Motivering
Hemfriden
Allmänt.
Vars och ens hemfrid är tryggad i 10 § 1 mom.
i grundlagen. Enligt samma paragrafs 3 mom. kan det dock genom lag
bestämmas om åtgärder som ingriper i
hemfriden och som är nödvändiga för
att de grundläggande fri- och rättigheterna skall
kunna tryggas eller för att brott skall kunna utredas.
Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att en åtgärd
som ingriper i hemfriden kan godkännas "för att
brott skall kunna utredas" om åtgärden kopplas
till en konkret och specificerad anledning att misstänka
att brott mot lagen har begåtts eller kommer att begås (GrUU
12/2002 rd, s. 3/II). Utskottet har
också förutsatt att det måste skrivas
in i bestämmelserna att en bostad bara kan inspekteras
om det är nödvändigt för att
utreda omständigheter som gäller föremålet
för inspektionen (GrUU 46/2001 rd,
s. 3/II).
Kontroll i lokaler.
Kontroller på platser för tillverkning, lagring
och försäljning som avses i 82 § 1
mom. i den föreslagna fordonslagen får enligt
momentet inte utföras på hemfridsskyddade platser,
om det inte finns särskild orsak att misstänka
att 6 § 2 mom. har överträtts. Analogt kan
kontroller på platser för installering och reparation
med stöd av 92 § 1 mom. utsträckas till hemfridsskyddade
platser bara om det finns särskild orsak att misstänka
att bestämmelserna i 87 § 1 mom. eller
91 § har överträtts.
Enligt de föreslagna bestämmelserna kan kontroller
utföras utifrån misstanke om sådana förseelser
som med stöd av 96 § 2 mom. 4 och 14 punkten högst
leder till böter. Det är fråga om brott
mot tillverknings-, import- och överlåtelseförbud
och om utförande av installerings- och reparationsarbeten
utan behörigt tillstånd eller i strid med begränsningar
som gäller för dem. Om en sådan förseelse
anses ringa utdöms inget straff alls för den enligt
den föreslagna straffbestämmelsen. Ingrepp i den
grundlagstryggade hemfriden för utredning av förseelser
som de föreslagna som är föga klandervärda
uppfyller enligt utskottets mening inte proportionalitetskravet
beträffande en begränsning av en grundläggande
fri- eller rättighet (se också GrUU 26/2001
rd, s. 5/I). Möjligheten till kontroll
på en hemfridsskyddad plats motiveras inte i sådana
fall av ett tungt vägande behov. Ringa förseelser
bör utredas med andra metoder som ingriper mindre i skyddet
för de grundläggande fri- och rättigheterna.
Därför bör bestämmelserna om
kontroller på hemfridsskyddade platser i 82 § 1
mom. och 92 § 1 mom. strykas för att lagförslaget
skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Teknisk vägkontroll.
Också 71 § 2 mom. 2 punkten är betydelsefull
med tanke på hemfridsskyddet. Där sägs
att den som utför en teknisk vägkontroll av ett
fordon har rätt att ta sig in i fordonet och vid behov
framföra det. Den grundlagstryggade hemfriden omfattar
i princip också eventuellt utrymme i fordonet som är
avsett som fast bostad (GrUU 46/2001 rd,
s. 4/I). Utrymmen av detta slag ligger dock inom ett gränsområde
vad hemfriden beträffar, eftersom fordonen används
både till att färdas och till boende (GrUU
17/1998 rd, s. 4/II).
Genom tekniska vägkontroller övervakas fordonens
skick med hänsyn till trafiksäkerheten och miljöeffekterna.
Därmed har bestämmelserna godtagbara grunder vad
avser systemet med grundläggande fri- och rättigheter.
Kontrollerna gäller fordonens tekniska egenskaper. För
kontrollerna är det nödvändigt att kunna
ta sig in i fordonen, även om behovet av att kontrollera eventuella
boendeutrymmen i dem kan anses vara exceptionellt. Den föreslagna
bestämmelsen inverkar inte på lagstiftningsordningen.
