Motivering
Generellt om maskering
Enligt den nya 13 a § som föreslås
i strafflagens 17 kap. betraktas som olaglig maskering när
någon helt eller delvis täckt ansiktet med en
huva, mask, målning eller något liknande på ett
sätt som försvårar identifikation. Från
denna regel finns vissa undantag. I lagen om sammankomster föreslås
23 § bli kompletterad med ett nytt 2 mom., enligt vilket
det vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar
med vissa undantag är förbjudet att inneha föremål
som det finns grundad anledning att misstänka att kan användas
för att täcka ansiktet så att det försvårar
identifikation. Den som bryter mot detta förbud gör
sig enligt 26 § 2 mom. i lagen om sammankomster skyldig
till sammankomstförseelse.
Problemet vid demonstrationer har varit att utomstående
personer som uttryckligen genom att maskera sig lyckats nästla
in sig i demonstrationen med sitt agerande fått till stånd
kravaller och våldsamheter. Detta har kunnat inkräkta
på fredliga demonstranters yttrande- och mötesfrihet.
Syftet med förslaget är att sätta
stopp för våld och kravaller vid demonstrationer
och andra folksamlingar på allmän plats och göra
det lättare att väcka åtal mot personer
som misstänks för brott. Ambitionen är
framför allt att förhindra att någon
täcker sitt ansikte för att inte kunna identifieras
när brott som misstänks ha begåtts i
samband med ordningsstörningar utreds.
Utskottets hållning är att lagstiftaren har
ett rätt stort spelrum vid kriminaliseringen av vissa handlingar, även
om både grundlagen och internationella förpliktelser
som är bindande för Finland medför vissa
begränsningar. Bestämmelserna om de grundläggande
fri- och rättigheterna ställer vissa absoluta
konstitutionella gränser för straffbestämmelserna.
Gränserna gäller dels vilka gärningar
som över huvud taget kan göras straffbara genom
lag, dels vilka straffpåföljder som kan bestämmas
för brotten. Vilka handlingar i samband med utövningen
av enskilda grundläggande fri- och rättigheter
som kan kriminaliseras måste övervägas
på samma sätt som begränsningar av de
grundläggande fri- och rättigheterna i allmänhet.
Straffbestämmelser av denna typ måste uppfylla
både de allmänna villkoren för begränsning
av grundläggande fri- och rättigheter och de eventuella
särskilda villkor som varje enskild bestämmelse
om fri- och rätttigheterna kan medföra (GrUU
23/1997 rd, s. 2).
Hur en person klär sig kan bedömas utgående från
den rätt till personlig frihet grundlagens 7 § 1
mom. garanterar. Enligt förarbetena till översynen
av de grundläggande fri- och rättigheterna har
den personliga friheten karaktären av en allmän
grundläggande fri- och rättighet, som inte bara
skyddar människans fysiska frihet utan också hennes
viljas frihet och självbestämmanderätt
(RP 309/1993 rd, s. 50/I).
Maskeringsförbudet skulle uttryckligen begränsa
människans viljas frihet och självbestämmanderätt,
friheten att klä sig som hon själv vill.
Klädsel och maskering har också ett samband med
den grundlagsfästa yttrandefriheten. Enligt 12 § 1
mom. i grundlagen har var och en rätt att framföra,
sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden
utan att någon i förväg hindrar detta.
Av propositionsmotiven framgår det att maskering efter ändamålet
med en sammankomst inte betraktas som olaglig maskering. Som exempel
nämns att man vid en demonstration mot kärnkraft
får klä sig i en skelettdräkt eller vid
en demonstration mot den politik ett främmande statsöverhuvud
driver får bära en mask föreställande
en politiker. Gränsen mellan hur man får och inte
får klä sig är ytterst svår
att dra och kan leda till godtyckligheter när lagen ska
tillämpas.
Grundlagens 13 § 1 mom. föreskriver att var och
en har rätt att utan tillstånd anordna sammankomster
och demonstrationer och delta i sådana. Maskering kan ge
människor mod att delta i demonstrationer anonymt och yttra
sig där. Utskottet har helt nyss konstaterat att skyddet
för yttrandefriheten också skyddar anonym kommunikation
(GrUU 9/2004 rd, s. 7/II).
Rätten att anonymt delta i demonstrationer kan enligt utskottets
mening i princip inbegripas i mötesfriheten.
Trots att det föreslagna maskeringsförbudet
i någon mån kringskär yttrandefriheten
och mötesfriheten kan det inte anses göra intrång
på dessa friheters kärnområde. Förbudet
utgör i övriga hänseenden inte något
hinder för fria sammankomster och åsiktsyttringar.
Yttrandefriheten är skyddad genom artikel 10 i Europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Enligt andra stycket i artikeln kan yttrandefriheten underkastas
sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar
eller straffpåföljder som är angivna
i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt
samhälle med hänsyn bl.a. till den allmänna
säkerheten, förebyggandet av oordning och brott
eller skyddandet av andra personers goda namn och rykte eller rättigheter.
