Allmän motivering
1. Allmänna synpunkter
I den allmänna motiveringen till den proposition som
resulterade i förundersökningslagen och tvångsmedelslagen
påpekades att den nya lagstiftningen inte får
leda till att färre brott utreds (RP 14/1985 rd).
Det har visat sig att procentuellt sett något färre
brott klarats upp och för vissa brottstyper är
uppklarningsprocenten mycket låg. Faktum är att
polisen är tvungen att välja vad resurserna för
brottsutredningar används till.
Kriminaliteten har bytt skepnad och blir allt mer yrkesmässig,
organiserad och internationell. Dessutom är brottsligheten
allt mer planmässig och eftersträvar ekonomisk
vinning. För den som lever ett så kallat normalt
liv kan det vara svårt att föreställa
sig hur hård och hänsynslös kriminaliteten
kan vara i våra dagar.
De senaste åren har flera kriminella organisationer
avslöjats i Finland som uppfyller EU:s kriterier för
organiserade kriminella grupper. År 2000 uppdagades 23
organiserade kriminella grupper. Enligt uppgifter från
centralkriminalpolisen finns det för närvarande
33 grupper som uppfyller EU-kriterierna. I många fall har
verksamheten varit internationellt organiserad. Medlemmarna blir
fler och trenden i framtiden är att de blir ännu
fler.
Än så länge har den organiserade
brottsligheten främst varit förknippad med narkotikabrott och
så kallade mc-gäng. Typiska brott som begås
av kriminella organisationer är utpressning, olaga hot
och olaga tvång. Skuldindrivning är ett exempel
på metoder där det räcker med att någon
gruppmedlem hotar med ett allvarligt brott för att utöva
utpressning på offret. Andra brottsformer som kräver åtminstone
en viss form av organiserad verksamhet är till exempel
rasismbrott, våldsbrott, ekonomiska brott, hjälp till
illegal invandring och egendomsbrott inom ramen för yrkeskriminalitet.
Särskilt prostitution och koppleri har uppvisat tydliga
tecken på organiserad brottslighet och verksamheten leds
i många fall från utlandet. En ganska ny form
för organiserad verksamhet är till exempel anslagen mot
pälsdjursfarmarna. Dessutom har Finland på senare år
varit skådeplatsen för flera grova brott där
utomstående utsatts för allvarliga risker.
Det är klart att den som misstänks för
ett brott inte har någon skyldighet att medverka till att gärningen
klaras upp. Brottsutredningarna och spaningarna visar att brottsmisstänkta är
allt mer ovilliga att medverka till brottsutredningen ju fler yrkesmässiga
och organiserade drag brottsligheten får. I samma takt
har annat bevismaterial och så kallade hemliga tvångsmedel
fått större betydelse för bevisföringen.
Samtidigt har förundersökningsmyndigheterna i
olika sammanhang fått nya befogenheter sedan förundersökningslagen
(449/1987) och tvångsmedelslagen (450/1987)
stiftades.
Det primära målet med propositionen är
att utredningen av grova brott vid yrkesmässig och organiserad
brottslighet skall kunna klaras upp bättre och vinningen
av brottsliga aktiviteter spåras. Man måste se
mycket allvarligt på denna typ av brottslighet, understryker
utskottet. Det måste gå att ingripa i brottsliga
aktiviteter snabbt och på ett så tidigt stadium
som möjligt för att de brottsförebyggande
insatserna skall vara både effektiva och ge resultat. De ändrade
befogenheterna i propositionen avser att säkerställa
att lika många brott som nu skall kunna utredas trots förändringarna
i förundersökningsmyndigheternas verksamhetsmiljö.
Detta är viktigt dels för enskilda medborgare,
dels för hela samhället, påpekar utskottet.
I detta sammanhang vill utskottet rent allmänt påpeka
att det lagtekniskt vore mycket svårt att dela upp de föreslagna
befogenhetsbestämmelserna utifrån om reglerna
gäller brottslighet inom ramen för det primära
målet eller vanlig brottslighet. En sådan uppdelning
hade gett tvångsmedelslagen en ny systematik. Dessutom
bör det noteras att många av förslagen,
till exempel de särskilda kriterierna för anhållan, är anpassade
till lagstiftningen i de övriga nordiska länderna.
Utskottet har granskat propositionen med avseende på samhällets
intresse av att brott utreds, den misstänktes rättssäkerhet
och ur brottsoffrets perspektiv. I utlåtandet återspeglas
frågorna i första hand genom bestämmelserna
om förundersökningsmyndigheterna. På grundval
av sitt ansvarsområde har utskottet fäst mindre
avseende vid domstolsreglerna.
Inom en kort tid har förundersöknings- och tvångsmedelslagstiftningen
genomgått flera mindre reformer. Det är inte alltid
lätt att se kopplingen mellan ändringarna och
att få en helhetsbild av reformerna. Därför
vore det enligt utskottet befogat att starta en övergripande
reformering av förundersöknings- och tvångsmedelslagstiftningen
utifrån den gällande och den föreslagna
lagstiftningen.
