Motivering
Utgångapunkter för bedömningen
De grundläggande fri- och rättigheterna hör
till fysiska personer under deras livstid och de är skyddade
av dem fram till sin död (RP 309/1993 rd). En
avliden person är alltså i princip inte subjekt
i vårt system med grundläggande fri- och rättigheter.
Bestämmelsen i 1 § 2 mom. i grundlagen om människovädets
okränkbarhet har dock större räckvidd
bara behandlingen av levande människorvarelser (GrUU
71/2002 rd). Under sin livstsid har människan
en grundlagskyddad självbestämmanderätt
till sin kropp. Hur avlidna människor behandlas spelar
en viktig roll för religions- och samvetsfriheten. Följaktligen
måste åtgärder för att ta organ,
vävnader och celler från en avliden person bedömas
som en begränsning i de grundläggande fri- och
rättigheterna. Det är att betrakta som omänsklig
behandling av människovärder, om organ eller vävnader
tas från en avliden person utan att åtgärden
på något som helst sätt har koppling
till personens uppfattning i frågan under sin livstid.
Frågan är inte heller utan betydelse för
skyddet av de anhörigas och närståendes
grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 71/2002
rd). Grundlagens 10 § och artikel 10 i Europakonventionen
om skyddet för privatlivet och familjelivet skyddar också de
anhöriga till en avliden person (se Europadomstolens dom
Pannullo och Forte mot Frankrike 30.10.2001).
Bestämmelser om tagande av organ och vävnad
från avlidna personer ingår i tilläggsprotokollet
om förbud mot kloning av människor och om transplantation
av organ och vävnader av mänskligt ursprung till
Europarådets konvention angående skydd av de mänskliga
rättigheterna och människans värdighet
med avseende på tillämpningen av biologi och medicin
(FördrS 23—24/2010). Konventionen och
tilläggsprotokollet trädde i kraft i Finland den
1 mars 2010. Enligt artikel 17 i tilläggsprotokollet får organ
eller vävnader inte tas från kroppen efter en
avliden person utan sådant samtycke eller tillstånd
som krävs enligt lag. Enligt stycke 2 får organ
eller vävnader inte tas om den avlidne har motsatt sig
detta under sin livstid.
Bedömning av förslaget
I propositionen föreslås att 9 § i
lagen om användning av mänskliga organ, vävnader
och celler för medicinska ändamål ändras.
Enligt 1 mom. får organ tas från en avliden
människa om det inte finns uppgifter om eller skäl
att anta att den avlidne under sin livstid hade motsatt sig ett
sådant ingrepp. Ingreppet får inte göras,
om den avlidne under sin livstid har förbjudit att organ,
vävnader eller celler tas för att behandla en sjukdom
eller en kroppsskada hos en annan person. Bestämmelsen
föreslås också bli ändrad så att
ingreppet får göras trots att nära anhöriga
eller andra närstående till den avlidne motsätter sig.
Målet med propositionen är att öka
användningen av organ och vävnader från
avlidna för att behandla sjukdomar och kroppsskador hos andra
människor. Genom fler organ- och vävnadstransplantationer
kan människoliv sparas och människor som fått
transplantat få bättre hälsa. Enligt
propositionen köar över 300 personer för
organtransplantationer i Finland och årligen avlider 5—10
procent av dem när det inte har gått att få transplantat
till dem i tid. De föreslagna bestämmelserna har
därför en obestridlig koppling till 7 § 1
mom. i grundlagen som säger att alla har rätt
till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet, och
till 19 § 3 mom. i grundlagen som förpliktar det
allmänna att tillförsäkra var och en
tillräcklig hälso- och sjukvård och främja
befolkningens hälsa. Regleringen har alltså exceptionellt
tungt vägande motiv som är godtagbara med avseende
på de grundläggande fri- och rättigheterna.
Bestämmelserna utgår från antagandet
att den avlidne har gett sitt samtycke till att organ och vävnader
tas från kroppen. Regleringen är av betydelse
för den enskildes självbestämmanderätt. Rätten
har samband med flera grundläggande fri- och rättigheter,
särskilt med 7 § i grundlagen som föreskriver
om personlig frihet och integritet, och med 10 § i grundlagen
som gäller skyddet för privatlivet (RP 309/1993
rd
GrUU 17/2006 rd
GrUU
59/2002 rd
RP 309/1993 rd). I
grundlagsskyddet för privatlivet ingår bland annat
också den enskildes rätt att bestämma över sig
själv och sin kropp (RP 309/1993 rd, s. 56, andra
spalten). Förslaget innehåller ingen skyldighet
att ta reda på vilken inställning den avlidne
hade under sin livstid, trots att motiven ger intrycket av att nära
anhöriga eller andra närstående blir
tillfrågade. Om det inte går att kontakta den
som den avlidne har uppgett som sin närmaste anhörig, är
antagandet att personen har gett sitt samtycke (s. 12, första
spalten). Den avlide kan antas ha gått med på ingreppet
eftersom opinionsmätningar visar att bara en tiondel av finländarna
inte vill donera sina organ (s. 14, andra spalten).
