Motivering
Allmänt.
Den 15 juni 1998 antog riksdagen de internationella förpliktelserna
för Finlands anslutning till det så kallade Schengenregelverket om
gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna
(RSv 62/1998 rd — RP 20/1998
rd). Samtidigt antog riksdagen en lag om godkännande
av vissa bestämmelser i dessa förpliktelser som
hör till området för lagstiftningen och
lagar om ändring av polislagen och vissa andra lagar som
behövdes för genomförandet av Schengenregelverket.
Det var meningen att det skulle utfärdas en förordning
om att lagarna träder i kraft samtidigt som Finland börjar tillämpa
Schengenregelverket.
Schengenregelverket har senare införlivats med gemenskapsrätten.
I enlighet med Amsterdamfördraget, som trädde
i kraft den 1 maj 1999, har Europeiska unionens råd beslutat
att Finland skall börja tillämpa Schengenregelverket
den 25 mars 2001. Också de andra nordiska länder
som har tillträtt regelverket börjar tillämpa
det samma dag. Schengenregelverket börjar tillämpas
i Finland direkt utifrån ett beslut av EU-rådet
och därför behövs inte längre
den tidigare antagna lagen om ikraftträdelsen av vissa
bestämmelser. Däremot behövs fortfarande
lagarna om det nationella genomförandet av Schengenregelverket.
Men lagarna måste ses över tekniskt dels för att
annan nationell lagstiftning har ändrats, dels för
att Schengenregelverket har införlivats med gemenskapsrätten.
Lagen om godkännande av vissa bestämmelser
i Schengenregelverket behandlades i så kallad inskränkt
grundlagsordning delvis för att rätten för
de avtalsslutande parternas tjänstemän att fortsätta övervakning
och förföljande in på den andra avtalsslutande
partens territorium enligt artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen
ansågs strida mot bestämmelserna i grundlagen
om statens suveränitet (GrUU 13/1998
rd). Den anknytande ändringen av polislagen innehöll
bestämmelser om befogenheter i enlighet med Schengenkonventionen
för polismän från en annan avtalsslutande
parts land på finskt territorium. Grundlagsutskottet ansåg
då att förslaget till lag om ändring
av polislagen kunde behandlas i vanlig lagstiftningsordning, om Schengenkonventionen
sätts i kraft genom en lag som antagits i inskränkt
grundlagsordning och om polislagen bara i sak upprepar de behöriga
bestämmelser i konventionen som avviker från grundlagen.
Dessutom kunde polislagen inte träda i kraft före
konventionen.
22 a och 30 a § polislagen.
Lagen om ikraftträdande av Schengenkonventionen har
behandlats i inskränkt grundlagsordning. Lagen om ikraftträdande
av Amsterdamfördraget har antagits genom samma förfarande
(GrUU 10/1998 rd). Enligt grundlagsutskottets
uppfattning räcker dessa förfaranden till för
att täcka de konflikter med grundlagen som ingår
i förslaget till lag om ändring av polislagen
och som är direkt kopplade till bestämmelserna
i artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen. Utifrån
ett beslut av EU-rådet börjar Finland tillämpa
bestämmelserna den 25 mars 2001. Den föreslagna
lagen om ändring av polislagen påverkar inte detta.
Men lagändringen får inte träda i kraft
innan Schengenregelverket börjar tillämpas i Finland.
Ändringarna i 22 a och 30 a § är
i första hand av teknisk karaktär. I sak avviker
förslagen inte från de tillägg i polislagen
som riksdagen redan tidigare har godkänt (RSv
62/1998 rd) och som beror på Schengenkonventionen.
I den föreslagna lagen ingår en allmän
hänvisning till internationella avtal som är bindande
för Finland. Utskottet anser att lagrummen direkt bör
hänvisa till "Schengenregelverket" (se GrUU 13/1998
rd och GrUU 6/2001 rd).
52 § polislagen.
Bestämmelserna i 52 § polislagen föreslås
bli ändrade så att begränsningarna i trafik
eller vistelse i ett objekt utfärdas genom förordning
av ministeriet och inte genom polisförordnande enligt den
gällande lagen. Begränsningarna kan gälla
vissa typer av objekt som innebär säkerhetsrisker
och deras omgivning. Bestämmelsen är tillräckligt
väl avgränsad (se GrUU 5/1999
rd). Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis
kan en myndighet genom lag bemyndigas att utfärda rörelse-
och vistelseförbud på ett geografiskt avgränsat
område (se t.ex. GrUU 21/1997 rd).
Denna typ av förbud, som kan betraktas som administrativa
bestämmelser kan utfärdas genom beslut av en myndighet. Å andra
sidan ser utskottet inget hinder för att inrikesministeriet
genom lag bemyndigas att utfärda sedvanliga polisiära
bestämmelser genom förordning. Tolkat på detta
sätt medför lagförslaget inga konstitutionella
problem.
54 § polislagen.
Enligt förslaget skall det genom förordning
av statsrådet föreskrivas om skyldighet för
polismän att bära uniform och om användningen
av uniform. Lagen innehåller inga direkta bestämmelser
om sådana skyldigheter för polismän,
utan bestämmelserna verkar ingå i polislagen och
i det föreslagna bemyndigandet indirekt. Grunderna för
skyldigheter för tjänstemän bör
emellertid framgå av tillräckligt klara lagbestämmelser,
anser grundlagsutskottet (se t.ex. GrUU 3/2000
rd). Därför är det på sin
plats att lagen kompletteras med de grundläggande bestämmelserna
om polismäns skyldighet att bära uniform. Ingenting
hindrar att statsrådet får rätt att utfärda
närmare bestämmelser om saken.