Motivering
Skyddet för hemfriden
En tjänsteman som granskar användningen av understöd
har enligt den föreslagna 13 § rätt att
i den utsträckning granskningen kräver få tillträde
till utrymmen som ska repareras eller har reparerats, såväl
under planerings- och genomförandefasen som i samband med
slutgranskningen.
Förslaget måste bedömas med avseende
på skyddet för hemfriden i 10 § i grundlagen.
Enligt grundlagens 10 § 3 mom. kan genom lag bestämmas
om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är
nödvändiga för att de grundläggande fri-
och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att
brott ska kunna utredas. Det skydd grundlagen ger hemfriden täcker
i princip in alla lokaler som används för stadigvarande
boende (GrUU 16/2004 rd, s. 5/II).
Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att en åtgärd
som ingriper i hemfriden kan godkännas "för att
brott skall kunna utredas", om åtgärden kopplas
till en konkret och specificerad anledning att misstänka
att brott mot lagen har begåtts eller kommer att begås
(GrUU 44/2002 rd, s. 3/II).
Med utgångspunkt i proportionalitetsprincipen har utskottets
ståndpunkt varit att ingrepp inte bör göras
i hemfridsskyddet för att föga klandervärda
förseelser för vilka det strängaste straffet är
böter ska kunna utredas (GrUU 40/2002 rd, s. 2). Å andra
sidan har utskottet ansett det acceptabelt att inspektioner utförs
i hemfridsskyddade lokaler för kontroll av att stöd
och bidrag som beviljats av offentliga medel används på tillbörligt
sätt också vid grundad misstanke om straffbara
förseelser som allra högst ger ett bötesstraff
(GrUU 69/2002 rd s. 2—3). Inspektionsrätten
har i en vanlig lag också kunnat kopplas samman med ett
förfarande som är sanktionerat med en straffavgift
(GrUU 7/2004 rd, s. 2/II).
Missbruk avseende ansökan om och användning
av understöd enligt lagförslaget kan vara straffbart åtminstone
med stöd av 29 kap. 5—8 § i strafflagen
(subventionsbedrägeri, grovt subventionsbedrägeri,
subventionsmissbruk, subventionsförseelse). Den föreslagna
inspektionsrätten är emellertid inte i bestämmelsen
bunden till misstanke om understödsmissbruk och därmed
ger bestämmelsen som den nu är formulerad inte
myndigheten rätt att granska hemfridsskyddade utrymmen
"för att utreda brott".
En viktig fråga för den konstitutionella bedömningen
av förslaget är om granskningarna kan anses vara
nödvändiga "för att de grundläggande
fri- och rättigheterna skall kunna tryggas" i den mening
grundlagens 10 § 3 mom. avser.
De understöd som avses i lagförslaget kan
enligt 1 § beviljas för reparation av bostäder
och främjande av underhållet och för åtgärder
som främjar energihushållningen samt till hushåll som
på grund av sanitära olägenheter i bostaden råkat
i ekonomiska svårigheter. Understöden är ett
sätt för det allmänna att fullfölja
den skyldighet att främja vars och ens rätt till
bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende
som det åläggs i grundlagens 19 § 4 mom.
Enligt förarbetena till bestämmelsen om denna
grundläggande rättighet ska särskild
uppmärksamhet fästas vid boendets inverkan på hälsan
när åtgärder vidtas för att
fullgöra skyldigheten (RP 309/1993 rd, s. 76/II).
Understödsbestämmelserna har också samband
med 19 § 3 mom. i grundlagen där det allmänna
förpliktas att främja befolkningens hälsa
och med 20 § 2 mom. i grundlagen som ålägger
det allmänna att verka för att alla tillförsäkras
en sund miljö. Bestämmelserna avser alltså till
syvende och sist att tillgodose grundläggande rättigheter.
I ett sammanhang som detta är det enligt utskottets mening
godtagbart med bestämmelser om möjligheten att
göra granskningar som ingriper i hemfriden när
syftet är att försäkra sig om att understöden
faktiskt används för att trygga de grundläggande
fri- och rättigheterna.
Med tanke på proportionalitetskravet är det relevant
att granskningen enligt 13 § bara kan gälla utrymmen
som ska repareras eller har reparerats och att granskningstidpunkten
begränsats till planerings- och genomförandeskedet
och till slutgranskningen. Reparationerna pågår
under en begränsad tid och vanligen går det inte
då att använda lokalerna för boende på normalt
sätt. Sett ur detta perspektiv är granskning under
reparationsarbetets gång enligt utskottets mening ett rätt
lindrigt ingrepp i hemfriden.
Däremot uppfyller den föreslagna bestämmelsen
inte det krav på exakthet och noga avgränsning
som gäller för en lag som begränsar grundläggande
fri- och rättigheter. Den anger nämligen inte
med full tydlighet i vilket syfte granskning kan göras.
Man har dessutom försökt begränsa granskningsbefogenheten
med en cirkelhänvisning till "i den utsträckning
som granskningen kräver", som är helt misslyckad.
Bestämmelsen måste därför göras
tydligare för att det med adekvat ackuratess ska framgå av
lagen vilka de omständigheter med anknytning till utredning
av brott eller tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna är
som tillåter granskning i bostaden. Av 10 § 3
mom. i grundlagen följer dessutom att det i lagen ska stå att
granskning får utföras i bostaden bara om det är
nödvändigt för att utreda omständigheter
som granskningen gäller. Detta understryker samtidigt att
granskningen av en bostad är en exceptionell åtgärd
(GrUU 46/2001 rd, s. 3/II,
GrUU 48/2001 rd, s. 2—3). Ändringarna är
ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning i detta hänseende.
