Allmän motivering
Allmänt
Av de orsaker som framgår av propositionens motivering
och med stöd av erhållen utredning finner utskottet
propositionen behövlig och angelägen. Utskottet
tillstyrker lagförslagen men med de anmärkningar
och ändringsförslag som framgår av betänkandet.
Reformen — behov, betydelse och sammanhang
Propositionens främsta mål är att
anpassa den allmänna lagstiftningen om behandlingen av
förvaltningsärenden till det moderna samhällets och
rättsutvecklingens krav. Den nya förvaltningslagen
avser att garantera och bidra till en god förvaltning och
till att rättsskyddet tillgodoses i förvaltningsärenden.
Vidare skall den bidra till bättre kvalitet och resultat
på förvaltningsservicen.
De centrala bestämmelserna om behandlingen av förvaltningsärenden
skall kodifieras i en samordnad författning genom den nya
förvaltningslagen. Utskottet ser det som mycket viktigt att
det ställs vissa grundläggande kvalitetskrav för
myndighetsverksamheten redan i lagstiftningen. I den nya lagen ingår
bestämmelser om de kvalitetskriterier för en god
förvaltning som anges i 21 § 2 mom. i grundlagen.
Utgångspunkten är att förvaltningslagen
skall utgöra en klar och konsekvent grund för
förfarandet inom förvaltningen. Utanför
lagen faller den elektroniska kommunikationen inom förvaltningen
och vissa bestämmelser som hör till allmän
förvaltningsrätt (allmänna bestämmelser
om offentligrättsliga fordringar och återbetalning
av grundlös förmån). Också i
många andra länder ingår de allmänna
bestämmelserna om förfarandet i förvaltningsärenden
i en enhetlig lag. Till sin omfattning representerar den nya förvaltningslagen
europeisk medelnivå.
I förvaltningslagen föreskrivs
om hur förvaltningsärenden blir anhängiga
och vilka procedurkrav som kan ställas på behandlingen.
Med tanke på medborgarnas rättsskydd är
detta absolut nödvändigt. I dessa delar bygger
den nya lagstiftningen huvudsakligen på principerna i lagen om
förvaltningsförfarande (598/1982). Det är främst
praxis kring enskilda förfaranden som har förtydligats
och preciserats.
I den nya förvaltningslagen finns ett omfattande regelverk
också om delgivning av förvaltningsbeslut och
andra handlingar. Bestämmelserna utgår från
den nuvarande lagen om delgivning. Men i förvaltningslagen
har förfarandet i samband med delgivning förenklats
och bestämmelserna också i övrigt formulerats
på ett tydligare sätt.
Utskottet konstaterar att det med hänsyn till målen
med förvaltningslagen är viktigt att lagens räckvidd
omfattar den indirekta offentliga förvaltningen och enskilda
med offentliga förvaltningsuppgifter. Lagens tillämpningsområde bestäms
därmed efter uppgiftens kvalitet, inte dess status i organisationen.
Reformen avser att skapa större klarhet i vilka skyldigheter
myndigheterna har i sin tjänsteutövning och att
ge enskilda människor bättre möjligheter
att delta i och påverka saker som gäller dem själva.
Utskottet understryker att systemet bör stödja
den enskilda människan i att klara av att driva sina egna
förvaltningsärenden. Detta kräver inte
bara större medinflytande över procedurerna utan
också att kommunikationen ordnas och tjänster
tillhandahålls med större hänsyn till
kundernas behov, vilket i sin tur kräver en positiv attitydförändring
i förvaltningen.
I detta sammanhang bör det ytterligare påpekas
att Europeiska gemenskapens förvaltningsrättsliga
regelverk i centrala delar består av de materiella
rättsliga grunderna (jämlikhet, diskrimineringsförbud,
proportionalitet, rättssäkerhet, tillitsskydd,
godtrosskydd, missbruk av prövningsrätt) och procedurkraven (rådgivningsskyldighet,
omsorgsfull utredning av ärenden, utredning utan dröjsmål,
samråd, motivering, behörig delgivning av beslut)
som utformats i gemenskapsdomstolens praxis. Domstolens avgörande
C—107/97 uttrycker klart skyldigheten att tilllämpa
gemenskapens rättsliga principer också på nationell
nivå (punkt 65 i domen). Samma princip omfattas i stadgan
om de grundläggande rättigheterna (artikel 51).
