Motivering
Förundersökningslagen
Gruppkonfrontation.
Bestämmelserna om gruppkonfrontation
i föreslagna 38 a—38 c § innebär
ett framsteg med tanke på en rättvis rätttegång.
Utskottet påpekar att valet av jämförelsepersoner
enligt 38 a § 2 mom. egentligen bör ske utifrån ögonvittnens
beskrivningar av gärningsmannen och inte utifrån
vem som är misstänkt i förundersökningen.
Inspelning av förhör på video.
Också bestämmelserna om inspelning av förhör
på video i 39 och 39 a § är förbättringar
med tanke på en rättvis rättegång.
Bestämmelsen om förhör med en ung person
i 39 a § är dock problematisk, eftersom där
inte ingår en sådan garanti för den åtalades
rättssäkerhet att hans biträde får
vara med vid förhöret och att denne får
ställa frågor till den förhörde.
Utgångspunkten vid en inspelning på video är
nämligen att den unga personen inte desto vidare kommer
att förhöras personligen vid rättegången.
Därför bör förfarandet redan
i förundersökningsfasen uppfylla villkoren för
en rättvis rättegång.
Rätt att välja biträde.
Föreslagna 45 § 2 mom. gäller särskilda
behörighetsvillkor för biträde. Regleringen
avser att begränsa valet av biträde. Enligt momentets
3 punkt får den inte vara biträde som i ett ärende
som gäller det brott som undersöks eller ett brott
som har ett direkt samband med det är biträde
för någon annan som misstänks för
brott, om uppgiften som biträde för parten kunde
försvåra utredningen av saken. Förslaget är
betydelsefullt med tanke på artikel 6.3 c i Europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna. Där
sägs att den som är anklagad för ett
brott skall ha som minimirättighet att försvara
sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde
som han själv har utsett.
Även om den föreslagna bestämmelsen
inskränker den misstänktes rätt att utse
sitt biträde enbart vid förundersökningen
av ett brott och även om undersökningsledarens
beslut i sig styrs av principen om objektivitet i förundersökningen
måste villkoren i bestämmelsen vara striktare angivna.
Därmed blir det mindre sannolikt att det i praktiken fattas
enskilda beslut som står i strid med konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Förvägran
att anlita ett visst biträde kan anses acceptabelt om det
grundar sig på tungt vägande skäl som
har med brottsutredningen att göra. Bestämmelsen
kan således skärpas till exempel på följande
sätt: "... om uppgiften som biträde för
parten kan förmodas försvåra
utredningen av saken i betydande grad".
Andra omständigheter.
Lagen om rättegång i brottmål föreskriver
att en målsägande får väcka åtal
för ett brott endast om åklagaren har beslutat
att inte väcka åtal för brottet. Målsägandens åtalsrätt
gäller i sista hand vars och ens i 21 § i grundlagen
tryggade rätt att få sin sak behandlad av en domstol.
Därför är det inte lämpligt
att lagen inte föreskriver om en målsägandes
rätt att få sin sak behandlad av en domstol i
det fall att polisen antingen inte verkställer förundersökning
eller lämnar över saken till åklagaren.
I förundersökningslagen bestäms inte
vilken grad av misstanke som krävs för att en
person skall behandlas som misstänkt för ett brott,
till exempel förhöras i denna ställning.
Detta är en klar brist, inte minst som den misstänktes
ställning genom lagförslagen får alltmer
omfattande verkningar.
Med hänsyn till parternas språkliga rättigheter
uppmärksammar utskottet att det alltid före ett
förhör är skäl att ta upp frågan
om vilket språk som skall användas. Det kunde
lämpligen föreskrivas om detta i 29 § i
förundersökningslagen.
Tvångsmedelslagen
Om beviströskeln
Regeringen föreslår att beviströskeln
för ett flertal tvångsmedel skall sänkas.
Det är fråga om att ersätta grunden "på sannolika
grunder misstänks för" med "är skäligen
misstänkt för".
