Motivering
Behovet av riksdagens godkännande
Genèveakten.
Riksdagen godkänner enligt 94 § 1 mom. i grundlagen
fördrag och andra internationella förpliktelser
som innehåller sådana bestämmelser som
hör till området för lagstiftningen eller
annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen
av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande.
Genèveakten till Haagkonventionen om internationell registrering
av industriella mönster innehåller en rad bestämmelser
vars tillhörighet till området för lagstiftning
redovisas i motiven utifrån hävdvunnen praxis
i grundlagsutskottet (se t.ex. GrUU 45/2000 rd, GrUU 12/2000
rd och GrUU 11/2000 rd) och som gör att akten
kräver riksdagens godkännande.
Grundlagsutskottet kompletterar propositionens motivering med
följande om de bestämmelser som hör till
området för lagstiftningen.
Utifrån artikel 2 i Genèveakten ska bestämmelserna
i akten inte påverka tillämpningen av eventuellt
starkare skydd som kan uppstå till följd av en
avtalsslutande parts lagstiftning. En bestämmelse av detta
slag om relationen mellan en internationell konvention och den nationella rättsordningen
hör till området för lagstiftning.
I artikel 8 finns bestämmelser om rättelse
av oriktigheter i en ansökan. Utifrån artikel
8.2 ska en internationell ansökan betraktas som tillbakadragen,
om uppmaningen att rätta oriktigheter inte hörsammas.
Det ska föreskrivas i lag om en sådan rättsverkan
och därmed hör bestämmelsen till området
för lagstiftning.
I artikel 9 anges hur man definierar ingivningsdagen för
en internationell ansökan i olika fall. Den här
typen av bestämmelser som påverkar individens
rättigheter hör till området för lagstiftning.
I artikel 16 i Genèveakten bestäms vilka ändringar
i internationella registreringar och andra uppgifter den internationella
byrån som administrerar konventionen ska registrera i det
internationella registret. Utifrån artikel 16.2 ska alla registreringar
som där räknas upp ha samma verkan som om de hade
gjorts i registret hos myndigheten i den aktuella avtalsslutande
parten, med förbehåll för att en avtalsslutande
part i en förklaring får anmäla till
generaldirektören att rättsverkningarna inträder
först senare. Finland har inte för avsikt att
avge någon sådan förklaring och därmed
bestäms rättsverkan av en internationell registrering
i Finland enligt huvudregeln. Den här typen av bestämmelser
som påverkar individens rättsliga ställning
hör till området för lagstiftning.
Utskottet anser däremot inte att konventionen kräver
riksdagens godkännande på den grunden att den
binder upp budgetmakten, eftersom organisationens budget enligt
artikel 23.3 i Genèvakten finansieras med avgifter som
tas ut för internationella registreringar och en del andra
avgifter och inkomster av verksamheten. Bara i det fall att det
inte finns tillräckligt med medel i fonden för
arbetskapital blir varje medlemsstat tvungen att betala in en engångsbetalning.
Det är alltså fråga om en exceptionell
situation för att stabilisera finansieringen av organisationens verksamhet
(jfr GrUU 45/2000 rd).
Det handlar alltså om ett så kallat blandat
avtal. Genèveakten gäller huvudsakligen registreringsförfarandet
och enligt propositionens motivering påverkar bestämmelserna
i akten allmänt taget inte mönsterrättens
materiella innehåll. Därmed faller bestämmelserna
i Genèveakten i regel inom Finlands behörighet.
Godkännandeklämmen i propositionen har formulerats
så att riksdagen godkänner konventionen och tilläggsprotokollen
"till de delar de hör till Finlands behörighet".
Detta svarar mot det etablerade sättet att skriva beslut
om riksdagens godkännande när de frågor
som omfattas av konventionsförpliktelserna delvis hör
till Europeiska gemenskapens befogenhet (se t.ex. GrUU 20/2009
rd).
Förklaringar enligt Genèveakten.
Regeringen föreslår att Finland avger fem
förklaringar som är särskilt tillåtna
enligt Genèveakten. Av dem kräver för
det första förklaringen enligt artikel 7.2 riksdagens
godkännande, dvs. att den föreskrivna designeringsavgift
som avses i artikeln ska ersättas med en individuell designeringsavgift.
Utifrån regel 18.1b i tillämpningsföreskrifterna
ska Finland i sin tur komma med en förklaring om att den
period om sex månader som gäller verkan av en
internationell registrering ersätts med en period om 12
månader.
Grundlagsutskottet brukar utgå från att riksdagen
genom sitt explicita beslut ger sitt samtycke till reservationer,
uttalanden och förklaringar som påverkar innehållet
i en för Finland bindande internationell förpliktelse
eller förpliktelsens omfattning i relation till själva
konventionerna (se t.ex. GrUU 2/2008 rd, GrUU 16/2005
rd och GrUU 15/2004 rd). Förslaget i propositionen
att riksdagen ska godkänna de här två förklaringarna
svarar mot utskottets praxis.
