Motivering
Motivering till att propositionen måste avvisas
Proposition 106/2009 måste avvisas i sin helhet om
inte regeringen drar tillbaka den från riksdagen. Det är
inte riksdagens och förvaltningsutskottets sak att skriva
om propositionen eller att rätta till stora fel. Som regel
kan förvaltningsutskottet göra mindre ändringar
som grundlagsutskottet kräver eller som är av
teknisk karaktär. Det är inte meningen att utskottet
ska skriva helt nya lagar.
Det finns tiotals brister och fel i propositionen. En del av
dem behandlar utskottet i sin detaljerade bedömning, andra är
av den typen att de inte kan rättas till i utskottsbehandlingen.
Regeringen föreslår ändringar i skjutvapenlagen
utan att lägga fram de obligatoriska utredningarna och
konsekvensbedömningarna i propositionen. Det gäller
till exempel ändringarna i tillståndsförfarandena
och tillståndsvillkoren över hela linjen.
Propositionen uppfyller inte alla de krav som det ändrade
vapendirektivet från 2008 ställer och det är
inte riksdagens sak att utreda dem. De måste genomföras
nationellt i den form de har i EU: exakt och ordagrant eftersom
bland annat bestämmelserna om att återkalla tillståndet
att inneha vapen är både tvingande och bindande. Det
sägs det ingenting om i propositionen och det har inte
heller gått att klarlägga frågan på ett tillfredsställande
sätt i riksdagen. Det förpliktar oss att utreda
frågan trots att direktivet får genomföras
till och med 2012 eftersom länderna inte får ändra
sin nationella lagstiftning i strid med direktivet sedan det har
antagits i EU.
I direktivet anges som ett villkor för vapentillstånd
att personen inte kan antas utgöra en fara för
sig själv eller för allmän ordning och
säkerhet. Principen finns inte inskriven i propositionen
på det sätt som direktivet kräver. Det
finns inga tolkningsmöjligheter eller oklarheter i regleringen.
Felen i våra procedurer leder till att talan kommer att
resas mot Finland.
Också i övrigt har vapendirektivet tillämpats selektivt
i vår skjutvapenlag. Vi gör till exempel ingen
skillnad mellan långa och korta vapen, trots att det är
ett krav. Det är nämligen ingenting som medlemsstaterna
kan bestämma om. Propositionen gör ingen skillnad
mellan viktiga delar och andra delar på vapen, trots att
de direkt påverkar tillståndsplikten.
Regeringen har inte alls utrett tillståndspraxis utifrån
skjutningarna vi har haft, eller överlag utifrån
praxis, och det strider mot propositionsanvisningarna. Det hade
varit exceptionellt viktigt redan av den orsaken att vapentillstånd
sedan 2007 har beviljats på grundval av tillämpningsanvisningarna,
det vill säga anvisningarna om samordnad tillståndspraxis,
som i sin tur bygger på regelboken för förvaltningen.
Regeringen föreslår stora principiella ändringar
och andra reformer, men känner inte till förvaltningspraxis
och har inte utrett den heller.
Undermålig lagberedning är det utan tvivel också att
propositionen inte åtföljs av en ändrad skjutvapenförordning.
Till råga på allt har det sagts att till exempel
närmare bestämmelser om läkarundersökningar
i samband med vapentillstånd kommer att ingå först
i förordningen, trots att det enligt den vedertagna tolkningen
av de grundläggande fri- och rättigheterna ska
föreskrivas om dem exakt och tydligt genom lag.
Det är frågor som inte riksdagen kan rätta
till ens på ett tillfredsställande sätt
i behandlingen. Här handlar det alltså också om
korekt lagstiftning och om att påverka genom exempel i
en fråga som berör drygt 1,5 miljoner finländare
direkt eller indirekt.
I betänkandet underlåter utskottet att behandla
flera frågor som grundlagen och praxis för vapentillstånd
skulle ha krävt. De nämns varken i motiven eller
någon annanstans i propositionen. Därför
bör propositionen över huvud taget inte godkännas,
för bristerna går inte att rätta till.
Det minsta man kan göra är att bordlägga
förslaget för att de nödvändiga
utredningarna ska kunna göras.
Ett exempel är bestämmelsen som tillåter
att det utfärdas tillämpningsföreskrifter
med stöd av 80 § i grundlagen. Men de gällande
anvisningarna om samordnad tillståndspraxis har inte den rättsgrund
som grundlagen kräver. På många punkter
strider den mot de allmänna principerna om förvaltning
i grundlagen.
I riksdagsbehandlingen har ett flertal grundläggande
fri- och rättigheter åsidosatts trots att de skyddar
lagstiftningen i det här fallet: till exempel egendomsskyddet
i anknytning till jakträtten och rätten att välja
hobby utifrån sin personliga frihet och valfrihet.
Med avseende på riksdagens ställning, riksdagens
lagstiftande makt, riksdagsledamöternas primära
uppdrag och lagstiftaren är det mycket oroväckande
att regeringen genom propositionen och den förordning som ännu
inte existerar de facto låter en stor del av reglerna kring
vapentillstånd ingå i förordning. Detta
gäller tillståndsvillkor, lämplighetstest
och syftet med testen och en rad andra frågor som förvaltningsutskottet
bara har behandlat utifrån inkommen information. Några
andra har inte getts möjlighet att bli hörda i
de här frågorna trots att det på det
hela taget är en viktig fråga för de
grundläggande fri- och rättigheterna. Det betyder
att ingen fråga som är viktig i ett medborgarperspektiv får
regleras i förordning. I förordning ska det bara
ingå tekniska bestämmelser och bestämmelser
om andra mindre frågor enligt vedertagen tolkning av de
grundläggande fri- och rättigheterna.
Följaktligen kan propositionen inte godkännas
eftersom det finns brister i propositionen överlag och
dessutom på många väsentliga punkter.
Vissa basfakta måste rättas till
Både propositionen och förvaltningsutskottets betänkande
far fram med osanna fakta om vapnens betydelse, vapentätheten,
vapnens andel vid brott mot liv och andra konsekvenser av vapen.
De viktigaste av dem rättas till i det följande.
En del fakta kommer också fram i den detaljerade bedömningen
av propositionen.
Betänkandet från utskottet är en
av de viktigaste rättskällorna som styr tolkningen
av lagen. Därför kan man med fog förutsätta
att förvaltningsutskottet har hållit sig till
sanningen, i egenskap av lagstiftare har utrett frågorna
brett och analytiskt, fattat sina beslut uteslutande på grundval
av fakta och utredningar, alltså handlat som man gör
i en öppen demokrati och på det sätt
som man kan förvänta sig av lagstiftaren i en rättsstat.
Så är ändå inte fallet.
