Detaljmotivering

Det första lagförslaget

1 §. Lagens syfte.

Enligt paragrafen föreskrivs det i lagen om hur den i grundlagen tryggade yttrandefriheten utövas i masskommunikation.

Enligt 12 § 1 mom. i grundlagen har var och en yttrandefrihet. I yttrandefriheten ingår rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om yttrandefriheten utfärdas genom lag.

Enligt förarbetetena är det främsta syftet med bestämmelsen om yttrandefrihet att garantera den fria åsiktsbildningen som utgör grunden för ett demokratiskt samhälle, den fria offentliga debatten, massmediernas fria utveckling och pluralism och möjligheten till offentlig kritik av maktutövningen (RP 309/1993 rd, s. 60, andra spalten). Bestämmelsen om yttrandefrihet förbjuder att det på något som helst sätt ställs hinder i vägen för kommunikation, men tillåter till exempel att utövningen av yttrandefriheten överavakas i efterskott genom till exempel straff- och skadeståndslagstiftningen och så att det genom lag införs bestämmelser om ordningsfrågor beträffande utövningen av yttrandefriheten. I och med att yttrandefriheten ingår i de grundläggande fri- och rättigheterna är dock ingrepp i efterskott i utövningen av yttrandefriheten begränsade (RP 309/1993 rd, s. 61, andra spalten). I begränsningarna ingår också ett krav på att åtgärder från det allmännas sida skall vara förenliga med kravet på proportionalitet när intrång i utövningen av yttrandefriheten görs (GrUB 25/1994 rd, s. 5). Enligt 22 § i grundlagen skall det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses och däri ingår också yttrandefriheten.

Utskottet har fogat ett nytt 2 mom. till paragrafen i syfte att understryka att yttrandefriheten ingår i de grundläggande fri- och rättigheterna och att kravet på proportionalitet måste beaktas vid ingrepp i utövningen av yttrandefriheten. Kravet på proportionalitet måste beaktas när tvångsmedel enligt denna lag eller någon annan lag utnyttjas eller åtal väcks, men i lika hög grad också när frågor avgörs i domstol.

Formuleringen i 1 mom. kan ge sken av att lagen är en heltäckande reglering av hur yttrandefriheten får utövas i masskommunikation. Utskottet har formulerat om momentet eftersom en lång rad bestämmelser av betydelse för yttrandefriheten också ingår i annan lagstiftning.

2 §. Definitioner.

Paragrafen innefattar definitioner på de viktigaste begrepp som behövs när lagen tillämpas. Enligt 1 mom. 6 punkten är nätpublikationen i likhet med periodiska publikationer enhetligt uppbyggd helhet av nätmeddelanden avsedd för regelbunden utgivning. Definitionen spelar en viktig roll eftersom bestämmelserna om till exempel skyldigheten att ha en ansvarig redaktör, chefredaktörsförseelse, skyldigheten att registrera meddelanden och rätten till genmäle också gäller nätpublikationer.

Den bärande principen i definitionen är att nätpublikationer jämställs med periodiska publikationer. Nätversionerna av dagtidningarna är ett typiskt exempel på nätpublikation. Ett problem är det däremot att nätpublikationer ofta är knutna till chatsidor för allmänheten, (till exempel irc- och nyhetssidor) och att de enligt propositionen ingår i en nätpublikation. Men på ett annat ställe i propositionens sägs att till exempel diskussionsgrupper i realtid på nätet inte anses vara nätpublikationer.

För att regleringen skall vara exaktare har utskottet kompletterat definitionen med att en nätpublikation skall bestå av material som utgivaren har tagit fram eller bearbetat. Diskussionsspalter och motsvarande är sålunda inte delar av en nätpublikation, om inte utgivaren bearbetar dem redaktionellt.

Ett annat problem uppstår i samband med de s.k. webbportalerna som kan innehålla till exempel nyheter, chatgrupper och ett omfattande utbud av webbtjänster eller länkar. Den typen av webbplatser liknar nätversionerna av tidningar, men de kan inte anses vara en komplett publikation på samma sätt som en tidning. Dessutom kännetecknas webbportalerna inte av att de publiceras på nytt med komplett och ny information varje dag, varje vecka eller i övrigt regelbundet som periodiska publikationer. Däremot kännetecknas de nätpublikationer som avses i lagen av denna regelbundenhet. Utskottet vill påminna om det faktum som framgår av motiven till propositionen, nämligen att det att en permanent webbsida på nätet inte blir en nätpublikation i den mening som lagen avser trots att den ändras genom uppdatering. I definitionen avser regelbunden utgivning hela webbplatsen inte bara en del av den. Detta gäller både portaler och till exempel normala webbsidor som företag eller organisationer har på nätet. Enligt utskottet är det uppenbart att en webbsida där det bara finns länkar till andra sidor eller andra webbtjänster inte kan betraktas som en nätpublikation. Sedan är det en annan sak att en portal eller vilken webbsida som helst kan erbjuda åtkomst till någon tjänst som motsvarar definitionen på nätpublikation.