Saken blir problematisk i konstitutionellt hänseende
i ett sammanhang som detta som är känsligt med
tanke på de grundläggande rättigheterna,
inte minst som en sänkning av tröskeln kan bidra
till att urholka de måhända mycket stränga materiella
villkoren för tvångsmedel i praktiken. Kriteriet
"på sannolika grunder misstänkt för"
för beviströskeln är enligt utskottets
mening inte bara tydligare utan också mera motiverat med
tanke på konstitutionen, eftersom det språkligt är
förknippat med ett krav på något slag
av konkret faktum till grund för misstanken. Kriteriet
"är skäligen misstänkt för"
kan däremot lätt uppfattas som en hänvisning
till en mera generell misstanke.
Utskottet anser att det finns skäl att överväga en
sådan gradering där det finns två olika
beviströsklar för att motivera tvångsmedel även
om åtalströskeln inte överskrids ("när
det föreligger sannolika skäl till stöd
för den brottsmisstänktes skuld"). I detta upplägg
bör teletvångsmedlen teleavlyssning och teknisk
avlyssning inom ramen för hemfriden kopplas till ett konkret
faktum som grund för misstanke.
I lagförslaget används oftare än
förr uttrycket "den som misstänks för
brott", också med hänvisning till bevisningströskeln.
Det är inte klart hur uttrycket "det finns skäl
att misstänka någon för brott" skiljer
sig från detta med tanke på beviströskeln.
Den som misstänks för brott är ofta ett
användbart allmänbegrepp för den ställning som
med stöd av lagen förknippas med olika slag av
verkningar. Det är dock inte bra att använda ett
allmänbegrepp för att uttrycka också beviströskelns
nivå. I den fortsatta behandlingen är det nödvändigt
att behandla den språkliga konsekvensen i propositionen
också ur denna synvinkel.
Kroppsbesiktning
Kroppsbesiktning innebär intrång i skyddet
för den personliga friheten och integriteten som tryggas
i 7 § och skyddet för privatlivet som tryggas
i 10 § i grundlagen. Förutsättningarna för
kroppsbesiktning föreslås bli utvidgade i 5 kap.
11 §. Av utvidgningarna är reformen i 2 mom. betydelsefull
i konstitutionellt hänseende, dvs. att kroppsbesiktning
som är nödvändig för att bestämma
DNA-profilen eller för att utföra någon
annan motsvarande undersökning (t.ex. krutröksundersökning)
får företas också på någon
annan person än den som är misstänkt
för brott. Detta kommer i fråga bara vid förundersökning
av de grövsta brotten, där det strängaste straffet
för brottet är fängelse i minst fyra år.
Grundlagsutskottet har ansett att ett prov för bestämning
av DNA-profilen är ett rätt lindrigt ingrepp i
den personliga integriteten (GrUU 7/1997 rd,
s. 2/I och GrUU 7/1999 rd,
s. 2/I). Utskottet har tagit denna hållning i
situationer där det gällt att ta prov av den som
misstänks för brott eller konstateras ha gjort
sig skyldig till brott eller på begäran i ett
uppehållstillståndsärende för
konstaterande av familjeband. Lagförslaget skiljer sig
väsentligt från dessa fall i och med att det här
gäller kroppsbesiktning av en utomstående. I en
sådan situation kan åtgärdens lindrighet
inte på samma sätt spela en central roll i konstitutionellt
hänseende. Saken måste bedömas från
den utgångspunkten att en enskild person tvingas underkasta
sig provtagning som resulterar i att myndigheterna får
fram uppgifter som i hög grad berör honom eller
henne som individ och som dessutom kan vara känsliga. Att den
enskilda personen på grund av sakens natur inte kan räkna
med normala rättsskyddsgarantier gör saken ännu
tyngre.