Genom vissa fakta som tagits fram för att motivera propositionen
visar utskottet att riksdagens beslut inte bygger på riktiga,
verifierade och obestridliga fakta. Propositionen motiveras med
fakta som ger en förvriden bild, en avsiktligt ensidig
beskrivning och med andra medvetna val som inte håller
för en kritisk granskning från medborgarnas sida.
Dessutom har förvaltningsutskottet hört en lång
rad sakkunniga, men i de flesta fall fanns det ingen orsak att höra
dem. Man kan inte av namnet sluta sig till om det verkligen har
varit en intresseorganisation. Om det har varit en sakkunnig, kan
man ännu mindre sluta sig till det av namnet. I stället
verkar syftet ha varit att uppfylla vissa kriterier genom att höra
en massa olika organ utan att det spelar någon roll vad
de har intressegemenskap eller kunskaper. En intressant detalj är
att utfrågning av organisationer och experter inte har
haft någon större roll i beredningen av propositionen.
Att någon besitter expertis kan bara bedömas
utifrån vad personen vet om rådande praxis och
hur väl personen är insatt i lagstiftningen på området.
Bara en del av de sakkunniga kände till lagstiftningen,
som i det här fallet är A och O, inte minst för
att propositionen är så exceptionellt dåligt
beredd, men ändå tack vare gruppdisciplinen har
godkänts av regeringspartierna som samtidigt förbiser
viktiga frågor. Den här ger ändå inte
den föreslagna lagstiftningen större legitimitet.
I det följande behandlas en del av dessa fakta mot
bakgrunden av vissa sifferuppgifter. I det detaljerade ändringsförslaget
behandlas samma frågor, men mer i detalj.
Propositionen är uppbyggd på vissa antaganden
och påståenden som förvaltningsutskottet sväljer
utan analys eller grundlig utredning. Den typen av fakta nämns
först i analysen nedan.
En central uppfattning är att ingen har rätt
att inneha och köpa vapen med stöd av tillstånd.
Det motiveras med att de här omständigheterna är tillståndspliktiga
enligt skjutvapenlagen. Det är ett felaktigt och ohållbart
påstående. I själva verket har flera
utskott genom sina utlåtanden och betänkandet
själva visat att var och ens rätt att köpa
och inneha vapen bygger på de grundläggande fri-
och rättigheterna och lagstiftning. Det handlar helt
och fullt om vilka grundläggande fri- och rätttigheter
vi då behandlar eller vill behandla. Behandlingen i riksdagen
har visat prov på exceptionellt avsiktliga försök
att åsidosätta de grundläggande fri-
och rättigheterna, eftersom man inte har velat gå in
på dem. Det slutliga svaret får vi alltså först
nästa år när vi ser hur det går
med det politiska ansvaret.
Genom propositionen vill regeringen motverka skolskjutningar
och olagliga vapen och förbättra vapensäkerheten.
Nästa steg är att titta lite närmare
på hur riktiga eller medvetna antagandet och påståendet är.
Bättre kontakter mellan myndigheterna ger större
vapensäkerhet, påstår förvaltningsutskottet.
Men av betänkandet kan man inte sluta sig till hur ordet
vapensäkerhet ska förstås. Vapensäkerhet är
i första hand en fråga som intresserar de som
har tillstånd att bära vapen. Man måste kunna
anta att de använder och kan använda sina vapen
planmässigt. Det inbegriper till exempel inte att motsätta
sig illegala vapen. I själva verket går de föreslagna ändringarna
i propositionen inte alls in på olagliga vapen. Bara i
fråga om deaktivering påstår man att
det är så, även om det samtidigt vore
mycket vettigare att bevilja tillstånd för vapnen
och föra in dem i ettnationellt register än att
låta dem föras över gränsen och
tolerera att de dyker upp aktiverade på den svarta marknaden.
Jakten på olagliga vapen blir inte bättre
av att man försvårar för dem som har
lagligt tillstånd för sina vapen och för
vapensamlare. Det handlar inte om att motverka brottslighet utan
om att bekämpa jakt och skytte som inte har någon
direkt koppling till de grundläggande fri- och rätttigheterna.
Man har felaktigt utgått från att vapensäkerheten
förbättras eller att skolskjutningar kan elimineras
genom att koncentrera makten till tillståndsmyndigheter
och förordningar. Redan nu vet vi att skolskjutningarna
hade kunnat förhindras med rätt tolkning av skjutvapenlagen
och med rätt tajmning. Med ändringar i propositionen
kan man inte påverka frågan, även om
en del tycks tro det. När man inte vill gå på djupet
med frågorna, har vi bara myter. I brist på konsekvensanalyser
blir också dåligt motiverade ståndpunkter
acceptabla i beslutsfattarnas ögon.
I riksdagshandlingarna finns det ingen ärlig analys
av hur de två skolskjutningarna hade kunnat förhindras
med åtgärder från myndigheternas sida.
Man analyserar inte heller vilken roll det internationellt sett
största problemet med vapnen spelar, det vill säga
användningen av antidepressiva; i relation till detta är
läkarnas anmälningsplikt bara en myndighetsåtgärd,
om det lyckas. Social- och hälsovårdsfrågorna
och missbruksproblemen negligeras. Lika lite har riksdagen fått
diskutera frågor kring etnisk härkomst eller etniska
gruppers traditioner i vapenhanteringen. Ofta är vapnen
olagliga.
Vidare måste man titta lite närmare på vissa andra
påståenden i betänkandet och propositionen.
Ett av dem är att våld och brottslighet minskar
när det finns färre vapen.
Påstpåendet kan man bemöta med två motargument.
Det finns ingen dokumenterad eller vetenskaplig korrelation mellan
vapentäthet och brott mot liv. Det går inte att
få fram en enda studie som visar på motsatsen.
Vidare kan med fog påstå att vapentätheten
varken påverkar eller bestämmer hur mycket våld
och brott mot liv det finns i ett samhälle. Propositionen
har ingen som helst effekt på hur mycket eller lite våld
det finns i vårt samhälle redan av den anledningen att
den inte ingriper i orsakerna, och än mindre i följderna
av våld. Veterligen har ingen dristat sig att lägga
fram något sådant skriftligt.
Förvaltningsutskottets presentation av självmordsstatistiken
har ingenting att göra med propositionen. Den hör
hemma någon annanstans. Självmord är
den fjärde vanligaste orsaken till självmord bland
finländarna (andelen under eller ungefär 9 %).
I ljuset av statistiken har självmorden i ett längre
perspektiv sjunkit räknat per 100 000 invånare. År
2008 begicks det något över 1 000 självmord
i Finland och 2006 var det drygt 850 självmord. De vanligaste
orsakerna är alkohol och sjukdomar. Vapen spelar ingen
roll för orsakerna till självmord så det
handlar bara om slumpmässiga faktorer och att verktyget
råkar finnas tillgängligt eller innehas tillfälligt.
