Motivering
Näringsfrihet
Den föreslagna lagen avser att utvidga och förtydliga
systemet med servicesedlar som en form av kommunal social- och hälsovård.
Lagen ska tillämpas på den typen av social- och
hälsovård som ordnas av kommunerna och samkommunerna,
men som tillhandahålls av privata tjänsteleverantörer.
Kommunerna får själva bestämma vilka
tjänster servicesedlarna får användas
för. Dessutom ska de privata tjänsteleverantörerna
som har rätt att ta emot servicesedlar godkännas
av kommunen. Kriterierna finns inskrivna i 5 §.
Att kommunerna har rätt att godkänna tjänsteleverantörerna är
inte en begränsning av näringsfriheten på samma
sätt som vid ett registreringsförfarande (se t.ex. GrUU
15/2008 rd
GrUU 45/2001 rd och GrUU
24/2000 rd). Den föreslagna lagen ingriper
inte i utbudet på privat social- och hälsovård,
utan kommunen ges möjlighet att välja bland de
aktörer på marknaden som tillhandahåller
tjänster som kommunen behöver och som uppfyller
de lagstadgade kriterierna. Följaktligen är förslaget
inte av betydelse med avseende på 18 § 1 mom.
i grundlagen (jfr GrUU 2/2002 rd).
Utskottet har fäst sig vid 5 § 1 mom. punkten
i förslaget som utgår från att serviceproducenten ska
uppfylla "de övriga krav som kommunen ställer".
Villkoret är enligt utskottets mening alltför
generöst formulerat i ett sammanhang som detta som gäller
tillgången till tillräckliga social-, hälsovårds-
och sjukvårdstjänster. Därför
bör social- och hälsovårdsutskottet lämpligen
komplettera bestämmelsen med exempel på hurdana
krav som kan ställas. I propositionen sägs det
att kommunerna bland annat kan kräva högre kvalitet
på tjänsterna eller införa kriterier för
olika klientgruppers särbehov.
Servicesedelns värde
Servicesedeln är ett sätt för det
allmänna att uppfylla sin plikt enligt 19 § 3
mom. i grundlagen att, enligt vad som närmare bestäms
genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga
social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster.
Sett ur den enskildes perspektiv och för denna skyldighet är
det av största vikt hur värdet på servicesedeln
läggs fast.
Enligt 7 § 1 mom. i den föreslagna lagen ska kommunen
bestämma värdet på servicesedlarna så att
det är skäligt för klienten. Om värdet är skäligt
eller inte ska bedömas med beaktande av de kostnader som
kommunen har för att tillhandahålla motsvarande
tjänst antingen i egen regi eller som köpt tjänst
och den uppskattade självriskandelen för kunden.
I 2 mom. föreskrivs det om de fall då klienten
inte ska behöva betala någon egenavgift. Enligt
12 § 2 mom. i lagen om klientavgifter inom social- och
hälsovården får ingen klientavgift tas
ut om kommunen ordnar en tjänst genom att ge en servicesedel
och självrisken får inte vara högre än
den klientavgift som kommunen eller samkommunen tar ut för
motsvarande tjänst, om ingenting annat föreskrivs. Genom
den aktuella reformen frigörs servicesedeln från
klientavgiftssystemet. Då kan det hända att de
som behöver hjälp inte kan anlita tjänsterna
baserade på servicesedlar, precis som regeringen säger
i avsnittet om lagstiftningsordning.
Följaktligen föreskrivs det i den föreslagna 8 § att
värdet på servicesedeln kan anges till högre
värde än det som anges i 7 § 1 mom.,
om självriskandelen blir så stor att klientens
eller familjens försörjning eller klientens lagstadgade underhållsskyldighet äventyras
eller om det är nödvändigt med avseende
på andra försörjningsaspekter. Det ska
bedömas från fall till fall om värdet
bör höjas, säger regeringen i motiven. Syftet
med bestämmelsen är att sänka klientens andel
av priset på tjänsten. Regeringen framhåller
i propositionen att höjningen av värdet därmed är
en primär åtgärd i förhållande
till utkomststödet.