Enligt propositionen har lagförslagen inga större
ekonomiska effekter. Men faktum är enligt utskottets uppfattning
att både tidigare reformer och de föreslagna reformerna ökar
domstolarnas, åklagarnas och polisens arbetsbörda
och återverkar på deras personella resurser. Dessutom ökar
behovet av ny teknisk utrustning hos alla tre parter.
2. Ändringarna i förundersökningslagen
De föreslagna ändringarna i förundersökningslagen
föreskriver om spårning av vinning av brott, avslutande
av förundersökning, konfrontation, förhör,
summarisk förundersökning, behörighetskrav
för biträde och vissa delar av systematiken.
De föreslagna ändringarna i förundersökningslagen är
befogade, anser utskottet. Reformen förtydligar bestämmelserna
om förundersökning. Utskottet har anmärkningar
till vissa detaljer i lagförslaget och går närmare
in på detta i detaljmotiveringen nedan.
3. Anhållan och häktning
Ett allmänt kriterium för att en misstänkt
skall få anhållas och häktas är
att han eller hon "på sannolika skäl" misstänks
för ett visst brott. Vid sidan av hur allvarligt brottet är
anses det vara särskilda skäl att den misstänkte
sannolikt drar sig undan rättegång eller verkställighet
av straffet, försvårar utredningen av brottet
eller fortsätter på sin brottsliga bana.
I propositionen ändras de särskilda kriterierna
för anhållan och häktning. Enligt propositionen
kan den som "på sannolika skäl" misstänks för
brott anhållas eller häktas om det finns "anledning
att misstänka" att personen drar sig undan rättegång,
försvårar utredningen av frågan eller
fortsätter med sin brottsliga verksamhet.
Bakom förslaget döljer sig det principiella och
praktiska problemet att samma kriterium, "på sannolika
skäl misstänkt", gäller dels för
anhållan och häktning genom domstolsbeslut, dels för
att väcka åtal.
Närmare bestämt föreskriver lagbestämmelserna
att det utifrån den misstänktes förhållanden
och andra omständigheter måste bedömas om
det är sannolikt att den misstänkte
a) flyr eller annars drar sig undan förundersökning,
rättegång eller verkställighet av straff
b) försvårar utredningen av saken genom att undanröja,
förstöra, ändra eller gömma
bevis eller påverka ett vittne, en målsägande,
en sakkunnig eller en medgärningsman
c) fortsätter med sin brottsliga verksamhet.
Över lag är det inte helt problemfritt att
kräva denna typ av sannolikhet för att en misstänkt skall
kunna anhållas eller häktas av särskilda skäl.
Det är aldrig lätt att förutse hur någon
kommer att bete sig i en viss situation, än mindre att bevisa
detta så tillförlitligt som uttrycket "på sannolika
skäl" av allt att döma avser. Vissa slutsatser
kan självfallet dras om den misstänkte tidigare
har begått brott. Det är dessutom klart att b)-punkten är
viktigast för utredningen av brottet.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag
att ändra kriterierna för anhållande
och häktning. För den misstänktes rättssäkerhet är det
viktigt att man inte tummar på de allmänna kriterierna
för anhållande och häktning. Detta innebär
att den misstänkte alltid måste vara misstänkt
för ett brott "på sannolika skäl" som anhållandet
eller häktningen gäller. När detta kriterium
uppfylls får framför allt intresset att utreda
brottet högre prioritet och därmed är
kriteriet "anledning att misstänka" en godtagbar grund
vid bedömningen av om de särskilda villkoren för
tvångsmedlet uppfylls. Är det över lag förenligt
med ett samhälleligt allmänintresse att intresset
att utreda ett brott får lägre dignitet när de
rättssäkerhetsgarantier som ingår i den
samlade förundersöknings- och tvångsmedelslagstiftningen
och i de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna samtidigt vägs
in, och däri ingår också de allmänna
principerna för en förundersökning, och
inte heller glömmer bort den laglighetsövervakning
som bland annat utövas av de högsta lagövervakarna när
det gäller förundersökningar som utförs
med tjänsteansvar?
De föreslagna ändringarna av de särskilda villkoren
för anhållande och häktning spelar inte så stor
praktisk roll, anser utskottet, eftersom bara en liten del av häktningsyrkandena
avslås i dagsläget. Det viktiga är att
varken häktningsrättegången eller någon
annan domstolsbehandling av tvångsmedelsmålet
tar ställning till den slutliga skuldfrågan eftersom
beslutet i dessa fall bara gäller tvångsmedel.
En annan viktig fråga är att de lagstadgade kriterierna
för tvångsmedel vid förundersökning
inte är desamma som för att väcka åtal
vid åtalsprövning. Dessutom måste man
utgå från att propositionen inte avser att ändra
nuvarande praxis. Kriteriet "anledning att misstänka" stämmer
sannolikt bättre ihop med tillämpningen av den
gällande lagen. Utskottet understryker att de särskilda
kriterierna för anhållande och häktning
också fortsatt måste bedömas utifrån
objektiva grunder. Detta krav påverkas inte av att de föreslagna
lagarna godkänns.