Tillämpningsföreskrifterna.
Enligt artikel 24.1 i Genèveakten ska tillämpningsföreskrifterna
styra den närmare tillämpningen av akten. Men
alla tillämpningsföreskrifter är inte
av sådant slag som bara reglerar tekniska detaljer, utan
vissa av dem kan anses vara sådana som enligt rådande uppfattning
i Finland hör till området för lagstiftning
och därmed kräver riksdagens godkännande.
Det konstateras också i propositionens allmänna
motivering (s. 27 och 33).
En brist med propositionen är att tillämpningsföreskrifterna
inte redovisas ens komprimerat i motiven. I avsnittet om behovet
av riksdagens godkännande ges ingen bedömning
av vilka regler i tillämpningsföreskrifterna regeringen
anser höra till området för lagstiftning. Inte
heller i klämmarna begärs riksdagens godkännande
för tillämpningsföreskrifterna, trots att
det i artikeln om vilken ställning tillämpningsföreskrifterna
till Genèveakten har inte uttalas att de t.ex. utgör
en oskiljbar del av akten. Det är visserligen positivt
att gällande tillämpningsföreskrifter
har inkluderats i regeringens proposition.
Utskottet har bedömt tillämpningsföreskrifterna
utifrån deras lydelse och i det perspektivet hör åtminstone
följande regler i föreskrifterna till området
för lagstiftning:
-
Bestämmelser om utseende
av ombud och verkan av ombudets åtgärder (regel
3).
-
Bestämmelsen om att en avtalsslutande part
inte kan vägra medge verkan av en internationell registrering
på grund av att sådana krav som gäller
utformnigen av avbildningarna av det industriella mönstret
inte har uppfyllts (regel 9.4).
-
Återkallande av en internationell registrering
om en del av den individuella designeringsavgiften inte har betalats
(regel 12.3d)
-
Bestämmelser om rättelse av oriktigheter i
en internationell ansökan (regel 14).
-
Skyldigheten för internationella byrån
att registrera en ansökan som uppfyller kraven i det internationella
registret (regel 15).
-
Bestämmelser om uppskjutet offentliggörande
i en internationell ansökan (regel 16).
-
Offentliggörande av en internationell ansökan
(regel 17).
-
Bestämmelser om vägran att medge
och ogiltigförklarande av verkan av en internationell registrering
(kapitel 3).
Av de här orsakerna behövs riksdagens godkännande
för Genèveakten, de två förklaringar
som ska avges på grundval av den och för tillämpningsföreskrifterna
till Genèveakten.
Behandlingsordning
Allmänt.
Beslut om godkännande av en internationell förpliktelse
fattas enligt 94 § 2 mom. i grundlagen med enkel majoritet,
utom när förpliktelsen gäller grundlagen
eller ändring av rikets territorium, då beslut
fattas med minst två tredjedelar av de avlagda rösterna.
Beslut om ett förslag till lag om att sätta i
kraft en internationell förpliktelse fattas i sin tur utifrån
95 § 2 mom. i grundlagen i vanlig lagstiftningsordning.
Men om lagförslaget gäller grundlagen eller ändring
av rikets territorium måste förslaget godkännas
med två tredjedelar av de avlagda rösterna utan
att förslaget lämnas vilande.
Suveränitet.
I artikel 25 föreskrivs att Genèveakten revideras
vid en konferens av de avtalsslutande parterna. Artikel 21 (församlingen),
artikel 22 (Internationella byrån), artikel 23 finanser)
och artikel 26 (ändringar av vissa artiklar med beslut
av församlingen) kan ändras antingen av en revisionskonferens
eller av församlingen. Förslag om ändringar
av artiklarna 21—23 får läggas fram av
alla avtalsslutande parter eller av generaldirektören.
Utifrån artikel 21.4a ska församlingen sträva efter
att fatta sina beslut med enhällighet. Om ett beslut inte
kan fattas enhälligt ska frågan avgöras
med omröstning. I så fall ska församlingens beslut
kräva två tredjedels majoritet av de avlagda rösterna.
Men utifrån artikel 26.2 gäller det inte artiklarna
21—23; ändringar i dem antas med tre fjärdedels
majoritet med undantag av artikel 21 (församlingens uppgifter
och majoriteter) och artikel 26.2 själv (bestämmelsen
om tre fjärdedels majoritet), som kräver fyra
femtedels majoritet för en ändring.
