Motivering
Farledsavgift
På grundval av lagförslaget är farledsavgiften inte
en ersättning eller ett vederlag för en specifik
offentlig tjänst eller motsvarande prestation, jämförbar
med en statlig avgift enligt 81 § 2 mom. i grundlagen.
En farledsavgift till staten är således i konstitutionellt
hänseende en skatt (GrUU 46/2004 rd,
s. 2/II).
Regleringen bör bedömas med hänsyn
till bestämmelserna i 81 § 1 mom. i grundlagen.
Där föreskrivs att statsskatt bestäms
genom lag, som ska innehålla bestämmelser om grunderna
för skattskyldigheten och skattens storlek samt om de skattskyldigas
rättsskydd. Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis
ska skattskyldighetens omfattning entydigt framgå av skattelagen. Lagbestämmelserna
måste också vara såtillvida exakta att
de lagtillämpande myndigheterna har bunden prövning
när det gäller att bestämma skattens
storlek (t.ex. GrUU 36/2005 rd, s. 3/I).
Enligt 4 § i lagförslaget är redaren
och ett av tullmyndigheten godkänt, i Finland bosatt ombud
för redaren skyldiga att betala. Det föranleder
i sig inga konstitutionella anmärkningar. Men för
tydlighetens skull finns det anledning att göra skillnad
mellan den som är skattskyldig och den som är
ansvarig för skatten. Enligt bestämmelsens ordalydelse
förefaller det nämligen som om både redaren
och dennes i Finland bosatta ombud vore skattskyldiga. Om meningen är
att bestämma att ombudet ansvarar för att den
skattskyldige redarens skatt betalas (se 52 § 5 punkten
i lagen om beskattningsförfarande) bör lagförslaget
i detta avseende preciseras.
Enligt huvudregeln i 5 § 1 mom. ska farledsavgift betalas
när ett fartyg som bedriver handelssjöfart och
som enligt 1 och 2 § hör till lagens tillämpningsområde
anländer till Finland från utlandet eller från
en finsk hamn till en annan finsk hamn. Begränsningar och
undantag i fråga om betalningsskyldighet föreskrivs
jämförelsevis detaljerat i 5 § 2—3
mom. och i 10 § 1 mom. Grunderna för
skattskyldighet framgår av lagförslaget med klanderfri
precision med hänsyn till 81 § 1 mom. i grundlagen.
Lagförslaget innehåller exakta bestämmelser om
grunderna för skattens storlek. Enligt 7 § bestäms
farledsavgiftens belopp genom att man multiplicerar fartygets nettodräktighet
med enhetspriset för farledsavgiften. Bestämmelserna om
fastställande av fartygets nettodräktighet ingår
i 2 § 5 punkten och 9 §. Enhetspriset för kryssningsfartyg
och höghastighetsfartyg framgår av 6 § 2
mom. Enhetspriset för lastfartyg och passagerarfartyg bestäms
på grundval av fartygets isklass enligt tabellen i 6 § 1
mom. Tillräckligt detaljerade bestämmelser om
fartygets isklass för fastställande av skattens
storlek ingår i en annan proposition (RP 149/2005
rd) med förslag till lag om fartygs isklasser
och isbrytarassistans (GrUU 43/2005
rd) till vilken hänvisas i 2 § 8 punkten
i fråga om isklassen i det nu aktuella lagförslaget
om farledsavgift. Farledsavgiftens maximibelopp per farygsanlöp
framgår av lagförslagets 8 § och avgifternas årliga
maximibelopp av 10 §. Bestämmelserna om nedsatt farledsavgift
i 11 och 12 § är tillräckligt exakta. — Lagförslaget
innehåller adekvata bestämmelser om den skattskyldiges
rättsskydd.
Till dessa delar föranleder regleringen inga anmärkningar
med hänsyn till 81 § 1 mom. i grundlagen.
Lagförslaget om fartygs isklasser och isbrytarassistans
(RP 149/2005 rd) är i konstitutionellt
hänseende bundet till det nu aktuella förslaget
till lag om farledsavgift. Därför bör
riksdagen behandla det förstnämnda lagförslaget
före förslaget till lag om farledsavgift.