Utskottet anser det varken nödvändigt eller med
nuvarande kunskaper ens möjligt att det vid sidan om kriterierna
"på sannolika skäl misstänkt" och "anledning
att misstänka" införs ett tredje kriterium för
tvångsmedel som ligger mitt emellan dessa två kriterier.
I levande livet kan det inte göras åtskillnad
mellan de tre kriterierna, snarare skulle ett tredje kriterium ha
rakt motsatt effekt.
4. Överskottsinformation
Vid teleavlyssning och teknisk avlyssning avslöjas
också en del information som inte hänför
sig till det undersökta brottet. Om denna typ av så kallad överskottsinformation
inte hänför sig till brottet har polisen självfallet
inget behov att använda den. Däremot blir frågan
mer komplicerad om överskottsinformationen gäller
något annat brott som den misstänkte har begått
eller något brott som någon annan än
den misstänkte har begått.
Det är inte explicit förbjudet att använda överskottsinformation.
Därför måste utgångspunkten
vara att det är tillåtet att använda
informationen. Detta är ett medvetet drag från
lagstiftarens sida och motiveras i förarbetena (RP 22/1994
rd) till 5 a kap. 13 § i tvångsmedelslagen. I
den aktuella propositionen föreslås inga ändringar
i lagrummet, vilket utskottet anser vara motiverat.
I lagen är teleavlyssning och teknisk avlyssning tillåtna
bara vid vissa grova brott. Begränsningen avser att skydda
den misstänkte och medborgarna över lag mot alltför
omfattande avlyssning. Men den avsikten kan inte fullföljas
i efterskott genom att användningen av information som
kommit fram vid avlyssning begränsas. Som regeringen säger
i propositionen finns det heller ingen annan godtagbar grund för
att försvåra förundersökningen
och skydda gärningsmän genom att förhindra
att informationen används. Därför anser
utskottet att samma regler gäller för användningen
av överskottsinformation som för all annan information
som polisen får reda på av en slump oavsett om
den gäller uppgifter om ett brott som polisen hade fått
avlyssningstillstånd för att undersöka
eller inte.
Vår bevisrätt utgår från
fri bevisning och bevisprövning. Denna princip anses allmänt
ge de bästa förutsättningarna för
att få fram sanningen vid en rättegång.
Ett förbud mot att använda överskottsinformation
skulle vara ett stort avsteg från principen och är
främmande för vår rättsordning.
Det faktum att regeringen inte föreslår ett
allmänt förbud mot att använda överskottsinformation
betyder inte att det alltid är tillåtet att använda överskottsinformation
som bevismaterial i en rättegång. Också utan
en explicit bestämmelse i lag kan domstolen i enskilda
fall utfärda ett förbud mot att använda överskottsinformation.
I en faktisk situation avgörs saken genom att det vägs för
och emot dels de fördelar eller värden som skall
skyddas genom förbudet och kravet på en rättvis
rättegång, dels bevismaterialets betydelse och
syfte när det gäller att utreda den materiella
sanningen. Slutsatsen i propositionen går ut på att
olika typer av intressen kan beaktas bättre om man medvetet överlåter åt
domstolen att från fall till fall pröva om överskottsinformation
får användas eller inte än om det tas
in ett allmänt förbud i lagen. Också på denna
punkt omfattar utskottet bedömningarna i propositionen.
5. Övriga överväganden
Utöver det som sägs ovan ändras tvångsmedelslagen
också när det gäller husrannsakan, kroppsbesiktning,
DNA-profiler, specificering av teleavlyssning och teleövervakning,
tillämpningsområdet för teleavlyssning
samt teknisk avlyssning. På dessa punkter hänvisar
utskottet till dels propositionen, dels detaljmotiveringen och ändringarna
till enskilda paragrafer nedan.
Av de orsaker som nämns i propositionen och på grundval
av erhållen utredning finner utskottet förslaget
nödvändigt och lämpligt. Utskottet tillstyrker
lagförslagen med anmärkningarna och ändringsförslagen
i utlåtandet. I övrigt omfattar utskottet regeringens
synpunkter. Utskottet har ansett det befogat att i detaljmotiveringen
ta ställning till grundlagsutskottets synpunkter bl.a.
när det gäller lagstiftningens funktion (GrUU
52/2002 rd).
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av förundersökningslagen
24 §.
I 2 mom. bekräftas den gällande huvudregeln
att förhör inte får hållas mellan
klockan 21 och 6. I propositionen föreslås exaktare
bestämmelser om undantag från huvudregeln. Utskottet har
ingenting att anmärka mot specificeringen. Däremot
föreslår utskottet att lagutskottet överväger
om huvudregeln i det inledande stycket till 2 mom. kunde ändras
för att bättre motsvara den normala livsrytmen.
Förvaltningsutskottet anser att förhör
utan särskilda skäl inte skall få hållas mellan
klockan 22 och 7. Det är att anta att problemen med att
verkställa förhör minskar om arbetet
utan särskilda skäl får fortsätta
fram till klockan 22.
