Motivering
Utgångspunkt för bedömningen
Regeringen föreslår en ny lag om djursjukdomar som
ersätter den gällande lagen om djursjukdomar och
lagen om bekämpande av djursjukdomar, som med lätthet
sprida sig. Propositionens motiv till lagstiftningsordning är
genomarbetade och minutiösa. Utskottet instämmer
i synpunkterna på regleringens grundlagsenlighet. Därför
vill utskottet endast ta upp vissa generella frågor och
en del detaljer i lagstiftningen, som emellertid inte påverkar
behandlingsordningen.
Bemyndiganden att utfärda förordning
Den gällande lagstiftningen har inte på alla punkter
varit förenlig med grundlagen och därför
har regeringen velat komma ifrån detta genom att lyfta
upp de grundläggande bestämmelserna om individens
rättigheter och skyldigheter från förordnings-
till lagnivå. Men även den nya lagen om djursjukdomar
bygger till väsentliga delar på delegering av
lagstiftningsbehörighet. Det främsta argumentet
för att bemyndigandena är så många är
att olika djursjukdomar bekämpas på olika sätt
och att åtgärderna som behövs för
att bekämpa djursjukdomar och hindra dem att spridas varierar
beroende på djurart. Enligt propositionsmotiven handlar
det i många stycken om att ha beredskap för krissituationer
som inte alltid kan förutses. Syftet med regleringen är också att åtminstone
till viss del genomföra EU:s ytterst tekniska djursjukdomsspecifika
rättsakter.
När det handlat om liknande lagstiftning avsedd att
genomföra teknisk och detaljerad EU-lagstiftning, har utskottet
ansett det befogat att bestämmelser utfärdas genom
förordning. Bestämmelserna på lagnivå skulle
annars bli onödigt detaljerade och fallspecifika. Andra
faktorer som i ljuset av grundlagens 80 § 1 och 2 mom.
starkt talar för mindre stränga delegeringsbestämmelser
i detta fall är att det behövs närmare
bestämmelser om specifika djursjukdomar och djurarter i
krissituationer och att skyldigheterna gäller näringsidkare
inom specifika branscher (jfr GrUU 58/2010 rd).
Men observeras bör att bestämmelserna i grundlagen
under alla omständigheter direkt begränsar tolkningen av
bemyndigandebestämmelser och innehållet i bestämmelser
som utfärdas med stöd av bemyndigandena. Därmed
går det inte att genom förordning utfärda
allmänna rättsregler om frågor som hör
till området för lag (se t.ex. GrUU 44/2010
rd och GrUU 58/2010 rd).
De föreslagna normgivningsbemyndigandena är
tillräckligt exakta med beaktande av regleringens särart.
Utskottet vill ändå lyfta fram 44 § i
förslaget till lag om djursjukdomar som föreskriver
om åtgärder för att hindra spridning
av en djursjukdom som lätt sprider sig eller är
farlig, när en sådan sjukdom förekommer
eller misstänks förekomma i Finland. Paragrafen
kan sägas ge jord- och skogsbruksministeriet ett dubbelt
bemyndigande att utfärda förordning, eftersom
ministeriet enligt 1 mom. genom förordning kan ålägga
aktörer inom branschen att vidta eller förbjuda
vissa åtgärder i den rådande situationen
men också enligt 3 mom. genom förordning utfärda
närmare bestämmelser om skyldigheter och förbud
som avses i 1 mom. Lagtekniskt är detta ingen bra lösning,
menar utskottet. Det vore bättre att i 1 mom. ha en grundläggande
bestämmelse om eventuella skyldigheter och förbud.
Den regeln bör sedan kompletteras med en bestämmelse
om att närmare bestämmelser om de skyldigheter
och förbud som avses i 1 mom. utfärdas
genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet (jfr
12 § i den gällande lagen).
De grundläggande fri- och rättigheterna och grundlagens
124 §
Förslaget till lag om djursjukdomar innehåller en
lång rad bestämmelser om nödvändiga åtgärder
för att bekämpa djursjukdomar och om andra
skyldigheter som i vissa fall allvarligt inkräktar på grundlagen,
närmare bestämt näringsfriheten i 18 §,
egendomsskyddet i 15 §, hemfriden i 10 § och rörelsefriheten
i 9 §. För alla dessa begränsningar finns
det godtagbara, tungt vägande skäl med förankring
i den skyldighet som det allmänna har enligt
grundlagens 19 § 3 mom. och 20 § 2 mom. att främja
befolkningens hälsa och tillförsäkra
alla en sund miljö. Som det framgår av motiven
till lagstiftningsordning uppfyller begränsningarna även
i övrigt de generella och särskilda kriterierna
för begränsningar i grundläggande fri-
och rättigheter. Dessutom är straff-, överklagande-
och registerbestämmelserna i den föreslagna lagen
om djursjukdomar korrekta med avseende på den straffrättsliga
legalitetsprincipen, kravet på rättssäkerhet
och skyddet för personuppgifter.
Den föreslagna 88 § om arbetsplikt fyller
såsom regeringen förklarat i motiven de krav som grundlagens
7 § 1 mom. och 18 § samt internationella människorättskonventioner
ställer på lagstiftning av detta slag. Utskottet
har emellertid noterat att det i detaljmotiven till paragrafen står
att en arbetspliktig som förordnats till uppgiften utan
särskilt bemyndigande kan utföra sådana
inspektioner, undersökningar och provtagningar som enligt
87 § får utföras av en auktoriserad inspektör.
Detta faktum framgår också av den föreslagna
90 § som tillåter en arbetspliktig att utföra
inspektion för att övervaka att vissa i lagen
angivna ålägganden, förbud, villkor eller begränsningar
iakttas. Sannolikt är det därför som
regeringen föreslagit att en arbetspliktig också ska
ha en för myndighetstillsyn typisk rätt att få för
arbetet nödvändiga sekretessbelagda uppgifter
(91 § 1 mom. i lagförslaget) och rätt
att få handräckning av polisen (94 § 1
mom. i lagförslaget).
Av bestämmelserna framgår inte om den veterinär
eller studerande som fullgör arbetsplikt kan åläggas
att handha offentliga förvaltningsuppgifter av ovannämnt
slag som täcks in av grundlagens 124 §. Utskottet
anser att en arbetspliktig endast i yttersta undantagsfall ska kunna åläggas
att handha offentliga förvaltningsuppgifter. Om man anser
att möjligheten att ålägga uppgifter
av detta slag behövs med tanke på allvarliga djurhälsosituationer,
måste bestämmelsen förses med en explicit
skrivning om detta. Arbetspliktigas status bör i vilket
fall som helst på alla väsentliga punkter samordnas
med en auktoriserad inspektörs status och uppgifterna i
fråga inkluderas i myndighetstillsynen. Med beaktande av
arbetspliktens karaktär vore det också lämpligt
att i lagstiftningen se till att den som förordnats till
sådant arbete är medveten om vilket ansvar och
vilka skyldigheter det innebär.
De arbetspliktigas rättigheter är i det stora hela
korrekt reglerade i förslaget. Men arvodesbestämmelsen är
inte nog, utan i lagen bör också tas in en bestämmelse
om ersättning för arbetspliktigas kostnader (jfr
den föreslagna 100 § om auktoriserade inspektörer)
och om tillämpning av de allmänna arbetsrättslagarna
på arbetspliktiga (se GrUU 15/2007 rd).