Utskottet noterar med stöd av erhållen utredning
att den nya förvaltningslagen uppfyller de gemenskapsrättsliga
kraven vad gäller bestämmelserna om grunderna
för god förvaltning (2 kap.) och de egentliga
procedurbestämmelserna (kap. 4—7).
Propositionen om förvaltningslagen är väl förberedd.
Utskottet understryker att lagen i ett helhetsperspektiv är
en viktig allmän lag med tanke på ambitionen att
garantera och bidra till en god förvaltning.
Propositionens ekonomiska verkningar
Propositionens ekonomiska verkningar är beklagligtvis
mycket vagt motiverade med hänsyn till att den å ena
sidan kommer att ha uppenbara kostnadsverkningar men att det å andra
sidan inte går att lägga fram vare sig några
exakta uppskattningar i euro eller andra behov av extra resurser.
Utskottet har den uppfattningen att förvaltningslagen utan
vidare kommer att betyda mer arbete. Men det övergripande
målet i all förvaltning bör vara att
samordna kvalitet, effektivitet och tillgängliga resurser
på bästa möjliga sätt.
Serviceprincipen tas upp i flera bestämmelser i förvaltningslagen
(framför allt 8, 23 och 41 §). Detta är
motiverat med tanke på medborgarna. För myndigheterna
kan bestämmelser av detta slag betyda en avsevärd
extra börda om de rättsskyddsgarantier som bestämmelserna
medger utnyttjas i strid med deras syfte.
Reformen — ikraftträdande, verkställighet och
uppföljning
Utskottet föreslår att förvaltningslagen
träder i kraft i början av 2004. Nödvändiga
följdändringar i annan lagstiftning bör
sättas i kraft samtidigt med förvaltningslagen.
Vidare bör det inom olika förvaltningsområden
utredas om speciallagstiftningen behöver och kan samordnas
med den nya förvaltningslagen så att undantag
från förvaltningslagen behöver göras
i så få fall som möjligt. Eventuella ändringar
måste genomföras under nästa valperiod.
Enligt utskottets uppfattning blir det aktuellt att se på behovet
av specialbestämmelser åtminstone inom skatteförvaltningen
och Folkpensionsanstaltens behörighetsområde.
Verkställigheten av förvaltningslagen kräver en
ordentlig satsning på information, utbildning och uppföljning.
Förvaltningsutskottet förutsätter att
justitieministeriet mot slutet av nästa valperiod kommer
med en utredning till utskottet om verkställigheten av
den nya förvaltningslagen.
Detaljmotivering
1. Förvaltningslag
I Avdelningen. Allmänna bestämmelser
1 kap. Lagens syfte och tillämpningsområde
1 §. Lagens syfte.
Syftet med förvaltningslagen är att genomföra
och främja god förvaltning samt rättsskydd
i förvaltningsärenden. Lagens syfte är
också att främja kvalitet och gott resultat i
fråga om den service förvaltningen tillhandahåller.
Utskottet framhåller att begreppet förvaltningsärende
inte har definierats i lagen och att det i själva verket är
svårt att göra det. Ett förvaltningsärende är
ett mångförgrenat juridiskt begrepp både
i den rättsliga litteraturen och juridisk praxis. Utskottet
menar att det faktum att förvaltningslagen också tillämpas
på förvaltningsverksamhet minskar behovet av en
definition av begreppet förvaltningsärende. Förvaltningens
kunder uppfattar den verksamhet som förvaltningsmyndigheter
och enskilda parter med offentliga förvaltningsuppgifter
står för som myndighetsverksamhet där
det centrala med tanke på deras rättigheter och
rättsskydd inte är att kunna identifiera vad som är
ett förvaltningsärende utan att kunna förvissa
sig om att den myndighet eller part som har hand om ett ärende eller
en förvaltningsåtgärd uppfyller sin förpliktelse
på behörigt sätt. Vidare är
det viktigt att det finns klara bestämmelser som anger
vilka rättigheter och skyldigheter kunderna har i förvaltningsärenden
eller i behandlingen av ett ärende som de själva,
någon annan eller en myndighet har gjort anhängig.
2 §. Tillämpningsområde.
Förvaltningslagen avses i sin helhet bli tillämpad
på verksamheten inom förvaltningen.
