Motivering
Riksdagens samtycke
Nödvändigheten av riksdagens godkännande
Allmänt.
Enligt 94 § 1 mom. grundlagen krävs riksdagens
godkännande för fördrag och andra internationella
förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser
som hör till området för lagstiftningen
eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen
av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande.
De viktigaste ändringarna i Nicefördraget
gäller gemenskapens institutionella uppbyggnad och beslutsmekanismer.
I princip är sådana ändringar mycket
viktiga för enskilda EU-stater som utövar "en
del av sin suveränitet tillsammans med andra suveräna
medlemsstater till nytta för det europeiska samarbetet"
(GrUU 14/1994 rd, s. 3, första
spalten). Utskottet omfattar regeringens ståndpunkt att
Nicefördraget är av så stor betydelse
att det bör godkännas av riksdagen med hänvisning
till bestämmelsen i grundlagen om fördrag som
har "avsevärd betydelse".
Uttrycket "området för lagstiftningen" i samma
lagrum i grundlagen syftar enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis
på alla avtalsbestämmelser som skall ingå i
lag oavsett om de står i strid eller samklang med en lagbestämmelse
i Finland (exempelvis GrUU 31/2001 rd,
s. 2—3). I propositionen ingår en översikt över
de avtalsbestämmelser som enligt regeringen hör
till området för lagstiftningen. Utskottet omfattar
regeringens ståndpunkter och framhåller att också de
bestämmelser som enligt propositionen är viktiga
för budgetmakten ingår i området för lagstiftningen.
Dessutom vill grundlagsutskottet lyfta fram vissa andra punkter.
Närmare samarbete.
Närmare samarbete innebär att enskilda medlemsstater
kan samarbeta inom ramen för unionen trots att alla medlemsstater
inte vill eller kan delta i samarbetet. Kriterierna för
närmare samarbete och avgränsning av dess räckvidd är,
enligt utskottets uppfattning, en viktig fråga för
medlemsstaternas rätt att utöva sin suveränitet
i unionen i det hänseendet att avtalsbestämmelserna
om närmare samarbete ingår i området
för lagstiftningen.
Bestämmelserna om närmare samarbete inom den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken finns i artikel
27a—27e i unionsfördraget. Bestämmelser
inom den tredje pelaren om polissamarbete och straffrättsligt
samarbete finns i artikel 40, 40a och 40b. Allmänna kriterier
för ett närmare samarbete inom unionsfördragets räckvidd
ingår i artikel 43, 43a, 43b och 44. I EG-fördraget
ingår bestämmelserna om ett närmare samarbete
i artikel 11 och 11a.
Institutionella bestämmelser.
Europeiska gemenskaperna utövar i betydande grad offentlig makt
som ingår i Finlands jurisdiktion och gör det
i form av lagstiftande, verkställande och dömande
makt. Därför anser utskottet att de institutionella
bestämmelserna är så nära kopplade till
en stats suveränitet att de ingår i området
för lagstiftningen. De gäller Europaparlamentet, kommissionen
och domstolen, andra lagskipningsorgan och dessas verksamhet
samt revisionsrätten. Likadana bestämmelser ingår
i respektive fördrag om upprättandet av gemenskaperna.
Institutionella bestämmelser ingår också i protokollet
om utvidgningen av Europeiska unionen, som ingår
som bilaga till unionsfördraget och EG-fördraget.
Också de hör till området för
lagstiftningen. På samma grunder kan det anses att bestämmelser
om rådgivande organ som medverkar i gemenskapens lagstiftningsprocess hör
till området för lagstiftningen. Artikel 263 om
regionkommittén nämns i propositionen. Dessutom
bör ekonomiska och sociala kommittén nämnas
i sammanhanget, anser grundlagsutskottet.
Övriga synpunkter.
Också bestämmelserna i artikel 266 i EG-fördraget
om att Europeiska investeringsbanken är en juridisk person
och att vissa artiklar i bankens stadga får ändras
hör till området för lagstiftningen.
