Motivering
Försöket med sysselsättningsbonus
Ett av syftena med propositionen är att genomföra
ett tidsbegränsat regionalt försök med
sysselsättningsbonus. Enligt 9 kap. 1 § i lagförslag
1 ska den som tar emot en anställning som räknas in
i arbetsvillkoret för löntagare och varar i minst
tre månader beviljas arbetsmarknadsstöd i form
av sysselsättningsbonus. Arbetsmarknadsstödet
betalas i form av sysselsättningsbonus i en månad
räknat från anställningens början.
Ett villkor för bonusen är bl.a. att den berörda
personen är bosatt i en kommun som nämns i 9 kap. 2 § när
anställningen börjar. Avsikten är att dessa
regler ska gälla i tre år.
De föreslagna bestämmelserna innebär
att bara de som bor i vissa kommuner i Finland har rätt
till sysselsättningsbonus under den tid försöket
pågår, om de uppfyller de andra kriterierna för
att få bonusen. Med andra ord är hemkommunen avgörande
för vem som får sysselsättningsbonus,
varvid långtidsarbetslösa i olika kommuner inte
har samma ställning när det gäller att
få förmånen. Bestämmelserna
måste bedömas med avseende på jämlikhetsbestämmelserna
i 6 § i grundlagen. De utgår från att
alla ska behandlas lika oavsett var man är bosatt. Grundlagsutskottet
har ändå ansett att försökslagstiftning
som leder till en viss olikhet i sig är acceptabel med
avseende på jämlikheten. Utskottet har då understrukit
att inga skarpa gränser för lagstiftarens prövning
följer av jämlikhetsprincipen då reglering
i överensstämmelse med den rådande samhällsutvecklingen
eftersträvas och att ett försök åtminstone
inom vissa gränser kan vara en godtagbar grund för
att i regionalt hänseende pruta på formell jämlikhet
(GrUU 42/2010 rd, s. 4—5, GrUU
11/2002 rd, s. 2—3 och GrUU
58/2001 rd, s. 2/I). Utskottet har dessutom
i sina bedömningar av försökslagstiftning
understrukit att det i allmänhet ska föreskrivas
genom lag om grundläggande fri- och rättigheter
och konstaterat att det kravet också gäller jämlikhetsprincipen.
Det har krävts att kravet beaktas bl.a. när försöksområdet
bestäms antingen genom att området anges direkt
i lag eller genom att besluten om området knyts till tillräckligt
exakta kriterier i lag. Dessutom har det krävts en tidsgräns
för bestämmelserna om ett försök;
de har fått gälla bara under den korta tid som
behövs för försöket (se GrUB 4/2006
rd, s. 3/I, och de utlåtanden som nämns där).
Den försökslagstiftning som nu är
föremål för bedömning syftar
till att undersöka hur ett sysselsättningspolitiskt
instrument, sysselsättningsbonus, påverkar långtidsarbetslösas
möjligheter att få jobb. Ett sådant syfte
ligger i linje med den skyldighet som det allmänna enligt
18 § 2 mom. i grundlagen har att främja sysselsättningen
och verka för att alla tillförsäkras
rätt till arbete. Försökets geografiska
tillämpningsområde är exakt angivet i
lagen i och med att de kommuner som hör till försöksområdet
räknas upp där. Man har på goda grunder
valt kommuner där både arbetslösheten
och andelen långtidsarbetslösa av de arbetslösa
ligger över genomsnittet. Vidare har försökstiden
satts till en lämpligt kort tid för denna typ
av försök, dvs. till tre år. De föreslagna
bestämmelserna är enligt utskottets mening inte
problematiska med avseende på grundlagens jämlikhetsbestämmelser,
i synnerhet när man också beaktar att det inte
oskäligt kommer att försätta människor
i olika situationer om någon får sysselsättningsbonus
i en månads tid på det sätt som anges
i lagen.
Behovsprövning av arbetsmarknadsstödet
Regeringen föreslår att man inte längre
ska beakta makens inkomster vid behovsprövningen av arbetsmarknadsstödet.
Detta motsvarar den åsikt som grundlagsutskottet framförde
när lagen om utkomstskydd för arbetslösa
stiftades, dvs. att det som bäst går ihop med
grundlagen är att behovsprövningen bara gäller
den arbetslösas egna inkomster (GrUU 46/2002
rd, s. 5/I).