Motivering

Motivering till att propositionen måste avvisas

Proposition 106/2009 måste avvisas i sin helhet om inte regeringen drar tillbaka den från riksdagen. Det är inte riksdagens och förvaltningsutskottets sak att skriva om propositionen eller att rätta till stora fel. Som regel kan förvaltningsutskottet göra mindre ändringar som grundlagsutskottet kräver eller som är av teknisk karaktär. Det är inte meningen att utskottet ska skriva helt nya lagar.

Det finns tiotals brister och fel i propositionen. En del av dem behandlar utskottet i sin detaljerade bedömning, andra är av den typen att de inte kan rättas till i utskottsbehandlingen. Regeringen föreslår ändringar i skjutvapenlagen utan att lägga fram de obligatoriska utredningarna och konsekvensbedömningarna i propositionen. Det gäller till exempel ändringarna i tillståndsförfarandena och tillståndsvillkoren över hela linjen.

Propositionen uppfyller inte alla de krav som det ändrade vapendirektivet från 2008 ställer och det är inte riksdagens sak att utreda dem. De måste genomföras nationellt i den form de har i EU: exakt och ordagrant eftersom bland annat bestämmelserna om att återkalla tillståndet att inneha vapen är både tvingande och bindande. Det sägs det ingenting om i propositionen och det har inte heller gått att klarlägga frågan på ett tillfredsställande sätt i riksdagen. Det förpliktar oss att utreda frågan trots att direktivet får genomföras till och med 2012 eftersom länderna inte får ändra sin nationella lagstiftning i strid med direktivet sedan det har antagits i EU.

I direktivet anges som ett villkor för vapentillstånd att personen inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller för allmän ordning och säkerhet. Principen finns inte inskriven i propositionen på det sätt som direktivet kräver. Det finns inga tolkningsmöjligheter eller oklarheter i regleringen. Felen i våra procedurer leder till att talan kommer att resas mot Finland.

Också i övrigt har vapendirektivet tillämpats selektivt i vår skjutvapenlag. Vi gör till exempel ingen skillnad mellan långa och korta vapen, trots att det är ett krav. Det är nämligen ingenting som medlemsstaterna kan bestämma om. Propositionen gör ingen skillnad mellan viktiga delar och andra delar på vapen, trots att de direkt påverkar tillståndsplikten.

Regeringen har inte alls utrett tillståndspraxis utifrån skjutningarna vi har haft, eller överlag utifrån praxis, och det strider mot propositionsanvisningarna. Det hade varit exceptionellt viktigt redan av den orsaken att vapentillstånd sedan 2007 har beviljats på grundval av tillämpningsanvisningarna, det vill säga anvisningarna om samordnad tillståndspraxis, som i sin tur bygger på regelboken för förvaltningen. Regeringen föreslår stora principiella ändringar och andra reformer, men känner inte till förvaltningspraxis och har inte utrett den heller.

Undermålig lagberedning är det utan tvivel också att propositionen inte åtföljs av en ändrad skjutvapenförordning. Till råga på allt har det sagts att till exempel närmare bestämmelser om läkarundersökningar i samband med vapentillstånd kommer att ingå först i förordningen, trots att det enligt den vedertagna tolkningen av de grundläggande fri- och rättigheterna ska föreskrivas om dem exakt och tydligt genom lag.

Det är frågor som inte riksdagen kan rätta till ens på ett tillfredsställande sätt i behandlingen. Här handlar det alltså också om korekt lagstiftning och om att påverka genom exempel i en fråga som berör drygt 1,5 miljoner finländare direkt eller indirekt.

I betänkandet underlåter utskottet att behandla flera frågor som grundlagen och praxis för vapentillstånd skulle ha krävt. De nämns varken i motiven eller någon annanstans i propositionen. Därför bör propositionen över huvud taget inte godkännas, för bristerna går inte att rätta till. Det minsta man kan göra är att bordlägga förslaget för att de nödvändiga utredningarna ska kunna göras.

Ett exempel är bestämmelsen som tillåter att det utfärdas tillämpningsföreskrifter med stöd av 80 § i grundlagen. Men de gällande anvisningarna om samordnad tillståndspraxis har inte den rättsgrund som grundlagen kräver. På många punkter strider den mot de allmänna principerna om förvaltning i grundlagen.

I riksdagsbehandlingen har ett flertal grundläggande fri- och rättigheter åsidosatts trots att de skyddar lagstiftningen i det här fallet: till exempel egendomsskyddet i anknytning till jakträtten och rätten att välja hobby utifrån sin personliga frihet och valfrihet.

Med avseende på riksdagens ställning, riksdagens lagstiftande makt, riksdagsledamöternas primära uppdrag och lagstiftaren är det mycket oroväckande att regeringen genom propositionen och den förordning som ännu inte existerar de facto låter en stor del av reglerna kring vapentillstånd ingå i förordning. Detta gäller tillståndsvillkor, lämplighetstest och syftet med testen och en rad andra frågor som förvaltningsutskottet bara har behandlat utifrån inkommen information. Några andra har inte getts möjlighet att bli hörda i de här frågorna trots att det på det hela taget är en viktig fråga för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det betyder att ingen fråga som är viktig i ett medborgarperspektiv får regleras i förordning. I förordning ska det bara ingå tekniska bestämmelser och bestämmelser om andra mindre frågor enligt vedertagen tolkning av de grundläggande fri- och rättigheterna.

Följaktligen kan propositionen inte godkännas eftersom det finns brister i propositionen överlag och dessutom på många väsentliga punkter.

Vissa basfakta måste rättas till

Både propositionen och förvaltningsutskottets betänkande far fram med osanna fakta om vapnens betydelse, vapentätheten, vapnens andel vid brott mot liv och andra konsekvenser av vapen. De viktigaste av dem rättas till i det följande. En del fakta kommer också fram i den detaljerade bedömningen av propositionen.

Betänkandet från utskottet är en av de viktigaste rättskällorna som styr tolkningen av lagen. Därför kan man med fog förutsätta att förvaltningsutskottet har hållit sig till sanningen, i egenskap av lagstiftare har utrett frågorna brett och analytiskt, fattat sina beslut uteslutande på grundval av fakta och utredningar, alltså handlat som man gör i en öppen demokrati och på det sätt som man kan förvänta sig av lagstiftaren i en rättsstat.

Så är ändå inte fallet. Genom vissa fakta som tagits fram för att motivera propositionen visar utskottet att riksdagens beslut inte bygger på riktiga, verifierade och obestridliga fakta. Propositionen motiveras med fakta som ger en förvriden bild, en avsiktligt ensidig beskrivning och med andra medvetna val som inte håller för en kritisk granskning från medborgarnas sida.