Utskottet har tidigare framhållit att en bestämning
av DNA-profilen underlättar utredningen av grova brott
(GrUU 7/1997 rd, s. 2/II). Det
finns onekligen en acceptabel grund för den föreslagna
inskränkningen i de grundläggande rättigheterna
med tanke på hela systemet.
Vad beträffar proportionalitetsprincipen är villkoren
för åtgärden helt centrala. Ett villkor för
kroppsbesiktning av en utomstående är att man
på synnerligen goda grunder kan antas få klarhet
i ett brott på detta sätt. Detta kriterium är väsentligt
lindrigare än villkoren för teleavlyssning (5 a
kap. 2.1 §), teleövervakning (5 a kap. 3.1 §)
och teknisk avlyssning (5 a kap. 4.1 §), som är
"av synnerlig vikt för utredningen av brottet". Ett ytterligare
villkor för teknisk avlyssning inom ramen för
hemfriden (5 a kap. 4.3 §) är att "det
skulle vara väsentligt svårare eller omöjligt
att utreda brottet med hjälp av tvångsmedel som
inte i lika hög grad ingriper i den misstänktes
eller andra personers rättigheter".
Enligt utskottets uppfattning innebär en skillnad som
denna att räckvidden för personbesiktning för
en utomstående blir alltför vidlyftig med tanke
på proportionalitetsprincipen. Villkoret för behandling
i vanlig lagstiftningsordning är att lagförslaget
på denna punkt skärps t.ex. så att den
utredning som kroppsbesiktningen skall ge klarhet i måste
ha större betydelse för utredningen av brottet än
vad som föreslås i propositionen och att utredningen
inte kan inhämtas på annat sätt utan
oskäligt besvär.
Teleavlyssning
Föreslagna 5 a kap. gäller utvidgade befogenheter
för teleavlyssning. På grund av den ändrade definitionen
i 1 § 1 punkten kan teleövervakning, dvs. att
ett meddelande avlyssnas i hemlighet eller tas upp för
utredning av innehållet, rikta sig inte bara mot en teleanslutning
utan också mot en e-postadress eller någon annan
sådan teleadress eller till eller från teleterminalutrustning.
Bestämmelsen avser att vara så teknikneutral som
möjligt, vilket med hänsyn till utvecklingen i
kommunikationsformerna i sak är helt nödvändigt
och acceptabelt ur grundlagssynvinkel. Definitionen är
också tillräckligt noggrann i och med att objektet
för teleövervakningen preciseras som antingen
en viss persons teleadress eller en viss teleterminalutrustning.
Enligt kapitlets 2 § 1 mom. får teleövervakningsbefogenheterna
utnyttjas också när någon är
skäligen misstänkt för grovt sexuellt
utnyttjande av barn eller grov skadegörelse. Teleavlyssningsrätten
omfattar enligt 2 mom. dessutom sådana särskilt
uppräknade grova ekonomiska brott i samband med drivande
av rörelse eller utövning av yrke som eftersträvar
synnerligen stor vinning eller som begås särskilt
planmässigt.
Förslaget är konstitutionellt betydelsefullt
på grund av bestämmelserna om hemlighet i fråga om
förtroliga meddelanden i grundlagen. Enligt 10 § 2
mom. i grundlagen är brev- och telefonhemligheten samt
hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden
okränkbar. Men enligt paragrafens 3 mom. kan det bestämmas
genom lag om åtgärder som är nödvändiga
vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet
eller hemfriden.
Till brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet räknas enligt förarbetena till
reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna
t.ex. narkotikabrott, grova våldsbrott samt lands- och
högförräderi (RP 309/1993 rd,
s. 58/II). Utskottet bedömde 1999 frågan
om teknisk avlyssning i polislagen med tanke på hemligheten
i fråga om förtroliga meddelanden. Det ansåg
då att den föreslagna regleringen följde grundlagen,
eftersom villkoren för avlyssning var "bundna till brott
högt uppe på straffskalan (= det strängaste
straffet var fängelse i minst fyra år) och därtill
till narkotikabrott" (GrUU 5/1999 rd,
s. 4/II). I sin bedömning tillmätte
utskottet det faktum att möjligheten till teleavlyssning
var bunden till grova brott en central betydelse med tanke på kriteriet
för en nödvändig begränsning
i stället för att bedöma saken utifrån "brott
som äventyrar individens eller samhällets säkerhet".
