Motivering
Utgångspunkter
Regeringen föreslår att bestämmelserna
om fullföljd av talan från tingsrätt
och behandling av besvärsärenden i hovrätt
ska ändras. De nuvarande bestämmelserna om sållningsförfarande och
behandling av besvärsärenden i hovrätt
i 26 kap. i rättegångsbalken har kommit
till med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 35/2002 rd).
En rättvis rättegång kräver
i vissa situationer att muntlig förhandling hålls
i fullföljdsinstans. Därför ansåg
utskottet i sitt utlåtande om sållningsförfarandet
att behandlingen av ett ärende inte kan avslutas i sållningsfasen,
om parternas rättsskydd kräver fullständig
prövning. Det föreslog att man i lagen ska nämna åtminstone
muntlig förhandling och andra sådana faktorer
av väsentlig betydelse för parternas rättsskydd
som gör att besvären måste tas upp till
fullständig behandling (GrUU 35/2002 rd).
Lagutskottet tog behörig hänsyn till grundlagsutskottets
synpunkter och föreslog att bestämmelsen i propositionen
skulle preciseras (LaUB 27/2002 rd).
De nuvarande bestämmelserna om sållningsförfarande
i rättegångsbalken stiftades enligt lagutskottets
betänkande.
Enligt gällande 26 kap. 2 § 1 mom. i rättegångsbalken
fortsätter prövningen av besvären inte,
om hovrätten i sållningsförfarandet enhälligt
konstaterar att det är klart att 1) huvudförhandling
med stöd av 15 § inte behöver hållas
i saken, 2) tingsrättens avgörande eller det förfarande
som har iakttagits där inte är oriktigt och 3)
att en parts rättsskydd med beaktande av sakens natur inte
heller av någon annan orsak förutsätter
att behandlingen av besvären fortsätter. Utifrån
den 15 § som nämns i paragrafens 1 punkt ska hovrätten
hålla huvudförhandling, om avgörandet
av saken beror på tilltron till muntlig bevisning som tagits
emot i tingsrätten eller till iakttagelser som gjorts när
tingsrätten förrättat syn eller på ny
muntlig bevisning som tas emot i hovrätten. Bevisning som
tagits emot i tingsrätten ska då tas emot i behövliga
delar och syn förrättas på nytt vid huvudförhandlingen,
om inte något hinder föreligger.
Högsta domstolen utgår i sin praxis från
att besvär inte kan sållas, om avgörandet
i hovrätt beror på trovärdigheten i den
muntliga bevisning som tagits emot i tingsrätten på det
sätt som avses i 26 kap. 15 § i rättegångsbalken
(HD 2004:116, HD 2004:117, HD 2005:11, HD 2005:12). Enligt högsta
domstolen spelar det med tanke på bestämmelserna
om skyldighet att hålla huvudförhandling till
exempel ingen roll om hovrätten tvivlar på att
tingsrättens bedömning av bevisningen är
riktig eller inte (t.ex. HD 2004:116). Också ett helt omotiverat
yrkande kan anses räcka till som grund för huvudförhandling.
Sållningsförfarandet har inte uppfyllt förväntningarna,
utan hovrätterna har fått lov att behandla på nytt
en stor del av de mål som hänvisats till den.
Det har bidragit till ärenden anhopats och rättegångar
dragit ut på tiden i hovrätterna. Förfarandet
har inte heller i tillräcklig utsträckning möjliggjort
för hovrätterna att fokusera sitt arbete på lämpligt
sätt.
När utskottet behandlade regeringens proposition RP
87/2005 rd med förslag till bestämmelser
i rättegångsbalken om behandlingen av besvärsärenden
i hovrätten ansåg det att det krävdes
en fördomsfri bedömning — med behörig hänsyn
till bestämmelserna om grundläggande fri- och
rättigheter och mänskliga rättighetsförpliktelser — av
bestämmelserna om behandling av besvärsärenden
och om huvudförhandling i hovrätt. I det sammanhanget
bör det också bedömas vilka utsikter
det finns att upprätta till exempel ett tydligare besvärstillståndssystem än det
nuvarande sållningsförfarandet och om det är nödvändigt
att tillämpa sållningsförfarandet eller
motsvarande såsom nu på alla besvär som
tas till behandling i hovrätten (GrUU 30/2006
rd).