I 19 § 1 mom. föreskriver grundlagen att alla som
inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs
för ett människovärdigt liv har rätt
till oundgänglig försörjning och omsorg.
Genom bestämmelsen ges var och en en subjektiv rätt
som är nära kopplad till utkomststödet
(se RP 309/1993 rd) trots att grundlagsregeln
inte är beroende av kompletterande bestämmelser
på lägre nivå. I 19 § 3 mom.
tillförsäkras var och en tillräckliga
tjänster. Vid bedömningen av om tjänster är
tillräckliga eller inte kan man utgå från
en sådan nivå som ger var och en förutsättningar
att verka som fullvärdiga medlemmar i samhället
(se RP 309/1993 rd). Utskottet har redan
tidigare påpekat att de klientavgifter som tas ut för
social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster kopplade
till 19 § 3 mom. i grundlagen inte får vara så stora
att de behövande inte har möjlighet att få dem
(se GrUU 8/1999 rd och GrUU 39/1996
rd). Utskottet påpekar att "tillräckliga tjänster"
i den mening som 19 § 3 mom. avser inte kan vara identiska
med den trygghet som är en sista utväg enligt
1 mom. (jfr GrUB 25/1994 rd). Den föreslagna
formuleringen ger dock uppfattningen att ett högre värde
på servicesedeln är samma typ av sista utväg
som utkomststöd, även om nivån på utkomststödet
i sig inte motsvarar miniminivån enligt 19 § 1
mom. (GrUU 31/1997 rd).
Bestämmelserna i 8 § om att höja
värdet på servicesedeln uppfyller inte kravet
på att det allmänna ska tillförsäkra
var och en tillräckliga social-, hälsovårds-
och sjukvårdstjänster, eftersom en höjning
enligt formuleringen bara kan komma i fråga i extrema situationer.
För vanlig lagstiftningsordning krävs det därför
att kommunerna i de situationer som anges i 8 § åläggs skyldighet
att höja värdet på servicesedeln.
Överklagande
Kommunerna kan alltså själva bestämma
om de inför servicesedlar eller inte. Dessutom får
de fritt bestämma om sedlarna ska vara inkomstrelaterade
eller lika stora för alla. Denna rätt har heller
inget samband med om klientavgiften för en likvärdig
tjänst är lika stor för alla eller inkomstrelaterad
i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.
Enligt 13 § får beslut om värdet på inkomstrelaterade
servicesedlar överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen
efter att ett kollegialt förvaltningsorgan som svarar för
den kommunala tjänsten har avgjort ett skriftligt rättelseyrkande
i frågan. Beslutet av förvaltningsdomstolen får
inte överklagas genom besvär.
Ovan anser utskottet att en höjning av värdet på servicesedeln
bör vara varje behörig klients rätt,
på de villkor som anges i paragrafen. Därför
bör alla frågor som gäller värdet
på servicesedlar på grund av 21 § 1 mom.
i grundlagen dels kunna förenas med rättelseyrkande
som föreskrivs särskilt i lagen, dels kunna överklagas
genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Detta är en
förutsättning för vanlig lagstiftningsordning.
Även om kommunen inför servicesedlar, har klienter
inom social- och hälsovården ingen automatisk
rätt att få dem, utan kommunen har alltid möjlighet
att erbjuda klienterna tjänster som tillhandahålls
på något annat sätt. Klienter som tackar
nej till servicesedlar får ingen större rätt att
få tjänster i kommunal regi eller köpta
tjänster än de i övrigt har enligt lag.
Men det är inkonsekvent om det är tillåtet
att göra rättelseyrkande för värdet
på en servicesedel och därefter överklaga
genom besvär till förvaltningsdomstolen, medan
det är förbjudet att överklaga i andra frågor
som gäller tillgången till servicesedlar. Följaktligen
anser utskottet att man bör överväga
att öppna besvärsrätten också i
andra frågor som gäller servicesedlar. Strängt
taget handlar det till exempel om att besvärsrätt
behövs för att det ska kunna övervakas
om myndigheternas verksamhet är korrekt och om verksamheten
i övrigt går rätt till (jfr GrUU
13/2005 rd och GrUU 46/2002
rd).