Dessutom har förvaltningsutskottet hört en lång rad sakkunniga, men i de flesta fall fanns det ingen orsak att höra dem. Man kan inte av namnet sluta sig till om det verkligen har varit en intresseorganisation. Om det har varit en sakkunnig, kan man ännu mindre sluta sig till det av namnet. I stället verkar syftet ha varit att uppfylla vissa kriterier genom att höra en massa olika organ utan att det spelar någon roll vad de har intressegemenskap eller kunskaper. En intressant detalj är att utfrågning av organisationer och experter inte har haft någon större roll i beredningen av propositionen. Att någon besitter expertis kan bara bedömas utifrån vad personen vet om rådande praxis och hur väl personen är insatt i lagstiftningen på området. Bara en del av de sakkunniga kände till lagstiftningen, som i det här fallet är A och O, inte minst för att propositionen är så exceptionellt dåligt beredd, men ändå tack vare gruppdisciplinen har godkänts av regeringspartierna som samtidigt förbiser viktiga frågor. Den här ger ändå inte den föreslagna lagstiftningen större legitimitet.

I det följande behandlas en del av dessa fakta mot bakgrunden av vissa sifferuppgifter. I det detaljerade ändringsförslaget behandlas samma frågor, men mer i detalj.

Propositionen är uppbyggd på vissa antaganden och påståenden som förvaltningsutskottet sväljer utan analys eller grundlig utredning. Den typen av fakta nämns först i analysen nedan.

En central uppfattning är att ingen har rätt att inneha och köpa vapen med stöd av tillstånd. Det motiveras med att de här omständigheterna är tillståndspliktiga enligt skjutvapenlagen. Det är ett felaktigt och ohållbart påstående. I själva verket har flera utskott genom sina utlåtanden och betänkandet själva visat att var och ens rätt att köpa och inneha vapen bygger på de grundläggande fri- och rättigheterna och lagstiftning. Det handlar helt och fullt om vilka grundläggande fri- och rätttigheter vi då behandlar eller vill behandla. Behandlingen i riksdagen har visat prov på exceptionellt avsiktliga försök att åsidosätta de grundläggande fri- och rättigheterna, eftersom man inte har velat gå in på dem. Det slutliga svaret får vi alltså först nästa år när vi ser hur det går med det politiska ansvaret.

Genom propositionen vill regeringen motverka skolskjutningar och olagliga vapen och förbättra vapensäkerheten. Nästa steg är att titta lite närmare på hur riktiga eller medvetna antagandet och påståendet är.

Bättre kontakter mellan myndigheterna ger större vapensäkerhet, påstår förvaltningsutskottet. Men av betänkandet kan man inte sluta sig till hur ordet vapensäkerhet ska förstås. Vapensäkerhet är i första hand en fråga som intresserar de som har tillstånd att bära vapen. Man måste kunna anta att de använder och kan använda sina vapen planmässigt. Det inbegriper till exempel inte att motsätta sig illegala vapen. I själva verket går de föreslagna ändringarna i propositionen inte alls in på olagliga vapen. Bara i fråga om deaktivering påstår man att det är så, även om det samtidigt vore mycket vettigare att bevilja tillstånd för vapnen och föra in dem i ettnationellt register än att låta dem föras över gränsen och tolerera att de dyker upp aktiverade på den svarta marknaden.

Jakten på olagliga vapen blir inte bättre av att man försvårar för dem som har lagligt tillstånd för sina vapen och för vapensamlare. Det handlar inte om att motverka brottslighet utan om att bekämpa jakt och skytte som inte har någon direkt koppling till de grundläggande fri- och rätttigheterna.

Man har felaktigt utgått från att vapensäkerheten förbättras eller att skolskjutningar kan elimineras genom att koncentrera makten till tillståndsmyndigheter och förordningar. Redan nu vet vi att skolskjutningarna hade kunnat förhindras med rätt tolkning av skjutvapenlagen och med rätt tajmning. Med ändringar i propositionen kan man inte påverka frågan, även om en del tycks tro det. När man inte vill gå på djupet med frågorna, har vi bara myter. I brist på konsekvensanalyser blir också dåligt motiverade ståndpunkter acceptabla i beslutsfattarnas ögon.

I riksdagshandlingarna finns det ingen ärlig analys av hur de två skolskjutningarna hade kunnat förhindras med åtgärder från myndigheternas sida. Man analyserar inte heller vilken roll det internationellt sett största problemet med vapnen spelar, det vill säga användningen av antidepressiva; i relation till detta är läkarnas anmälningsplikt bara en myndighetsåtgärd, om det lyckas. Social- och hälsovårdsfrågorna och missbruksproblemen negligeras. Lika lite har riksdagen fått diskutera frågor kring etnisk härkomst eller etniska gruppers traditioner i vapenhanteringen. Ofta är vapnen olagliga.

Vidare måste man titta lite närmare på vissa andra påståenden i betänkandet och propositionen. Ett av dem är att våld och brottslighet minskar när det finns färre vapen.

Påstpåendet kan man bemöta med två motargument. Det finns ingen dokumenterad eller vetenskaplig korrelation mellan vapentäthet och brott mot liv. Det går inte att få fram en enda studie som visar på motsatsen. Vidare kan med fog påstå att vapentätheten varken påverkar eller bestämmer hur mycket våld och brott mot liv det finns i ett samhälle. Propositionen har ingen som helst effekt på hur mycket eller lite våld det finns i vårt samhälle redan av den anledningen att den inte ingriper i orsakerna, och än mindre i följderna av våld. Veterligen har ingen dristat sig att lägga fram något sådant skriftligt.

Förvaltningsutskottets presentation av självmordsstatistiken har ingenting att göra med propositionen. Den hör hemma någon annanstans. Självmord är den fjärde vanligaste orsaken till självmord bland finländarna (andelen under eller ungefär 9 %). I ljuset av statistiken har självmorden i ett längre perspektiv sjunkit räknat per 100 000 invånare. År 2008 begicks det något över 1 000 självmord i Finland och 2006 var det drygt 850 självmord. De vanligaste orsakerna är alkohol och sjukdomar. Vapen spelar ingen roll för orsakerna till självmord så det handlar bara om slumpmässiga faktorer och att verktyget råkar finnas tillgängligt eller innehas tillfälligt.