Det är fel påstående från
början till slut att de olagliga vapnen härstammar
från Finland och att man mestadels kommit över
dem vid inbrott. Det är en uppgift som utskottet hade kunnat
kolla upp direkt i riktig statistik vid vapenteknikenheten.
I början av 2009 fanns det drygt 1,6 miljoner vapen
i Finlands vapenregister. Det finns ungefär 650 000 personer
i Finland som innehar vapen och ungefär 12 % av
finländarna har vapenlicens. En färsk internationell
studie (schweizisk, 2007) visar att finländarna har 32
vapen per hundra invånare. I kalkylen ingår också olagliga
vapen. I propositionen uppger regeringen uppgiften 30 vapen per
invånare. Det är en vanlig uppskattning av vapentätheten.
På senare år har antalet vapen i vapenregistret
inte ändrats särskilt mycket. Lika många
vapen finns det i Frankrike, Grekland, Kanada, Sverige, Österrike
och Tyskland. Finland ligger inte alls på fjärde
plats i vapenstatistiken, även om de som skrivit propositionen
påstår det.
I Norge, Frankrike och Schweiz begås det tre gånger
så få brott mot liv som i Finland och ändå har
de ungefär lika många vapen som vi. I motiven
till ändringarna kommer regeringen med en massa fantasier
som inte alls existerar.
Vad är då färska uppgifter (2009)
om vapnens roll vid brott mot liv i Finland? Årligen dör det
i snitt 1,9 personer i brott mot liv där lagliga handeldvapen är
inblandade, i snitt 4,9 personer där långa skjutvapen är
inblandade och 10,9 personer där olagliga skjutvapen är
inblandade. År 2009 begicks 94 % av alla brott
mot liv med andra medel, också med olagliga vapen. Årligen bringas
ungefär 140 personer om livet i Finland. Tre förövare
av fyra har alkoholproblem; detsamma gäller offren. Drygt
hundra brott mot liv begås i hemmen eller på liknande
platser. Två av tre förövare har våldsbakgrund
och två av tre är inte i arbetslivet, men i arbetsför ålder.
Det överlägset vanligaste tillvägagångssättet är
att använda eggvapen. På andra plats kommer misshandel
och strypning utan hjälpmedel. I 16 % av fallen
används vapen och det påpekar också förvaltningsutskottet
i betänkandet. Merparten, alltså de flesta av
vapnen är olagliga.
Propositionen når inte personer med psykisk ohälsa
och den kan inte förhindra våldshandlingar av
typen skolskjutningar, som regeringen låter påskina.
Tvärtom kan man se det som att den ökar otryggheten
kring vapen, exempelvis att någon tränar två år
på skjutbanorna utan att skytteföreningarna har
någon aning om personens bakgrund (män i väst
som planerar självmord). Hittills har skytteföreningarna
kunnat lita på att tillståndsmyndigheterna har
undersökt amatörskyttarnas bakgrund innan de har
fått licens.
De grundläggande fri- och rättigheterna: kränkningar
och behovet av skydd
Propositionen bör inte godkännas eftersom
det finns brister i respekten för de grundläggande fri-
och rättigheterna. Det ingår så gott
som ingen analys av de grundläggande fri- och rättigheterna.
De nämns bara på tre små ställen.
Och de går inte in på kärnan i tillståndspraxis.
Propositionen går inte in på de grundläggande
fri- och rättigheterna, det vill säga vilken rätt
medborgarna har att få tillstånd för
att inneha vapen. Det är en fråga av stor relevans
för regleringen av tillstånd.
Jakträtten
Motiven till propositionen och grundlagsutskottet tiger stilla
om att jakträtten lösgörs från
rättten att äga mark. Vapenlicens är
inte den typen av grundläggande fri- och rättighet,
men den har kopplingar till de grundlagsskyddade rättigheterna,
tydligast till jakträtten, men också till rättten
att välja sina fritidsaktiviteter, som är en grundläggande
fri- och rättighet. På en markägares
mark får bara ägaren jaga. Och jaga kan man bara
med skjutvapen. Vapenlicens för jakt brukar beviljas, när
personen visar upp intyg över jägarexamen och
uppfyller de allmänna villkoren för licens. Nu
säger man klart ut att man vill avstå från
den kopplingen vid jakt med fälla och grytjakt (pistoltillstånd),
och mellan raderna kan man läsa att det gäller
annan jakt också.
Enligt propositionen kan markägarna fråntas rätten
att jaga på sin egen mark, om de inte kan bevisa att de
har jakt som hobby. Detta gäller också, om tillståndsmyndigheten
av någon anledning inte vill ge tillstånd för
korta eller långa vapen, för enligt propositionen
behöver tillståndsmyndigheten inte bevilja över
huvud taget någon tillstånd eftersom "ingen har
en subjektiv rätt att få ett förvärvs-
eller innehavstillstånd för skjutvapen".
På den punkten är propositionen en tydlig kränkning
av den privata äganderätten eftersom jakt innebär
att man utnyttjar markinnehavet på samma sätt
som man hugger träd eller odlar marken. Markägarna är
fria att välja hur de vill utnyttja sin egendom, också med
vapentillstånd, som i och för sig kan regleras
genom lag. Självfallet påverkas fastighetsvärdet
av inskränkningen eftersom bytesdjur hör till
när man utnyttjar marken. Propositionen inskränker
markägarnas rätt att utnyttja sin mark.Samtidigt
går man ett stort och djupt intrång i hundratusentals
människors jakträtt som har funnits sedan urminnes
tider och ingått i livsstilen och rätten att försörja sig.
Regeringen gör ingen bedömning eller utredning,
vilket hade krävts på grund av de grundläggande
fri- och rättigheterna.
Det är inte bara markägarna som drabbas. Också invånarna
i norra Finland får sina jakträttigheter inskränkta
och det motiveras på flera olika sätt. Det sägs
ingenting om detta vare sig i propositionen eller i betänkandet.
Rätten till vapen som näring
Också vapennäringen är tryggad i
lag på ett godtagbart sätt som en grundläggande-
fri- och rätttighet. Den samverkar med egendomsskyddet. För
näringsrättens del åsidosätter
regeringen dessa aspekter. Rätten till vapennäringen är
förknippad med en omotiverad regel som begränsar rätten
för myndiga personer, som alltså har fyllt 18 år,
att hantera handeldvapen.
Skytte som hobby
Skytte som hobby ingår i varje människas personliga
frihet och rätt att träffa egna val på samma
sätt som de kan höra till eller låta
bli att höra till en förening. Regeringen, och
inte ens grundlagsutskottet, behandlar denna princip trots att den
sades ut klart och tydligt av grundlagsutskottet i samband med reformen
av de grundläggande fri- och rättigheterna. Vår
gällande grundlag har ingen lagreservation eller något
annat kriterium för det. Detta kan inte anses vara acceptabelt
och det går inte att rätta till i utskottet.
