Motivering
Centerns utskottsgrupp anser att regeringens kommunpolitik och
rambeslutet för 2014-2017 är en katastrof för
den kommunala ekonomin och servicen. Regeringen fortsätter
att årligen fram till ramperiodens slut göra rekordstora
nedskärningar i de för kommunala tjänster öronmärkta statsandelarna.
Det oaktat påförs kommunera varje år
nya lagfästa skyldigheter. Regeringen har i två år
velat hit och dit med sina kommun- och hälso- och sjukvårdsreformer
och fått stopp på förnyelse- och utvecklingsarbetet
ute i kommunerna, spolierat förtroendet mellan staten och kommunerna
med sitt självsvåldiga agerande och sått
split mellan centrumstäderna och rand- och landsortskommunerna.
Den har inte kunnat belägga att jättekommunerna
genererar ekonomiska och funktionella fördelar. Utan att
blinka står den i beråd att köra ner
de likvärdiga kommunala bastjänsterna och göra
slut på den kommunala självstyrelsen.
Reformen av polisförvaltningen, det s.k. Pora 3-projektet, är överoptimistiskt
vad förväntade effekter gäller och ger
inte polisen extra resurser för arbetet ute på fältet.
Man kommer redan inom kort att bli tvungen att reducera antalet
patrullerande poliser när anslagen är som de är.
Regeringens halvfärdiga, av sparskäl dikterade
reformer är oförenliga med det program för
den inre säkerheten som regeringen antog i juni 2012. Omläggningarna
i Gränsbevakningsväsendets verksamhet medför
indragningar av tjänster i norr och omintetgör
myndighetssamarbete särskilt i glesbygden. Regeringen bör
med det snaraste lämna riksdagen en redogörelse
om den inre säkerheten.
Pengarna från Europeiska regionala utvecklingsfonden
och Europeiska socialfonden under programperioden 2014—2020
bör fördelas rättvist mellan regionerna
i Finland enligt förtjänstprincipen.
Regeringen fördjupar kommunsegregationen
Statsminister Jyrki Katainens regering utmålar i sitt
program "Ett öppet, rättvist och djärvt
Finland". Det löftet bryter regeringen galant
mot. Den talar om ett välfärdssamhälle
utan att förstå att kärnan i det samhället
består av välfärdstjänster som
kommunerna satts att organisera.
Till följd av regeringens kommunpolitik håller
det ekonomiska gapet mellan kommunerna på att vidgas. I
stället för att försöka stävja
segregationen har regeringen medvetet drivit på den genom
att göra brutala, jämnstora nedskärningar
i statsandelarna och göra ingrepp i ett av statsandelssystemets
fundamentala element, nämligen uteslutit fastighetsskatten
ur systemet för skatteinkomstbaserad utjämning
av statsandelar.
Resultatet av alla ändringar är att det finns kommuner
som enligt uträkningar t.o.m. kunde sänka kommunalskattesatsen
med flera procentenheter, men i gengäld finns det också kommuner
som inte kan undgå en drastisk höjning av kommunalskatten.
Det här beror på att det skiljer stort mellan
kommunerna när det gäller kommunbornas beskattningsbara
förvärvsinkomster, antalet fastigheter och värdet
på dem samt antalet företag som betalar samfundsskatt.
Det finns ett statsandelssystem som jämnar ut skillnaderna
genom att jämna ut statsandelarna utifrån de genomsnittliga
skatteinkomsterna, men det systemet håller regeringen medvetet
på att sabotera till förmån för
kommuner med starkare skatteunderlag.
Mätt enligt höjningstryck på kommunalskatten
skiljer det med inte mindre än sex procentenheter mellan
de yttersta polerna och det enbart på grund av regeringens
beslut om statsandelssystemet. Gapet i fråga om kommunalskattesatsen mellan
dessa ytterligheter hotar växa till ca åtta procent
under den pågående valperioden. Det ger en oförskönad
bild av hur ansvarslös regeringen är i sin kommunpolitik.
