Motivering

Försöket med sysselsättningsbonus

Ett av syftena med propositionen är att genomföra ett tidsbegränsat regionalt försök med sysselsättningsbonus. Enligt 9 kap. 1 § i lagförslag 1 ska den som tar emot en anställning som räknas in i arbetsvillkoret för löntagare och varar i minst tre månader beviljas arbetsmarknadsstöd i form av sysselsättningsbonus. Arbetsmarknadsstödet betalas i form av sysselsättningsbonus i en månad räknat från anställningens början. Ett villkor för bonusen är bl.a. att den berörda personen är bosatt i en kommun som nämns i 9 kap. 2 § när anställningen börjar. Avsikten är att dessa regler ska gälla i tre år.

De föreslagna bestämmelserna innebär att bara de som bor i vissa kommuner i Finland har rätt till sysselsättningsbonus under den tid försöket pågår, om de uppfyller de andra kriterierna för att få bonusen. Med andra ord är hemkommunen avgörande för vem som får sysselsättningsbonus, varvid långtidsarbetslösa i olika kommuner inte har samma ställning när det gäller att få förmånen. Bestämmelserna måste bedömas med avseende på jämlikhetsbestämmelserna i 6 § i grundlagen. De utgår från att alla ska behandlas lika oavsett var man är bosatt. Grundlagsutskottet har ändå ansett att försökslagstiftning som leder till en viss olikhet i sig är acceptabel med avseende på jämlikheten. Utskottet har då understrukit att inga skarpa gränser för lagstiftarens prövning följer av jämlikhetsprincipen då reglering i överensstämmelse med den rådande samhällsutvecklingen eftersträvas och att ett försök åtminstone inom vissa gränser kan vara en godtagbar grund för att i regionalt hänseende pruta på formell jämlikhet (GrUU 42/2010 rd, s. 4—5, GrUU 11/2002 rd, s. 2—3 och GrUU 58/2001 rd, s. 2/I). Utskottet har dessutom i sina bedömningar av försökslagstiftning understrukit att det i allmänhet ska föreskrivas genom lag om grundläggande fri- och rättigheter och konstaterat att det kravet också gäller jämlikhetsprincipen. Det har krävts att kravet beaktas bl.a. när försöksområdet bestäms antingen genom att området anges direkt i lag eller genom att besluten om området knyts till tillräckligt exakta kriterier i lag. Dessutom har det krävts en tidsgräns för bestämmelserna om ett försök; de har fått gälla bara under den korta tid som behövs för försöket (se GrUB 4/2006 rd, s. 3/I, och de utlåtanden som nämns där).

Den försökslagstiftning som nu är föremål för bedömning syftar till att undersöka hur ett sysselsättningspolitiskt instrument, sysselsättningsbonus, påverkar långtidsarbetslösas möjligheter att få jobb. Ett sådant syfte ligger i linje med den skyldighet som det allmänna enligt 18 § 2 mom. i grundlagen har att främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete. Försökets geografiska tillämpningsområde är exakt angivet i lagen i och med att de kommuner som hör till försöksområdet räknas upp där. Man har på goda grunder valt kommuner där både arbetslösheten och andelen långtidsarbetslösa av de arbetslösa ligger över genomsnittet. Vidare har försökstiden satts till en lämpligt kort tid för denna typ av försök, dvs. till tre år. De föreslagna bestämmelserna är enligt utskottets mening inte problematiska med avseende på grundlagens jämlikhetsbestämmelser, i synnerhet när man också beaktar att det inte oskäligt kommer att försätta människor i olika situationer om någon får sysselsättningsbonus i en månads tid på det sätt som anges i lagen.

Behovsprövning av arbetsmarknadsstödet

Regeringen föreslår att man inte längre ska beakta makens inkomster vid behovsprövningen av arbetsmarknadsstödet. Detta motsvarar den åsikt som grundlagsutskottet framförde när lagen om utkomstskydd för arbetslösa stiftades, dvs. att det som bäst går ihop med grundlagen är att behovsprövningen bara gäller den arbetslösas egna inkomster (GrUU 46/2002 rd, s. 5/I).