Motivering
En väktares befogenheter
Allmän karaktärisering.
Regleringen av en väktares befogenheter i 28 § i
lagförslaget bygger till väsentliga delar på hänvisningar.
Förslaget avviker av denna orsak avsevärt från
den reglering enligt vilken befogenheterna för den som övervakar
ordningen bestäms enligt lagen om ordningsvakter och en
säkerhetskontrollörs befogenheter enligt lagen
om säkerhetskontroller vid domstolar. Nämnda lagar
innehåller självständiga bestämmelser
om en ordningsvakts och en säkerhetskontrollörs
befogenheter.
I lagförslagets 28 § 1 mom. hänvisas
till strafflagens bestämmelser om nödvärn
för avvärjande av orättmätigt
angrepp och olovligt intrång och i 3 mom. till tvångsmedelslagens
bestämmelser om allmän rätt att gripa
en person och den härtill anslutna rätten enligt
strafflagen att använda maktmedel. I 2 mom. finns en självständig
befogenhetsbestämmelse som gäller en väktares
rätt att, vid behov med maktmedel, avlägsna en
person från ett område som är skyddat av
offentlig frid. En väktare har dessutom med stöd
av 4 mom. rätt att vid utnyttjande av rätten att
gripa enligt 3 mom. företa säkerhetsvisitation
och frånta personen farliga föremål och ämnen.
Dessa befogenheter gäller framför allt den personliga
integriteten för dem som blir föremål för
dem. Den personliga integriteten är enligt 7 § 1
mom. grundlagen skyddad som en grundläggande rättighet.
Enligt 3 mom. i samma paragraf får den personliga integriteten
inte kränkas godtyckligt eller utan laga grund. Regleringen
i lag skall också uppfylla de allmänna förutsättningarna
för begränsning av grundläggande fri-
och rättigheter.
Hänvisningsbestämmelser.
En väktares befogenheter sammankopplas med stöd
av hänvisningsbestämmelsen i 28 § 1 mom.
för det första med den nödvärnsrätt
som var och en har för att skydda egen eller annans egendom
mot ett orättmätigt angrepp som omedelbart hotar
egendomen. För det andra sammankopplas befogenheterna med
den nödvärnsrätt som var och en har när
någon olovligt har trängt in på ett hemfridsskyddat
område eller när en person gör
motstånd vid försök att ta tillbaka egendom
av en brottsförövare som ertappats på bar
gärning. Med stöd av hänvisningsbestämmelsen
i lagförslagets 28 § 3 mom. får en väktare
gripa en brottsförövare som ertappats på bar
gärning eller som flyr, om på brottet kan följa
fängelse eller om det är fråga om ett
brott som nämns i 1 § 1 mom. tvångsmedelslagen
samt en efterlyst.
Det är i båda hänvisningarna fråga
om en befogenhetsreglering som är av betydelse med tanke
på de grundläggande fri- och rättigheterna. Dess
betydelse lämnas i 28 § 1 mom. beroende av en
reglering i strafflagen, som för det första i sak
gäller grunderna för minskning eller befrielse
från straff och för det andra vad innehållet
beträffar i stor utsträckning har visat sig vara
beroende av rättspraxis. En reglering av befogenheterna
på detta sätt är med hänsyn
till kravet på en exakt och noga avgränsad reglering
av begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter
alldeles för vag och det är därför
inte möjligt att i denna form genomföra regleringen
i vanlig lagstiftningsordning.
Hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. i samma paragraf
om rätt att gripa leder i sin tur till en beträffande
innehållet mycket entydig befogenhetsreglering jämfört
med 1 mom. Hänvisningen om maktutövning åstadkommer
dock en till innehållet mera obestämd reglering.
Också i fråga om 3 mom. blir det dock enligt utskottets
uppfattning avgörande att lagregleringen med tanke på de
allmänna förutsättningarna för
begränsning av grundläggande fri- och rättigheter
på grund av de hänvisningar som använts
kommer att vara otillräcklig med tanke på exakthet
och noggrann avgränsning.
