmaktens organisation och förvaltning medan det fjärde gäller personalen. Straffbestämmelserna är samlade i det femte kapitlet och i det sjätte finns ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

Enligt förslaget hör det militära försvaret av Finland till försvarsmaktens uppgifter. Dessutom ska försvarsmakten stödja andra myndigheter och delta i internationell militär krishantering. Här vill utskottet framhålla att försvarsmaktens uppgift framför alla andra är att försvara Finland militärt.

Försvarsmaktens agerande utomlands utanför militära krishanteringsuppdrag

I 2 och 12 § finns bestämmelser om försvarsmaktens stöd till andra myndigheter i Finland, användning av trupper utomlands för olika slags uppgifter samt om den nationella beslutsmekanismen. Uppdragen utomlands är så varierande att paragraferna utformats tämligen vagt. I detaljmotiven däremot anges ytterst noggrant hurdana uppdrag försvarsmakten får delta i utomlands. Eftersom det finns en separat lag om militär krishantering () har krishanteringsdimensionen inte tagits med i den föreslagna lagen (13 §).

Unionens solidaritetsklausul har medfört ett nytt viktigt vägval när det gäller försvarsmaktens uppdrag utomlands. Utskottet har analyserat solidaritetsklausulens betydelse i sitt utlåtande om statsrådets redogörelse om Europeiska unionens konstitutionella fördrag (FsUU 2/2006 rd).

I propositionens detaljmotiv säger regeringen angående solidaritetsklausulen att lämnandet av bistånd till en annan stat kan beroende på situationen innefatta t.ex. utsändande av yrkeskunnig militär personal eller trupper av värnpliktiga, sjukvårdsmateriel och transportmateriel. Verksamheten kan också förutsätta att försvarsmakten sänder trupper till en annan EU-stats territorium bl.a. för att bekämpa översvämningar, släcka skogsbränder och stödja evakueringar.

"Till en annan stat" täcker enligt information även möjligheten att en annan stats begäran om hjälp kanaliseras via någon internationell organisation. Detta är det normala i fråga om internationell verksamhet. I detaljmotiven påpekas även att det i framtiden också kan bli aktuellt med bistånd utanför EU-området. Det kan behövas personal och materiel från försvarsmakten t.ex. för eftervården av naturkatastrofer eller storolyckor.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det godtagbara syftet med förslaget är att i lag föreskriva om försvarsmaktens möjligheter att hjälpa myndigheter, främst inom inrikesministeriets och miljöministeriets förvaltningsområde, att bistå andra stater, när Finland t.ex. på grund av sina internationella åtaganden eller på begäran från en annan stat eller en internationell organisation har rätt eller skyldighet att ge hjälp.

Grundlagsutskottet framhåller att det i motiven ingår en hänvisning utan tydligt syfte till solidaritet mellan EU-staterna. Utskottet menar att det bl.a. behövs bestämmelser i lag om exempelvis kriterierna för bistånd, om biståndsstyrkorna och deras juridiska status samt om ett förfarande som tillåter medverkan från riksdagen för beslut om lämnande av bistånd för att bistånd som är förenat med användning av maktmedel och som eventuellt bygger på en solidaritetsklausul ska kunna lämnas. Regeringen bör därför inom sig börja utreda vilka skyldigheter medlemsstaterna eventuellt åläggs i och med en solidaritetsklausul och i förekommande fall bereda lagstiftning som gör det möjligt att fullfölja åtagandena.

Bistånd som är förenat med användning av maktmedel måste enligt grundlagsutskottet genom en uttrycklig bestämmelse undantas från biståndsbestämmelsens räckvidd för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning på denna punkt.

Försvarsutskottet anser det viktigt att det skapas en tydlig legislativ grund för försvarsmaktens deltagande i lämnande av bistånd till en annan stat. Försvarsmakten förfogar över ett brett sortiment resurser och kompetens som kan användas i bistånd till andra länder. Verksamheten enligt EU:s solidaritetsklausul omfattar enligt försvarsutskottets mening inte i princip bistånd där militärt våld är tillåtet. Men utskottet håller med grundlagsutskottet om att saken behöver utredas ordentligt.