Utifrån 2 mom. tillämpas förvaltningslagen hos
statliga myndigheter, kommunala myndigheter och självständiga
offentligrättsliga inrättningar samt hos riksdagens ämbetsverk
och republikens presidents kansli (myndighet).
Utskottet har uppmärksamgjorts på att det
utifrån 2 mom. kan uppstå den uppfattningen att förvaltningslagen
vid republikens presidents kansli tillämpas på skrivelser
till presidenten eller kansliet, också om det inte hör
till presidentens eller kansliets behörighet.
Vad gäller tillämpningen av lagen på republikens
president påpekar utskottet för det första
att presidentens beslutsbefogenheter också omfattar förvaltningsärenden,
som vissa utnämningsärenden. På denna
punkt är motiveringen till propositionen oklar.
Republikens president är inte en statlig myndighet
på det sätt som avses i 2 § 2 mom. i
förvaltningslagen utan ett statligt organ som förvaltningsärenden
hänskjuts till i ett särskilt föreskrivet
förfarande. Därför måste det
anses lämpligt att förvaltningslagen, som är
en allmän lag, inte som sådan eller i särskilt
angivna delar tilllämpas på presidentens beslutsfattande.
Förvaltningslagen tillämpas som sådan
på behandlingen och beredningen hos den myndighet som svarar
för föredragningen av ett ärende.
Förvaltningsutskottet anser att behandlingen av brev
från medborgarna vid presidentens kansli givetvis inte är
behandling av förvaltningsärenden på det
sätt som avses i förvaltningslagen och menar därför
att lagförslaget inte behöver preciseras. Onödiga
hänvisningar till annanlagstiftning har också i övrigt
undvikits i förvaltningslagen för att den skall
vara så klar och tydlig för medborgarna som möjligt.
Vad gäller behovet att utvidga tillämpningen av
förvaltningslagen till sådana organ som placerar
sig någonstans mellan statliga och kommunala myndigheter
anser utskottet att frågan lämpligen bör
regleras i speciallagstiftning, om det rättsliga läget
anses oklart på någon punkt.
Av 3 mom. framgår att lagen också tillämpas på statens
affärsverk och offentligrättsliga föreningar
samt enskilda då de sköter offentliga förvaltningsuppgifter.
Utskottet menar att det behöver framhållas att
den nya förvaltningslagen avses bli tillämpad
som sådan i den indirekta offentliga förvaltningen.
Det fäster sig vid att om de aktörer som nämns
i momentet jämställs med myndigheter kan formuleringen
ge upphov till sådana tolkningar att lagens tillämpning
begränsar sig bara till de bestämmelser i förvaltningslagen
som tar upp särskilda eller allmänna myndighetsförpliktelser.
Förvaltningsutskottet föreslår
därför att 3 mom. preciseras såtillvida
att det klart framgår att förvaltningslagen tillämpas
på de aktörer som nämns i 3 mom. Det
föreslår att 2 § 3 mom. får följande
lydelse: "Denna lag tillämpas vid statens affärsverk,
offentligrättsliga föreningar samt på enskilda då de
sköter offentliga förvaltningsuppgifter."
3 §. Tillämpning på förvaltningsavtal.
Enligt föreslagna 3 § avses med förvaltningsavtal
vid tillämpning av förvaltningslagen ett avtal
som hör till myndighetens behörighet och gäller
skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift eller
ett avtal som sammanhänger med myndighetsutövning.
Utifrån den utredning som utskottet fått i
samband med utfrågningen av sakkunniga bedömer utskottet
att det åtminstone under en övergångsfas
kommer att finnas vissa svårigheter med att tolka var gränsen
mellan ett förvaltningsavtal och ett offentligrättsligt
avtal skall gå. Syftet har dock varit att huvudtyperna
av förvaltningsavtal anges så klart och entydigt
som möjligt i förvaltningslagen. Det är
främst avtal med både offentligrättsliga
och privaträttsliga inslag som kan ge upphov till tolkningsproblem.
Markanvändningsavtal kan till exempel vara förknippade med
privaträttsliga överlåtelser.
Ett viktigt avgörande med tanke på förvaltningslagens
tillämpningsområde är att ett förvaltningsavtal
inte anses vara ett myndighetsavgörande som kan jämställas
med ett förvaltningsbeslut. Därför är
inte heller beredningen av förvaltningsavtal förknippad
med det slag av beslutstvång som är typiskt för
behandlingen av förvaltningsärenden. Det typiska
för ett avtalsförfarande är att det finns
en dialog mellan parterna och ett förhandlingsläge
där myndigheten inte är den ensidiga beslutsfattaren.
