Motivering
Principer
Propositionen avser framför allt att lyfta upp bestämmelserna
om begränsningar i fångars och häktades
grundläggande fri- och rättigheter och grunderna
för deras rättigheter på lagnivå.
Avsikten är också att lagstiftningen innehållsligt ska
uppfylla kraven i grundlagen och de internationella konventionerna
om mänskliga rättigheter.
Reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna
tog klart avstånd från uppfattningen att en viss
människogrupps grundläggande fri- och rättigheter
direkt skulle kunna begränsas utifrån ett särskilt
subordinationsförhållande och anstaltsmakt. Följaktligen
ansågs det i den då aktuella propositionen att
en begränsning av exempelvis fångars grundläggande
fri- och rättigheter kräver en särskild
lag, vars lagstiftningsordning beror på innehållet
i och graden av begränsning. I det sammanhanget påpekades
också att frihetsberövande i sig inte utgör
en grund för att begränsa en persons övriga
grundläggande fri- och rättigheter. Om det är
behövligt att begränsa en sådan persons
andra grundläggande fri- och rättigheter under
frihetsberövandet måste det lagstiftas om begränsningarna
och de bör kunna rättfärdigas särskilt
i vart och ett fall och för var och en grundläggande
fri- och rättighet (se RP 309/1993 rd,
s. 26/II f. och 53/I, GrUU 12/1998 rd,
s. 2/I, GrUU 34/2001 rd, s.
2/I).
Rättigheterna för den som har berövats
sin frihet ska enligt sista meningen i grundlagens 7 § 3 mom.
tryggas genom lag. I förarbetena till revideringen av de
grundläggande fri- och rättigheterna karaktäriserades
denna bestämmelse som ett i grundlag givet uppdrag. Av
detta följer att lagen ska trygga de rättigheter
som tillkommer en person som har berövats sin frihet bl.a.
på det sätt som de internationella konventionerna om
mänskliga rättigheter anger (RP 309/1993
rd, s. 53/I). I propositionen konstaterades det
att i artiklarna 5 och 6 i den europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter, i artiklarna 9, 10 och 14 i konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 37
i konventionen om barnens rättigheter ingår en
rad rättigheter för en person som har berövats
sin frihet. Också personer som har berövats sin
frihet har dessutom andra mänskliga rättigheter
(t.ex. personlig integritet och brev- och telefonhemlighet) i den
utsträckning dessa inte begränsats på ett
godtagbart sätt enligt konventionerna om mänskliga
rättigheter och bestämmelserna om de grundläggande
fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd,
s. 53).
Såväl fängelselagen som häktningslagen
fullföljer för sin del uppdraget i sista meningen
i grundlagens 7 § 3 mom. Samtidigt är bestämmelserna
relevanta med hänsyn till ett flertal av grundlagens bestämmelser
om grundläggande fri- och rättigheter. Detta gäller
bl.a. rätten till personlig frihet och integritet i 7 § 1
mom. och skyddet för privatlivet i 10 § 1 mom.
samt skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga
meddelanden i 10 § 2 mom. Förslagen måste
alltså bedömas utifrån de generella förutsättningarna
att begränsa grundläggande fri- och rättigheter
men i förekommande fall också utifrån
de särskilda förutsättningarna att begränsa
en specifik grundläggande fri- eller rättighet.
Utom att begränsningarna måste vara acceptabla,
noga avgränsade och proportionella måste också fångarnas
och de häktades rättssäkerhet uppmärksammas.
De generella kriterierna för verkställighet
I 1 kap. 3 § i fängelselagen föreslås
bestämmelser om de krav som ställs på verkställighet
av fängelse. Paragrafens 1 mom. förbjuder begränsningar
som bygger på s.k. anstaltsmakt. Enligt momentet får
verkställighet av fängelse inte medföra
andra begränsningar i fångarnas rättigheter än
de som bestäms i lag eller som nödvändigtvis
följer av själva straffet.
Utskottet vill fästa fokus på principen i
förslaget att begränsningarna ska vara lagfästa
och att bestämmelsen inte kan användas för
att på ett för anstaltsmaktskonstruktionen typiskt
sätt begränsa en fånges grundläggande
fri- och rättigheter mer än vad själva
fängelsestraffet innebär. Fängelsestraffets
innebörd åter är enligt 2 c kap. 1 § i det
förslag till lag om ändring av strafflagen som ingår
i en annan proposition (RP 262/2004 rd) förlust
eller begränsning av friheten. För tydlighetens
skull vore det eventuellt bra att komplettera 1 kap. 3 § 1
mom. i fängelselagen med ett omnämnande om fängelsestraffets
innebörd.