Men utskottet betonar att tekniska vägkontroller inte bör
utsträckas till utrymmen i fordonen som används
för permanent boende, om det inte är nödvändigt
för utredning av sådana omständigheter som
inspektionen gäller. I lagen bör lämpligen ingå en
bestämmelse om detta.
Andra omständigheter.
Kontroller enligt 49 § 2 mom. kan i praktiken inte
sträcka sig till lokaler som omfattas av den grundlagstryggade
hemfriden. Paragrafen bör dock lämpligen kompletteras
med en avgränsning som gäller bostäder
(se GrUU 2/2002 rd, s. 2, GrUU
19/2002 rd, s. 4/II).
Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter
på andra än myndigheter
Grundlagens 124 §.
Offentliga förvaltningsuppgifter kan enligt 124 § i
grundlagen anförtros andra än myndigheter endast
genom lag eller med stöd av lag, om det behövs
för en ändamålsenlig skötsel
av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande
fri- och rättigheterna, rättssäkerheten
eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter
som innebär betydande utövning av offentlig makt
får dock ges endast myndigheter.
Kontroll i affärslokaler.
I 82 § i den föreslagna fordonslagen föreskrivs
om tillsyn över platser för tillverkning, lagring
och försäljning och kontroller som utförs
på dem. Den som utför kontrollen har rätt
att få tillträde till de platser som nämns
i 1 mom., ta prover och få behövliga uppgifter
och handlingar utan hinder av bestämmelserna om sekretess.
Också sakkunniga som befullmäktigats av tillsynsmyndigheterna
har kontrollbefogenheter. Motsvarande bestämmelse om tillsynen över
platsen för installering och reparation ingår
i föreslagna 92 §.
I vissa fall kan det vara lämpligt att inspektioner
på grund av särskilda yrkesmässiga och
tekniska aspekter på de omständigheter som tillsynen
gäller utförs av sakkunniga som myndigheterna
befullmäktigat därtill. Dessa skall i sitt kontrolluppdrag
iaktta den allmänna förvaltningsrättsliga
lagstiftning som nämns i 82 § 3 mom. och 92 § 2
mom. De sakkunniga omfattas dessutom av det straffrättsliga
tjänsteansvaret (40 kap. 11 § 5 punkten i strafflagen).
Till dessa delar finns det ingenting att anmärka på med
tanke på 124 § i grundlagen.
I sådan reell verksamhet som kontrollerna kan man för
att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna
och kraven på god förvaltning bl.a. sörja
för att de som utför kontrollerna är
lämpliga och kompetenta för uppgiften (se t.ex. GrUU 28/2001
rd, s. 5/II). Ur denna synvinkel är
det en brist att lagförslaget saknar bestämmelser
om behörighetskrav eller kompetensvillkor för
de sakkunniga. På grund av 124 § i grundlagen måste
lagförslaget kompletteras med bestämmelser om
detta för att det skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Utifrån de föreslagna bestämmelserna
kan sakkunniga utföra kontroller också på hemfridsskyddade
platser. En sådan kontrollbefogenhet innebär rätt
till ett betydande ingrepp i vars och ens grundlagsskyddade hemfrid
och på denna punkt gör 124 § i grundlagen
att det inte går att föreskriva om en sådan
befogenhet genom vanlig lag (GrUU 46/2001 rd,
s. 5/I, GrUU 48/2001 rd, s.
3/II). Också på grund av detta måste
bestämmelserna om kontroller på hemfridsskyddade
platser i 82 § 1 mom. och 92 § 1 mom. strykas i
lagförslaget.
Tekniska vägkontroller.
Med tanke på 124 § i grundlagen är
det betydelsefullt att också andra än de som hör
till en myndighetsorganisation enligt föreslagna 71 § kan
delta som sakkunniga i tekniska vägkontroller av fordon.
