Motivering
Behov av riksdagens godkännande
Regeringen föreslår att tilläggsprotokollet
från 2001 mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen,
deras delar, komponenter och ammunition till Förenta nationernas
konvention mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet godkänns till den del som protokollet hör
till Finlands behörighet.
Utifrån 94 § 1 mom. i grundlagen godkänner riksdagen
fördrag och andra internationella förpliktelser
som innehåller sådana bestämmelser som
hör till området för lagstiftningen eller
annars har avsevärd betydelse eller som enligt grundlagen
av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande.
I tilläggsprotokollet till konventionen ingår en
lång rad bestämmelser som enligt redovisningen
i propositionens motivering hör till området för
lagstiftning. Det betyder att riksdagens godkännande av
tilläggsprotokollet är nödvändigt.
Godkännandebeslutets räckvidd
Som framgår av motiven är tilläggsprotokollet ett
s.k. blandat avtal, dvs. ett avtal med delad behörighet.
En del av bestämmelserna faller därmed inom Europeiska
unionens behörighet och andra inom medlemsstaternas behörighet.
Därför föreslås riksdagen godkänna
tilläggsprotokollet i de delar som faller inom Finlands
behörighet. Förslaget till hur riksdagens godkännandebeslut
ska formuleras följer hävdvunnen praxis (t.ex.
GrUU 20/2009 rd).
Relation till grundlagen
De bestämmelser i tilläggsprotokollet som
ingår i Finlands behörighet gäller inte
grundlagen på det sätt som avses i 94 § i
grundlagen. Beslut om godkännande av dem tas därmed
med enkel majoritet av rösterna.
Förslaget till ikraftträdandelag
Ett förslag om ikraftträdande av internationella förpliktelser
behandlas enligt 95 § 2 mom. i grundlagen i vanlig lagstiftningsordning.
Men om förslaget gäller grundlagen eller ändring
av rikets territorium, ska riksdagen, utan att förslaget
lämnas vilande, godkänna det med ett beslut som
har fattats med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.
Lagförslag 5 innehåller en normal blankettlag
för att sätta i kraft de bestämmelser
i tilläggsprotokollet som hör till området
för lagstiftning. Ur grundlagssynvinkel är de
inget problem och ger inte heller anledning till några
andra invändningar mot förslaget. Därmed
kan lagförslag 5 behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Förslaget till lag om ändring av skjutvapenlagen
Skjutvapenlagen har stiftats med grundlagsutskottets medverkan
(GrUU 35/1997 rd). Utgångspunkten för
bestämmelserna om skjutvapen, deras delar, komponenter
och ammunition är att det ska krävas tillstånd
för att förvärva och inneha dem och för
att bedriva vapennäring. Tillstånd kan beviljas
om det finns goda grunder för det och det inte finns anledning
att misstänka missbruk av tillståndet eller av
de föremål som förvärvats eller
innehas med stöd av tillståndet.
Åldersgränsen för förvärvstillstånd
Regeringen föreslår höjda och graderade åldersgränser
för tillstånd att förvärva skjutvapen. Tillstånd
att förvärva handeldvapen ska kunna meddelas den
som fyllt 20 år och skjutvapen den som fyllt 18 år.
Att den nedre gränsen höjs till 18 år
beror på genomförandet av direktivet om ändring
av vapendirektivet.
Att myndiga personer särbehandlas sinsemellan när
det gäller förvärv och innehav av vissa skjutvapen är
betydelsefullt med hänsyn till 6 § 2 mom. i grundlagen,
där det sägs att ingen utan godtagbart skäl
får särbehandlas på grund av ålder.
Grundlagsutskottet konstaterar med hänvisning till förarbetena
till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna
(RP 309/1993 rd) och till sin egen hävdvunna tolkningspraxis
att den allmänna jämlikhetsprincipen inte ställer några
stränga villkor för lagstiftarens prövning när
man eftersträvar en lagstiftning som beaktar samhällsutvecklingen
vid en viss tid (GrUU 37/1997 rd). Utskottet har dessutom
brukat anse att det väsentliga är om det kan motiveras,
på ett sätt som är acceptabelt med tanke
på de grundläggande fri- och rättigheterna,
att människor särbehandlas i lagstiftning (se
GrUU 46/2006 rd och de utlåtanden från
utskottet som där nämns).