En väktares arbetsuppgift i anställning hos
ett bevakningsföretag kan vara till exempel att bevaka
egendom och skydda någons integritet. I dessa uppgifter
kan det när som helst uppstå situationer då väktarens
verksamhet riktar sig mot någon annan person på ett
sätt som är betydelsefullt med tanke
på dennes grundläggande fri- och rättigheter.
Situationer som är känsliga med tanke på de
grundläggande fri- och rättigheterna kan förekomma
fortlöpande såsom ett latent element i väktarens
arbete. Konstellationen är av denna orsak en helt annan än
vid regleringen av den rätt till nödvärn
och till att gripa som en privatperson generellt har. Utskottet
anser sålunda att ett minimikrav vid utvecklandet av 28 § 1
och 3 mom. är att de utformas så att de utgör
självständiga bestämmelser om en väktares
befogenheter (och maktmedel). För en sådan reglering
talar också omständigheter som gör en
väktares rättsliga ställning klarare.
Lagförslagets 28 § 2 och 4 mom.
De föreslagna bestämmelserna om en väktares
rätt att avlägsna en person från ett
område som skyddas av offentlig frid (2 mom.) och att företa
säkerhetsvisitation och då frånta en
person farliga föremål och ämnen (4 mom.)
harmonierar med de krav på exakthet och klar avgränsning
som hör till förutsättningarna för
begränsning av grundläggande fri- och rättigheter.
Avlägsnande av en person hör nära
samman med en väktares normala arbetsuppgifter och orsaken
till den återgår i allmänhet på en
viljeyttring av den bestämmanderätt som ägaren
till området har. Samma synpunkter kan också gälla
säkerhetsvisitationer som hör samman med gripande,
vartill gripande kan följa av ett brott riktat mot en utomstående
persons integritet. Utskottet anser det vara klart att regleringen
av detta slags befogenheter för en väktare sålunda
beror på sådana omständigheter som bildar
en godtagbar grund med tanke på de allmänna förutsättningarna
för en begränsning av grundläggande fri-
och rättigheter.
Utskottet fäster uppmärksamhet vid att 4 mom.,
som gäller säkerhetsvisitation, bättre än vad
som föreslås skulle stämma överens
med proportionalitetskraven, om visitationsrätten sammankopplas
med ett krav på grundad misstanke. Bestämmelsen
kunde skrivas som följer: "... rätt att kroppsvisitera
den som gripits och undersöka de föremål
som den gripne för med sig, om det finns grundad anledning
att misstänka att denne medför föremål
eller ämnen ..." (jfr 23 § 4 mom. lagen om allmänna
sammankomster). Det finns ytterligare skäl att nämna
att det i förslaget inte finns bestämmelser om
maktutövning, som gäller visitationsrätten
eller fråntagande av föremål och ämnen
(jfr 9 § lagen om ordningsvakter). Användning
av maktmedel kommer inte i fråga utan stöd i bestämmelser.
Rätt att avlägsna och visitera någon
skall också tillkomma tillfälliga väktare.
Enligt utskottets mening är detta inte korrekt till den
del dessa befogenheter kunde utnyttjas av en tillfällig väktare
ensam och självständigt, när man beaktar
den rätt ringa utbildning som krävs av honom eller
henne enligt 25 § 1 mom.
Maktmedelsredskap.
I lagförslaget avses med maktmedelsredskap skjutvapen,
gasspray och högst 60 cm lång batong samt teleskopbatong. Lagförslagets
29 och 30 § reglerar rätten att bära maktmedelsredskap.
Dessutom gäller 31 § medförande av hund.
Regleringen präglas av en strävan att begränsa
rätten att bära maktmedelsredskap. En förutsättning
för att skjutvapen, gasspray och teleskopbatong skall få bäras är
att väktaren har sådan specialutbildning i att
använda maktmedlet som uppfyller av inrikesministeriet
fastställda krav och att denna årligen visat att
han eller hon har tillräcklig skicklighet i hanteringen
av skjutvapen och tillräcklig skjutskicklighet. En tillfällig
väktare får inte bära skjutvapen eller
ha med sig hund. Skjutvapen får bäras endast i
uppgifter som oundgängligen förutsätter
det. Dessutom bestämmer bevakningsföretagets ansvariga
föreståndare särskilt för varje
uppdrag om bärande av skjutvapen och gasspray samt medförande
av hund.