Det är fel påstående från början till slut att de olagliga vapnen härstammar från Finland och att man mestadels kommit över dem vid inbrott. Det är en uppgift som utskottet hade kunnat kolla upp direkt i riktig statistik vid vapenteknikenheten.

I början av 2009 fanns det drygt 1,6 miljoner vapen i Finlands vapenregister. Det finns ungefär 650 000 personer i Finland som innehar vapen och ungefär 12 % av finländarna har vapenlicens. En färsk internationell studie (schweizisk, 2007) visar att finländarna har 32 vapen per hundra invånare. I kalkylen ingår också olagliga vapen. I propositionen uppger regeringen uppgiften 30 vapen per invånare. Det är en vanlig uppskattning av vapentätheten. På senare år har antalet vapen i vapenregistret inte ändrats särskilt mycket. Lika många vapen finns det i Frankrike, Grekland, Kanada, Sverige, Österrike och Tyskland. Finland ligger inte alls på fjärde plats i vapenstatistiken, även om de som skrivit propositionen påstår det.

I Norge, Frankrike och Schweiz begås det tre gånger så få brott mot liv som i Finland och ändå har de ungefär lika många vapen som vi. I motiven till ändringarna kommer regeringen med en massa fantasier som inte alls existerar.

Vad är då färska uppgifter (2009) om vapnens roll vid brott mot liv i Finland? Årligen dör det i snitt 1,9 personer i brott mot liv där lagliga handeldvapen är inblandade, i snitt 4,9 personer där långa skjutvapen är inblandade och 10,9 personer där olagliga skjutvapen är inblandade. År 2009 begicks 94 % av alla brott mot liv med andra medel, också med olagliga vapen. Årligen bringas ungefär 140 personer om livet i Finland. Tre förövare av fyra har alkoholproblem; detsamma gäller offren. Drygt hundra brott mot liv begås i hemmen eller på liknande platser. Två av tre förövare har våldsbakgrund och två av tre är inte i arbetslivet, men i arbetsför ålder.

Det överlägset vanligaste tillvägagångssättet är att använda eggvapen. På andra plats kommer misshandel och strypning utan hjälpmedel. I 16 % av fallen används vapen och det påpekar också förvaltningsutskottet i betänkandet. Merparten, alltså de flesta av vapnen är olagliga.

Propositionen når inte personer med psykisk ohälsa och den kan inte förhindra våldshandlingar av typen skolskjutningar, som regeringen låter påskina. Tvärtom kan man se det som att den ökar otryggheten kring vapen, exempelvis att någon tränar två år på skjutbanorna utan att skytteföreningarna har någon aning om personens bakgrund (män i väst som planerar självmord). Hittills har skytteföreningarna kunnat lita på att tillståndsmyndigheterna har undersökt amatörskyttarnas bakgrund innan de har fått licens.

De grundläggande fri- och rättigheterna: kränkningar och behovet av skydd

Propositionen bör inte godkännas eftersom det finns brister i respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det ingår så gott som ingen analys av de grundläggande fri- och rättigheterna. De nämns bara på tre små ställen. Och de går inte in på kärnan i tillståndspraxis. Propositionen går inte in på de grundläggande fri- och rättigheterna, det vill säga vilken rätt medborgarna har att få tillstånd för att inneha vapen. Det är en fråga av stor relevans för regleringen av tillstånd.

Jakträtten

Motiven till propositionen och grundlagsutskottet tiger stilla om att jakträtten lösgörs från rättten att äga mark. Vapenlicens är inte den typen av grundläggande fri- och rättighet, men den har kopplingar till de grundlagsskyddade rättigheterna, tydligast till jakträtten, men också till rättten att välja sina fritidsaktiviteter, som är en grundläggande fri- och rättighet. På en markägares mark får bara ägaren jaga. Och jaga kan man bara med skjutvapen. Vapenlicens för jakt brukar beviljas, när personen visar upp intyg över jägarexamen och uppfyller de allmänna villkoren för licens. Nu säger man klart ut att man vill avstå från den kopplingen vid jakt med fälla och grytjakt (pistoltillstånd), och mellan raderna kan man läsa att det gäller annan jakt också.

Enligt propositionen kan markägarna fråntas rätten att jaga på sin egen mark, om de inte kan bevisa att de har jakt som hobby. Detta gäller också, om tillståndsmyndigheten av någon anledning inte vill ge tillstånd för korta eller långa vapen, för enligt propositionen behöver tillståndsmyndigheten inte bevilja över huvud taget någon tillstånd eftersom "ingen har en subjektiv rätt att få ett förvärvs- eller innehavstillstånd för skjutvapen".

På den punkten är propositionen en tydlig kränkning av den privata äganderätten eftersom jakt innebär att man utnyttjar markinnehavet på samma sätt som man hugger träd eller odlar marken. Markägarna är fria att välja hur de vill utnyttja sin egendom, också med vapentillstånd, som i och för sig kan regleras genom lag. Självfallet påverkas fastighetsvärdet av inskränkningen eftersom bytesdjur hör till när man utnyttjar marken. Propositionen inskränker markägarnas rätt att utnyttja sin mark.Samtidigt går man ett stort och djupt intrång i hundratusentals människors jakträtt som har funnits sedan urminnes tider och ingått i livsstilen och rätten att försörja sig. Regeringen gör ingen bedömning eller utredning, vilket hade krävts på grund av de grundläggande fri- och rättigheterna.

Det är inte bara markägarna som drabbas. Också invånarna i norra Finland får sina jakträttigheter inskränkta och det motiveras på flera olika sätt. Det sägs ingenting om detta vare sig i propositionen eller i betänkandet.

Rätten till vapen som näring

Också vapennäringen är tryggad i lag på ett godtagbart sätt som en grundläggande- fri- och rätttighet. Den samverkar med egendomsskyddet. För näringsrättens del åsidosätter regeringen dessa aspekter. Rätten till vapennäringen är förknippad med en omotiverad regel som begränsar rätten för myndiga personer, som alltså har fyllt 18 år, att hantera handeldvapen.

Skytte som hobby

Skytte som hobby ingår i varje människas personliga frihet och rätt att träffa egna val på samma sätt som de kan höra till eller låta bli att höra till en förening. Regeringen, och inte ens grundlagsutskottet, behandlar denna princip trots att den sades ut klart och tydligt av grundlagsutskottet i samband med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna. Vår gällande grundlag har ingen lagreservation eller något annat kriterium för det. Detta kan inte anses vara acceptabelt och det går inte att rätta till i utskottet.