Försvarsutskottet vill i detta sammanhang även hänvisa till utrikesutskottets betänkande om godkännande av Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (UtUB 13/2006 rd). Riksdagen godkände utifrån betänkandet uttalanden där statsrådet gavs i uppdrag att i början av nästa valperiod utreda effekterna av Europeiska unionens solidaritetsklausul och säkerhetsgaranti. Försvarsutskottet konstaterar att en sak som i det sammanhanget bör utredas för solidaritetsklausulens vidkommande är hur bindande de övriga EU-länderna anser den av Europeiska rådet i mars 2004 politiskt antagna klausulen vara och vilka konkreta åtgärder de är beredda till i bistånd som lämnas med militärt våld i händelse av en naturkatastrof, en storolycka eller en terrorattack i en medlemsstat.

Utskottet framhåller att det alltid krävs en begäran från berörda stat för att bistånd ska kunna lämnas. Biståndet kan även lämnas genom en internationell organisation. Utskottet skriver under grundlagsutskottets ståndpunkt vad beträffar kriterierna för det bistånd försvarsmakten avses ge och försvarsmaktens roll som stöd åt andra finska myndigheter. Begäran om stöd och handräckning och övriga i grundlagsutskottets utlåtande avsedda kriterier för lämnande av handräckning och bistånd bestäms utifrån lagar och föreskrifter avsedda för andra finska myndigheter än försvarsmakten. Därför behöver det inte föreskrivas om sådana kriterier i en lag som gäller försvarsmakten, menar försvarsutskottet.

I 12 § 2 och 3 mom. föreskrivs om den nationella beslutsmekanismen i fråga om bistånd till en annan stat. Utskottet konstaterar att beslutsfattandet måste medge att bistånd smidigt kan sättas in vid rätt tidpunkt men också möjliggöra en adekvat politisk prövning. I paragrafen är beslutsfattandet en trestegsprocess graderad efter i vilken form biståndet ges, vilken betydelse det tillmäts och i vilken omfattning det lämnas. Besluten om bistånd fattas av försvarsministeriet, statsrådet respektive republikens president.

Personalorganisationerna och försvarsministeriet har i en promemoria daterad den 8 januari 2007 kommit överens att för uppdrag enligt 12 § i lagen om försvarsmakten företrädesvis ska anlitas personer som vid karriär- och personalplaneringen uppgett sig vara intresserade av sådana uppdrag. Personalen i fråga skulle fortsättningsvis stå i tjänsteförhållande till försvarsmakten och anställningsvillkoren fastställas i enlighet med tjänstekollektivavtalet. Ändringar i anställningsvillkoren kräver överenskommelse och ska göras i enlighet med tjänstekollektivavtalet. Bestämmelser om rätten av vägra utföra arbete som medför allvarlig fara för arbetstagarens liv eller hälsa finns i 23 § i arbetarskyddslagen ().

Tillfällig rätt att använda fastigheter

I lagen föreslås exaktare bestämmelser om tillfällig rätt att använda fastigheter och markområden under försvarsmaktens övningar eller för att höja försvarsberedskapen (14 §). Försvarsministeriet har framhållit att 14 § handlar om fall då det med tanke på militära övningar och höjning av försvarsberedskapen är absolut nödvändigt att försvarsmakten tillfälligt får använda fastigheter. Användningsrätten skulle alltså vara bunden till ett specifikt ändamål, till nödvändighetsprincipen och till temporaritet. Den tillfälliga rätten att använda fastigheter gäller inte utbildning som försvarsmakten beställer av föreningen Försvarsutbildning. Den begränsningen är relevant, menar utskottet.

I 14 § 4 mom. föreskrivs om ersättningar för skador som militära övningar åsamkar fastigheter. Utskottet anser att skadorna inte bara ska ersättas till fullt belopp utan också utan dröjsmål. Besvär över ändringsbeloppet kan fördröja betalningen oskäligt mycket. Ersättningen ska till ostridiga delar betalas ut omedelbart.

