Motivering
Koncentreringen av ärenden som gäller industriella
rättigheter och upphovsrätt till marknadsdomstolen
I propositionen föreslås att till marknadsdomstolen
koncentreras såväl överklagande av de
registermyndigheters beslut som beviljar industriella rättigheter
och dessutom handläggningen av alla immaterialrättsliga
tvistemål och ansökningsärenden.
Det här breddar klart marknadsdomstolens behörighet.
Enligt propositionen överförs ärendekategorier
till marknadsdomstolen både från Patent- och registerstyrelsens
besvärsnämnd, som föreslås bli
indragen, och från tingsrätterna.
Marknadsdomstolen är en sådan specialdomstol
som avses i grundlagen. I grundlagens 98 § finns bestämmelser
om domstolsväsendets struktur. Domstolsväsendet
bygger på en indelning i allmänna domstolar, som
regleras i 98 § 1 mom. i grundlagen, och förvaltningsdomstolar om
vilka det föreskrivs i samma paragrafs 2 mom. Indelningen
kompletteras i 98 § 3 mom. i grundlagen enligt vilken
det bestäms genom lag om specialdomstolar som utövar
domsrätt på särskilt angivna områden.
Grundlagsbestämmelserna innebär att specialdomstolarna
utgör det undantag från huvudregeln som grundlagen
tilllåter om att ett lagskipningsärende antingen
hör till en allmän domstols eller en förvaltningsdomstols
behörighet. Å andra sidan begränsar hänvisningen
till domstolsväsendets dualitet och till särskilt
angivna områden klart möjligheten att skapa rättsnormer
om omfattningen av specialdomstolarnas uppgifter. En specialdomstols behörighetsområde
ska således vara exakt avgränsat och snävt
i förhållande till de allmänna domstolarnas
och förvaltningsdomstolarnas behörighetsområden.
Specialdomstolar kan tillåtas behandla endast sådana ärendegrupper
som det är motiverat med hänsyn till specialdomstolens
behörighetsområde och hela domstolssystemet.
Det föreslagna behörighetsområdet är
exakt definierat och i propositionen läggs det med tanke
på grundlagen fram tillräckliga skäl
för att koncentrera immaterialrättsliga frågor
till marknadsdomstolen. Enligt propositionsmotiven (s. 29)
ökar antalet ärenden i marknadsdomstolen med
ca 300 ärenden om året. Av detta utgör andelen
besvärsärenden som gäller industriella rättigheter
ca 200 och andelen immaterialrättsliga tvistemål
och ansökningsärenden ca 100. En sådan
breddning av marknadsdomstolens behörighetsområde
faller enligt utskottet inom ramen för 98 § i
grundlagen.
Överklagande
Allmänna synpunkter.
Enligt propositionen ska besvär över registermyndigheternas
beslut om att bevilja eller registrera industriella rättigheter handläggas
i marknadsdomstolen på det sätt som föreskrivs
i förvaltningsprocesslagen. Immaterialrättsliga
tvistemål och ansökningsärenden handläggs
i första hand i marknadsdomstolen i enlighet med rättegångsbalken.
I fråga om registermyndigheters beslut är
det möjligt att fortsatt överklaga marknadsdomstolens
avgöranden genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen,
om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Överklagande
av marknadsdomstolens avgöranden i immaterialrättsliga
tvistemål och ansökningsärenden sker
genom besvär hos högsta domstolen med iakttagande
av det nuvarande besvärstillståndssystemet.
Förslaget innebär att det krävs besvärstillstånd
för att föra ett ärende som avgjorts
av marknadsdomstolen till högre instans oberoende av vilken
domstolsväg man väljer. För förvaltningsdomstolarna
innebär det en övergång från
allmän besvärsrätt till ett system med
besvärstillstånd. För närvarande
kan man i marknadsrättsliga ärenden söka ändring
i marknadsdomstolens avgöranden hos högsta domstolen, om
den beviljar besvärstillstånd.
Bestämmelserna om överklagande är
betydelsefulla med avseende på 21 § i grundlagen.
Enligt 1 mom. i denna paragraf har var och en rätt att
på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål
få sin sak behandlad av en domstol som är behörig enligt
lag. Grundlagsutskottet har tidigare i flera sammanhang understrukit
vikten av en snabb behandling (se t.ex. GrUU 35/2009
rd , s. 2/II och GrUU 33/2008
rd , s. 2/I). Enligt 21 § 2 mom. är rätten
att söka ändring, som ingår i rätten
till en rättvis rättegång och till garantier
för en god förvaltning, tryggad i lag. Rätten
att överklaga är huvudregel enligt grundlagen
och från den regeln kan endast smärre avvikelser
föreskrivas genom lag (RP 309/1993 rd,
s. 74/II), GrUU 10/2012 rd,
s. 6/II, , GrUU 18/2007 rd,
s. 4).
Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna ska var och en, vid prövningen av hans civila
rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot
honom för brott, vara berättigad till en rättvis
och offentlig förhandling inom skälig tid och
inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats
enligt lag. Artikeln förutsätter ändå inte
en ovillkorlig rätt till överklagande i andra
instans (se GrUU 4/2010 rd och GrUU
35/2002 rd).
En bedömning av den föreslagna bestämmelsen
måste utgå från att regleringen inte
inskränker rätten att få ett beslut om
egna rättigheter och skyldigheter behandlat av en domstol
eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.
Rätten att överklaga till marknadsdomstolen begränsas inte.
Däremot begränsar förslaget rätten
att överklaga marknadsdomstolens avgöranden till
högsta förvaltningsdomstolen och högsta
domstolen.
Överklagande till högsta förvaltningsdomstolen.
I 7 kap. 4 § 1 mom. i lagförslag 2 föreslås
att ändring i ett avgörande av marknadsdomstolen
i ett tvistemål eller ansökningsärende
som hör till marknadsdomstolens behörighet får
sökas genom besvär hos högsta domstolen,
om högsta domstolen meddelar besvärstillstånd
med stöd av 30 kap. 3 § i rättegångsbalken.
Såsom ovan har konstaterats får ändring
i marknadsdomstolens avgörande för närvarande sökas
genom besvär hos högsta domstolen med iakttagande
av systemet med besvärstillstånd. Den föreslagna
bestämmelsen innebär alltså i sak att
förfarandet nu utvidgas till att omfatta också tvistemål
eller ansökningsärenden av industriellträttslig
eller upphovsrättslig natur. Den nuvarande regleringen
bygger på 21 § i lagen om behandling av vissa
marknadsrättsliga ärenden, som stiftats med grundlagsutskottets medverkan.
Under behandlingen av ärendet 2001 tog grundlagsutskottet
inte uttryckligen ställning till besvärssystemet, även
om saken tangerades i propositionsmotiven till lagstiftningsordningen.
Utskottet konstaterade emellertid att det förenar sig om
de slutsatser regeringen hade kommit fram till i fråga
om de andra frågor som nämndes i motiven till
lagstiftningsordningen (GrUU 35/2001 rd).
Utskottet har i sin praxis godkänt ett system med tillstånd
till fortsatt handläggning när det gällt
besvär hos hovrätten över tingsrättens
avgöranden (GrUU 4/2010 rd).
Tillstånd till fortsatt handläggning ansågs
inte begränsa besvärsrätten, bland annat
för att det ska vara tillåtet att överklaga
alla avgöranden i tingsrätten till hovrätten.
Utskottet har dessutom konstaterat att hovrätten behandlar
frågan om tillstånd till fortsatt handläggning
i skriftligt förfarande, vilket inte svarar mot fullständig
behandling av ett besvärsärende i hovrätten.
Systemet med tillstånd till fortsatt handläggning
kan ändå inte helt jämställas
med systemet med besvärstillstånd eftersom det
först nämnda har ett mycket smalare tilllämpningsområde
och strängare grunder för beviljande av tillstånd.
Beslutsverksamheten i immaterialrättsliga ärenden
föreslås i propositionen bli koncentrerad till
marknadsdomstolen. Ett viktigt skäl till denna lösning är
strävan att förbättra sakkunskapen i
beslutsverksamheten. Ett sätt att säkerställa
expertisen är att ta till reglering om sammansättningar
och behörighetsvillkor för domstolens medlemmar.
Det här är viktigt med tanke på parternas rättstrygghet.
Sammantaget kommer det föreslagna förfarandet
sannolikt också att förkorta de utdragna behandlingstiderna
och resultera i snabbare behandling i synnerhet när det
gäller industriella rättigheter. Utskottet påpekar
dessutom att högsta domstolen med stöd av 30 kap. 3 § i
rättegångsbalken kan bevilja besvärstillstånd
dels på prejudikatsgrunden, dels på den grunden
att det finns andra vägande skäl. Med hänsyn
till rättstryggheten kan det finnas skäl att fästa
särskilt avseende vid prövningen av förekomsten
av vägande skäl.
Enligt utskottets uppfattning leder förslaget att binda
besvärsrätten till högsta domstolens
besvärstillstånd inte i detta sammanhang till
att parternas rätt till en rättvis rättegång äventyras och
förslaget står alltså inte i strid med
21 § 2 mom. i grundlagen. Å andra sidan
finns det inga grundlagsrelaterade hinder för att överklagandet
styrs till hovrätterna.
