Detaljmotivering

97 b §. Inhämtande av information i enskilda ärenden som gäller internationellt skydd.

Regeringen föreslår utifrån artikel 18 i asylprocedurdirektivet ett nytt 2 mom. Enligt det ordnas en läkarundersökning för den sökande med dennes samtycke för att utreda faktorer som tyder på tidigare förföljelse eller allvarlig skada, om det behövs för bedömningen av ansökan om internationellt skydd.

Enligt 31 § i förvaltningslagen (), som tillämpas som allmän lag på förvaltningsärenden, ska en myndighet se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. Myndigheten ska i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Också av 7 § i utlänningslagen framgår myndigheternas skyldighet att reda ut ärenden. I asylanvisningen betonas dessutom asylutredningens centrala betydelse med tanke på avgörandet av ett asylärende. Enligt anvisningen ska myndigheten på eget initiativ beakta och så långt möjligt utreda alla omständigheter som är av betydelse för ärendet. Utskottet anser dock att den föreslagna bestämmelsen behövs. Paragrafen är formulerad på ett sätt som knyter det att man begär läkarutlåtande till bedömningen av fakta och omständigheter i ett asylärende enligt artikel 4 i skyddsgrundsdirektivet (direktiv 2011/95/EU). Dessutom måste relevant rättspraxis beaktas i tillämpliga delar när enskilda fall avgörs. Det går vid behov att presentera rättspraxis närmare i asylanvisningen. Utskottet anser att asylanvisningen dessutom bör preciseras med hänvisning till artikel 18.3 i asylprocedurdirektivet. Asylsökande ska informeras om möjligheten att genomgå läkarundersökning på egen bekostnad.

99 a §. Säkert tredjeland.

I denna paragraf föreslås bestämmelser om begreppet säkert tredjeland. De motsvarar bestämmelserna i artikel 38 i asylprocedurdirektivet. I den gällande lagen ingår begreppet säkert tredjeland i begreppet säkert asylland i 99 §. I enlighet med direktivet föreslås nu separata bestämmelser om de två typerna av säkra länder.

Enligt förslaget man som säkert tredjeland för sökanden betraktas en stat som utan geografiska förbehåll har tillträtt och iakttar konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976) och konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (FördrS 60/1989) (1 mom. 1 punkten).

Dessutom krävs det att sökanden där kunde ha fått skydd som avses i 87 eller 88 § eller som annars är tillräckligt för att en stat ska betraktas som ett säkert tredjeland för sökanden (2 punkten). Motsvarande hänvisning till skydd enligt 87 eller 88 § finns redan nu i den gällande 103 §. Nytt är däremot hänvisningen till skydd som annars är tillräckligt. Utskottet menar att tillägget är motiverat, eftersom det inte går att få sådant subsidiärt skydd som uttryckligen avses i EU-lagstiftningen i ett säkert tredjeland som inte är EU-medlem. Med "skydd som annars är tillräckligt" avses således skydd som till innehållet motsvarar det som avses i 87 eller 88 §, men som ges någon annanstans än i en EU-medlemsstat. För att vara tillräckligt ska ett sådant skydd vara effektivt och faktiskt i praktiken tillgängligt.

Utskottet vill särskilt peka på regeringens detaljmotivering, enligt vilken man vid tillämpningen av begreppet säkert tredjeland ska fästa särskild vikt vid barnets bästa när man avgör en ansökan som har lämnats in av en minderårig som saknar vårdnadshavare. Regeringen hänvisar till artikel 25.6 c i asylprocedurdirektivet, där det står att en stat kan anses vara ett säkert tredjeland för ett ensamkommande barn bara under förutsättning att detta är för den underåriges bästa.

Bestämmelser om att fästa uppmärksamhet vid barnets bästa finns i 6 § i utlänningslagen, och begreppet "barnets bästa" analyseras i detaljmotiveringen till den paragrafen. Ämnet behandlades senast i samband med reformeringen av lagstiftningen om mottagande av personer som söker internationellt skydd (RP 266/2010 rd, s. 38—41). Enligt grundlagen ska barn bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Principen om barnets bästa finns uttryckligen inskriven i artikel 3 i FN-konventionen om barnets rättigheter: barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Bedömningen av vad som är barnets bästa måste ske med beaktande av barnskyddslagens () bestämmelser om bedömning av barnets bästa. Lagens 4 § preciserar hur bedömningen ska ske och kräver att de valda lösningarna garanterar att barnets bästa tillgodoses. Vid bedömningen av barnets bästa ska uppmärksamhet fästas vid hur olika åtgärdsalternativ och lösningar garanterar barnet 1) en harmonisk utveckling och välfärd samt nära och fortgående mänskliga relationer, 2) möjlighet till förståelse och ömhet samt övervakning och omsorg i enlighet med ålder och utvecklingsnivå, 3) en utbildning som motsvarar barnets anlag och önskemål, 4) en trygg uppväxtmiljö samt fysisk och psykisk integritet, 5) utveckling till självständighet och mognad till ansvarsfullhet, 6) möjlighet att delta och påverka i frågor som gäller barnet självt och 7) hänsyn till språklig, kulturell och religiös bakgrund. Vad som är barnets bästa beror alltid på individen och dessutom är det knutet till barnets aktuella livssituation. Barnets bästa ska alltid vara föremål för en samlad bedömning där också barnets individuella behov, önskemål och åsikter beaktas.