Utifrån detta är det inte heller uteslutet att
parterna inte uppnår samförstånd om avtalets
innehåll. Då kan en avtalspart inte heller med
framgång hänvisa till att det finns ett beslut
om ett förvaltningsavtal som eventuellt fattats före
beredningen av avtalet.
Utskottet understryker att den nya lagen avser att bibehålla
ett så formfritt avtalsförfarande som möjligt
att tillämpningen av enskilda bestämmelser i lagen
avgörs från fall till fall enligt förvaltningsavtalets
typ och konsekvenser. Men i avtalsförfarandet måste
rättsskyddet i vilket fall som helst tillgodoses på ett
adekvat sätt med hänsyn till grundlagen.
Utifrån principen i föreslagna 3 § bör
den personkrets som omfattas av ett förvaltningsavtal anges
från fall till fall. Utskottet påpekar att en kommun
i detta hänseende är en odelad juridisk person.
Vidare understryker utskottet att tillämpningen av
enskilda bestämmelser i förvaltningslagen på beredningen
av ett förvaltningsavtal bestäms från
fall till fall efter ärendets typ. Om avtalet kan anses
ha en betydande inverkan på andras än de egentliga
parternas livsmiljö, arbete eller övriga förhållanden,
skall myndigheterna enligt 41 § ge dessa personer
möjlighet att få uppgifter om utgångspunkterna
och målen för behandlingen av ärendet
samt att uttala sin åsikt om ärendet. Ärendets
betydelse skall avgöras utifrån avtalet särskilt
från fall till fall. Om avtalet till exempel inte innebär
ett beslut om ett områdes ändamål, har
avtalet egentligen inte på det sätt som avses
i lagförslaget en betydande inverkan på livsmiljön,
trots att det i verkligheten kan ha betydelse för invånarna
i ett område.
Utskottet tillstyrker att förvaltningsavtal som ingåtts
före lagens ikraftträdande tas in i övergångsbestämmelserna
i 71 §. Utskottet föreslår en explicit
bestämmelse i 71 § 1 mom. om att förvaltningslagen
tillämpas på förvaltningsavtal som ingåtts
före lagens ikraftträdande.
4 §. Begränsningar av tillämpningsområdet.
Enligt paragrafens 1 mom. tillämpas lagen inte på rättsskipning,
förundersökning, polisundersökning eller
utsökning. Den tillämpas inte heller på militära
kommandomål eller på order som har utfärdats
inom förvaltningen och som gäller utförande
av ett uppdrag eller vidtagande av någon annan åtgärd.
Utskottet påpekar att det är svårt
att exakt ange det materiella innehållet i ett militärt
kommandomål, eftersom det finns ytterst få bestämmelser
i lagstiftningen som anger vad militära kommandomål är.
Med militära kommandomål avses vanligen ärenden
som hänför sig till försvarsmakten och
dem som tjänstgör inom försvarsmakten.
De är ärenden som chefen behandlar och avgör
utifrån sin chefsställning. Typiska militära
kommandomål gäller att förbereda och leda
militära insatser, som att utbilda värnpliktiga
och att hålla uppe andan, disciplinen och ordningen i en
militärtrupp. Också andra militära kommandon
ges vanligen som muntliga eller skriftliga order. De militära
kommandomål som faller inom republikens presidents behörighet kan
härledas från uppgifter som finns i lagstiftningen
om försvarsmakten. Beslut av presidenten krävs
bland annat för vittbärande och principiellt viktiga
militära kommandomål som gäller försvarsmaktens
militära verksamhet och militära ordning. Presidenten
tillsätter också de högsta militära
tjänsterna.
De militära kommandomålen föreslås
stå utanför lagens tillämpningsområde.
Om de nämns i lagen måste det också finnas
en undantagsbestämmelse om andra tjänstebefallningsärenden som
de facto har karaktär av förvaltningsåtgärder.
