Motivering
I lagens 4 § föreskrivs att Fordonsförvaltningscentralen
svarar för utfärdande av färdskrivarkort
och fattar beslut om att återkalla dem. Men med stöd
av 1 mom. kan den ingå avtal om att en offentlig eller
enskild instans kan få rätten att utfärda
förar- och företagskort.
Utfärdande av färdskrivarkort är
en offentlig förvaltningsuppgift enligt grundlagens 124 §.
En sådan uppgift kan anförtros andra än
myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det
behövs för en ändamålsenlig
skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar
de grundläggande fri- och rättigheterna eller
andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär
betydande utövning av offentlig makt får dock
ges endast myndigheter.
Syftet med bestämmelsen är att skapa ett allomfattande
och flexibelt system för att utfärda färdskrivarkort
i hela landet. Därför bör Fordonsförvaltningscentralen
ha möjlighet att överföra en del av kortuppgifterna
på andra aktörer. Men centralen föreslås
själv svara för att utfärda verkstads-
och kontrollkort och att återkalla färdskrivarkort.
Utskottet menar att en sådan möjlighet att överföra
uppgifter är bra för att de ska bli skötta
på lämpligt sätt.
I föreslagna 9 § finns bestämmelser
om att allmän förvaltningsrättslig lagstiftning
ska tillämpas när färdskrivarkort utfärdas.
Föreslagna 13 § gäller ändringssökande
och 15 § straffrättsligt tjänsteansvar.
Med tanke på rättssäkerheten och kraven
på god förvaltning är också 6—7 § viktiga.
Där föreskrivs om de allmänna kraven
på dem som utfärdar färdskrivarkort och
bedömning av tillförlitligheten hos den som utfärdar färdskrivarkort.
Detsamma gäller 12 § om tystnadsplikt. Viktiga är
också bestämmelserna i 5 § om vad som
ska ingå i ett avtal om överföring och
bestämmelserna i 10 § om Fordonsförvaltningens
tillsynsbefogenheter. I artikel 14 i rådets förordning
om färdskrivare vid vägtransporter finns bestämmelser
om villkoren för att utfärda kort.
Enligt grundlagens 124 § kan en offentlig förvaltningsuppgift
anförtros andra än myndigheter också genom
avtal som ingås med stöd av lag. Ur denna synvinkel är
förslaget inte på något vis problematiskt.
Däremot är det inte lika oproblematiskt att
genom avtal föra över en förvaltningsuppgift
som anförtrotts en myndighet till en annan myndighet. Bestämmelsen är
beaktansvärd med tanke på grundlagens 21 § om
att var och en har rätt att få sin sak behandlad
av en domstol som är behörig enligt lag. Betydelsefullt är
också 2 § 3 mom. i grundlagen. Där sägs
att all utövning av offentlig makt skall bygga på lag
och att lag noggrant ska iakttas i all offentlig verksamhet (GrUU 14/2003
rd, s. 3, GrUU 52/2001 rd,
s. 5, GrUU 11/2002 rd, s. 5—7, GrUU
72/2002 rd, s. 2—3). Utfärdande
av färdskrivarkort handlar enligt utskottets mening dock
främst om distribution av färdskrivarkort som
kan jämställas med offentlig service och som genom
avtal i princip kan föras över från en
myndighet till en annan utan att det kränker grundlagen.
Enligt förslaget rubbar uppgiften inte Fordonsförvaltningscentralens ställning
som ansvarig utfärdare av kort och myndighet som övervakar
andra utfärdares åtgärder. Inte heller
till denna del inverkar bestämmelserna på behandlingsordningen
för lagförslaget.