Ändringar av artiklarna 21—23 träder
i kraft en månad efter det att skriftliga meddelanden om godkännande,
lämnade i enlighet med deras respektive författningsfästa
förfaranden, har tagits emot av generaldirektören
från tre fjärdedelar av de avtalsslutande parter
som vid den tidpunkt då ändringen antogs var medlemmar
av församlingen och hade rätt att rösta
om den ändringen. Undantag är att ändringen
av artikel 21.3 (beslutförhet) eller 21.4 (beslutsfattande
i församlingen) eller 26.3b inte träder i kraft
om en avtalsslutande part inom sex månader efter det att
den antagits av församlingen underrättar generaldirektören
om att den inte godtar en sådan ändring.
Enligt 1 § 3 mom. i grundlagen deltar Finland i internationellt
samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga
rättigheter. Den bestämmelsen har påverkat
inte minst tolkningen av suveränitetsbestämmelserna
i grundlagen. Utgångspunkten har varit att internationella
förpliktelser som är normala i modernt internationellt
samarbete och som bara i obetydlig omfattning inverkar på statens
suveränitet inte i sig står i strid med grundlagens
suveränitetsbestämmelser (RP 1/1998 rd;
se också GrUU 22/2009 rd, GrUU 51/2001
rd och GrUU 38/2001 rd).
Genèveakten kan ändras enligt detta inte bara i
normalt förfarande för internationella konventioner
utan också i särskilt uppräknade artiklar
i förenklat förfarande i församlingen.
I sina bedömningar av liknande fördrag på senare år
har grundlagsutskottet generellt utgått från att
en institution som inrättats med stöd av en konvention
kan tilldelas behörighet att anpassa konventionen men inte
att ändra den. De tillåtna anpassningarna bör
i sak vara sådana att de inte påverkar fördragets
karaktär och att de inte gäller frågor
som enligt grundlagen kräver riksdagens godkännande
(GrUU 13/2008 rd, GrUU 36/2006 rd).
På senare tid har det allt oftare förekommit
att ett organ inom en organisation som inrättats genom
ett fördrag getts behörighet att göra ändringar
i fördraget. Grundlagsutskottet har i sin tur tagit avstånd
från den så kallade konfliktteorin och utvidgat
sin bedömning av vilket slag av fördragsbestämmelser
som hör till området för lagstiftning.
I och med att också tolkningen av fördragsbestämmelser
som ingriper i suveräniteten har moderniserats genom 1 § 3
mom. i grundlagen, förefaller tolkningspraxis i fråga
om behörigheten att ingå fördrag fortfarande
att vara ganska stel och formell. Därför måste
det med hänsyn till en konsekvent konstitution bedömas på nytt
vilken inverkan sådana här behörighetsöverföringar
har på suveräniteten genom att man fäster
större vikt vid den överförda behörighetens
materiella betydelse snarare än frågan om en bestämmelse
hör till området för lagstiftning eller
inte (jfr GrUU 51/2001 rd).
Utifrån tolkningsgrunder som de här kan man säga
att även om artiklarna 21, 23 och 26 i Genèveakten
i sig hör till området för lagstiftning, hänför
sig de faktorer som tas upp i dem i första hand till hur
organisationens interna verksamhet är ordnad. De gäller
inte materiella frågor, utan de kan anses höra
till organisationens interna autonomi på ett självklart
sätt. Sett ur det perspektivet spelar de ingen större
roll för Finlands suveränitet och att ge församlingen
behörighet att revidera dem kräver inte inskränkt
grundlagsordning.
Utifrån artikel 21.2 i Genèveakten är
det församlingen som ska ändra tillämpningsföreskrifterna.
I tillämpningsföreskrifterna kan det preciseras
att en del av dem bara kan ändras med enhällighet
eller med fyra femtedels majoritet. I regel 33 i föreskrifterna
nämns två regler som bara kan ändras
genom enhälliga beslut av de avtalsslutande parter som är
bundna av akten. Dessutom räknas där
upp fyra regler som kräver fyra femtedels majoritet för
en ändring.
I artikel 24.1 sägs det att tillämpningsföreskrifterna
ska styra den närmare tillämpningen av Genèveakten.
Ett bevis på att tillämpningsföreskrifterna är
underordnade Genèveakten är i sin tur att de enligt
artikel 24.3 väjer vid konflikt mellan dem och bestämmelserna
i akten.
I tillämpningsföreskrifterna ingår
alltså en del regler som hör till området
för lagstiftning och som är materiella till sin
natur. Men de gäller främst vissa detaljer i internationell
registrering och ingår därmed så vitt
utskottet kan se inte i konventionsstrukturens kärna. Det
bör också observeras att konventionen i sin helhet
gäller ett snävt specialområde och att
den enligt regeringens bedömning (s. 8) kommer att ha betydelse främst
för stora internationella företag. För
enskilda människor kan bestämmelserna i akten och
tillämpningsföreskrifterna antas spela en i det
närmaste indirekt roll. I det perspektivet är det
inget problem ur suveränitetssynvinkel att församlingen
ges behörighet att ändra tillämpningsföreskrifterna.