101 §. Uppenbart ogrundad ansökan.

Regeringen föreslår att paragrafen ändras utifrån asylprocedurdirektivets artiklar 31.8 och 32.2 om uppenbart ogrundade ansökningar. Samtidigt preciseras paragrafens inledande stycke i språkligt hänseende. Vidare utgår underpunkt c ur 101 § 2 punkten eftersom den grunden inte finns i direktivet, och därmed blir gällande underpunkt d i stället underpunkt c.

Enligt den föreslagna underpunkt c kan en ansökan betraktas som uppenbart ogrundad, om sökandens uppenbara avsikt är att missbruka asylförfarandet genom att i syfte att förlänga sin oberättigade vistelse i landet lämna in en ansökan efter det att förfarandet för avlägsnande ur landet har inletts. Innehållet i asylprocedurdirektivet har i detta avseende inte förändrats i förhållande till det tidigare direktivet, vilket har genomförts genom bestämmelser i utlänningslagen. Utskottet anser emellertid att ordalydelsen i underpunkt c bör preciseras för att ligga närmare direktivet och föreslår därför följande lydelse: "genom att lämna in en ansökan enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett redan fattat eller förestående beslut som skulle leda till att sökanden avlägsnas ur landet".

198 b §. Ansökan som avser verkställighet i vissa ärenden som gäller internationellt skydd.

Enligt förslaget ska ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet göras inom sju dagar från det att beslutet delgetts, om beslut har fattats med stöd av 95 b § (återkallande av ansökan om internationellt skydd), 103 § (avvisande av ansökan utan prövning) eller 104 § (tillämpning av påskyndat förfarande). Tidsfristen ska omfatta minst fem vardagar. Bakom förslaget ligger artikel 27.3 c i Dublinförordningen, enligt vilken medlemsstaterna i sin nationella rätt ska föreskriva att den berörda personen har möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen.

Sakkunniga har under utfrågningen fört fram bl.a. att det inte bör finnas någon tidsfrist över huvud taget eller åtminstone inte i alla lägen för den som vill ansöka om förbud mot verkställighet eller alternativt att tidsfristen bör vara längre. De föreslagna bestämmelserna har ändå ansetts förbättra nuläget.

Syftet med dessa bestämmelser är att tillsammans med 199 § 4 mom. förbättra rättssäkerheten för dem som ansöker om internationellt skydd, när deras ansökningar avvisas utan prövning eller när ansökan behandlas enligt påskyndat förfarande och de meddelas beslut om avvisning. Enligt den gällande lagen får ett beslut om avvisning i sådana fall verkställas antingen genast efter delgivningen eller den åttonde dagen efter delgivningen. Exempelvis i de fall som gäller tillämpning av Dublinförordningen har den som velat i praktiken varit tvungen att lämna en ansökan om verkställighetsförbud omedelbart efter delfåendet och under alla omständigheter inom en vecka för att vara säker på att verkställigheten inte inleds. Den föreslagna tidsfristen på sju dagar förkortar således i praktiken inte den tid som den sökande har för att ansöka om verkställighetsförbud. I stället blir tidsfristen längre i vissa fall. Utskottet anser att bestämmelserna om tidsfrister bringar reda i oklarheter som rått när det gäller tidpunkten och förfarandet för avlägsnande ur landet. Oklarheterna tas också upp också i propositionsmotiven och dessutom har riksdagens justitieombudsman fäst uppmärksamhet vid dem i sin avgörandepraxis. De sökandes rättssäkerhet stärks samtidigt som myndigheternas åtgärder blir mer förutsebara och lagstiftningen mer överskådlig.

Det framgår av detaljmotiveringen till propositionen att en tidsfrist på sju dagar redan nu i praktiken tillämpas för den som vill lämna in ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet och att erfarenheterna av detta är goda. Utskottet anser ändå att man efter lagens ikraftträdande behöver ge akt på om tidsfristen är tillräcklig och skälig.

För tydlighetens skull påpekar utskottet att den föreslagna 198 b § också gäller möjligheten att kräva verkställighetsförbud eller avbrytande av verkställighet vid ansökan om besvärstillstånd hos förvaltningsdomstolen.

199 §. Avgörande av ansökan som avser verkställighet.

Regeringen föreslår ett nytt 4 mom. Enligt det ska beslutet om en ansökan som avses i 198 b § fattas inom sju dagar. Tidsfristen ska omfatta fem vardagar. Bakom förslaget ligger artikel 27.3 c i Dublinförordningen, enligt vilken medlemsstaterna i sin nationella rätt ska föreskriva ett beslut om huruvida verkställandet av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann och minutiös kontroll av begäran om uppskov.