I ett klagomål till justitieombudsmannen anfördes det att invånarna i området inte hade blivit informerade om en stadsövning som försvarsmakten arrangerade och att övningsområdet inte hade märkts ut. I detaljmotiven till 14 § sägs ingenting om utmärkning av fastigheter eller markområden som tas i användning för övningar. Däremot beskrivs ingående hur det avtalas med fastigheternas och markområdenas ägare eller innehavare om användningen för övningar och hur invånare i omgivningen informeras om förestående övningar. Erfarenheterna av denna dialog som redan förts i många år är goda. Försvarsmakten uppger sig ha för avsikt att fortsätta på samma linje.

Utskottet konstaterar att det i praktiken är svårt att märka ut de övningsområden som försvarsmakten tillfälligt förfogar över så att alla blir på det klara med hur gränserna går. Men där gränserna går att utmärka bör detta göras i mån av möjlighet. I informationen till allmänheten om tillfällig användning av områden och fastigheter för försvarsmaktens övningar bör dialogen med ägarna och innehavarna till övningsområdena och övningsfastigheterna samt en massiv information vid rätt tidpunkt till invånarna i området ges högsta prioritet, understryker utskottet. Uppmärksamhet bör även fästas vid bevakningen och trafikdirigeringen på övningsplatserna. Med dessa insatser minimerar man problemet med att invånarna inom övningsområdet och dess närmaste omgivning inte vet var och när övningen hålls.

Förbud mot fotografering eller annan bildupptagning på försvarsmaktens områden

Straffbestämmelsen i 49 § hänvisar i fråga om de väsentliga rekvisiten för en straffbar gärning till förbudet i föreslagna 16 § mot fotografering eller annan bildupptagning.

Utfrågade experter har framhållit att förteckningen i 16 § över objekt med förbjuden fotografering eller annan bildupptagning är ospecifik och tolkningsbar och att en vanlig medborgare inte nödvändigtvis kan identifiera alla objekt som inte får fotograferas. Eftersom uttrycken i förteckningen är så allmängiltiga och vaga, finns det risk för att förbudet också anses gälla objekt där fog för begränsningar inte föreligger. Det inledande stycket till 16 § 1 mom. ger även det upphov till stora tolkningssvårigheter då det anger att förbudet mot fotografering eller annan bildupptagning gäller "på ett område som används av försvarsmakten". Den som befinner sig utanför området och fotograferar eller annars tar upp på bild förbjudna objekt skulle alltså inte omfattas av straffbestämmelsen.

Utskottet påpekar att det i första hand är försvarsmakten som har ansvaret för att hemliga uppgifter och objekt skyddas. Försvarsmakten bör med olika konstruktioner se till att utomstående inte kan få syn på försvarskänsliga objekt.

Tjänstemän i vakt- eller jourtjänst och deras befogenheter

Tjänstemän i vakt- eller jourtjänst föreslås få nya befogenheter på områden som används av försvarsmakten (18—22 §). De nya befogenheterna i syfte att upprätthålla ordning och säkerhet är enligt uppgift hopkopplade med att säkerheten på de områden som används av försvarsmakten och verksamheten där ska vara tryggad och riskerna mot utomstående minimeras. De föreslagna 20—22 § motsvarar i många stycken bestämmelserna om samma sak i gränsbevakningslagen.

Paragraferna ovan tydliggör den situation vi har i dag. Enligt utredning gör de utvidgade befogenheterna för tjänstemän i vakt- eller jourtjänst det nödvändigt att tilläggsutbilda cirka 500 personer för vaktuppgifter. Utbildningen innebär en engångskostnad på ungefär 65 000 euro för försvarsmakten.

