Motivering
Behandling av brottmål i skriftligt förfarande
Allmänt.
I 5 a kap. 1 § i det första lagförslaget föreskrivs
att ett mål kan avgöras utan att huvudförhandling
hålls, om det för inget enskilt brott som avses
i åtalet har föreskrivits ett strängare straff än
böter eller fängelse i högst två år.
I skriftligt förfarande kan bötesstraff eller
ett fängelsestraff på högst nio månader
dömas ut. Enligt kapitlets 5 § kan svaranden inte
i skriftligt förfarande dömas till strängare
straff än fängelse i sex månader utan
att svaranden ges tillfälle att avge en muntlig utsaga.
Förfarandet kräver dessutom att svaranden har
erkänt och att svaranden och målsäganden
har gett sitt samtycke till det. Förfarandet är
inte tillåtet om svaranden var minderårig när
gärningen utfördes.
Skriftligt förfarande innebär att rättegången
i brottmål i den domstol i första instans inte är vare
sig offentlig eller muntlig. Bestämmelsen är betydelsefull
med tanke på 21 § i grundlagen och artikel 6 i
europeiska konventionen om mänskliga rätttigheter
samt artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter (MP-konventionen).
I 21 § 1 mom. i grundlagen sägs att var och
en har rätt att på behörigt sätt
och utan ogrundat dröjsmål få sin sak
behandlad av en domstol som är behörig enligt
lag. Garantierna för en rättvis rättegång,
som offentlighet vid handläggningen och rätt att
bli hörd, tryggas enligt paragrafens 2 mom. genom
lag. Också t.ex. kravet på muntlig behandling
ingår i garantierna för en rättvis rättegång.
Bestämmelsen i grundlagen hindrar inte att man lagstiftar
om mindre undantag från garantierna för en rättvis
rättegång så länge undantagen
inte rubbar rättskyddsgarantiernas ställning som
huvudregel eller äventyrar individens rätt till
rättvis rättegång (se RP 309/1993 rd
GrUU
35/2002 rd, s. 2/II).
Enligt artikel 6.1 i europeiska konventionen om de mänskliga
rätttigheterna ska var och en vara berättigad
till en rättvis och offentlig rättegång
inom skälig tid och inför en oavhängig
och opartisk domstol som upprättats enligt lag när det
gäller att pröva hans rättigheter och
skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott. Huvudregeln är
att det ordnas en offentlig muntlig behandling åtminstone
i en rättsinstans, om inte något annat följer
av synpunkterna i artikel 6.1 andra meningen. Å andra sidan
har europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
i sin rättspraxis godkänt till och med långtgående
undantag från den här huvudregeln.Se Matti
Pellonpää, Euroopan ihimisoikeussopimus, Helsinki
2005, s. 364—365.
Den åtalade har också utifrån artikel
14 i MP-konventionen rätt till opartisk och offentlig rättegång
inför en behörig, oavhängig och opartisk
domstol som upprättats enligt lag.
Samtyckets roll.
Bland villkoren för skriftligt förfarande
nämns att svaranden erkänner den gärning
som anges i åtalet och samtycker till att målet
avgörs i skriftligt förfarande. Om de övriga
villkoren för skriftligt förfarande uppfylls uppmanas
svaranden i samband med att stämning eller stämningsansökan
delges meddela skriftligt inom en utsatt tid om han eller hon erkänner
gärningen i åtalet och samtycker till att målet
avgörs utan huvudförhandling. Målet kan avgöras
i skriftligt förfarande bara om svaranden lämnar
meddelandet till tingsrätten. Ett ytterligare villkor för skriftligt
förfarande är att målsäganden
vid förundersökningen eller skriftligt längre
fram meddelar att han eller hon avstår från rätten
till huvudförhandling.
Svarandens samtycke till skriftligt förfarande innebär
i praktiken att svaranden i ett enskilt fall avstår såväl
från muntlig och offentlig rättegång som
vanligtvis från rätten att bli hörd.