Den högre åldersgränsen på 20 år
gäller lättdolda skjutvapen. I motiven hänvisas
det till de brott mot liv som en 18-åring begick i skolcentret
i Jokela 2007. Den nya åldersgränsen har ställts
med tanke på att man i den åldern i regel har
slutfört sina studier i läroanstalter på andra stadiet
och att man då har deltagit i uppbåd och kanske
redan har fullgjort vapentjänst. Då är
det i många fall möjligt att få fram
fler uppgifter om den tillståndssökande för
att kunna bedöma lämpligheten att inneha skjutvapen.
Det finns godtagbara grunder med hänsyn till de grundläggande
fri- och rättigheterna för att höja åldersgränsen
för handeldvapen till 20 år.
Medicinsk bedömning för tillstånd
att förvärva och inneha skjutvapen
Utifrån 45 § 1 mom. i skjutvapenlagen kan
förvärvstillstånd meddelas den som på grundval
av sitt hälsotillstånd och beteende kan anses
vara lämplig att inneha skjutvapen. I momentet föreslås
en sådan ändring att förvärvstillstånd
kan meddelas bara om den sökande samtycker till att polisen
har rätt att få en sådan medicinsk bedömning
av sökanden som hjälper tillståndsmyndigheten
att bedöma sökandens lämplighet att inneha
skjutvapen.
Det framgår av motiven att tillståndssökandens
samtycke regelmässigt ska begäras när
tillståndsansökan lämnas in. Men en medicinsk
bedömning begärs bara när det utifrån
tillgänglig information eller en intervju med sökanden
finns orsak att ifrågasätta dennes lämplighet.
På grund av informationens känslighet bör
den omständigheten nämnas i lagen.
Regeringen föreslår att 35 § 3 mom.
i lagförslag 3 kompletteras med en bestämmelse
om att polisen trots tystnadsplikt har rätt att för
bedömningen av den personliga lämpligheten i fråga om
en person som söker eller innehar ett tillstånd
som avses i skjutvapenlagen och i fråga om en person för
vilken ett godkännande som avses i skjutvapenlagen söks
eller som har fått ett sådant godkännande
få de uppgifter som är nödvändiga
om en värnpliktigs tjänstgöring och tjänsteduglighet
och bruk av rusmedel och våldsamma beteende. Med personens
samtycke har polisen dessutom rätt att få uppgifter
om dennes hälsa. Det framgår av paragrafens 5
mom. att uppgifterna bara får användas vid tillståndsprövning
enligt skjutvapenlagen. Vägran till samtycke kan enligt
67 § 2 mom. 4 punkten leda till att innehavstillståndet återkallas.
De föreslagna bestämmelserna är betydelsefulla
i relation till grundlagens 10 § 1 mom. som garanterar
var och en skydd för privatliv och personuppgifter. Enligt
momentets andra mening utfärdas närmare bestämmelser
om skydd för personuppgifter genom lag. Uppgifter om hälsotillståndet är
i princip det slag av känsliga personuppgifter som för
att kunna utlämnas till utomstående kräver
att de allmänna begränsningsvillkoren i grundlagen är
uppfyllda. Det finns särskilt tungt vägande skäl
med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna
för lagstiftningen som i sista hand går tillbaka
till rätten till liv, personlig frihet och integritet,
som är tryggade i 7 § i grundlagen. Syftet är
att säkerställa att en person är lämplig
att inneha ett skjutvapen och inte orsakar sig själv eller
någon annan risk för liv eller hälsa.
De föreslagna bestämmelserna utgår
från att sökanden ger sitt samtycke till att uppgifter
om hans eller hennes hälsotillstånd lämnas
ut. Grundlagsutskottet har ansett att samtycke från en
person vars grundläggande fri- och rättigheter
begränsas i sig kan spela en roll i en konstitutionell
bedömning och att det väsentliga i sammanhanget är
vad som i en viss situation ska anses som relevant samtycke. Det är å andra
sidan klart att skyddet för de grundläggande fri-
och rättigheterna inte som juridisk fråga alltid
kan förlora i betydelse bara för att det föreskrivs
i lag att en viss åtgärd kräver att den
som utsätts för åtgärden ger
sitt samtycke. Skyddet kan inte i vilket som helst slag av ärende
vara beroende enbart av den berörda personens samtycke.
Utskottet har krävt att en lag som utifrån samtycke
ingriper i skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna
bland annat ska vara exakt och noga avgränsad, att den
föreskriver hur samtycket ges och hur det återtas,
att det säkerställs att samtycket är
genuint och ges av fri vilja och att lagstiftningen är
nödvändig (GrUU 19/2000 rd, GrUU 27/1998
rd).