Artikel 24 i unionsfördraget är den rättsliga
grunden för avtal inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken och anknyter i den meningen i betydande grad
till statens utövning av sin suveränitet att den
ingår i området för lagstiftningen. I
artikel 175.2 i EG-fördraget finns bestämmelser
om de frågor i gemenskapens miljöpolitik som rådet måste
besluta om med enhällighet. Miljöbestämmelserna
ingår i området för lagstiftningen och en
bestämmelse som kräver enhälliga beslut
i miljöfrågor ingår också i
området för lagstiftningen. I det nya andra stycket
i artikel 191 i EG-fördraget sägs att rådet
skall fastställa regler för politiska partier
på europeisk nivå och särskilt bestämmelser
om deras finansiering. Denna typ av bestämmelser som genererar
ny kompetens ingår i området för lagstiftningen. Ändringarna
i artikel 300 i EG-fördraget är av betydelse för
gemenskapens kompetens att ingå avtal och bestämmelserna
hör till området för lagstiftningen.
Dessutom anser grundlagsutskottet att också de fördragsbestämmelser
som upphäver gällande bestämmelser som
hör till området för lagstiftningen kräver
riksdagens samtycke. Sådana bestämmelser ingår
i artikel 7 och 8 i Nicefördraget.
Genom artikel 5 i Nicefördraget får protokollet
om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska
centralbanken en ny punkt i artikel 10. Den nya punkten föreskriver
om beslutsprocessen i ECB-rådet, rådets beslutförhet och
ledamöternas rösträtt får ändras. Ändringen avser
väsentliga bestämmelser om en viktig institution
och bestämmelserna hör till området för lagstiftningen.
Beslut om godkännande
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
Nicefördraget. Beslutet skall täcka hela fördraget, vilket
stämmer överens med formuleringen i 94 § 1
mom. grundlagen (t.ex. GrUU 11/2000 rd, s.
3, första spalten).
Beslut om godkännande
I 94 § 2 mom. föreskriver grundlagen att beslut om
godkännande av en internationell förpliktelse
fattas med enkel majoritet. Men om ett förslag gäller
godkännande av en förpliktelse som gäller
grundlagen måste beslutet fattas med minst två tredjedelar
av de avgivna rösterna.
Den senare regeln är ny i grundlagen eftersom riksdagen
tidigare beslutade om godkännande med enkel majoritet i
alla sammanhang. I och med att regeln är så ny är
det teoretiskt sett möjligt att bedömningen om
en fråga gäller grundlagen eller inte kan utfalla
på ett annat sätt i samband med beslutet om godkännande än
när det gäller ett förslag om ikraftträdande,
alltså beträffande 95 § 2 mom. grundlagen.
Men ett sådant läge skulle strida mot grundlagsreformen (RP
1/1998 rd, s. 51) och vore ohållbar
i sak. Utskottet anser därför att ett beslut om
godkännande alltid skall fattas med kvalificerad majoritet om
ett lagförslag om ikraftträdande behandlas i inskränkt
grundlagsordning.
I nästa avsnitt går utskottet in på förhållandet mellan
Nicefördraget och grundlagen.
Förslaget till lag om ikraftträdande
Utgångspunkter för en bedömning
av suveräniteten
Lagen om ikraftträdande av anslutningsfördraget
och lagen om ikraftträdande av Amsterdamfördraget.
Av flera orsaker stiftades lagen om godkännande av
vissa bestämmelser i fördaget om Finlands anslutning
till Europeiska unionen i inskränkt grundlagsordning efter
att grundlagsutskottet hade lämnat sitt utlåtande
(GrUU 14/1994 rd) om propositionen.
Den mest generella orsaken till att denna lagstiftningsordning valdes
var att bestämmelserna i anslutningsfördraget
rättsligt sett inskränkte Finlands suveränitet.
För det första fick EU:s institutioner rätt att
utöva offentlig makt i frågor som hörde
till Finlands jurisdiktion i form av lagstiftande, verkställande
och dömande makt. Detta begränsar de finländska
statsorganens kompetens. Dessutom avvek fördragsbestämmelserna
från reglerna för hur beslutandemakt fick utövas
enligt de dåvarande grundlagarna i förhållande
till andra stater och internationella organisationer. Också lagen
om ikraftträdande av Amsterdamfördraget stiftades
i inskränkt grundlagsordning (GrUU 10/1998
rd).
I konstitutionellt hänseende är dessa ikraftträdelselagar
så kallade undantagslagar och de kan ändras i
vanlig lagstiftningsordning, om ändringslagen inte utvidgar
de undantag från grundlagen som ingår i undantagslagarna.