I analogi med fängelselagen föreslås
också häktningslagen få en paragraf,
4 §, med förbud mot anstaltsmakt. Enligt den får
den häktades rättigheter inte med stöd
av häktningslagen inskränkas mer än vad
syftet med häktningen, förvaringssäkerheten
i häktet och bevarandet av ordningen i fängelset
kräver. Bestämmelsen lyfter enligt utskottets
mening på ett korrekt sätt fram att begränsningarna
ska vara förankrade i lag och ändamålsbundna.
Men med hänsyn till proportionalitetskravet och inte minst
med tanke på en konsekvent skrivning bör i bestämmelsen
läggas till att begränsningarna ska vara nödvändiga.
Formuleringen i 5 kap. 5 § 2 mom. i fängelselagen är
inte helt odiskutabel med tanke på att begränsningar
inte får införas med anstaltsmakt. Lagrummet tillåter
nämligen att rättigheterna för fångar
som placerats på en säkerhetsavdelning begränsas
på de grunder som anges i fängelselagen i den
utsträckning som placeringen nödvändigtvis
kräver. Ett bättre alternativ än denna
formulering som tillåter begränsningar vore den formulering
med förbud mot begränsningar som använts
i 5 kap. 3 § 2 mom. och 18 kap. 5 § 2 mom.
(och i 3 kap. 2 § 3 mom. och 13 kap. 5 § 2 mom.
i lagförslag 2), menar utskottet.
Kompetensbestämmelserna i lagförslagen ger myndigheterna
i närapå alla fall en tämligen omfattande
prövningsrätt. Därför vill utskottet
understryka vikten av att de allmänna förvaltningsrättsliga
principerna vägs in när kompetensbestämmelserna
tillämpas i enskilda fall. I detta hänseende innehåller
1 kap. 5 och 6 § i fängelselagen sakliga bestämmelser
om att fångar ska behandlas rättvis och med aktning
för människovärdet, om förbud
mot särbehandling och om andra allmänna principer
för utövande av befogenheter. I t.ex. 6 § 1
mom. finns objektivitetsprincipen inskriven och enligt den ska en
tjänsteman vid Fångvårdsväsendet
i sin verksamhet vara saklig, opartisk och främja försonlighet.
Därtill ska en tjänsteman enligt proportionalitetsprincipen
i 6 § 3 mom. utföra sina tjänsteuppdrag
utan att i större utsträckning ingripa i någons
rättigheter och vålla större olägenhet än
vad som är nödvändigt och försvarbart
för att uppdraget ska kunna utföras. Det finns
också en särskild bestämmelse om proportionalitetskravet
i 18 kap. 6 § om användning av maktmedel
(liksom också i 13 kap. 6 § i lagförslag
2).
Fängelselagens 1 kap. 7 § föreskriver
att en fånge ska höras då viktiga beslut
om boende, placering i fängelset och i sysselsättning,
disciplin samt andra viktiga beslut som gäller honom eller
henne fattas. En likartad bestämmelse finns i 1 kap. 6 § i
lagförslag 2. Att hörandeskyldigheten bara ska
gälla viktiga beslut förefaller åtminstone
uttrycksmässigt skilja sig från förvaltningslagens
34 § om hörande av part. Förslaget motiveras
inte på något sätt i propositionen. Utskottet
poängterar att rätten att bli hörd ingår
i de garantier för en god förvaltning som uttryckligen
räknas upp i 21 § 2 mom. i grundlagen. De föreslagna
bestämmelserna om hörande av fångar och
häktade ska därför tolkas i ett vidare
perspektiv. Det oaktat bör lagutskottet utreda om det finns
anledning eller behov att avvika från förvaltningslagen
på denna punkt.
På tal om garantierna för en god förvaltning vill
utskottet helt allmänt påpeka att förvaltningslagen
också tillämpas på fängelsemyndigheter,
om inte något annat sägs i exempelvis fängelselagen
eller häktningslagen. Dessutom bör det observeras
att 4 kap. 4 § 1 mom. i fängelselagen om de mest
använda språken inte åsidosätter
grundlagens 17 § och exempelvis språklagen
när det gäller språkliga rättigheter.