29 §.
I 1 mom. finns bestämmelser om att den som förhörs
skall underrättas om sin ställning vid förundersökningen.
Vidare sägs att en misstänkt samtidigt skall underrättas
om vilket brott han eller hon misstänks för.
Vid utfrågningen av de sakkunniga föreslogs det
också att paragrafen kunde ha bestämmelser om
på vilket språk förhöret hålls.
Förvaltningsutskottet påpekar att regeringen i
propositionen om den nya språklagen (RP 92/2002
rd) föreslår en ändring i 37 § i
förundersökningslagen. I den ändrade
paragrafen sägs vilket språk (finska eller svenska)
som den som förhörs har rätt att använda
och att myndigheten är skyldig att ordna med tolkning.
I 3 mom. i den nya paragrafen ingår en bestämmelse
om avgiftsfri tolkning när den som förhörs
inte har finska, svenska eller samiska som modersmål. Detta
innebär också att den som förhörs
måste upplysas om sin rätt att använda
sitt modersmål. Propositionen behandlas av grundlagsutskottet
som skall utarbeta betänkandet. Förvaltningsutskottet
har lämnat ett utlåtande om propositionen.
30 §.
Paragrafen föreskriver om vittnen vid förhör.
Utskottet har ingenting att anmärka mot att 1 mom. i den
gällande lagen ändras till att en misstänkt
som är under 18 år får förhöras
utan vittne, om den misstänktes biträde eller
lagliga företrädare eller en företrädare
för socialnämnden är närvarande.
Enligt uppgifter till utskottet har kommunerna brist på kvalificerade
socialarbetare och detta kan återspeglas i tillämpningen av
lagen, påpekar utskottet.
Beträffande 30 § påpekar utskottet
att den som förhörs av utredningsskäl
inte har rätt att själv välja vittne
till förhöret. Det är inte heller lämpligt
att en polisman som utreder brottet anlitas som vittne vid förhöret.
Situationen kan dock variera från fall till fall och polisen
har mycket knappt tilltagna resurser. Därför bör
inget explicit förbud tas in i lagen, anser utskottet.
38 a—38 c §.
Med avseende på den misstänktes rättssäkerhet
och förundersökningens tillförlitlighet
måste förundersökningslagen ha bestämmelser
om konfrontation för att identifiera den misstänkte.
39 §.
I det gällande 39 § 1 mom. sägs klart
ut att ett förhörsprotokoll skall upprättas över
förhöret. I 3 mom. föreskrivs att förhöret
kan videofilmas eller någon annan därmed jämställbar
bildupptagning eller ljudupptagning göras. Detta åsidosätter
inte skyldigheten att upprätta ett förhörsprotokoll,
påpekar utskottet. Propositionen är en aning otydlig
på den punkten.
39 a §.
Enligt paragrafen skall ett förhör med målsäganden
eller ett vittne videofilmas eller någon annan därmed
jämställbar bildupptagning av förhöret
göras, om avsikten är att förhörsberättelsen
skall användas som bevis vid rättegången och
den förhörde på grund av sin unga ålder
eller sin utvecklingsnivå sannolikt inte kan höras personligen
där utan att åsamkas olägenhet.
Enligt förvaltningsutskottet är det viktigt
att den misstänkte har ett biträde när
ett förhör med ett barn videofilmas i ett mål
där den misstänkte eller biträdet vid
rättegången inte kan ställa frågor
till barnet. Därför måste undersökningsledaren
eller den som gör förhöret före
ett förhör med ett barn påminna den misstänkte
om att han eller hon lämpligen bör skaffa ett
biträde för ett förhör med barnet.
Förvaltningsutskottet vill i detta sammanhang påminna
om 32 § i förundersökningslagen där
det föreskrivs att utredaren kan tillåta att en part
och hans biträde är närvarande när
en annan part eller ett vittne förhörs om detta
kan ske utan men för utredningen. När den misstänkte
enligt 39 a § skall ges tillfälle att ställa
frågor till den förhörde är
det klart att hans biträde har samma rätt. Detta
i sin tur kräver att också biträdet måste
få vara närvarande vid förhöret.
45 §.
I 2 mom. ingår bestämmelser om de särskilda
kompetenskraven på biträden vid förundersökning.
De allmänna kompetenskraven finns i det gällande
45 § 1 mom.
Enligt 2 mom. 3 punkten får den inte vara biträde
i ett enskilt fall som i ett ärende som gäller det
brott som undersöks eller ett brott som har ett direkt
samband med det är biträde för någon
annan som misstänks för brott, om uppgiften som biträde
för parten kan försvåra utredningen.
Utskottet påpekar att jävsgrunden explicit hänger
samman med utredningen av brottet. Särskilt om en misstänkt är
häktad under förundersökningen är
det viktigt att förhindra att de misstänkta håller
kontakt med varandra för att utredningen inte skall försvåras.