Även om portalerna inte som sådana kan betecknas som nätpublikationer eller de öppna diskussionsgrupperna som delar av nätpublikationer är de inte oåtkomliga för lagstiftning. Meddelanden på nätet är nätmeddelanden enligt den föreslagna lagen. Därför måste till exempel bestämmelserna om utlämnande av identifieringsuppgifter för nätmeddelanden och avbrott i distribution av nätmeddelanden tillämpas på dem. Om ett meddelande innehåller något olagligt är det den som enligt strafflagen skall betraktas som gärningsmannen eller delaktig i brottet som är ansvarig. Enligt straffrättens allmänna läror är det värden för portalen eller diskussionsgruppen som ansvarar för innehållet i ett meddelande. Det kan bli aktuellt med att bedöma en listvärds straffrättsliga ansvar om denne till exempel tilllåter att diskussionslistan blir en kanal för kriminella meddelanden. Listvärdens eventuella skadeståndsansvar bedöms med utgångspunkt i de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen. Därför är det enligt utskottet viktigt att värdarna för portaler och diskussionsgrupper håller sig ajour med vilken typ av meddelanden som rör sig på webbplatsen. Detta är särskilt angeläget när det gäller diskussionsgrupper i anknytning till nätpublikationer och gäller därför i synnerhet de ansvariga redaktörerna för nätpublikationer. Också regeringen bör hålla ett öga på hur denna typ av kommunikation utvecklas och ta ställning till om det behövs särlagstiftning.

Utskottet har gjort en språklig ändring i 1 mom. 1 punkten.

3 §. Tillämpningsområde.

I 2 mom. begränsas möjligheten att tillämpa bestämmelserna på privatpersoners webbsidor. Med avseende på lagens räckvidd är det utanvidare befogat att inskränka tillämpningen på detta sätt. Men utskottet menar att begränsningarna måste gälla privatpersoners webbsidor också när privatpersoner eftersträvar ekonomisk vinning med sina webbsidor och trots att sidorna i vissa fall kan anses motsvara definitionen på nätpublikation. Utskottet har sett över momentet i detta syfte.

Vidare har utskottet ändrat hänvisningarna i 2 och 3 mom. eftersom paragrafnumreringen ändras på grund av de ändringarna som utskottet gör i lagförslaget.

6 §. Upptagningar av program och nätpublikationer.

Paragrafen föreskriver om skyldighet för utgivaren och den som utövar programverksamhet att göra en upptagning av varje program och nätpublikation. En upptagning måste som regel sparas i minst tre månader. En upptagning av en nätpublikation som ändras flera gånger om dygnet behöver bara sparas i två månader.

För att göra upptagningar av program och nätpublikationer behöver utgivarna och de som utövar programverksamhet både tekniska och ekonomiska resurser. Bestämmelserna kan därför försvåra möjligheterna att utöva yttranderätten, inte minst om man tänker på att skyldigheten också gäller nätpublikationer. Skyldigheten är en ny företeelse och kommer att innebära omställningar i till exempel frivilligorganisationernas och andra liknande aktörers verksamhet.

I lagen och i motiven till den försöker regeringen på många sätt underlätta den belastning som de nya bestämmelserna medför. Skyldigheten att göra upptagningar gäller till exempel inte alls program om det på grundval av den tekniska utformningen är klart att ingen genom att sända programmet kan göra sig skyldig till ett brott som baserar sig på innehållet i meddelandet. Upptagningen av program och nätpublikationer kräver inte nödvändigtvis så stora tekniska faciliteter eftersom det till exempel räcker med en pappersutskrift av en nätpublikation för att skyldigheten skall bli uppfylld. Vid uppdatering av nätpublikationer räcker det med att spara alla ändringar. Dessutom påpekar utskottet att det faktum att en nätpublikation är åtkomlig för allmänheten på nätet uppfyller kraven på upptagning. Därför krävs inga särskilda åtgärder i sådana fall. Den ändring som utskottet gör i definitionen på nätpublikation inskränker i stor utsträckning kravet på att upptagningar måste göras.