Av lagförslagen framgår med största
precision den tjänsteman eller den tjänstemannanivå som är
behörig i frågor som gäller de grundläggande
fri- och rättigheterna (GrUU 12/1998
rd, s. 6/II).
Plan för strafftiden
Enligt 4 kap. 6 § 1 mom. i fängelselagen ska
för varje fånge göras upp en plan för
avtjänandet av straffet, frigivningen och den villkorliga
friheten. Planen, som ska beredas i samarbete med fången
(4 kap. 7 § 2 mom.), omfattar enligt 4 kap. 6 § 2
mom. bl.a. placeringen av fången, verksamheten under strafftiden,
den övervakade friheten på prov och den villkorliga
friheten. Innan fången friges kompletteras planen med en frigivnings-
och övervakningsplan.
Planen för strafftiden är ett viktigt instrument i
försöket att uppnå en bättre
förutsägbarhet och planmässighet i fråga
om fängelsetiden och därigenom få fångens
liv i balans i enlighet med det mål för verkställighet
av fängelse som sätts upp i 1 kap. 2 §.
Planens rättsliga status förefaller dock oklar.
Det faktum t.ex. att beslutet kallas "plan" och att lagbestämmelserna
om hur planen uppgörs och vad den ska innehålla
lämnar mycket rum för tolkning tyder på att
det handlar om en skyldighet av rekommendationskaraktär.
Planen kan också ses över. I 4 kap. 7 § 3
mom. står det att den ska tas till ny behandling med regelbundna
intervaller. Planen är inte heller enligt propositionsmotiven
på det sättet bindande att det inte alltid skulle
behövas ett särskilt beslut om t.ex. permission
och andra liknande frågor.
Men på grund av uttryck som använts i en del av
de föreslagna bestämmelsen förefaller
planen trots allt få rättsligt bindande drag som
i vissa fall t.o.m. undantränger lagens bestämmelser. Som
exempel kan tas 4 kap. 6 § 2 mom. där det sägs
att planen för strafftiden omfattar "permissionsvillkoren".
Ett villkor för permission är enligt 14 kap. 2 § de
facto att det med hänsyn till planen för strafftiden är
motiverat att bevilja permission. Formuleringen i åtminstone
6 kap. 1 § och 8 kap. 10 § förefaller
ge planen liknande rättsverkningar som binder myndigheternas
beslutsfattande. Även om det inte heller i dessa bestämmelser är
tänkt att planen ska vara absolut bindande, är
det inte korrekt att i lagstiftning som avser fångarnas
rättigheter formulera bestämmelserna så att
de ger sken av att planen är rättsligt bindande.
Grundlagens 7 § 3 mom. utgår från att
rättigheterna för den som har berövats
sin frihet ska tryggas genom lag. Bestämmelserna i fråga
måste alltså ändras för att
det tydligare ska framgå att planen är en rekommendation
eller en omständighet bland andra som ska vägas
in när beslut fattas.
Segregation av fångar
Artikel 10.2 och 10.3 i konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (nedan MP-konventionen) kräver att åtalade
personer ska hållas åtskilda från dömda
personer och åtalade unga personer åtskilda från
vuxna. Även om Finland lagt in en reservation till förpliktelsen
att hålla unga åtalade åtskilda från
vuxna, är vi bundna av artikel 37 i konventionen om barnens rättigheter
som säger att varje frihetsberövat barn ska hållas åtskilt
från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa
att inte göra detta.
Mot bakgrund av detta har utskottet inte något att
anmärka mot de bestämmelser i lagförslagen
som gäller avskiljande av minderåriga från vuxna
(4 kap. 8 § 2 mom. och 5 kap. 2 § i lagförslag
1 samt 3 kap. 1 § 2 mom. i lagförslag 2).
Konventionsbestämmelserna kräver inte uttryckligen
att frihetsberövade kvinnor och män ska hållas åtskilda.
Med hänsyn till de hävdvunna folkrättsliga
principerna för behandling av fångarSe t.ex.
