Motivering

Vi Sannfinländare är ytterst oroliga för hur ramarna för 2014—2017 kommer att påverka vårt samhälle.

Vi motsätter oss planer som försämrar villkoren för domstolarna och åklagarväsendet. Nedskärningarna som drabbar åklagar- och rättsväsendet utgör ett hot mot likabehandlingen av medborgare. Risken är att bara de får rättvisa skipad som bor på rätt ställe i förhållande till rättsmyndigheterna och som har råd att till och med resa längre bort för förhör och rättegång.

Regeringen planerar att skära i polisens resurser för förundersökning och det hämmar också kampen mot svart ekonomi. Även om regeringen ökat resurserna för bekämpning av svart ekonomi, måste de ses som inadekvata i och med att polisens reducerade förundersökningsresurser lämnar fältet fritt för den svarta sektorns aktörer när polisen måste koncentrera sina resurser på annan förundersökning. Genom denna åtgärd skänker staten bort skatteinkomster till ett belopp av uppskattningsvis 4,5—6 miljarder euro.

Gränsbevakningsväsendet spelar en viktig roll för säkerheten och lagövervakningen i vårt land. Sannfinländarna anser att Gränsbevakningsväsendet bör beviljas mer pengar i kommande ramar. Finlands roll som EU:s gränskontroll i öst och en eventuell visumfrihet med Ryssland under de närmaste åren innebär att gränsbevakningen behöver få mer resurser.

Vi Sannfinländare godtar arbetskraftsinvandring och att människor i verklig nöd får hjälp. Däremot ser vi kritiskt på s.k. asylturism. Regeringen måste under ramperioden effektivisera behandlingen av ansökningar om asyl och familjeåterförening. Målet bör vara att få ner invandringskostnaderna genom att så snabbt som möjligt rensa kön på ogrundade ansökningar; det här gagnar såväl samhället som de som är i verklig nöd.

De planerade nedskärningarna i kommunernas statsandelar drabbar kommunerna hårt, låt vara att en viss kompensation sker. Just nu råder det obalans mellan kommunernas uppgifter och tillgängliga pengar. Staten har år efter år pådyvlat kommunerna nya uppgifter och nya krav. Äldreomsorgslagen är ett exempel på de nya uppgifter och krav som åläggs kommunerna utan att de får något ekonomiskt stöd. När äldreomsorgslagen behandlades föreslog Sannfinländarna att tillräckliga resurser avsätts för kommunerna för att genomföra lagen. Men att så inte nu sker kan regeringen och Centern ta den tvivelaktiga äran för.

Med sina utvecklingsåtgärder åderlåter regeringen samhället, kommunerna och människorna i vårt land. För närvarande har kommunerna praktiskt taget inga chanser att utveckla sin verksamhet; de kan bara reagera på allt det negativa regeringen öser över dem. I praktiken handlar det om att säga upp och permittera folk inom hela kommunsektorn.

Motivering

Centerns utskottsgrupp anser att regeringens kommunpolitik och rambeslutet för 2014-2017 är en katastrof för den kommunala ekonomin och servicen. Regeringen fortsätter att årligen fram till ramperiodens slut göra rekordstora nedskärningar i de för kommunala tjänster öronmärkta statsandelarna. Det oaktat påförs kommunera varje år nya lagfästa skyldigheter. Regeringen har i två år velat hit och dit med sina kommun- och hälso- och sjukvårdsreformer och fått stopp på förnyelse- och utvecklingsarbetet ute i kommunerna, spolierat förtroendet mellan staten och kommunerna med sitt självsvåldiga agerande och sått split mellan centrumstäderna och rand- och landsortskommunerna. Den har inte kunnat belägga att jättekommunerna genererar ekonomiska och funktionella fördelar. Utan att blinka står den i beråd att köra ner de likvärdiga kommunala bastjänsterna och göra slut på den kommunala självstyrelsen.

Reformen av polisförvaltningen, det s.k. Pora 3-projektet, är överoptimistiskt vad förväntade effekter gäller och ger inte polisen extra resurser för arbetet ute på fältet. Man kommer redan inom kort att bli tvungen att reducera antalet patrullerande poliser när anslagen är som de är. Regeringens halvfärdiga, av sparskäl dikterade reformer är oförenliga med det program för den inre säkerheten som regeringen antog i juni 2012. Omläggningarna i Gränsbevakningsväsendets verksamhet medför indragningar av tjänster i norr och omintetgör myndighetssamarbete särskilt i glesbygden. Regeringen bör med det snaraste lämna riksdagen en redogörelse om den inre säkerheten.