Det finns ingen anledning att kräva att upptagningarna måste sparas alltför länge. För yrkande på genmäle och rättelse räcker det med 14 dagar. En sparad upptagning kan också spela en roll vid tvistemål eller brottmål. Därför kan upptagningar lämpligen sparas i 21 dagar, anser utskottet. Utskottet ändrar paragrafen i enlighet med detta och stryker särbestämmelsen om nätpublikationer som ändras ofta. Bestämmelsen är onödig.

7 §. Registrering av ett nätmeddelandes identifieringsuppgifter.

Administratören av en sändare, server eller någon annan liknande anordning skall se till att det beträffande avsändaren av ett nätmeddelande som med hjälp av anordningen görs tillgänglig för allmänheten registreras uppgifter som behövs för identifiering av avsändaren föreskriver lagförslaget.

Skyldigheten att göra upptagningar är mycket omfattande. Bestämmelserna gäller administratörerna av många olika typer av anordningar. Dessutom krävs det att identifieringsuppgifterna för praktiskt taget all kommunikation med anordningarna sparas. Därför kan skyddet för personuppgifter komma i riskzonen. En så omfattande skyldighet att spara information kräver stora resurser av administratören och kan leda till problem för till exempel privatpersoner och frivilligorganisationer.

Enligt vad utskottet har erfarit bereder regeringen ett förslag till lag om datasekretess i elektronisk kommunikation. Genom lagen genomför Finland parlamentets och rådets direktiv om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation. Direktivet skall genomföras nationellt senast den 31 oktober 2003. Bestämmelserna om skyldighet att spara identifieringsuppgifter kan i detta fall lämpligen genomföras på lika gunder genom en lagstiftning om datasekretess inom sektorn för elektronisk kommunikation. Av den anledning har utskottet strukit paragrafen i lagförslaget.

7 (8) §. Myndighetsmeddelanden.

Skyldigheten för utgivaren och den som utövar programverksamhet att publicera myndighetesmeddelanden är en begränsning i yttrandefriheten. Men bestämmelserna är godtagbara med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna eftersom meddelandena kan motiveras med skydd för människors liv och hälsa och skydd för viktiga miljö- och egendomdsvärden. Skyldigheten att publicera myndighetsmeddelanden kan också motiveras med andra liknande orsaker. Också i detta hänseende är bestämmelsen tillräckligt exakt formulerad. Utskottet understryker dock att paragrafen över lag måste tolkas snävt och med hänsyn till kraven på proportionalitet.

8 (9) §. Rätt till genmäle.

Paragrafen föreskriver om en enskild persons rätt att få ett genmäle publicerat i en periodisk publikation, en nätpublikation eller ett med dessa jämförbart återkommande program. Ett villkor är att personen skall ha motiverad anledning att anse sig blivit kränkt av ett meddelande i en av dessa publikationer eller i ett program. Med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna finns det godtagbara och vägande skäl för bestämmelserna. De är exakt avgränsade och uppfyller kraven på proportionalitet. Rätten till genmäle bygger på objektiva omständigheter och inte på personens subjektiva uppfattning. Utskottet har gjort smärre språkliga ändringar i parargrafen.

11 (12) §. Yrkande om genmäle och rättelse.

Paragrafnumreringen har ändrats i och med att utskottet strukit 7 §. Därför måste hänvisningen i 3 mom. ändras.

17 (18) §. Utlämnande av ett nätmeddelandes identifieringsuppgifter.

Enligt paragrafen kan en domstol ålägga administratören av en sändare, server eller någon annan sådan anordning att till den som framställt ett yrkande lämna ut identifieringsuppgifter om ett nätmeddelande och andra tillbuds stående uppgifter som behövs när det utreds vem som är avsändaren av ett nätmeddelande, om det finns sannolika skäl att misstänka att innehållet i meddelandet är straffbart. Bestämmelsen hänger nära samman med 7 § som utskottet har strukit och som gäller registrering av identifieringsuppgifterna för ett nätmeddelande.

Skyldigheten att registrera identifieringsuppgifter för ett nätmeddelande och domstolens rätt att ålägga en administratör att lämna ut identifieringsuppgifter är i rättsligt hänseende två olika saker. Enligt utskottet är det viktigt att det finns en möjlighet att försöka ta reda på vem som har skickat ett meddelande med ett olagligt innehåll med hjälp av det föreslagna tvångsmedlet, trots att administratören inte är skyldig att registrera identifieringsuppgifterna. I sådan fall kan tvångsmedlet gälla tekniska uppgifter om meddelandet som finns i anordningen samt uppgifter som administratören kan till exempel ha i sitt kundregister.

I 1 mom. har utskottet strukit hänvisningen till 7 § och gjort vissa språkliga justeringar.

18 (19) §. Föreläggande att avbryta distributionen av ett nätmeddelande.