FN:s minimregler för behandling av fångar [Standard
Minimum Rules for the Treatment of Prisoners, Adopted by the First
United Nations Congress on the Prevention of Crime and the Treatment
of Offenders, held at Geneva in 1955, and approved by the Economic
and Social Council by its resolutions 663 C (XXIV) of 31 July 1957
and 2076 (LXII) of 13 May 1977], punkt 8. är
det korrekt att i enlighet med de föreslagna bestämmelserna
hålla män och kvinnor på separata boendeavdelningar
(5 kap. 1 § 3 mom. i lagförslag 1 och 3 kap. 1 § 3
mom. i lagförslag 2). Dessutom kunde det vara befogat,
menar utskottet, att överväga om bestämmelserna
kunde kompletteras med att myndigheterna är skyldiga att
skydda fångarna mot våld och sexuella trakasserier.
I 3 kap. 1 § 1 mom. i lagförslag 2 föreskrivs det
att häktade ska placeras i andra fängelser eller
på andra avdelningar än fångar som avtjänar straff,
bortsett från exceptionella situationer. Skrivningen motsvarar
artikel 10.2 a i MP-konventionen, som under exceptionella förhållanden
tillåter undantag från kravet att hålla åtalade personer
och dömda personer åtskilda. Men med hänsyn
till exakthetskravet är det i viss mån problematiskt
att bestämmelsen inte ens i allmänna ordalag nämner
vilken typ av exceptionella förhållanden som avses.
Också FN:s kommitté för de mänskliga
rättigheterna påpekar i sina färska slutsatser
om Finlands femte periodiska rapport att det i nationell lag klart
bör anges vilka de i MP-konventionen avsedda godtagbara
exceptionella förhållandena ärCCPR/CO/82/FIN,
punkt 11.. Utskottet finner det angeläget att bestämmelserna
preciseras på denna punkt.
Kontakter utanför fängelset
I IV avdelningen i fängelselagen ingår bestämmelser
om fångars rätt till brevväxling och
telefonsamtal (12 kap.), till besök och andra kontakter
utanför fängelset (13 kap.) samt möjligheten att
för en kort tid avlägsna sig från fängelset
(14 kap.). För häktades del finns motsvarande
bestämmelser i IV avdelningen i lagförslag 2.
Reglerna för permission har samband med fängelsestraffet
som förlust av den frihet som tryggas i grundlagens 7 § 1
mom. När det gäller kontaktbestämmelserna
bör det dessutom observeras att skyddet för privatlivet
i grundlagens 10 § 1 mom. bl.a. omfattar rätt
för individen att fritt knyta och upprätthålla
kontakter med andra människor (RP 309/1993
rd, s. 56/II, GrUU 34/2001
rd, s. 5/I). Därför vill utskottet
poängtera att fångarnas rätt att hålla
kontakt inte bör begränsas mer än vad
som är nödvändigt i varje enskilt fall.
Bestämmelserna i fängelselagens 12 kap om granskning
och öppning av brev (12 kap. 1 §), läsning
och kopiering av brev (12 kap. 2 § och 8 § 1
mom.) samt avlyssning och inspelning av telefonsamtal (12 kap. 7 § och
8 § 2 mom.) äger relevans med avseende på 10 § 2
mom. i grundlagen. Enligt det lagrummet är brev- och telefonhemligheten
samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden
okränkbar. Paragrafens 3 mom. tillåter emellertid
att det genom lag bestäms om nödvändiga
begränsningar i meddelandefriheten bl.a. under frihetsberövande.
De föreslagna begränsningarna har därmed
en grund som är acceptabel med tanke på de grundläggande
rättigheterna.
Utskottet understryker att det explicit uttryckta kravet på nödvändighet
i grundlagens 10 § 3 mom. gäller för
inskränkningar i hemligheten i fråga om förtroliga
meddelanden och att meddelandehemligheten också i anstaltsförhållanden kan
begränsas bara i den mån det är motiverat
i varje enskilt fall (RP 309/1993 rd,
s. 58/II, GrUU 12/1998 rd,
s. 6/I, GrUU 34/2001 rd, s. 5/I).
I ljuset av detta är de uttryck för åtgärderna
som använts i bestämmelserna inte lämpliga, på finska
"jos on syytä" och på svenska "om det finns skäl"
(12 kap. 1 § 1 mom. och 8 § 1 mom.), på finska
"jos on tarpeen", på svenska korrekt uttryckt "om det är
nödvändigt" (12 kap. 2 § 1 mom.
och 7 § 1 mom.) och på finska "saattaa" och på svenska
"kan innehålla" eller "innehåller" (12 kap. 2 § 2
mom. och 7 § 2 mom.). Bestämmelserna behöver
ses över för att ange att det måste finnas
ett motiverat behov att tillgripa åtgärden i ett
enskilt fall med en stränghet som står i rätt
proportion till behovet. Anmärkningen gäller också 8
kap. 1, 2 och 7 § i lagförslag 2.