Bestämmelserna om teleavlyssning fogades till tvångsmedelslagen
1995 före reformen av de grundläggande fri- och
rättigheterna sedan grundlagsutskottet utlåtit
sig om lagförslaget (GrUU 8/1994 rd).
Bestämmelserna fick sitt nuvarande innehåll i
en lagändring av närmast teknisk natur redan samma år.
De nu föreslagna brottstyperna i såväl
1 som 2 mom. svarar till straffskalan mot den nivå som
utskottet talade för i sitt ställningstagande
om teknisk avlyssning.
Paragrafens 1 mom. har utvidgats med grovt sexuellt utnyttjande
av barn och grov skadegörelse. De är utan tvekan
den typ av brott som äventyrar individens och samhällets
säkerhet som avses i grundlagen. Detsamma gäller
inte nödvändigtvis för ekonomiska brott.
Föreslagna 2 mom. gäller i alla fall sådana
grova brott i samband med drivande av rörelse eller utövning
av yrke som eftersträvar synnerligen stor vinning eller
begås särskilt planmässigt. Med denna
kvalifikation, dvs. att båda villkoren måste vara uppfyllda, är
det enligt utskottets mening fråga om brott som äventyrar
säkerheten i den mening som avses i grundlagen (jfr GrUU
8/1994 rd, s. 3/I). Till denna del och
enligt denna bedömning kan lagförslaget därför
behandlas i vanlig lagstiftningsordning, om det ändras
så att rätten till teleavlyssning i 2 mom. kräver
att båda tilläggsvillkoren skall vara uppfyllda.
Utskottet uppmärksammar att 2 § 2 mom. eventuellt
har problem med exaktheten. Brottsrekvisitet för dessa
brott inbegriper redan stor vinning eller planmässighet.
Det betyder att möjligheten att tillgripa tvångsmedel
i praktiken inte begränsas bara till de grövsta
gärningsformerna av dessa grova brott, vilket regeringen
avsett i propositionen. Rent generellt dras gränsen mellan
ett brott och en grov gärningsform av brottet först
utifrån en samlad bedömning, då det de
facto finns risk för att tvångsmedel tillgrips också när
det inte är fråga om en grov gärningsform
av brottet.
Inhämtande av uppgifter om mobilteleapparaters läge
Föreslagna 5 a kap. 3 a § gäller
inhämtande av uppgifter om mobilteleapparaters läge.
Utifrån förslaget kan den myndighet som utreder
vissa brott beviljas tillstånd att inhämta uppgifter
om de mobilteleapparater om vilka uppgifter vid den tidpunkt när
brottet kan antas ha begåtts har registrerats i telesystemet
via en basstation som finns i närheten av den förmodade
brottsplatsen. Förundersökningsmyndigheten kan
få tillstånd till detta när det är
fråga om brott enligt samma kapitels 3 § 1 mom.
1—3 punkt. På grund av ett brott av detta slag
kan den som misstänks för brottet utsättas
för teleövervakning.
Den föreslagna rätten att inhämta
uppgifter om mobilteleapparaters läge skiljer sig från
de tvångsmedel som kan riktas mot den som misstänks
för ett brott på den punkten att lokaliseringen
riktar sig mot ett på förhand ospecificerat antal
mobilteleapparater och därmed i princip också en
personkrets av okänd omfattning. Det är enbart
fråga om lokalisering av mobilteleapparater, inte t.ex.
om huruvida apparaterna använts för att ta kontakt
eller inte.
