Motivering
Bakgrund till propositionen
Riksdagen godkände en översyn av förundersöknings-
och tvångsmedelslagstiftningen i mars 2011. De nya lagarna
träder i kraft i början av 2014. Denna proposition
behandlar förslag till ändring av de nya lagarna
eftersom man redan före ikraftträdandet har sett
vissa behov av ändring och komplettering. Enligt grundlagsutskottets
uppfattning är förfarande synnerligen speciellt
särskilt med beaktande av det stora antalet ändringsförslag,
av vilka en del dessutom är vitala. Det finns visserligen
inga konstitutionella hinder för förfarandet.
I sitt utlåtande GrUU 66/2010 rd uttalade
sig utskottet om den förundersökningslag (nedan: den
nya förundersökningslagen) och tvångsmedelslag
(nedan: den nya tvångsmedelslagen) som träder
i kraft i början av 2014. Utskottet ansåg då att
ett flertal av de bestämmelser som föreslogs i
tvångsmedelslagen var problematiska med avseende på grundlagen
och krävde därför att de skulle ändras
för att lagen skulle kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Utskottet noterar att man nu också föreslår ändringar
i sådana bestämmelser som fick sin slutliga utformning
med stöd av grundlagsutskottets utlåtande. Bland
dessa kan nämnas 10 kap. 6 § 2 mom. i tvångsmedelslagen
om teleövervakning och dess förutsättningar
samt 10 kap. 56 § 1 mom. om användning av överskottsinformation
som inhämtats med hjälp av ett hemligt tvångsmedel.
Utskottet konstaterar att dess analys till denna del grundar sig
på det tidigare utlåtandet om saken. Utskottet
anser det ändå nödvändigt att
precisera och justera vissa av de synpunkter som framförts
i utlåtandet.
Teleövervakning och dess förutsättningar
Utgångspunkter.
I 10 kap. 6 § 2 mom. i den nya tvångsmedelslagen
finns en förteckning över brott som motiverar
teleövervakning. Enligt förslaget kan förundersökningsmyndigheten
ges tillstånd att utföra teleövervakning
av en teleadress eller teleterminalutrustning som innehas eller
annars sannolikt används av någon som är skäligen
misstänkt för olovligt brukande, skadegörelse,
kränkning av kommunikationshemlighet eller dataintrång
som riktat sig mot ett automatiskt databehandlingssystem och som
begåtts med användning av en teleadress eller
teleterminalutrustning (3 punkten) eller för lockande av barn
i sexuella syften (4 punkten).
Med teleövervakning avses enligt 10 kap. 6 § 1
mom. i den nya tvångsmedelslagen att identifieringsuppgifter
inhämtas om ett meddelande som har sänts från
en teleadress eller teleterminalutrustning som är kopplad
till ett kommunikationsnät eller som har mottagits till
en sådan adress eller sådan utrustning och att
uppgifter om en teleadress eller teleterminalutrustnings läge
inhämtas eller att det tillfälligt förhindras att
adressen eller utrustningen används.
De föreslagna bestämmelserna om teleövervakning
måste ses i ljuset av grundlagens 10 § 2 och 3
mom. Enligt 2 mom. är brev- och telefonhemligheten samt
hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden
okränkbar. Med stöd av 3 mom. kan det emellertid
bestämmas genom lag om sådana begränsningar
i meddelandehemligheten som är nödvändiga
vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet eller hemfriden.
Regleringen i grundlagen när det gäller förtroliga
meddelanden motiveras främst av behovet att skydda meddelandets
innehåll gentemot utomstående. Bestämmelserna
garanterar alla rätten att utbyta förtroliga meddelanden
utan att någon utomstående obehörigen
får reda på innehållet i meddelanden
som skickats eller mottagits. Bestämmelsen skyddar inte
bara den som sänder meddelanden utan det handlar om en grundläggande
rättighet för vardera parten i informationsutbytet
(RP 309/1993 rd s. 55, GrUU 19/2008
rd och GrUU 59/2006 rd).
Till brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet räknas t.ex. narkotikabrott, grova våldsbrott
samt lands- och högförräderi (RP 309/1993
rd, s. 58/II) samt även grovt sexuellt utnyttjande
av barn, grov skadegörelse och under vissa omständigheter
en del grova ekonomiska brott (GrUU 36/2002 rd).
