Motivering

Regeringen tvingar just nu igenom såväl en omfattande försvarsreform som omfattande budgetnedskärningar i försvarsutgifterna. Nästa år tar nedskärningarna strypgrepp på försvarsmakten när i synnerhet anslagen för försvarsmaterielupphandling reduceras.

Utgångspunkten för regeringens reform av försvarsmaktens verksamhet och strukturer är att försvarsmaktens nuvarande uppgifter består, att en fungerande allmän värnplikt tryggas och att försvarsprinciperna utvecklas utifrån principen om territoriellt försvar. Men den föreslagna anslagsminskningen på 124,5 miljoner euro utgör ett hot mot dessa allmänt accepterade ambitioner. Och så får man inte glömma att stora utgiftsreduceringar redan gjorts två år i rad.

Regeringens sparpålagor mot försvarsförvaltningen är tillsammans med den omfattande försvarsreformen oskäliga. Inget annat förvaltningsområde drabbas av så här oproportionellt stora sparåtgärder.

Vi befarar att regeringen genom sina radikala och felriktade åtgärder oåterkalleligt och redan inom en nära framtid urholkar vår försvarskapacitet som bygger på allmän värnplikt, och därmed äventyrar våra möjligheter att upprätthålla ett självständigt och trovärdigt försvar inom hela rikets territorium. Genom sina åtgärder drar regeringen huvudprinciperna i våra försvarsbeslut i tvivelsmål. Också försvarsminister Carl Haglund har i många sammanhang tvingats ro fram med att vi är tvungna att dagtinga med det finländska försvarets fundament om extrapengar inte finns att få.

Våra krigstida truppers kapacitet sjunker för en lång tid framåt särskilt till följd av att materielanskaffningarna för våra territoriella trupper begränsas och senareläggs, flygvapnets flygtimmar och marinens fartygsdygn skärs ner, beväringarnas terrängdygn minskar betydligt jämfört med nuvarande nivå och reservisterna får alldeles för få repövningar. Nedskärningarna i materielupphandling tar sig konkret uttryck bl.a. i bristande utrustning av de territoriella trupperna. Vi sannfinländare kan på inga villkor godkänna en sådan utveckling.

Kritiken mot den allmänna värnplikten ökar stadigt trots att den är kostnadseffektiv: dess andel av hela försvarsbudget är bara ca 15 procent, dvs. ungefär 330 miljoner euro. Ett fullgott försvar av ett land av Finlands storlek är en omöjlighet utan allmän värnplikt. Dessutom bör det observeras att om omsättningen på deltagare i repövningar inte är tillräcklig förgubbas vårt värnpliktssystem.

Sannfinländarna anser att regeringens ansvarslösa och felaktiga linje måste korrigeras nu och inte under nästa valperiod. Finland hör inte till någon militär allians och försvaras effektivt och ekonomiskt av en reservistarmé baserad på allmän värnplikt och tillräckliga repövningar. Den bästa säkerheten för onda tider är ett försvarsvilligt folk och en egen, trovärdig försvarsförmåga. Det har en förebyggande verkan. Vi föreslår dels att besparingarna ska återtas, dels att hemförlovningspenningen till beväringarna ska återställas. Den allmänna värnplikten måste förstärkas. Efter militärtjänstgöringen är många unga män utan regelbunden försörjning, och särskilt de som redan flyttat hemifrån tvingas ofta efter hemförlovningen leva på sociala bidrag. Genom hemförlovningspenningen kunde vi effektivt stödja de ungdomar som återgår till vardagslivet, och det vore ett klart erkännande från statsmaktens sida till de män och givetvis också frivilliga kvinnor som rakryggat har uppfyllt sin medborgerliga plikt.

Motivering

Nedskärningarna i försvarsministeriets huvudtitel hotar skrota Finlands trovärdiga försvar och principen om ett totalförsvar av landet. I 2014 års budget är anslagen under försvarsministeriets huvudtitel 125 miljoner mindre än i årets budget. Under hela ramperioden skärs 10 procent bort från försvarsministeriets förvaltningsområde, dvs. i genomsnitt två gånger mer än hos något annat förvaltningsområde.

Anslagsreduceringarna innebär minskning av terrängdygn, flygtimmar, fartygstimmar och repövningar vilket på lång sikt försvagar försvarets kapacitet. För försvarskapaciteten är det vitalt att antalet fältdygn för beväringar och repövningar för reserven ökas och antalet flygtimmar för flygvapnet och fartygsdygn för marinen återställs efter 2015.

Anslagen för materielanskaffningar skärs drastiskt ner i 2014 års budget. Minskningen är 215 miljon euro (-31,4 %). Nedskärningarna gör det avsevärt svårare att utrusta de territoriella trupperna och underminerar därmed det territoriella försvarets trovärdighet långt in i framtiden.

I 2014 års budgetproposition skärs 200 000 euro bort i stöden för försvarsorganisationernas verksamhet. Försvarsorganisationerna spelar en viktig roll i anordnandet av frivilligt försvarsarbete, som stöd för försvarsmakten i utbildningen av reservister och i upprätthållandet av försvarsviljan. En särskild utmaning är att locka yngre åldersklasser med i det värdefulla försvarsarbetet.

Behovet av frivilligt försvarsarbete ökar hela tiden, eftersom de offentliga försvarsanslagen har skurits ner väsentligt, truppförband och garnisoner dras in och repövningarna minskas. Mot den bakgrunden är det motiverat att hålla fast vid finansieringen av försvarsorganisationerna i stället för den anslagsminskning som regeringen nu genomför.