Den rätt en fånge som placerats på en
säkerhetsavdelning har att träffa besökare
kan enligt 13 kap. 1 § 2 mom. i fängelselagen
begränsas, om det finns grundad anledning att misstänka missbruk.
I regler med kopplingar till de grundläggande rättigheterna är
ordet "missbruk" onödigt vagt. Bestämmelsen bör
lämpligen preciseras genom att möjligheten till
begränsning binds t.ex. till misstanke om brott mot fängelselagen eller
bestämmelser och föreskrifter som utfärdats
med stöd av den.
Personlig frihet och integritet
En fånge kan med stöd av 15 kap. 4 § 1
mom. 3 punkten i fängelselagen som disciplinär
påföljd åläggas straff i enrum.
Kraven i sista meningen i grundlagens 7 § 3 mom. gäller
också denna bestämmelse, eftersom det är
fråga om en åtgärd som höjer
frihetsberövandets stränghetsgrad (RP
309/1993 rd, s. 52/I, GrUU
34/2001 rd, s. 3/II). Samma kommentar
gäller för 18 kap 3 och 4 § om observation
och observation i isolering samt 5 § om avskildhet.
Utskottet anser att lagförslagets bestämmelser
om förutsättningarna för bestraffning
med placering i enrum och om mätning av straffet och dess
innehåll är sakliga och adekvata i ett grundlagsperspektiv.
Detsamma gäller avskildhet och i allt väsentligt
också observation och observation i isolering, som båda
avser att skydda fångens hälsa och personliga
säkerhet. Problemet här är att det av
bestämmelserna inte helt tydligt framgår vad som
avses med observation och observation i isolering. Enligt motiven handlar
det om att fången placeras i ett rum eller en cell, där
han eller hon kan hållas under uppsikt dygnet runt genom
teknisk övervakning eller på något annat
sätt. Utskottet ser anledning att precisera bestämmelserna
med passusar om detta syfte. Samma gäller 13 kap. 3 och
4 § i lagförslag 2.
I fängelselagens 16 kap. 3—7 § samt
17 kap. 2 och 3 § ingår sådana
bestämmelser om kroppsvisitation, kroppsbesiktning och
lämnande av urin-, saliv- eller utandningsprov som är
betydelsefulla för den personliga integritet grundlagens
7 § 1 mom. garanterar. Den personliga integriteten
får enligt 7 § 3 mom. i grundlagen inte kränkas
godtyckligt utan laglig grund.
Förslagen motsvarar i de flesta stycken bestämmelserna
i den gällande lagen, som stiftades med medverkan från
grundlagsutskottet (GrUU 12/1998 rd,
s. 2—4). Med tanke på de speciella förhållanden
som råder i fängelser utgör de små justeringar
som föreslås i bestämmelserna inget problem
med hänsyn till grundlagen, menar utskottet. Utskottet
har inte heller något att anmärka mot motsvarande
bestämmelser i 11 kap. 3—7 § och
12 kap. 2 och 3 § i lagförslag 2.
Att belägga en fånge med fängsel
innebär ett allvarligt ingrepp i hans eller hennes personliga frihet
och integritet. Åtgärden kan också vara förenad
med hälsorisker. Därför är det
viktigt att fängelselagens 18 kap. 2 § och häktningslagens 13
kap 2 § innehåller bestämmelser om förutsättningarna
för åtgärden som dels är tillräckligt
exakta, dels uppfyller kraven på acceptabilitet och proportionalitet.
Utskottet tycker att det ålderdomliga uttrycket "kahlehtiminen",
på svenska "belägga med fängsel", som
för tankarna till rätt tunga don, lämpligen
kunde ersättas med ett modernt, i synnerhet som man enligt
propositionsmotiven använder handbojor och knippförband av
plast för ändamålet.
Förlust av avtjänad tid
En fånge kan med stöd av 15 kap. 4 § 1
mom. 4 punkten i fängelselagen disciplinärt
bestraffas med förlust av avtjänad tid för
högst 20 dygn. Beslut om straffet fattas enligt 15 kap.
