Motivering
Överföring av förvaltningsuppgifter
på andra än myndigheter
Det är enligt EU-lagstiftningen förbjudet
både att importera sälprodukter till Europeiska
unionens medlemsstater och att saluföra dem i kommersiellt
syfte. Sälprodukter får saluföras på vissa
villkor enligt vad som bestäms i kommissionens förordning
(EU) nr 737/2010 om genomförandebestämmelser
för Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 1007/2009 om handel med sälprodukter.
Saluförande av sälprodukter förutsätter
att en myndighet som kommissionen godkänner har utfärdat
intyg över produktens ursprung.
Enligt 2 § 1 mom. i lagförslag 1 är
Finlands viltcentral den myndighet som avses i artikel 6 i kommissionens
förordning. Dess uppgift är enligt detaljmotiveringen
(s. 7) att bevilja ursprungsintyg för sälprodukter
som härrör från säljakt i Finland
och bevara en kopia av det och att kontrollera ursprungsintyget
för sälprodukter som importeras från
tredje land.
Finlands viltcentral är inte en statlig förvaltningsmyndighet,
utan en självständig offentligrättslig
inrättning. De föreslagna bestämmelserna
måste därför granskas mot 124 § i
grundlagen. Där sägs det att offentliga förvaltningsuppgifter
kan anförtros andra än myndigheter endast genom
lag eller med stöd av lag, om det behövs för
en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna
och det inte äventyrar de grundläggande fri- och
rättigheterna, rättssäkerheten eller
andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande
utövning av offentlig makt får dock anförtros
endast myndigheter.
De uppgifter som enligt förslaget ska anförtros
Finlands viltcentral är offentliga förvaltningsuppgifter
som visserligen innefattar tillämpning och genomförande
av EU-lagstiftningen, men som ändå inte kan anses
innebära betydande utövning av offentlig makt.
Att offentliga förvaltningsuppgifter anförtros
Finlands viltcentral motiveras i propositionen närmast
med att viltcentralen beviljar jaktlicens enligt 10 § i
jaktlagen och dispens för jakt på vissa sälarter
enligt 41 § i den lagen och att viltcentralen tar emot
anmälningarna om bytesmängd (s. 5). Kravet på ändamålsenlighet
i grundlagens 124 § är ett juridiskt villkor vars
uppfyllelse måste bedömas från fall till
fall utifrån den offentliga förvaltningsuppgift
som föreslås bli överförd till
en instans utanför myndighetsapparaten. Det som måste
beaktas är bland annat dels förvaltningsuppgiftens
karaktär, förvaltningens effektivitet och övriga
interna behov, dels enskilda personers och sammanslutningars behov
(se till exempel GrUU 8/2014 rd, s.
3, GrUU 5/2014 rd, s. 3, GrUU
65/2010 rd, s 2 och RP 1/1998
rd, s. 179). Enligt utskottet kan det anses nödvändigt
att anförtro en instans utanför myndighetsmaskineriet att
bevilja ursprungsintyg för sälprodukter för
att uppgiften ska skötas på det sätt
som avses i 124 § i grundlagen.
Utskottet har noterat ordalydelsen i 2 § 1 mom.
i lagförslag 1. Enligt den är Finlands viltcentral
den myndighet som avses i artikel 6 i den av kommissionen antagna
förordning som nämns i 1 §. Såsom
konstaterats i det föregående är syftet
med bestämmelsen att anförtro Finlands viltcentral
offentliga förvaltningsuppgifter. Den artikel som det hänvisas
till definierar inte myndighetens uppgifter, utan listar enbart de
villkor som ett godkänt organ ska uppfylla. Eftersom uppgifter
som anförtros andra än myndigheter enligt 124 § i
grundlagen ska fastslås i lag, är det skäl
att precisera momentet och ange det ändamål som
framgår av motiveringen.
Tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter
Med stöd av 3 § 1 mom. i lagförslag
1 har tillsynsmyndigheten rätt att av aktörer
som behandlar, bedriver handel med, importerar, exporterar, lagrar,
förädlar, transporterar eller bedriver därmed
jämförbar verksamhet med sälprodukter samt
av de övriga myndigheter som nämns i 2 § avgiftsfritt
få handlingar som gäller försäljning, inköp,
bokföring, lagring och transport samt andra handlingar
och övriga uppgifter som behövs för övervakning,
uppföljning och rapportering.
Förslaget nämner inte sekretessbelagda uppgifter.
Den föreslagna bestämmelsen utesluter emellertid
inte till exempel personuppgifter från rätten
att få uppgifter, men sådana krävs uppenbarligen
inte för övervakningen. Om det är meningen
att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att få personuppgifter
trots tystnadsplikten, måste den föreslagna regleringen
preciseras på grund av grundlagens 10 § 1 mom.
om skydd för privatlivet och personuppgifter. Utskottet
har i sin bedömning av regleringen av rätten att
få och lämna ut uppgifter av hävd fäst
avseende bland annat vid vad och vem rätten att få uppgifter
gäller och hur rätten är kopplad till
nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt
att få uppgifter och möjlighet att lämna
ut uppgifter kan enligt utskottet gälla "behövliga
uppgifter" för ett visst syfte, om lagen ger en
uttömmande förteckning över uppgiftsinnehållet.
Om innehållet däremot inte anges i form av en
förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett
krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för
ett visst syfte (se till exempel GrUU 10/2014
rd, GrUU 19/2012 rd, s. 3—4
och GrUU 62/2010 rd, s. 4).
Ikraftträdande
Det föreslås i propositionen att bestämmelser
om tidpunkten för lagarnas ikraftträdande ska
utfärdas genom förordning av statsrådet.
Detta beror enligt motiven (s. 8) på att kommissionen ska godkänna
den myndighet som medlemsstaten utsett.
Bestämmelserna har betydelse med avseende på 79 § 3
mom. i grundlagen. Den paragrafen föreskriver att det av
en lag ska framgå när den träder i kraft.
Av särskilda skäl kan det anges i en lag att tidpunkten
för ikraftträdandet bestäms genom förordning.
I sin praxis har grundlagsutskottet ansett bland annat att en koppling
till internationella förpliktelser som är bindande
för Finland eller till exempel att ikraftträdandet är bundet
till ikraftträdandet av viss EU-lagstiftning är
ett sådant särskilt skäl (se till exempel GrUU
36/2010 rd, s. 3, GrUU 21/2007
rd, s. 2 och GrUU 46/2006 rd,
s. 3—4). Utskottet anser att det angivna skälet
uppfyller kravet på särskilda skäl som
79 § 3 mom. ställer.