I sitt utlåtande i november 2011 om den ändring
av statsandelslagen som gav startskottet för nedskärningar
och uteslöt fastighetsskatten från utjämningen
av statsandelar konstaterade grundlagsutskottet följande: "förvaltningsutskottet bör
skriva in i sitt betänkande att finansministeriet är
skyldigt att noga bevaka vilka konsekvenser reformerna har för
olika kommuner och invånarnas tillgång till service.
I förekommande fall måste regeringen lägga
fram förslag för att undanröja allvarliga
snedvridningar i likabehandlingen."
I det färska rambeslutet skär regeringen redan för
tredje gången i kommunernas statsandelar. Den andra nedskärningsomgången,
som beslutades för ett år sedan och genomfördes
i början av detta år, gick aldrig till grundlagsutskottet
för bedömning eftersom regeringspartierna torpederade
Centerns förslag.
Centerns utskottsgrupp kräver att de beslutade nedskärningarna
av statsandelarna för kommunal service hänskjuts
till grundlagsutskottet för bedömning.
Regeringen äventyrar jämlika bastjänster
Under den här valperioden drar regeringen ner på de
statsandelar till kommunerna som är avsedda för
lagfästa tjänster med minst 3 811 miljoner euro.
Dessutom minskar indexfrysningen 2013—2014 av statsandelarna
för undervisning och kultur statsandelarnas köpkraft
med ungefär 100 miljoner euro. Regeringsprogrammet lägger inget
tak för nedskärningarna i statsandelarna. Tvärtom
nämns de som ett specifikt sparobjekt.
Merparten av kommunerna har till följd av regeringens
beslut tvingats anpassa sina funktioner genom att höja
kommunalskattesatsen, gallra i servicenätet eller ta lån.
Under de närmaste åren kommer snart sagt alla
kommuner att vara i trångmål. Allt fler kommuner
kommer att tvingas permittera sin personal.
Till följd av regeringens göranden och låtanden
nödgas kommunerna fundera var de ska lyckas vaska fram
lönepengar för ca 35 000 serviceanställda,
t.ex. läkare, sjukskötare, socialarbetare, lärare,
lokalvårdare och kokerskor.
Som lösning på problemet erbjuder regeringen
kommunfusioner utan att fatta att det inte blir ett dugg bättre
av att slå samman kommuner med liknande skatteunderlag,
befolkningsstuktur och servicebehov. Det råder stor obalans
mellan kommunernas arbetsmängd och den finansiella tilldelningen.
Staten måste också framöver ta ansvar
för finansieringen av basservicen.
Ett dåligt statsfinansiellt läge räcker
inte som argument för nedskärningar i statsandelarna. Statsfinanser
och kommunekonomi ingår vardera i den offentliga ekonomin
som internationella kreditvärderingsföretag håller ögonen
på. Den offentliga sektorns finanser blir inte bättre
av att man, som regeringen förefaller göra, försöker gömma
underskottet i statsfinanserna i kommunekonomin. Nedskärningarna
i den kommunala servicen leder ofrånkomligen till höjd
kommunalskatt och högre skattetryck, vilket i sin tur tär på medborgarnas
köpkraft och drabbar den totala konsumtionen. I och med
att exportindustrin dras med problem har den inhemska konsumtionen
allt mer tagit över som ekonomisk motor.
I praktiken håller regeringen på att via kommunekonomin
skyffla över sina tillkortakommanden i den ekonomiska politiken
och sysselsättningspolitiken på servicebehövande människor
ute i kommunerna. Familjer, barn, unga, sjuka, äldre och
arbetslösa drabbas värst. Alltså människor
som inte har tillgång till exempelvis företagshälsovård
eller har råd att söka privat.
Centerns utskottsgrupp anser att regeringen utmanar, om inte
redan rentav bryter mot, den ur grundlagen härledda principen
om finansieringsansvar. Enligt den principen ska staten bära
sitt ansvar för att kommunerna har reella möjligheter
att handha sina lagfästa uppgifter, framför allt
tillhandahålla tillräckliga vård- och
omsorgstjänster och kulturella tjänster i enlighet med
grundlagen. Genom att skrota det statsandelssystem som är
avsett för finansiering av kommunal service och som jämnar
ut skillnaderna mellan kommunerna äventyrar regeringen
de tjänster som kommunbor runtom i landet behöver.