Enligt vissa uppgifter i medierna fick en del av ledamöterna
i grundlagsutskottet tre minuter på sig att titta på det
färdiga utlåtandet och godkänna det.
Under sådana förhållanden uppfyller utlåtandet
från grundlagsutskottet inte sin uppgift på behörigt
sätt.
Anvisningarna om samordnad tillståndspraxis
Anvisningarna om samordnad tillståndspraxis har delvis
olagligt innehåll. Dessutom har de utfärdats i
olaglig ordning. De måste upphävas och får
inte längre tillämpas på grundval av
tjänsteplikten. Anvisningarna måste koncentrera
sig på om sökanden är lämplig
att inneha ett skjutvapen i stället för att fokusera
på vapenstorleken eller vapenkaliber.
Till råga på allt ingriper varken propositionen eller
riksdagsbehandlingen i de uppenbara krav som 80 § i grundlagen
ställer vid delegering av lagstiftande makt och som är
absoluta och av stor relevans för riksdagens roll. Anvisningarna bygger
inte på någon materiell lag, det vill säga skjutvapenlagen.
Med stöd av lagen om polisförvaltningen kan det
inte utfärdas bestämmelser om tillämpningen
av skjutvapenlagen. Dessutom är anvisningarna i strid med
vedertagen grundlagstolkning betydligt mer detaljerade än själva
lagen. Och de har i själva verket åsidosatt lagtolkningen.
Anvisningarna innehåller bestämmelser som går
långt utöver de krav som ställs på innehållet
i en anvisning. Detta går inte att motivera på något
som helst sätt, men frågan behandlas ändå inte
i propositionen.
Det säger sannolikt en hel del om effekten av anvisningarna
att de i vissa fall har åsidosatt lagen som rättskälla
vid tolkningar som kräver prövning, det vill säga
att tillståndsmyndigheten i första hand stöder
sig på dem och inte på lagen som den borde.
Ouppklarade frågor i propositionen
I detta sammanhang bör det också påpekas
att propositionen över huvud taget inte innehåller några
undersökningar eller utredningar av sambandet mellan brott
mot liv eller skjutningar som begåtts med lagliga vapen.
Det finns nämligen inga sådana samband, visar
internationella studier. Vidare finns det heller inget samband mellan
antalet vapen och antalet brott mot liv som begås med vapen.
Försvararna av propositionen hänvisar vanligen
till den här typen av intuitiva eller skenbara motiv. Också lagar
måste beredas utifrån forskning och fakta. Ett
viktigt element i god lagberedning är att det finns en
effektanalys och någon sådan finns det inte i
propositionen.
Osökt inställer sig frågan vilken
roll etnisk tradition eller praxis har spelat i skjutningarna de
senaste åren. Det finns det statistik på. Inrikesministeriet
måste starta en utredning om frågan. Uppgifterna
spelar en viktig roll för att avgöra vilka medel
som kan tillåtas i styrningen av vapentillstånd
och för att undvika att ingen skuldbeläggs utan
grund. De varierar från fall till fall.
I propositionen gör regeringen ingen analys av sambandet
mellan psykofarmaka och skottincidenter, som är brukligt
i internationella sammanhang. Det finns heller ingen studie av sambanden
mellan den faktiska säkerheten i samhället och
praxis för vapentillstånd. Den typen av internationella
studier finns det gott om också i Europa.
En mycket allvarlig brist i propositionen är det att
det inte finns någon bedömning av hur våra
mångomtalade skolskjutningar hade kunnat undvikas, om polismyndigheten
hade handlat rätt och om de i och för sig kritiska
anvisningarna om samordnad praxis för vapentillstånd hade
tillämpats tillräckligt exakt när tillstånden beviljades.
Dessa problem kan inte rättas till genom en proposition.
Det går inte att förhindra våldsbrott
av den typen som skolskjutningarna representerar genom att strama åt
vapentillstånden. Det har också polismyndigheten
påpekat.
Grundlagsutskottet motsatte sig bland annat obligatoriskt medlemskap
i skytteföreningar som villkor för vapentillstånd.
Det kränker föreningsfriheten, ansåg
utskottet. Vår regering hade byggt in ett mått
på hobbyer och en tvåårig träningsperiod
i propositionen; vapentillstånden skulle vara helt och
hållet beroende av obligatoriskt medlemskap. Men grundlagsutskottets hållning
befriar inte sökandena från skyldigheten att skaffa
ett intyg över aktivt utövande från en
skytteförening. Utan tillstånd kan man inte ansöka
om vapentillstånd och det blir en ohållbart situation
när ingen är skyldig att utfärda intyg
och ingen har lagstadgad rätt att få intyg. Dessutom
definieras aktivitet ingenstans i lagförslaget. Obligatoriskt
medlemskap spelar en nyckelroll i lagförslaget och när
det inte kan genomföras måste förslaget ändras
radikalt. Vilken roll spelar skytteinstruktörerna när
det inte krävs obligatoriskt medlemskap?
Anvisningarna om samordnad praxis för vapentillstånd
förbättrar inte vapensäkerheten. Propositionen
når inte personer med psykisk ohälsa och inskränkningarna
i tillstånden bygger inte på lärdomar
från skolskjutningarna. Testningen av sökande är
tänkt att gallra bort olämpliga sökande,
men den är alltför vag. Kända skolskjutningar
och vissa skottincidenter de senaste åren visar att förövarna
använde psykofarmaka. Det är utan tvivel så att övervakningen och
tillståndsprövningen har misslyckats. Den frågan
bedöms inte alls i propositionen och problemen kan inte
undanröjas genom ändringar i skjutvapenlagen.
Anvisningarna måste ses över för att
stämma överens med grundlagen.
Sammanfattningsvis är det klart att innehav av skjutvapen
måste kräva tillstånd. Men det hindrar
inte att man följer bestämmelserna om de grundläggande
fri- och rättigheterna.
Begreppet aktivt utövande måste definieras
i lagen eftersom det är ett absolut villkor för
att få tillstånd för handeldvapen. Tillståndsvillkoren och
kriterierna för återkallelse måste definieras tillräckligt
exakt och tydligt i lagen, inte i bestämmelser på lägre
nivå. Viltvårdsföreningar är inte
kapabla att utfärda tillförlitliga intyg över jaktutövning.
Allmän motivering
I betänkandet säger utskottet att ingen har
villkorslös rätt att ha skjutvapen eftersom det
krävs tillstånd för att förvärva
och inneha vapen. Det är fel tankegång och frågan
uttrycks på fel sätt.
Tillståndsplikt kan ingå i lag. Däremot
bestäms varje medborgares rätt att få vapentillstånd
genom de grundläggande fri- och rättigheterna
och genom vid varje tidpunkt gällande skjutvapenlagstiftning.
Följaktligen måste det behöriga stycket
i betänkandet justeras.