Av 74 § framgår att det är fråga
om personer berättigade att utföra besiktningar
på besiktningsställena och att Fordonsförvaltningscentralen
anlitar dem som tekniska sakkunniga enligt avtalsmekanismen i paragrafen.
Men utifrån 71 § ser det ut som om sakkunniga
som deltar i tekniska vägkontroller också hade
självständiga befogenheter. Enligt paragrafens
2 mom. är ett fordons förare skyldig att förete
intyg som avses i 1 punkten i momentet för en sakkunnig
och därtill har den sakkunnige rätt att utan hinder
av föraren ta sig in i fordonet och vid behov framföra
det.
Det finns ingenting att anmärka på i fråga
om den föreslagna bestämmelsens lämplighet.
Det är helt motiverat att man vinnlägger sig om
att anlita expertis på fordonstekniska egenskaper och tillsynen över
dem vid tekniska vägkontroller. Men bestämmelsen
måste absolut ses över för att det klart
skall framgå om en sakkunnig deltar i en vägkontroll
som osjälvständig hjälp för
myndigheterna eller om den sakkunnige också har självständiga
befogenheter. I det senare fallet måste bestämmelserna
kompletteras med att allmän förvaltningsrättslig
lagstiftning som behövs för att garantera rättssäkerheten
och en god förvaltning tillämpas på den sakkunniga
(se GrUU 52/2001 rd, s. 5) för
att lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Det är inte helt oproblematiskt med tanke på 124 § i
grundlagen om någon annan än en myndighet har
självständig rätt att få tillträde
också till eventuella boendeutrymmen i ett fordon. Av fordons
särskilda ställning med hänsyn till den grundlagstryggade
hemfriden följer dock att det inte inverkar på lagförslagets
behandlingsordning om personer som är berättigade
att utföra besiktning genom lag får en sådan
befogenhet, menar utskottet. Å andra sidan rimmar det bättre med
principerna i 124 § i grundlagen att en sakkunnig som inte
hör till myndighetsorganisationen bara kan hjälpa
myndigheterna vid kontrollen såvitt det gäller
hemfriden.
Andra omständigheter.
Genom förordning av statsrådet kan det enligt
2 § 3 mom. i det femte lagförslaget bestämmas
att smärre delar av besiktningsuppgifterna kan utföras även
av någon annan än den som har beviljats koncession.
Genom förordning av statsrådet bestäms
bl.a. om de villkor som skall ställas för dem
som utför uppgifterna och om tillsynen över verksamheten. Med
tanke på kraven i 124 § i grundlagen är
det inte lämpligt att lagen inte noggrannare anger vilken
typ av smärre delar av besiktningsuppgifterna någon
annan än den som har koncession kan bemyndigas att utföra
genom förordning. För att värna de grundläggande
fri- och rättigheterna, rättssäkerheten
och en god förvaltning i lag är det nödvändigt
att lagen kompletteras med grundläggande bestämmelser
om behörighetsvillkoren för dem som har rätt
att utföra uppgifter och om tillsyn över verksamheten
(se t.ex. GrUU 28/2001 rd, s. 5/II).
Detta är ett villkor för att lagförslaget
skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Näringsfrihet
Installations- och reparationstillstånd.
Bestämmelserna i 11 kap. i fordonslagen om tillståndsplikt
för installations- och reparationsarbeten är viktiga
med tanke på den i 18 § 1 mom. i grundlagen tryggade
näringsfriheten.
Tillståndsplikten gäller bara vissa, i lagen
angivna installations- och reparationsåtgärder,
inte installations- och reparationsverksamheten i stort. Det finns
grunder för en sådan avgränsad tillståndsplikt
som är acceptabla med tanke på konsumentskyddet
och därmed också de grundläggande fri-
och rättigheterna. Myndighetens tillståndsprövning är
bunden genom bestämmelserna i 89 §. Till denna
del inverkar regleringen inte på lagförslagets
behandlingsordning.