Också tilllägg och ändringar som är
oväsentliga för helheten men som i sig innebär
att undantaget från grundlagen utvidgas en aning kan godkännas
i vanlig lagstiftningsordning, om den fråga som är ett
undantag från grundlagen därigenom inte ändrar
karaktär (RP 1/1998 rd, s.
124, andra spalten).
Den nya grundlagen.
När anslutningsfördraget och Amsterdamfördraget
hade antagits och satts i kraft trädde den nya grundlagen
i kraft den 1 mars 2000. Bestämmelserna i 1 § om
Finlands suveränitet avviker något från
suveränitetsbestämmelserna i den gamla regeringsformen.
Därför måste Nicefördraget i
första hand bedömas utifrån grundlagsbestämmelserna
och först i andra hand med avseende på lagarna
om ikraftträdande av anslutningsfördraget och
Amsterdamfördraget (jfr GrUU 1/2000 rd).
Tolkningen av bestämmelsen om Finlands suveränitet
i 1 § 1 mom. grundlagen måste enligt förarbetena
till grundlagsreformen beakta Finlands medlemskap i ett flertal
internationella organisationer (RP 1/1998 rd,
s. 72, andra spalten). Bestämmelsen om Finlands suveränitet skall
"granskas i skenet av Finlands internationella förpliktelser
och särskilt med beaktande av Finlands medlemskap i Europeiska
unionen" (RP 1/1998 rd, s. 73, andra
spalten). I grundlagsreformen tog Finland avstånd från
den typ av formella tolkningar som säger att ett statligt medlemskap
i en internationell organisation alltid innebär att statens
suveränitet inskränks. I det sammanhanget hänvisade
regeringen i propositionen till tidigare ståndpunkter från
grundlagsutskottets sida. Grundlagsutskottet hade tidigare framhållit
att Finland som medlem i Europeiska unionen utövar en del
av sin suveränitet tillsammans med andra suveräna
medlemsstater till nytta för det europeiska samarbetet
(RP 1/1998 rd, s. 72—73).
I grundlagen föreskriver 1 § 3 mom. följande: "Finland
deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa
fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att
utveckla samhället". Ett av syftena med denna grundlagsbestämmelse är
att vara en punkt att ta fasta på när det bedöms
om en ny internationell förpliktelse strider mot grundlagsbestämmelserna
om Finlands suveränitet eller inte. Förarbetena
till grundlagsreformen ger vid handen att det är befogat
att utgå från att sådana internationella
förpliktelser som är sedvanliga i modernt internationellt
samarbete och som bara i ringa utsträckning påverkar
statens suveränitet inte direkt kan anses strida mot grundlagens
bestämmelser om suveränitet. (RP 1/1998
rd, s. 74, andra spalten). Finlands medlemskap i Europeiska
unionen är en viktig form av internationellt samarbete
som redan har fått sin givna plats.
När bestämmelserna om Finlands suveränitet i
1 § grundlagen tolkas utifrån motiveringen till grundlagsreformen
och med utgångspunkt i att Finland är medlem i
Europeiska unionen betyder det, enligt grundlagsutskottets uppfattning, samtidigt
också att man måste ta hänsyn till att medlemskapet
har medfört vissa begränsningar i suveräniteten
i olika delar av det allmänna. Men frågan om att
föra över kompetens på unionens institutioner är
en sak som a priori gäller suveräniteten som den
definieras i grundlagen, anser grundlagsutskottet. Mindre justeringar
av unionens uppgifter till exempel utifrån den
kompetens som unionen redan nu innehar kan i vissa fall vara i samklang
med grundlagsbestämmelserna om Finlands suveränitet.
Normala interna omställningar i den institutionella verksamheten spelar
vanligen ingen roll för suveräniteten.
Artikel 7 i unionsfördraget
Artikel 7 i unionsfördraget gäller sanktioner
mot en medlemsstat och hur de skall förordnas. Vid sanktioner
kan en medlemsstat temporärt fråntas vissa rättigheter
med stöd av unionsfördraget om den allvarligt
och ihållande åsidosätter principer som
anges i artikel 6.1. Vid behandlingen av Amsterdamfördraget
ansåg grundlagsutskottet att lagen om ikraftträdandet
måste behandlas i inskränkt grundlagsordning bland
annat på grund av de nya bestämmelserna om sanktioner (GrUU
10/1998 rd, s. 6).
Sanktionsmekanismen ändras i Nicefördraget.
