Motivering

Propositionens syfte är att ge omprövning en tydligare och starkare status och karaktär av rättsmedel i första instans. Vid omprövning prövar förvaltningsmyndigheten på begäran som stöder sig på lag om det tidigare förvaltningsbeslutet belastas av det påstådda felet eller inte. Först efter denna behandlingsfas kan saken överklagas i besvärsinstans.

Som förvaltningsutskottet ser det fungerar begäran om omprövning både för parterna och för myndigheterna. Systemet minskar också förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda i och med att myndigheterna själva rättar en del av felen i sina förvaltningsbeslut. Ett ärende som redan behandlats i omprövningsförfarande har när det kommer till förvaltningsdomstolen dessutom redan genomgått ett slags förberedning och därmed har tvistefrågorna redan klarnat och faktaunderlaget blivit utrett. Omprövningen kan vidare antas förstärka förtroendet för förvaltningsmyndighetens åtgärder och bidra till att principen om god förvaltning och service fullföljs.

I propositionen föreslås inte att omprövningsförfarandet ska bli ett allmänt och obligatoriskt första fasens förfarande före det egentliga överklagandet till förvaltningsdomstolen. Meningen är att föreslagna nya 7 a kap. i förvaltningslagen (434/2003) ska vara den allmänna lag som anger hur omprövning tillämpas. Den allmänna lagstiftningen skulle då i första hand komplettera och precisera överprövningsförfarandet. Det ska alltså fortsatt lagstiftas särskilt om omprövning för olika förvaltningsområden. Det gör det också möjligt att lagstifta särskilt om kraven på förfarandet. Men om de särskilda bestämmelserna inte ställer några krav på förfarandet, bör de allmänna bestämmelserna i föreslagna 7 a kap. tilllämpas.

Syftet med propositionen är inte att förvaltningsdomstolarnas uppgifter ska föras över på förvaltningsmyndigheterna. Däremot är det meningen att resurserna för att rätta fel i förvaltningsbeslut ska inriktas rätt så att rättelsen görs av den myndighet som kan anses bäst lämpad att ta hand om den här uppgiften inom rättsskyddet som helhet.

När man lagstiftar om överprövning inom olika förvaltningsområden gäller det att se till att systemet inte börjar prioritera avgörande av rättsliga tvister framför rättelse av fel. Man måste kunna skilja mellan uppenbara rättelser av fel och med dem jämförliga situationer och egentliga tvister och rättsliga frågor, som hör till de oberoende domstolarna. Många i rättsskyddshänseende brådskande ärenden, som förvaltningstvång, platsar exempelvis i princip inte i överprövningssystemet.

I 26 a § i lagförslag 2 anges vilken betydelse omprövningsbegäran har för innehållet i besvär. Om en begäran om omprövning har blivit helt och hållet godkänd och ett förvaltningsbeslut har ändrats i enlighet med begäran, har den som begärt omprövning för sitt rättsskydd inget behov av att söka ändring genom besvär. Om omprövningsbegäran har avvisats eller om ändringen med anledning av begäran bara delvis motsvarar begäran, kan den som begärt omprövning däremot behöva överklaga beslutet till förvaltningsdomstolen. I det läget får den som begärt omprövning anföra nya grunder för sin tidigare begäran och under vissa omständigheter också komma med nya krav. Det betyder att överklagandet kan bli mer omfattande än det var när begäran om omprövning behandlades.

Med tanke på de mänskliga rättigheterna är det viktigt att se på hur länge rättegångar totalt tar. Om man söker ändring efter omprövning, förlänger omprövningsfasen ärendets totala behandlingstid. Utskottet anser därför att det är på sin plats med en bestämmelse om att en begäran om omprövning ska behandlas skyndsamt.

Förvaltningsutskottet omfattar lagutskottets syn (LaUU 26/2009 rd) att det är viktigt att bedöma om omprövning kan införas och utvidgas när rättsskyddssystemet i fortsättningen utvecklas inom olika förvaltningsområden.

Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslagen utan ändringar.