Överklagande till högsta förvaltningsdomstolen.
Ändring i registermyndigheters beslut om att bevilja
eller registrera sådana rättigheter som avses
i propositionen söks enligt förslaget hos marknadsdomstolen
i den ordning som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen. Ändring
i marknadsdomstolens beslut söks hos högsta förvaltningsdomstolen,
om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Grundlagsutskottet har i ett färskt utlåtande (GrUU
32/2012 rd) ansett sig ha skäl att justera sin
tidigare ståndpunkt om att systemet med besvärstillstånd är
exceptionellt och konstaterat samtidigt att det inte längre
finns skäl att i princip förhålla sig
restriktivt till systemet med besvärstillstånd
eller en utvidgning av det. Det förvaltningsrättsliga
systemet för att söka ändring bör
ses som en helhet där möjligheten att överklaga
till högsta förvaltningsdomstolen utgör
en del. Däremot är det i övrigt befogat
att i varje enskilt fall bedöma systemets acceptabilitet
och proportionalitet utifrån utskottets tidigare praxis.
Med tanke på 21 § i grundlagen är det
väsentligt att se till att systemet för att söka ändring överlag
garanterar både att det finns tillgänglig och
tillräcklig rättssäkerhet och att ärendena
behandlas så snabbt det går med hänsyn
till kravet på rättssäkerhet. Tillämpningen
av systemet bör därför i alla ärendekategorier
bygga på en samordnad och konsekvent bedömning
av behovet av rättssäkerhet. Det gäller
framför allt att kontrollera om överklagandet
före högsta förvaltningsdomstolen är
ordnat så att de rättstrygghetsgarantier som på grund
av ärendets art och betydelse krävs i den aktuella ärendekategorin fullföljs.
Det har också betydelse om högsta förvaltningsdomstolens
skyldighet eller möjlighet att bevilja besvärstillstånd
enligt de lagfästa kriterierna räcker till för
att garantera tillgången på rättssäkerhet
i den aktuella ärendekategorin. I de fall där
beslutet är positivt är det med hänsyn
till 21 § i grundlagen i regel motiverat att tillämpa systemet
med besvärstillstånd.
Med tanke på garantierna för rättstryggheten är
det väsentligt att ändring i registermyndighetens
beslut i framtiden kan sökas hos en oberoende domstol,
dvs. marknadsdomstolen, där rätttegångsförfarandet
uppfyller de krav på rättvis rättegång
som framgår av 21 § i grundlagen. Sakkunskap
i industriellträttlisga frågor ska garanteras
genom att behandlingen av dessa ärenden koncentreras till
marknadsdomstolen. Det är också relevant att den
ensamrätt som en industriell rättighet medför är
begränsad i tid. Systemet med besvärstillstånd
förkortar sannolikt den genomsnittliga behandlingstiden
i ärenden av denna typ, där kravet på snabb
behandling är essentiellt. Behovet att i enskilda fall
få målet behandlat i högsta instans tillgodoses
av att högsta förvaltningsdomstolen måste
bevilja besvärstillstånd om det föreligger
någon sådan grund som nämns i 13 § 2
mom. i förvaltningsprocesslagen. Sammantaget blir bestämmelsen
inte problematisk med avseende på 21 § i
grundlagen.
Andra aspekter
Med stöd av 2 § 1 mom. i lagförslag
16 kan de tjänstemän vid Patent- och registerstyrelsens
besvärsnämnd som har uppdraget som huvudsyssla
och som uppfyller behörighetsvillkoren, förordnas
att sköta en tjänst som marknadsrättsdomare
eller marknadsrättsingenjör vid marknadsdomstolen
för högst två år. Enligt 2 mom.
beslutar justitieministeriet om överföringen,
som förutsätter tjänstemannens samtycke.
Republikens president utnämner med stöd av 102 § i
grundlagen de ordinarie domarna enligt ett i lag bestämt
förfarande. Bestämmelser om utnämning
av övriga domare utfärdas genom lag. Enligt 103 § i
grundlagen får en domare inte utan eget samtycke förflyttas
till en annan tjänst, om inte förflyttningen beror
på omorganisation av domstolsväsendet.
Den föreslagna lagstiftningen står inte i
konflikt med grundlagens bestämmelser. Med hänsyn
till bestämmelserna i grundlagens 102 § samt
3 § 3 mom. om oberoende domstolar anser utskottet ändå det
lämpligare att marknadsdomstolen och inte justitieministeriet
förordnar tjänstemännen till deras uppdrag.