Motivering
Allmänt
Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är en
mycket betydande reform i och med att den ersätter det
traditionella utlämningsförfarandet inom det europeiska
rättsliga området. Planerna är helt i
linje med slutsatserna från Europeiska rådet i
Tammerfors, och syftet bör enligt utskottets mening understödjas.
Utskottet omfattar på ett generellt plan regeringens hållning
att syftet med rambeslutet kan anses vara positivt.
Utskottet anser att det finns skäl att understryka
hur utomordentligt viktigt det är att det internationella
polissamarbetet och det rättsliga samarbetet underlättas
jämfört till exempel med att strafflagstiftningen
i olika länder harmoniseras. Fördjupat samarbete
och den vägen eventuellt också ökad tilltro
till lagskipningen i olika länder kan bidra till att i
sinom tid tillnärma också den materiella lagstiftningen
i länderna.
Kommissionen föreslår ett rambeslut för
den europeiska arresteringsordern och överlämnande
mellan medlemsstaterna. Enligt artikel 34 i unionsfördraget är
rambeslutet bindande för medlemsstaterna när det
gäller de resultat som skall uppnås men överlåter åt
de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt.
Rambeslutet skall inte ha direkt effekt. Ett rambeslut kan i detta
fall vara ett begripligt val med hänsyn till att saken
brådskar, men utskottet har den uppfattningen att en konvention
på det hela taget kunde vara ett effektivare regleringsredskap
om målet är att skapa ett enhetligt område
med rättvisa.
Överlämnande av medborgare
Förslaget till rambeslut utgår från
att också unionsmedborgare skall kunna överlämnas
mellan medlemsstaterna i de situationer som avses i beslutet.
En finsk medborgare får enligt 9 § 3 mom. grundlagen
inte mot sin vilja utlämnas eller föras till ett
annat land. Enligt den hållning som grundlagsutskottet
intagit i samband med reformen av de grundläggande fri-
och rättigheterna är en medborgares rätt
att under alla omständigheter få stanna kvar i
sitt eget land en så grundläggande rättighet
att det inte är skäl att medge avvikelser från
detta i grundlagen — vilket regeringen hade föreslagit
i den då aktuella propositionen (GrUB 25/1994
rd, s. 8/II). Till följd av grundlagen är
det därmed klart att det krävs grundlagsordning
för att lagstifta om överlämnande av
en medborgare (GrUU 45/2000 rd, s. 6/I).
Det finns en lag från 1960 om utlämning för brott
till Danmark, Island, Norge eller Sverige, som numera gäller
som undantagslag. Den medger med ganska betydande inskränkningar
att en finsk medborgare utlämnas till ett annat nor-diskt
land. Enligt lagen om utlämning för brott får
en finsk medborgare dessutom i vissa fall överlämnas
till en annan EU-stat. Denna möjlighet bygger på en
konvention mellan Europeiska unionens medlemsstater om utlämnande
för brott. Den sattes i kraft 1999 i inskränkt
grundlagsordning.
Det går inte att bestrida att det föreliggande förslaget
till rambeslut avviker från 9 § 3 mom. grundlagen.
Förslagets utgångspunkter avviker också från
de nuvarande möjligheterna att överlämna
medborgare, som kommit till genom speciallagar, eftersom rambeslutet
utvidgar dem i helt väsentlig grad i och med att undantaget
till förmån för egna medborgare undanröjs.
Det är självklart inte möjligt att till
denna del genomföra rambeslutet i vanlig lagstiftningsordning
i den nationella lagstiftningen.
Den föreslagna europeiska arresteringsordern innebär
att möjligheten att överlämna en finsk
medborgare för brott till en annan EU-medlemsstat blir
huvudregel och inte bara ett undantag vid grova brott. Denna europeiska
bestämmelse betyder att lydelsen i 9 § 3 mom. grundlagen
blir klart vilseledande. I ett konstitutionellt perspektiv är
det ohållbart om det faktiska rättsliga läget
i landet i en sådan sak grundar sig på ett beslut
som genomförts genom en speciallag, som i väsentlig
grad avviker från lydelsen i grundlagen.
Vidareöverlämnande
Regeringen hänvisar i sin skrivelse till att rambeslutet
inte hindrar att en person överlämnas vidare till
en annan EU-medlemsstat eller ett tredje land. Om en finsk medborgare
eller utlänning, som överlämnats från
Finland, överlämnades vidare till någon
annan medlemsstat, sker överlämnandet ändå inom
ett område som Finland på många sätt
har band med och som det i alla viktiga avseenden tillhör
på kulturella och rättstraditionella grunder.
Om däremot vidareöverlämnande kunde ske
till ett land utanför unionen, håller dessa argument
inte nödvändigtvis. Särskilt kritisk
blir möjligheten till vidareöverlämnande
om den sträcker sig till ett land där den överlämnade
kan riskera dödsstraff.
Med tanke på dessa aspekter innebär ordförandelandets
förslag i sig en förbättring jämfört med
kommissionens förslag. Utskottet anser emellertid att målet
i alla fall primärt bör vara att rambeslutet innefattar
antingen ett direkt förbud mot att en person överlämnas
vidare utanför unionen eller att medlemsstaterna kan ställa
ett sådant förbud mot vidareöverlämnande
som villkor för överlämnande. På grund
av 9 § grundlagen bör det dessutom absolut vara
så att en person som överlämnats från
Finland inte kan överlämnas vidare till ett land
där han eller hon riskerar dödsstraff eller ett
land där han eller hon löper risk för
att utsättas för tortyr eller någon annan
form av behandling som kränker människovärdet.
Ett motsvarande förbud ingår i artikel 19.2 i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Kravet på dubbel straffbarhet
Det föreslagna rambeslutet innebär ett stort
avsteg från kravet på att överlämnande
får ske på det villkoret att gärningen
i fråga är straffbar också enligt vårt
rättsliga system. Ordförandelandet har i sitt
senare förslag i betydande grad tillmötesgått
kravet på dubbel straffbarhet. Dessutom gör artikel
27 sitt till för att förta effekten av förslaget
att slopa kravet. Enligt denna artikel får varje medlemsstat
upprätta en uttömmande förteckning över
gärningar i fråga om vilka medlemsstatens rättsliga
myndigheter vägrar verkställa en europeisk arresteringsorder
på grund av att det skulle strida mot grundläggande principer
i den statens rättssystem. Enligt artikel 33 får
verkställighet av en europeisk överlämningsorder
vägras om den eftersökta skulle ha bättre
möjligheter att återanpassa sig i den verkställande
medlemsstaten och om han eller hon samtycker till att avtjäna
straffet i den medlemsstaten.
Utskottet har den uppfattningen att en ordning av detta slag
på det hela taget är lämplig och acceptabel
inom unionen. De nuvarande medlemsstaterna har alla tillträtt
europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Under eventuellt förändrade förhållanden
förefaller det att räcka till med de undantagsåtgärder
i artikel 49 som knyter an till artikel 7 i EU-fördraget.
Men enligt utskottet är det skäl att uppmärksamma
att den europeiska arresteringsordern enligt artikel 2 i förslaget
har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde.
Det är ingalunda den enda tänkbara lösningen
att arresteringsordern från första början
omfattar också rätt obetydliga brott. Utskottet
förelägger för seriöst övervägande
att överlämnande i första fasen skall
gälla bara vissa bestämda allvarliga brott. I
rambeslutet måste det enligt utskottets mening i alla fall ses
till att en minderårig gärningsman får överlämnas
bara av exceptionellt tungt vägande skäl.