Bestämmelsen i grundlagen skyddar, utöver information
om innehållet, också annan information som kan
ha betydelse för bevarandet av förtroligheten
i meddelandet. Exempel på sådan information är
ett samtals identifieringsuppgifter (RP 309/1993
rd, s. 57/II). Enligt utskottets praxis ingår
identifieringsuppgifterna inte i kärnområdet i
den grundläggande fri- och rättigheten för
sekretess i fråga om konfidentiella meddelanden (t.ex. GrUU
6/2012 rd, GrUU 66/2010 rd, GrUU
29/2008 rd). Dessutom har utskottet ansett att
rätten att få identifieringsuppgifter inte behöver
bindas till vissa typer av brott, om bestämmelserna i övrigt
uppfyller de allmänna kraven på begränsningar
av de grundläggande fri- och rätttigheterna (t.ex. GrUU
66/2010 rd, GrUU 29/2008 rd).
10 kap. 6 § 2 mom. 3 punkten i förslaget
till tvångsmedelslag.
Bestämmelsen i den föreslagna 3 punkten gäller
inhämtande av identifieringsuppgifter i fall där
en person med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott
som riktar sig mot ett automatiskt databehandlingssystem och som
begåtts med användning av en teleadress eller
teleterminalutrustning. I detta avseende motsvarar bestämmelsen
5 a kap. 3 § 1 mom. 2 punkten i den gällande tvångsmedelslagen
som tillkommit genom grundlagsutskottets medverkan (GrUU
8/1994 rd). I utlåtandet som gavs före
revideringen av bestämmelserna om de grundläggande
fri- och rättigheterna ansåg utskottet att ett
intrång i telefonhemligheten av föreslagen omfattning
kan genomföras genom en vanlig lag på grund av
det viktiga och godtagbara samhälleliga intresse som ligger
till grund för befogenheten och med beaktande av de rättsskyddsarrangemang
som hänger samman med förfarandet. Den föreslagna
bestämmelsen skiljer sig från den gällande
tvångsmedelslagen i det att förslaget särskilt
nämner de brott — olovligt brukande, skadegörelse,
kränkning av kommunikationshemlighet och dataintrång — som
kan föranleda teleövervakning. Förslaget
kan alltså anses har en mer begränsad räckvidd än
den gällande bestämmelsen.
I sitt utlåtande GrUU 66/2010 rd bedömde
utskottet ett förslag enligt vilket teleövervakning var
möjlig utan krav på maximistraff om en person
med fog kan misstänkas för ett brott som begåtts
med användning av en teleadress eller teleterminalutrustning.
Utskottet konstaterade att man på detta sätt kan
göra sig skyldig exempelvis till ärekränkning
eller anstiftan till vilket brott som helst (s. 7/I). Det
förslag som då bedömdes och som alltså inte
förutsatte att brottet riktade sig mot ett datasystem hade
större räckvidd än den bestämmelse
som nu föreslås och den gällande bestämmelsen.
Till denna del ansåg utskottet att de föreslagna ändringarna
utvidgar teleövervakningen till brott som inte kan anses
vara brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet eller hemfriden enligt grundlagen. Därför
måste bestämmelsen avgränsas så att
den bara gäller denna typ av brott och andra till svårighetsgraden
jämförbara brott. Utskottet tog alltså inte
ställning till huruvida den motsvarande bestämmelsen
i 5 a kap. 3 § 1 mom. 2 punkten i den gällande
tvångsmedelslagen hade kunnat stiftas i vanlig lagstiftningsordning.
Då förslaget nu bedöms bör
det för det första konstateras att olovligt brukande,
skadegörelse, kränkning av kommunikationshemlighet
och dataintrång allmänt taget inte är
brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet eller hemfriden enligt grundlagen. Maximistraffet
för dessa brott är fängelse i ett år.
Om ett sådant brott riktar sig mot ett automatiskt databehandlingssystem
kan det likväl ha avsevärda skadliga verkningar
för samhället och i synnerhet för skyddet
för privatlivet och för förtroliga meddelanden.
