Motivering
1, 94 och 95 §
Finlands medlemskap i Europeiska unionen behöver inte
nämnas i grundlagens 1 §, så meningen
kan strykas.
I och med Lissabonfördraget kan Finlands EU-medlemskap
ses som ett internationellt fördrag som Finland när
som helst kan säga upp genom ett beslut med enkel majoritet
i riksdagen. Det är alltså inte befogat att behandla
EU-medlemskapet som något slags statlig grundprincip, även
om det inverkar på vår suveränitet.
Att nämna EU-medlemskapet i vår författning
har dessutom tolkningspotential och kan i sammanhang med de föreslagna ändringarna
i grundlagens 94 och 95 § medge mycket mer generösa
tolkningar bl.a. av överföringen av befogenheter
inte minst till EU, alltså att riksdagen inte behöver
besluta om dem i grundlagsordning, utan kan godkänna dem
med enkel majoritet av de avgivna rösterna eller genom
beslut som får två tredjedels majoritet av rösterna
bakom sig. Inom ramen för den nuvarande grundlagen var
det motiverat att inta en sådan ståndpunkt till
bl.a. Lissabonfördraget att beslut om att godkänna
fördraget borde ha fattats i grundlagsordning och lagförslaget
i förekommande fall förklarats brådskande.
De föreslagna ändringarna i 94 och 95 § bör inte
göras, eftersom de gör det ännu lättare
att föra över befogenheter på EU och
internationella organisationer och institutioner. En betydande befogenhetsöverföring
kan om den har formen av en internationell förpliktelse
ställa grundlagens demokratiska principer på spel. Följaktligen
bör det lagstiftas i grundlagsordning enligt 73 § om
sådana befogenhetsöverföringar som spelar
en roll för vår suveränitet.
39 §
Den föreslagna ändringen i 39 § innebär
att statsrådet fullt ut bestämmer om överlämnande
av propositioner till riksdagen. Ändå har en nära samverkan
mellan republikens president och statsrådet ännu
helt nyligen utgjort ett viktigt element i vår politiska
kultur och därför kan ändringen i 39 § inte
understödjas. Den skulle fjärma presidenten från
den egentliga regeringen och det tjänar inget syfte.
58 §
Förslaget om att kringskära presidentens
makt motiveras med parlamentarismen. Presidenten är en
demokratisk och representativ institution som på ett positivt
sätt balanserar upp maktutövningen i samhället.
Därför är det inte motiverat att åberopa
parlamentarismen för att kunna skära i presidentens
maktbefogenheter genom de ändringar som föreslås
i 58 §.
De kan dessutom bli ett praktiskt problem vid konflikter mellan
regeringen och presidenten i och med att den parlamentariska arenan
inte är en lämplig plats att behandla konflikter
på. Man kan alltså med skäl fråga
sig om 58 § kommer att fungera i praktiken eller om det
hela slutar med att vi får ändra befogenhetsbestämmelserna
i grundlagen redan i en nära framtid. Om saken väcker
tvivel redan nu, bör man undvika att göra en
sådan grundlagsändring.
66 §
Lissabonfördraget har varit i kraft bara en kort tid
och då bör man helst inte ändra grundlagens 66 § så att
det i fortsättningen bara är statsministern som
kan företräda Finland på Europeiska rådets
möten och i annan verksamhet i EU som kräver att
den högsta statsledningen deltar, om inte statsrådet
i undantagsfall bestämmer något annat. Enligt
Lissabonfördraget representeras medlemsstaterna i rådet
av antingen statschefen eller regeringschefen. I Finland är
det presidenten som är statschefen.
Genom den föreslagna ändringen i 66 § hindrar
man att Finland efter det att ändringen har trätt
i kraft inför ett system — som Lissabonfördraget
visserligen tillåter — där statschefen
deltar i rådets möten som statens enda representant. Så länge
republikens president är Finlands statschef kommer ändringar
av detta slag inte i fråga.