Begreppet tjänstebefallning är i likhet med ett
militärt kommandomål i någon mån
tvetydigt och svårt att definiera. Det kan uppstå tolkningsproblem
inte minst när en tjänstebefallning riktar sig
mot en tjänsteman personligen. Som exempel kan nämnas
disciplinära ärenden som av hävd har
betraktats som förvaltningsärenden. För
att undvika oklara tolkningar har regeringen i föreslagna
4 § 1 mom. velat koppla ihop det allmänna begreppet
tjänstebefallning med förvaltningens interna order
som direkt gäller tjänsteutövning. Militära
kommandomål nämns däremot separat.
Med hänsyn till att det finns så många
slag av militära kommandomål och att innehållet
saknar en exakt definition föreslår utskottet
att 4 § 1 mom. justeras såtillvida att också militära
kommandon i likhet med övriga tjänstebefallningar direkt
kopplas ihop med order som gäller tjänsteutövning.
Förvaltningsutskottet föreslår därför
följande lydelse för 4 § 1 mom.: "Denna
lag tillämpas inte på rättskipning, förundersökning, polisundersökning
eller utsökning. Lagen tilllämpas inte heller
på militära kommandon eller på andra order
som har utfärdats inom förvaltningen och som gäller
utförande av ett uppdrag eller vidtagande av någon
annan åtgärd.
"
Utifrån 4 § 2 mom. tillämpas förvaltningslagen
inte på den laglighetskontroll som utövas av de
högsta laglighetsövervakarna, om inte något annat
föreskrivs särskilt.
Lagen om riksdagens justitieombudsman (197/2002) har
trätt i kraft efter grundlagsreformen. Där ingår
bestämmelser om behandlingen av klagomål. Lagen
om justitiekanslern i statsrådet (193/2000) har
i sin tur trätt i kraft samtidigt med den nya grundlagen.
Också i den ingår bestämmelser om behandlingen
av klagomål.
Utskottet anser att den högsta laglighetsövervakningen
bör följa flexibla procedurer eftersom den omspänner
ett så brett spektrum och ständigt utvecklas.
På grund av detta finns det ingen anledning att binda övervakningen
vid detaljerade procedurbestämmelser. Det sitter bättre
med generella bestämmelser i speciallagar. Principerna
i förvaltningslagen blir tillämpliga också visavi
den högsta laglighetskontrollen utifrån speciallagstiftning.
2 kap. Grunderna för god förvaltning
6 §. Rättsprinciperna inom förvaltningen.
Ut-ifrån paragrafen skall myndigheterna bemöta dem
som uträttar ärenden hos förvaltningen
jämlikt och använda sina befogenheter enbart för syften
som är godtagbara enligt lag. Myndigheternas åtgärder
skall vara opartiska och stå i rätt proportion
till sitt syfte. De skall skydda förväntningar
som är berättigade enligt rättsordningen.
Utskottet finner det motiverat att de allmänna rättsskyddsprinciperna
beträffande förvaltningen som styr myndigheternas
prövningsbefogenheter skrivs in i lagen. På detta
sätt kommer det att spela en större roll i den
praktiska förvaltningen. Enligt erhållen utredning
har ett lakoniskt uttryck med avsikt eftersträvats i lagberedningen.
Formuleringen av principerna har inte avsett att påverka
utvecklingen av rättspraxis och utkristalliseringen av
principerna i olika tilllämpningssituationer. Formuleringen
skall bara påminna lagtillämparna om att principerna
skall beaktas i enskilda tillämpningssituationer.
7 §. Serviceprincipen och adekvat service.
Möjligheterna att uträtta ärenden
och behandlingen av ärenden hos en myndighet bör
ordnas så att den som vänder sig till förvaltningen
får behörig service och att myndigheten kan sköta
sin uppgift med gott resultat.
Vid utfrågningen av sakkunniga kom det fram att bestämmelserna
om serviceprincipen ansågs som en självklarhet
och normativt svaga. I det lagutkast som varit ute på remiss
hade paragrafen i själva verket följande mera
förpliktande formulering: "Möjligheterna att uträtta ärenden hos
en myndighet skall ordnas på ett så effektivt och ändamålsenligt
sätt som möjligt ur kundens synvinkel."
Efter övervägning beslutade utskottet, också med
hänsyn till det som sägs i den allmänna
motiveringen, godkänna formuleringen i propositionen. Men
när verkställigheten följs upp bör det
särskilt ges akt på hur bestämmelsen
fungerar.
8 §. Rådgivning.
Myndigheterna skall inom ramen för sin behörighet
och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln
av ett förvaltningsärende samt svara på frågor
och förfrågningar som gäller uträttandet
av ärenden.