17 § 3 mom. av fängelsedirektören.
Som regeringen påpekar i motiven innebär förslaget
att en förvaltningsmyndighet har rätt att besluta
om frihetsberövande som motsvarar fängelsestraff.
Lagstiftningen måste därför bedömas
utifrån grundlagens 7 § 3 mom. om att straff som
innefattar frihetsberövande får dömas ut
endast av domstol. Denna grundlagsregel avser enligt förarbetena
att täcka alla straff som i praktiken innebär
frihetsberövande, vilket leder till att ordet "frihetsberövande"
har större räckvidd än begreppet fängelse
i strafflagen (RP 309/1993 rd, s. 53/I).
Förlust av avtjänad tid är onekligen
ett straff som kan påföras för ett nytt
brott som begåtts under fängelsetiden. Dessutom
kan påförandet av straff genom de föreslagna
bestämmelserna om villkorlig frihet och övervakad
frihet på prov i en annan proposition (RP 262/2004
rd) få konsekvenser för längden
på fängelsetiden och därmed frihetsberövandet.
På grund av 7 § 3 mom. i grundlagen är
det alltså en domstol som ska fatta beslut om påföljden,
menar utskottet. Utskottets bedömning påverkas
inte av det faktum att fängelselagens 15 kap. 9 § 2
mom. inte tillåter att den strafftid som en domstol har
bestämt förlängs genom förlust
av avtjänad tid som påföljd. Grundlagens
bestämmelse om att straff bara får dömas
ut av domstol är mer tvingande än exempelvis motsvarande
bestämmelser om villkoren för frihetsberövande
i artikel 5 i den europeiska konventionen om mänskliga
rättigheterPellonpää, Matti: Euroopan
ihmisoikeussopimus, Helsinki 2005, s. 288.. Att det enligt
20 kap. 1 § är tillåtet att hos tingsrätten
genom besvär överklaga ett beslut av fängelsedirektören
om disciplinstraff saknar därmed betydelse. För
att vanlig lagstiftningsordning ska kunna komma i fråga
på denna punkt krävs följaktligen att
i lagen skrivs in att beslut om förlust av avtjänad
tid fattas av domstol eller alternativt att bestämmelserna
om detta disciplinstraff stryks i den föreslagna lagen.
Fängelselagens 20 kap. 1 § måste
också ses över.
Besvärsrätt
Fängelselagens 20 kap. 9 § räknar
upp de beslut som fångar och besökare hos fångar
får yrka på rättelse i och — enligt
den föreslagna 12 § — när det
handlar om beslut på ett rättelseyrkande söka ändring
i hos förvaltningsdomstolen genom besvär.Som
20 kap. 9 § är formulerad kan man förledas
tro att personen i fråga har rätt att antingen
yrka på rättelse eller söka ändring.
En regel av detta slag som bygger på en förteckning
anger inte klart om den som saken gäller kan få ett
beslut som fattats med stöd av andra bestämmelser
i lagen behandlat av domstol ens i det fall att beslutet gäller
hans eller hennes i grundlagens 21 § 1 mom. förankrade
rättigheter eller skyldigheter. Oklarhet förefaller
råda åtminstone när det gäller
beslut om planen för strafftiden (4 kap. 11 §),
om vissa tillstånd och återkallande av dem (8
kap. 10 och 11 §, 14 kap. 1—4 § och 9 §)
och om övervakad frihet (21 kap. 1 §). Utskottet
påpekar att också t.ex. bestämmelser
om villkoren för tillgodoseende av sådana rättigheter
eller skyldigheter som inte dikteras av subjektiv rätt
utan är mer beroende av prövning kan utgöra
ett tillräckligt exakt underlag för att det ska
uppstå ett förhållande mellan individen
och det allmänna som kan betraktas som en rätt
i den mening som 21 § 1 mom. i grundlagen avser (GrUU
12/1997 rd, s. 1, GrUU 18/2005
rd, s. 2/II).
Förteckningar gällande besvärsrätt
kan enligt utskottets mening inte fungera som ett slags indirekt
förbud mot att söka ändring, utan det är förvaltningsprocesslagen,
framför allt dess 5 §, och i sista hand grundlagens
21 § 1 mom. som avgör om beslutet kan överklagas
eller inte (GrUU 4/2004 rd, s. 9/I, GrUU
13/2005 rd, s. 3/II, GrUU
18/2005 rd, s. 3; se även HD:2004:110).