Därför måste bestämmelsen om
samtycke bedömas särskilt med tanke på garantierna
för svarandens rättsskydd.
Grundlagsutskottet har ansett (GrUU 19/2000 rd,
s. 3/II, GrUU 27/1998 rd, s.
2/II) att samtycke av den som blir föremål
för en inskränkning i en grundläggande
fri- eller rättighet i sig kan vara av betydelse vid en
konstitutionell bedömning och menat att det väsentliga
i det sammanhanget är vad som kan betraktas som ett juridiskt
relevant samtycke i en viss situation. Å andra
sidan är det enligt utskottets åsikt klart att
skyddet för grundläggande fri- och rättigheter
inte som en juridisk fråga alltid kan förlora sin
betydelse enbart för att det i någon lag föreskrivs
att en åtgärd kräver samtycke av den
berörde. Det går inte att i vilket ärende
som helst låta skyddet för grundläggande
fri- och rättigheter bli beroende av den berördes
samtycke. Utskottet har krävt att en lag som utifrån
samtycke ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna
ska vara exakt och noga avgränsad, att det ska anges hur
samtycke ges och återtas, att det säkerställs
att samtycket genuint uttrycker personens fria vilja och att bestämmelsen är
nödvändig (GrUU 19/2000 rd,
s. 3/II). Utskottet menar att man särskilt måste
fästa sig vid att samtycket är genuint, frivilligt
och explicit när det handlar om rättsskyddet vid
rättegång i brottmål. Därtill måste
det säkerställas att den som ger sitt samtycke
vet och förstår vad det innebär.
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
har i sin rättspraxis ansett att om svaranden ger sitt
samtycke och inte begär offentlig behandling är
det en acceptabel grund för att avstå från
en offentlig och muntlig rättegång också i
första instans (se t.ex. Håkansson och Sturesson
v. Sverige, 21.2.1990, och Zumtobel v. Österrike, 21.9.1993).
Syftet med propositionen är att möjliggöra
ett enkelt och processekonomiskt förfarande i erkända
brottmål. Med tanke på de grundläggande fri-
och rättigheterna är det betydelsefullt att det skriftliga
förfarandet med tiden kan inverka på målens
behandlingstider och den vägen främja syftet med
21 § 1 mom. i grundlagen som är att trygga vars
och ens rätt att utan ogrundat dröjsmål
få sin sak behandlad av en domstol (jfr GrUU 35/2002
rd, s. 3/II).
Skriftligt förfarande kan anlitas bara om svaranden
själv uttryckligen och skriftligt erkänner den
gärning som anges i åtalet och samtycker till att
målet avgörs utan huvudförhandling. Det räcker
alltså inte med erkännande och samtycke vid förundersökningen,
utan svaranden ska ha möjlighet att avgöra sitt
samtycke efter det att åtal har väckts och tillkännagetts
svaranden. Svarandens passivitet betyder att målet behandlas
vid offentlig huvudförhandling. De allvarligaste brottmålen är
undantagna skriftligt förfarande enligt samtycke. Om svaranden
varit minderårig när gärningen utfördes
ska samtycke till skriftligt förfarande inte alls kunna
begäras. Med hänsyn till de här omständigheterna
står bestämmelsen inte i strid med grundlagen
eller Finlands internationella förpliktelser avseende mänskliga
rättigheter.
Men utskottet ser helst att förslaget kompletteras
med att svaranden ska ge sitt explicita samtycke och med samtyckets
rättsliga betydelse. Det gör sig t.ex. genom följande
formulering av 5 a kap. 1 § 1 mom. 2
punkten i det första lagförslaget: "svaranden
erkänner den gärning som anges i allmänna åklagarens åtal
samt avstår genom ett uttryckligt meddelande till tingsrätten från
sin rätt till muntlig behandling och samtycker till att
målet avgörs i skriftligt förfarande". Det är
skäl att nämna samtyckets betydelse också i
5 a kap. 2 § 1 mom. och 5 § 1 mom. 4 punkten i
det tredje lagförslaget. Grundlagsutskottet vill ytterligare
fästa lagutskottets uppmärksamhet vid att det
utifrån lydelsen i det sistnämnda lagrummet inte är
helt klart att samtycket vid förundersökningen
avses vara ett slags förberedande åtgärd.