Förvaltningsutskottet menar att en god förvaltning är
oskiljbart förbunden med rätten att få råd
utan särskilda kostnader. Därför föreslår
utskottet att slutet av 8 § 1 mom. kompletteras med följande
nya mening: "Rådgivningen är avgiftsfri."
3 kap. Partsställning och förande av talan
12 §. Ombud och biträde.
Enligt 3 mom. får ändring i en myndighets
beslut om förbud att uppträda sökas
separat från avgörandet i själva huvudsaken.
Att ändring får sökas genom besvär
anger vilken typ av ändringssökande det är fråga
om, dvs. i detta fall förvaltningsbesvär. Här är
det fråga om en specialbestämmelse jämfört
med kommunalbesvär enligt kommunallagen (365/1995).
För att rättsmedlets juridiska natur och besvärsrättens
omfattning tydligare skall framgå av lagen föreslår
förvaltningsutskottet att 3 mom. preciseras på följande
sätt: "Ändring i en myndighets beslut om förbud
att uppträda får sökas särskilt
genom besvär hos den myndighet som är behörig
att behandla en ansökan om ändring av avgörandet
i ärendet. I fråga om ändringssökande
tillämpas i övrigt förvaltningsprocesslagen
(586/1996). Behandlingen av ärendet kan fortsätta
trots ändringsansökan som gäller förbudet,
om inte besvärsmyndigheten bestämmer något
annat."
14 §. Omyndigas talan.
I 3 mom. föreskrivs att en minderårig som
fyllt tolv år och hans eller hennes vårdnadshavare
eller någon annan laglig företrädare
har rätt att var för sig föra talan i
ett ärende som gäller den minderårigas
person eller personliga fördel eller rättighet.
Utifrån erhållen utredning anser förvaltningsutskottet
att åldersgränsen för barnets parallella talan
bör bibehållas vid femton år. I speciallagstiftning
finns det relativt gott om bestämmelser om barns talan
och hörande av barn
II Avdelningen. Hur ett förvaltningsärende blir
anhängigt och behandlas hos en myndighet
6 kap. Utredning av ärenden och hörande av parter
34 §. Hörande av part.
Formuleringen i 2 mom. 4 punkten är rätt sträng
i propositionen. För klarhetens skull vill förvaltningsutskottet ändra
den på följande sätt: "4) hörandet kan äventyra syftet
med beslutet eller om det dröjsmål som hörandet
medför i behandlingen av ärendet orsakar betydande
fara för människors hälsa, den allmänna
säkerheten eller miljön."
36 §. Meddelande om hörande.
För att förfarandet skall vara flexibelt och
samtidigt tillgodose rättsskyddet och för att
bestämmelsen samtidigt skall bli tydligare föreslår
utskottet att den första meningen delas upp på två meningar
på följande sätt: "En part skall upplysas
om syftet med hörandet samt (utesl.) om den frist
som har satts ut för avgivande av förklaring. I
begäran om hörande skall i förekommande
fall specificeras vilka omständigheter förklaring
begärs om. En part skall tillställas handlingarna
i de frågor som hörandet gäller i original
eller kopior eller på något annat sätt
ges tillfälle att ta del av dem."
38 §. Syn.
Utskottet föreslår att 38 § 2 mom.
för klarhetens skull skall kompletteras med att en parts
anmärkningar skall antecknas i protokollet på följande
sätt: "Vid syn skall det föras protokoll av vilket
myndighetens viktigaste iakttagelser och partens anmärkningar skall
framgå. Protokollet skall utan dröjsmål
delges parten och andra som har kallats till förrättningen."
40 §. Muntlig bevisning.
För samordning av begreppen föreslår
utskottet att "förvaltningsförfarande" i 40 § 1
mom. ersätts med "förvaltningsärende"
som allmänt används i lagen.
Vidare föreslår förvaltningsutskottet
att förvaltningsprocesslagens nummer i författningssamlingen
stryks i 40 § 3 mom. på grund av den ändring
som utskottet föreslår i 12 §.
7 kap. Avgörande av ärenden.
43 §. Beslutets form.
Förvaltningsutskottet föreslår följande
språkliga precisering i 43 § 2 mom.: "Ett beslut
kan ges muntligen, om det är nödvändigt på grund
av att ärendet är brådskande."