Debitering enligt uppskattning
Debitering kan enligt 16 § verkställas enligt
uppskattning om en betalningsanmälan som avses i 13 § inte
har lämnats eller farledsavgiften inte ens efter rättelse
kan debiteras på basis av anmä-lan.
Sådana bestämmelser om beskattning baserad
på myndighetens bedömning är allmänna
i skattelagstiftningen (t.ex. 31 § i lagen om beskattningsförfarande).
Denna typ av reglering bottnar i tanken att försummelse
av anmälnings- eller informationsskyldighet i anslutning
till skattskyldighet inte får innebära befrielse
från betalning. Den skattskyldige kan i allmänhet undvika
beskattning enligt uppskattning genom att förse myndigheterna
med adekvata uppgifter.
Myndigheten kan bedöma bara faktorer som enligt den
förslagna lagen påverkar bestämmandet
av farledsavgiften. Debitering enligt uppskattning kan förrättas
bara vid i 16 § avsedda undantagssituationer där
tillräckliga uppgifter inte är tillgängliga.
I sådana situationer finns inga sätt att bestämma
farledsavgiften som skulle uppfylla kraven på proportionalitet
och god förvaltning.
Myndighetens prövningsrätt binds i betydande
utsträckning av att farledsavgiften inte ens vid uppskattning
får överstiga de maximibelopp som nämns
i 8 och 10 §. Den betalningsskyldige ska enligt 16 § 2
mom. ges tillfälle att bli hörd innan beslutet
fattas. Med tanke på rättsskyddet är
det dessutom av betydelse att man i avgiftsbeslutet ska nämna
grunderna för uppskattningen och att beslutet kan överklagas.
Den föreslagna regleringen om debitering enligt uppskattning påverkar
inte lagförslagets behandlingsordning.
Lagförslaget bör dock med hänsyn
till god förvaltning kompletteras med en bestämmelse om
myndighetens skyldighet att med hot om debitering enligt uppskattning
uppmana den betalningsskyldiga att ge anmälan eller komplettera en
bristfällig anmälan inom en av myndigheten utsatt
tid.
I 16 § 2 mom. liksom i 21 § ingår
specialbestämmelser om hörande av den betalningsskyldige.
Utskottet påpekar att förvaltningslagen innehåller
de allmänna bestämmelser om hörande av part
som ska tillämpas på tullmyndigheter som handlägger
frågor i anslutning till farledsavgifter.
Nedsättning av farledsavgift
Med stöd av 23 § 1 mom. i lagförslaget
kan Tullstyrelsen nedsätta eller helt avlyfta sådana
farledsavgifter som betalts eller skall betalas. Samma gäller
avgiftstillägg, förseningsräntor eller räntor
med anledning av anstånd.
Enligt grundlagsutskottets tolkning har denna typ av nedsättningar
av skatt varit möjliga i konstitutionellt hänseende
(GrUU 17/1982 rd, s. 1/II, GrUU
4/1991 rd, s. 1—2, GrUU 1/1998 rd,
s. 4/I, GrUU 19/2002 rd, s.
6/II). Behörigheten att bevilja nedsättning
får dock inte vara så omfattande att rättsläget
enligt lagens aktuella ordalydelse om grunderna för skattskyldighet och
skattebeloppet genom utnyttjande av behörigheten kan ändras
väsentligt. Möjligheten att bevilja nedsättning
bör således förbli ett undantag i förhållande
till de bestämningsgrunder som fastställs i lag.
Av lagen ska framgå de godtagbara grunderna för
beviljande av nedsättning liksom också i vilken
avsikt nedsättning kan beviljas. Dessa krav på regleringen
baserar sig delvis på grundlagens 6 § om jämlikhet
vilket vederbörligen ska beaktas också vid tillämpning
av nedsättningsbehörighet.