Enligt vissa uppgifter i medierna fick en del av ledamöterna i grundlagsutskottet tre minuter på sig att titta på det färdiga utlåtandet och godkänna det. Under sådana förhållanden uppfyller utlåtandet från grundlagsutskottet inte sin uppgift på behörigt sätt.

Anvisningarna om samordnad tillståndspraxis

Anvisningarna om samordnad tillståndspraxis har delvis olagligt innehåll. Dessutom har de utfärdats i olaglig ordning. De måste upphävas och får inte längre tillämpas på grundval av tjänsteplikten. Anvisningarna måste koncentrera sig på om sökanden är lämplig att inneha ett skjutvapen i stället för att fokusera på vapenstorleken eller vapenkaliber.

Till råga på allt ingriper varken propositionen eller riksdagsbehandlingen i de uppenbara krav som 80 § i grundlagen ställer vid delegering av lagstiftande makt och som är absoluta och av stor relevans för riksdagens roll. Anvisningarna bygger inte på någon materiell lag, det vill säga skjutvapenlagen. Med stöd av lagen om polisförvaltningen kan det inte utfärdas bestämmelser om tillämpningen av skjutvapenlagen. Dessutom är anvisningarna i strid med vedertagen grundlagstolkning betydligt mer detaljerade än själva lagen. Och de har i själva verket åsidosatt lagtolkningen. Anvisningarna innehåller bestämmelser som går långt utöver de krav som ställs på innehållet i en anvisning. Detta går inte att motivera på något som helst sätt, men frågan behandlas ändå inte i propositionen.

Det säger sannolikt en hel del om effekten av anvisningarna att de i vissa fall har åsidosatt lagen som rättskälla vid tolkningar som kräver prövning, det vill säga att tillståndsmyndigheten i första hand stöder sig på dem och inte på lagen som den borde.

Ouppklarade frågor i propositionen

I detta sammanhang bör det också påpekas att propositionen över huvud taget inte innehåller några undersökningar eller utredningar av sambandet mellan brott mot liv eller skjutningar som begåtts med lagliga vapen. Det finns nämligen inga sådana samband, visar internationella studier. Vidare finns det heller inget samband mellan antalet vapen och antalet brott mot liv som begås med vapen. Försvararna av propositionen hänvisar vanligen till den här typen av intuitiva eller skenbara motiv. Också lagar måste beredas utifrån forskning och fakta. Ett viktigt element i god lagberedning är att det finns en effektanalys och någon sådan finns det inte i propositionen.

Osökt inställer sig frågan vilken roll etnisk tradition eller praxis har spelat i skjutningarna de senaste åren. Det finns det statistik på. Inrikesministeriet måste starta en utredning om frågan. Uppgifterna spelar en viktig roll för att avgöra vilka medel som kan tillåtas i styrningen av vapentillstånd och för att undvika att ingen skuldbeläggs utan grund. De varierar från fall till fall.

I propositionen gör regeringen ingen analys av sambandet mellan psykofarmaka och skottincidenter, som är brukligt i internationella sammanhang. Det finns heller ingen studie av sambanden mellan den faktiska säkerheten i samhället och praxis för vapentillstånd. Den typen av internationella studier finns det gott om också i Europa.

En mycket allvarlig brist i propositionen är det att det inte finns någon bedömning av hur våra mångomtalade skolskjutningar hade kunnat undvikas, om polismyndigheten hade handlat rätt och om de i och för sig kritiska anvisningarna om samordnad praxis för vapentillstånd hade tillämpats tillräckligt exakt när tillstånden beviljades. Dessa problem kan inte rättas till genom en proposition. Det går inte att förhindra våldsbrott av den typen som skolskjutningarna representerar genom att strama åt vapentillstånden. Det har också polismyndigheten påpekat.

Grundlagsutskottet motsatte sig bland annat obligatoriskt medlemskap i skytteföreningar som villkor för vapentillstånd. Det kränker föreningsfriheten, ansåg utskottet. Vår regering hade byggt in ett mått på hobbyer och en tvåårig träningsperiod i propositionen; vapentillstånden skulle vara helt och hållet beroende av obligatoriskt medlemskap. Men grundlagsutskottets hållning befriar inte sökandena från skyldigheten att skaffa ett intyg över aktivt utövande från en skytteförening. Utan tillstånd kan man inte ansöka om vapentillstånd och det blir en ohållbart situation när ingen är skyldig att utfärda intyg och ingen har lagstadgad rätt att få intyg. Dessutom definieras aktivitet ingenstans i lagförslaget. Obligatoriskt medlemskap spelar en nyckelroll i lagförslaget och när det inte kan genomföras måste förslaget ändras radikalt. Vilken roll spelar skytteinstruktörerna när det inte krävs obligatoriskt medlemskap?

Anvisningarna om samordnad praxis för vapentillstånd förbättrar inte vapensäkerheten. Propositionen når inte personer med psykisk ohälsa och inskränkningarna i tillstånden bygger inte på lärdomar från skolskjutningarna. Testningen av sökande är tänkt att gallra bort olämpliga sökande, men den är alltför vag. Kända skolskjutningar och vissa skottincidenter de senaste åren visar att förövarna använde psykofarmaka. Det är utan tvivel så att övervakningen och tillståndsprövningen har misslyckats. Den frågan bedöms inte alls i propositionen och problemen kan inte undanröjas genom ändringar i skjutvapenlagen. Anvisningarna måste ses över för att stämma överens med grundlagen.

Sammanfattningsvis är det klart att innehav av skjutvapen måste kräva tillstånd. Men det hindrar inte att man följer bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna.

Begreppet aktivt utövande måste definieras i lagen eftersom det är ett absolut villkor för att få tillstånd för handeldvapen. Tillståndsvillkoren och kriterierna för återkallelse måste definieras tillräckligt exakt och tydligt i lagen, inte i bestämmelser på lägre nivå. Viltvårdsföreningar är inte kapabla att utfärda tillförlitliga intyg över jaktutövning.

Allmän motivering

I betänkandet säger utskottet att ingen har villkorslös rätt att ha skjutvapen eftersom det krävs tillstånd för att förvärva och inneha vapen. Det är fel tankegång och frågan uttrycks på fel sätt.

Tillståndsplikt kan ingå i lag. Däremot bestäms varje medborgares rätt att få vapentillstånd genom de grundläggande fri- och rättigheterna och genom vid varje tidpunkt gällande skjutvapenlagstiftning. Följaktligen måste det behöriga stycket i betänkandet justeras.