Med stöd av 89 § 4 mom. kan tillsynsmyndigheten
ge verksamhetsidkaren en anmärkning eller varning eller återkalla
tillståndet för viss tid eller helt och hållet,
om den som innehar tillståndet inte längre uppfyller
villkoren för tillstånd eller om installations-
eller reparationsarbeten inte har utförts på behörigt
sätt. Återkallande av tillståndet är
en myndighetsåtgärd som ingriper i den enskildes
rättsliga ställning och som har mycket mera radikala
effekter än avslag på en tillståndsansökan.
För att bestämmelsen skall vara rätt
proportionerad är det nödvändigt att möjligheten
att återkalla tillstånd binds vid allvarliga eller
väsentliga förseelser eller försummelser
och vid att eventuella anmärkningar och varningar till
tillståndsinnehavaren inte har lett till att uppenbara
brister i verksamheten har korrigerats. Bestämmelsen måste
justeras på detta sätt för att lagförslaget
skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning (se t.ex. GrUU 19/2002
rd, s. 2/II). — Bestämmelsen
om samma sak i 92 § 4 mom. bör strykas.
Den i 90 § angivna möjligheten att i enskilda fall
avvika från villkoren för beviljande av tillstånd är
otillbörligt krånglig och hänvisar helt onödigt
till myndighetens dispensbefogenhet. Syftet förefaller
att vara att bevilja en sökande tillfälligt installations-
och reparationstillstånd enligt prövning, även
om villkoren för ett mera permanent tillstånd
inte genast vore uppfyllda. Enligt propositionens motivering är
det närmast fråga om fall där en ny företagare
inleder verksamhet och tillfälligt använder någon
annans utrustning. Enligt 89 § 1 mom. 4 punkten är
villkoret för ett mera permanent tillstånd dock
inte att sökanden skall äga den till buds stående
utrustningen. Det är skäl att ytterligare överväga
om bestämmelsen om tillfälligt tillstånd
behövs eller inte. Om den anses vara behövlig
bör den formuleras som en normal tillståndsbestämmelse och
innehålla villkoren för tillfälligt tillstånd
enligt prövning.
Teknisk tjänst.
Kommunikationsministeriet godkänner med stöd
av föreslagna 47 § 2 mom. att en teknisk tjänst
som uppfyller kraven i samma paragrafs 1 mom. utför i 36
och 45 § föreskrivna offentliga förvaltningsuppgifter.
Om återkallelse av godkännande föreskrivs
i 50 §.
Förvaltningsuppgifter som i princip hör till myndigheter
omfattas enligt utskottets mening i ett sådant fall inte
av näringsfriheten som tryggas i 18 § 1 mom. i
grundlagen. Den föreslagna bestämmelsen inverkar
inte på lagförslagets behandlingsordning. Men
med tanke på proportionaliteten i bestämmelserna
om rättigheterna och skyldigheterna för en enskild
aktör som inte hör till myndighetsorganisationen är
det nödvändigt att möjligheten att återkalla
godkännande i 50 § binds vid allvarliga eller
väsentliga förseelser eller försummelser
eller vid att de anmärkningar och varningar som eventuellt
givits den tekniska tjänsten inte har lett till korrigering
av påtalade brister i verksamheten.
Bemyndigande att utfärda förordning
I lagförslagen ingår ett flertal bestämmelser
om statsrådets och ministeriets befogenhet att utfärda
förordningar. Förslagen är betydelsefulla
med tanke på 80 § i grundlagen. Enligt paragrafens
1 mom. kan statsrådet och ministerierna med stöd av
ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag utfärda
förordningar. Men bestämmelser om grunderna för
individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor
som enligt grundlagen i övrigt hör till området
för lag skall utfärdas genom lag. I sin utlåtandepraxis
har grundlagsutskottet kopplat ihop bemyndigandet att utfärda
bestämmelser genom lag med ett krav på exakta
och noggrant avgränsade regler (se t.ex. GrUU
19/2002 rd, s. 5—7).