Vi behöver besparingar inom statsfinanserna, men åtgärderna för försvarsmakten skulle ha dimensionerats och schemalagts så att försvarsmakten kan genomföra sitt uppdrag trovärdigt och verka enligt en ansvarsfull arbetsgivarpolitik.

Vi har inte råd att ytterligare reducera försvaret i nästa beslut om de statsfinansiella ramarna. Efter 2015 måste finansieringen av försvaret säkras på det sätt försvarsförvaltningen föreslagit, vilket riksdagen anspelat på i sitt svar på den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen.

Motivering

Den Natoledda internationella militära insatsen i Afghanistan upphör i nuvarande form vid utgången av 2014. I en promemoria från utrikesministeriets politiska avdelning (31.5.2013) framhålls det att efterhand som överföringen av säkerhetsansvaret (säkerhetsöverföringen) från Isaf-insatsen till de afghanska säkerhetsstyrkorna framskridit, har insatsen anammat ett nytt koncept att stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna. Men internationella krishanteringsstyrkors närvaro behövs fortfarande, påpekas det i promemorian. USA:s och den Natoledda alliansens, Finland inkluderat, närvaro i Afghanistan fortsätter alltså.

Det grundläggande problemet kvarstår. Afghanistan förblir bemannat. Seriösa försök att uppnå nationell dialog och försoning under FN-ledning får vi vänta på. Även vår egen regering flaggar för fortsatt deltagande i de nya Nato-ledda insatserna.

Efter talibanregimens fall i slutet av 2001 blev landet föremål för ett internationellt intresse utan motstycke, rekordstora penningsummor strömmade in i landet och de makthavande brann för att rädda Afghanistan ur den decennielånga konflikten.

Drygt tio senare står de flesta internationella militära insatser i beråd att dra sig ur landet och lämna landet i ett ytterst instabilt och inom många områden i säkerhetshänseende kaotiskt tillstånd. Den Natoledda Isaf-insatsen och USA:s antiterroristiska Operation Enduring Freedom upphör i Afghanistan i slutet av nästa år.

Två experter, Juha-Matti Seppänen, projektchef för Crisis Management Initiatives Afghanistanpojekt, och Oskari Eronen, chef för CMI:s forsknings- och utvecklingsenhet, levererar följande synpunkt på Natos och USA:s operationer och överföringar i tidningen Ulkopolitiikka (UP) 2/2013:

Den internationella alliansen hotade att splittras inifrån när insatserna drog ut på tiden och en militär lösning visade sig omöjlig. Alltså gällde det att hitta på en historia för att krångla sig ur den misslyckade operationen. Reträtten ur Afghanistan skulle inte få se ut som en förlust. Det internationella samfundet började tala om överföring av säkerhetsansvaret på de lokala myndigheterna. Som bortre gräns sattes utgången av 2014, vilket gav ett envist motstånd trumf på hand. I många afghaners ögon är överföringsstrategin snarare en exit-strategi under vars täckmantel de utländska styrkorna drar sig ur landet.

"Det är dags att afghanerna tar ansvar för sitt eget land" är en fras som representanter för det internationella samfundet ofta yttrar. Överföringen var tänkt att ske stegvis, anpassad efter de afghanska myndigheternas potential, men kalendern anger allt tydligare när respektive landskap ska underställas regeringens kontroll.

Innan överföringen sker måste de afghanska säkerhetsstyrkornas storlek ökas och kompetensen stärkas. Styrkan består just nu av något över 350 000 man, men det finns fortfarande allvarliga brister i kapaciteten.

Enligt en rapport som USA:s försvarsministerium publicerade i december i fjol rymmer mer än en fjärdedel av soldaterna årligen från den afghanska armén. Alltså krävs stor rekrytering av nytt manskap. Av rapporten framgår också att endast 20 bataljoner av 146 kan fungera självständigt, av brigaderna endast en. Stora brister förekommer också i ledning, underhåll, spaning och inte minst i luftunderstöd och lufttransportkapacitet. Alla delområden inverkar väsentligt på arméns operativa kapacitet.

De afghanska styrkorna förväntas i framtiden ensamma gå i land med striderna, Om världens bäst utbildade arméer inte lyckats krossa motvärnet, hur ska Afghanistans egna styrkor kunna hålla talibanerna stången? Dessutom har de afghanska säkerhetsstyrkornas numerär hissats upp till en nivå som landet helt enkelt inte pallar för.

Det internationella samfundet har hittills stått för närapå alla kostnader för styrkorna. Det återstår att se hur långt västländernas betalningsförbindelser bär. I värsta fall stannar en mängd stridsutbildade unga män kvar i Afghanistan på jakt efter någon som betalar dem lön, avrundar skribenterna sin artikel i UP.

Den ambition att uppnå en militär lösning i Afghanistan som styrt de decennielånga USA- och Natoledda insatserna har runnit ut i sanden. Man har lagt ut enorma penningsummor, ödelagt mark och sölat med att inleda seriösa förhandlingar för att uppnå ett politiskt beslut, återuppbygga landet och få fart på det internationella utvecklingsarbetet. Finland bär sin del av ansvaret för detta. Även med tanke på den civila krishanteringen, medborgarnas säkerhet och de mänskliga rättigheterna var det ett stort fel att åsidosätta FN.

Vänsterförbundets riksdagsgrupp och sedermera Vänstergruppens riksdagsgrupp har i ett otal avvikande meningar krävt att de finländska styrkorna ska dras bort från Afghanistan och att deltagandet i stället ska se i form av utvecklingssamarbete och civil krishantering med FN-mandat.