Betänkandet måste anpassas beträffande minimidirektivet (det gäller rent allmänt inte vapendirektivet). Ordet minimidirektiv och meningen efter den måste strykas. I stället ska man bara tala om direktiv. Dessutom bör följande sats läggas till i slutet av stycket: "Vapendirektivet förpliktar medlemsstaterna att genomföra de förpliktelser som gäller alla medborgare ordagrant och exakt i den nationella lagstiftningen."

Försvarsutskottet föreslog att propositionen i sin helhet ska hänskjutas för ny behandling och jord- och skogsbruksutskottet anförde omfattande kritik mot lagförslaget. Men förvaltningsutskottet lägger bara fram brottstycken ur utlåtandena och det ger en felaktig och förvrängd bild av frågan. Hela stycket måste strykas.

Följande tillägg bör föras in efter den första meningen: "Detta är den viktigaste principen för att styra tolkningen av den föreslagna ändringen av skjutvapenlagen."

På flera ställen rörs procentsatser och sifferuppgifter ihop. Den gamla statistiken måste tas bort. Årligen dör det i snitt 1,9 personer i brott mot liv där lagliga handeldvapen är inblandade, i snitt 4,9 personer där lagliga långa skjutvapen är inblandade och 10,9 personer där olagliga skjutvapen är inblandade. År 2009 begicks 94 % av alla brott mot liv med andra medel, också med olagliga vapen.

Stycket om självmord har ingenting att göra med skjutvapenlagen och det måste alltså strykas.

Stycket om återkallelser av vapentillstånd säger att antalet 2 422 årligen är 0,36 % av tillståndsinnehavarna, alltså en marginell siffra. Fakta måste rättas till, särskilt när det inte blir klart hur många återkallelser som beror på fortkörning eller andra faktorer utan anknytning till vapen. Återkallelserna beror inte på vapendirektivet.

Våldshandlingarna i Finland beror inte på antalet vapen. Till exempel Norge, Frankrike och Schweiz har ungefär lika många vapen per invånare som vi, men vi har ändå fler brott mot liv. Så det är inte vapnen det hänger på.

Lagen säger nästan ingenting om hur man ska bekämpa olagliga vapen. Det går egentligen inte att bekämpa dem med bestämmelser om lagliga vapen.

Texten beaktar inte alls effektanalysen, även om det i betänkandet påstås att problembeteende med skjutvapen beror på andra problem i samhället. Därför är påståendena om vapensäkerhet och möjligheterna att påverka risken för missbruk utan belägg.

Det finns ingen anledning att ändra något eftersom nuvarande praxis för tillstånd för handeldvapen fungerar bra.

Utövning av jakt behandlas inte alls med avseende på markägarens egendomsskydd eller jakt med avseende på rätten till fritidssysselsättning i ljuset av de grundläggande fri- och rättigheterna. I Finland äger 115 000 jägare 28 % av landets yta. Alla som har jaktkort har rätt att jaga på statlig mark. Följaktligen berörs drygt 300 000 jägare av denna grundläggande fri- och rättighet och 15 000 av dem är kvinnor.

Stycket och motiven till det är formulerade så att jakt med fälla i det närmaste kommer att försvinna helt och hållet. Dessutom ökar risken för fler olagliga vapen och det strider mot syftet med bestämmelserna. Stycket innehåller en rad felaktiga och falska antaganden.

Hur ett vapen fungerar spelar ingen roll för dödandet. Det är fullt acceptabelt att tillåta att självladdande vapen används vid jakt med fälla. Viltvårdsföreningarna är inte kapabla att utfärda tillförlitliga intyg över jakt med fälla eller i gryte. Markägarnas rätt att utnyttja sin mark kommer i farozonen. Jakt måste utövas aktivt, men vem bestämmer vad som är aktivt? Krävs det sex eller sextio djur? Djuren måste ha rätt att dö utan smärtor och laddningstiden med engångsskott kan vara alltför lång. Lagförslaget tar alltså inte hänsyn till djurens perspektiv. Dessutom är det omöjligt att dämpa ljudet från en revolver. Följaktligen borde förvaltningsutskottet inte alls tillstyrka bestämmelsen.

Det är grundlagsutskottets sak att bestämma om jakträtten inom ramen för rätten att äga mark omfattas av rätten att inneha skjutvapen eller inte. Det är ingen som har bedömt det med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. På kort sikt har dock betänkandet stort inflytande på tolkningen. Därför bör utskottet inte komma med sådana tolkningar.

Det stämmer inte att Finland och Sverige ligger i EU-toppen. Finland representerar genomsnittet med 32 vapen per 100 invånare. I kalkylen ingår också olagliga vapen.

Betänkandet innehåller ingen grundlagsenlig behandling alls eller motiv, det vill säga om var och ens rätt att välja sin fritidssysselsättning och ägna sig åt sportskytte.

Påståendet att Finland ligger i toppen bland länderna med de flesta handeldvapnen har ingen grund.

Hur ska man kunna få utlåtande av skytteinstruktörerna om man inte hör till en skytteförening? Stycket är ologiskt när det krävs intyg från föreningen,men man inte behöver vara medlem där. Har den som behöver intyg ingen rätt att få ett intyg som inte har analyserats?

Enligt betänkandet är intyg från skytteinstruktörerna offentligt tillförlitliga, men den som utfärdar intyget har inget ansvar, inga förpliktelser, inga krav på procedurer, trots att det handlar om viktiga intyg som utfärdas och ansöks. Därmed handlar det alltså om situationer som avses i 124 § i grundlagen, alltså en uppenbart väsentlig förvaltningsuppgift som överförs på privata aktörer. Skytteföreningarna har inga som helst förutsättningar att uppfylla de lagstadgade kraven.

Även om förvaltningsutskottet inte klart och tydligt tar ställning till att överföra förvaltningsuppgifter, kan det direkt med stöd av 124 § i grundlagen räknas som offentligt utövande av offentlig makt under tjänsteansvar.

Det är praktiskt taget bara medlemmar i skytteföreningar som kan få intyg, precis när grundlagsutskottet har ansett att obligatoriskt medlemskap inte kan införas vid vapentillstånd. Bestämmelserna är helt enkelt ologiska.

Definitionen på vad aktiv utövning är får inte ingå i en författning på lägre nivå, utan måste finnas i lag. Utskottet motiverar inte sina synpunkter med vapentyp, mått av aktivitet, erfarenhet eller kännedom om priset på patroner. Dessutom går utskottet in på frågan om aktivitet och behovet av att bevisa att den är fortlöpande. Det är vansinnigt att utskottet behandlar aktiviteten i betänkandet för behovet av till exempel jaktvapen är störst i början av jaktperioden och strax före. Det utreder utskottet inte alls.