Marinen har påpekat att befogenheterna enligt de nämnda paragraferna bör kunna tillämpas på bevakningsfort där ingen försvarsmaktsanställd arbetar permanent, men som används stadigvarande av försvarsmakten, tidvis för utbildning och övningar. Utifrån erhållen utredning konstaterar utskottet att fort betraktas som i 18 § avsedda områden som stadigvarande används av försvarsmakten, även om ingen försvarsmaktsanställd arbetar där permanent.

Försvarsmaktens personal

I 4 kap. ingår bestämmelser om försvarsmaktens personals ställning. Utskottet kontaterar att lagstiftningen om Försvarshögskolan är splittrad i dagsläget. Biträdande justitieombudsmannen framhöll vid en inspektion på Försvarshögskolan den 16 juni 2006 att bestämmelserna om skolan behöver ses över. Utskottet ser all anledning att skynda på en revidering av lagstiftningen om Försvarshögskolan.

Under sakkunnigutfrågningen framhöll personalorganisationerna att 12 § (Bistånd till annan stat), 41 § (Förflyttning av en tjänsteman till en annan tjänst eller uppgift), 43 § (Yrkesskicklighet och kondition) och 48 § (Skiljande av en yrkesmilitär från tjänsteutövning för viss tid) bör tas upp till diskussion mellan försvarsministeriet och personalorganisationerna. Försvarsutskottet uppmanade i början av december 2006 ministeriet att än en gång gå igenom paragraferna tillsammans med personalorganisationerna.

Förhandlingarna resulterade i en promemoria som försvarsministeriet och personalorganisationerna (Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU, Pardia, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL) undertecknade den 8 januari 2007. Där konstateras det att samförstånd uppnåtts kring alla andra paragrafer gällande personalens ställning än 41 §. Utskottet ser med tillfredsställelse att personalorganisationerna och försvarsministeriet lyckats förhandla sig fram till en lösning och har vägt in denna lösning i betänkandet. Samförståndet i fråga om 12 § har beaktats i betänkandet i samband med avsnittet om försvarsmaktens agerande utomlands.

Den föreslagna 41 § gäller skyldighet för en tjänsteman vid försvarsmakten att övergå till en annan tjänst eller uppgift. Syftet med bestämmelsen är att trygga försvarsmaktens möjligheter att genom ändamålsenlig allokering av personalresurser sörja för att de fredstida uppgifterna blir effektivt skötta och att den krigstida försvarsberedskapen upprätthålls. Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till sitt betänkande om statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse 2004 (FsUB 1/2004 rd) där utskottet av försvarsskäl ansåg det nödvändigt att skyldigheten bibehålls. När en tjänsteman inom försvarsmakten förordnas till en annan tjänst eller ett annat uppdrag är det, som grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande, fråga om ett normalt och godtagbart drag inom försvarsmaktens personalsystem, som de som söker sig i försvarsmaktens tjänst på förhand är medvetna om.

Enligt uppgift är det tänkt att systemet för karriär- och personalplanering ska förbättras för att mildra avigsidorna av skyldigheten att gå med på en förflyttning. Information om vakanta uppgifter kommer oftare att läggas ut på försvarsmaktens nätsidor för att tjänstemän ska kunna anmäla sitt intresse för uppgifterna. Huvudstaben utreder om det är möjligt att inom försvarsmakten utvidga rätten att anmäla intresse för vakanta uppgifter. Utskottet understryker att förflyttningarna primärt bör bygga på frivillighet och att de inte får göra det oskäligt besvärligt för den förflyttade eller dennes familj. Förflyttningsskyldigheten tillgrips bara när det inte finns lämpliga personer som anmält sitt intresse.

Bestämmelsen i 41 § att tjänstemannen minst tre månader tidigare ska informeras om förflyttningen är enligt utskottet viktig, för det ger den som åläggs flytta reella möjligheter att bereda sig på flytten till en annan ort. Detta är av essentiell betydelse inte minst när en tjänsteman vid försvarsmakten återvänder till Finland efter uppdrag utomlands. Det kan vara svårt att upprätthålla kontakterna med Finland t.ex. under vissa FN-ledda operationer, och i det fallet kan minimitiden på tre månader anses vara otillräcklig. Utskottet anser att man helst bör utnyttja försvarsmaktens system för karriär- och personalplanering för att avsevärt tidigare meddela om förflyttningar än de stipulerade tre månaderna. Gärna så tidigt som sex månder före förflyttningen, som försvarsutskottet ansåg i sitt betänkande om en lag om ändring av lagen om försvarsmakten (FsUB 4/1998 rd).