I det här sammanhanget är det inte fråga
om genuint samtycke, eftersom vägran hindrar att man får
förvärvstillstånd eller kan vara en orsak till
att innehavstillstånd återkallas. Utskottets uppfattning är
att tillståndsmyndighetens rätt att få uppgifter
om den som söker eller innehar skjutvapenlicens eller som
söker eller meddelas godkännande inte bör
bygga på personens samtycke.
I sin bedömning av myndigheternas rätt att
få och lämna ut uppgifter mot skyddet för
privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen bland
annat tagit fasta på vilka uppgifter och vem rätten
till tillgång till uppgifter omfattar och vilken kopplingen är
mellan den rätten och uppgifternas nödvändighet
(GrUU 23/2006 rd). Myndigheternas rätt att få uppgifter
och möjlighet att lämna ut uppgifter kan enligt
utskottet gälla "behövliga uppgifter" för
ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över
uppgiftsinnehållet. Om innehållet däremot
inte anges i form av en förteckning, ska det
i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är
nödvändiga" för ett visst syfte (GrUU
14/2002 rd).
Utskottet anser att 45 § 1 mom. i förslaget
om skjutvapenlagen och 35 § 3 mom. i förslaget
om polislagen behöver ändras så att polisen
har rätt att få tillgång till uppgifter
om en sådan persons hälsa som söker eller
innehar ett tillstånd enligt skjutvapenlagen och för
vilken ett godkännande söks eller som har fått
ett sådant godkännande, om uppgifterna är
nödvändiga för myndighetens bedömning
av personens lämplighet för innehav av skjutvapen
eller för en uppgift som kräver godkännande.
Dessutom finns det anledning att kontrollera hur 45 § 1
mom. i skjutvapenlagen och 35 § 3 mom. i polislagen ställer
sig till varandra när det i dem delvis föreskrivs
om samma saker.
Anmälningsrätt
Läkare och andra yrkesutbildade personer inom hälso-
och sjukvården har enligt 114 § 1 mom. i skjutvapenlagen
av grundad anledning rätt, trots sekretessbestämmelser,
att polisanmäla en person som kan anses vara olämplig
att inneha skjutvapen, vapendelar, patroner eller särskilt farliga
projektiler.
I lagförslag 4 föreslås ett tillägg
i 97 a § om att nödvändiga uppgifter
om en värnpliktigs tjänstgöring och tjänsteduglighet
trots tystnadsplikt får lämnas ut ur värnpliktsregistret
för bedömningen av om den som söker eller
innehar ett tillstånd som avses i skjutvapenlagen och den
som ett godkännande enligt skjutvapenlagen söks
för eller som har fått ett sådant godkännande
har personlig lämplighet för det. Vidare föreslås
militärmyndigheten få lämna uppgifterna
till polisen också på eget initiativ, om det enligt
myndighetens bedömning finns grundad anledning att misstänka
att den värnplilktige är olämplig att
inneha skjutvapen, vapendelar, patroner eller särskilt
farliga projektiler.
Genom rätten för läkare och andra
yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården
att göra anmälan vill man försäkra
sig om att sådana personer inte innehar skjutvapen som
med vapnen kan orsaka sig själv fara eller risk för
någon annans liv och hälsa. Det finns ett tungt
vägande samhälleligt skäl och godtagbara
grunder med tanke på de grundläggande fri- och
rättigheterna för anmälningsrätten.
Formuleringen i 114 § 1 mom. om rätt för
läkare och andra yrkesutbildade personer inom hälso-
och sjukvården att göra anmälan är
mycket inexakt. Det framgår inte vad som menas med olämplighet
och hur den ska bedömas. Utifrån 45 § 1
mom. kan man sluta sig till att bedömningen utgår
från personens hälsotillstånd och beteende.
Av motiven till bestämmelsen framgår det att en
läkare eller yrkesutbildad person inom hälso-
och sjukvården har anmälningsrätt om
de utifrån patientuppgifter och efter att ha träffat
personen bedömer att han eller hon kan utgöra
en fara för sig själv eller andra. Också den föreslagna
bestämmelsen om militärmyndighetens anmälningsrätt är
inexakt, för det framgår inte på något
vis vad som avses med "lämpligheten", vad bedömningen
av olämplighet grundar sig på och vilka uppgifter
anmälan innehåller. Det är fråga
om uppgifter som har med skyddet för privatlivet att göra
och därför måste bestämmelserna
på grund av kravet på exakthet och noggrann avgränsning
preciseras för att lagförslaget ska kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning. Det måste framgå av
bestämmelsen vilka villkoren för anmälningsrätt är
och vad anmälan får innehålla. Uttrycket
"kan anses vara olämplig" måste bytas ut mot motiveringens
uttryck "grundad anledning att anse att personen inte är
lämplig".
