Motivering
Allmänt
Bekämpandet av rasism och främlingsfientlighet
har som mål att öka respekten för bl.a.
de grundläggande fri- och rättigheterna, de mänskliga
rättigheterna samt rättsstatsprincipen. Med tanke
på dessa viktiga mål måste förslaget
till rambeslut bedömas utifrån systemet för
grundläggande fri- och rättigheter, framför
allt med avseende på den straffrättsliga legalitetsprincipen
och yttrandefriheten.
Den i 8 § i grundlagen fastställda straffrättsliga
legalitetsprincipen inkluderar ett krav på exakthet i regleringen.
Det betyder att brottsrekvisitet för varje brott skall
uttryckas tillräckligt exakt i lagen för att det
utifrån bestämmelsens lydelse skall gå att
förutse om en viss åtgärd eller försummelse är
straffbar (se exempelvis GrUU 29/2001 rd,
s. 3/II). Vid straffrättslig reglering måste
också kravet på proportionalitet beaktas som en
generell förutsättning för begränsningar
i de grundläggande fri- och rättigheterna (se GrUU
41/2001 rd, s. 2/II). Straffpåföljdens stränghet
bör stå i rätt proportion till handlingens
klandervärda karaktär och straffsystemet bör som
helhet uppfylla kraven på proportionalitet (se även GrUU
23/1997 rd, s. 2/II).
Laglighetsprincipen och proportionaliteten i fråga
om brott och straff behandlas även i artikel 49 i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
I det tredje stycket i artikeln konstateras uttryckligen att straffets
stränghet inte bör vara oproportionerlig i förhållande till
lagöverträdelsen. Bestämmelser om den straffrättslig
legalitetsprincipen ingår även i artikel 7 i Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna.
Till den i 12 § i grundlagen tryggade yttrandefriheten
hör rätt att framföra, sprida och ta
emot information, åsikter och andra meddelanden utan att
någon i förväg hindrar detta. Enligt
förarbetena till bestämmelsen om yttrandefrihet är den
centrala avsikten att garantera den fria åsiktsbildningen
som utgör grunden för ett demokratiskt samhälle,
den fria offentliga debatten, massmediernas fria utveckling och
pluralism samt möjligheten till offentlig kritik av maktutövningen
(RP 309/1993 rd, s. 60/II).
Till sin grundtanke har yttrandefriheten av tradition ansetts vara
framför allt en politisk grundläggande frihet
(GrUU 19/1998 rd, s. 5/II).
Bestämmelsen om yttrandefrihet hindrar inte att rättigheterna
i bestämmelsen begränsas genom en reglering som
baserar sig på kontroll i efterhand, om regleringen uppfyller
de generella krav som begränsningar i de grundläggande fri-
och rättigheterna förutsätter. Begränsningarna
skall bl.a. vara exakta och proportionerliga och får inte
ingripa i kärnan i de grundläggande fri- och rättigheterna.
Sålunda kan exempelvis en långt gående
och generell kriminalisering av politisk yttrandefrihet vara problematisk
för yttrandefriheten (se även RP 309/1993
rd, s. 61/II).
Yttrandefriheten tryggas även genom artikel 10 i Europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna. Yttrandefriheten
och informationsfriheten behandlas i artikel 11 i Europeiska unionens
stadga om de grundläggande rättigheterna.
Definitioner
Enligt artikel 3.a i förslaget avses med rasism och
främlingsfientlighet motvilja mot individer eller grupper
grundad på ras, hudfärg, härstamning,
religion eller övertygelse, nationellt eller etniskt ursprung.
Definitionen är av avgörande betydelse för
de övriga bestämmelserna i rambeslutet. Därför
bör speciell uppmärksamhet fästas vid
dess exakthet i den fortsatta beredningen. Exempelvis kriminaliseringsskyldigheten
enligt artikel 4.a ter sig ganska vag och med tanke på proportionaliteten
i regleringen av begränsningen av yttrandefriheten ytterst
omfattande, om brottsrekvisitet för en straffbar gärning
i medlemsstaterna är uppmaning till övertygelse
enligt definitionsbestämmelsen. Den vaghet och vidlyftighet
som inexaktheten i definitionsbestämmelsen leder till belastar även
de övriga kriminaliseringsskyldigheterna i artikel 4 liksom också definitionen
på rasistisk eller främlingsfientlig grupp enligt
artikel 3.b.
När det gäller preciseringen av definitionsbestämmelsen är
det enligt utskottet skäl att ta modell framför
allt av den definition som används i den internationella
konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
(FördrS 37/1970). I enlighet med den är
det på sin plats att i definitionen i rambeslutet fästa
uppmärksamhet bland annat vid syftemålen för
verksamhet som kan karakteriseras som rasistisk eller främlingsfientlig
samt vid de faktiska effekterna och följderna av verksamheten.