Tillstånd till fortsatt handläggning
Fullföljden av tviste- och brottmål från
tingsrätt till hovrätt föreslås
bli ändrad genom att det nuvarande sållningsförfarandet
ersätts med tillstånd för fortsatt handläggning.
Enligt 25 a kap. 5 § i lagförslag 1 behövs
tillstånd till fortsatt handläggning, om tingsrättens
avgörande går parten emot bara i fråga
om en fordran och det inte handlar om en större summa pengar än 10 000
euro. I ett brottmål behöver svaranden enligt
6 § tillstånd till fortsatt handläggning,
om inte svaranden har dömts till strängare straff än fängelse
i fyra månader. Allmänna åklagaren och
målsäganden behöver tillstånd,
om besvären gäller ett brott för vilket
straffet under de omständigheter som anges i åtalet
inte är strängare än böter eller
fängelse i högst två år. I 9 § räknas
en rad ärenden upp där tillstånd till
fortsatt handläggning inte behövs.
Tillstånd till fortsatt handläggning ska enligt 11 § meddelas
om det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är
riktigt, det inte är möjligt att bedöma
om tingsrättens domslut är riktigt utan att tillstånd
till fortsatt handläggning meddelas, det är viktigt
att meddela tillstånd med tanke på lagens tillämpning
i andra likadana mål eller om det finns andra vägande
skäl till att meddela tillstånd.
Tillstånd till fortsatt handläggning begränsar inte
besvärsrätten, utan det ska vara tillåtet
att överklaga alla avgöranden i tingsrätten
hos hovrätten. Hovrätten behandlar frågan
om tillstånd till fortsatt handläggning i skriftligt
förfarande, vilket inte svarar mot fullständig
behandling av ett besvärsärende i hovrätt.
Förslaget är betydelsefullt med tanke på 21 § i grundlagen,
artikel 6 i Europakonventionen, artikel 2 i protokoll 7 till konventionen
och artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter (MP-konventionen).
Utifrån 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en
rätt att på behörigt sätt och
utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad
av en behörig domstol. Samma paragrafs 2 mom. föreskriver att
garantier för en rättvis rättegång,
som inbegriper offentligheten vid handläggningen, rätten att
bli hörd, rätten att få motiverade beslut
och rätten att söka ändring, ska tryggas
i lag. Grundlagsbestämmelsen hindrar inte att man lagstiftar om
mindre undantag från garantierna för en rättvis
rättegång så länge undantagen
inte rubbar rättsskyddsgarantiernas status som huvudregel eller äventyrar
den enskildes rätt till en rättvis rättegång
(se RP 309/1993 rd, GrUU 35/2002
rd, GrUU 31/2005 rd).
Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en, vid
prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter
eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad
till en rättvis och offentlig förhandling inom
skälig tid och inför en oavhängig och
opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Artikeln förutsätter
inte att besvärsrätten ska tryggas, men om det
i konventionsstaten är möjligt att få ett ärende
som avgjorts i första instans upptaget till behandling
i en fullföljdsdomstol, bör förfarandet
också i andra instans uppfylla kraven i artikel 6. I de
kraven ingår också rätt till muntlig
förhandling. Men artikeln kräver inte att besvärsprocessen
i alla avseenden är likadan som rättegången
i första instans, och kravet på att muntlig förhandling
ska hållas i andra instans är inte ovillkorligt.
Så kan till exempel ett besvärstillståndsförfarande
eller ett förfarande enkom för att lösa
de rättsliga frågorna uppfylla kraven i artikeln, även
om den överklagande inte får en möjlighet att
bli hörd personligen i fullföljdsdomstolen.