44 §. Beslutets innehåll.
Enligt 1 mom. 1 punkten skall det av ett skriftligt beslut tydligt
framgå vilken myndighet som har fattat beslutet och tidpunkten
för beslutet.
Utskottet påpekar att det inom förvaltningslagens
tillämpningsområde i och för sig kan
uppstå situationer där det är svårt
att i beslutet ange namnet på de personer som deltagit
i beslutet. Huvudregeln bör i alla fall vara att namnen
framgår av beslutet. Utskottet har den uppfattningen att
det vid de flesta myndigheter är praxis att ange namnet
på de personer som deltagit i beslutet utan någon
explicit bestämmelse.
I remissfasen fanns det också i förslaget
till förvaltningslag en explicit bestämmelse om skyldighet
att ange namnet på de personer som varit med om att fatta
ett beslut. Men den föreslagna bestämmelsen utsattes
för omfattande kritik. Kritiken gällde framför
allt svårigheten att tillämpa bestämmelsen
på beslutsfattandet i ett organ med flera medlemmar, där
föredragande inte alltid nödvändigtvis
vet vilka som deltar i beslutsfattandet. Bestämmelsen ansågs
ge upphov till stora praktiska problem också när
det gäller beslut i massförvaltningsärenden,
som skattebeslut.
Det som förbättrar en persons rättsskydd är
att det enligt 1 mom. 4 punkten av ett beslut i vilket fall som
helst skall framgå namn och kontaktuppgifter för
den person som en part vid behov kan vända sig till för
att få ytterligare uppgifter om beslutet. Sådana
ytterligare uppgifter kan avse uppgifter om dem som deltagit i beslutet. Därför
föreslår förvaltningsutskottet att bara 44 § 1
mom. 2 punkten ändras genom en hänvisning till
de parter som direkt berörs av beslutet: "2) de
parter som beslutet direkt gäller."
45 §. Motivering av beslut.
I 1 mom. föreskrivs att ett beslut skall motiveras.
I motiveringen skall det anges vilka omständigheter och
utredningar som har inverkat på avgörandet och
vilka bestämmelser som har tillämpats.
Utskottet understryker att syftet med paragrafen har varit att
understryka betydelsen av en omsorgsfull motivering av beslut och
att förbättra själva motiveringen. Motiveringsskyldigheten
har under de senaste åren fått en klart mer framträdande
roll som rättsskyddsprincip. Den är betydelsefull
bland annat som garanti för en god förvaltning
enligt 21 § i grundlagen.
Utskottet föreslår att 45 § 2 mom.
5 punkten preciseras med att motiveringen för ett beslut kan
utelämnas av en särskild orsak. Formuleringen
inskränker myndigheternas prövningsrätt och
lyfter fram motiveringsskyldigheten. Förvaltningsutskottet
föreslår följande lydelse i 45 § 2
mom. 5 punkten. "5) motivering av någon
annan särskild orsak är uppenbart onödig."
8 kap. Rättelse av fel i beslut.
50 §. Rättelse av sakfel.
Av 2 mom. framgår att ett beslut får rättas
till en parts fördel eller nackdel. Rättelse av
ett beslut till en parts nackdel förutsätter att
parten samtycker till att beslutet rättas. Men partens
samtycke behövs inte om felet har föranletts av
partens förfarande.
Fel kan bero till exempel på felaktig eller bristfällig
utredning i en sak och då är det ofta besvärligt
att avgöra om felet har orsakats av myndigheten eller parten.
Det förekommer också att en part lämnar
in en bristfällig ansökning, men att myndigheten
i alla fall har tagit upp saken för avgörande
och fattat ett oriktigt beslut. I en sådan situation har
felet orsakats av både partens och myndighetens förfarande.
Utskottet föreslår att 2 mom. förtydligas
med att en parts samtycke inte behövs om det fel som har
föranletts av partens förfarande är uppenbart.
Sista meningen i 50 § 2 mom. föreslås
lyda som följer: "Partens samtycke behövs dock
inte, om felet är uppenbart och det har föranletts
av partens förfarande.
III Avdelningen. Delgivning av förvaltningsbeslut
och andra handlingar
9 kap. Allmänna bestämmelser om delgivning
54 §. Delgivningsskyldighet.