Förslagets konstitutionella betydelse har samband med
skyddet för privatlivet i 10 § i grundlagen, där
utgångspunkten är individens rätt att leva
sitt eget liv utan godtyckligt eller obefogat intrång från
myndigheternas och andra utomståendes sida. I denna rätt
ingår bl.a. individens rätt att knyta och upprätthålla
kontakter med andra människor och omgivningen. — Förslaget
har dessutom samband med rörelsefriheten som tryggas i
9 § i grundlagen.
Dessa grundläggande fri- och rättigheter är inte
förbundna med några särskilda lagförbehåll i
grundlagen. Med tanke på de allmänna villkoren
för begränsning av de grundläggande fri-
och rättigheterna finns det ingen anledning att anmärka
på förslaget. Utskottet har i sin bedömning
lagt stor vikt vid att den aktuella inskränkningen i skyddet
för privatlivet är ganska obetydlig jämfört
med hur viktigt det samhälleliga intresse är som
ligger till grund för inskränkningen. Inskränkningen
kommer fram i förundersökningsmyndighetens rätt
att få veta från vilken mobilteleapparat uppgifter
har registrerats i telesystemet via en basstation i närheten
av en brottsplats eller någon annan liknande plats. Denna
rätt är bunden vid ett mycket strängt
villkor att uppgifterna om läget skall kunna antas vara
av synnerlig vikt för utredningen av ett brott. Dessutom är
de brott som kommer i fråga jämförelsevis
grova. Betydelsefulla är också bestämmelserna
i föreslagna 13 § 2 mom. om att uppgifterna om
läget skall förstöras när målet har
avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut eller lämnats
därhän. Vid den fortsatta behandlingen måste
det ytterligare redas ut om sekretessbestämmelserna i fråga
om lägesuppgifterna är tillräckliga.
Teknisk avlyssning
Med teknisk avlyssning avses att ett samtal eller meddelande
i hemlighet avlyssnas eller tas upp med hjälp av en teknisk
anordning. I föreslagna 5 a kap. 4 § 3 mom. ingår
en reform beträffande teknisk avlyssning. Där
sägs att teknisk avlyssning kan riktas också mot
ett utrymme som är avsett för stadigvarande boende
och där den misstänkte sannolikt vistas. Detta är
möjligt när någon misstänks
för ett brott som avses i samma kapitels 2 § 1
mom. Dessa brott ställs också som villkor för
teleavlyssning. Ett ytterligare villkor för att rikta teleavlyssning
mot en bostad är att det vore väsentligt svårare
eller omöjligt att utreda brottet med hjälp av
tvångsmedel som inte i lika hög grad ingriper
i den misstänktes eller andra personers rättigheter.
Förslaget har konstitutionell betydelse med tanke på 10 § i
grundlagen. Enligt detta lagrum är vars och ens privatliv,
heder och hemfrid tryggade och därtill är brev-
och telefonhemligheten och hemligheten i fråga om förtroliga
meddelanden okränkbar. Med stöd av paragrafens
3 mom. kan det dock bestämmas genom lag om åtgärder som
ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för
att de grundläggande fri- och rättigheterna skall
kunna tryggas eller för att brott skall kunna utredas samt
om sådana begränsningar i meddelandehemligheten
som är nödvändiga vid utredning av brott
som äventyrar individens eller samhällets säkerhet
eller hemfriden.
De gällande bestämmelserna om teknisk avlyssning
i tvångsmedelslagen är från 1995 och 1999.
Grundlagsutskottet har utlåtit sig om båda lagarna
(GrUU 8/1994 rd och GrUU 12/1998
rd). I det senare sammanhanget ansåg utskottet
att vanlig lagstiftningsordning var möjlig om teknisk avlyssning
(och optisk övervakning) inte utsträcks till fortskaffningsmedel
när de används som bostad och om observationsanordningar
inte placeras i hotellrum och andra liknande rum som används
för stadigvarande boende (GrUU 12/1988, s. 5).