Medlemskap i en skytteförening
Förvärvstillstånd för handeldvapen
som används för sport- och hobbyskytte får
enligt 45 § 1 mom. meddelas en fysisk person bara om denne är
medlem i en förening som har ett tillstånd enligt
4 § i föreningslagen, vars verksamhet omfattar övning
i bruk av skjutvapen och som inte finns endast för jakt
(skytteförening). Sökanden ska dessutom visa upp
ett intyg från föreningens skytteinstruktör över
att han eller hon aktivt har utövat sin hobby i minst två år.
Sport- och hobbyskytte anges i 43 § i skjutvapenlagen
som godtagbara användningssyften för att förvärvstillstånd
ska kunna meddelas. Medlemskap i en skytteförening är
inte i dag något villkor för att få förvärvstillstånd.
Grundlagens 13 § 2 mom. föreskriver att var och
en har föreningsfrihet. I föreningsfriheten ingår
rätten att höra eller inte höra till
en förening. I utskottets tolkningspraxis (GrUU
1/1998 rd) har utgångspunkten för föreningsfrihet
ansetts vara frivillig och uttryckligen uttalad vilja att ansluta
sig till en förening. Den föreslagna bestämmelsen
betyder inte tvångsmedlemskap i en förening, alltså medlemskap
i en förening direkt på grund av bestämmelser
i lag. Men eftersom medlemskap i en förening är
ett villkor för att få förvärvstillstånd,
får det negativa konsekvenser för en sökande
som inte hör till en förening och därmed
begränsar det de facto i väsentlig grad föreningsfriheten.
Det finns konstitutionellt godtagbara grunder för att begränsa föreningsfriheten.
Man kan kräva av den som ansöker om förvärvstillstånd
för ett handeldvapen som används för
sport- och hobbyskytte att han eller hon kan bevisa sin fortsatta
aktiva hobbyutövning. Det yttersta syftet med bestämmelsen är att
minska förekomsten av skjutvapen bland personer som kan
orsaka risk för sig själv eller and-ras liv och
hälsa.
Medlemskap i en skytteförening som villkor för
förvärvstillstånd måste också bedömas
mot frågan om nödvändighet och proportionalitet. Grunden
för föreningsfriheten är föreningarnas interna
självbestämmanderätt och handlingsfrihet.
Det betyder att föreningar fritt får godkänna de
stadgar de vill och utifrån dem fritt välja sina medlemmar.
Rätten att höra till en förening ger inte
den enskilde någon rätt att bli medlem i vilken
som helst förening (RP 309/2003 rd). Om medlemskap
i en skytteförening ställs som villkor för
förvärvstillstånd betyder det i praktiken att
föreningens beslut att inte ta upp en person som medlem
i föreningen blir en avgörande faktor för
möjligheten att förvärva tillstånd.
Den föreslagna bestämmelsen är därmed
inte heller problemfri med tanke på vad grundlagens 21 § säger
om garantierna för en god förvaltning och 124 § om
delegering av förvaltningsuppgifter till andra än
myndigheter.
Ett intyg från skytteföreningens skytteinstruktör är
ett tillräckligt tillförlitligt bevis på sökandens
aktiva och fortsatta sport- och hobbyskytte och det finns ingen
anledning att lagstifta om medlemskap i en skytteförening
som villkor för förvärvstillstånd.
Det krävs en sådan justering för att
lagförslaget till denna del ska kunna behandlas i vanlig
lagstiftningsordning.
Lämplighetstest
I 45 c § 1 mom. i skjutvapenlagen föreskrivs
att ett villkor för behandling av en ansökan om
förvärvstillstånd är att sökanden
genomgår ett lämplighetstest som ordnas av tillståndsmyndigheten.
Skyldigheten att genomgå lämplighetstest är
betydelsefull med tanke på skyddet för personlig
frihet i 7 § 1 mom. och skyddet för privatlivet
i 10 § i grundlagen (GrUU 39/2001 rd, GrUU 59/2006
rd, GrUU 9/2007 rd).