Grundlagsutskottet har upprepade gånger framhållit
att bestämmelserna i 80 § 1 mom. i grundlagen
direkt begränsar tolkningen av bemyndigandebestämmelserna
och innehållet i de bestämmelser som utfärdas
med stöd av dem (se t.ex. GrUU 48/2001
rd, s. 4). Genom förordning av statsrådet
eller ett ministerium är det således inte möjligt
att utfärda allmänna rättsregler till exempel
om grunderna för individens rättigheter eller
skyldigheter eller om frågor som enligt grundlagen hör
till området för lagen (se t.ex. GrUU
16/2002 rd, s. 2/II).
Med stöd av 41 § 3 mom. i den föreslagna
fordonslagen kan det genom förordning av statsrådet
bestämmas att varumärke eller typbeteckning eller
andra godkännandemärkningar inte behövs.
Det vore således möjligt att genom förordning
obegränsat avvika från de explicita märkningsskyldigheterna
i samma paragrafs 2 mom. För att lagförslaget
skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning måste
bemyndigandet preciseras med formuleringar som begränsar och
styr bemyndigandet att utfärda förordning, till
exempel i vilket syfte (jfr 27 § 1 mom. i den föreslagna
fordonslagen) eller med tanke på vilka situationer det är
möjligt att utfärda bestämmelser om mindre
avvikelser från lagen (jfr 61 § 2 mom. och 64 § 2
mom. i den föreslagna fordonslagen).
Intyg över periodisk besiktning av fordon skall enligt
58 § 1 mom. medföras i fordonet under körning,
om inte något annat bestäms genom förordning
av statsrådet. Också här är
det fråga om förordningsutfärdarens obegränsade
möjlighet att avvika från bestämmelserna
i lagen. Bemyndigandet måste preciseras för att
lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Detsamma gäller bemyndigandet i 60 § 3 mom. att
utfärda bestämmelser genom förordning
om vilka (andra än i samma paragrafs 1 mom. avsedda) fordon
inte behöver föras till registreringsbesiktning
liksom de öppna bemyndigandena i 66 § 1 mom.,
73 § och 85 § 1 mom. samt 92 § 1 och
2 mom. i det andra lagförslaget att utfärda bestämmelser
som avviker från lagen genom förordning.
Genom förordning av kommunikationsministeriet föreskrivs
enligt 7 § 2 mom. i den föreslagna fordonslagen
bl.a. om villkoren för ändring av fordonskonstruktion
och om iståndsättning av skadade fordon. Vad gäller
villkoren för ändring av fordonskonstruktion är
bemyndigandet tillräckligt fast sammankopplat med bestämmelsen i
paragrafens 1 mom. Det är alltså fråga
om att utfärda bestämmelser som är noggrannare än
lagen. Det är skäl att nämna detta i
bemyndigandebestämmelsen. När det gäller
att sätta i stånd och konstruera fordon är
kopplingen mellan det vidlyftigt formulerade bemyndigandet och bestämmelserna
i lagen oklar. Också på denna punkt är det
skäl att precisera bestämmelsen så att
den avser utfärdande av bestämmelser som är
noggrannare än lagen.
Med stöd av 66 § 4 mom. 1 punkten föreskrivs
det genom förordning av statsrådet om skyldighet
att medföra registreringsintyg i fordonet. Försummelse
av skyldigheten är enligt 96 § 2 mom.
9 punkten en straffbar gärning. Det är skäl
att ta in en grundläggande bestämmelse om skyldighet
att medföra registreringsintyg i lagen (jfr 58 § 1
mom.).
Utskottet uppmärksammar att lagförslaget inte
innehåller grundläggande bestämmelser
om skyldigheten att lämna intyg över överensstämmelse
i 41 § 3 mom. eller att lämna uppgifter om de
omständigheter som avses i momentet, skyldighet att anmäla
fordonsinnehavare i 66 § 3 mom. eller anmälnings-
och bokföringsskyldigheterna i 89 § 3 mom. Eftersom
skyldigheter av detta slag inte kan skapas genom förordning
förblir de föreslagna bemyndigandebestämmelsernas
betydelse oklar.
