Motivering
Jämlikhet
Bedömningsgrunder.
Enligt 11 kap. 1 § 2 mom. 1 punkten i det första
lagförslaget höjs moderskapspenningen för
de 56 första vardagarna. Föräldrapenningen
till fadern höjs med stöd av 2 punkten i samma
moment för de 50 första vardagarna. Förslagen
måste bedömas med hänsyn till bestämmelserna
om jämlikhet och förbudet mot särbehandling
i grundlagens 6 § och motsvarande bestämmelser
i internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna.
I 6 § i grundlagen sägs att alla är
lika inför lagen. Enligt förarbetena till reformen
av de grundläggande fri- och rättigheterna omfattar jämlikhetsbestämmelsen
också lagstiftaren. Medborgare eller grupper av medborgare
kan inte godtyckligt särbehandlas vare sig positivt eller
negativt genom lag. Jämlikhetsbestämmelsen kräver ändå inte
att alla medborgare behandlas lika, om inte de förhållanden
som inverkar på saken är likadana. Jämlikhetssynpunkter
spelar en viss roll när medborgarna beviljas fördelar
eller rättigheter genom lag. Å andra sidan är
det typiskt för lagstiftningen att den på grund
av ett visst acceptabelt samhälleligt intresse behandlar människor
olika bl.a. för att främja faktisk jämlikhet
(RP 309/1993 rd). Grundlagsutskottet
brukar i sin praxis understryka att inga skarpa gränser
för lagstiftarens prövning kan härledas
ur jämlikhetsprincipen då reglering i överensstämmelse
med den rådande samhällsutvecklingen eftersträvas
(GrUU 1/2006 rd, s. 2/I, GrUU 59/2002
rd, s. 2/II).
Den allmänna jämlikhetsbestämmelsen
kompletteras med ett förbud mot särbehandling
i grundlagens 6 § 2 mom. Där föreskrivs
att ingen får särbehandlas bl.a. på grund
av kön. I förarbetena till reformen av de grundläggande
fri- och rättigheterna anses förbudet mot särbehandling inte
förbjuda all slags åtskillnad mellan människor, även
om det sker av en orsak som finns explicit angiven i den behöriga
bestämmelsen. Men kraven är mycket höga
för de grunder för särbehandling som
nämns explicit i bestämmelsen. Den hindrar inte
i sig positiv särbehandling för att värna
faktisk jämlikhet, dvs. åtgärder som förbättrar
en viss grupps (t.ex. kvinnor, barn, minoriteter) villkor och förhållanden
(RP 309/1993 rd).
Grundlagens 6 § 4 mom. innehåller ett konstitutionellt
uppdrag att främja jämställdheten mellan
könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet.
Bestämmelsen lyfter fram kravet på lika lön
för kvinnor och män, som också är
lagt fast i flera internationella konventioner som är bindande
för Finland (se RP 309/1993 rd).
Artikel 26 i FN:s internationella konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter handlar om en omfattande och
självständig mänsklig rättighet
som innefattar likabehandling och förbud mot all åtskillnad.
För efterlevnaden av MP-konventionen har det inrättats
en kommitté för mänskliga rättigheter,
som understryker att åtskillnaden är i linje med
artikel 26, om det finns skäliga och objektiva kriterier
för särbehandling (t.ex. GrUU 59/2001
rd, s. 2/II). Men kommittén har i praktiken ställt
sig avvisande till sådan nationell lagstiftning som särbehandlar
könen i fråga om sociala trygghetsförmåner
(Broeks v. Nederländerna 172/1984, Zwaan-de Vries
v. Nederländerna 182/1984 och Pauger v. Österrike
415/1990). I artikel 1 stycke 1 i det tolfte protokollet
till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna finns
en bestämmelse om förbud mot all slags diskriminering. Förbudet
svarar mot bestämmelserna i MP-konventionen och förbudet
mot särbehandling i Finlands grundlag (GrUB 4/2004
rd, s. 2/I).
Moderskapspenning.
Moderskapspenningen föreslås bli höjd
från 70 till 90 procent av arbetsinkomsterna för
de 56 första vardagarna. Samtidigt ska inkomstgränsen
för den här perioden höjas.
Syftet med moderskapspenningen är att ge modern en
chans att vara borta från arbetet och på så sätt
trygga både sin egen och barnets hälsa och hemmavården
av barnet. Jämlikhetsbestämmelsen hindrar inte
att grunderna för dagpenningar som bestäms på olika
grunder behandlas olika, och därmed är det inget
problem med tanke på grundlagens 6 § att man höjer
en förmån som beviljas enbart mödrar
på hälsoskyddsgrunder.
Dagpenning som betalas till fadern.
Enligt överenskommelse mellan barnets moder
och fader har antingen barnets fader eller moder rätt till
föräldrapenning omedelbart efter moderskapspenningsperioden.
Faderns föräldrapenning och faderskapspenningen
för pappamånaden föreslås bli
höjda från 70 till 80 procent av arbetsinkomsten
för sammanlagt högst de 50 första vardagarna.