Var finns det skytteinstruktörer? Om föreningarna inte har instruktörer är det då tjänstemännen som ska skaffa fram dem? I själva verket överför man offentlig makt på enskilda aktörer. Vem kan man klaga hos om inget intyg utfärdas? Det kommer att behövas en massa folk, minst 5 000 personer, för instruktionen och instygen. Vem betalar deras utgifter? De kommer att bli tvungna att tillbringa hela sin fritid på skjutbanorna för att verifiera alla hobbyskyttars aktivitet.

Nuvarande praxis är alldeles tillräcklig och ger fulla befogenheter. I rättvisans namn och för att det är så många olika typer av situationer måste aktivitet definieras i lagen, om det behövs en definition.

Det behövs insatser från tusentals nya personer om tillståndsförfarandena ska kunna ändras. Dessutom blir det dyrt att varje tillstånd ska ansökas på nytt och ändras. En sådan onödig punkt är att tillstånden blir tidsbegränsade genom lagen. Där har man inte alls tänkt på de obefintliga resurserna. Ingen har kommit med någon effektbedömning som visar realiteterna. Redan nu tar behandlingen av ett normalt vapenärende flera månader på många polisstationer.

Alla bestämmelser och lagtexter om att det krävs en medicinsk bedömning och motivering måste strykas eftersom de är ogrundade och både otydligt och allt för abstrakt definierade. Det nuvarande läget är ett bra och lämpligt förfarande.

De föreslagna ålderbegränsningarna måste strykas helt och hållet. Det finns inga vettiga grunder för dem, varken administrativt eller med tanke på vapensäkerheten. Däremot medför begränsningarna en massa problem och orsakar mer byråkrati.Läkarförpliktelsen i den allmänna motiveringen i betänkandet måste ändras enligt följande: "För större vapensäkerhet anser utskottet det viktigt att läkarna, när det finns grundad anledning, har rätt att anmäla till polisen …" (ordet åläggs måste bort). I detta sammanhang avses med vapensäkerhet väsentlig säkerhet som täcker in alla former av användning och innehav av vapen. Ordet avser inte ytligt utbyte av information mellan myndigheterna eller ett myndighetsförfarande för det är ingen avgörande fråga för vapensäkerheten.

Aktivitet måste definieras i lag för att man ska veta vad det egentligen betyder och vad det åsyftar. Hur många skott måste man avfyra på en gång för att betraktas som aktiv? Räcker det med att skjuta en gång eller ska man avfyra tio eller kanske 120 skott? Om man besöker skjutbanan tio gånger samma dag, har man då uppfyllt kravet på tio gånger? Utövar man sin hobby när man laddar vapen? Skytteklubbarna har inga vapen att låna ut och det får många unga att sluta med sin hobby. De har heller inga möjligheter att skaffa sådana vapen. Så utskottets uppfattningar om rapporteringsskyldigheten är inte realistiska. Inte heller i övrigt erkänner utskottet andra former av övning, till exempel simulator och imitation.

Det är inte sant att de olagliga vapnen huvudsakligen härstammar från vårt eget land. De är inte i de flesta fall stulna i privata hem. Vapenförvaltningsenheten hade kunnat ge riktiga uppgifter om insmugglade vapen som polisen, tullen och gränsbevakningsväsendet har tagit hand om och om skjutvapen som påträffats hos brottslingar. Det finns inga uppgifter som korrelerar med påståendet att vapnen kommer från inbrott i privata hem. En del av de illegala vapnen är rentav krigsbyten.

För att undvika förväxlingar och tolkningsproblem måste tempusformen för behörig förvaring av vapen ändras. Det räcker inte med att skjutvapen inte har förvarats på behörigt sätt, utan det måste vara så. Det gäller alltså att ge ett svar på frågan om ett vapen i dag måste förvaras fel eller räcker det med att det någon gång tidigare har gjort det, kanske illegalt och fel för tio år sedan.

Det frivilliga försvarsarbetet måste ges bättre status. Lagtexten bör särskilt nämna reservistskytte som ett av ändamålen med skjutvapen. Det saknas i lagen (43 §).

Betänkandet bör få följande tillägg: "Skyttekortet får inte ha någon officiell eller offentlig roll eller mission. Regleringen av skyttekortet är ingen lagstiftningsfråga".

Det framgår inte av betänkandet varför projektet tas upp i det här sammanhanget. Det har ju ingenting med lagen att göra. Var som helst kan tjänster förbättras genom standardisering. Det är ingen lagstiftningsfråga. Förresten så behövs det inga nya tillståndskort för vapen. Därför är tilllägget nödvändigt för det handlar mest om att sko sig.

I betänkadet säger utskottet att frågan hade behandlats fem gånger i skjutvapennämnden. Det stämmer inte utom om man anser Powerpointpresentationer av utkast till paragrafer vara möten. Det har inte förekommit någon riktig behandling. Här bör det nämnas att skjutvapennämnden den 7 maj i år föreslog att lagförslaget ska återremitteras för ny behandling. Det som sägs i sista meningen om hörande gäller inte alla. Organisationerna fick yttra sig om det färdiga förslaget, men synpunkterna beaktades inte eftersom de inte var i linje med propositionen. De sista ändringarna fick de inte alls uttala sig om. Inte heller på den punkten ger förvaltningsutskottet exakt och riktig information.

Hobbyorganisationerna och andra intressenter har bara hörts i princip — inte i övrigt.

Om en näringsutövare slutar med verksamheten genom konkurs, dödsfall etc., hur går det då med skyldigheten att ha kvar en fil? I sådana fall brukar alla andra juridiska skyldigheter upphöra utom de som genom lag har införts för ett särskilt fall. Kan ett dödsbo eller ett konkursbo ge ut registret till polisen? Regleringen har alltså en del luckor.

Den gällande lagen räcker till. I 45 § ges 18-åringar rätt att starta vapenaffär utan behöva anföra någon saklig grund för enligt lag är 18-åringar myndiga i alla hänseenden. Ingen har lagt fram några skäl för någon annan åldersgräns.

"I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet att det finns konstitutionellt godtagbara grunder för att begränsa föreningsfriheten." Så står det i betänkandet.Stycket innehåller frågor som är vitt skilda från varandra och det är omöjligt att se sambandet. Grundlagsutskottet kräver explicit att obligatoriskt medlemskap inte får införas genom propositionen, trots att frågan inte var något problem vid beredningen.