Utifrån 81 § kan det genom förordning
av statsrådet föreskrivas om skyldighet att lämna
en beskrivning enligt paragrafen. Försummelse att ge beskrivningen är
enligt 96 § 2 mom. 13 punkten en straffbar gärning.
I lagen bör dock finnas en grundläggande bestämmelse
om en sådan skyldighet och då kan statsrådet
bemyndigas att utfärda noggrannare bestämmelser
om saken än i lagen. Samma anmärkning gäller
bemyndigandet att utfärda förordning i 108 § 1
mom. i det andra lagförslaget. I lagen bör finnas
en grundläggande bestämmelse om rätten
att använda terrängfordon på väg.
I föreslagna 55 § ingår ingen bestämmelse
om de andra orsakerna till avbrytande av en periodisk besiktning
som det enligt paragrafen kan utfärdas närmare
bestämmelser om genom förordning av statsrådet.
Lagen måste kompletteras åtminstone med en allmän
beskrivning av de orsaker till avbrytande som kan preciseras genom förordning.
Med stöd av 107 § i det andra lagförslaget
utfärdas bestämmelser om utomlands utfärdade körkorts
giltighet i Finland genom förordning av statsrådet.
Bestämmelsen gäller i sak en persons rätt
att använda ett fordon i Finland och därför måste
lagen kompletteras — med hänvisning till exempel
till Finlands internationella förpliktelser eller EG-lagstiftningen — med
en grundläggande bestämmelse om ett utomlands
utfärdat körkorts giltighet. Det är ett
villkor för att lagförslaget skall kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning.
Utifrån lydelsen i 87 § 3 mom. i det andra
lagförslaget förefaller det som om kommunikationsministeriet
genom förordning från fall till fall kunde utfärda
normer om giltighetstiden för tillstånd som beviljats
av en myndighet och om andra villkor. Därför måste
momentet formuleras på nytt och vid behov delas upp i flera
moment för att det inte skall förbli oklart vilka
befogenheter utfärdaren av allmänna rättsregler och
den tillämpande myndigheten har.
Genom förordning av försvarsministeriet anges
enligt 1 § 4 mom. i förslaget till fordonslag
till vilka delar lagen och de bestämmelser som utfärdats
med stöd av den inte skall tillämpas på militärfordon.
Dessa fordon kan ställas utanför lagens eller
vissa bestämmelsers räckvidd, men också till
denna del bör grundläggande bestämmelser
om avgränsning av lagens räckvidd lämpligen
ges genom lag (se t.ex. GrUU 26/2001 rd, s.
6/II, GrUU 8/2002 rd, s. 3/II).
Utskottet påpekar att det med stöd av bemyndigandena
i 36 § 2 mom. och 38 § 2 mom. inte går
att utfärda bestämmelser genom förordning av
statsrådet om individens rättigheter och skyldigheter
i anknytning till förfarandena i dessa moment. Samma anmärkning
gäller utfärdande av bestämmelser om
förfarandet i 69 § 2 mom. och utförande
av specialtransporter enligt 98 § 2 mom.
Förslaget till fordonslag innehåller en normal bemyndigandebestämmelse
om att närmare bestämmelser om tillämpningen
av lagen utfärdas genom förordning av statsrådet.
Enligt propositionens motivering finns bemyndigandet i lagförslaget
med förs säkerhets skull, eftersom fordonsbranschen är
stadd i mycket snabb utveckling och det är omöjligt
att i lagen förbereda sig för att utfärda
närmare föreskrifter för alla behov.