I propositionsmotiven (RP 14/2013 rd,
s. 19) förklaras i detalj varför en samtyckesbaserad
teleövervakning enligt 10 kap. 7 § i den nya tvångsmedelslagen
i praktiken inte är ett tillräckligt effektivt
sätt att utreda brott som sker i datanät. Ett
syfte med förslaget är att göra det möjligt
för förundersökningsmyndigheten att med
domstolens tillstånd inhämta identifieringsuppgifter
i anslutning till ett meddelande utan samtycke av innehavaren av
varje apparat i kedjan. Enligt utredning finns det också andra
liknande problem som anknyter till datanätets egenskaper.
Gemensamt för dessa problem är att olovligt brukande,
skadegörelse, kränkning av kommunikationshemlighet
och dataintrång som riktar sig mot databehandlingssystem
i praktiken sällan kan utredas eller förhindras
utan teleövervakning.
Den föreslagna bestämmelsen är noggrant
avgränsad till brott som motiverar teleövervakning
och som begås i nätmiljön. Det är
typiskt att förövaren olovligt gör eller
har gjort intrång i målapparaten eller målsystemet
med hjälp av antingen sabotageprogram eller andra motsvarande
medel. Olovligt brukande och skadegörelse som riktas mot
andra mål än databehandlingssystem omfattas således
inte av bestämmelsen. Det finns i det här fallet
dessutom ett tungt vägande samhälleligt skäl
och godtagbara grunder för en begränsning av de
grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningen
kan såtillvida anses nödvändig, att de
brott som avses i bestämmelsen i praktiken sällan
kan utredas eller förhindras utan teleövervakning.
När det dessutom är frågan om inhämtande
av identifieringsuppgifter som faller utanför kärnområdet
i den grundläggande fri- och rättigheten i fråga
om sekretess för konfidentiella meddelanden, finns det
enligt utskottet inget konstitutionellt hinder för den
föreslagna bestämmelsen.
Utskottet påpekar att tillstånd till teleövervakning
kan beviljas utifrån 10 kap. 6 § 2 mom. i den
nya tvångsmedelslagen. I propositionsmotiven påpekas
att saken i princip alltid prövas av domstol (RP
14/2013 rd, s. 21/II). De bestämmelser
som reglerar användningen av tvångsmedel och beslut
om tvångsmedel kan leda till att domstolen inte beviljar
tillstånd för teleövervakning, trots
att brottsrubriceringen som sådan berättigar till
detta. Utskottet understryker i detta sammanhang att de allmänna
principerna i tvångsmedelslagen liksom även de
allmänna och särskilda förutsättningarna
för användning av hemliga tvångsmedel
ska vägas in såväl när tillstånd
söks som när det beviljas av domstol (se även
HD 2007:7 och HD 2009:54). Detta är särskilt viktigt
när det är fråga om att söka
och bevilja tillstånd för att förhindra
eller undersöka relativt ringa brott. Domstolen måste
i sådana fall noggrant pröva om det finns skäl
att bevilja tillstånd och hur omfattande tillståndet
i så fall ska vara.
10 kap. 6 § 2 mom. 4 punkten i förslaget
till tvångsmedelslag.
Bestämmelsen i den föreslagna 4 punkten gäller
inhämtande av identifieringsuppgifter i fall där
en person med fog kan antas göra sig skyldig till lockande
av barn i sexuella syften. Brottet är straffbart enligt
20 kap. 8 b § i strafflagen och kan bestraffas
med böter eller fängelse i högst ett år.
I sitt utlåtande om den nya tvångsmedelslagen
såg utskottet det inte som problematiskt att möjligheten
till teleövervakning utsträcktes till brottsrubriceringen
utnyttjande av person som är föremål
för sexhandel (20 kap. 8 § i strafflagen), för
vilket straffet är böter eller fängelse
i högst sex månader (GrUU 66/2010
rd s. 7). Det är, också med hänsyn
till barnets särskilda behov av skydd, utan tvekan frågan
om ett brott som kan anses äventyra individens säkerhet
i enlighet med 10 § 3 mom. i grundlagen. Det innebär
därför inte något konstitutionellt problem
att i sådana fall tilllåta inhämtande
av identifieringsuppgifter.
Användning av överskottsinformation
Med överskottsinformation avses enligt 10 kap. 55 § i
den nya tvångsmedelslagen information som fåtts
genom teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande
av basstationsuppgifter och teknisk observation, när informationen
inte har samband med ett brott eller när den gäller
något annat brott än det som tillståndet
avser att förhindra eller avslöja. Enligt 10 kap.