Utskottet beskrev då teknisk avlyssning som ett förhållandevis
stort ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna
framför allt till följd av åtgärdens
natur av något som utförs i smyg. Därför
bör kriterierna för teleavslyssning vara stränga
(GrUU 12/1998, s. 5/I).
Att teknisk avlyssning tillåts inom det område
som omfattas av hemfriden kan innebära avlyssning hemma
hos den som misstänks för brott eller hemma hos
någon utomstående, om den misstänkte
uppehåller sig där. Hur som helst är förslaget
betydelsefullt med tanke på dessa personers och andra i
de avlyssnade lokalerna befintliga personers grundläggande
fri- och rättigheter. Det är inte bara fråga
om skydd för hemfriden, för ett samtal inom det
område som omfattas av hemfriden är klart avsett
att vara förtroligt. Därför betyder avlyssning
av samtalet med hjälp av teknisk anordning intrång
i hemligheten i fråga om förtroligt meddelande
(RP 309/1993, s. 58/I).
I sin bedömning av teleavlyssning har utskottet utgått
från att brotten i 5 a kap. 2 § 1 mom. är av
den typ som avses i klausulen om begränsning av hemligheten
i fråga om förtroliga meddelanden i 10 § 3
mom. grundlagen. Med hänsyn till den tekniska avlyssningens
särskilda natur och antalet personer som eventuellt avlyssnas och
att de inte nödvändigtvis alla är misstänkta för
brott, är det dock inte med tanke på nödvändighetskriteriet
i 10 § 3 mom. i grundlagen möjligt att utsträcka
teknisk avlyssning till alla brottstyperna i fråga. Befogenheten
blir inte nödvändig bara på grund av
en iakttagelse om befogenhetens effektivitet. Ett villkor för
vanlig lagstiftningsordning är enligt utskottets mening att
den tekniska avlyssningen begränsas till högförräderibrott,
våldsbrott, allmänfarliga brott och de grövsta
formerna av narkotikabrott.
Grundlagsutskottet föreslår att lagutskottet
på allvar överväger att begära
en utredning av regeringen om hur de nya befogenheterna har främjat
individens eller samhällets säkerhet.
Utskottet påpekar att det är ett problem i
sig för hemfridsskyddet hur en avlyssningsanordning skall
installeras (och avlägsnas). Regeringen gör det
inte klart hur detta skall ordnas med anledning av 4 § 4
mom. Saken bör tas upp vid den fortsatta beredningen. En
bestämmelse med den föreslagna lydelsen berättigar
givetvis inte någon att i hemlighet skaffa sig tillträde
till ett område som omfattas av hemfriden för
att installera en anordning, utan det måste finnas en explicit
bestämmelse om detta.
Beslut om åtgärder
Teleavlyssning i brådskande situationer.
Föreslagna 5 a kap. 5 § gäller beslut
om de åtgärder som avses i kapitlet. Med tanke
på de grundläggande fri- och rättigheterna är
det viktigt att det i regel är domstolen som fattar beslut
om tvångsåtgärderna. Ur denna synvinkel är
det också väsentligt att en anhållningsberättigad
tjänsteman i brådskande fall får besluta
om vissa åtgärder till dess att domstolen har
avgjort det yrkande som gäller beviljande av tillstånd
senast inom 24 timmar efter det att åtgärden inletts.
Denna lösning i propositionen är helt riktig, eftersom
undantagsförfarandet i brådskande situationer
inte gäller teknisk avlyssning inom det område
som omfattas av hemfriden enligt 4 § 3 mom. (med hänsyn
till denna bestämmelse förblir det oklart vad
5 § 1 mom. 6 punkten har för betydelse). Ur konstitutionell
synvinkel är det dock värt att notera att teleavlyssning
utifrån 5 § 2 mom. faller inom undantagsförfarandets
räckvidd.