När det gäller förtroendemän har överenskommelse om förflyttningsskydd och anställningstrygghet träffats i statens allmänna tjänste- och kollektivavtal. Lönen för dem som är skyldiga att flytta och ersättning för flytt- och förflyttningskostnader kan avtalas om i enlighet med tjänstekollektivavtalssystemet.

Försvarsministeriet har påpekat att i det nya lönesystemet reagerar lönen på förändringar i uppgifter och den personliga arbetsprestationen. Grundpremissen är att lönen fastställs utifrån hur krävande uppgifterna är. De som åläggs flytta får enligt tjänstekollektivavtalet om försvarsmaktens nya lönesystem på vissa villkor behålla sin tidigare uppgiftsrelaterade lönedel under minst ett år. Därefter kan denna löndel sänkas med en kravnivå. En eventuell sänkning av den uppgiftsrelaterade lönedelen kan delvis kompenseras med en höjd personlig lönedel när arbetsprestationen förbättras. Förutom lönegarantin i tjänstekollektivavtalet kan de förflyttningsskyldigas ställning vid försvarsmakten förbättras genom karriär- och personalplanering.

Karriärplaneringsaspekten vid försvarsmakten är enligt utskottets mening betydelsefull. Genom en långsiktig karriär- och personalplanering kan man försäkra sig om att personalen företrädesvis alltid flyttar till en högre tjänst eller till ett uppdrag på minst samma nivå som det tidigare. Grundlagsutskottet bekräftar denna princip i sitt utlåtande och konstaterar att den också bör följas i statens nya lönesystem. Försvarsutskottet menar att försvarsmakten genom en långsiktig karriärplanering bör kunna minimera de fall där en persons grundlön sjunker till följd av förflyttning. I sista hand är frågan om lönegaranti i 41 § något som bör lösas genom tjänstekollektivförhandlingar enligt lagen om statens tjänstekollektivavtal. Utskottet uppmanar därför personalorganisationerna och försvarsministeriet att samråda för att nå en för alla parter tillfredsställande lösning.

I samarbetspromemorian konstateras om 43 § att det olycksfallsförsäkringsskydd arbetsgivaren står för gäller dem som under arbetstid deltar i

• konditionstest (t.ex. uthållighetstest, mätning av muskelstyrka, viktindex)
• fältduglighetstest (t.ex. tjänsteskjutning, orienterings-, kartläsnings- eller skidskytteövningar, fot-, cykel- eller skidmarscher)
• idrottsdagar
• instruerade motionspass (veckomotion)
• pausgymnastik.

Vardagsmotion på arbetsresor mellan arbetsplatsen och hemmet omfattas också av det olycksfallsförsäkringsskydd arbetsgivaren tillhandahåller.

Yrkesmilitärer som klarat konditionstestet har möjlighet att en gång per vecka delta i ett två timmars eller två en timmes instruerade träningspass, om inte tjänstegöringsuppgifter typ militära övningar ställer hinder i vägen. Veckans träningspass leds av en instruktör eller genomförs annars under kontrollerade former. Om en yrkesmilitär haft ett godtagbart skäl, t.ex. sjukdom, att inte delta i konditionstestet, kan han eller hon med speciallov av förmannen delta i den ledda veckomotionen.

Försvarsmakten grunnar också på andra möjligheter att få yrkesmilitärerna att frivilligt ägna sig åt motion under fritiden.

