Motivering
Förbud mot diskriminering
Propositionen är konstitutionellt betydelsefull framför
allt med tanke på 6 § i grundlagen. I paragrafens
1 mom. finns en allmän jämlikhetsbestämmelse
och i 2 mom. ett förbud mot särbehandling
av någon utan godtagbart skäl av olika orsaker
som gäller hans eller hennes person, exempelvis
kön. Jämlikhetsbestämmelsen i grundlagen är
inte ett hinder för positiv särbehandling som är
nödvändig för att uppnå faktisk jämlikhet,
dvs. åtgärder som förbättrar
någon grupps villkor och förhållanden
(RP 309/1993 rd, s. 48, GrUU
10/2003 rd, s. 3/I). I 6 § 4
mom. i grundlagen finns en explicit bestämmelse om främjande
av jämställdhet mellan könen: "Jämställdhet
mellan könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet
främjas enligt vad som närmare bestäms
genom lag, särskilt vad gäller lönesättning
och andra anställningsvillkor." Lagen om jämställdhet
mellan kvinnor och män är en viktig enskild författning
som fullgör detta konstitutionella uppdrag.
Föreslagna 7 § 1 mom. förbjuder direkt
och indirekt diskriminering på grund av kön. Begreppen
förklaras i 2 och 3 mom. Bestämmelserna harmonierar
med diskrimineringsförbudet i grundlagens 6 § 2
mom. Också förbudet i grundlagen omfattar utöver
direkt diskriminering dessutom indirekt diskriminering (RP
309/1993 rd, s. 48 och t.ex. GrUU 10/2003
rd, s. 2/II).
Enligt 4 mom. betraktas indirekt diskriminering inte som förbjuden
diskriminering om förfarandet motiveras av ett godtagbart
mål och medlen för att uppnå detta mål är
befogade och nödvändiga. Bestämmelsen
måste på denna punkt anses motsvara grundlagen
till den del som den tillåter särbehandling av
personer på godtagbara grunder, precis som proportionalitetskravet
i fråga om de allmänna villkoren för
begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Däremot är det problematiskt att 7 § 4
mom. om att ett förfarande inte är lagstridigt
om det har ett godtagbart mål och medlen för att
nå det är befogade och nödvändiga
bara gäller indirekt diskriminering. I ett grundlagsperspektiv
tillåter nämligen ett godtagbart skäl
särbehandling när det gäller såväl
direkt som indirekt diskriminering (GrUU 10/2003
rd, s. 3/I). Lagförslagets skrivning
bör ses över för att bättre
motsvara grundlagen.
Diskriminering i intresseorganisationer
Ett förfarande ska enligt 8 c § betraktas
som förbjuden diskriminering om en arbetsmarknadsorganisation
eller en annan organisation som bevakar en yrkesgrupps intressen
i sin verksamhet när den antar medlemmar eller beviljar
förmåner som organisationen tillhandahåller
missgynnar en person på grund av kön eller annars
behandlar honom eller henne på det sätt som avses i
7 §.
En av grunderna för föreningsfriheten enligt grundlagens
13 § 2 mom. är att föreningar har intern
självbestämmanderätt och verksamhetsfrihet.
Enligt förarbetena omfattar detta föreningars
rätt att fritt godkänna stadgar som den själv väljer
och fritt välja medlemmar enligt stadgarna (RP 309/1993 rd,
s. 64/I). Därför ansåg grundlagsutskottet
att det i samband med beredningen av det aktuella direktivet var
viktigt att säkerställa att bestämmelserna
inte utan grund begränsar möjligheterna att bilda
organisationer som kan karaktäriseras som ideella eller
fackliga eller deras verksamhetsmöjligheter när
de avser att minska den faktiska ojämlikheten inom någon
sektor av arbetslivet genom att främja villkoren för
de personer som hör till det kön som är
underrepresenterat eller i sämre ställning (GrUU
8/2001 rd, s. 3/II). Denna ståndpunkt
har blivit behörigen beaktad i förslaget. Utifrån
9 § 3 punkten bör det nämligen
inte betraktas som diskriminering att antingen enbart kvinnor eller män
godkänns som medlemmar i en annan förening än
en egentlig arbetsmarknadsorganisation, om detta grundar sig på en
utttrycklig bestämmelse i föreningens stadgar
och — när det handlar om någon annan
förening än en sådan som bevakar en yrkesgrupps
intressen — föreningen strävar efter
att uppfylla ändamålet med lagen om jämställdhet
mellan kvinnor och män.
Omvänd bevisbörda
Föreslagna 9 a § är uppbyggd kring
s.k. omvänd bevisbörda. När käranden
lagt fram utredning som ger anledning att anta att det handlar om diskriminering
på grund av kön ska svaranden visa att det inte
har skett något brott mot diskrimineringsförbudet.
Regler av detta slag är, som utskottet tidigare konstaterat
(GrUU 8/2000 rd, s. 2—3, GrUU
10/2003 rd, s. 4/II), motiverade för
att rättigheterna ska kunna fullföljas effektivt.
I diskrimineringsfall kan det vara svårare än normalt
att lägga fram bevis och vanligen är det bara
svaranden som kan visa att hans påstådda diskriminerande åtgärd
har haft någon annan orsak än orsaker som har
med kärandens person att göra.
Garantierna för en rättvis rättegång
i grundlagens 21 § 1 mom. gör omvänd
bevisbörda till en intressant fråga. Till garantierna
hör bl.a. rätten för en person som åtalas
för ett brott att betraktas som oskyldig tills skuld lagligen
bevisats (RP 309/1993 rd, s. 79/I).
Enligt propositionens motivering är det inte meningen att
den föreslagna bestämmelsen om omvänd
bevisbörda ska tilllämpas vid behandlingen av
brottmål. Utskottet ser det som mycket viktigt att denna
avgränsning uttryckligen blir nämnd i lagförslaget
(se GrUU 10/2003 rd, s. 5/I
och 17 § i jämställdhetslagen).
Andra omständigheter
Sammansättningen i organ som utövar offentlig makt.
Denna s.k. kvotbestämmelse tillämpas inte
bara på de ämbetsverk, inrättningar och
bolag som nämns i 4 a § 2 mom. utan också på organ
som utövar offentlig makt. Enligt propositionens motivering
behövs bestämmelsen eftersom offentliga förvaltningsuppdrag
och offentlig makt har delegerats till andra myndigheter än de
som hör till den egentliga förvaltningsapparaten.
Utskottet påpekar att begreppet offentlig makt är
snävare än begreppet offentlig förvaltningsuppgift.
Den föreslagna bestämmelsen är därmed
inte tillämplig på sådana organ utanför myndighetsapparaten
som delegerats offentliga förvaltningsuppgifter som inte
innebär utövning av offentlig makt.
Definition av parterna i anställningsförhållanden.
Begreppet arbetstagare är viktigt med tanke på lagens
räckvidd, men det förblir oklart i 3 § 1
mom. på grund av ordet "anställningsförhållande"
och de jämförelser som görs i momentet.
Det är skäl att ytterligare överväga
formuleringen.