Utskottet avvisar den uppfattning som man kan få av motiveringsuttalandet
att det med stöd av ett bemyndigande som berättigar
att utfärda bestämmelser om verkställigheten
av lagen vore möjligt att genom förordning utfärda
bestämmelser om vilken som helst sak som hör till
området för lagen. Av kravet på att en
bemyndigandebestämmelse som grundar sig på 80 § i
grundlagen skall vara exakt och noggrant avgränsad följer
att bemyndigandet att utfärda verkställighetsbestämmelser
måste tolkas inskränkande. Utifrån ett
sådant bemyndigande kan till exempel nödvändiga
bestämmelser som styr myndighetsverksamhet utfärdas
när lagen träder i kraft.
Andra omständigheter
Den straffrättsliga laglighetsprincipen.
Den straffrättsliga laglighetsprincipen i
8 § i grundlagen innebär ett krav på att
regleringen skall vara exakt. Det betyder att brottsrekvisitet för
varje brott skall uttryckas tillräckligt exakt i lagen
för att det utifrån bestämmelsens lydelse
skall gå att förutse om en viss åtgärd
eller försummelse är straffbar (se t.ex. GrUU
26/2002 rd, s. 2/I). Utifrån
96 § 2 mom. 10 punkten i förslaget till
fordonslag förblir den straffbara verksamhetens innehåll
ur denna synvinkel helt öppen när det är fråga
om att bryta mot det som föreskrivs med stöd av
66 § om krav på "registreringstecken och registreringsskylt"
eller "nationalitetsbeteckning". Lagen måste absolut kompletteras
med en bestämmelse som gör det möjligt
att förutse hurdan verksamhet i anknytning till dessa tecken och
skyltar som är en straffbar gärning. Det är
ett villkor för att lagförslaget skall kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning.
Med stöd av 51 § som det hänvisas
till i 96 § 2 mom. 7 punkten kan det inte föreskrivas
om skyldighet att medföra de intyg som avses i punkten.
Straffbestämmelsen måste strykas i lagen eller
också måste där hänvisas till
en sådan bestämmelse som innehåller en
grundläggande bestämmelse om skyldighet att medföra
intygen. Detta är en förutsättning för
att lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Den straffrättsliga laglighetsprincipen innebär
ett krav på att de straff som följer av brottet definieras
i lag. Grundlagsutskottet har nyligen uppmärksammat formuleringarna
i strafflagsbestämmelserna om ordningsbot ur denna synvinkel
(GrUU 20/2002 rd, s. 7—8, GrUU
31/2002 rd, s. 2/II). Utskottets anmärkningar
bör bli behörigen beaktade i den fortsatta behandlingen
av det sjätte lagförslaget.
Förbud mot ändringssökande.
I 13 § 4 mom. i det elfte lagförslaget ingår
ett förbud mot att söka ändring i beslut
som fattats med stöd av paragrafen. Det är fråga
om ett beslut av den myndighet som påfört bränsleavgift
att återkalla användningsförbud som utfärdats
för fordon med stöd av 13 § 3 mom. för
en viss tid eller helt och hållet. Med tanke på sökandens
behov av rättsskydd är det problematiskt att myndigheten
kan återkalla körförbudet "på de
villkor den bestämmer" utifrån en löst
formulerad bestämmelse. Behovet av förbud mot
att söka ändring motiveras inte på något
vis i propositionen. Eftersom onödiga förbud mot ändringssökande
på grund av 21 § i grundlagen bör undvikas,
måste besvärsförbudet strykas i lagförslaget.
Trafiktillstånd.
I propositionen föreslås vissa behövliga
lagstiftningstekniska justeringar i lagarna om tillståndspliktig
persontrafik på väg och tillståndspliktig
godstrafik på väg. Lagarna har stiftats före
reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna
och därmed har bestämmelserna inte bedömts
med tanke på den i 18 § i grundlagen tryggade
näringsfriheten. Därför föreslår
utskottet trafikutskottet att det förutsätter att
regeringen vidtar åtgärder för att bedöma
de punkter i trafiktillståndsbestämmelserna som är betydelsefulla
med tanke på näringsfriheten och för
att bereda eventuellt behövliga ändringar i lagstiftningen.