Offentligheten vid rättegång.
Offentligheten vid behandlingen nämns i 21 § 2
mom. i grundlagen som en garanti för en rättvis
rättegång. Utskottet har rent allmänt
konstaterat att offentlighetsintresset vid en rättegång är ännu
starkare än i myndighetsverksamhet överlag (GrUU
43/1998 rd). Offentligheten vid rättegång
anknyter nämligen inte bara till en parts rättsskydd
utan också till mer generella krav på en öppen
och kontrollerbar maktutövning. Europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna har likaså i
sin praxis att tolka artikel 6.1 i konventionen om de mänskliga
rättigheterna lyft fram offentligheten vid rättegång
som ett sätt att upprätthålla det allmänna
förtroendet för domstolarna utöver att
den skyddar enskilda parter mot hemlig rättskipning (Axen
v. Tyskland, 8.12.1983).
Det föreslagna skriftliga förfarandet är
avsett som ett begränsat undantag från huvudregeln som
fortfarande är att behandlingen vid en rättegång
i brottmål ska vara offentlig. Som regeringen framhåller
i propositionens motivering är det svårt att exakt
uppskatta antalet mål som kommer att behandlas, eftersom
man inte kan veta hur många svarande som samtycker till
förfarandet. Så länge skriftligt förfarande är
ett undantag från huvudregeln är det inget problem
med tanke på grundlagen eller Finlands förpliktelser visavi
de mänskliga rättigheterna, menar utskottet. Å andra
sidan är det fullt möjligt att antalet mål
som avgörs i skriftligt förfarande växer mycket
stort. En sådan tillämpningspraxis kan i framtiden
bli utsatt för kontrollbedömningar utifrån
konventionerna om mänskliga rättigheter.
Rätten att förhöra vittnen
Enligt 6 kap. 3 a § i det första lagförslaget
kan bevisning tas upp vid en huvudförhandling trots att
svaranden har uteblivit från domstolens sammanträde,
om svaranden inte har hörsammat förordnande att
infinna sig personligen i domstolen och svaranden i samband med
stämningen har underrättats om att bevisning kan
tas upp även om han eller hon är frånvarande.
Förslaget är av betydelse med tanke på artikel 6.3 d
i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Där sägs att den som har anklagats för
ett brott har minimirättigheten att förhöra
eller låta förhöra vittnen som åberopas
mot honom och att för egen del få vittnen inkallade och
förhörda under samma förhållanden
som de vittnen som åberopas mot honom. Rättigheten ingår
också i garantierna för en rättvis rättegång i
21 § 2 mom. i grundlagen (RP
309/1993 rd
GrUU 5/1999 rd).
Enligt förslaget kan bevisning tas upp sedan svaranden
försummat det förordnande som uttryckligen meddelar
att bevisning kan tas upp även om svaranden är
frånvarande. På begäran av svaranden
tas bevisningen upp på nytt om svaranden har haft ett lagligt
hinder att infinna sig. Domstolen kan också på eget
initiativ besluta ta upp bevisning på nytt om det finns
särskilda skäl till det. Med den här
begränsningen är bestämmelsen inte problematisk
med tanke på grundlagen eller Finlands förpliktelser
visavi de mänskliga rättigheterna.
Frihetsberövande
När den som domstolen har bestämt att ska
hämtas får tas i förvar.