Antagandet om en persons samtycke till att organ och vävnader
tas från hans eller hennes kropp efter döden kan
inte bygga på att andra människor till exempel
i enkäter uppger sin åtsikt i frågan.
Bestämmelsen måste bygga på personens
faktiska eller antagna inställning. Lagförslaget
måste alltså kompletteras med att man i den utsträckning
som det är möjligt försöker
ta reda på vad den avlidne eventuellt har sagt om frågan
under sin livstid, exempelvis genom nära anhöriga
eller andra närstående, innan organ, vävnader
eller celler tas. Det är ett villkor för att lagförslaget
ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Tillägget
ligger i linje med punkt 102 i rapporten om tilläggsprotokollet. Organtransplantationer
har en extra stor och konkret betydelse med avseende på 7 § 1
mom. i grundlagen som skyddar rätten till liv. Därför
får organ, vävnader och celler tas från
avlidnes kropp också med hänvisning till att personen
antas ha gett sitt samtycke. Det är enligt utskottet viktigt
att nära anhöriga eller andra närstående, om
det är möjligt, informeras enligt 9 a § före
ingreppet samtidigt som de tillfrågas om den avlidnes inställning
till åtgärden under sin livsstid. Organ, vävnader
och celler ska få tas om det inte trots försök
går att få reda på den avlidnes inställning
under sin livstid inom tillgänglig tid.
Enligt den andra meningen i 1 mom. får ingrepet inte
göras om den avlidne under sin livstid har förbjudit
att organ, vävnader och celler tas för ett ändamål
som avses i 8 § 1 mom. I det avsedda lagrummet talas det
om en annan människas sjukdom eller kroppsskada. Ett förbud
som den avlidne har uttryckt under sin livsstid måste alltså vara
mycket exakt. Utskottet menar att hänvisningen bör
strykas eftersom redan ett mer generellt förbud uppfyller
kravet i lagen.
Enligt 2 mom. får organ, vävnader och celler tas
från en avliden minderårig om inte vårdnadshavaren
motsätter sig ingreppet. Enligt motiven ska ett förbud
mot organddonationer bara utredas beträffande myndiga personer
(s. 12, första spalten). Av 1 mom. framgår det
däremot inte att en minderårig persons viljeyttring
inte spelar någon roll.
Förslaget är problematiskt med avseende på 6 § 3
mom. i grundlagen, anser utkottet. Barn ska bemötas som
jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande
enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller
dem själva, sägs det där. Enligt förarbetena
(RP 309/1993 rd, s. 49, första spalten) är
det viktigt dels att barnen behandlas lika sinsemellan, dels att
de ses som jämbördiga människor i relation
till den vuxna befolkningen som i princip har samma grundläggande
fri- och rättigheter.
De grundläggande fri- och rättigheterna skyddar
i princip också minderåriga och andra omyndiga.
Enligt förarbetena är den springande punkten för
de grundläggande fri- och rättigheterna för
denna grupp vem som för deras talan i dessa frågor.
Samma princip kan tillämpas på andra omyndiga
(RP 309/1993 rd, s. 25, andra spalten, och
s. 48, andra spalten). Vidare har artikel 12 i barnkonventionen
bestämmelser om barns rätt att uttrycka sin åsikt
i alla frågor som gäller dem själva och
skyldighet att beakta barns synpunkter i enlighet med deras ålder
och utveckling.
Bestämmelser om att barns åsikter ska beaktas
och barn bli hörda i beslut som gäller dem finns
i bland annat 5, 20 och 21 § i barnskyddslagen, 11 och
15 § i lagen angående vårdnad om barn
och umgängesrätt och 7 § i lagen om patientens
ställning och rättigheter. Enligt patientlagen
ska en minderårig patients åsikter om en vård-
eller behandlingsåtgärd utredas, om det med beaktande
av patientens ålder eller utveckling är möjligt.
Vården av en minderårig patient ska ske i samförstånd
med patienten, om han eller hon med beaktande av ålder
eller utveckling kan fatta beslut om vården.
Utskottet anser att förslaget måste ses över
för att den åsikt som en avliden minderårig
person har gett uttryck för under sin livstid ska vara
avgörande, om han eller hon med beaktande av sin ålder
och sin utveckling är kapabel att ge sitt samtycke till
eller förbjuda att organ, vävnader och celler
tas. Bestämmelsen måste ändras för att
lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
När 9 § ändras enligt utskottets
förslag motsvarar inte paragrafrubriken "Samtycke" längre innehållet
och den bör därför ses över.
Övrigt
Utskottet noterar att 8 § 2 mom. i lagen om användning
av mänskliga organ, vävnader och celler för
medicinska ändamål föreskriver att en människas
död ska konstateras så som det bestäms
genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
Med beaktande av 7 § om rät-ten till liv och 80 § 1
mom. i grundlagen, där det sägs att det genom
lag ska utfärdas bestämmelser om grunderna för
individens rättigheter och skyldigheter, anser grundlagsutskottet
att statsrådet så snart som möjligt måste
vidta åtgärder för att en grundläggande
bestämmelse om hur en människas död ska
konstateras tas in i lag.
Utskottet har ingenting att anmärka mot lagförslag
2 och 3.