Regeringen förskönar de ekonomiska siffrorna
I ramredogörelsen sägs mycket sådant
som gäller kommunerna men vars sanningshalt kan ifrågasättas.
"Kommunreformen stöds genom att man finansierar
understöden för kommunsammanslagningar och utredningarna
om dem" utlovar redogörelsen. "Dessutom
kompenseras de förlorade statsandelarna helt med statsmedel." I
sitt yttrande till förvaltningsutskottet hävdar
Finlands Kommunförbund att kommunernas statsandelar inte
kommer att användas till att finansera understöden
för kommunsammanslagningar. Och ändå säger
regeringen i den proposition med förslag till kommunstrukturlag
som styr kommunreformen att det lagts ett tak på 200 miljoner euro
för sammanslagningsunderstöd för perioderna
2012—2015 och 2016—2019. Om taket överskrids
används för finansieringen statsandelar som är
avsedda för kommunal service. Dessutom har det satts en
tidsfrist på 3—6 år för kompensation
för förlust av statsandel beroende på vilket år
kommunerna går samman. Kompensationen upphör i
varje händelse 2019.
Ramredogörelsen förutspår att skatteinkomsterna
och statsandelarna kommer att öka i snitt med ca tre procentenheter
per år under ramperioden. Prognosen förefaller
vara överoptimistisk. Sammantagna har kommunernas skatteinkomster
praktiskt taget stampat på stället de senaste åren.
Till råga på allt tar regeringen till storsläggan
i sina nedskärningar av statsandelarna till kommunerna.
Nästa år kommer den ekonomiska tillväxten
att vara minimal och arbetslösheten förutspås
växa; det här påverkar kommunernas skatteutfall
negativt.
Man räknar med att kommunernas omkostnader i snitt
kommer att öka med endast 3,6 procentenheter per år.
Vad denna kalkyl bygger på sägs det ingenting
om i ramredogörelsen. En så här liten
tillväxt i omkostnaderna har vi inte sett en enda gång
på 2000-talet. Enligt t.ex. de preliminära bokslutsuppgifterna ökade
omkostnaderna med 5,3 procentenheter i fjol. Och då står
regeringen i beråd att påföra kommunerna
nya förpliktelser. Höstens löneuppgörelse
och den femåriga anställningsgarantin vid kommunfusioner sätter
ytterligare press på kommunerna.
Ramredogörelsen talar om ett åtgärdsprogram
2014—2017 som ska minska kommunernas lagfästa
skyldigheter och därigenom ge en besparing på en
miljard euro. Det är ett behjärtansvärt
mål men helt taget ur det blå. I praktiken betyder
det bara att man rensar i normerna för hur servicen ska
organiseras utan att kommunernas börda minskar för
det. Tidsplanen lades under rammanglingen fast så att det är
nästa regering som får ta ansvar för
projektet.
Lönekostnaderna för serviceanställda är
den största utgiftsposten för kommunerna. I ramredogörelsen
står det: "Det antas att antalet anställda
inom den kommunala sektorn håller sig på 2011 års
nivå och att den kalkylerade ökningen av det servicebehov
som härletts på demografiska grunder kan mötas
med hjälp av köpta tjänster".
Alltså kommer de kommunalt anställda åtminstone
inte att minska i antal.
Ett som åtminstone är säkert är
att regeringen ökar kommunernas arbetsbörda när
de långtidsarbetslösa 2015 blir ett kommunalt
ansvar. Enligt experter kan det bli fråga om belopp upp
till 300 miljoner euro. Det är ingen liten uppgift staten
lägger på kommunernas redan nedtyngda axlar.
Centerns utskottsgrupp kräver att basserviceprogrammet
i ramredogörelsen framöver står på en
tillförlitlig grund, inte byggs upp utifrån drömmar.
Genom att måla upp rosenröda framtidsvisioner
ger regeringen sig själv fullmakt att skära ner
på finansieringen till kommunerna och överföra
av sina egna uppgifter på kommunerna för att generera
automatiska statsfinansiella besparingar och tvinga fram kommunsammanslagningar.