Den längsta förvarstiden för en part
eller en person som domstolen har bestämt att ska höras
(12 kap. 33 § i det andra lagförslaget) eller
ett vittne (17 kap. 36 § i det andra lagförslaget)
föreslås bli förlängd från
tre till fem dygn. Samtidigt utvidgas bestämmelsens räckvidd
så att man kan besluta om att ta i förvar ett
vittne också om vittnet ännu inte har varit frånvarande
från sammanträdet men det på grund av
vittnets beteende finns anledning att anta att han eller hon inte
kommer att hörsamma kallelsen att infinna sig i domstolen.
Att ta i förvar innebär ett ingrepp i den
personliga friheten som är tryggad i 7 § 1 mom.
i grundlagen. Enligt paragrafens 3 mom. får ingen berövas
sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Det explicita förbudet
mot godtyckligt frihetsberövande inskränker lagstiftarens möjligheter
att lagstifta om grunderna för frihetsberövande
och förutsätter att lagen garanterar rättsskyddet
också i samband med frihetsberövande (RP
309/1993 rd).
Rätten till frihet tryggas också i artikel 5
i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Där ingår dessutom en detaljerad förteckning över
acceptabla grunder för frihetsberövande. I artikelns
stycke 1 punkt b sägs att en person kan arresteras eller
berövas sin frihet "till följd av att han har
underlåtit att underordna sig en domstols lagligen givna
beslut eller för att en i lag föreskriven skyldighet
skall fullgöras." Bestämmelsen anses lämpa
sig bara på relativt kortvariga frihetsberövanden.
Att hålla någon fängslad under en lång
obestämd tid kan bli en kränkning av bestämmelsen
(GrUU 13/2003 rd, s. 3/I).
De nu aktuella bestämmelserna har acceptabla
grunder med tanke på de grundläggande fri- och
rättigheterna. Det handlar om att överhuvudtaget
kunna hålla en rättegång också när
en person inte infinner sig frivilligt i domstolen. Bestämmelsen är
tillräckligt exakt. Det finns inte heller någonting
att anmärka på i fråga om rättsskyddet.
Enligt propositionens motivering ger en förlängning
av den längsta tiden för frihetsberövande
med två dygn bättre möjligheter att få dem som
undviker en rättegång att infinna sig i domstolen.
Regeringen understryker att man i linje med proportionalitetsprincipen
oftast klarar sig med en kortare förvarstid. Att den längsta
förvarstiden förlängs med två dygn är
såvitt utskottet kan se inte något problem med
tanke på bestämmelsens proportionalitet. Men det
kan ändå vara bra för lagutskottet att
bedöma om den längsta tiden behöver förlängas.
Om så är fallet är det enligt utskottets
mening viktigt att komplettera bestämmelsen med att tagande
i förvar inte får ta en längre tid än
vad som är nödvändigt för att
säkerställa rättegång.
Att ta i förvar den som stör rättegången.
Domstolen kan med stöd av 14 kap. 7 § 2
mom. i det andra lagförslaget bestämma att den
som beter sig störande vid handläggningen omedelbart
ska tas i förvar och hållas i förvar
i högst 24 timmar, om den rättegångsbot
som avses i paragrafens 1 mom. inte räcker till
mot störningen. Domstolen bestämmer om förvar
för att trygga att rättegången förlöper
utan störningar. Den som tagits i förvar får
söka ändring i domstolens beslut genom besvär.
Grundlagsutskottet ser inte förslaget som problematiskt
med tanke på bestämmelsens acceptabilitet, exakthet
och garantierna för rättsskyddsmedlen i samband
med förfarandet.
Med tanke på proportionaliteten är det inte helt
problemfritt att en person kan hållas i förvar i
maximalt 24 timmar. Syftet med bestämmelsen är
att eliminera störningen, inte att bestraffa den som orsakat
störningen och därför förefaller
det som en onödigt lång tid att hålla
någon i förvar i ett dygn för att trygga
domstolens verksamhet. Utskottet vill att bestämmelserna
kompletteras med att den som tagits i förvar ska friges
omedelbart när frihetsberövandet inte längre är
nödvändigt för att garantera att domstolen
fungerar utan störningar.