När det gäller skiljande från tjänsteutövning för viss tid (48 §) har personalorganisationerna och försvarsministeriet kommit överens att det på samma sätt som i fråga om uppsägning ska krävas särskilt tungt vägande skäl för att skilja en yrkesmilitär från tjänsteutövning för viss tid. Skiljande för viss tid ska vara ett alternativ till uppsägning. Avsikten är inte att skärpa nuvarande straffpraxis. Skiljande från tjänsteutövning för viss tid begränsas inte bara till handlingar som en tjänsteman begår under sin fritid.

Militära kommandomål

Regeringen föreslår att föredragningen av militära kommandomål som hör till de centrala grunderna för det militära försvaret överförs från försvarsmaktens kommendör till försvarsministern när de hänför sig till försvarsministeriets strategiska planering. Detta är avsett att stärka det parlamentariska inslaget i militära kommandomål.

Förslaget mosvarar enligt information den samsyn som råder mellan försvarsmaktens överbefälhavare, försvarsministern och kommendören för försvarsmakten. Någon överflyttning av finansiella eller personella resurser kommer inte att ske mellan huvudstaben och försvarsministeriet till följd av ändringen.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att det finns en grundläggande bestämmelse om republikens presidents beslutsfattande i militära kommandomål i 58 § 5 mom. i grundlagen. Där sägs det att presidenten beslutar om dessa frågor under medverkan av ministern i enlighet med vad som bestäms närmare genom lag. Bestämmelsen fick sitt slutliga innehåll i grundlagsutskottets betänkande med motiveringen att grundlagen behövde fler parlamentariska inslag (GrUB 10/1998 rd). Som en summering beträffande de militära kommandomålen i lagen om försvarsmakten konstaterar grundlagsutskottet att förslaget att koppla ihop presidentens beslutsfattande i militära kommandomål med föredragning från försvarsministern harmonierar bra med de principer som följdes i grundlagen.

Region- och lokalförvaltning samt landskapstrupper

Sakkunniga från försvarsmakten framhöll under utfrågningen att uttrycket "andra frivilliga" bör strykas i 28 § 4 mom, eftersom de landskapstrupper som ingår i försvarsmaktens krigstida trupper enbart består av frivilliga reservister. Utifrån inkommen utredning slår utskottet fast att hänvisningen till andra frivilliga ligger i linje med det som sägs i regeringens proposition med förslag till lag om frivilligt försvar (RP 172/2006 rd).

I 28 § 1 mom. i förslaget till lag om frivilligt försvar finns en bestämmelse om förbindelse att delta i landskapstruppernas handräckningsuppgifter. Förbindelsen kan avges av finska medborgare i åldern 18—60 år. Den som avger förbindelsen behöver alltså inte vara en i 28 § 4 mom. i den föreslagna lagen om försvarsmakten nämnd frivillig värnpliktig som hör till reserven. Här duger t.ex. med en man som inte fullgjort beväringstjänst eller en kvinna som inte fullgjort frivillig militärtjänst för kvinnor.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att landskapstrupperna inte bildas på samma sätt som försvarsmaktens övriga trupper. I landskapstrupperna ingår inte försvarsmaktspersonal eller personer som med stöd av värnpliktslagstiftningen hör till försvarsmaktens trupper. Utskottet noterar att det inte föreslås några andra bestämmelser om dessa trupper än om hur de bildas. Därför framgår de nya truppernas ställning och subordination i försvarsmaktens organisation inte tydligt på lagnivå. Det sägs ingenting om landskapstrupper i 24 § 2 mom. eller 27 § och 28 § 1—3 mom., som alla gäller försvarsmaktens allmänna sammansättning. På grund av avsaknaden av bestämmelser kommer man enligt en motsatsvis tolkning till att landskapstrupperna inte utgör en del av försvarsmakten, åtminstone inte i samma avseende som exempelvis de i bestämmelserna nämnda truppförbanden, militära inrättningarna och garnisonerna. Utskottet konstaterar också att det inte framgår av lagförslaget hur mångsidiga och krävande de uppgifter är som frivilligtrupperna avses få.

Landskapstruppernas uppgifter.

