Motivering
Tillsynsmyndigheternas befogenheter.
Enligt artikel 136 i förslaget till direktiv kan tillsynsmyndigheten
ställa ett kapitalkrav som överstiger kapitalkravet
i direktivet för tillsynsobjektet om riskhantering, hantering
och upprätthållande av det kapital som behövs
för att täcka riskerna samt anknytande processer
inte uppfyller de minimikrav som föreslås i direktivet.
Regleringen har betydelse för egendomsskyddet i 15 § grundlagen
och näringsfriheten i 18 § grundlagen.
Grundlagsutskottet har t.ex. i fråga om regleringen av
kreditinstitutsverksamhet konstaterat att det karakteristiska för
verksamheten är att medel i stor skala tas emot från
allmänheten och att det därför är
nödvändigt med en viss grad av myndighetskontroll.
För en allmän reglering talar vissa faktorer som är
acceptabla med tanke på de grundläggande fri-
och rättigheterna och som framför allt avser att
garantera stabiliteten på den finansiella marknaden och
som därmed också skyddar kunderna (GrUU
24/2002 rd, s. 2, GrUU 16/2003
rd, s. 2).
I samband med regleringen av de grundläggande fri-
och rättigheterna är också regleringens
exakthet och noggrannhet av betydelse. I den fortsatta beredningen
av direktivet finns det därför skäl att
försäkra sig om att det finns tillräckligt
exakta bestämmelser om myndigheternas befogenheter i direktivet.
Med tanke på detta är det i den fortsatta beredningen
viktigt att fästa uppmärksamhet vid bestämmelserna
i direktivförslaget om förutsättningarna
för tillsynsmyndigheternas befogenheter och styrning av
myndigheternas prövningsrätt.
Statens suveränitet.
Medlemsstaternas behöriga tillsynsmyndigheter ska enligt
artikel 129.2 i förslaget till direktiv samarbeta när
institut som hör till samma konsolideringsgrupp (i praktiken koncern)
söker godkännande för metoder som används
för beräkning av kapitaltäckningen. Myndigheterna
ska komma överens om godkännandet av ansökan
inom sex månader från att ansökan lämnades
in. I annat fall beslutar den myndighet som ansvarar för
den konsoliderade tillsynen ensam om godkännandet av ansökan.
Den tillsynsmyndighet som svarar för tillsynen av ett moderföretag
kan således ensam bestämma om godkännande
av metoderna för beräkning av kapitaltäckning
hos dotterbolag i en annan medlemsstat så att det blir
bindande för den sistnämnda medlemsstaten. Förslaget är
av betydelse med tanke på grundlagens bestämmelser
om statens suveränitet.
Bestämmelsen om Finlands suveränitet i grundlagens
1 § 1 mom. ska enligt förarbetena till
grundlagen granskas i skenet av Finlands internationella förpliktelser
och särskilt med beaktande av Finlands medlemskap i Europeiska
unionen (RP 1/1998 rd, s. 73).
Enligt grundlagens 1 § 3 mom. deltar Finland i internationellt
samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga
rättigheter samt i syfte att utveckla samhället.
Momentet har betydelse för tolkningen när man
bedömer om en internationell förpliktelse är
i strid med suveränitetsbestämmelserna i grundlagen.
Enligt förarbetena till grundlagen är det befogat
att utgå från att sådana internationella
förpliktelser som är sedvanliga i modernt internationellt
samarbete och som endast i ringa utsträckning påverkar
statens suveränitet inte direkt kan anses strida mot grundlagens
bestämmelser om suveränitet (RP 1/1998 rd,
s. 74). Utskottet har konstaterat att Finlands medlemskap i Europeiska
unionen är en viktig form av internationellt samarbete
som redan har fått sin givna plats (GrUU 38/2001
rd, s. 4—5, GrUU 6/2004 rd,
s. 2).
Att tolka suveränitetsbestämmelserna i grundlagens
1 § utifrån att Finland är medlem i Europeiska
unionen innebär enligt utskottets tidigare ståndpunkt
att man måste ta hänsyn till att medlemskapet
har medfört vissa begränsningar i suveräniteten
i olika delar av det allmänna (GrUU 6/2004
rd, s. 2).
Tillsynen över verksamheten i direktivförslaget är
av de skäl som nämns i detta utlåtande
acceptabel. På grund av de särdrag som multinationella
företagsgrupper som är tillsynsobjekt medför
för tillsynen finns det anledning att reglera arbetsfördelningen
mellan tillsynsmyndigheterna för att trygga effektiviteten
i tillsynen (GrUU 17/2004 rd, s. 3).
Också med tanke på tillsynsobjekten är
det enligt utskottets mening motiverat att differentieringen av
tillsynen mellan olika myndigheter i medlemsstaterna inte utgör
något hinder för tillsynsobjekt att anlita tillräckligt
utvecklade metoder med tanke på riskhanteringen.
Förslaget påverkar enligt utskottet endast
i ringa omfattning statens suveränitet och utgör därför
inte något problem med tanke på grundlagen, i
synnerhet om man i den fortsatta behandlingen av förslaget
kan försäkra sig om att befogenheterna för
den myndighet som svarar för den konsoliderade tillsynen är
tillräckligt noggrant reglerade och att tillsynsobjektens
rättsskydd inte äventyras.
Normgivningsbefogenhet.
Förslaget innehåller gott om bestämmelser
om befogenheterna för medlemsstaternas myndigheter, som
myndighetens möjlighet att välja principerna för
beräkning av kapitaltäckningen. Sådana
bestämmelser kan enligt promemorian i statsrådets
skrivelse allmänt taget anses vara problematiska till den del
som det i regleringen är fråga om normgivningsmakt
som i Finland endast inom grundlagsfästa gränser
kan delegeras till myndigheter av lägre rang.
Direktivet ska med avseende på det önskade resultatet
vara bindande för medlemsstaterna men överlåter åt
de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt
för genomförandet. Genom direktivet kan man enligt utskottet
alltså inte bestämma t.ex. om den författningsnivå som
direktivet eller dess olika bestämmelser ska genomföras
på i medlemsstaterna.
Bestämmelser om detta finns hos oss i grundlagens 93 § 2
mom. Där sägs att beslutar om Finlands åtgärder
som hänför sig till beslut som fattas i Europeiska
unionen, om inte beslutet kräver godkännande av
riksdagen. Beslut som kräver godkännande av riksdagen
gäller framför allt frågor om vilka det
enligt grundlagen ska bestämmas genom lag.
Grundlagen tillåter inte att behörighet som med
stöd av 93 § 2 mom. hör till statsrådet
delegeras till andra myndigheter. Ändå har en
del av statsrådets behörighet (t.ex. rätten
att utfärda rättsregler) delegerats åtminstone
till ministerier och myndigheter inom centralförvaltningen (GrUU
16/2004 rd, s. 4). I dessa situationer har man tillämpat
bestämmelserna i grundlagens 80 § om
delegering av lagstiftningsbehörighet, utfärdande
av förordningar och lagstiftarens möjlighet att
bemyndiga andra myndigheter enligt paragrafen att utfärda
rättsnormer i bestämda frågor.
Med hänvisning till det ovan anförda anser
utskottet att bestämmelserna om normgivningsmakt i direktivförslaget
lämpligen bör hänvisa till medlemsstaten
i stället för tillsynsmyndigheten.