Grunderna för den föreslagna bestämmelsen har
att göra med lämplighetsbedömningen som villkor
för förvärvstillstånd. Utskottet
noterar inkonsekvensen i bestämmelsen. Testresultatet ska
inte få användas som motiv för ett negativt beslut
om tillstånd. Det förefaller emellertid att stå i
strid med sista meningen i 1 mom., där det sägs
att testresultatet endast får användas för
den bedömning som gäller sökandens personliga lämplighet.
Det ser alltså ut som om det inte fanns något
verkligt behov av testet, men av motiven (s. 46) framgår
det att testet inte ensamt skulle användas som
grund för ett negativt beslut. Bestämmelsen bör
kompletteras med detta.
Inspektion som berör hemfriden
Utifrån 106 b § i skjutvapenlagen har polisen
rätt att genom inspektion kontrollera att den som har ett
tillstånd som berättigar till innehav av skjutvapen
iakttar vad som föreskrivs om förvaring av skjutvapen.
Inspektion får verkställas också i lokaler
som används för permanent boende om det är
nödvändigt för att utreda de omständigheter
som inspektionen gäller. Tillst åndshavaren ska
informeras om inspektionen minst två veckor innan den verkställs.
Förslaget måste bedömas mot grundlagens 10 § om
skydd för hemfriden. Utifrån 10 § 3 mom.
kan det bestämmas genom lag om åtgärder
som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga
för att de grundläggande fri- och rättigheterna
ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas.
Den i grundlagen tryggade hemfriden omfattar i princip alla slag
av lokaler som används för permanent boende (GrUU
16/2004 rd).
Grundlagsutskottet har brukat anse att en åtgärd
som sträcker sig till hemfriden är godtagbar "för
att brott ska kunna utredas", om åtgärden kopplas
till att det finns ett konkret och specificerat skäl att
misstänka att det har eller kommer att ske ett brott mot
lagen (GrUU 44/2002 rd). Sett ur proportionalitetssynvinkel
har utskottet utgått från att man inte bör
ingripa i skyddet för hemfriden för att utreda
föga klandervärda förseelser som allra
högst bestraffas med böter (GrUU 40/2002
rd). Utskottet har å andra sidan ansett att det för
kontroll av att stöd och bidrag av offentliga medel används
på tillbörligt vis är acceptabelt att
inspektioner utförs i lokaler som omfattas av hemfriden,
också om det finns grundad anledning att misstänka
straffbara förseelser som allra högst ger ett
bötesstraff (GrUU 69/2002 rd). Inspektionsrätten
har genom en vanlig lag kunnat kopplas samman med ett förfarande
som är sanktionerat med en straffavgift (Gr 7/2004
rd).
I 106 § föreskrivs om förvaring av
skjutvapen och i 103 § föreskrivs det att brott
mot bestämmelserna ska straffas som skjutvapenförseelse. Straffet är
böter. Men det föreslagna inspektionsbemyndigandet
binds inte upp vid misstanke om brott mot bestämmelserna
om förvaring, och därmed berättigar bestämmelsen
i sin föreslagna form inte myndigheten att utföra
inspektion i lokaler som omfattas av hemfriden "för att brott
ska kunna utredas". För en konstitutionell bedömning
av bestämmelsen är det av betydelse om inspektionerna
kan anses vara nödvändiga "för att de
grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna
tryggas" i den mening som avses i 10 § 3 mom.
i grundlagen.
Med stöd av 116 § i skjutvapenlagen som kommit
till med grundlagsutskottets medverkan ska polisen inspektera en
vapennäringsidkares lager och förvaringslokaler
för skjutvapen och vapendelar. Inspektionerna kan komma
att gälla lokaler som omfattas av skyddet för
hemfriden. Utskottet konstaterade att inspektionsrätten
anses nödvändig på grund av den risk
som stora vapenförråd utgör för
den allmänna ordningen och säkerheten (7 § 1
mom. i grundlagen). Detta går tillbaka till syftet i 6 § 1
mom. i regeringsformen (7 § 1 mom. i grundlagen) att trygga
de grundläggande fri- och rättigheterna. Synpunkten
var godtagbar till den del den gällde inspektioner enligt
116 § 1 mom. i skjutvapenlagen i lokaler som tillhör
en person som ansöker om näringstillstånd
i vapenbranschen och vapennäringsidkare. Inspektionsbemyndigandet
hade dessutom i det sammanhanget betydelsefulla drag av ordingsbestämmelser
om utövande av näring (GrUU 35/1997 rd).