Syftet med maktmedlen är att avvärja motstånd
som stör eller förhindrar utförande av
ett uppdrag och som kan ta sig uttryck enbart som bruk av kroppskrafter
eller genom användning av olika slags hjälpmedel.
Maktmedlen bör dimensioneras rätt så att
de kan anses vara försvarliga med beaktande av olika omständigheter. Frågan
om maktmedlen är godtagbara måste prövas
genom en helhetsbedömning av den aktuella situationen.
Frågan om rätt användning av maktmedel är
ur rättslig synpunkt allt som allt en mycket svår
sak att bedöma. Denna omständighet talar i sig
för att maktmedelsredskap skall få bäras
endast i mycket begränsad utsträckning och understryker
vikten av utbildning. Propositionen är med beaktande av
dessa synpunkter något vag.
Godkännande som väktare förutsätter
enligt 24 § 1 mom. 2 punkten grundutbildning som väktare.
Grundutbildningen skall enligt motiveringen (s. 72) bli betydligt
mera omfattande än den 40 timmars utbildning som grundkursen
för väktare nu omfattar. Detta innebär
att utbildningen i begynnelseskedet omfattar några studieveckor.
T.ex. polisens studiehelhet för grundexamen omfattar 108
studieveckor. Det är klart att det inte i en väktarutbildning
av den planerade omfattningen är möjligt att i
tillräcklig utsträckning innefatta grunderna i
användningen av maktmedel, i synnerhet skjutvapen. Enligt propositionen är
det också öppet i vilken mån man i denna
utbildning ägnar uppmärksamhet åt de
grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga
rättigheterna som faktorer som begränsar användningen
av maktutövning. Enligt utskottets mening bör
det under sakens fortsatta behandling krävas att det exakta
innehållet i den grundutbildning som krävs av
en väktare är känt, innan riksdagsbehandlingen
av propositionen slutförs. Utbildningens innehåll
bör bestämmas i tillräcklig omfattning
i lagen.
Med hänvisning till det ovan anförda anser
utskottet att bestämmelserna om bärande av maktmedelsredskap
ytterligare skärps. Av propositionens motivering (s. 28)
framgår det att väktarna för närvarande
sällan bär skjutvapen i sina arbetsuppgifter.
Enligt utskottets åsikt bör man inte genom inexakt
lagstiftning skapa förutsättningar för
en förändring av detta läge och därför anser
utskottet med hänsyn till bestämmelserna i 7 § grundlagen
att bestämmelserna i 29 § bör preciseras
för att lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig
lagstiftningsordning. I detta syfte kan bärande av skjutvapen
i lagen kopplas samman med till exempel bara vissa uppgifter, såsom
värdetransporter. Vidare bör i lagen krävas
förhandsgodkännande av polisen för ett uppdrag,
och endast väktare som har genomgått en särskild
introducerande utbildning kunde i lagen tilllåtas bära
vapen. I regleringssyfte är det dessutom skäl
att ägna uppmärksamhet åt användningen
av handklovar, eftersom en icke-yrkeskunnig kan vålla fysiskt
lidande vid påsättande av handklovar.
Grundlagens 124 §
Offentliga förvaltningsuppgifter.
Enligt 124 § grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros
andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd
av lag, om det behövs för en ändamålsenlig
skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar
de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten
eller andra krav på god förvaltning.
De bevakningsuppgifter som avses i lagförslaget har
definierats så att verksamheten inte sammanfaller med polisens
uppgift att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet. Detta stärks av förbudet
i 9 § 1 mom., enligt vilket ett bevakningsföretag
inte får ta emot uppdrag som innebär förbindelse
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Å andra
sidan är det på praktisk nivå uppenbart
att bevakningsuppgifterna och polisens uppgifter enligt polislagen
sammanfaller. När man dessutom beaktar väktarnas
befogenheter, i synnerhet att de sträcker sig till områden
som skyddas av offentlig frid, är det obestridligt att
bevakningsrörelsen som en helhet bedömd måste
anses som en i grundlagen avsedd förvaltningsuppgift.