Betänkandet måste anpassas beträffande
minimidirektivet (det gäller rent allmänt inte
vapendirektivet). Ordet minimidirektiv och meningen efter den måste
strykas. I stället ska man bara tala om direktiv. Dessutom
bör följande sats läggas till i slutet
av stycket: "Vapendirektivet förpliktar medlemsstaterna
att genomföra de förpliktelser som gäller
alla medborgare ordagrant och exakt i den nationella lagstiftningen."
Försvarsutskottet föreslog att propositionen
i sin helhet ska hänskjutas för ny behandling
och jord- och skogsbruksutskottet anförde omfattande kritik
mot lagförslaget. Men förvaltningsutskottet lägger
bara fram brottstycken ur utlåtandena och det ger en felaktig
och förvrängd bild av frågan. Hela stycket
måste strykas.
Följande tillägg bör föras
in efter den första meningen: "Detta är den viktigaste
principen för att styra tolkningen av den föreslagna ändringen av
skjutvapenlagen."
På flera ställen rörs procentsatser
och sifferuppgifter ihop. Den gamla statistiken måste tas bort. Årligen
dör det i snitt 1,9 personer i brott mot liv där
lagliga handeldvapen är inblandade, i snitt 4,9 personer
där lagliga långa skjutvapen är inblandade
och 10,9 personer där olagliga skjutvapen är inblandade.
År 2009 begicks 94 % av alla brott mot liv med
andra medel, också med olagliga vapen.
Stycket om självmord har ingenting att göra med
skjutvapenlagen och det måste alltså strykas.
Stycket om återkallelser av vapentillstånd
säger att antalet 2 422 årligen är 0,36 % av
tillståndsinnehavarna, alltså en marginell siffra. Fakta
måste rättas till, särskilt när
det inte blir klart hur många återkallelser som
beror på fortkörning eller andra faktorer utan
anknytning till vapen. Återkallelserna beror inte på vapendirektivet.
Våldshandlingarna i Finland beror inte på antalet
vapen. Till exempel Norge, Frankrike och Schweiz har ungefär
lika många vapen per invånare som vi, men vi har ändå fler
brott mot liv. Så det är inte vapnen det hänger
på.
Lagen säger nästan ingenting om hur man ska bekämpa
olagliga vapen. Det går egentligen inte att bekämpa
dem med bestämmelser om lagliga vapen.
Texten beaktar inte alls effektanalysen, även om det
i betänkandet påstås att problembeteende med
skjutvapen beror på andra problem i samhället.
Därför är påståendena
om vapensäkerhet och möjligheterna att påverka
risken för missbruk utan belägg.
Det finns ingen anledning att ändra något
eftersom nuvarande praxis för tillstånd för
handeldvapen fungerar bra.
Utövning av jakt behandlas inte alls med avseende på markägarens
egendomsskydd eller jakt med avseende på rätten
till fritidssysselsättning i ljuset av de grundläggande
fri- och rättigheterna. I Finland äger 115 000
jägare 28 % av landets yta. Alla som har jaktkort
har rätt att jaga på statlig mark. Följaktligen
berörs drygt 300 000 jägare av denna
grundläggande fri- och rättighet och 15 000 av
dem är kvinnor.
Stycket och motiven till det är formulerade så att
jakt med fälla i det närmaste kommer att försvinna
helt och hållet. Dessutom ökar risken för fler
olagliga vapen och det strider mot syftet med bestämmelserna.
Stycket innehåller en rad felaktiga och falska antaganden.
Hur ett vapen fungerar spelar ingen roll för dödandet.
Det är fullt acceptabelt att tillåta att självladdande
vapen används vid jakt med fälla. Viltvårdsföreningarna är
inte kapabla att utfärda tillförlitliga intyg över
jakt med fälla eller i gryte. Markägarnas rätt
att utnyttja sin mark kommer i farozonen. Jakt måste utövas
aktivt, men vem bestämmer vad som är aktivt? Krävs
det sex eller sextio djur? Djuren måste ha rätt
att dö utan smärtor och laddningstiden med engångsskott kan
vara alltför lång. Lagförslaget tar alltså inte hänsyn
till djurens perspektiv. Dessutom är det omöjligt
att dämpa ljudet från en revolver. Följaktligen
borde förvaltningsutskottet inte alls tillstyrka bestämmelsen.
Det är grundlagsutskottets sak att bestämma om
jakträtten inom ramen för rätten att äga
mark omfattas av rätten att inneha skjutvapen eller inte.
Det är ingen som har bedömt det med avseende på de
grundläggande fri- och rättigheterna. På kort
sikt har dock betänkandet stort inflytande på tolkningen.
Därför bör utskottet inte komma med sådana
tolkningar.
Det stämmer inte att Finland och Sverige ligger i EU-toppen.
Finland representerar genomsnittet med 32 vapen per 100 invånare.
I kalkylen ingår också olagliga vapen.
Betänkandet innehåller ingen grundlagsenlig behandling
alls eller motiv, det vill säga om var och ens rätt
att välja sin fritidssysselsättning och ägna
sig åt sportskytte.
Påståendet att Finland ligger i toppen bland länderna
med de flesta handeldvapnen har ingen grund.
Hur ska man kunna få utlåtande av skytteinstruktörerna
om man inte hör till en skytteförening? Stycket är
ologiskt när det krävs intyg från föreningen,men
man inte behöver vara medlem där. Har den som
behöver intyg ingen rätt att få ett intyg
som inte har analyserats?
Enligt betänkandet är intyg från
skytteinstruktörerna offentligt tillförlitliga,
men den som utfärdar intyget har inget ansvar, inga förpliktelser,
inga krav på procedurer, trots att det handlar om viktiga
intyg som utfärdas och ansöks. Därmed
handlar det alltså om situationer som avses i 124 § i
grundlagen, alltså en uppenbart väsentlig förvaltningsuppgift
som överförs på privata aktörer.
Skytteföreningarna har inga som helst förutsättningar
att uppfylla de lagstadgade kraven.
Även om förvaltningsutskottet inte klart och tydligt
tar ställning till att överföra förvaltningsuppgifter,
kan det direkt med stöd av 124 § i grundlagen
räknas som offentligt utövande av offentlig makt
under tjänsteansvar.
Det är praktiskt taget bara medlemmar i skytteföreningar
som kan få intyg, precis när grundlagsutskottet
har ansett att obligatoriskt medlemskap inte kan införas
vid vapentillstånd. Bestämmelserna är
helt enkelt ologiska.
Definitionen på vad aktiv utövning är
får inte ingå i en författning på lägre
nivå, utan måste finnas i lag. Utskottet motiverar
inte sina synpunkter med vapentyp, mått av aktivitet, erfarenhet
eller kännedom om priset på patroner. Dessutom
går utskottet in på frågan om aktivitet
och behovet av att bevisa att den är fortlöpande.