Med stöd av förfarandet i den nya artikel 7.1 kan
unionen ta ställning till frågan redan när
det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter
principer som anges i artikel 6.1. Rådet får i
en ministerkonstellation på motiverat förslag
från en tredjedel av medlemsstaterna, från Europaparlamentet
eller från kommissionen med en majoritet på fyra
femtedelar av sina medlemmar och efter Europaparlamentets samtycke
slå fast att det finns en klar risk och lämna lämpliga
rekommendationer till denna stat. Innan detta slås
fast skall rådet höra den berörda medlemsstaten
och får enligt samma förfarande anmoda oberoende
personer att inom rimlig tid lägga fram en rapport om situationen
i den berörda medlemsstaten. Rådet skall, precis
som nu, sammanträda på statschefs- eller regeringschefsnivå och
besluta om sanktionerna. Rådet är skyldigt att
regelbundet kontrollera om de kriterier som ledde till åtgärderna
enligt artikel 7.1 fortfarande gäller.
Genom Nicefördraget utsträcks EG-domstolens
kompetens till procedurfrågorna i artikel 7.1. Domstolens
behörighet gäller således beslutsförfarandet
och den berörda medlemsstatens rätt att bli hörd
men sträcker sig inte till rätten att slå fast
att det finns en risk eller att ta ställning till om rekommendationerna är
lämpliga.
Reformen är egentligen ett kompletterande tillägg
till den fas som föregår sanktionen. Det nya förfarandet
i sig kan inte leda till några rättsligt betydande åtgärder
mot en medlemsstat. Det nya förfarandet kan dessutom anses
bromsa upp benägenheten att tillgripa sanktionsförfarandet. Utskottet
anser reformen vara motiverad och oproblematisk i konstitutionellt
hänseende (GrUU 26/2000 rd).
Utvidgat beslutsfattande med kvalificerad majoritet
Kravet på enhälliga beslut ersätts
i Nicefördraget med beslut med kvalificerad majoritet i
sammanlagt 37 artiklar i unionsfördraget eller EG-fördraget.
Av dessa införs beslut med kvalificerad majoritet i fråga
om 22 artiklar när Nicefördraget träder
i kraft. I de övriga artiklarna föreskrivs det
att beslut med kvalificerad majoritet skall börja tillämpas
vid en bestämd tidpunkt som avtalas senare eller genom
enhälligt beslut av rådet. Vid en konstitutionell
bedömning av sådana ändringar måste
fördragsbestämmelsernas karaktär och
deras räckvidd i sak beaktas (GrUU 10/1998
rd, s. 8, första spalten).
EG-fördraget.
Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen
inom EG-fördragets räckvidd ändras inte
av att beslutsbestämmelserna ändras, utan de beslutsförfaranden
som gemenskapen tillämpar. Nicefördraget inför
inget nytt beslutsförfarande utan utvidgar tillämpningen
av ett förfarande som redan finns. Utskottet anser att ändringarna
av beslutsreglerna i EG-fördraget inte medför
några problem med avseende på bestämmelserna
i grundlagen om Finlands suveränitet och att inskränkt
grundlagsordning därför inte behöver
tillämpas för att införa dem (jfr Amsterdamfördraget, GrUU 10/1998
rd, s. 8, andra spalten).
Artikel 24 i unionsfördraget.
Artikeln utgör den rättsliga grunden för
avtal inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
(också inom polissamarbetet och straffrättsligt
samarbete) med en eller flera stater eller internationella organisationer.
I samband med Amsterdamfördraget ansåg utskottet
att artikeln "överlåter traktatkompetens till
organ utanför vår konstitution och inom nya områden
som inte ingår i anslutningsfördraget". Den då aktuella
lagen om ikraftträdande måste därför
behandlas i inskränkt grundlagsordning (GrUU 10/1998
rd, s. 7).
Genom Nicefördraget ändras artikeln till att rådet
i vissa fall får fatta beslut med kvalificerad majoritet.
Men rätten att ingå avtal ändras egentligen
inte. Kravet på enhälliga beslut kvarstår när
avtalet avser en fråga där enhällighet
krävs för att fatta interna beslut. När
avtalet syftar till att genomföra en gemensam åtgärd
eller en gemensam ståndpunkt skall rådet fatta
beslut med kvalificerad majoritet i enlighet med artikel 23.2.