Självfallet kan en polisman inte tillämpa reglerna
hur som helst utan objektivitetsprincipen vid en förundersökning kräver
att det finns ett objektivt påvisbart skäl för
ett förbud. Om undersökningsledaren förbjuder
ett biträde att vid en förundersökning
biträda flera misstänkta måste han kunna
motivera sitt beslut.
Utskottet anser att 45 § 2 mom.
3 punkten måste preciseras på följande
sätt: "3) i ett ärende som gäller det
brott som undersöks eller ett brott som har ett direkt
samband med det är biträde för någon
annan som misstänks för brott, om det kan
antas att uppgiften som biträde för parten (utesl.)
försvårar utredningen av saken,".
47 §.
Utskottet föreslår att paragrafen ändras
så att också målsäganden och
den misstänkte måste underrättas om att
förundersökningen har avbrutits. Inte minst med
avseende på målsägandens sekundära åtalsrätt är
det viktigt att han eller hon blir underrättad. Utskottet
föreslår att paragrafen får följande
formulering: "När det har beslutats att förundersökning
inte skall göras eller att förundersökningen
skall avslutas på basis av 4 § 3 mom., 9 § 2
mom. eller 43 § 2 mom. eller att förundersökningen
skall avbrytas, skall undersökningsledaren se till
att målsäganden och den som har förhörts
såsom part vid förundersökningen omedelbart
underrättas om beslutet, om detta inte skall anses vara
onödigt."
2. Lag om ändring av tvångsmedelslagen
1 kap. Gripande, anhållande och häktning
6 §. Anhållningsberättigad tjänsteman.
Utskottet föreslår att listan över
de tjänstemän som får göra anhållningar
kompletteras eftersom vissa tjänstebenämningar
har ändrats. Följande tjänstemän
bör tas med: länspolisöverinspektör
(efter länspolisdirektör), biträdande
chef som förordnats att sköta förundersökningsuppgifter
(efter chefen för skyddspolisen) och trafikpolisöverinspektör
(efter chefen och biträdande chefen vid rörliga
polisen). Efter avdelningschef vid skyddspolisen bör det
dessutom tilläggas "som är chef för kontraspionageenheten".
22 §. Ny behandling av ett häktningsärende.
Utskottet omfattar regeringens förslag att ett häktningsärende
inte längre automatiskt skall behandlas på nytt
med två veckors intervaller annat än på begäran
av den häktade. Särskilt vid grova brott binder
omförhandlingar av häktningsärenden orimligt
stora resurser vid domstolarna och förundersökningsmyndigheterna.
För den misstänktes rättssäkerhet är
det dock nödvändigt att en person som sitter häktad
har rätt att få sitt ärende behandlat
på nytt. I värsta fall kan detta resultera i att
egentligen ingenting ändras.
Utskottet menar att tvåpartsförhållandet
vid behandlingen av ett häktningsärende knappast kommer
i farozonen även om tjänstemannen med rätt
att göra anhållningar inte behöver vara närvarande
vid den fortsatta behandlingen eftersom domstolen alltid kan kalla
in honom.
Som motvikt till ändringen att ett häktningsärende
inte automatiskt behöver behandlas på nytt föreslår
utskottet att undersökningsledaren skall vara skyldig att
informera domstolen och den häktade om ändringar
som kan påverka häktningsförutsättningarna.
Annars är det bara undersökningsledaren som vet
om ändringarna och den häktade har ingen möjlighet
att yrka på ny behandling. Därför föreslår
utskottet att 22 § 2 mom. ändras enligt följande:
"Domstolen skall ta upp ärendet till ny behandling också tidigare än
detta, om det finns (utesl.) skäl till det med anledning
av någon omständighet som framkommit efter den
föregående behandlingen. Undersökningsledaren
skall utan dröjsmål underrätta domstolen
och den häktade om det har framkommit omständigheter
som innebär att det inte längre finns förutsättningar
för att hålla den misstänkte häktad."
3 kap. Skingringsförbud och kvarstad
1 §. Förutsättningar för
skingringsförbud och kvarstad.
På grund av vissa synpunkter som framkom vid utfrågningen
av de sakkunniga vill utskottet fokusera uppmärksamheten
på ersättningsfrågorna vid ogrundat skingringsförbud och
ogrundad kvarstad. Enligt utskottet finns det ingen anledning att
införa lika stränga ansvarsbestämmelser
i tvångsmedelslagen som i 7 kap. 11 § i rättegångsbalken.
En tjänsteman som yrkar på skingringsförbud
eller kvarstad handlar med tjänsteansvar i motsats till
en kommande kärande i ett tvistemål som med stöd
av rättegångsbalken anhåller om en säkringsåtgärd. Dessutom
måste domstolen vid en civilrättslig säkringsåtgärd
fatta sitt beslut utifrån ett avsevärt bristfälligare
material än vid beslut om skingringsförbud och
kvarstad som stödjer sig på materialet från
en pågående förundersökning.