Pengarna från Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden under programperioden 2014—2020 bör fördelas rättvist mellan regionerna i Finland enligt förtjänstprincipen.

Regeringen fördjupar kommunsegregationen

Statsminister Jyrki Katainens regering utmålar i sitt program "Ett öppet, rättvist och djärvt Finland". Det löftet bryter regeringen galant mot. Den talar om ett välfärdssamhälle utan att förstå att kärnan i det samhället består av välfärdstjänster som kommunerna satts att organisera.

Till följd av regeringens kommunpolitik håller det ekonomiska gapet mellan kommunerna på att vidgas. I stället för att försöka stävja segregationen har regeringen medvetet drivit på den genom att göra brutala, jämnstora nedskärningar i statsandelarna och göra ingrepp i ett av statsandelssystemets fundamentala element, nämligen uteslutit fastighetsskatten ur systemet för skatteinkomstbaserad utjämning av statsandelar.

Resultatet av alla ändringar är att det finns kommuner som enligt uträkningar t.o.m. kunde sänka kommunalskattesatsen med flera procentenheter, men i gengäld finns det också kommuner som inte kan undgå en drastisk höjning av kommunalskatten. Det här beror på att det skiljer stort mellan kommunerna när det gäller kommunbornas beskattningsbara förvärvsinkomster, antalet fastigheter och värdet på dem samt antalet företag som betalar samfundsskatt. Det finns ett statsandelssystem som jämnar ut skillnaderna genom att jämna ut statsandelarna utifrån de genomsnittliga skatteinkomsterna, men det systemet håller regeringen medvetet på att sabotera till förmån för kommuner med starkare skatteunderlag.

Mätt enligt höjningstryck på kommunalskatten skiljer det med inte mindre än sex procentenheter mellan de yttersta polerna och det enbart på grund av regeringens beslut om statsandelssystemet. Gapet i fråga om kommunalskattesatsen mellan dessa ytterligheter hotar växa till ca åtta procent under den pågående valperioden. Det ger en oförskönad bild av hur ansvarslös regeringen är i sin kommunpolitik.

I sitt utlåtande i november 2011 om den ändring av statsandelslagen som gav startskottet för nedskärningar och uteslöt fastighetsskatten från utjämningen av statsandelar konstaterade grundlagsutskottet följande: "förvaltningsutskottet bör skriva in i sitt betänkande att finansministeriet är skyldigt att noga bevaka vilka konsekvenser reformerna har för olika kommuner och invånarnas tillgång till service. I förekommande fall måste regeringen lägga fram förslag för att undanröja allvarliga snedvridningar i likabehandlingen."

I det färska rambeslutet skär regeringen redan för tredje gången i kommunernas statsandelar. Den andra nedskärningsomgången, som beslutades för ett år sedan och genomfördes i början av detta år, gick aldrig till grundlagsutskottet för bedömning eftersom regeringspartierna torpederade Centerns förslag.

Centerns utskottsgrupp kräver att de beslutade nedskärningarna av statsandelarna för kommunal service hänskjuts till grundlagsutskottet för bedömning.

Regeringen äventyrar jämlika bastjänster

Under den här valperioden drar regeringen ner på de statsandelar till kommunerna som är avsedda för lagfästa tjänster med minst 3 811 miljoner euro. Dessutom minskar indexfrysningen 2013—2014 av statsandelarna för undervisning och kultur statsandelarnas köpkraft med ungefär 100 miljoner euro. Regeringsprogrammet lägger inget tak för nedskärningarna i statsandelarna. Tvärtom nämns de som ett specifikt sparobjekt.

Merparten av kommunerna har till följd av regeringens beslut tvingats anpassa sina funktioner genom att höja kommunalskattesatsen, gallra i servicenätet eller ta lån. Under de närmaste åren kommer snart sagt alla kommuner att vara i trångmål. Allt fler kommuner kommer att tvingas permittera sin personal.

Till följd av regeringens göranden och låtanden nödgas kommunerna fundera var de ska lyckas vaska fram lönepengar för ca 35 000 serviceanställda, t.ex. läkare, sjukskötare, socialarbetare, lärare, lokalvårdare och kokerskor.

Som lösning på problemet erbjuder regeringen kommunfusioner utan att fatta att det inte blir ett dugg bättre av att slå samman kommuner med liknande skatteunderlag, befolkningsstuktur och servicebehov. Det råder stor obalans mellan kommunernas arbetsmängd och den finansiella tilldelningen. Staten måste också framöver ta ansvar för finansieringen av basservicen.