Enligt artikel 23.2 i unionsfördraget kan en medlemsstat
genom sin rådsmedlem förklara att den av viktiga
och uttalade skäl som rör nationell politik avser
att motsätta sig antagandet av ett beslut som skall fattas
med kvalificerad majoritet. Rådet får då med
kvalificerad majoritet begära att frågan skall
hänskjutas till Europeiska rådet för
enhälligt beslut. I samband med Amsterdamfördraget
ansåg utskottet att ett beslutsförfarande som
medger denna möjlighet inte medför någon
sådan begränsning i Finlands beslutsmakt i utrikes-
och säkerhetspolitiska frågor som strider mot
grundlagen (GrUU 10/1998 rd, s. 6—7).
Med hänvisning till detta anser utskottet det vara klart
att ett liknande beslutsförfarande för avtal som
gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
inte strider mot bestämmelserna i grundlagen om Finlands
suveränitet.
Den andra viktiga ändringen gäller bestämmelsen
att ett avtal som ingås med stöd av artikel 24
inte skall vara bindande för en medlemsstat vars företrädare
i rådet förklarar att medlemsstaten måste
uppfylla vissa krav som följer av dess egna konstitutionella
förfaranden. Enligt Nicefördraget kan de övriga
rådsmedlemmarna då enas om att avtalet likväl
skall gälla provisoriskt. Detta innebär samtidigt
att avtalet kommer att tillämpas på Finland även
om Finland i rådet hade förklarat att vår
konstitution kräver ratificering. Artikeln gäller
avtal som antagits med kvalificerad majoritet och avser således
i princip också avtal som Finland har motsatt sig i rådet.
Denna regel är nödvändig på grund
av de praktiska omständigheterna, inte minst i en utvidgad
union. Utskottet anser att den inskränkning i suveräniteten
som artikeln medger har så små effekter på medlemsstaterna
att den står i samklang med bestämmelserna om
suveränitet i grundlagen.
Anpassning eller komplettering av grundfördragen genom
beslut av rådet
Artiklarna 137.2, artikel 225a (artikel 140a i fördraget
om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen och
artikel 32e i fördraget om upprättandet av Europeiska
kol- och stålgemenskapen), artikel 245 (artikel 160 i fördraget
om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen och
artikel 45 i fördraget om upprättandet av Europeiska
kol- och stålgemenskapen) och artikel 266 ger rådet
rätt att senare besluta om ändringar som påverkar
de materiella bestämmelserna i de fördrag som
har ändrats genom Nicefördraget eller den institutionella
uppbyggnaden som föreskrivs i dem. För att träda
i kraft behöver ändringarna inte ratificeras av medlemsstaterna.
Enligt artikel 137.2 kan rådet genom enhälligt
beslut besluta att medbeslutandeförfarandet skall tillämpas
på punkt 1 d, f, och g. Artikel 225a ger rådet
rätt att upprätta särskilda rättsinstanser
med uppgift att i första instans pröva och avgöra
vissa grupper av ärenden på särskilda områden.
I beslutet om upprättandet av en särskild rättsinstans
skall bestämmelser om rättsinstansens sammansättning
fastställas och omfattningen av dess behörighet
preciseras. Med stöd av artikel 245 får rådet
rätt att genom enhälligt beslut ändra
bestämmelserna i domstolens stadga med undantag av avdelning
I som gäller domare och generaladvokater. Rätten
att ändra stadgan kan också gälla till
exempel domstolens organisation och behandlingen av ärenden.
Med stöd av artikel 266 kan rådet med enhällighet ändra
vissa artiklar i Europeiska investeringsbankens stadga.
På senare år har utskottet granskat liknande fördrag
ett flertal gånger (till exempel GrUU 28/1997
rd, GrUU 13/1998 rd, GrUU
45/2000 rd och GrUU 31/2001
rd). Utskottets synpunkter på dessa frågor
kan sammanfattas i slutledningen att en institution som inrättats
med stöd av ett fördrag kan ges behörighet
att anpassa, men inte ändra fördraget. Tillåtna
anpassningar bör i materiellt hänseende vara sådana
att de inte påverkar fördragets karaktär,
men inte heller gäller ärenden som enligt grundlagen
kräver riksdagens samtycke.
Med hänvisning till denna generella tolkning bör
det ges stor tyngd att frågan gäller fördragen om
upprättandet av de europeiska gemenskaperna, menar grundlagsutskottet.