Texten om föreningsfriheten hade mått bra av att vara fördelad på flera stycken för att det ska bli begripligt att frågorna är fristående från varandra. Nu står flera stycken huller om buller och texten motsäger sig själv. Det är inte klart vad som avses med detaljmotiveringen.

Vad grundar sig halveringen av hobbytiderna på? Ser man till principen om likabehandling blir det inte klart om det finns något godtagbart skäl eller kriterium. Vad finns det för rätt att förkorta den aktiva hobbytiden under just de här och uteslutande under de här förhållandena, och inte i andra fall?

Skytteinstruktörerna kan utfärda intyg, men sökandena har ingen laglig rätt att få intyg. Vad grundar sig skyldigheten att utfärda intyg över hobbyverksamhet på? Vilka möjligheter har sökanden att överklaga? Och hos vem ska man överklaga? Det finns helt enkelt inga liknande bestämmelser. Utskottet kan inte veta om någon utfärdar ett intyg eller inte, särskilt som systemet är tungrott och halvdant. Dessutom vet ingen vad det kommer att kosta.

Är en person utan medicinsk utbildning verkligen kompetent att tolka resultatet av lämplighetstesten? Om det inte är kravet, hur ska man då garantera deltagarnas integritet och andra skyddade rättsintressen? Förslaget kan bli rena rama fältskärshistorier. Lämplighetstest bör bara krävas av dem som söker tillstånd första gången. I 45 c § saknas det förklaring till vad som avses med personlig lämplighet och personlighet. Det är inte förenligt med de grundläggande fri- och rättigheterna att utelämna syftet med att testa lämpligheten.

"Enligt grundlagsutskottet förefaller det inte att finnas något verkligt behov av test." Inställningen till behovet av test stjälper hela bestämmelsen. Varför följer inte förvaltningsutskottet grundlagsutskottets uppfattning om de grundläggande fri- och rättigheterna?

Parallella tillstånd ska kunna beviljas bara av särskilt vägande skäl, det vill säga på klarspråk mycket sällan, mest bara i undantagsfall. Vilka rättigheter har innehavarna av parallella tillstånd? Det finns över huvud taget inga regler för det. I "särskilt vägande skäl" måste "särskilt" absolut strykas eftersom det överlag är svårt att peka på vad som är ett särskilt vägande skäl. Dessutom bör utskottet framhålla att hobbyverksamhet alltid är ett vägande skäl. Det vore omöjligt att skänka värdefulla vapen till familjemedlemmar — utan att det finns några som helst vettiga skäl till det.

I betänkandet står det så här: "Skytteföreningarna har i dag inte några egna vapen. Det kommer att krävas vissa ändringar i deras verksamhet på den här punkten. Åtminstone avancerade skyttar kommer att behöva handeldvapen att använda personligen." De flesta skytteföreningar har inte och kommer inte att ha råd att skaffa vapen. Så texten strider mot sanningen och kan inte motiveras. Det vore en omöjlighet för skytteföreningarna att skaffa vapen också av den anledningen att de vapenansvariga inte kan eller vill ta personligt ansvar för dem. Lagen tillåter inte att föreningarna skaffar vapen i eget namn. Och de föreningsaktiva byts ut ofta.

Lagtexterna

Många av strykningsförslagen ovan innebär att respektive punkter i propositionens lagtext bör strykas. Förvaltningsutskottet har gått med på grundlagsutskottets krav och strukit reglerna om tvångsmedlemskap som ett led i anskaffningsförfarandet för vapentillstånd. Dessutom har förvaltningsutskottet helt strukit bestämmelsen i 106 b § om inspektion av vapenförvaring hemma hos innehavaren. På dessa punkter har en återgång till nuläget skett.

Dessutom finns bland mina ändringsförslag sådana strykningar som innebär en återgång till nuläget och en tydlig och fungerande lagstiftning. Dessutom kan följande sägas om ändringarna och strykningarna. Om förvaltningsutskottet inte uttryckligen kommenterat frågan i sitt betänkande handlar det direkt om en ändring av propositionens lagtext och en återgång till rådande, välfungerande nuläge.

I propositionens 2 och 3 § ingår definitioner på vapen och vapendelar. Ur ett tydlighets- och förutsebarhetsperspektiv är det problematiskt att genom tolkning och utan att det står skrivet i definitionen kommer tillstånd att krävas för luftgevär om lagen antas. Och ändå är det just detta vapen som folk känner bäst till. I definitionen saknas också den uppdelning i väsentliga delar och andra delar som vapendirektivet förutsätter; endast de förstnämnda kräver tillstånd enligt direktivet.

Den föreslagna 27 § om särskilda åldersgränser är obehövlig och bör strykas. Bestämmelsen handlar nämligen om den grundläggande rättigheten att idka yrke och näring, myndiga medborgare och avsaknaden av hållbara argument för åldersgränserna.

Den föreslagna 53 § om att tillstånden ska beviljas för viss tid bör strykas. Orsaken är helt enkelt den att begränsningarna leder till en enorm arbetsbörda och gör det svårt för många tillståndshavare att få tillstånd på grund av reglerna om aktiv hobbyutövning. Dessutom saknas inom skytteföreningarna lämpliga metoder för att visa att en person aktivt utövar sin skyttehobby. Regeringen har inte gjort någon som helst effektanalys. Vapensamlare nämns överlag inte i denna bestämmelse i propositionen. Och ändå finns det fler än 1 000 registrerade vapensamlare som har uppskattningsvis 160 000 vapen i sin ägo. Att samla vapen är i regel en livslång hobby. Men inget svar ges på hur hobbyn ska bevisas. Här uppvisar betänkandetexten en regelrätt lucka när det gäller rätt och grundläggande rättigheter.

De föreslagna ändringarna gällande åldersgränser (53 §) bör strykas helt och en återgång ske till god, beprövad nupraxis.

Det är komplett omöjligt att bevisa att man aktivt bedriver sin skyttehobby som 53 och 53 a § i propositionen kräver. Något system som skulle lämpa sig för detta finns inte. Vad aktiviteten innebär för olika vapentyper, förhållanden och utövare anges inte. Med tanke på de grundläggande rättigheterna räcker det inte med att utskottet kommer med slumpmässiga ställningstaganden. Hela regleringen av aktiv utövning bör strykas, eftersom arrangemanget är dyrt och rena rama byråkratin i brist på behövliga resurser (kräver minst 5 000 nya aktörer). Dessutom är det totalt ineffektivt om man vill att vapensäkerheten ska bli bättre.