Det föreskrivs särskilt om rätten
till överklagande i brottmål i artikel 2 i protokoll
7 till Europakonventionen. var och en som dömts av domstol
för brottslig gärning ska enligt artikel 2.1 ha
rätt att få skuldsfrågan eller påföljden
omprövad av högre domstol. Enligt artikel 2.2
får undantag göras i fråga om mindre
grova gärningar, enligt föreskrift i lag, och
i vissa andra fall. En konventionsstat har en ganska omfattande prövningsrätt
att reglera fullföljdsvillkoren och det förfarande
som ska tillämpas. Besvärstillståndsförfarandet
har till exempel i praxis för övervakning av konventionen
inte i sig ansetts stå i strid med kraven i artikeln, och
möjligheten att ansöka om tillstånd till
fortsatt handläggning kan ses som en adekvat fullföljdsmöjlighet
med tanke på artikel 2.
Var och en som befunnits skyldig till och dömts för
ett brott ska enligt artikel 14.5 i MP-konventionen ha rätt
att få skuldfrågan och det ådömda
straffet omprövade av högre instans i enlighet
med lag. En konventionsstat kan emellertid reglera fullföljdsrätten
genom lagstiftning. Förfarandet i fullföljdsdomstol
ska emellertid regleras med hänsyn till kraven på den
enskildes rätt till opartisk och offentlig rättegång
i artikel 14.1. Muntlig förhandling har ändå inte ansetts
nödvändig i besvärstillståndsförfarande eller
besvärsförfarande som begränsats enbart till
rättsliga frågor.
Systemet med tillstånd till fortsatt handläggning är
mer begränsat än det nuvarande sållningsförfarandet,
eftersom det undantar ekonomiskt betydelsefulla tvistemål, ärenden
om grov brottslighet och i lagen särskilt uppräknade ärendegrupper.
Därmed står rätten att få tingsrättens avgörande
upptaget till prövning i hovrätten kvar som huvudregel
enligt 21 § 2 mom. i grundlagen. Räckvidden för
tillstånd till fortsatt handläggning är
också tillräckligt exakt angiven och noga avgränsad
och förteckningen över villkoren för
tillstånd uttömmande i lagen. När villkoren
för tillstånd är uppfyllda måste
hovrätten meddela tillstånd. Systemet med tillstånd
för fortsatt handläggning svarar i princip mot
utskottets uppfattningar om hur fullföljdssystemet bör
utvecklas.
Artikel 2.2 i protokoll 7 till Europakonventionen gör
skillnad mellan mindre grova gärningar och brottsliga gärningar
när det gäller att trygga fullföljdsrätten.
I sin bedömning av det nuvarande sållningsförfarandet
föreslog utskottet att man överväger
om det inte i lagen bör tas in en bestämmelse
om att undanta de grövsta brotten, som kan bestämmas
t.ex. utifrån den strafftid som tingsrätten dömt
ut, från sållningsförfarandet (GrUU
35/2002 rd). Tillståndet för
fortsatt handläggning omfattar de brottmål där
svaranden inte har dömts till ett strängare straff än fängelse
i fyra månader. Ett brott som man dömts till ett
sådant straff för kan inte anses som en mindre
grov gärning. Den föreslagna straffgränsen
motiveras med att om tillstånd till fortsatt handläggning
bara gällde bötesstraff, skulle det inte avlasta
hovrätterna i tillräcklig grad. Utskottet föreslår
att lagutskottet ännu prövar om inte förfarandet
med tillstånd till fortsatt handläggning bör
begränsas när det gäller brottmål, till
exempel så att ovillkorliga fängelsestraff undantas,
och vilken effekt det får för hur lämpligt och
effektivt förfarandet i hovrätt är.
Motpartens bemötande när tillstånd
till fortsatt handläggning behandlas
Innan hovrätten avgör ett ärende
om tillstånd till fortsatt handläggning, ska den
enligt 25 a kap. 13 § i lagförslag 1 i förekommande
fall uppmana ändringssökandens motpart att skriftligt
bemöta besvären. I motiven (s. 64/II)
sägs huvudregeln vara att bemötande inte ska begäras
förrän frågan om meddelande
av tillstånd till fortsatt handläggning har avgjorts.
Enligt 19 § får ett beslut genom vilket tillstånd
till fortsatt handläggning har meddelats inte överklagas.
Kraven i artikel 6 i Europakonventionen är i princip
tillämpliga på förfarandet för
att meddela tillstånd till fortsatt handläggning.