I de situationer där en ansökan om internationellt skydd avvisas utan prövning eller behandlas enligt påskyndat förfarande sker verkställighet av beslutet antingen omedelbart eller den åttonde dagen efter delgivningen. Syftet är att nu genom lag se till att den som ska avvisas har rätt att ansöka om att verkställigheten ska avbrytas eller förbjudas samt att få sin ansökan avgjord före avvisningen.

Utskottet hänvisar till vad den säger om 198 b § och anser att bestämmelserna om tidsfrister bringar reda i oklarheter som rått i fråga om förfarandet samtidigt som rättssäkerhet stärks för dem som ska avvisas. Den gällande 199 § föreskriver om avgörande av ansökningar om verkställighet i förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen. För klarhets skull påpekar utskottet att den tidsfrist för behandling av ärenden som avses i 199 § 4 mom. gäller både förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen.

Enligt propositionen medger den föreslagna tidsfristen på en vecka tillräcklig granskning av en ansökan samtidigt som den säkerställer ett effektivt asylförfarande. Det finns dock skäl att ge akt på hur tidsfristen fungerar.

201 §. Verkställighet av beslut om avvisning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av avvisningsbeslut i olika situationer. Regeringen föreslår ett nytt 4 mom., som föreskriver att ett avvisningsbeslut inte får verkställas på det sätt som föreskrivs i 2 och 3 mom. innan den ansökan om verkställighetsförbud som avses i 198 b § har avgjorts. I övrigt föreslår regeringen närmast tekniska ändringar i paragrafen.

Under sakkunnigutfrågningen framfördes synpunkter bland annat om att de som ansöker om internationellt skydd i Finland alltid ska ha rätt att vänta på resultatet av överklagandet här, med hänvisning till att effektiva rättsmedel ska garanteras fullt ut.

Grundlagen garanterar var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan, påpekar utskottet. Enligt artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol.

Bestämmelserna i 190 § i utlänningslagen anger att beslut som fattats av Migrationsverket får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt 201 § 1 mom. får ett avvisningsbeslut verkställas även om det överklagats, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Samtidigt gäller att Migrationsverkets beslut om avvisning när en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd inte får verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft. Undantag från detta anges i 201 § 2 och 3 mom., men även i de fallen får den sökande på grundval av den föreslagna 198 b § ansöka om förbud mot eller avbrytande av att beslutet verkställs. Det föreslagna 201 § 4 mom. innebär att ett avvisningsbeslut inte får verkställas innan den ansökan som avses i 198 b § har avgjorts.

I enlighet med 201 § 1 mom. hindrar besvär inte verkställighet av ett avvisningsbeslut när besvärstillstånd söks hos högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen får med stöd av 32 § i förvaltningsprocesslagen () förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas. Det kan emellertid också hända att verkställigheten av en avvisning blir aktuell först efter det att förvaltningsdomstolen fattat sitt beslut, och då kan man yrka på verkställighetsförbud i samband med att högsta förvaltningsdomstolen behandlar ansökan om besvärstillstånd. Utskottet vill för klarhets skull påpeka att 201 § 4 mom. också gäller dessa situationer.

Regeringen går relativt detaljerat igenom bestämmelserna i artikel 9 i asylprocedurdirektivet. De gäller den sökandes rätt att stanna kvar i en medlemsstat i avvaktan på att ett överklagande behandlas och undantagen från denna rätt. Dessutom granskas också artikel 46 synnerligen detaljerat. Den gäller rätten till effektiva rättsmedel. Också dessa artiklars förhållande till vår inhemska lagstiftning belyses. Utskottet erfar att det inte har någon anledning att bedöma propositionen på något annat sätt. Vidare vill utskottet påpeka att det påskynda de förfarandet i praktiken skulle förlora allt betydelse om alla som ansökt om internationellt skydd i Finland fick rätt att vänta på resultatet av sitt överklagande här. Även förfarandet för avvisande av ansökningar utan prövning skulle förlora sin betydelse. Som utskottet ser det motsvarar det som föreslås direktivet både i fråga om huvudregel och i fråga om undantagen.

Paragrafen är dock uppbyggd på ett relativt komplicerat sätt: den innehåller bestämmelser om verkställighet av både avvisningsbeslut som fattats genom ett asylförfarande och andra avvisningsbeslut. I fråga om de beslut som fattas genom ett asylförfarande innehåller paragrafen både huvudregeln och undantagen. Dessutom måste 198 b § beaktas. Utskottet tar i sin detaljmotivering upp frågan om hur svåröverskådlig utlänningslagen är. Också bestämmelserna om verkställighet bör göras klarare när regleringen utvecklas.

Ikraftträdandebestämmelsen.

Regeringen föreslår i ikraftträdandebestämmelsen att lagen ska träda i kraft den 1 juli 2015 till följd av de nationella genomförandeförpliktelser som asylprocedurdirektivet innehåller. Utskottet föreslår emellertid att den exakta tidpunkten för ikraftträdandet ska lämnas öppen i enlighet med allmän praxis.