Samtidigt föreslås en högre inkomstgräns
för perioden. Faderns föräldrapenning
för den här tiden är 10 procentenheter
högre än moderns föräldrapenning
till den del den försäkrades årsarbetsinkomster
inte överskrider 26 720 euro. För den överskjutande
delen upp till 41 110 euro är faderns föräldrapenning
40 procentenheter högre än moderns. Vid högre årsarbetsinkomster än
41 110 euro är faderns föräldrapenning
till denna del 7,5 procentenheter högre.
Följden är att föräldrapenningens
storlek bestäms på mycket olika grunder beroende
på om det är fadern eller modern som får
föräldrapenning. Grundlagsutskottet ansåg
redan före reformen av de grundläggande fri- och
rättigheterna att det stod i strid med jämlikhetsbestämmelsen
i den dåvarande regeringsformens 5 § att
fadern och modern särbehandlades i fråga om hur
dagpenningarna bestämdes. Dessutom ansåg utskottet
att bestämmelsen stod i strid med artikel 26 i MP-konventionen.
Därför krävde utskottet att bestämmelsen
måste göras könsneutral (GrUU 21/1994
rd, se också GrUU 13/1995 rd och GrUU
30/2005 rd). I samband med reformen av de grundläggande
fri- och rättigheterna kompletterades jämlikhetsbestämmelsen
med ett särskilt diskrimineringsförbud. Den föreslagna
bestämmelsen som innebär könsdiskriminering
vid bestämning av storleken på en social trygghetsförmån är
givetvis ett problem med tanke på 6 § i grundlagen.
Det väsentliga är om diskrimineringen kan motiveras
på ett sätt som är acceptabelt med tanke
på de grundläggande fri- och rätttigheterna
(se RP 309/1993 rd).
Lagstiftningen vill uppmuntra pappor att utnyttja sin rätt
till föräldraledighet. Syftet är att gynna
relationen mellan pappan och barnet och en mer jämlik fördelning
av vård- och uppfostringsarbetet i familjen. Detta har
samband med 19 § 3 mom. i grundlagen om det allmännas skyldighet
att stödja familjerna och andra som svarar för
omsorgen om barn så att de har möjligheter att
trygga barnens välfärd och individuella
uppväxt. Målet är dessutom att mäns
och kvinnors arbetsgivare ska kunna dela arbetsgivarkostnaderna
jämnare. Det skulle indirekt bidra till jämställdhet
mellan könen i arbetslivet på det sätt
som 6 § 4 mom. i grundlagen kräver. Förslaget
har därmed rent generellt acceptabla syften med tanke på de
grundläggande fri- och rättigheterna.
Lagstiftning som bygger på åtskillnad mellan könen
måste bedömas också med hänsyn
till om den föreslagna metoden är acceptabel och
om bestämmelserna står i rätt proportion
till det eftersträvade målet (se GrUU 10/2003
rd). Faderns faktiska föräldrapenning är
redan nu i snitt högre än moderns. Förslaget ökar
skillnaden ytterligare. I det nuvarande läget kan papporna inte
anses vara en sådan grupp i behov av ekonomisk särbehandling
som bör gynnas genom det slag av positiva särbehandlingsåtgärder
som förbudet mot särbehandling i grundlagen i
och för sig tilllåter. Förslaget är
också ett problem med tanke på likalöneprincipen
i grundlagens 6 § 4 mom. Bestämmelsen förefaller
snarast att förstärka lönediskriminering
mellan könen och gå stick i stäv med
jämlikhetssyftena i grundlagens 6 §. Vad gäller
proportionalitetsaspekterna är det enligt utskottets mening
klart att det också finns icke-könsdiskriminerande
vägar för att nå syften som är
acceptabla med tanke på de grundläggande fri-
och rätttigheterna. Av de här orsakerna och med
hänsyn till utskottets tidigare praxis står det
inte i samklang med jämlikhetsbestämmelserna i
grundlagens 6 § att föräldrapenningens
storlek bestäms på ett könsdiskriminerande sätt.
Villkoret för vanlig lagstiftningsordning är således
att bestämmelsen i 11 kap. 1 § 2 mom. 2 punkten
i det första lagförslaget justeras så att faderns
och moderns föräldrapenning bestäms på lika
grunder.
Lagstiftningen i propositionen är känslig
för tillsynsbedömningar utifrån konventionerna
för mänskliga rättigheter. Om det första
lagförslaget justeras på föreslaget vis
undanröjs också förbehållen
mot bestämmelserna med tanke på artikel 26 i MP-konventionen
och det tolfte protokollet till Europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna.
Jämlikhetsbestämmelserna i grundlagen hindrar
inte bara att faderskapspenningen för pappamånaden
höjs mer än föräldrapenningen.
Faderskapspenningen för pappamånaden har ett mycket
nära legislativt samband med föräldrapenningen
och därför anser utskottet att det lämpligen
bör lagstiftas samordnat om grunderna för båda
dagpenningarna.
Utskottet påpekar dessutom att den föreslagna åtskillnaden
diskriminerar mellan olika familjeformer. Med tanke på jämlikhetsprincipen är
det viktigt att grunderna för föräldrapenningen
inte omotiverat är olika för olika familjeformer.