Enligt paragrafen kan en domstol ålägga en utgivare eller en utövare av programverksamhet eller en administratör av en anordning som avses i bestämmelsen att avbryta distributionen av ett nätmeddelande, om det med hänsyn till innehållet i meddelandet är uppenbart att det är straffbart att göra det tillgängligt för allmänheten.

Paragrafen introducerar ett nytt tvångsmedel som skall riktas mot olika typer av meddelanden på nätet med kriminellt innehåll. I den menigen är bestämmelsen relativt omfattande. Enligt utskottet är det ändå motiverat att tvångsmedlet införs för att meddelanden med uppenbart kriminellt innehåll i sista hand skall kunna tas bort från nätet genom ett domstolsbeslut. Men domstolen måste ta hänsyn till proportionalitetsprincipen på behörigt sätt.

I 4 mom. nämns lagen ombehandling av ansökningsärenden vid allmän underrätt. Lagen har upphävts och de berörda frågorna ingår nu i 8 kap. i rättegångsbalken. Utskottet har rättat till momentet.

På grund av den ändrade paragrafnumreringen har utskottet justerat hänvisningarna i 3 och 5 mom.

19 (20) §. Rätt att avbryta distributionen av ett nätmeddelande.

Enligt paragrafen har administratören av en sändare, server, eller någon annan anordning rätt att avbryta distributionen till allmänheten av ett nätmeddelande. Ett villkor är att meddelandet klart oh tydligt uppfyller kraven på brottsrekvisitet för de gärningar som är straffbara enligt 11 kap. 8 § (hets mot folkgrupp) eller 17 kap. 18 § (spridning av pornografisk bild) i strafflagen.

Bestämmelserna är enligt utskottet ett problem eftersom de begränsar administratörens rätt att avbryta spridningen av meddelanden enbart till rasistiskt och pornografiskt material. Kommunikationen på nätet grundar sig som regel på avtal mellan administratören och den som använder tjänsten. I avtalet skrivs villkoren för innehållet i meddelanden in. Utifrån dem kan och bör enligt utskottet operatorn ha rätt att också avbryta distributionen av andra meddelanden än de som nämns i paragrafen, om meddelandena har uppenbart olagligt innehåll. Utskottet har strukit paragrafen.

19 (21) §. Behörig domstol.

Bestämmelserna om rätten att avbryta distributionen av nätmeddelanden är onödiga eftersom utskottet har strukit 20 § där bestämmelserna ingår. Utskottet justerar paragrafen i enlighet med detta.

20 (22 §). Beslagtagning av publikationer.

I 1 mom. föreskrivs att hela upplagan av en publikation får beslagtas. Åtgärden måste ses som mycket exceptionell, utom kanske när det gäller beslagtagning av pornografiskt material. För att ge uttryck för detta har utskottet ändrat villkoret "om det finns skäl att anta" till "är sannolikt". Dessutom har utskottet gjort smärre språkliga justeringar.

21 (23) §. Straffbestämmelse.

Utskottet har strukit hänvisningen till den strukna 7 §.

22 (24 §). Förverkandepåföljd och föreläggande om utplåning av ett nätmeddelande.

Utskottet har gjort en mindre språklig justering.

23 (25) §. Publicering av domar som gäller kränkning av ära och privatliv.

Paragrafen ger domstolen möjlighet att bestämma att en periodisk publikation, en nätpublikation eller ett program skall publicera uppgifter om en dom som gäller kränkning av ära eller privatliv. Ett villkor är att målsäganden har framställt ett yrkande på publicering i samband med behandlingen av åtalet. Publiceringsskyldigheten innebär en begränsning av yttrandefriheten, men begränsningen är godtagbar med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna eftersom frågan gäller skyddet för privatliv och någons ära.

Uppgifter om domen skall enligt 2 mom. publiceras avgiftsfritt i en skälig omfattning som föreskris av domstolen. Det skall inte vara domstolens sak att bestämma omfattningen på en nyhet och än mindre att bestämma om innehållet i nyheten, anser grundlagsutskottet. Därför har utskottet strukit den delen av momentet. Följaktligen kan domstolen bara föreskriva att uppgifter om en dom skall publiceras. Därefter har den ansvarige redaktören en lagfäst skyldighet att se till att uppgifter om domen publiceras i skälig omfattning. Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.

Utskottet har flyttat bestämmelsen om vite i 2 mom. till 1 mom.

26 (28) §. Övergångsbestämmelser.

På grund av den ändrade paragrafnumereringen har utskottet justerat hänvisningen i 3 mom.

Det sjätte lagförslaget

Det sjätte lagförslaget behövs inte längre eftersom utskottet i det första lagförslaget stryker den fråga som det sjätte lagförslaget gäller.