Motivering

Allmänt

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är en mycket betydande reform i och med att den ersätter det traditionella utlämningsförfarandet inom det europeiska rättsliga området. Planerna är helt i linje med slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors, och syftet bör enligt utskottets mening understödjas. Utskottet omfattar på ett generellt plan regeringens hållning att syftet med rambeslutet kan anses vara positivt.

Utskottet anser att det finns skäl att understryka hur utomordentligt viktigt det är att det internationella polissamarbetet och det rättsliga samarbetet underlättas jämfört till exempel med att strafflagstiftningen i olika länder harmoniseras. Fördjupat samarbete och den vägen eventuellt också ökad tilltro till lagskipningen i olika länder kan bidra till att i sinom tid tillnärma också den materiella lagstiftningen i länderna.

Kommissionen föreslår ett rambeslut för den europeiska arresteringsordern och överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt artikel 34 i unionsfördraget är rambeslutet bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Rambeslutet skall inte ha direkt effekt. Ett rambeslut kan i detta fall vara ett begripligt val med hänsyn till att saken brådskar, men utskottet har den uppfattningen att en konvention på det hela taget kunde vara ett effektivare regleringsredskap om målet är att skapa ett enhetligt område med rättvisa.

Överlämnande av medborgare

Förslaget till rambeslut utgår från att också unionsmedborgare skall kunna överlämnas mellan medlemsstaterna i de situationer som avses i beslutet.

En finsk medborgare får enligt 9 § 3 mom. grundlagen inte mot sin vilja utlämnas eller föras till ett annat land. Enligt den hållning som grundlagsutskottet intagit i samband med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna är en medborgares rätt att under alla omständigheter få stanna kvar i sitt eget land en så grundläggande rättighet att det inte är skäl att medge avvikelser från detta i grundlagen — vilket regeringen hade föreslagit i den då aktuella propositionen (GrUB 25/1994 rd, s. 8/II). Till följd av grundlagen är det därmed klart att det krävs grundlagsordning för att lagstifta om överlämnande av en medborgare (GrUU 45/2000 rd, s. 6/I).

Det finns en lag från 1960 om utlämning för brott till Danmark, Island, Norge eller Sverige, som numera gäller som undantagslag. Den medger med ganska betydande inskränkningar att en finsk medborgare utlämnas till ett annat nor-diskt land. Enligt lagen om utlämning för brott får en finsk medborgare dessutom i vissa fall överlämnas till en annan EU-stat. Denna möjlighet bygger på en konvention mellan Europeiska unionens medlemsstater om utlämnande för brott. Den sattes i kraft 1999 i inskränkt grundlagsordning.

Det går inte att bestrida att det föreliggande förslaget till rambeslut avviker från 9 § 3 mom. grundlagen. Förslagets utgångspunkter avviker också från de nuvarande möjligheterna att överlämna medborgare, som kommit till genom speciallagar, eftersom rambeslutet utvidgar dem i helt väsentlig grad i och med att undantaget till förmån för egna medborgare undanröjs. Det är självklart inte möjligt att till denna del genomföra rambeslutet i vanlig lagstiftningsordning i den nationella lagstiftningen.

Den föreslagna europeiska arresteringsordern innebär att möjligheten att överlämna en finsk medborgare för brott till en annan EU-medlemsstat blir huvudregel och inte bara ett undantag vid grova brott. Denna europeiska bestämmelse betyder att lydelsen i 9 § 3 mom. grundlagen blir klart vilseledande. I ett konstitutionellt perspektiv är det ohållbart om det faktiska rättsliga läget i landet i en sådan sak grundar sig på ett beslut som genomförts genom en speciallag, som i väsentlig grad avviker från lydelsen i grundlagen.

Vidareöverlämnande

Regeringen hänvisar i sin skrivelse till att rambeslutet inte hindrar att en person överlämnas vidare till en annan EU-medlemsstat eller ett tredje land. Om en finsk medborgare eller utlänning, som överlämnats från Finland, överlämnades vidare till någon annan medlemsstat, sker överlämnandet ändå inom ett område som Finland på många sätt har band med och som det i alla viktiga avseenden tillhör på kulturella och rättstraditionella grunder. Om däremot vidareöverlämnande kunde ske till ett land utanför unionen, håller dessa argument inte nödvändigtvis. Särskilt kritisk blir möjligheten till vidareöverlämnande om den sträcker sig till ett land där den överlämnade kan riskera dödsstraff.

Med tanke på dessa aspekter innebär ordförandelandets förslag i sig en förbättring jämfört med kommissionens förslag. Utskottet anser emellertid att målet i alla fall primärt bör vara att rambeslutet innefattar antingen ett direkt förbud mot att en person överlämnas vidare utanför unionen eller att medlemsstaterna kan ställa ett sådant förbud mot vidareöverlämnande som villkor för överlämnande. På grund av 9 § grundlagen bör det dessutom absolut vara så att en person som överlämnats från Finland inte kan överlämnas vidare till ett land där han eller hon riskerar dödsstraff eller ett land där han eller hon löper risk för att utsättas för tortyr eller någon annan form av behandling som kränker människovärdet. Ett motsvarande förbud ingår i artikel 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Kravet på dubbel straffbarhet

Det föreslagna rambeslutet innebär ett stort avsteg från kravet på att överlämnande får ske på det villkoret att gärningen i fråga är straffbar också enligt vårt rättsliga system. Ordförandelandet har i sitt senare förslag i betydande grad tillmötesgått kravet på dubbel straffbarhet. Dessutom gör artikel 27 sitt till för att förta effekten av förslaget att slopa kravet. Enligt denna artikel får varje medlemsstat upprätta en uttömmande förteckning över gärningar i fråga om vilka medlemsstatens rättsliga myndigheter vägrar verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av att det skulle strida mot grundläggande principer i den statens rättssystem. Enligt artikel 33 får verkställighet av en europeisk överlämningsorder vägras om den eftersökta skulle ha bättre möjligheter att återanpassa sig i den verkställande medlemsstaten och om han eller hon samtycker till att avtjäna straffet i den medlemsstaten.

Utskottet har den uppfattningen att en ordning av detta slag på det hela taget är lämplig och acceptabel inom unionen. De nuvarande medlemsstaterna har alla tillträtt europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Under eventuellt förändrade förhållanden förefaller det att räcka till med de undantagsåtgärder i artikel 49 som knyter an till artikel 7 i EU-fördraget.

Men enligt utskottet är det skäl att uppmärksamma att den europeiska arresteringsordern enligt artikel 2 i förslaget har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Det är ingalunda den enda tänkbara lösningen att arresteringsordern från första början omfattar också rätt obetydliga brott. Utskottet förelägger för seriöst övervägande att överlämnande i första fasen skall gälla bara vissa bestämda allvarliga brott. I rambeslutet måste det enligt utskottets mening i alla fall ses till att en minderårig gärningsman får överlämnas bara av exceptionellt tungt vägande skäl.