Den föreslagna bestämmelsen är i
ljuset av utskottets tidigare praxis oproblematisk till den del
behörigheten baserar sig på att det fulla avgiftsbeloppet är
uppenbart oskäligt (GrUU 4/1991 rd,
s. 2/I). Däremot förblir möjligheten att
bevilja nedsättning av "särskilda skäl",
vilken i sig syftar på undantagsfall, med hänsyn
till precisionen i regleringen alltför öppen särskilt som
inga exempel på särskilda skäl anförs
och behörigheten inte i dessa avseenden är bundna till
några avsikter. En förutsättning för
att vanlig lagstiftningsordning ska komma i fråga är
därför att omnämnandet om särskilda
skäl stryks ur 23 § 1 mom. Om nedsättningsbehörighet
vid andra än oskäliga situationer anses
behövlig bör lagförslaget kompletteras
med tillräckligt detaljerade bestämmelser om godtagbara
grunder och avsikter för beviljande av nedsättning
(jfr 88 § i lagen om beskattningsförfarande).
Tullstyrelsen kan enligt 23 § 1 mom. bevilja nedsättning
"på de villkor den bestämmer". En så öppen
bestämmelse om en myndighets behörighet harmonierar
varken med kravet på lagstiftning enligt 81 § 1
mom. i grundlagen eller med kravet på att utövning
av offentlig makt ska bygga på lag enligt 2 § 3
mom. i grundlagen. Momentet måste därför
kompletteras med omnämnanden som begränsar myndighetens
behörighet, såsom villkor för beviljande:
vad de gäller, hurdana de är och på vilket
sätt de är behövliga. En sådan
komplettering är nödvändig för
att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Övriga omständigheter
Lagförslagets 23 § 2 mom.
Med stöd av momentet kan anstånd beviljas
med betalning av farledsavgift. Bestämmelser om ställande
av säkerhet i sådana situationer liksom om betalningsuppskovsränta
utfärdas genom förordning av finansministeriet.
Ett öppet bemyndigande — som dessutom gäller
ett ministerium — att genom förordning bestämma
om frågor av relevans för skyddet för
egendom enligt grundlagen uppfyller inte de krav på regleringsnivå som
följer av 15 § 1 mom. och 80 § 1 mom.
i grundlagen. Bemyndigandet måste således strykas
för att lagförslaget i detta avseende ska kunna
behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Eventuellt behövliga
bestämmelser om grunder för skyldigheten att ställa
säkerhet och betala ränta ska utfärdas
genom lag liksom bestämmelser om hur räntebeloppet
bestäms. I samband med en sådan reglering kan
statsrådet bemyndigas att utfärda närmare
bestämmelser genom förordning.
Momentets språkdräkt bör ses över,
menar utskottet. På språkliga grunder är
det nämligen i viss mån oklart vad frasen "till
detta" syftar på.
Lagförslagets 18 § 2 mom.
Vid fastställande av felavgiftens storlek beaktas enligt
lagrummet dels hur klandervärt förfarandet varit
och om det har upprepats, dels "andra omständigheter som inverkar
på ärendet". Av lagförslaget eller motiveringarna
framgår inte vilka dessa andra omständigheter
kunde vara. Oklart är också vilket "ärende"
omständigheterna antas inverka på. Momentet bör
förtydligas t.ex. genom en komplettering med beskrivande
omnämnanden om jämförbarhet ("...övriga
härmed jämförbara omständigheter").
Lagförslagets 2 § 3 och 9 punkten.
Grundlagsutskottet vill fästa kommunikationsministeriets uppmärksamhet
vid paragrafens 3 punkt som innehåller definitioner dels
på kryssningsfartyg, dels på kryssningstrafik.
Definitionen på kryssningsfartyg baserar sig delvis på materiella
rättsnormer om fartyget, vilket inte är adekvat
i en definitionsbestämmelse.
Lagförslagets 6 § om farledsavgiftens enhetspris är
så pass entydig och klar att definitionen på samma
sak i 2 § 9 punkten, som är formulerad som en
hänvisning till 6 §, är onödig.