Artikel 11 i konventionen garanterar friheten att delta i fredliga
sammankomster. Enligt andra stycket i artikeln kan utövningen
av friheten att delta i sammankomster begränsas under samma
förutsättningar som yttrandefriheten.
Av de nämnda artiklarna i konventionen framgår
med all tydlighet att det måste finnas begränsningar
i ett demokratiskt samhälle. Nödvändigheten
har samband med proportionalitetsprincipen. Är det nödvändigt
att kriminalisera maskering och innehav av maskeringsföremål vid
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
för att förhindra brottslighet och ordningsstörningar
eller kan målet uppnås på ett sätt som
inte kringskär de grundläggande fri- och rättigheterna
lika mycket? Nödvändigheten är också kopplad
till frågan om det finns ett tungt vägande samhälleligt
skäl för bestämmelserna.
Olaglig maskering
Den som i anslutning till en allmän sammankomst eller
en offentlig tillställning på allmän plats
eller i någon annan folksamling på allmän plats
helt eller delvis täcker ansiktet med huva, mask, målning
eller något liknande på ett sätt som
försvårar identifikation, ska enligt 1 mom. i den
föreslagna 13 a § om olaglig maskering i strafflagens
17 kap. straffas för olaglig maskering.
I grundlagens 8 § föreskrivs om den straffrättsliga
legalitetsprincipen, som kräver exakthet i bestämmelserna.
Brottsrekvisiten för varje brott måste uttryckas
tillräckligt noggrant i lagen så att man utifrån
bestämmelsens lydelse ska kunna säga om en verksamhet
eller försummelse är straffbar (GrUU
40/2002 rd, s. 7/I och GrUU 48/2002
rd, s. 2/II). Av den föreslagna bestämmelsen
framgår det inte med önskvärd tydlighet när
maskering anses försvåra identifikation, alltså när
en oförarglig maskering blir straffbar. Bestämmelsen är
inte förenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen
vad exaktheten beträffar.
Sett ur ett proportionalitetsperspektiv är kruxet att
det är straffbart att maskera sig på ett sätt som
försvårar identifikation men utan att vara kopplat
till vare sig en lagstridig gärning eller äventyrande
av ordning eller säkerhet. För straffbarhet krävs
alltså att man rätt och slätt är maskerad.
Men förslaget motiveras med att det centrala syftet med
maskeringsförbudet är att förhindra att
ansiktet täcks i avsikt att försvåra identifikation
i samband med utredningen av brott som misstänks ha begåtts
i samband med ordningsstörningar. Lagen säger
ingenting om ordningsstörningar eller brott som begåtts
i samband med dem.
Utskottet anser att kriminaliseringen av maskering i 17 kap.
13 a § 1 mom. i strafflagen måste preciseras.
Nuförtiden är det helt allmänt att gå på fotbollsmatcher,
på idrottstävlingar och i demonstrationer med
i synnerhet ansiktet målat. Alla ansiktsmålningar
omöjliggör inte identifikation utan ingår
så att säga i evenemangsbilden. Till följd
av kravet på exakthet i fråga om kriminalisering
bör i den föreslagna bestämmelsen finnas
en koppling till personens avsikt att kränka eller äventyra
den allmänna ordningen och säkerheten eller begå någon
annan rättstridig gärning. Preciseringen är
nödvändig för att lagförslaget
ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Enligt 2 mom. är det inte straffbart att vara maskerad,
om avsikten är att skydda sig mot väderleken eller
att delta i en karneval eller någon annan liknande offentlig
tillställning eller om det finns religiösa eller
andra godtagbara skäl till det.
När 1 mom. ändras i enlighet med utskottets krav,
bör 2 mom. ses i nytt ljus. Om en maskerad person vid en
karneval eller annan motsvarande tillställning äventyrar
ordningen och säkerheten, bör gärningen
alltid bedömas utifrån 1 mom. Lagutskottet bör överväga
om 2 mom. behövs.
Kriminalisering av innehav
I lagen om sammankomster (530/1999) föreslås
i 23 § ett nytt 2 mom., som föreskriver att det
i anslutning till allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar är förbjudet att inneha
föremål som det finns grundad anledning att misstänka
att kan användas för att täcka ansiktet
på ett sätt som försvårar identifikation.
Som undantag nämns att skydda ansiktet mot väderleken
eller delta i en karneval eller någon annan liknande offentlig
tillställning eller om det finns religiösa eller
andra godtagbara skäl att inneha föremålet.
Den som bryter mot förbudet kan enligt 26 § i
lagen om sammankomster dömas för sammankomstförseelse.