I dem ingår rätten att bli hörd. Om tillstånd
meddelas, får ändringssökandens motpart
framföra sina synpunkter när handläggningen
av besvärsärendet fortsätter i hovrätten.
Om hovrätten låter bli att begära bemötande
i behandlingen av ett ärende om meddelande av tillstånd
till fortsatt handläggning, är det inte helt uteslutet
att det inverkar på bedömningen av om rättegången är
rättvis eller inte. Europadomstolen har ansett att ett förfarande
som resulterar i ett uppskovsbeslut eller motsvarande under vissa
omständigheter kan kränka artikel 6, även
om rättsskyddsgarantierna enligt konventionsbestämmelsen
iakttas i det slutliga avgörandet i ärendet (Micallef
v. Malta, 15.10.2009). Utskottet föreslår
därför att man bör överväga
om inte motparten bör ges möjlighet till bemötande
innan tillstånd till fortsatt handläggning meddelas.
Huvudförhandling i hovrätten
Huvudförhandling ska enligt 26 kap. 14 § 1 mom.
i lagförslag 1 hållas när en part i ett
tvistemål eller en målsägande eller en
svarande i ett brottmål kräver det. Bestämmelsen
svarar i sak mot den nuvarande. Utifrån 2 mom. behöver
huvudförhandling ändå inte hållas,
om muntlig bevisning enligt 15 § 1 mom. inte behöver
tas emot i målet därför att det inte
kan finnas något rimligt tvivel om att bevisningen har
bedömts på ett riktigt sätt och det även
annars är klart onödigt att hålla huvudförhandling,
inte minst med hänsyn till ärendets art och dess
betydelse för parten.
Det är numera allt klarare att frågan om att hålla
eller inte hålla huvudförhandling bestäms utifrån
om parterna har begärt det. Europadomstolen anser i sin
rättspraxis att en part kan avstå från
muntlig förhandling i fullföljdsdomstolen (se
t.ex. Håkansson och Sturesson v. Sverige, 21.2.1990).
Den nuvarande bestämmelsen om skyldighet för hovrätten
att hålla huvudförhandling oberoende av yrkande
slopas. Däremot får hovrätten utifrån
14 a § självmant hålla huvudförhandling
när den anser att det är nödvändigt.
Syftet med propositionen är att utveckla förfarandet
i hovrätt så att hovrätterna bättre
kan fokusera sina resurser efter ärendenas art. Insatserna
för att utveckla domstolsförfarandena kan — som
grundlagsutskottet konstaterat i flera sammanhang — med
tiden inverka på behandlingstiderna och den vägen
främja vars och ens i 21 § i grundlagen tryggade
rätt att få sin sak behandlad av en domstol utan
ogrundat dröjsmål (GrUU 35/2002
rd, GrUU 31/2005 rd, GrUU
2/2006 rd, GrUU 30/2006 rd).
Det är viktigt att påskynda behandlingen i domstol
framför allt som Europadomstolen på senare tid
konstaterat att utdragna rättegångar i en del
fall har blivit ett rättsskyddsproblem i Finland (GrUB
1/2010 rd).
I vissa situationer krävs det emellertid för
en rättvis rättegång att muntlig förhandling
hålls i fullföljdsinstans. Därför
har grundlagsutskottet ansett att behandlingen av besvär
inte kan avslutas i sållningsfasen, om parternas rättsskydd
kräver fullständig prövning. Rätten
till muntlig förhandling bör dessutom garanteras
i lag och inte underställas hovrättens prövning
från fall till fall, om skriftlig behandling av besvären
i fullföljdsinstans inte kan anses tillräcklig
på grund av bestämmelserna om grundläggande
fri- och rättigheter eller Finlands internationella förpliktelser
i fråga om mänskliga rättigheter (GrUU 35/2002
rd, GrUU 30/2006 rd).
Europakonventionen och Europadomstolens praxis ger mer rum för
den statsinterna lagstiftningen än de nuvarande bestämmelserna
om huvudförhandling i hovrätt. Konventionen och
anknytande rättspraxis förpliktar samtidigt fullföljdsdomstolen
att hålla muntlig förhandling ex officio i vissa
typer av brottmål. Utifrån till exempel artikel
6.1 och 6.3 i Europakonventionen kan en person som meddelats en
friande dom i tingsrätten inte utan att det kränker
artikel 6 dömas i hovrätten på grund
av muntlig bevisning i tingsrätten, om det inte hålls
muntlig förhandling för att höra vittnen.