Utskottet tillstyrker en precisering av 54 § 1 mom.
för att det tydligare skall omfatta också juridiska
personer. Vidare menar utskottet att myndighetens delgivningsskyldighet
bör begränsas dels till parter, dels till andra
som är kända av myndigheten. Myndighetens allmänna
utredningsansvar kräver dock att den i varje enskilt fall
utreder vilka som har rätt att söka ändring.
Förvaltningsutskottet föreslår att
54 § 1 mom. godkänns med följande lydelse:
"Ett beslut som en myndighet har fattat skall av myndigheten utan
dröjsmål delges en part och andra kända som
har rätt att söka rättelse i det eller
att överklaga det genom besvär. En myndighet skall
delge också ett sådant beslut som inte får överklagas."
Vidare föreslår utskottet att 3 mom. kompletteras
med bestämmelser motsvarande 25 § i gällande
delgivningslag om att myndigheten på vissa villkor som
beror av praktiska svårigheter får bestämma
att materialet hålls tillgängligt hos myndigheten
enligt följande: "En handling delges i original eller kopia. Har
det till en handling som skall delges fogats handlingar som tillkommit
vid ärendets behandling och som inte kan överlämnas
till mottagaren, skall myndigheten bereda mottagaren tillfälle
att ta del av dem hos myndigheten eller stämningsmannen.
Vid delgivningen skall det meddelas var och hur länge handlingarna är
tillgängliga."
56 §. Delgivning med privatpersoner.
Enligt 2 mom. skall delgivning i ett ärende som angår
två eller flera parter gemensamt ske med den part som är
utsedd till kontaktperson. Utskottet föreslår
att bestämmelsen preciseras så att delgivningen
sker till den första undertecknaren av skrivelsen, om kontaktpersonen
inte har angivits.
Förvaltningsutskottets förslag till 56 § 2 mom.
lyder som följer: "I ett ärende som angår två eller
flera parter gemensamt skall delgivningen ske med den kontaktperson som
har angivits i den gemensamma skrivelsen. Har en kontaktperson
inte angivits sker delgivningen till den första undertecknaren
av handlingen. Mottagaren skall underrätta övriga
undertecknare om delgivningen."
Vidare vill utskottet ändra 56 § 3 mom. så att den
rådande huvudregeln framgår ur momentet, dvs.
att delgivning i första hand sker till den som parten har
befullmäktigat, om den befullmäktigades rätt
att ta emot delgivningar inte har begränsats särskilt.
Enligt utskottets förslag lyder början av
momentet som följer: "Delgivning sker med
en person som en part har befullmäktigat, om ...".
10 kap. Förfarandet vid delgivning.
61 §. Mellanhandsdelgivning.
Förvaltningsutskottet föreslår att
det inledande stycket i 61 § 1 mom. kompletteras på följande
sätt för att skydda mottagarens integritet: "Om
mottagaren av en bevislig delgivning eller dennes företrädare
inte nås, kan en handling överlämnas i
ett slutet kuvert mot samtycke."
IV Avdelningen. Särskilda bestämmelser och ikraftträdande.
12 kap. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.
70 §. Ikraftträdande.
Utskottet föreslår att förvaltningslagen
träder i kraft den 1 januari 2004.
71 §. Övergångsbestämmelser.
Förvaltningsutskottet hänvisar till det som
sägs om 3 § och föreslår att
71 § 1 mom. kompletteras med följande nya övergångsbestämmelse:
"På förvaltningsärenden som har blivit
anhängiga före denna lags ikraftträdande
tillämpas de bestämmelser som gällde
vid ikraftträdandet. På ärenden som har återförvisats
för ny behandling tillämpas dock bestämmelserna
i denna lag. Denna lag tillämpas på förvaltningsavtal
som ingås efter lagens ikraftträdande."
2 . Lag om ändring av förvaltningsprocesslagen
55 §. Delgivning av beslut och andra handlingar.
Lagförslaget lämnar det i någon mån öppet hur
förvaltningsdomstolens beslut skall delges utomlands. Därför
föreslår utskottet att slutet av 55 § 1
mom. i förvaltningsprocesslagen för klarhetens
skull kompletteras med en hänvisning till 63 § i
förvaltningslagen genom följande nya mening: "Om
delgivning till utlandet föreskrivs i 63 § förvaltningslagen."
Ikraftträdelsebestämmelsen.
Förvaltningsutskottet föreslår att
den föreslagna lagen träder i kraft den 1 januari
2004.