56 § 1 mom. i den nya tvångsmedelslagen får överskottsinformation
användas i samband med utredning av brott, när
informationen gäller ett brott för vars utredning
det tvångsmedel skulle ha fått användas
genom vilket informationen har fåtts. Enligt samma moment
ska domstolen besluta om användning av överskottsinformation,
om informationen har fåtts genom ett tvångsmedel
om vars användning domstolen beslutar. Enligt det förslag
som nu behandlas ska momentet kompletteras så att överskottsinformation
också får användas om det för
brottet föreskrivna strängaste straffet är
fängelse i minst två år och om användningen
av överskottsinformationen kan antas vara av synnerlig
vikt för utredningen av brottet. Det föreslås
också att momentet preciseras så att beslut om
användning av överskottsinformation som bevisning
fattas av domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken. Dessutom
föreslås att momentet kompletteras med en hänvisning
där det konstateras att bestämmelser om att användning
av överskottsinformation ska antecknas i förundersökningsprotokollet
finns i förundersökningslagen och bestämmelser
om att användningen av överskottsinformation ska uppges
i stämningsansökan finns i lagen om rättegång
i brottmål.
Bestämmelsen i 10 kap. 56 § i den nya polislagen
utformades utifrån grundlagsutskottets utlåtande
(GrUU 66/2010 rd). Regeringen hade då föreslagit
(RP 222/2010 rd) att överskottsinformation
får användas i samband med utredning av brott,
när informationen gäller ett brott för
vars utredning det skulle ha fått användas ett
sådant tvångsmedel genom vilket informationen
har fåtts, eller när det föreskrivna
strängaste straffet för brottet är fängelse
i minst två år. Dessutom föreslogs det
att överskottsinformation också får användas
för att utreda stöld och häleri. Utskottet
bedömde då förslaget i skenet av 10 § 3
mom. i grundlagen, där det står att det genom
lag också kan bestämmas om sådana begränsningar
i meddelandehemligheten som är nödvändiga
vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet eller hemfriden. Den föreslagna bestämmelsen
ansågs problematisk för det första för
att den enbart utgår från att brottet ska motivera
tvångsmedlet, trots att villkoren för tvångsmedlet
och de allmänna kriterierna för hemliga tvångsmedel
i 10 kap. 2 § ska vägas in i beslutet om tvångsmedel.
Dessutom konstaterades det att tillståndsbeslutet alltid
ska fattas efter prövning. För det andra skulle
användningen av hemliga metoder för att inhämta
information enligt 10 kap. 55 § ha blivit betydligt mer
omfattande än vad bestämmelserna i kapitlet i övrigt säger
om villkoren för att använda dem. I utlåtandet
hänvisades genom exempel till att de brott som motiverar
tvångsmedel och som är ett villkor för
teleavlyssning är allvarliga jämfört
med t.ex. stöld för vilket straffet är
böter eller fängelse i högst ett och
ett halvt år. Utskottets slutsats var att den föreslagna
bestämmelsen måste ändras så att
domstolen ska besluta om användning av överskottsinformation,
om denna information erhållits genom ett tvångsmedel
vars användning domstolen ska besluta om. Dessutom får överskottsinformation
användas bara för att utreda brott där
man hade kunnat besluta att det aktuella tvångsmedlet får
användas för utredningen. Utskottet meddelade
att förslaget till denna del kunde behandlas i vanlig lagstiftningsordning
om dess ställningstagande beaktades.
Nu föreslår regeringen en bestämmelse
där kravet på maximistraff är precis
det samma —fängelse i två år — som
i det tidigare förslag som utskottet ansåg strida
mot grundlagen. Till denna del är den föreslagna
bestämmelsen förknippad med samma problem som
det förslag som utskottet bedömde under förra
valperioden. Problemet undanröjs inte av att förslaget
visserligen också innehåller positiva ändringar
med tanke på det nämnda utlåtandet — stöld
och häleribrott har lämnats bort och förutsättningarna
för användning av överskottsinformation
har i sak kopplats till de allmänna förutsättningarna
för användning av hemliga tvångsmedel
enligt 10 kap. 2 § i den nya tvångsmedelslagen
(dvs. krav på att användning av denna information
kan antas vara av synnerlig vikt för utredning av ett brott).
