Motivering
Villkoren för utkomstskydd för arbetslösa
I 2 a kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa
föreslås bestämmelser om förfaranden
som är arbetskraftspolitiskt klandervärda och
som leder till förlust av arbetslöshetsförmåner.
Villkoren för utkomstskydd för arbetslösa
ska bedömas utifrån grundlagens 19 § 2
mom. om vars och ens rätt att få sin försörjning
tryggad. Utskottets etablerade åsikt är att grundlagen
inte i sig är ett hinder för att ställa
villkor för en förmån som avser att trygga
den grundläggande försörjningen (se GrUU
50/2005 rd och de utlåtanden som nämns
där). Inom utkomstskyddet för arbetslösa kan
det gälla villkor som avser att underlätta för en
arbetslös att få jobb och som därmed är
förenliga med grundlagens 18 § om rätt
till arbete. Arbetslöshetsförmåner kan
villkoras med krav på motprestation från stödtagaren.
Utskottet har också godkänt perioder utan ersättning
som sanktion. Att som sanktion frånkänna en stödtagare
rätten till en förmån bör dock
i materiellt hänseende stå i motiverad proportion
till hurdana sysselsättningsfrämjande åtgärder
som stått till buds och vilka omständigheter som
kan läggas den arbetslösa till last. Avbrotten
i ersättningen kan inte heller göras så långa
att den grundlagsfästa skyldigheten kringgås (se GrUU 43/2001
rd och GrUU 46/2002 rd).
Bestämmelserna i det nya 2 a kap. bygger i långa
stycken på gällande lagstiftning som tillkommit
med grundlagsutskottets medverkan, och regeringen föreslår
inga helt nya villkor eller sanktioner för arbetslöshetsförmånerna.
Eftersom förslagen i det stora hela tydliggör
och förbättrar den arbetssökandes rättstrygghet
och bidrar till större likabehandling av de arbetssökande,
har utskottet ingenting att invända mot dem.
I 2 a kap. 10 § i lagen om utkomstskydd för
arbetslösa föreslås bestämmelser
om sanktioner för vägran att utarbeta eller revidera
en sysselsättningsplan. En arbetssökande som i
dagsläget utan giltig orsak vägrar göra
upp en sysselsättningsplan, förlorar i princip
rätten till arbetslöshetsförmåner
under 60 dagar. Enligt den föreslagna 10 § är
tiden utan ersättning alltid minst 30 dagar, men förlängs
tills den arbetssökande medverkar i att upprätta
planen. Om en arbetssökande kategoriskt utan giltig orsak
vägrar att utarbeta en sysselsättningsplan leder
det till förlust av arbetslöshetsförmåner
tills han eller hon deltar i uppgörandet av planen. Utskottet
har i ett annat sammanhang ansett att en ersättningsfri period
på exempelvis fem månader är jämförelsevis
lång när det handlar om en sanktion som följer
av den arbetssökandes agerande (GrUU 50/2005
rd).
Behörig arbetskraftsmyndighet
I lagförslag 1 och 2 talas det på många
ställen om "arbetskraftsmyndighet" i stället för
arbets- och näringsbyråer. I t.ex. 1 kap. 4 § och
11 kap. 4 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa
föreslås det att det är "arbetskraftsmyndigheten"
som ska ge ett arbetskraftspolitiskt utlåtande. I 11 kap. 2 § i
samma lag åläggs förmånstagaren
att underrätta "arbetskraftsmyndigheten". Men lagförslagen
saknar bestämmelser om vad "arbetskraftsmyndighet" avser
i praktiken. Enligt motiven innebär ändringen
att också någon annan enhet inom arbets- och näringsförvaltningen än
arbets- och näringsbyrån kan utfärda
t.ex. arbetskraftspolitiska utlåtanden. Arbets- och näringsministeriet
ger ut anvisningar om i vilka fall någon annan än
arbets- och näringsbyrån får ge utlåtande.
Främst handlar det om situationer där rätten
till utkomstskydd för arbetslösa upphör till
följd av kontakt från den arbetssökandes
sida och korrigering av utlåtanden efter kontakt från förmånsbetalarens
sida, då detta inte är förenat med arbetskraftspolitisk
prövning. I praktiken skulle sådana utlåtanden
kunna ges t.ex. av den rikstäckande telefontjänsten
Jobblinjen (s. 9 och 19 i motiven).
Förslaget måste bedömas utifrån
2 § 3 mom. och 21 § 1 mom. i grundlagen. Enligt
2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig
makt bygga på lag. I 21 § 1 mom. ges var och en
rätt att på behörigt sätt få sin
sak behandlad av en behörig myndighet. Att ge arbetskraftspolitiska
utlåtanden handlar om att utöva offentlig makt, även
om utlåtandet inte är förenat med arbetskraftspolitisk
prövning. I utlåtandet, som är bindande
till sin karaktär, tas i det specifika fallet ställning
till huruvida de allmänna arbetskraftspolitiska kriterierna
för arbetslöshetsförmån uppfylls.
Inte minst i samband med bestämmelser som har kopplingar
till de grundläggande fri- och rättigheterna har
utskottet ansett det nödvändigt att den behöriga
myndigheten entydigt framgår av lagen eller annars exakt
eller att åtminstone principerna för myndigheternas
behörighetsförhållanden och villkoren
för delegering av behörighet framgår
tillräckligt exakt av lagen (se GrUU 21/2009
rd, GrUU 19/2009 rd och de
utlåtanden som nämns där). Enligt utskottet
uppfyller förslaget inte de kriterierna. Därför är
villkoret för vanlig lagstiftningsordning att lagen om
utkomstskydd för arbetslösa preciseras på de ovan
nämnda punkterna. Om det finns behov av att i vissa fall överlåta
på någon annan enhet inom arbets- och näringsförvaltningen än
arbets- och näringsbyrån att utfärda
arbetskraftspolitiska utlåtanden, kunde det i lagen tas
in uttryckliga bestämmelser om grunderna för detta och
ministeriet ges befogenhet att utfärda förordning
om de enheter som denna uppgift hör till. Av den föreslagna
11 kap. 2 § bör också tydligt framgå vilken
myndighet förmånstagaren ska underrätta.