I rambeslutet bör ingå ett förbud
mot diskriminering som baserar sig på rasism och främlingsfientlighet.
Förbudet bör täcka såväl
direkt som indirekt diskriminering. Det är då skäl
att i rambeslutet skilja sådana positiva specialåtgärder
som behövs för att trygga faktisk jämlikhet från
förbjuden diskriminering på samma sätt som
gjorts i artikel 1.4 i konventionen om rasdiskriminering (se även GrUU
8/2000 rd, s. 3).
Utskottet påpekar att ordet ras används för människor
i artikel 3.a i förslaget till rambeslut. Enligt nutida
uppfattning finns det ingen vetenskaplig grund för detta.
Ordet kan ersättas exempelvis med begreppet ursprung.
Enligt artikel 3.b i förslaget har en rasistisk eller
främlingsfientlig grupp definierats som en strukturerad
sammanslutning av en viss varaktighet inrättad av mer än
två personer som handlar i samförstånd
för att begå de brott som anges i artikel 4 a—e.
Från definitionssynpunkt är det fundamentalt att
de väsentliga organisatoriska och operativa drag som tyder
på organisering av grupp framgår av regleringen
liksom även att gruppen är av permanent natur
(se GrUU 10/2000 rd, s. 3/I).
Kriminaliseringsskyldigheter
Kriminaliseringsskyldigheterna i förslaget bygger på orsaker
som är godtagbara och vägande med tanke på de
grundläggande fri- och rättigheterna. Utskottet
betonar dock generellt vikten av att de krav på exakthet
och proportionalitet beträffande skyldigheterna som den
straffrättsliga legalitetsprincipen och yttrandefriheten
förutsätter behörigen beaktas i den fortsatta
beredningen. Skyldigheterna bör tillräckligt specificerade gälla
endast sådana gärningar som det är nödvändigt
att kriminalisera för bekämpande av rasism och
främlingsfientlighet.
Exempelvis skyldigheten enligt artikel 4.d att kriminalisera
offentligt förringande av där avsedda brott uppfyller
enligt utskottet inte kraven på exakthet och proportionalitet.
Det specifika villkoret för ett abstrakt brott som innebär äventyrande
att gärningen begås så att den kan äventyra
den allmänna ordningen är inte ägnat
att precisera rekvisitet. Den föreslagna begränsningen
i yttrandefriheten bör preciseras i den fortsatta beredningen
av rambeslutet.
Enligt artikel 4.f i förslaget är en medlemsstat skyldig
att kriminalisera bl.a. stödjande av en rasistisk eller
främlingsfientlig sammanslutnings verksamhet och på grundval
av artikel 5 gäller kriminaliseringsskyldigheten dessutom
anstiftan och medhjälp till brott enligt artikel 4. Utskottet
understryker att kravet på exakthet accentueras mer än
vanligt, om delaktighet i brott kriminaliseras på det sätt
som föreslås, eftersom förslaget avviker
från de vedertagna delaktighetsbegreppen inom straffrätten
(GrUU 41/2001 rd, s. 3/II).
Därför är det viktigt att precisera förslaget
så att ett straffbart stödjande av en sammanslutningens
verksamhet förutsätter att en person aktivt deltar
i sammanslutningens kriminella verksamhet.
Påföljder
I punkterna 2 och 3 i artikel 6 ingår bestämmelser
om minimistraff för brott i anknytning till rasism och
främlingsfientlighet. Att förenhetliga straffregleringen
från fall till fall eller enligt rambeslut är
med tanke på proportionalitetsprincipen förenat
med risker och därför bör det undvikas
att fastställa straffnivån genom rambeslut (GrUU
41/2001 rd, s. 4/I; se även
anhängiga ärendet E 35/2002
rd). Medlemsstaterna bör ha möjlighet
att anpassa straffen för brotten till den straffnivå som
de i övrigt tillämpar. Därför
bör en precisering av straffnivån enligt utskottet vara
något som medlemsstaterna själva avgör genom
lagstiftning. Det är ingenting som hindrar att medlemsstaterna
förutsätts ta hänsyn till brottets rasistiska
eller främlingsfientliga motiv som ett kriterium för
höjda straffskalor.
På grund av de grundläggande fri- och rättigheterna
kan Finland inte utan förbehåll införa berövande
av vissa civila eller politiska rättigheter som ytterligare
påföljder på det sätt som föreslås
i artikel 6.4. På grund av de konstitutionella kopplingarna är
det enligt utskottet viktigt att denna formulering stryks.