Det är vansinnigt att utskottet behandlar aktiviteten i betänkandet
för behovet av till exempel jaktvapen är störst
i början av jaktperioden och strax före. Det utreder
utskottet inte alls.
Var finns det skytteinstruktörer? Om föreningarna
inte har instruktörer är det då tjänstemännen
som ska skaffa fram dem? I själva verket överför
man offentlig makt på enskilda aktörer. Vem kan
man klaga hos om inget intyg utfärdas? Det kommer att behövas
en massa folk, minst 5 000 personer, för instruktionen
och instygen. Vem betalar deras utgifter? De kommer att bli tvungna
att tillbringa hela sin fritid på skjutbanorna för
att verifiera alla hobbyskyttars aktivitet.
Nuvarande praxis är alldeles tillräcklig och ger
fulla befogenheter. I rättvisans namn och för att
det är så många olika typer av situationer måste
aktivitet definieras i lagen, om det behövs en definition.
Det behövs insatser från tusentals nya personer
om tillståndsförfarandena ska kunna ändras. Dessutom
blir det dyrt att varje tillstånd ska ansökas
på nytt och ändras. En sådan onödig
punkt är att tillstånden blir tidsbegränsade
genom lagen. Där har man inte alls tänkt på de
obefintliga resurserna. Ingen har kommit med någon effektbedömning
som visar realiteterna. Redan nu tar behandlingen av ett normalt
vapenärende flera månader på många
polisstationer.
Alla bestämmelser och lagtexter om att det krävs
en medicinsk bedömning och motivering måste strykas
eftersom de är ogrundade och både otydligt och
allt för abstrakt definierade. Det nuvarande läget är
ett bra och lämpligt förfarande.
De föreslagna ålderbegränsningarna
måste strykas helt och hållet. Det finns inga
vettiga grunder för dem, varken administrativt eller med tanke
på vapensäkerheten. Däremot medför
begränsningarna en massa problem och orsakar mer byråkrati.Läkarförpliktelsen
i den allmänna motiveringen i betänkandet måste ändras
enligt följande: "För större vapensäkerhet
anser utskottet det viktigt att läkarna, när det
finns grundad anledning, har rätt att anmäla till
polisen …" (ordet åläggs måste
bort). I detta sammanhang avses med vapensäkerhet väsentlig
säkerhet som täcker in alla former av användning
och innehav av vapen. Ordet avser inte ytligt utbyte av information
mellan myndigheterna eller ett myndighetsförfarande för
det är ingen avgörande fråga för
vapensäkerheten.
Aktivitet måste definieras i lag för att man
ska veta vad det egentligen betyder och vad det åsyftar.
Hur många skott måste man avfyra på en gång
för att betraktas som aktiv? Räcker det med att
skjuta en gång eller ska man avfyra tio eller kanske 120
skott? Om man besöker skjutbanan tio gånger samma
dag, har man då uppfyllt kravet på tio gånger?
Utövar man sin hobby när man laddar vapen? Skytteklubbarna
har inga vapen att låna ut och det får många
unga att sluta med sin hobby. De har heller inga möjligheter
att skaffa sådana vapen. Så utskottets uppfattningar om
rapporteringsskyldigheten är inte realistiska. Inte heller
i övrigt erkänner utskottet andra former av övning,
till exempel simulator och imitation.
Det är inte sant att de olagliga vapnen huvudsakligen
härstammar från vårt eget land. De är inte
i de flesta fall stulna i privata hem. Vapenförvaltningsenheten
hade kunnat ge riktiga uppgifter om insmugglade vapen som polisen,
tullen och gränsbevakningsväsendet har tagit hand om
och om skjutvapen som påträffats hos brottslingar.
Det finns inga uppgifter som korrelerar med påståendet
att vapnen kommer från inbrott i privata hem. En del av
de illegala vapnen är rentav krigsbyten.
För att undvika förväxlingar och
tolkningsproblem måste tempusformen för behörig
förvaring av vapen ändras. Det räcker
inte med att skjutvapen inte har förvarats på behörigt
sätt, utan det måste vara så. Det gäller
alltså att ge ett svar på frågan om ett
vapen i dag måste förvaras fel eller räcker
det med att det någon gång tidigare har gjort
det, kanske illegalt och fel för tio år sedan.
Det frivilliga försvarsarbetet måste ges bättre status.
Lagtexten bör särskilt nämna reservistskytte
som ett av ändamålen med skjutvapen. Det saknas
i lagen (43 §).
Betänkandet bör få följande
tillägg: "Skyttekortet får inte ha någon
officiell eller offentlig roll eller mission. Regleringen av skyttekortet är ingen
lagstiftningsfråga".
Det framgår inte av betänkandet varför
projektet tas upp i det här sammanhanget. Det har ju ingenting
med lagen att göra. Var som helst kan tjänster
förbättras genom standardisering. Det är ingen
lagstiftningsfråga. Förresten så behövs
det inga nya tillståndskort för vapen. Därför är
tilllägget nödvändigt för det
handlar mest om att sko sig.
I betänkadet säger utskottet att frågan
hade behandlats fem gånger i skjutvapennämnden. Det
stämmer inte utom om man anser Powerpointpresentationer
av utkast till paragrafer vara möten. Det har inte förekommit
någon riktig behandling. Här bör det
nämnas att skjutvapennämnden den 7 maj i år
föreslog att lagförslaget ska återremitteras
för ny behandling. Det som sägs i sista meningen
om hörande gäller inte alla. Organisationerna
fick yttra sig om det färdiga förslaget, men synpunkterna
beaktades inte eftersom de inte var i linje med propositionen. De
sista ändringarna fick de inte alls uttala sig om. Inte
heller på den punkten ger förvaltningsutskottet
exakt och riktig information.
Hobbyorganisationerna och andra intressenter har bara hörts
i princip — inte i övrigt.
Om en näringsutövare slutar med verksamheten
genom konkurs, dödsfall etc., hur går det då med
skyldigheten att ha kvar en fil? I sådana fall brukar alla
andra juridiska skyldigheter upphöra utom de som genom
lag har införts för ett särskilt fall.
Kan ett dödsbo eller ett konkursbo ge ut registret till
polisen? Regleringen har alltså en del luckor.
Den gällande lagen räcker till. I 45 § ges
18-åringar rätt att starta vapenaffär
utan behöva anföra någon saklig grund
för enligt lag är 18-åringar myndiga
i alla hänseenden. Ingen har lagt fram några
skäl för någon annan åldersgräns.
"I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet att det
finns konstitutionellt godtagbara grunder för att begränsa
föreningsfriheten." Så står det i betänkandet.Stycket
innehåller frågor som är vitt skilda
från varandra och det är omöjligt att
se sambandet. Grundlagsutskottet kräver explicit att obligatoriskt
medlemskap inte får införas genom propositionen,
trots att frågan inte var något problem vid beredningen.