De föreslagna bestämmelserna ger hovrätten
större prövningsrätt att bestämma
om muntlig förhandling behövs eller inte. I 26
kap. 15 § 1 mom. föreskrivs att bevisning inte
behöver tas emot på nytt, om det inte utifrån
det skriftliga rättegångsmaterialet bedömt
som en helhet kan finnas något rimligt tvivel om att tingsrätten
har bedömt bevisningen på ett riktigt sätt.
Utskottet anser att bestämmelsen tillsammans med 14 och
14 a § på ett lämpligt sätt
tryggar tillgången till muntlig förhandling i fullföljdsinstans,
som hör till en rättvis rättegång.
Dessutom är det nödvändigt att hovrätterna
i sin prövning tillämpar inte bara bestämmelserna
i rättegångsbalken utan också internationella
konventioner om de mänskliga rättigheterna som är
bindande för Finland och följer rättspraxis
kring dem.
Prejudikatbesvär
I 30 a kap. 1 § i lagförslag 1 föreskrivs
det att ett avgörande av tingsrätten får överklagas
direkt hos högsta domstolen i stället för
hos hovrätten, om högsta domstolen meddelar besvärstillstånd. Den
får meddela tillstånd till prejudikatbesvär bara
om det är viktigt att hänskjuta målet
till högsta domstolen med tanke på lagens tillämpning
i andra likadana fall eller en enhetlig rättspraxis. Prejudikatbesvär
får anföras om ändringssökandens
motpart har gett muntligt eller skriftligt samtycke till det i tingsrätten.
Om högsta domstolen inte meddelar besvärstillstånd, står
tingsrättens avgörande kvar.
Förslaget är betydelsefullt med tanke på 21 § 2
mom. i grundlagen, där det sägs att bl.a. rätten att
söka ändring hör till en rättvis
rättegång. Utifrån 98 § 1 mom.
i grundlagen är de allmänna domstolarna högsta
domstolen, hovrätterna och tingsrätterna. Förslaget
innebär ett avsteg från fullföljdssystemet
i tre steg, eftersom hovrätten kringgås i ett
enskilt fall när parterna på prejudikatsgrund
ansöker om besvärstillstånd direkt hos högsta
domstolen. Hovrätterna ska utifrån besvären
kontrollera att tingsrättens avgörande är riktigt
vad gäller både bevisning och rättsliga frågor
och att avgörandet är lagenligt och korrigera
eventuella fel i avgörandet. Högsta domstolen är
i sin tur prejudikatsdomstol och medger besvärstillstånd
på prejudikatsgrund.
Förfarandet är i väsentlig grad beroende
av parternas samtycke. I sina bedömningar av samtyckets
roll när det handlar om begränsningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna har grundlagsutskottet ansett det
viktigt att säkerställa att den som ger sitt samtycke
vet och förstår vad det betyder (GrUU 31/2005
rd). En part som beslutar överklaga tingsrättens
avgörande direkt hos högsta domstolen har ingen
egentlig möjlighet att bedöma i förväg
om högsta domstolen kommer att meddela besvärstillstånd
eller inte. Om tillstånd inte meddelas, är det
tingsrättens avgörande som gäller. Då går
parterna miste om möjligheten att överklaga tingsrättens avgörande,
eftersom de inte längre kan få sin sak upptagen
till behandling i hovrätten genom egentliga rättsmedel.
Kvarstår bara extraordinära rättsmedel.
Med prejudikatbesvär vill man främja viktiga syften
i anknytning till de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna, som rättssäkerhet
och smidiga rättegångar. Enligt utskottets mening
svarar förfarandet med prejudikatbesvär, som innebär
att en part efter avslag på sitt klagomål från
högsta domstolen får söka ändring
i tingsrättens beslut hos hovrätten, bättre
mot rätten att söka ändring i 21 § 2 mom.
i grundlagen.