Regeringens kommunreform är en enda stor bluff
Kommunreformen, som ska få mer än 200 kommuner
att försvinna, utgör den sorgliga kulminationen
på regeringens flummiga kommunpolitik. Det väsentligaste,
människorna och deras behov av tjänster, har fått
ge vika för det med regeringspartiernas ideologi harmonierande
kommunstrukturmålet.
Regeringen avbröt den tidigare kommun- och servicestrukturreformen.
Reformarbetet ute i kommunerna har legat nere redan i två år.
Förvirringen har lett till att kommunernas omkostnader
skjutit i höjden och servicen försämrats.
Statsminister- och kommunministerpartiet Samlingspartiet lovade
i riksdagsvalskampanjen 2011 minska antalet kommuner till ca hundra,
vilket skulle minska hållbarhetsunderskottet i de offentliga
finanserna med fyra miljarder euro. Alla experter har ansett att
det inte finns något belägg för ett sådant
påstående. Mycket snart fick regeringen, även
Samlingspartiet, lov att erkänna att kommunreformen inte
genererar några besparingar.
Vad finns det då längre för grunder
för en kommunreform? Varför försöker
man med våld skapa Europas största kommuner hos
oss, vi som är det glesast befolkade landet i Europa? De
frågorna har regeringen inte kunnat svara på.
Ingen bedömning av ekonomiska eller andra konsekvenser
ingår i det till riksdagen lämnade förslaget
till kommunstrukturlag, som styr kommunreformen. Förslaget är
bara en kopia av regeringsprogrammets högflygande ambitioner
med vidhängande reklamfloskler.
Regeringen har utestängt oppositionen och ledande kommunexperter
från kommunreformen. Den har nonchalerat de yttranden som
merparten av kommunerna kommit med om de nya kommunkartorna och
utkastet till kommunstrukturlag. Kommunerna har i princip varit
förbjudna att samarbeta och utveckla ett samarbete. Justitiekanslern
har redan två gånger anmärkt på att regeringens
metoder vid kommunreformen inte är lagenliga. Flera rättslärda
menar att policyn i kommunreformen rentav strider mot grundlagen,
t.ex. det att man använder nedskärningar i statsandelarna
som en tumskruv för att tvinga fram kommunfusioner och
att social- och hälsovården ska ordnas utifrån
principen om ansvarskommun.
Bristen på förtroende mellan stat och kommuner
och även mellan kommuner, särskilt mellan stora
städer och kranskommuner/landsortskommuner, är
den sämsta tänkbara premissen för det förestående
reformarbetet - oavsett om det gäller kommunstrukturer,
interkommunalt samarbete eller ett nytt social- och hälsovårdssystem. Den
enda som bär skulden till detta är statsminister
Jyrki Katainen och hans regering vars arroganta agerande saknar
motstycke. Det är skandalöst att alla aktuella,
kommunalt inriktade reformer, t.o.m. social- och hälsovårdsreformen, främst
används som en hävstång för
att putta fram kommunfusioner.
Experter hävdar att regeringens policy i kommunreformsfrågan
kommer att få negativa konsekvenser. Boende, service och
beslutsfattande kommer att koncentreras. Närservicen i
kranskommunerna försämras och längre
ut i periferin körs den helt ner. Regeringen bryter gladeligen mot
Europeiska stadgan om lokal självstyrelse och ifrågasätter
vars och ens grundlagsfästa rätt att få tillräckliga
social-, hälso- och sjukvårdstjänster
och kulturella tjänster.
Sannolikt är regeringens kommunreform enbart en dimridå som
döljer regeringspartiernas försök att
rubba samhällsstrukturen och bilda 10—15 centrumstäder.
Regeringen använder reformen också som ett maktpolitiskt
instrument.
Storkommunreformen drabbar med enorm kraft närapå två miljoner
människor bosatta i tätorter, på landsbygden
och i glesbygden. Det kan Centern inte svälja. Det är
inte bara omänskligt utan också slöseri
med offentliga medel om man samtidigt medvetet kör ner
en fungerande infrastruktur och startar upp ny i stället.