Enligt uppgift utgör landskapstrupperna ett vitalt element i försvarsmaktens sammansättning och kommer att utrustas med modernt försvarsmateriel. Man kan med andra ord se dem som ett slags nationella snabbinsatsstyrkor. De skiljer sig från försvarsmaktens övriga trupper genom att valet av deltagare sker utifrån reservister som anmält sig som frivilliga. Frivilligheten är förknippad med att den frivillige reservisten avger en förbindelse och fås med hjälp av olika incitament att välja trupp. En utveckling av landskapstrupperna ingår i försvarsmaktens stategiska plan 2025. Från 2008 är det den planerade arméstaben som axlar den centrala rollen när det gäller att utveckla landskapstruppskonceptet.

Arbetet på att utveckla landskapstrupper körde igång strax efter att 2004 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse hade godkänts. Idéer har sökts framför allt i Sverige, Norge och Danmark. Åren 2005—2007 har avsatts för landskapstruppskonceptets pilotfas. Syftet med den fasen är att försöka hitta en modell för rekrytering av frivilliga reservister, lägga upp grunderna för utbildningen, utreda motivationen och förväntningarna hos deltagarna, ta fram ett motivationssystem och börja utrusta trupperna. Fem landskapsenheter i Helsingfors, Nylands, Vasa, Uleåborgs respektive Kuopio militärlän är med i pilotfasen. Just nu är ca 800 soldater i reserven med i verksamheten. En typisk frivillig för landskapstrupper lär vara en befattningsofficer i reserven med yrkesskolutbildning.

Under 2008—2011 rekryteras i alla landskap frivilliga till trupper för skydd av olika objekt. Dessa trupper går under benämningen landskapstrupper. Det ultimata syftet är att skapa en landskapstrupp bestående av totalt ca 12 000—16 000 reservister, dvs. 3—4 enheter per landskap.

Det är tänkt att landskapstrupperna dels ska ha krigstida uppgifter, dels delta i handräckning som försvarsmakten ger. Landskapstrupperna specialskolas för handräckning och uppnår den kapacitet som behövs för dessa uppgifter efter cirka ett års utbildning. Enligt planerna ska 10 procent av utbildningen ske i form av repetitionsövningar, 30 procent i form av frivilliga försvarsmaktsövningar och 60 procent i form av övningar i föreningen Försvarsutbildnings regi. Målet är att landskapstrupperna årligen utbildas i ungefär 15 dygn.

Användning av uniform och militäruniform

Intresseorganisationerna för frivilligt försvar uttryckte under expertutfrågningen sin oro över att reservister inte framöver får använda militäruniform enligt sin militära grad. För närvarande regleras reservisters rätt att använda militäruniform mycket noggrant i en förordning om militärdräkter och uniformer. Reservistorganisationerna menade att den nuvarande förordningen har varit bra och välfungerande och stärkt den allmänna försvarsviljan. Reservister har burit militäruniform bl.a. när de deltagit i frivillig försvarsutbildning, när de stått hedersvakt vid hjältegravar och vid internationella sammankomster.

Enligt detaljmotiven till 45 § om användning av uniform och militäruniform har det inte varit meningen att ändra gällande praxis enligt vilken militäruniform som står i överensstämmelse med den egna militära graden har kunnat bäras bl.a. vid försvarsmaktens eller försvarsorganisationernas festligheter, representationstillställningar, tävlingar och motsvarande sammankomster. På samma sätt kan de som pensionerats från en militär tjänst bära militäruniform förutom vid de ovan uppräknade tillställningarna också vid andra tillställningar där civilpersoner bär festdräkt.

Försvarsutskottet vill påpeka att detaljmotiven till 45 § är skrivna så att någon kan få för sig att tolka reservisternas rätt att bära militäruniform snävare än vad som angivits i förordningen från 1997. När huvudstaben bestämmer närmare om användningen av militäruniformer (45 § 4 mom.) gäller det att inte snäva åt rådande praxis vad gäller reservisters rätt att bära militäruniform.