Ett dåligt statsfinansiellt läge räcker inte som argument för nedskärningar i statsandelarna. Statsfinanser och kommunekonomi ingår vardera i den offentliga ekonomin som internationella kreditvärderingsföretag håller ögonen på. Den offentliga sektorns finanser blir inte bättre av att man, som regeringen förefaller göra, försöker gömma underskottet i statsfinanserna i kommunekonomin. Nedskärningarna i den kommunala servicen leder ofrånkomligen till höjd kommunalskatt och högre skattetryck, vilket i sin tur tär på medborgarnas köpkraft och drabbar den totala konsumtionen. I och med att exportindustrin dras med problem har den inhemska konsumtionen allt mer tagit över som ekonomisk motor.

I praktiken håller regeringen på att via kommunekonomin skyffla över sina tillkortakommanden i den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken på servicebehövande människor ute i kommunerna. Familjer, barn, unga, sjuka, äldre och arbetslösa drabbas värst. Alltså människor som inte har tillgång till exempelvis företagshälsovård eller har råd att söka privat.

Centerns utskottsgrupp anser att regeringen utmanar, om inte redan rentav bryter mot, den ur grundlagen härledda principen om finansieringsansvar. Enligt den principen ska staten bära sitt ansvar för att kommunerna har reella möjligheter att handha sina lagfästa uppgifter, framför allt tillhandahålla tillräckliga vård- och omsorgstjänster och kulturella tjänster i enlighet med grundlagen. Genom att skrota det statsandelssystem som är avsett för finansiering av kommunal service och som jämnar ut skillnaderna mellan kommunerna äventyrar regeringen de tjänster som kommunbor runtom i landet behöver.

Regeringen förskönar de ekonomiska siffrorna

I ramredogörelsen sägs mycket sådant som gäller kommunerna men vars sanningshalt kan ifrågasättas.

"Kommunreformen stöds genom att man finansierar understöden för kommunsammanslagningar och utredningarna om dem" utlovar redogörelsen. "Dessutom kompenseras de förlorade statsandelarna helt med statsmedel." I sitt yttrande till förvaltningsutskottet hävdar Finlands Kommunförbund att kommunernas statsandelar inte kommer att användas till att finansera understöden för kommunsammanslagningar. Och ändå säger regeringen i den proposition med förslag till kommunstrukturlag som styr kommunreformen att det lagts ett tak på 200 miljoner euro för sammanslagningsunderstöd för perioderna 2012—2015 och 2016—2019. Om taket överskrids används för finansieringen statsandelar som är avsedda för kommunal service. Dessutom har det satts en tidsfrist på 3—6 år för kompensation för förlust av statsandel beroende på vilket år kommunerna går samman. Kompensationen upphör i varje händelse 2019.

Ramredogörelsen förutspår att skatteinkomsterna och statsandelarna kommer att öka i snitt med ca tre procentenheter per år under ramperioden. Prognosen förefaller vara överoptimistisk. Sammantagna har kommunernas skatteinkomster praktiskt taget stampat på stället de senaste åren. Till råga på allt tar regeringen till storsläggan i sina nedskärningar av statsandelarna till kommunerna. Nästa år kommer den ekonomiska tillväxten att vara minimal och arbetslösheten förutspås växa; det här påverkar kommunernas skatteutfall negativt.

Man räknar med att kommunernas omkostnader i snitt kommer att öka med endast 3,6 procentenheter per år. Vad denna kalkyl bygger på sägs det ingenting om i ramredogörelsen. En så här liten tillväxt i omkostnaderna har vi inte sett en enda gång på 2000-talet. Enligt t.ex. de preliminära bokslutsuppgifterna ökade omkostnaderna med 5,3 procentenheter i fjol. Och då står regeringen i beråd att påföra kommunerna nya förpliktelser. Höstens löneuppgörelse och den femåriga anställningsgarantin vid kommunfusioner sätter ytterligare press på kommunerna.

Ramredogörelsen talar om ett åtgärdsprogram 2014—2017 som ska minska kommunernas lagfästa skyldigheter och därigenom ge en besparing på en miljard euro. Det är ett behjärtansvärt mål men helt taget ur det blå. I praktiken betyder det bara att man rensar i normerna för hur servicen ska organiseras utan att kommunernas börda minskar för det. Tidsplanen lades under rammanglingen fast så att det är nästa regering som får ta ansvar för projektet.