Texten om föreningsfriheten hade mått bra
av att vara fördelad på flera stycken för
att det ska bli begripligt att frågorna är fristående
från varandra. Nu står flera stycken huller om
buller och texten motsäger sig själv. Det är
inte klart vad som avses med detaljmotiveringen.
Vad grundar sig halveringen av hobbytiderna på? Ser
man till principen om likabehandling blir det inte klart om det
finns något godtagbart skäl eller kriterium. Vad
finns det för rätt att förkorta den aktiva
hobbytiden under just de här och uteslutande under de här
förhållandena, och inte i andra fall?
Skytteinstruktörerna kan utfärda intyg, men sökandena
har ingen laglig rätt att få intyg. Vad grundar
sig skyldigheten att utfärda intyg över hobbyverksamhet
på? Vilka möjligheter har sökanden
att överklaga? Och hos vem ska man överklaga?
Det finns helt enkelt inga liknande bestämmelser. Utskottet
kan inte veta om någon utfärdar ett intyg eller
inte, särskilt som systemet är tungrott och halvdant.
Dessutom vet ingen vad det kommer att kosta.
Är en person utan medicinsk utbildning verkligen kompetent
att tolka resultatet av lämplighetstesten? Om det inte är
kravet, hur ska man då garantera deltagarnas integritet
och andra skyddade rättsintressen? Förslaget kan
bli rena rama fältskärshistorier. Lämplighetstest
bör bara krävas av dem som söker tillstånd
första gången. I 45 c § saknas det förklaring
till vad som avses med personlig lämplighet och personlighet.
Det är inte förenligt med de grundläggande
fri- och rättigheterna att utelämna syftet med
att testa lämpligheten.
"Enligt grundlagsutskottet förefaller det inte att
finnas något verkligt behov av test." Inställningen
till behovet av test stjälper hela bestämmelsen.
Varför följer inte förvaltningsutskottet grundlagsutskottets
uppfattning om de grundläggande fri- och rättigheterna?
Parallella tillstånd ska kunna beviljas bara av särskilt
vägande skäl, det vill säga på klarspråk mycket
sällan, mest bara i undantagsfall. Vilka rättigheter
har innehavarna av parallella tillstånd? Det finns över
huvud taget inga regler för det. I "särskilt vägande
skäl" måste "särskilt" absolut strykas
eftersom det överlag är svårt att peka
på vad som är ett särskilt vägande
skäl. Dessutom bör utskottet framhålla
att hobbyverksamhet alltid är ett vägande skäl.
Det vore omöjligt att skänka värdefulla
vapen till familjemedlemmar — utan att det finns några
som helst vettiga skäl till det.
I betänkandet står det så här:
"Skytteföreningarna har i dag inte några egna
vapen. Det kommer att krävas vissa ändringar i
deras verksamhet på den här punkten. Åtminstone
avancerade skyttar kommer att behöva handeldvapen att använda
personligen." De flesta skytteföreningar har inte och kommer
inte att ha råd att skaffa vapen. Så texten strider
mot sanningen och kan inte motiveras. Det vore en omöjlighet
för skytteföreningarna att skaffa vapen också av
den anledningen att de vapenansvariga inte kan eller vill ta personligt
ansvar för dem. Lagen tillåter inte att föreningarna
skaffar vapen i eget namn. Och de föreningsaktiva byts
ut ofta.
Lagtexterna
Många av strykningsförslagen ovan innebär
att respektive punkter i propositionens lagtext bör strykas.
Förvaltningsutskottet har gått med på grundlagsutskottets
krav och strukit reglerna om tvångsmedlemskap som ett led
i anskaffningsförfarandet för vapentillstånd.
Dessutom har förvaltningsutskottet helt strukit bestämmelsen
i 106 b § om inspektion av vapenförvaring hemma
hos innehavaren. På dessa punkter har en återgång
till nuläget skett.
Dessutom finns bland mina ändringsförslag sådana
strykningar som innebär en återgång till nuläget
och en tydlig och fungerande lagstiftning. Dessutom kan följande
sägas om ändringarna och strykningarna. Om förvaltningsutskottet
inte uttryckligen kommenterat frågan i sitt betänkande
handlar det direkt om en ändring av propositionens lagtext
och en återgång till rådande, välfungerande
nuläge.
I propositionens 2 och 3 § ingår definitioner på vapen
och vapendelar. Ur ett tydlighets- och förutsebarhetsperspektiv är
det problematiskt att genom tolkning och utan att det står
skrivet i definitionen kommer tillstånd att krävas
för luftgevär om lagen antas. Och ändå är
det just detta vapen som folk känner bäst till.
I definitionen saknas också den uppdelning i väsentliga
delar och andra delar som vapendirektivet förutsätter; endast
de förstnämnda kräver tillstånd
enligt direktivet.
Den föreslagna 27 § om särskilda åldersgränser är
obehövlig och bör strykas. Bestämmelsen handlar
nämligen om den grundläggande rättigheten
att idka yrke och näring, myndiga medborgare och avsaknaden
av hållbara argument för åldersgränserna.
Den föreslagna 53 § om att tillstånden
ska beviljas för viss tid bör strykas. Orsaken är
helt enkelt den att begränsningarna leder till en enorm arbetsbörda
och gör det svårt för många
tillståndshavare att få tillstånd på grund
av reglerna om aktiv hobbyutövning. Dessutom saknas inom skytteföreningarna
lämpliga metoder för att visa att en person aktivt
utövar sin skyttehobby. Regeringen har inte gjort någon
som helst effektanalys. Vapensamlare nämns överlag
inte i denna bestämmelse i propositionen. Och ändå finns
det fler än 1 000 registrerade vapensamlare som
har uppskattningsvis 160 000 vapen i sin ägo.
Att samla vapen är i regel en livslång hobby.
Men inget svar ges på hur hobbyn ska bevisas. Här uppvisar
betänkandetexten en regelrätt lucka när det
gäller rätt och grundläggande rättigheter.
De föreslagna ändringarna gällande åldersgränser
(53 §) bör strykas helt och en återgång ske
till god, beprövad nupraxis.
Det är komplett omöjligt att bevisa att man aktivt
bedriver sin skyttehobby som 53 och 53 a § i propositionen
kräver. Något system som skulle lämpa
sig för detta finns inte. Vad aktiviteten innebär
för olika vapentyper, förhållanden och
utövare anges inte. Med tanke på de grundläggande
rättigheterna räcker det inte med att utskottet
kommer med slumpmässiga ställningstaganden. Hela
regleringen av aktiv utövning bör strykas, eftersom
arrangemanget är dyrt och rena rama byråkratin
i brist på behövliga resurser (kräver
minst 5 000 nya aktörer). Dessutom är det
totalt ineffektivt om man vill att vapensäkerheten ska
bli bättre.