Frågan om inspektionsrätt i lokaler som omfattas
av skyddet för en enskild persons hemfrid måste
delvis bedömas från en annan synpunkt än tillåtelse
att göra det inom gränserna för en vapennäringsidkares
hemfrid. Grundlagsutskottet har ansett det möjligt att
utsträcka myndighetens inspektionsrätt till enskilda
personers hemfrid för att trygga de grundläggande
fri- och rättigheterna (t.ex. GrUU 39/2005
rd, GrUU 40/2002 rd, GrUU 31/1998 rd). Det har
till exempel ansett att en brandinspektion är det slag av
ingrepp i skyddet för hemfriden som är nödvändig
för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna,
såsom rätten till liv och säkerhet och
skyddet för egendom, som avses i 8 § 3 mom.
i regeringformen (10 § 3 mom. i grundlagen. Olycksfallsutredningar
kan likaså göras inom hemfridens gränser,
trots att kopplingen till syftet att trygga de grundläggande
fri- och rättigheterna kanske är mer avlägsen,
om man generellt kan bedöma att utredningen förebygger
framtida hot mot rättigheterna (GrUU 31/1998 rd).
På grund av riskerna med användningen av skjutvapen
behövs det tillstånd för att förvärva och
inneha dem. Förvaringen är också noga
reglerad. Genom att utsträcka inspektionsrätten
till enskilda personers förvaringslokaler för
vapen vill man försäkra sig om att skjutvapen
förvaras enligt reglerna, minska risken för att
skjutvapen hamnar i fel händer och minska riskerna för människors
liv och hälsa. Det finns alltså godtagbara grunder
för bestämmelserna med tanke på de grundläggande
fri- och rättigheterna. Enligt motiveringen (s. 54/II)
förvarar enskilda personer nästan utan undantag
sina skjutvapen hemma. Därför är inspektioner
av hur skjutvapen förvaras ett nödvändigt
ingrepp i hemfriden med tanke på de grundläggande
fri- och rättigheterna enligt vad som avses i 10 § 3
mom. i grundlagen.
Ur proportionalitetssynvinkel är det betydelsefullt
att inspektionsrätten bara sträcker sig till de
lokaler där skjutvapen förvaras. Dessutom ska
tillståndshavaren informeras skriftligt om inspektionen
minst två veckor i förväg. Tillståndshavaren
har också möjlighet att skjuta fram inspektionen
med högst två veckor. För proportionalitetens
skull är det befogat att komplettera bestämmelsen
med att polisen inte har inspektionsrätt, om tillståndshavaren
på ett tillförlitligt sätt kan bevisa
att han eller hon följer bestämmelserna om skjutvapenförvaring. Förvaltningsutskottet
bör i motiven till sitt betänkande med hjälp
av exempel beskriva hur detta kan bevisas. Inspektionsbemyndigandet
inverkar inte på behandlingsordningen för lagen.
Skyldighet att föra register
Regeringen föreslår att 25 § i skjutvapenlagen ska ändras.
Paragrafen förpliktar en vapennäringsidkare
att föra register för tillsyn över utövande
av näring i vapenbranschen enligt lagen. Innehållet
i registret är av sådant slag att det måste
betraktas som ett personregister. Det betyder att bestämmelserna är
betydelsefulla med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen.
Där sägs det att närmare bestämmelser
om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag.
Utskottet har i sin praxis ansett det viktigt att det föreskrivs
om registreringens syfte, innehållet i de registrerade
personuppgifterna, de tillåtna användningsändamålen
inklusive om uppgifterna kan utlämnas, förvaringstiden
och rättssäkerheten för de registrerade.
Dessutom ska regleringen av dessa faktorer på lagnivå vara
heltäckande och detaljerad (se t.ex. GrUU 19/2009 rd,
GrUU 35/2008 rd och GrUU 2/2008 rd).
Utskottet noterar att registret enligt föreslagna 25 § 3
mom. ska förvaras i minst tjugo år efter det den
sista anteckningen har gjorts i det. Den exceptionellt långa
förvaringstiden är motiverad främst med
tanke på kontrollen av näringsutövningen
i vapenbranschen. I princip bör en bestämmelse
som möjliggör förvaring på obegränsad
tid kompletteras med att en sådan anteckning i registret
utplånas så fort det inte finns någon
lagfäst grund för att behandla uppgiften.