På grund av det nära och omfattande samarbetet
mellan medlemsstaterna har EG en nyckelroll i de nuvarande internationella
förpliktelserna. Utskottet påpekar också att
det redan länge har varit känt att unionens avtalsmekanismer
och regler för ändringar i avtalen behöver
ses över. Att EG-fördraget ger rådet
behörighet att besluta om vissa ändringar är
ett användbart instrument i det rådande läget.
Den viktigaste punkten med avseende på bestämmelserna
om Finlands suveränitet i grundlagen är att rådet
beslutar med enhällighet om alla ändringar som
avses i Nicefördraget. För den konstitutionella
bedömningen spelar det också en viss roll att
rådets beslutsbefogenheter vanligen gäller ärenden
som beskrivs exakt och ingående och som berör
institutionerna eller förhållandena mellan institutionerna
på olika sätt. Med dessa beslut kan rådet
inte utvidga gemenskapens kompetens. Rådets beslutsbefogenheter sträcker
sig inte till EG-fördragets grundläggande karaktär
eller primära mål utan de begränsar sig
till den nuvarande ramen. Utifrån dessa omständigheter
anser utskottet att de aktuella bestämmelserna i EG-fördraget
inte påverkar behandlingsordningen för lagförslaget
om ikraftträdande av vissa bestämmelser i Nicefördraget.
Övriga frågor
Artikel 133 i EG-fördraget.
Genom ändringarna i artikeln införlivas tjänster
och handelspolitiska frågor kring immateriella rättigheter
i gemenskapens exklusiva kompetens att ingå avtal. Enligt
den gällande formuleringen i fördraget får dessa ärenden
införlivas genom enhälligt beslut av rådet.
När den gällande bestämmelsen var aktuell
ansåg utskottet att den innebar ett bemyndigande för
rådet att ändra kompetensfördelningen
mellan gemenskapen och medlemsstaterna när det gäller
rätten att ingå avtal. Om ändringen genomförs
utvidgas gemenskapens kompetens att ingå avtal i väsentlig
grad jämfört med läget i anslutningsfördraget.
Därför ansåg grundlagsutskottet att denna
punkt i Amsterdamfördraget avvek från grundlagen
(GrUU 10/1998 rd, s. 5, andra spalten).
Med hänsyn till det ovan relaterade avser ändringen
av artikeln i Nicefördraget att gemenskapens kompetens
utvidgas. Därför påverkar artikeln inte
behandlingsordningen för lagen om ikraftträdandet.
Artikel 229a i EG-fördraget.
Artikeln är ny och medger att domstolen får
behörighet att avgöra tvister som rör
tillämpningen av gemenskapens rättsakter om industriellt
rättsskydd. Frågorna kräver enhälligt
beslut av rådet. Dessutom skall de ratificeras i medlemsstaterna.
Det är alltså en ändring i EG-fördraget
som tillåter att domstolens behörighet utvidgas. Ändringen
ger domstolen behörighet att avgöra tvister som
rör tillämpningen av de rättsakter som ingår
i unionsrätten. Bedömd utifrån formuleringen
i artikeln har utvidgningen sammantaget sett så liten effekt
på suveräniteten att frågan inte påverkar
lagstiftningsordningen för lagförslaget (jfr GrUU
45/2000 rd, s. 4—5). Frågan måste
i vilket fall som helst bedömas på nytt om rådet
beslutar ge domstolen ny behörighet, eftersom medlemsstaterna
skall anta bestämmelserna i enlighet med sina konstitutionella
bestämmelser.
Behörigheten att utfärda förordning.
I 2 § i lagen om ikraftträdande av de berörda
bestämmelserna i Nicefördraget föreskrivs
att närmare bestämmelser om verkställigheten
av lagen kan utfärdas genom förordning av republikens
president. Utskottet upprepar här sin tidigare ståndpunkt
att "det är svårt att se vad som motiverar att
bestämmelserna utfärdas genom förordning av
republikens president i stället för av statsrådet"
(GrUU 24/2001 rd, s. 3, första
spalten, se även GrUU 29/2001 rd,
s. 3, första spalten, och GrUU 31/2001
rd, s. 3, första spalten). Bestämmelserna
i 3 mom. står i samklang med 95 § 3 mom. grundlagen
(se också GrUU 24/2001 rd,
s. 3, första spalten).