Den föreslagna förteckningen är alltså sakligt
sett onödig. Samma anmärkning gäller
förteckningen i 15 kap. 1 § i lagförslag
2.
Det bästa sättet att reglera rätten
att söka ändring är att i lagen ta in
den sedvanliga passusen om tillämpning av förvaltningsprocesslagen.
De begränsningar i rätten att söka ändring
som är tillåtliga med tanke på grundlagen
kan skrivas in i lagen i form av specifika förbud mot överklagande.
Andra synpunkter
Fångarnas boendeförhållanden.
Fängelselagens 7 kap. 1 § föreskriver
att fångarna ska ha ändamålsenliga bostads-
och tvättrum till sitt förfogande. När
fängelser byggs och renoveras, ska de egentliga bostadsrummen
utrustas så att de uppfyller de krav som ställs
på bostadsrum i den allmänna bygglagstiftningen.
Bestämmelsen gäller inte ibruktagna celler som
inte är ombyggda och därmed inte till alla delar
uppfyller moderna krav på exempelvis hygienen i bostadsrum.
Utskottet vill därför uppmärksamgöra
regeringen på de rekommendationer FN:s kommitté mot
tortyr nyligen kom med. Finland bör överväga
möjligheterna att försnabba programmet för
renovering av fängelserna och med hänsyn till
förbättrade hygieniska förhållanden
utreda ytterligare alternativ för att temporärt
bli av med de fristående nattkärlen.CAT/C/CO/FIN,
punkt 5.e.
Religionsutövning.
Fängelslagens 11 kap. 3 § och häktningslagens
7 kap. 2 § innehåller i och för sig helt
korrekta bestämmelser om fångars rätt
att delta i religiösa sammankomster och träffa
företrädare för sitt eget trossamfund.
Utskottet vill påminna om att till religions- och samvetsfriheten
enligt 11 § i grundlagen inte bara hör rätten
att bekänna sig till och utöva en religion utan
också bl.a. rätten att ge uttryck för
sin övertygelse. När bestämmelserna tillämpas
gäller det inte bara att ordna andaktsstunder och liknande
sammankomster utan hänsyn måste också tas
till olika trossamfunds och religiösa samfunds seder.
Normgivningsbemyndiganden.
De föreslagna bestämmelserna om utfärdande
av förordningar och myndighetsbestämmelser är
i stort sett som sig bör i förhållande
till 80 § i grundlagen. Formuleringen i fängelselagens
15 kap. 1 § om bestämmelser som kompletterar
lagen lämnar dock onödigt mycket rum för
tolkning när det gäller vidden av myndighetens
normgivningsbefogenheter. I bemyndigandet bör för
den skull användas en formulering som avser bestämmelser
som är noggrannare än lagen och bestämmelser
och föreskrifter som utfärdats med stöd
av den. Anmärkningen gäller också 10
kap. 1 § i lagförslag 2.
Normer som utfärdas genom beslut av en myndighet kallas
felaktigt för "säännös" på finska
i 13 kap. 12 § i fängelselagen.
I fängelselagens 1 kap 12 § nämns
en förordning vid namn. Det är inte korrekt på grund
av författningshierarkin (t.ex. GrUU 13/2005
rd, s. 4/II). Paragrafen måste
alltså omformuleras.
Utomståendes rätt att använda maktmedel.
Den som på begäran eller med samtycke av en
tjänsteman vid Fångvårdsväsendet
bistår denne har enligt 18 kap. 6 § 3 mom. i fängelselagen
rätt att under tjänstemannens ledning använda
de nödvändiga maktmedel som med hänsyn
till omständigheterna kan anses försvarliga.
Bestämmelsen handlar om att tillfälligt bistå en
tjänsteman i ett konkret tjänsteuppdrag. Utskottet
har tidigare i samband med behandlingen av förslaget till
polislag ansett regler av detta slag vara godtagbara, om det klart
och tydligt föreskrivs att denna möjlighet är
ett undantag och tillåten bara om en tjänsteman
på grund av ett ytterst viktigt och skyndsamt tjänsteuppdrag
måste anlita utomstående för att använda
maktmedel (GrUU 15/1994 rd, s. 3/I).
Det är skäl att komplettera bestämmelsen
med begränsningar av detta slag. Anmärkningen
gäller även 13 kap 6 § 3 mom. i lagförslag
2.