I ett tidigare sammanhang har utskottet påpekat att
det måste anses exceptionellt att blotta innehavet är
straffbart och att ambitionen att skydda någon bör
utgöra ett så vägande skäl att det
finns fullgoda grunder för kriminaliseringen (GrUU
23/1997 rd, s. 4/II). Riksdagen förutsatte i
ett uttalande (Rsv 295/2002 rd) att regeringen bereder
ett lagförslag om förbud att bära mask
i synnerhet vid demonstrationer. Förbudet mot och kriminaliseringen
av innehav av föremål som används för
maskering går längre än vad riksdagen
förutsatte.
Det leder, menar utskottet, till ett alltför stort ingrepp
i den personliga friheten och den däri ingående
självbestämmanderätten enligt grundlagens
7 § 1 mom. om blotta innehavet av ett föremål
typ skyddshjälp, scarf, ett extra par strumpbyxor eller
en fritidsdress med huva kan anses utgöra ett hot mot säkerheten
vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
och därmed vara straffbart. För att de nämnda
föremålen ska kunna förbjudas måste
det finnas grundad anledning att misstänka att de kan användas för
att täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation.
I praktiken kan det vara ytterst svårt att bedöma
om förutsättningar för ett förbud
existerar, vilket lämnar utrymme för godtycklighet.
Utskottet menar att argumenten inte räcker till för
att utöver den i strafflagen reglerade kriminaliseringen
av maskering även förbjuda och kriminalisera innehavet
av föremål som eventuellt kan användas
för maskering. Kriminaliseringen av innehav står
enligt utskottets mening inte i rätt proportion till skyddet
av det intresse som ligger bakom kriminaliseringen. Med hänvisning
till det ovan sagda konstaterar utskottet att lagförslag
2 inte på denna punkt kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Visiterings- och kontrollrätt
Enligt 23 § 5 mom. i lagen om sammankomster kan ordningsvakter
ges order om att visitera deltagare i en tillställning
och kontrollera de saker de för med sig, om det finns grundad
anledning att misstänka att personer som deltar i tillställningen
medför bl.a. föremål som kan användas för
att täcka ansiktet. Bestämmelser om visitation
som en ordningsvakt företar finns i lagen om ordningsvakter.
Det räcker inte med en metalldetektor eller någon
annan teknisk anordning att få reda på om en person
har med sig ett klädesplagg som eventuellt kan användas
för maskering. I 8 § 1 mom. i lagen om ordningsvakter
finns en hänvisning till 23 § i lagen om sammankomster.
Hänvisningen utgår från att om det av
någon annan orsak finns grundad anledning att misstänka
att personen medför sådana föremål
eller ämnen, får personen och saker som han medför
granskas, inte bara med hjälp av metalldetektor eller någon
annan teknisk anordning, utan även på annat lämpligt
sätt. Granskningen innebär ett intrång
i den personliga integritet grundlagens 7 § 1
mom. borgar för. Enligt 7 § 3 mom. i
grundlagen får den personliga integriteten inte kränkas
godtyckligt eller utan laglig grund. Den springande punkten i den
konstitutionella bedömningen av frågan är
om kontroll- och visitationsbefogenheterna är tillräckligt
noga avgränsade och exakt angivna i lagförslaget
och om de står i rätt proportion till det eftersträvade
målet.
Innehav av maskeringsföremål jämställs
med innehav av föremål som nämns i 23 § 1
mom. i lagen om sammankomster, nämligen skjutvapen, sprängämnen
och eggvapen. Behovet att kontrollera om någon har med
sig fritidskläder med huva, strumpbyxor eller maskeringsföremål
vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning är
definitivt en fråga av annan dignitet. Förslaget
uppfyller inte proportionalitetskravet och dikteras inte av ett
tungt vägande samhälleligt behov. Också på denna
punkt kan lagförslag 2 bara behandlas i den ordning som
anges i 73 § i grundlagen.
På grundval av det ovan sagda kan inte heller 8 § 1
mom. i lagförslag 3 behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Principen om undantagslagar
Lagförslag 2 och 3 kan på grund av utskottets konstitutionella
anmärkningar behandlas bara i den ordning som anges i grundlagens
73 §. Det gäller emellertid att vara restriktiv
i fråga om undantagslagsförfarandet. Man bör
försöka undvika att stifta nya, rent nationella
lagar som innebär undantag från grundlagen (GrUU
1a/1998 rd, s. 2/II). Undantagslagsförfarandet
ska tillgripas endast i ytterst exceptionella fall och av tvingande
skäl (GrUB 10/1998 rd, s. 21/II).
Utskottet menar att det inte finns några sådana
skäl vare för kriminalisering av innehavet av
maskeringsföremål eller för de föreslagna
kontrollbefogenheterna för att övervaka innehavsförbudet. Därför
bör de föreslagna ändringarna i 23 § och 26 § 2
mom. i lagförslag 2 strykas och lagförslag 3 förkastas.