Däremot föreslår utskottet att kraven
på bevisning av rättssäkerhetsskäl
bör höjas vid skingringsförbud och kvarstad. Åtgärden
skall bara kunna sättas in om personen "skäligen är misstänkt"
för brott. I propositionen står det "den som misstänks
för brott". Utskottet föreslår att början
på 3 kap. 1 § 1 mom. formuleras på följande
sätt: "Om det är fara för att den
som skäligen är misstänkt för
brott eller den som med anledning av brott kan dömas till
att ersätta skada eller till att förverka ett
penningbelopp till staten, genom att ...".
5 kap. Husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning
Husrannsakan
1 §. Husrannsakan för att eftersöka
föremål.
Lagförslaget talar om "den misstänkte" i samband
med husrannsakan för att eftersöka föremål.
Uttrycket är mycket vagt. Därför föreslår utskottet
att formuleringen i 5 kap. 1 § 1 och 2 mom. om husrannsakan
av rättssäkerhetsskäl formuleras på följande
sätt: "Om det finns skäl att misstänka
att ett brott har begåtts för vilket det strängaste
straffet är minst sex månaders fängelse
eller om omständigheter som anknyter till utdömande
av samfundsbot utreds, får husrannsakan
företas i sådana byggnader, rum eller slutna kommunikationsmedel
eller på sådana slutna förvaringsställen
som är i den persons besittning som skäligen är
misstänkt för brottet...".
"Husrannsakan får företas någon annanstans än
på en plats som är i den persons besittning som
skäligen är misstänkt för brottet endast
om ...".
2 §. Husrannsakan för att eftersöka
en person.
För tydlighetens skull påpekar utskottet att
"den som skall gripas" i detta fall inte gäller den som grips
med stöd av utlänningslagen (378/1991).
10 §. Förutsättningar för
kroppsvisitation.
Med hänvisning till det som sägs ovan om 5
kap. 1 § föreslår utskottet att 5 kap.
10 § 1 och 2 mom. ändras som följer:
"Om det finns skäl att misstänka att ett brott
har begåtts för vilket det strängaste
straffet är fängelse i minst sex månader
eller att någon har gjort sig skyldig till lindrig misshandel,
snatteri, lindrig förskingring, lindrigt olovligt brukande,
lindrig skadegörelse eller lindrigt bedrägeri,
får på den som med fog kan misstänkas
ha begått brottet företas kroppsvisitation
för att eftersöka föremål eller
egendom som skall tas i beslag eller som skall ställas under
tillfälligt skingringsförbud eller beläggas med
tillfällig kvarstad, eller annars för att utröna
omständigheter som kan ha betydelse för utredning
av brottet."
På någon annan än den som med
fog kan misstänkas för brott får
kroppsvisitation företas endast om ...".
11 §. Förutsättningar för
kroppsbesiktning.
Kroppsbesiktning betyder att en person blir undersökt
på kroppen, att blodprov tas och att kroppen kan undersökas
på något annat sätt. En kroppsbesiktning
får bara företas på den som "på sannolika
skäl" misstänks för ett brott för
vilket det strängaste straffet är mer än
sex månaders fängelse. Däremot tillåter
inte den gällande lagen att kroppsbesiktning företas
på den som "skäligen är misstänkt"
för brott eller över lag på någon
annan än den som är misstänkt för
brott. Begränsningarna kan i vissa fall försvåra
utredningen av ett brott eller rent av förhindra utredningen
och därmed också förhindra att den misstänktes
oskuld bevisas och ogrundade misstankar undanröjs.
Problem kan uppstå om det exempelvis är känt
att ett brott bara har begåtts av en enda gärningsman
och att denne ingår i en inringad grupp med så många
personer att misstanken inte når över sannolikhetsgränsen
i fråga om någon av personerna. Då kan
inget tvångsmedel användas trots att man med säkerhet
vet att den skyldige finns bland dem som ingår i gruppen.
Situationer av detta slag kan förekomma när till
exempel brott mot liv utreds och alla närvarande nekar
till brottet.
Med tanke på den här typen av situationer är det
enligt utskottet nödvändigt att kroppsbesiktning
också kan utföras på en misstänkt
som inte på sannolika skäl är misstänkt
för brott. Detta ligger också i de oskyldigas
intresse.
Med hänvisning till propositionen anser utskottet det
befogat att kroppsbesiktning också kan utföras
för att bestämma en DNA-profil eller för
liknande undersökningar på personer som inte är
misstänkta för brott. Detta bör dock
bara gälla för utredning av grova brott.
Med hänvisning till utlåtandet från
grundlagsutskottet föreslår förvaltningsutskottet
att 11 § 2 mom. skärps. En kroppsbesiktning måste
ha större betydelse för utredningen av brottet än
det som föreslås i propositionen. En annan förutsättning är
att det måste vara väsentligt svårare
att få fram den information som kroppsbesiktningen ger
på något annat sätt. Förvaltningsutskottet
föreslår att den första meningen i 5
kap. 11 § 2 mom. formuleras på följande
sätt: "Om ett brott har begåtts för vilket
det strängaste straffet är fängelse i
minst fyra år, får kroppsbesiktning som är
nödvändig för att bestämma DNA-profilen
eller för att utföra någon annan motsvarande undersökning
företas på sådana personer, som inte
misstänks för det ifrågavarande brottet. En förutsättning
för undersökningen är att den skall anses
vara av synnerlig vikt eftersom det skulle vara omöjligt
eller väsentligt svårare att utreda brottet med
hjälp av tvångsmedel som inte i lika hög
grad ingriper i berörda personernas rättigheter."