Begränsning i fråga om att använda
bostaden
Enligt den föreslagna 11 § ska en bostad eller
ett bostadshus för vars reparation har beviljats understöd
under fem år från att understödet beviljades
användas som bostad för understödstagaren
och dennes hushåll eller något annat hushåll som
uppfyller förutsättningarna för reparationsunderstödet.
Bestämmelsen begränsar understödstagarens rätt
att sälja eller på annat sätt överlåta
sin ägarbostad eller att använda bostaden för
ett annat än det i paragrafen nämnda ändamålet.
Regeln måste bedömas med avseende på egendomsskyddet
i 15 § i grundlagen. Begränsningen har också en viss
betydelse med tanke på grundlagens 9 § 1 mom.
där det sägs att finska medborgare samt utlänningar
som lagligen vistas i landet har rätt att fritt välja
bostadsort.
Bakom regleringen ligger den i och för sig godtagbara
ambitionen att hindra att bostäder som reparerats, byggts
eller anskaffats med hjälp av understöd används
för ändamål som underminerar målen
med systemet. Men den begränsande bestämmelsen är
onödigt omfattande när den kräver att
en bostad eller ett bostadshus ska användas som bostad
för understödstagarens och dennes hushåll.
För att tillgodose syftet med lagen räcker det
enligt utskottet med att bestämmelsen begränsas
till att gälla endast understödstagaren.
En användningsbegränsning på fem år
som föreslagits är i längsta laget. Med
tanke på proportionalitetsaspekten bör det emellertid
observeras att statsbidragsmyndigheten enligt 11 § kan
bevilja befrielse från användningsbegränsningen
av särskilda skäl. Som särskilda skäl
anses enligt motiven bl.a. att den boende dör eller tas
in för institutionsvård för gott. Men
problemet ligger i att befogenheten att bevilja befrielse från
användningsbegränsningen också i fall
som detta baserar sig på myndighetens fria prövning när
bestämmelsen är formulerad som den är (myndigheten
"kan"). Utskottet ser det som angeläget att bestämmelsen
kompletteras så att myndigheten är skyldig att
bevilja befrielse från begränsningen alltid då det
med hänsyn till omständigheterna vore oskäligt
att låta begränsningen kvarstå.
Bemyndigande att utfärda förordning
Enligt 6 § 3 mom. kan genom förordning av statsrådet
föreskrivas om understödens maximibelopp så att
de utgör en mindre procentuell andel av de godtagbara kostnaderna än
vad som anges i 1 mom. Detsamma gäller understödens maximibelopp
i euro.
Understöd kan med stöd av 6 § 1 mom.
beviljas på basis av prövning av varje enskilt
projekt så att de godtagbara kostnaderna utgör
högst den procent som anges i de olika punkterna i momentet
och, som det framgår av 3 §, inom ramen för det
högsta belopp som fastställts i statsbudgeten.
Statsrådet har sedan gammalt haft normgivningsbehörighet
visavi budgettillämpningen och behörighet att
utfärda kompletterande bestämmelser till budgetens
anslagsnormer. Avsikten med bestämmelserna i grundlagens
80 § om delegering av lagstiftningsmakt och utfärdande
av förordning har inte varit att begränsa denna
del av statsrådets normgivningsbehörighet (RP 1/1998
rd, s. 133/I). Efter grundlagsreformen har en
allmän bestämmelse om statsrådets behörighet
lagts till lagen om statsbudgeten. I 7 c § i den lagen
står det att närmare bestämmelser om
användningen av ett anslag i enlighet med budgeten kan
utfärdas genom förordning av statsrådet.
Med stöd av det ovan anförda påverkar
den föreslagna bemyndigandebestämmelsen inte lagstiftningsordningen
(GrUU 47/2001 rd. Man kan visserligen av bemyndigandet
få den uppfattningen att statsrådet givits en öppen
fullmakt att i förordning utfärda bestämmelser
som avviker från lag, i synnerhet som uttryckliga regler för
understödens högsta belopp föreslås
ingå i 6 § 1 mom. Utskottet har i sin
praxis ansett att en sådan behörighet för
förordningsutfärdaren är problematisk
(t.ex. GrUU 20/2004 rd, s. 4/II
och de där nämnda utlåtandena från
grundlagsutskottet). Utskottet anser därför att
utövningen av befogenheten bör bindas till villkor
av något slag, om bemyndigandet över huvud taget
kan anses nödvändigt med hänsyn till
hur bestämmelserna i 6 § 1 mom. ser ut och med
beaktande av 7 c § i lagen om statsbudgeten.
Regeln i 6 § 2 mom. lyder att det genom förordning
av statsrådet föreskrivs närmare om de särskilda
skäl som avses i 1 mom. 1 och 6 punkten. Med tanke på författningshierarkin är
det inte lämpligt att i ett sådant här
sammanhang, där bestämmelserna om behovsprövade
understöd är bundna till budgeten, bemyndiga förordningsutfärdaren
att definiera begrepp som är relevanta med avseende på lagens
tillämpning. Lagförslaget måste därför
kompletteras med en basal "särskilda skäl"-definition
för att förordningsutfärdarens behörighet
på korrekt sätt ska avse att utfärda
närmare bestämmelser än i lagen.