Med hänsyn till de förutsättningar
som i grundlagen uppställs för överföring
av offentliga förvaltningsuppgifter anser utskottet att
sådana säkerhetstjänster av privat natur
som avses i förslaget behövs för att
komplettera polisens och övriga myndigheters verksamhet
och att behovsförutsättningen vad beträffar
sättet att sköta uppgiften ändamålsenligt
sålunda uppfylls. Det är dock viktigt att huvudansvaret
för ordningen och säkerheten samt för
att brott avvärjs och utreds kvarstår hos polisen
och övriga myndigheter och att bevakningsrörelsens
andel blir bara kompletterande. I enlighet med detta bör
man försöka åstadkomma en sådan
lagstiftning där de längst gående befogenheterna
och vidaste maktutövningsrättigheterna för
väktarna är möjliga endast på det
villkoret att väktaren kan tillgripa dem utan att invänta
polisen bara i det fall att de är nödvändiga
till exempel på grund av en omedelbar allvarlig fara för
personer eller egendom (GrUU 44/1998 rd,
s. 3). Denna synpunkt måste beaktas när bestämmelserna
om en väktares befogenheter (och maktmedel) utarbetas.
Inom bevakningsrörelsen är det med tanke på grundlagen
i betydelsefulla delar fråga om reell verksamhet för
att sköta bevakningsuppgifterna. För att trygga
de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten
och kraven på god förvaltning kan man i sådan
verksamhet — utöver det som i detta utlåtande
tidigare tagits upp om att regleringen av en väktares befogenheter
bör vara exakt — sörja för att
att regleringen allmänt taget är exakt och annars
adekvat samt genom att personerna i fråga är lämliga
och kompetenta för uppgiften (GrUU 24/2001
rd, s. 4).
Lagförslagets bestämmelser om förfarandena för
tillstånd och godkännande samt tillsynen över
bevakningsrörelsen är med avseende på dessa
omständigheter generellt sett adekvata. Samma bedömning
kan göras — med beaktande av de synpunkter som
anförts tidigare i detta utlåtande — också beträffande
den allmänna regleringen av en väktares lämplighet
och kompetens i 24 § samt specialbestämmelserna
i 29 § 2 mom. och 31 § 2 mom. Det är
dock skäl att uppmärksamma 24 § 4 mom.,
som av allt att döma framför allt i övergångsfasen
tillåter att en person på nytt godkänns
som väktare också i det fall att han eller hon
inte uppfyller kravet på grundutbildning för väktare.
Utskottet anser det vara viktigt att godkännandet i sådana
fall med stöd av 3 mom. förenas med villkor som
gäller komplettering av den tidigare utbildningen.
Betydande utövning av offentlig makt.
I 124 § grundlagen förbjuds givande av uppgifter
som innebär betydande utövning av offentlig makt till
andra än myndigheter. Enligt förarbetena till grundlagsreformen
anses som betydande utövning av offentlig makt t.ex. på självständig
prövning baserad rätt att använda maktmedel
eller att på något annat konkret sätt
ingripa i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter
(RP 1/1998 rd, s. 180/I). Denna
uppfattning motsvarande grundlagsutskottets tolkningspraxis dittills,
nämligen att givande av rätt att anlita maktmedel
till andra än myndigheter i princip är
ett ärende som kräver grundlagstiftningsordning (GrUU
1/1994 rd, s. 3/II). Andra än
myndigheter har genom en vanlig lag kunnat ges rätt av
använda maktmedel endast när det är frågan
om ett sådant behov av tillfällig natur att få utomstående
hjälp som framkommit i samband med ett tjänsteuppdrag
och som sålunda är av tillfällig karaktär
för myndigheten (RP 1/1998 rd,
s. 180). Grundlagsutskottet behandlade inte särskilt frågan
om utövning av offentlig makt i sitt betänkande
om grundlagsreformen (GrUB 10/1998 rd).
Enligt utskottets mening är det dock klart att grundlagen
förhindrar privatisering av egentlig polisverksamhet.