5 a kap. Teleavlyssning, teleövervakning och teknisk
observation
2 §. Förutsättningar för
teleavlyssning.
I sitt utlåtande (FvUU 5/1994 rd)
om propositionen angående teleavlyssning, teleövervakning
och teknisk observation (RP 22/1994 rd) anser förvaltningsutskottet
att räckvidden för teleavlyssning bör
vara mer omfattande än regeringen föreslår och
att åtminstone grov utpressning och grova ekonomiska brott
samt eventuellt också grovt ocker skulle omfattas av bestämmelserna
om teleavlyssning. I den slutliga lagen kompletterades bestämmelsen
om teleavlyssning med grovt ocker, men grova ekonomiska brott togs
inte med (LaUB 24/1994 rd).
I den aktuella propositionen föreslås att
räckvidden för teleavlyssning utvidgas till grovt
sexuellt utnyttjande av barn, grov skadegörelse och de
grövsta ekonomiska brotten. Utskottet anser detta vara
befogat.
Bestämmelserna i 2 § 2 mom. gäller
grova brott i samband med drivande av rörelse eller utövning
av yrke, när gärningsmannen genom brottet eftersträvar
synnerligen stor vinning eller brottet begås särskilt
planmässigt. Med denna kvalifikation, det vill säga
att båda villkoren måste vara uppfyllda, är
det fråga om brott som äventyrar säkerheten
i den mening som avses i grundlagen, anser grundlagsutskottet i
sitt utlåtande. Lagförslaget kan enligt grundlagsutskottet
behandlas i vanlig lagstiftningsordning om det ändras så att
rätten till teleavlyssning i 2 mom. kräver att
båda villkoren skall vara uppfyllda.
På grundval av utlåtandet från grundlagsutskottet
föreslår förvaltningsutskottet att 5
a kap. 2 § 2 mom. 10 punkten ändras på följande
sätt: "10) straffbart försök till ovan
nämnda brott, och genom brottet eftersträvas synnerligen
stor vinning och brottet begås särskilt
planmässigt."
3 §. Förutsättningar för
teleövervakning.
Med hänvisning till den allmänna motiveringen
ovan föreslår utskottet att 1 mom. 2 punkten kompletteras
med att teleövervakning också får tillämpas
vid utredning av koppleribrott.
3 a §. Inhämtande av uppgifter om mobilteleapparaters
läge.
Enligt paragrafen kan förundersökningsmyndigheten
få tillstånd att inhämta uppgifter om
de mobilteleapparater som det har registrerats uppgifter om via
en basstation i närheten av den förmodade brottsplatsen
eller någon annan plats som är av betydelse för
utredningen av brottet. En förutsättning är
att brottet är av den arten att det är tillåtet
att utföra teleavlyssning av den misstänkte (5
a kap. 3 § 1 mom. 1—3 punkten). Ett ytterligare
villkor är att uppgifterna skall antas vara av synnerlig
vikt för utredningen av brottet. Utskottet finner den föreslagna
regleringen motiverad.
I detta sammanhang påpekar förvaltningsutskottet
att 7 § i lagen om integritetsskydd vid telekommunikation
och dataskydd inom televerksamhet (565/1999) föreskriver
att identifieringsuppgifter inom telekommunikation, inbegripet uppgifter
om mobilteleapparaters läge, är sekretessbelagda.
Den som är anställd hos ett teleföretag
har således inte rätt att utan lov röja
uppgifterna. Med stöd av den föreslagna 3 a § har förundersökningsmyndigheten
rätt att få uppgifter om mobilteleapparaters läge
trots sekretessbestämmelserna. Här bör
dock noteras att paragrafen inte tillåter att vilka identifieringsuppgifter
som helst röjs. Rätten gäller bara uppgifter som
ger upplysning om var innehavaren av mobilteleapparaten befann sig
vid den aktuella tidpunkten.
Förvaltningsutskottet vill uppmärksamma lagutskottet
på att det samlade regelverket om tystnadsplikt i fråga
om uppgifter om mobilteleapparaters läge senare kommer
att bedömas i relation till bl.a. lagen om offentlighet
i myndigheternas verksamhet (621/1999).
4 §. Förutsättningar för
teknisk avlyssning.
Propositionen tillåter att teknisk avlyssning görs i
lokaler som är avsedda för stadigvarande boende.
I motiveringen till propositionen sägs att teknisk avlyssning är
så gott som betydelselös med de nuvarande begränsningarna
och att en betydande del av knarkhandeln i Finland försiggår
i bostäder.