Lönekostnaderna för serviceanställda är den största utgiftsposten för kommunerna. I ramredogörelsen står det: "Det antas att antalet anställda inom den kommunala sektorn håller sig på 2011 års nivå och att den kalkylerade ökningen av det servicebehov som härletts på demografiska grunder kan mötas med hjälp av köpta tjänster". Alltså kommer de kommunalt anställda åtminstone inte att minska i antal.

Ett som åtminstone är säkert är att regeringen ökar kommunernas arbetsbörda när de långtidsarbetslösa 2015 blir ett kommunalt ansvar. Enligt experter kan det bli fråga om belopp upp till 300 miljoner euro. Det är ingen liten uppgift staten lägger på kommunernas redan nedtyngda axlar.

Centerns utskottsgrupp kräver att basserviceprogrammet i ramredogörelsen framöver står på en tillförlitlig grund, inte byggs upp utifrån drömmar. Genom att måla upp rosenröda framtidsvisioner ger regeringen sig själv fullmakt att skära ner på finansieringen till kommunerna och överföra av sina egna uppgifter på kommunerna för att generera automatiska statsfinansiella besparingar och tvinga fram kommunsammanslagningar.

Regeringens kommunreform är en enda stor bluff

Kommunreformen, som ska få mer än 200 kommuner att försvinna, utgör den sorgliga kulminationen på regeringens flummiga kommunpolitik. Det väsentligaste, människorna och deras behov av tjänster, har fått ge vika för det med regeringspartiernas ideologi harmonierande kommunstrukturmålet.

Regeringen avbröt den tidigare kommun- och servicestrukturreformen. Reformarbetet ute i kommunerna har legat nere redan i två år. Förvirringen har lett till att kommunernas omkostnader skjutit i höjden och servicen försämrats.

Statsminister- och kommunministerpartiet Samlingspartiet lovade i riksdagsvalskampanjen 2011 minska antalet kommuner till ca hundra, vilket skulle minska hållbarhetsunderskottet i de offentliga finanserna med fyra miljarder euro. Alla experter har ansett att det inte finns något belägg för ett sådant påstående. Mycket snart fick regeringen, även Samlingspartiet, lov att erkänna att kommunreformen inte genererar några besparingar.

Vad finns det då längre för grunder för en kommunreform? Varför försöker man med våld skapa Europas största kommuner hos oss, vi som är det glesast befolkade landet i Europa? De frågorna har regeringen inte kunnat svara på. Ingen bedömning av ekonomiska eller andra konsekvenser ingår i det till riksdagen lämnade förslaget till kommunstrukturlag, som styr kommunreformen. Förslaget är bara en kopia av regeringsprogrammets högflygande ambitioner med vidhängande reklamfloskler.

Regeringen har utestängt oppositionen och ledande kommunexperter från kommunreformen. Den har nonchalerat de yttranden som merparten av kommunerna kommit med om de nya kommunkartorna och utkastet till kommunstrukturlag. Kommunerna har i princip varit förbjudna att samarbeta och utveckla ett samarbete. Justitiekanslern har redan två gånger anmärkt på att regeringens metoder vid kommunreformen inte är lagenliga. Flera rättslärda menar att policyn i kommunreformen rentav strider mot grundlagen, t.ex. det att man använder nedskärningar i statsandelarna som en tumskruv för att tvinga fram kommunfusioner och att social- och hälsovården ska ordnas utifrån principen om ansvarskommun.

Bristen på förtroende mellan stat och kommuner och även mellan kommuner, särskilt mellan stora städer och kranskommuner/landsortskommuner, är den sämsta tänkbara premissen för det förestående reformarbetet - oavsett om det gäller kommunstrukturer, interkommunalt samarbete eller ett nytt social- och hälsovårdssystem. Den enda som bär skulden till detta är statsminister Jyrki Katainen och hans regering vars arroganta agerande saknar motstycke. Det är skandalöst att alla aktuella, kommunalt inriktade reformer, t.o.m. social- och hälsovårdsreformen, främst används som en hävstång för att putta fram kommunfusioner.

Experter hävdar att regeringens policy i kommunreformsfrågan kommer att få negativa konsekvenser. Boende, service och beslutsfattande kommer att koncentreras. Närservicen i kranskommunerna försämras och längre ut i periferin körs den helt ner. Regeringen bryter gladeligen mot Europeiska stadgan om lokal självstyrelse och ifrågasätter vars och ens grundlagsfästa rätt att få tillräckliga social-, hälso- och sjukvårdstjänster och kulturella tjänster.