Med hänsyn till det som sagts ovan är det
motiverat att förutsätta att överskottsinformation får
användas i samband med utredning av brott endast när
informationen gäller ett brott för vars utredning
det skulle ha fått användas ett sådant tvångsmedel
genom vilket informationen har fåtts. Utskottet vill dock
fästa uppmärksamhet vid att propositionen ger
omfattande och i huvudsak adekvata motiveringar till varför överskottsinformation
bör kunna användas också vid utredningen
av andra brott. Enligt motiven kan det med tanke på intresset
för att utreda brott och på det straffrättsliga
systemets trovärdighet inte anses vara tillfredsställande
att brott av en viss svårhetsgrad inte kan utredas genom
användning av överskottsinformation (RP
14/2013 rd, s. 25—26). Som exempel nämns
att överskottsinformations som fåtts genom teleavlyssning
enligt 10 kap. 56 § 1 mom. i den nya tvångsmedelslagen
inte skulle kunna användas vid utredning av vissa brott
(grov mishandel) för vilka det strängaste föreskrivna
straffet är tio års fängelse. Det är ägnat
att kränka brottsoffrens rättigheter. I motiven
hänvisas vidare till att man kan utgå från
att överskottsinformationen har fåtts genom användning
av ett lagenligt hemligt tvångsmedel för inhämtande
av information (RP 14/2013 rd, s. 21)
och till att överskottsinformationen hur som helst har
kommit till polisens kännedom och att det inte går
att ändra på detta sakläge i efterhand
(RP 14/2013 rd, s 23/I).
Det centrala vid bedömningen av bestämmelsen är
vilka begränsningar i sekretessen för förtroliga
meddelanden som man i detta sammanhang kan lagstifta om. Det är
enligt grundlagsutskottet klart att all överskottsinformation
som fåtts genom i sig lagliga tvångsmedel inte
utan begränsning kan användas för utredning
av vilket som helst brott.
[Det är i detta sammanhang ändå skäl
att påpeka att enligt 10 kap. 56 § 2 mom. i den
nya tvångsmedelslagen får överskottsinformation
dessutom alltid användas för förhindrande
av brott, för inriktning av polisens verksamhet och som
en utredning som stöder det att någon är
oskyldig. ]
Det finns också skäl att upprepa
att regleringen när det gäller förtroliga meddelanden
motiveras främst av behovet att skydda innehållet
i ett meddelande gentemot utomstående. Innehållet
i ett meddelande förlorar inte sitt skydd enligt grundlagen
enbart därför att man fått information
om det genom till exempel teleavlyssning. Bestämmelsen
i 10 § i grundlagen begränsar användningen
av innehållet i meddelandet också efter detta.
Det här är väsentligt också därför
att inte bara det egentliga målet för avlyssningen
utan också utomstående personer kan bli föremål
för hemligt inhämtande av information. Vidare
bör det noteras att om användning av överskottsinformation
tillåts för utredning av andra, mindre allvarliga
brott än sådana som motiverar respektive teletvångsmedel, så innebär
detta indirekt en uppluckring av begränsningarna för
användning av teletvångsmedel.
Utskottet menar att man vid bedömningen av bestämmelsen
måste ta hänsyn till å ena sidan den
grundlagsskyddade sekretessen för förtroliga meddelanden,
och å andra sidan de godtagbara och samhälleligt
vägande skäl som anknyter till intresset för
att utreda brott och det straffrättsliga systemets trovärdighet
och som i viss grad begränsar de grundlagsskyddade rättigheterna.
Med hänsyn till detta menar utskottet att det inte är
nödvändigt med en begränsning enligt
vilken förutsättningen för användning
av överskottsinformation är att informationen
gäller ett brott för vars undersökning
det skulle ha fått användas ett sådant
tvångsmedel genom vilket informationen har fåtts.
Det är således möjligt att i enlighet
med propositionen godkänna också en bestämmelse
där möjligheten att använda de aktuella
metoderna är kopplad till maximistraffet för brottet.