Propositionens 67 § om återkallelse av tillstånd förbiser helt en för medborgarnas rättigheter väsentlig omständighet i det ändrade vapendirektivet, nämligen en detaljerad grund för återkallelsen. Enligt direktivet ska återkallelse av tillstånd alltid vara beroende av om tillståndshavaren utgör en fara för sig själv eller någon annans liv och hälsa. Bestämmelsen är tvingande och bör genomföras till punkt och pricka. Hur detta påverkar återkallelsegrunderna sägs ingenting om i propositionen. Förvaltningsutskottets argumentation för återkallelse av tillstånd förbigår totalt vad som sker om tillståndet för den vårdnadshavare som gett sitt samtycke återkallas eller om samtycket anses ha blivit återtaget på den grund vilka rättigheter parallelltillståndshavaren har. Det finns bestämmelser om parallelltillstånd i den föreslagna 66 §.

Skjutvapenförseelse är rubriken på den föreslagna 103 §. I den paragrafen står det att den som i strid med denna lag uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ... 9) försätter ett skjutvapen eller en vapendel i varaktigt obrukbart skick eller försummar skyldigheten enligt 108 § 1 mom. 3 punkten eller 112 § att för polisen visa upp ett skjutvapen eller en vapendel som försatts i varaktigt obrukbart skick ... ska för skjutvapenförseelse dömas till böter.

Den här bestämmelsen är så egendomlig att den bör strykas; det är nämligen svårt att förstå grunden för kriminaliseringen. Vare sig man vill det eller inte leder bestämmelsen till att man tvingas fundera på om den som förstört ett vapen av misstag begått en gärning enligt bestämmelsen eller inte. Det räcker med enbart tillståndshavarens anmälningsplikt för att tillgodose det eventuella ändamålet med bestämmelsen.

I de föreslagna 100 a och 110 b § föreskrivs om märkning i sådana ordalag att märkningen inte får vara osynlig trots att det går att kontrollera serienumret på några sekunder t.ex. genom att lossa gevärets framkolv eller vrida toplevern åt sidan eller annars under loppet av några sekunder ta isär geväret utan redskap. Av lydelsen följer att de ställen som vapentillverkarna utan undantag väljer att anbringa märkningen på inte längre än tillåtna i Finland. Dessutom är det tvetydigt om tillverkningsmärkningen ska göras med en stämpel eller om kravet på märkning anses uppfyllt om de nödvändiga uppgifterna enligt direktivet har gjorts med flera stämplar. På denna punkt bör det inte finnas rum för tolkning. Yttermera framgår de uppgifter som direktivet kräver av de märkningar som normalt används i dag. Det behövs inga specialfinesser i den finska lagstiftningen.

Enligt 110 c § i propositionen måste en vapensmed varje gång och särskilt be Polisstyrelsen om tillstånd för att få förtydliga eller dubblera serienumret, om t.ex. märkningen behöver förtydligas i samband med omblånering. Vad bottnar detta egentligen i? Hur betjänas säkerheten av detta? Ur vilken synvinkel sett är detta nödvändigt? Redan nu hör vapensmedsverksamheten och vapennäringen till de striktast reglerade näringarna i Finland och brister det i redbarheten beviljas inget verksamhetstillstånd. Bestämmelsen hindrar inte vem som helst från att ändra märkningarna och också vanliga medborgare klarar av att ändra dem om de vill vara oärliga. Det behövs inte några vapensmedskunskaper för det. Den enda konsekvens bestämmelsen har är att den utgör en belastning och kostnad för laglydiga vapensmeder. Kravet på att tillstånd måste sökas för att göra märkningen tydligare bör styrkas.

I förvaltningsutskottets betänkande behandlas också den föreslagna 114 § och plikten att anmäla en person som på grund av sitt hälsotillstånd inte är lämplig att inneha att skjutvapen. Det räcker med att i bestämmelsen ge läkare rätt att av motiverad anledning göra en sådan anmälan, inte annars och inte någon annan.

Slutsatser

Propositionen är alltså totalt ohållbar om man tänker på riksdagsledamöternas möjligheter att ta ställning till den på tillbörligt sätt.

Hela riksdagsbehandlingen har tillfört nya infallsvinklar. Det gäller att i brådskande ordning bereda en totalreform av vapenförvaltningen och tydligare avskilja den som en egen sektor till ett förvaltningsärende. Det ligger i allas intresse av vapentillståndspraxis är förutsebar, men denna förutsebarhet varken förbättras eller främjas av propositionen. Den tillståndspraxis man stöter på i förvaltningen och som dikteras av attityder och andra slumpmässiga omständigheter är helt oacceptabel.

Till god lagberedning hör inte, som i den föreliggande propositionen, att i lagändringar gå in för metoder och förfaranden som de facto riktas mot andra personer och saker än den verkliga målgruppen. Det leder till att oskyldiga och andra utan delaktighet skuldbeläggs, vilket inte får vara lagstiftningens syfte.

En annan slutsats som kan dras av propositionen och hela riksdagsbehandlingen att vi snabbt måste få en konstitutionsdomstol för att behandla grundläggande rättigheter. De grundläggande rättigheterna, demokratin och rättsstaten skulle stärkas genom en sådan domstol. Den skulle hindra att de grundläggande rättigheterna åsidosätts i dålig lagberedning och sätta stopp för grundlösa tolkningar. Domstolen skulle också öka respekten för de grundläggande rättigheterna när riksdagen behandlar lagar och framför allt ge varje grundläggande rättighet en adekvat positiv domän som inte får kränkas genom lagstiftning i stället för att man som nu främst funderar på om man ytterligare kan kringskära någon viss grundläggande rättighet genom lag.

Reservationen sätter sökljuset på många av de stora problem som finns inbyggda i propositionen. Ingen effektanalys har gjorts för de förslagna ändringarna. Inte minst av den anledningen bör propositionen förkastas och hänskjutas till ny beredning.

Riksdagen är det högsta lagstiftande, inte lagberedande organet. Propositionen med förslag till ändring av skjutvapenlagen, som beretts av statsrådet och det behöriga ministeriet, dvs. inrikesministeriet, uppfyller inte kravet på god lagberedning. Belägg för att så är fallet ger de tiotals motiverade korrigeringsförslag som riksdagsutskotten och flera tiotal experter lagt fram. Man kan inte åstadkomma ett lyckat lagkomplex genom att i en oduglig proposition lägga lapp på lapp. Lagförslaget bör återremitteras till inrikesministeriet för ny beredning. Då kan alla korrigeringsförslag beaktas på behörigt sätt och ett nytt fungerande lagförslag arbetas fram.