Sannolikt är regeringens kommunreform enbart en dimridå som döljer regeringspartiernas försök att rubba samhällsstrukturen och bilda 10—15 centrumstäder. Regeringen använder reformen också som ett maktpolitiskt instrument.

Storkommunreformen drabbar med enorm kraft närapå två miljoner människor bosatta i tätorter, på landsbygden och i glesbygden. Det kan Centern inte svälja. Det är inte bara omänskligt utan också slöseri med offentliga medel om man samtidigt medvetet kör ner en fungerande infrastruktur och startar upp ny i stället.

Centerns utskottsgrupp anser att regeringen hamnat i en återvändsgränd med sin kommunreform. Reformen har inte vunnit allmän acceptans och saknar expertstöd. Det är inte lönt att driva en reform som inte för med sig något gott utan snarare kör in en kil mellan medborgarna. Centern har presenterat sitt eget reformalternativ, hemkommuns-landsskapsmodellen, som fått tummen upp av experter på kommunalförvaltning och social- och hälsovård och av rättslärda. Där står människan och hennes servicebehov i centrum. Den rubbar inte de kommunala förvaltningsstrukturerna utan koncentrerar sig på nya servicestrukturer och serviceprocesser. Den leder till effektivare verksamhet, vilket är A och O för en hållbar kommunekonomi.

Regeringens kommunreform, social- och hälsovårdsreform och nedskärningar och ändringar i statsandelssystemet bryter enligt Centerns utskottsgrupp mot den grundlagsfästa jämlikhetsprincipen, principen om finansieringsansvar och vars och en rätt till tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster och kulturella tjänster. Därför behöver det med det snaraste göras en sammantagen konstitutionell bedömning av regeringen Katainens kommunpolitik, alltså kommun- samt social- och hälsovårdsreformen plus kommunfinansieringen.

Reformerna inom polisförvaltningen och Gränsbevakningsväsendet naggar på den inre säkerheten.

Den pågående reformen av polisförvaltningen, Pora 3-projektet, är den tredje i raden inom loppet av några år. Sparmålet för Pora 3 är orealistisk, 25-30 miljoner euro. Tanken är att resurser ska avsättas för polisens fältarbete. Men till följd av regeringens vägval sväller Polisstyrelsen ut ytterligare när den bl.a. får en ny trafikledningscentral och tillförs resurser från regionförvaltningsverken.

Den långvariga underdimensioneringen av polisens resurser beror i hög grad på brister i inrikesministeriets och polisens egna planerings- och uppföljningssystem. Penningbristen har varit konstant, trots att ledningen för inrikesministeriet och polisförvaltningen varje år bedyrat att problemen är övergående. Polisens ekonomiska problem löser man inte genom att lägga ner rörliga polisen, polisdistrikt och lokala poliskontor. Man bör tvärtom bestämma hur många patrullerande poliser som behövs och sedan anvisa de nödvändiga resurserna.

Om målen för Pora 3 inte uppfylls räcker det inte länge innan polisens service måste centraliseras kraftigt, tillgången till sådan service på lika villkor försämras runtom i landet och antalet patrullerande poliser minskar med 300-400 årsverken. De patrullerande polisernas synlighet och service skulle försämras i hela Finland, inte minst i glesbygden och här finns inga kompenserande lösningar att sätta in.

Det blir svårare att bedriva myndighetssamarbete när regeringen beslutat lägga ner gränsbevakningsstationer i norr. Det utgör ett hot mot den inre säkerheten, speciellt i glesbygden i landets nordliga delar.

Centerns utskottsgrupp anser att Pora 3-projektet inte bör slutföras förrän en grundlig analys av de två föregående Pora-projektens effekter gjorts. Eftersom regeringen under denna valperiod vidtagit sparåtgärder i strid med programmet för den inre säkerheten, som regeringen antog i juni 2012, anser Centerns utskottsgrupp att regeringen med det snaraste ska lämna riksdagen en redogörelse om den inre säkerheten.

EU-stöden för regional utveckling bör fördelas enligt förtjänstprincipen

Pengarna från Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden bör fördelas mellan regionerna i Finland enligt förtjänstprincipen. Eftersom Finland får programpengar från EU huvudsakligen på grundval av förhållandena i östra och norra Finland bör dessa regioner få pengar i korrelation med detta.

I och med att programstöden minskar med en fjärdedel och då den nationella medfinansieringen enligt rambeslutet är lika stor som EU-finanseringen, är det ytterst viktigt att pengarna fördelas uteslutande enligt landskapens egna prioriteringar för att åtgärdsvalet ska träffa rätt och ge bästa möjliga effekt.