När möjligheten till teleavlyssning togs in
i tvångsmedelslagen ansåg grundlagsutskottet det vara
väsentligt med tanke på rättsskyddet
att förutsättningen för avlyssningsbefogenheter
alltid skulle vara att en oavhängig domstol i ett enstaka
fall beviljar tillstånd på grund av en konkret misstanke
om brott (GrUU 8/1994 rd, s. 2/II). Det
föreliggande föslaget kan innebära att
polisen får företa teleavlyssning och upphöra
med den innan domstolen beslutat om tillstånd. Då blir
det inte alls fråga om någon utompolisiär
bedömning av förutsättningarna för
teleavlyssning. Utskottet menar att detta inte står i samklang
med 10 § i grundlagen som tryggar hemligheten i fråga
om förtroliga meddelanden. För teleavlyssning
skall alltid krävas tillstånd av en domstol. Lagförslaget
måste ändras på denna punkt för
att det skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Vid
den fortsatta behandlingen gäller det att se till att domstolssystemet fungerar
oberoende av tidpunkt.
Offentligt ombud.
I anknytning till behandlingen av teknisk avlyssning inom det
område som omfattas av hemfriden föreslås
ett offentligt ombud som skall ta till vara den misstänktes
och andra eventuellt avlyssnade personers intressen. Enligt 5 a
kap. 6 a § förordnas ett offentligt ombud av den
domstol som behandlar tillståndsärendet.
I ett sådant sammanhang kan det vara bra att förordna
en utomstående intressebevakare för att tillståndsbesluten
inte skall fattas uteslutande utifrån förundersökningsmyndighetens
material. När möjligheten till teleavlyssning
en gång fogades till tvångsmedelslagen övervägdes
ett förfarande med en särskild god man i samband
med att domstolen fattade beslut om teleavlyssning. Då bedömdes
det dock att den gode mannen "vore helt beroende av det material
som förundersökningsledaren framlägger
för domstolen. Han skulle också sakna möjligheter
att framlägga motbevisning" (RP 22/1994 rd, s.
16/I). Systemet ansågs inte förbättra
domstolens möjligheter i praktiken att beakta den misstänktes
intressen och därtill antogs den advokat som fungerar som
god man fungera som ett slags "rättsskyddsgisslan".
I propositionen anförs inga omständigheter som
skulle skingra misstankarna om att det är fråga
om ett skenbart rättsskyddsarrangemang. Men om det anses
vara motiverat med ett offentligt ombud bör det på allvar övervägas
om det inte behövs ett offentligt ombud vid beslut om teleavlyssning
också.
Behörig domstol.
Enligt 5 § 1 mom. avses med behörig domstol
som nu en domstol som avses i 1 kap. 9 § eller någon
annan domstol där handläggningen lämpligen
kan ske. I sammanhang med de grundläggande fri- och rättigheterna är det
problematiskt att formuleringen är så pass lös
och obestämd. Bestämmelsen bör lämpligen preciseras.
I överensstämmelse med principen i 1 kap. 9 § är
det naturligast att bara tingsrätten kan vara behörig
i saker av denna typ.
Ny behandling av häktningsärende
Föreslagna 1 kap. 22 § innebär att
ett häktningsärende tas upp på nytt bara
om den häktade begär det jämfört
med att domstolen nu skall ta upp saken till behandling på tjänstens
vägnar med minst två veckors mellanrum. Reformen
kan betyda problem för de grundläggande fri- och rättigheter
som avser personlig frihet och rättvis rättegång
om den häktade av ovetskap eller något annat skäl
inte kan bedöma om en ny behandling behövs eller
inte. Det kan t.ex. vara fråga om sådana förändringar
i förhållandena som inverkar på häktningsbeslutets
grunder. Därför anser utskottet att nuvarande
praxis lämpligen bör fortsätta (tidsintervallet
kan möjligen justeras) eller att det för dem som
begärts häktade under förundersökningen
ex officio ordnas en försvarsadvokat eller att undersökningsledaren
förpliktas att hålla domstolen underrättad
om eventuella ändringar.