Propositionens 67 § om återkallelse av tillstånd
förbiser helt en för medborgarnas rättigheter
väsentlig omständighet i det ändrade
vapendirektivet, nämligen en detaljerad grund för återkallelsen.
Enligt direktivet ska återkallelse av tillstånd
alltid vara beroende av om tillståndshavaren utgör
en fara för sig själv eller någon annans
liv och hälsa. Bestämmelsen är tvingande och
bör genomföras till punkt och pricka. Hur detta
påverkar återkallelsegrunderna sägs ingenting
om i propositionen. Förvaltningsutskottets argumentation
för återkallelse av tillstånd förbigår
totalt vad som sker om tillståndet för den vårdnadshavare
som gett sitt samtycke återkallas eller om samtycket anses
ha blivit återtaget på den grund vilka rättigheter
parallelltillståndshavaren har. Det finns bestämmelser
om parallelltillstånd i den föreslagna 66 §.
Skjutvapenförseelse är rubriken på den
föreslagna 103 §. I den paragrafen står
det att den som i strid med denna lag uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet ... 9) försätter ett skjutvapen
eller en vapendel i varaktigt obrukbart skick eller försummar
skyldigheten enligt 108 § 1 mom. 3 punkten eller 112 § att
för polisen visa upp ett skjutvapen eller en vapendel som
försatts i varaktigt obrukbart skick ... ska för
skjutvapenförseelse dömas till böter.
Den här bestämmelsen är så egendomlig
att den bör strykas; det är nämligen
svårt att förstå grunden för
kriminaliseringen. Vare sig man vill det eller inte leder bestämmelsen
till att man tvingas fundera på om den som förstört
ett vapen av misstag begått en gärning enligt
bestämmelsen eller inte. Det räcker med enbart
tillståndshavarens anmälningsplikt för
att tillgodose det eventuella ändamålet med bestämmelsen.
I de föreslagna 100 a och 110 b § föreskrivs om
märkning i sådana ordalag att märkningen inte
får vara osynlig trots att det går att kontrollera
serienumret på några sekunder t.ex. genom att
lossa gevärets framkolv eller vrida toplevern åt
sidan eller annars under loppet av några sekunder ta isär
geväret utan redskap. Av lydelsen följer att de
ställen som vapentillverkarna utan undantag väljer
att anbringa märkningen på inte längre än
tillåtna i Finland. Dessutom är det tvetydigt
om tillverkningsmärkningen ska göras med en stämpel
eller om kravet på märkning anses uppfyllt om
de nödvändiga uppgifterna enligt direktivet har
gjorts med flera stämplar. På denna punkt bör
det inte finnas rum för tolkning. Yttermera framgår
de uppgifter som direktivet kräver av de märkningar
som normalt används i dag. Det behövs inga specialfinesser
i den finska lagstiftningen.
Enligt 110 c § i propositionen måste en vapensmed
varje gång och särskilt be Polisstyrelsen om tillstånd
för att få förtydliga eller dubblera serienumret,
om t.ex. märkningen behöver förtydligas
i samband med omblånering. Vad bottnar detta egentligen
i? Hur betjänas säkerheten av detta? Ur vilken
synvinkel sett är detta nödvändigt? Redan
nu hör vapensmedsverksamheten och vapennäringen
till de striktast reglerade näringarna i Finland och brister
det i redbarheten beviljas inget verksamhetstillstånd.
Bestämmelsen hindrar inte vem som helst från
att ändra märkningarna och också vanliga
medborgare klarar av att ändra dem om de vill vara oärliga. Det
behövs inte några vapensmedskunskaper för det.
Den enda konsekvens bestämmelsen har är att den
utgör en belastning och kostnad för laglydiga
vapensmeder. Kravet på att tillstånd måste
sökas för att göra märkningen
tydligare bör styrkas.
I förvaltningsutskottets betänkande behandlas
också den föreslagna 114 § och plikten
att anmäla en person som på grund av sitt hälsotillstånd
inte är lämplig att inneha att skjutvapen. Det
räcker med att i bestämmelsen ge läkare
rätt att av motiverad anledning göra en sådan
anmälan, inte annars och inte någon annan.
Slutsatser
Propositionen är alltså totalt ohållbar
om man tänker på riksdagsledamöternas
möjligheter att ta ställning till den på tillbörligt
sätt.
Hela riksdagsbehandlingen har tillfört nya infallsvinklar.
Det gäller att i brådskande ordning bereda en
totalreform av vapenförvaltningen och tydligare avskilja
den som en egen sektor till ett förvaltningsärende.
Det ligger i allas intresse av vapentillståndspraxis är
förutsebar, men denna förutsebarhet varken förbättras
eller främjas av propositionen. Den tillståndspraxis
man stöter på i förvaltningen och som
dikteras av attityder och andra slumpmässiga omständigheter är
helt oacceptabel.
Till god lagberedning hör inte, som i den föreliggande
propositionen, att i lagändringar gå in för
metoder och förfaranden som de facto riktas mot andra personer
och saker än den verkliga målgruppen. Det leder
till att oskyldiga och andra utan delaktighet skuldbeläggs,
vilket inte får vara lagstiftningens syfte.
En annan slutsats som kan dras av propositionen och hela riksdagsbehandlingen
att vi snabbt måste få en konstitutionsdomstol
för att behandla grundläggande rättigheter.
De grundläggande rättigheterna, demokratin och
rättsstaten skulle stärkas genom en sådan
domstol. Den skulle hindra att de grundläggande rättigheterna åsidosätts
i dålig lagberedning och sätta stopp för grundlösa
tolkningar. Domstolen skulle också öka respekten
för de grundläggande rättigheterna när
riksdagen behandlar lagar och framför allt ge varje grundläggande
rättighet en adekvat positiv domän som inte får
kränkas genom lagstiftning i stället för
att man som nu främst funderar på om man ytterligare
kan kringskära någon viss grundläggande
rättighet genom lag.
Reservationen sätter sökljuset på många
av de stora problem som finns inbyggda i propositionen. Ingen effektanalys
har gjorts för de förslagna ändringarna.
Inte minst av den anledningen bör propositionen förkastas
och hänskjutas till ny beredning.
Riksdagen är det högsta lagstiftande, inte
lagberedande organet. Propositionen med förslag till ändring
av skjutvapenlagen, som beretts av statsrådet och det behöriga
ministeriet, dvs. inrikesministeriet, uppfyller inte kravet på god
lagberedning. Belägg för att så är
fallet ger de tiotals motiverade korrigeringsförslag som
riksdagsutskotten och flera tiotal experter lagt fram. Man kan inte åstadkomma
ett lyckat lagkomplex genom att i en oduglig proposition lägga
lapp på lapp. Lagförslaget bör återremitteras
till inrikesministeriet för ny beredning. Då kan
alla korrigeringsförslag beaktas på behörigt
sätt och ett nytt fungerande lagförslag arbetas
fram.