För att lagförslaget skall kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning måste teknisk avlyssning
i lokaler som är avsedda för stadigvarande boende
(3 mom.) begränsas till utredning av högförräderibrott,
våldsbrott, allmänfarliga brott och de grövsta
formerna av narkotikabrott, anser grundlagsutskottet. Detta måste
självfallet beaktas i 4 § 3 mom., anser förvaltningsutskottet.
Formuleringen i 4 mom. berättigar inte någon att
i hemlighet skaffa sig tillträde till ett område som
omfattas av hemfriden för att installera en avlyssningsanordning,
anser grundlagsutskottet vidare i sitt utlåtande.
Följaktligen föreslår förvaltningsutskottet
att 4 mom. kompletteras på följande sätt:
"Den tjänsteman som gör förundersökningen
har rätt att i hemlighet placera avlyssningsanordningar i de
utrymmen som avlyssnas, om avlyssningen förutsätter
detta. Tjänstemannen har då rätt
att få tillträde till ovan nämnda utrymmen
för att installera och avlägsna anordningen."
5 §. Beslut om åtgärd.
Enligt propositionen skall det fortfarande vara en
domstol som beslutar om teleavlyssning, teleövervakning
och i vissa fall också om teknisk observation. För
att åtgärder skall kunna sättas in omedelbart
kan en anhållningsberättigad tjänsteman
i brådskande fall fatta interimistiska beslut. Det finns
dock vissa undantag. Åtgärden får i dessa
fall pågå i högst 24 timmar efter att
den har inletts. Enligt de gällande reglerna skall ett
beslut om teknisk avlyssning i andra situationer än de
som måste avgöras av en domstol inom 24 timmar
underställas en hög polistjänsteman eller
någon annan liknande tjänsteman. Nu föreslår
regeringen att dessa höga polistjänstemän
och andra liknande tjänstemän först och
främst skall ha rätt att besluta om teknisk avlyssning.
Däremot skall undersökningsledaren i brådskande
fall ha rätt att besluta temporärt om teknisk
avlyssning. Med ett beslut av undersökningsledaren får
den tekniska avlyssningen pågå i högst
24 timmar.
På grundval av utlåtandet från grundlagsutskottet
föreslår förvaltningsutskottet att teleavlyssning
utesluts i 5 § 2 mom. och att lagrummet får följande
lydelse: "Om en åtgärd som avses i 1 mom. (utesl.) 2 eller 6
punkten inte tål uppskov, får en anhållningsberättigad
tjänsteman besluta om åtgärden till dess
att ...".
En viktig sak i sammanhanget är att justitieministeriet
har meddelat att beslutet om jour vid tingsrätterna kommer
att ändras för att teleavlyssningstillstånd
skall kunna behandlas oavsett när en anhållan
kommer in.
6 a §. Offentligt ombud.
För ärenden gällande teknisk avlyssning är
det viktigt att offentliga ombud finns. Reformen syftar till att
göra bedömningar när tillstånd
att använda tvångsmedel begärs. Det är
viktigt att det följs upp hur systemet fungerar, påpekar
utskottet.
7 §. Villkor för tillstånd och beslut.
Enligt 1 mom. kan tillstånd till teleavlyssning
och teleövervakning beviljas för högst
en månad åt gången. I tillståndet
måste det anges vilken teleanslutning, teleadress eller
teleterminalutrustning och vilka personer som åtgärden
gäller. Tillstånd till teleövervakning
får också beviljas för en viss tid före
beslutet. Tiden kan då vara längre än
en månad. En domstol kan förena tillståndet
med andra begränsningar och villkor. I ett tillstånd
som gäller inhämtande av uppgifter om mobilteleapparaters
läge skall den tidsperiod och den basstation som tillståndet
gäller anges.
Utskottet anser att tillståndet också måste vara
förenat med villkoret att avlyssning av en bostad som används
för stadigvarande boende måste avbrytas omedelbart
när den misstänkte lämnar den avlyssnade
lokalen och där bara finns utomstående personer.
3. Lag om ändring av lagen om rättegång
i brottmål
I 4 § i förundersökningslagen finns
bestämmelser om när en förundersökning
inte behöver göras och när den skall
avslutas. Enligt utskottet är det viktigt att lagen också har
bestämmelser om målsägandens rätt
att använda sin åtalsrätt när förundersökningsmyndigheten
eller åklagaren har beslutat att ingen förundersökning
görs eller att förundersökningen avbryts
eller avslutas. Därför föreslår
utskottet att 1 kap. 14 § i den gällande lagen
om rättegång i brottmål (689/1997) ändras
enligt följande: "En målsägande får
själv väcka åtal för ett brott
endast om allmänna åklagaren har beslutat att
inte väcka åtal för brottet eller
om förundersökningsmyndigheten eller åklagaren
har beslutat att ingen förundersökning görs
eller att förundersökningen avbryts eller avslutas. Om
målsägandes rätt att väcka åtal för
ett brott som begåtts vid skötseln av ett offentligt
uppdrag bestäms i 118 § 3 mom. grundlagen."