Strax efter det grundlagsutskottet hade lämnat sitt
betänkande om grundlagen och således innan den
nya grundlagen trätt i kraft och därför också fristående
i förhållande till 124 § grundlagen stannade
utskottet medvetet för ett avgörande som skilde
sig från tidigare tolkningspraxis. Utskottet ansåg
"att ordningsvakternas fullmakter, inklusive anlitande av maktmedel,
alltid anknyter till en särskild tillställning
och alltså utgör enskilda fall och således även är
tidsmässigt avgränsade" (GrUU 44/1998
rd, s. 3/I, se också GrUU 2/1999
rd).
Bestämmelserna om väktarnas befogenheter och
maktutövning innehåller inte begränsningar som
gäller ett enskilt fall eller tidsbegränsningar motsvarande
dem som finns i bestämmelserna om ordningsvakter. Syftet
med propositionen är tvärtom att väktarna
med de föreslagna fullmakterna fortgående skall
sköta bevakningsuppgifter.
Väktarnas befogenheter är i propositionen
i desamma som i princip vilken som helst privatperson har. Mera
omfattande befogenheter är väktarnas rätt
att avlägsna en person från ett område
som skyddas av offentlig frid och att företa säkerhetsvisitation
i samband med utövande av den rätt att gripa som
var och en har. Detta slags utvidgningar är enligt utskottets
uppfattning inte särskilt väsentliga sätt
att utöva makt och ändrar inte den helhetsbilden
att regleringen av befogenheterna i förslaget präglas
av en strävan att föra väktarnas befogenheter
så nära de rättigheter som en privatperson
har som möjligt. Utskottet anser inte att väktarnas
befogenheter och rätt att använda maktmedel som
en helhet är sådana att bevakningsrörelsen
bör anses som betydande utövning av offentlig
makt i den betydelse som avses i 124 § grundlagen. Detta
ställningstagande innehåller dock den reservationen
att de självständiga bestämmelser om
befogenheter (och maktutövning) som bör utarbetas
i stället för hänvisningsbestämmelserna
i 28 § 1 och 3 mom. till sin faktiska omfattning ungefär
bör motsvara regleringen av rättigheterna för
en privatperson.
Näringsfrihet
Bevakningsrörelsen skall enligt lagförslaget fortfarande
vara en näring som kräver auktorisation. Detta
bör bedömas med beaktande av den i 18 § 1
mom. grundlagen tryggade näringsfriheten.
Grundlagsutskottet har ansett näringsfriheten vara
en huvudregel enligt grundlagen, men funnit att näringsverksamhet
i undantagsfall skall vara beroende av tillstånd (t.ex. GrUU
23/2000 rd, s. 2/I). Också enligt
ett uttryckligt omnämnande i förarbetena till
reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna
kommer vissa näringar också efter reformen att
förutsätta tillstånd i synnerhet för
att till exempel skydda hälsan och säkerheten
(RP 309/1993 rd, s. 71—72). I
det föreliggande fallet talar viktiga och starka samhälleliga
intressen för begränsningar av näringsfriheten
i form av obligatoriskt tillstånd. Det är enligt
utskottets mening nödvändigt att dessa intressen
beaktas tillräckligt och sakenligt. Den begränsning
av näringsfriheten som regleringen innebär balanseras
upp av det system för ändringssökande
som ingår i 60 §.
Begränsningar av näringsfriheten som införs genom
lag skall vara exakta och noga avgränsade, vartill begränsningarnas
väsentliga innehåll, såsom omfattningen
av och förutsättningarna för begränsningen
skall framgå av lagen. Det finns inte på allmän
nivå något att anmärka på i
lagförslaget i detta avseende. Det bör dock påpekas
att det i sista hand blir beroende av inrikesministeriets prövning
om ett bevakningsföretag med stöd av 4 § kan
meddelas auktorisation eller inte. Prövningsrättens
betydelse accentueras, eftersom de i lagen stipulerade förutsättningarna för
auktorisation på grund av sakens natur innehåller
flexibla rättsnormer. Meddelande av auktorisation bör
enligt utskottets ofta anförda uppfattning i regel bygga
på rättslig prövning och inte på skälighetsprövning.