Det föreslagna kravet på ett maximistraff
på två års fängelse innebär
dock att bestämmelsen skulle tillämpas på många
brott som inte kan anses äventyra samhällets eller
individens säkerhet eller hemfrid enligt 10 § 3
mom. i grundlagen. Det skulle också betyda att överskottsinformation
kan användas för utredning av brott som oftast
bara ger böter. Därför anser grundlagsutskottet
att det maximistraff som är en förutsättning
för användning i dessa fall måste vara högre än
fängelse i två år. Det kan anses godtagbart
att överskottsinformation får användas
om det föreskrivna strängaste straffet för
brottet är fängelse i minst tre år. Det
finns inte heller något hinder för att bestämmelsen
tillämpas på vissa enstaka brott för
vilka maximistraffet är fängelse i två år,
men som till grovhetsgraden ändå kan jämställas
med de ovan nämnda brotten och som uppfyller kriterierna
i 10 § 3 mom. i grundlagen. Exempel på brott som
avses här är enligt utskottets mening särskilt
sådana brott mot liv och hälsa enligt 21 kap.
i strafflagen för vilka maximistraffet är fängelse
i två år (misshandel, dödsvållande,
grovt vållande av personskada, deltagande i slagsmål,
framkallande av fara och utsättande), brott mot friheten
enligt 25 kap. i strafflagen (frihetsberövande, olagligt
framkallande av samtycke till adoption, bortförande av barn,
olaga hot och olaga tvång), liksom även deltagande
i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (17 kap. 1
a § i strafflagen), grovt hemfridsbrott (24 kap. 2 § i
strafflagen), utpressning (31 kap. 3 § i strafflagen) och förberedelse
till allmänfarligt brott (34 kap. 9 § i strafflagen).
I 10 kap. 56 § 1 mom. i förslaget till tvångslag måste
antingen den andra meningen strykas eller bestämmelsen ändras
enligt vad som sagts ovan, för att lagförslaget
ska kunna godkännas i vanlig lagstiftningsordning. Om förvaltningsutskottet
anser att listan över brott som motiverar användning
av hemliga metoder bör utvidgas, ska ärendet föras
till grundlagsutskottet för ny bedömning.
Utskottet har inga konstitutionella invändningar mot
bestämmelsen om att beslut om användning av överskottsinformation
som bevisning fattas av domstolen i samband med behandlingen av
huvudsaken. Bestämmelsen är inte heller problematisk
med tanke på Europadomstolens praxis (se t.ex. Khan mot
Förenade kungariket, 12.5.2000, särskilt punkterna
34 och 35). Utskottet föreslår dock att förvaltningsutskottet prövar
också det alternativet att beslut om användning
av överskottsinformation fattas redan före behandlingen
av huvudsaken.
Avbrytande av inhämtande av information genom avlyssning
I 10 kap. 58 § i den nya tvångsmedelslagen
finns bestämmelser om situationer där det framgår
att teleavlyssning, teknisk avlyssning eller teknisk observation
av utrustning har riktats mot sådan kommunikation som metoden
inte är avsedd för. I sådana fall ska
avlyssningen avbrytas och de upptagningar som fåtts genom
avlyssningen genast utplånas. I propositionen föreslås
det att paragrafen kompletteras med en bestämmelse om att
information som fåtts innan användningen av tvångsmedlet
avbrutits dock får användas på samma
villkor som överskottsinformation får användas
enligt 56 §.
I paragrafen är det inte - till skillnad från överskottsinformation
- fråga om en biprodukt från lagenlig användning
av ett hemlig tvångsmedel för informationsinhämtning,
utan om användning av information som fåtts genom
ett tvångsmedel i en situation där tvångsmedlet
inte har godkänts för användning. Information
som har inhämtats på detta sätt kan enligt
utskottet inte jämställas med överskottsinformation. Dessutom
ser paragrafen ut att lida av en intern inkonsekvens, eftersom det
först förutsätts att upptagningarna ska
utplånas genast, medan det senare sägs att informationen
kan användas under vissa förutsättningar.
Den sista meningen i 10 kap. 58 § i förslaget
till tvångsmedelslag måste därför
strykas.
Avslutningsvis
Den tekniska utvecklingen och den organiserade brottslighetens
former är enligt grundlagsutskottet faktorer som påverkar
behovet att se över bestämmelserna om tvångsmedel.
Utskottet anser det viktigt att man i framtiden har detta som utgångspunkt
när man bedömer hur väl regleringen fungerar
och i vilken utsträckning den behöver justeras.
Samtidigt måste man se till att rättstryggheten
i anknytning till teletvångsmedel, i synnerhet domstolarnas
tillståndsförfarande, den interna myndighetsövervakningen
och justitieombudsmannens laglighetskontroll fungerar såväl
på författningsnivå som i praktiken.