Därmed kan också tillämpningsföreskrifterna
antas med enkel majoritet.
Enligt regeringens proposition är det inte brukligt
att sätta i kraft tillämpningsföreskrifter nationellt.
I framtiden kommer ändringar i tilllämpningsföreskrifterna
inte längre att behandlas av riksdagen och därför
bör de enligt utskottets mening nu sättas i kraft
nationellt och publiceras tillsammans med Genèveakten i
Finlands författningssamlings fördragsserie i
enlighet med 8 § i lagen om Finlands författningssamling.
Följaktligen bör det i lagen om sättande
i kraft av Genèveakten också nämnas att
tillämpningsföreskrifterna sätts i kraft.
Tillägget måste givetvis beaktas i lagrubriken.
I fortsättningen kan ändringar i tillämpningsföreskrifterna
tillkännages allmänheten genom ett meddelande
i författningssamlingens fördragsserie enligt
9 § 2 mom. i lagen om Finlands författningssamling.
Också de två förklaringarna utifrån
Genèveakten kan antas med enkel majoritet, eftersom de i
det närmaste är tillgängliga tekniska
metoder för avtalsparterna att utnyttja den rätt
som Genèveakten och tillämpningsföreskrifterna
i vissa fall ger dem att välja graden av engagemang.
Utskottet vill ytterligare göra ekonomiutskottet uppmärksamt
på att grundlagsutskottets tolkning här kräver
att ingressen i ikraftträdandelagen ändras.
Lag om ändring av mönsterrättslagen
Handlingars offentlighet.
Enligt 19 § 1 mom. i lagförslag 2 är
handlingarna i ett registreringsärende offentliga,
om de inte ska hållas hemliga på grund av att
sökanden begärt uppskov. Om uppskov har begärts,
blir handlingarna i ärendet offentliga när den
begärda fristen löpt ut, men senast när
sex månader förflutit från den dag då ansökan
gjordes eller från vilken prioritet har begärts.
Handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna är
enligt 12 § 2 mom. i grundlagen offentliga, om inte offentligheten
av tvingande skäl särskilt har begränsats
genom lag. Enligt lagförslaget kan den som ansökt
om registrering begära att handlingarna hålls
hemliga. Med stöd av 24 § 1 mom. 20 punkten i
lagen om offentlighets i myndigheternas verksamhet (621/1999),
som stiftats med grundlagsutskottets medverkan, ska handlingar som
innehåller uppgifter om en privat affärs- eller
yrkeshemlighet på vissa villkor hållas hemliga.
Enligt 21 punkten ska bl.a. handlingar som gäller
teknologiskt eller något annat utvecklingsarbete hållas
hemliga. Det finns alltså ett lagfäst nödvändigt
skäl för att hålla en handling som gäller mönsterregistrering
hemlig (se GrUU 43/1998 rd). För proportionaliteten
i en begränsning av offentligheten är det viktigt
att lagen anger en bakre gräns för sekretessen
och att handlingar blir offentliga när gränsen
har nåtts. Men om myndigheten under den tid som sekretessen
gäller har beslutat avskriva eller avslå en ansökan, blir
handlingarna offentliga bara i det fall att sökanden begär
ny behandling av ansökan eller söker ändring.
Oberoende av myndlighetens avgörande kan man också i
det fallet anse att det handlar om att skydda ovan beskrivna intressen (till
exempel för vidareutveckling av ett mönster) och
därmed om ett nödvändigt skäl
till sekretess. Bestämmelsen påverkar inte behandlingsordningen
för lagförslaget.
Normgivningsbemyndigande.
Enligt 48 § 1 mom. i förslaget om ändring
av mönsterrättslagen utfärdas närmare
bestämmelser om bland annat prioritet och mönsterregistret
genom förordning av statsrådet.
Bestämmelser om prioritet finns för tillfället
i 9—11 § i mönsterrättsförordningen
(252/1971). Prioritet handlar klart om en sådan
enskild rätt som det enligt 80 § 1 mom. i grundlagen
ska bestämmas om genom lag. Därför måste
det som sägs om prioritet i bemyndigandebestämmelsen strykas
för att lagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Bestämmelser om mönsterregistret ingår
för tillfället i 20—28 § i mönsterrättsförordningen. Registret är
ett personregister och därför bör det utifrån
10 § 1 mom. i grundlagen bestämmas om det genom
lag. För vanlig lagstiftningsordning krävs det
att inte heller mönsterregistret nämns i bemyndigandebestämmelsen.