När man i detta fall beaktar bevakningsrörelsen
som en i 124 § grundlagen avsedd offentlig förvaltningsuppgift och
i synnerhet den rätt att bruka maktmedel som enligt propositionen
hör samman med bevakningsrörelsen, kan det dock
anses att så starka samhälleliga intressen talar
för en effektiviserad förhandstillsyn över
bevakningsrörelsen att meddelande av auktorisation kan
utgöra prövning av det föreslagna slaget
(se likaså lagen om skjutvapen GrUU 35/1997
rd, s 3/I). — Samma synpunkter gäller
också förslagen om godkännande som ansvarig
föreståndare för en bevakningsrörelse,
som väktare och som utförare av säkerhetsskyddsuppgifter.
Bestämmelserna om återkallande av auktorisation
ingår i 46—50 §. Återkallande
av auktorisation har som myndighetsåtgärd eftersom
den ingriper i individens rättsliga ställning
kraftigare effekter än om en ansökan om auktorisation avslås.
De föreslagna bestämmelserna är med beaktande
också av denna omständighet tillräckligt
exakta och avgränsade.
Förbudet i lagförslagets 11 § att
delta i bevakningsrörelse innebär ett annat slags
begränsning av de rättigheter som tryggas i 18 § 1
mom. grundlagen. Begränsningen bygger på godtagbara
skäl, eftersom den är avsedd att gälla
personer som på grund av sin tjänst utför
uppgifter som innebär utövande av offentlig makt
och för vilka det av denna orsak kan uppstå konfliktsituationer
i förhållande till den privata säkerhetsbranschen.
Utskottet fäster uppmärksamhet vid att det föreslagna
förbudet inte utsträcker sig till dem som hör
till fångvårdsväsendet, räddningsförvaltningen
och försvarsmakten personal, och framhåller att
det bör övervägas om det finns anledning
att utsträcka förbudet också till anställda
hos dessa säkerhetsmyndigheter.
Övriga omständigheter
Skydd för personuppgifter.
Lagförslagets 17 § gäller händelserapport,
som en väktare skall ge när han eller hon observerat
ett händelseförlopp som föranlett åtgärder.
I rapporten får enligt propositionen antecknas de personers
efternamn, förnamn, personbeteckningar och adressuppgifter
som har varit föremål för åtgärderna.
Händelserapporterna blir ett register över personuppgifter.
Detsamma gäller de i 18 § nämnda personal- och
arbetsskiftsregister som ett bevakningsföretag skall föra
samt säkerhetsbranschens tillsynsregister som enligt 44 § förs
av polisen.
Dessa förslag bör bedömas utifrån
10 § 1 mom. grundlagen, där det föreskrivs
att närmare bestämmelser om skydd för
personuppgifter utfärdas genom lag. De bestämmelser
som föreslås i propositionen svarar mot de krav
som grundlagsutskottet med stöd av grundlagen i praktiken
har ställt beträffande ärenden som skall
regleras genom lag och i fråga om regleringssättet
(t.ex. GrUU 21/2001 rd, s. 2). Utskottet
fäster uppmärksamhet vid att det dock av informativa
skäl vore på sin plats att i 17 § ta
in ett omnämnande av den i motiveringen till paragrafen
nämnda rätten till insyn enligt 26 § personuppgiftslagen.
Sökandens egen utredning om användning av rusmedel.
I motiveringen till propositionen (s. 69, 73 och 90) konstateras
att en myndighet kan kräva att den som söker godkännande
som ansvarig föreståndare, väktare eller
utförare av säkerhetsskyddsuppgifter skall lägga
fram utredning som han eller hon finner nödvändig
till exempel om användning av rusmedel, och det anges
att förfarandet inte kränker sökandens
integritet. Utskottet anser att användning av rusmedel
i och för sig är en omständighet som
har betydelse när det bedöms om en sökande
beträffande sina personliga egenskaper är lämplig
för ifrågavarande uppgifter. Att överlåta åt
sökanden att utreda en omständighet som gäller
hans eller hennes privatliv svarar dock inte mot bestämmelserna
i 17 § lagen om förvaltningsförfarande
om fördelning av utredningsskyldighet mellan myndigheten
och parten. Förslaget har anknytningspunkter också till
21 § grundlagen, för rätten att inte
behöva vittna mot sig själv anses som en av de
rättsskyddsgarantier som hör till en rättvis
rättegång och god förvaltning (t.ex. GrUU
19/2000 rd, s. 4, II). Av dessa orsaker anför
utskottet att det inte genom förordning av statsrådet
med stöd av 61 § 1 mom. 1 punkten i lagförslaget är
möjligt att påföra sökanden
en sådan utredningsskyldighet.