Centerns utskottsgrupp anser att regeringen hamnat i en återvändsgränd
med sin kommunreform. Reformen har inte vunnit allmän acceptans
och saknar expertstöd. Det är inte lönt
att driva en reform som inte för med sig något
gott utan snarare kör in en kil mellan medborgarna. Centern
har presenterat sitt eget reformalternativ, hemkommuns-landsskapsmodellen,
som fått tummen upp av experter på kommunalförvaltning
och social- och hälsovård och av rättslärda. Där
står människan och hennes servicebehov i centrum.
Den rubbar inte de kommunala förvaltningsstrukturerna utan
koncentrerar sig på nya servicestrukturer och serviceprocesser.
Den leder till effektivare verksamhet, vilket är A och
O för en hållbar kommunekonomi.
Regeringens kommunreform, social- och hälsovårdsreform
och nedskärningar och ändringar i statsandelssystemet
bryter enligt Centerns utskottsgrupp mot den grundlagsfästa
jämlikhetsprincipen, principen om finansieringsansvar och vars
och en rätt till tillräckliga social-, hälsovårds-
och sjukvårdstjänster och kulturella tjänster.
Därför behöver det med det snaraste göras
en sammantagen konstitutionell bedömning av regeringen
Katainens kommunpolitik, alltså kommun- samt social- och
hälsovårdsreformen plus kommunfinansieringen.
Reformerna inom polisförvaltningen och Gränsbevakningsväsendet
naggar på den inre säkerheten.
Den pågående reformen av polisförvaltningen, Pora
3-projektet, är den tredje i raden inom loppet av några år.
Sparmålet för Pora 3 är orealistisk,
25-30 miljoner euro. Tanken är att resurser ska avsättas
för polisens fältarbete. Men till följd av
regeringens vägval sväller Polisstyrelsen ut ytterligare
när den bl.a. får en ny trafikledningscentral
och tillförs resurser från regionförvaltningsverken.
Den långvariga underdimensioneringen av polisens resurser
beror i hög grad på brister i inrikesministeriets
och polisens egna planerings- och uppföljningssystem. Penningbristen
har varit konstant, trots att ledningen för inrikesministeriet
och polisförvaltningen varje år bedyrat att problemen är övergående.
Polisens ekonomiska problem löser man inte genom att lägga
ner rörliga polisen, polisdistrikt och lokala poliskontor.
Man bör tvärtom bestämma hur många
patrullerande poliser som behövs och sedan anvisa de nödvändiga
resurserna.
Om målen för Pora 3 inte uppfylls räcker
det inte länge innan polisens service måste centraliseras
kraftigt, tillgången till sådan service på lika
villkor försämras runtom i landet och antalet
patrullerande poliser minskar med 300-400 årsverken. De
patrullerande polisernas synlighet och service skulle försämras
i hela Finland, inte minst i glesbygden och här finns inga
kompenserande lösningar att sätta in.
Det blir svårare att bedriva myndighetssamarbete när
regeringen beslutat lägga ner gränsbevakningsstationer
i norr. Det utgör ett hot mot den inre säkerheten,
speciellt i glesbygden i landets nordliga delar.
Centerns utskottsgrupp anser att Pora 3-projektet inte bör
slutföras förrän en grundlig analys av
de två föregående Pora-projektens effekter
gjorts. Eftersom regeringen under denna valperiod vidtagit sparåtgärder
i strid med programmet för den inre säkerheten,
som regeringen antog i juni 2012, anser Centerns utskottsgrupp att regeringen
med det snaraste ska lämna riksdagen en redogörelse
om den inre säkerheten.
EU-stöden för regional utveckling bör
fördelas enligt förtjänstprincipen
Pengarna från Europeiska regionala utvecklingsfonden
och Europeiska socialfonden bör fördelas mellan
regionerna i Finland enligt förtjänstprincipen.
Eftersom Finland får programpengar från EU huvudsakligen
på grundval av förhållandena i östra
och norra Finland bör dessa regioner få pengar
i korrelation med detta.
I och med att programstöden minskar med en fjärdedel
och då den nationella medfinansieringen enligt rambeslutet är
lika stor som EU-finanseringen, är det ytterst viktigt
att pengarna fördelas uteslutande enligt landskapens egna
prioriteringar för att åtgärdsvalet ska
träffa rätt och ge bästa möjliga
effekt.