Verksamhet som privatdetektiv.
Enligt propositionen blir verksamhet som privatdetektiv en del av
bevakningsrörelsen. Nuförtiden undersöker och
utreder privatdetektiverna brott utan särskilda fullmakter.
Av definitionerna i 2 § följer tillsammans med
65 § att privatdetektiverna blir väktare, som
också när de avslöjar brott primärt har
befogenheter och rätt av använda maktmedel enligt
28 §. Denna ändring motiveras inte uttryckligen
i propositionen. Den föreslagna regleringens verkningar
och ändamålsenlighet bör ännu
bedömas. När bestämmelserna om väktarnas
befogenheter (och rätt att använda maktmedel)
utarbetas bör det också klarläggas om
de behövs också vid uppgifter att avslöja
brott och med vilket eventuellt innehåll.
Väktares rättsliga ställning.
En väktare bör anses lyda under straffrättsligt
tjänsteansvar enligt 2 kap. 12 § 1 mom. 3 punkten
strafflagen. Utskottet föreslår att det skall övervägas
om det vore på sin plats att klarlägga saken genom
en uttrycklig bestämmelse i lagen.
Lagförslagets 12 §.
Det är på sin plats att utforma begränsningsbestämmelsen
i paragrafens 2 mom. på det sätt som är
hävdvunnet i detta slags sammanhang, dvs. så att
man inte får ingripa i någons rättigheter
mera än vad som är nödvändigt
för att utföra uppdraget.
Vissa motiveringspåpekanden.
Motiveringen till lagstiftningsordningen i propositionen verkar
på det hela taget vara noggrant utarbetad. Det är dock
skäl att ta upp ett par detaljer. Samtidigt är det
skäl att understryka den allmänna utgångspunkten
att den omständigheten att utskottet inte uttalar sig om
något som anförs i motiveringen till lagstiftningsordningen
i propositionen inte nödvändigtvis betyder att
det godkänns som sådan. Motiveringen till lagstiftningsordningen
i propositionen har sålunda med hänsyn till läran om
rättskällor en klart sekundär ställning
jämfört med utskottets egna ställningstaganden.
I motiveringen till lagstiftningsordningen (s. 131) motiveras
uppfattningen att en väktares utövning av mera
omfattande befogenheter än den rätt som var och
en har faller utanför begreppet betydande utövning
av offentlig makt med den omständigheten att åtgärderna
riktar sig mot lagstridigt förfarande av den som blir föremål
för en del åtgärderna. Utskottet påpekar
att även om lagstridigt förfarande kan ge berättigande
för en del åtgärder mot individen, avlägsnar
eller minskar det inte dessa åtgärders betydelse
som utövning av offentlig makt; lika litet är
ett anhållande av polisen i mindre mån utövande
av offentlig makt på den grunden att den anhållne
misstänks ha begått ett brott. Genast därefter
nämns i motiveringen att en väktares rätt
att förhindra olovligt intrång inte ingriper i
de grundläggande fri- och rättigheterna, eftersom
dessa inte skyddar olaglig verksamhet. Av denna orsak är
det nödvändigt att konstatera att det faktum att
någon gör sig skyldig till olaglig verksamhet
inte i och för sig ställer denna person utanför
skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna.
När maktmedel anlitas mot någon som är
misstänkt för olaglig verksamhet är det
egentligen oundgängligen fråga om åtminstone
skyddet för personlig frihet och kroppslig integritet,
och det bör alltid övervägas separat
under vilka förutsättningar man av denna orsak
kan begränsa friheten eller integriteten och i så fall
på vilket sätt.